USAs nyvalde president, Barack Obama, har förväntningarna på sig att återskapa den amerikanska drömmen nationellt och genom sin förändringskampanj återerövra det amerikanska anseendet internationellt. Det har sedan länge stått klart att president George Bush inte är populär hos européer. Lika klart står det att Obama varmt välkomnas och förväntas ge nytt liv åt relationen mellan USA och Europa, den s k transatlantiska relationen. Men runt hörnet väntar utmaningar i form av grundläggande skillnader i synen på internationella relationer som kommer att sätta USA och Europa på prov.
Trots att presidentkampanjen präglades av nationella, ekonomiska frågor så har Obama slagit fast en utrikespolitisk linje. Det tydligaste budskapet har varit att USA framöver ska visa större tålamod i världspolitiska kriser genom att inte överge diplomati innan alla andra tänkbara medel prövats. Krig ska vara en sista utväg, vilket är en lärdom från Irak ett krig som Obama var motståndare till. Samtidigt råder det ingen tvekan om att Obamas USA kommer att använda militära medel. Löftet om tillbakadragandet av trupper från Irak inom 16 månader har tydligt betonats som viktigt för att kunna föra ett effektivare krig mot terrorismen i Afghanistan. Obama har också betonat nödvändigheten för amerikanska trupper att stå redo för humanitära interventioner. Att inte intervenera i kriser med stort mänskligt lidande skulle vara att förminska oss själva, har Obama uttryckt det. Obamas utrikespolitik ska dock värdesätta diplomatins möjliga makt diplomati visavi de värsta skurkstaterna i Syrien, Nordkorea, Iran och Venezuela har utlovats. Men än viktigare för Obama är en pånyttfödd stark internationell allians. Obama har betonat vikten av att vinna tillbaka USAs internationella anseende och att återskapa goda samarbetsrelationer med tidigare allierade i världen. Detta aktualiserar frågan om vilka utmaningar USA kommer att möta i det transatlantiska samtalet med Europa.
En första utrikespolitik utmaning är det delade ledarskapet i Europa. För ungefär 30 år sedan frågade den dåvarande amerikanske utrikesministern Henry Kissinger efter telefonnumret till Europa. Den Europeiska unionen (EU) är en naturlig samtalspartner och i Lissabonfördraget, som inte kom att ratificeras, fanns förslaget om en utrikesminister. Idag finns inte ett direktnummer till Europa utan Obama har ett flertal samtal att ringa: de 27 utrikesministrarna för EUs medlemsländer, det roterandet ordförandeskapet för ministerrådet, ordföranden för kommissionens generaldirektorat för externa relationer och EUs höge representant för utrikes och säkerhetspolitiska frågor. Om Europa och USA ska lyckas att hitta tillbaka till en stark allians måste direktkontakten mellan de två förbättras.
En andra utrikespolitisk utmaning är synen på internationella interventioner. Flera länder som tillsammans genomför en intervention i ett annat land har ofta rättfärdigat detta som ett försvar av högre, universella värden, t ex mänskliga rättigheter. Sedan det kalla krigets slut har USA och Europa brottats med utmaningen att ingripa med militära medel i en pågående konflikt. Det har bland annat varit aktuellt i samband med krig i Bosnien, Haiti, Kosovo, Afghanistan, Irak och Somalia. Interventionen i Kosovo 1999 och i Irak 2003 väckte frågan om när en intervention kan rättfärdigas. Här finns djupgående skillnader mellan Europa och USA. Hos många statsledare i Europa, däribland Sverige, finns en mycket stark tilltro till FNs roll. Enligt dessa ledare är det endast FNs säkerhetsråd som kan ge mandat till ett militärt ingripande. Denna syn har svag förankring i den amerikanska utrikespolitiken. Intervention är från ett amerikanskt perspektiv möjligt när globala eller nationella säkerhetspolitiska intressen står på spel. I dessa fall är ett mandat från säkerhetsrådet uppskattat. Men ett ingripande kan också baseras på stöd från allierade utifrån tanken att säkerhetsrådet till syvene och sist även består av odemokratiska stater, så som Ryssland och Kina, med andra säkerhetspolitiska intressen än de amerikanska.
