Sommaren 2007 försökte FNs säkerhetsråd ta krafttag i det krigshärjade Darfur i västra Sudan. För Darfurs räkning beslöt man att skapa ”hybridstyrkan” UNAMID (United Nations African Union Mission in Darfur). I den skulle trupper från Afrikanska Unionen, AU, som redan fanns i Darfur ingå tillsammans med FN-soldater. (Se tidigare artiklar i detta block.)

UNAMID skulle bli världens största fredsstyrka. Redan före nyåret 2008 skulle 20 000 soldater och 6 000 poliser finnas på plats i Darfur.

När detta skrivs över ett år senare har hälften av den utlovade fredsstyrkan anlänt till Darfur. Till nyåret hoppas FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon att två tredjedelar ska finnas på plats.

Fredsstyrka som inte ingriper

Medan UNAMID väntar på soldater och materiel urholkas fredsstyrkans förtroendekapital. Soldaterna, som ska skydda civilbefolkning och hjälpsändningar, har fullt sjå med att skydda sig själva. UNAMID-soldater dödas med jämna mellanrum av väpnade grupper av oklar identitet. Bybor i Darfur som överfalls av liknande – kanske samma – grupper anklagar UNAMID:s soldater för att stå passiva vid sidan av och se på.

Sudans regering krävde från starten att fredsstyrkan enbart skulle bestå av afrikaner. Kravet fick stöd av Afrikanska Unionen. UNAMIDs nigerianske överbefälhavare, general Martin Luther Agwai, har dock efterlyst fler soldater från andra världsdelar. Sudan har också välkomnat kinesiska ingenjörstrupper och en del andra asiater, som poliser från det muslimska Indonesien, medan de svenskar som 2007 förberedde sig på att åka till Darfur aldrig fick inresetillstånd. Enligt Ban Ki-Moon ska Sudan i dagarna också ha sagt ja till UNAMID-soldater från Thailand och Ukraina.

Bland annat med tanke på hur det gick med de svenska insatserna är det kanske inte så konstigt om FN har svårt att få länder att skicka trupper till Darfur. Sudan hotade också ett tag att kasta ut UNAMID, om Internationella domstolen i Haag skulle göra verklighet av hotet att efterlysa Sudans president Omar al-Bashir för folkmord och krigsförbrytelser. Senare tycks dock Sudan ha insett att det är klokare att försöka framstå som en samarbetspartner till fredsstyrkan än att hota med att sparka ut den.

Fredsavtal som ingen tror på

UNAMID har fler svårigheter att brottas med än brist på mannar och materiel. Värst är kanske att det fredsfördrag från maj 2006 som UNAMID har i uppgift att försvara inte är värt papperet det skrevs på. Få känner till och ännu färre bryr sig om vad som står i det impopulära fredsfördraget. En enda av Darfurs alla rebellgrupper (den s k Minnawi-fraktionen av SLM/SLA) undertecknade fördraget, tillsammans med Sudans regering. Just den rebellgruppen sägs nu vara särskilt aktiv i norra Darfur. UNAMID:s rykte bland civilbefolkningen tar stryk av att fredsstyrkan övervakar en fredsprocess som i bästa fall är en chimär.

UNAMID lär inte kunna skapa fred i Darfur. Även om fredsstyrkan får fler mannar och bättre resurser kräver Darfur-konflikten en politisk lösning.