En tredje utrikespolitisk utmaning är synen på terrorism. Attacken mot USA den 11 september 2001 mottogs med fasa och skräck i Europa och stödet till USA lät inte vänta på sig. En artikel med rubriken ”Vi är alla amerikaner nu” publicerades i den franska tidningen Le Monde och den tidigare tyske förbundskanslern Gerhard Schröder uttryckte ”obegränsad solidaritet med USA”. Åtta år senare står USA inför ett presidentskifte som från europeiskt håll är efterlängtat. President Bushs krig mot terrorismen skapade intern spänning mellan de europeiska länderna som blev krigförande i Irak och de som vägrade sända trupper. Kriget mot terrorismen väckte också oro över USAs beteende i Irak. Kritik har riktats mot USA för att allting förknippas med terrorism och för att kriget mot densamma därmed blir oändligt. Kriget befaras föras mot stater som är oliktänkande, mot politiska grupper som söker frihet och självbestämmande i sina länder eller mot amerikanska eller europeiska medborgare som har en annan religion eller ett ovanligt namn. Många européer ifrågasätter också det riktiga i att föra ett globalt krig mot terrorism. Europa har under decennier bekämpat terrorism nationellt utan att för den skull förklara ett globalt krig. Terrorismen måste bekämpas, men många europeiska länder har svårt att se hur terrorismen ska kunna omkullkasta den västerländska ordningen och är därmed inte redo att föra ett globalt krig.
En fjärde utrikespolitisk utmaning är olika tolkningar av den rådande världsordningen där Europa ser en ljusare, fredligare värld än USA. Den europeiska framtidstron bygger på ett 50-årigt fredsarbete som utvecklat en union som fått tidigare krigförande länder att idag vara de bästa vänner. Det gränslösa Europa har skapat en tro på institutionaliserad samexistens och samarbete, en demokratisk fredsordning. Ur ett amerikanskt perspektiv är däremot den europeiska ordningen vacker, men idealistisk i en tid av globalisering och när nationalstaten hotas av yttre hot såsom gränsöverskridande ekonomisk brottslighet och terrorism. Den europeiska ordningen ses som ett utslag av en välvillig amerikansk hegemoni som under decennier skyddat Europa från utomstående faror som annars hade kastat omkull det europeiska paradiset.
En femte utrikespolitisk utmaning är synen på vilka medel som är legitima att använda för att uppnå utrikespolitiska mål. Skillnaden bottnar i Europas och USAs olikheter som utrikespolitiska aktörer. USA är en s k hard power med ekonomisk, men framförallt militär kapacitet att styra världen. I jämförelse är Europa en militär dvärg. 1900-talets två världskrig underminerade en europeisk militär dominans. Det militära beroendet av USA under det kalla kriget medförde också en bantning av europeiska försvarsbudgetar. Europa utgör idag en s k soft power, som utan större militära kapaciteter, driver sin utrikespolitik genom handel, bistånd, humanitära insatser och normfrämjande arbete. De olika utrikespolitiska maktmedlen som USA och Europa förfogar över har medfört skilda hotbildskonstruktioner. USA tenderar att tolka oliktänkande regimer som potentiella militära mål, medan många europeiska länder ser samma regimer som ett mål för intensifierad diplomati. Den amerikanska statsvetaren Robert Kagan förklarade USAs beredvillighet till att använda militära medel och Europas mjukare linje som ett utryck för respektive aktörs utrikespolitiska förmåga. ”If you have more power you are more likely to use it and more likely to think that it is legitimate to use it….When you have a hammer, everything looks like a nail if you do not have the hammer, you do not want anything to look like a nail”.
Europa och USA står nu inför en tuff uppgift att realisera en ny transatlantisk allians för 2000-talet. Fem tydliga utmaningar måste överbryggas. 50 år av framgångssaga har förbytts till åtta år av transatlantisk stagnation under Bushadministrationen. Den nära framtiden kommer att utvisa om det var president Bush som skapade grus i det transatlantiska maskineriet eller om Europa och USA har vuxit ifrån varandra. Om detta finns det delade meningar i den statsvetenskapliga debatten.
Daniel Silander, är forskare vid UI och 2008 Stint Fellow vid Haverford College, Philadelphia