Rosaliano Riascos kastar vant ett öga över axeln innan han låser upp dörren till den slitna lägenheten i Bogotas utkant. Han vill vara säker på att han inte är förföljd.

I åtta år har Rosaliano levt som flykting i sitt eget land. Innan dess var han en ansedd man i hembyn Sabaleta. Han jobbade för svartas rättigheter och undervisade om den lag som ger svarta rätt att kollektivt äga mark.

Rosaliano sitter i det lilla vardagsrummet och berättar om sitt gamla liv.

- Jag har alltid varit företagsam, säger han.

Han ler när han berättar om sina turistsatsningar på ovanvåningen drev han ett litet hotell, på markplan en restaurang med plats för 50 personer. Han hade två gårdar, en där de bara odlade frukt papaya, banan, guanabana och en gård med lite höns som de hade för egen konsumtion. Dessutom ägde han ett skogsområde och en liten gruva där det faktiskt fanns guld. Trots stora omkostnader kunde han tjäna en slant på guldet. Han och hans fru väntade sitt första barn. Rosaliano hade en tydlig idé om hur livet skulle te sig.

Blodbad

Rosalianos hemtrakter är åtråvärda, huvudorten Buenaventura är en viktig hamnstad och central för utförsel av narkotika. De vidsträckta bergs- och djungelområdena i närheten lämpar sig väl för kokain- och vapenhandel. När svarta colombianer på 1990-talet började kräva sin rätt till mark i området slog paramilitären tillbaka.

Den 10 maj 2000 åkte Rosaliano till staden Quibdó på jobbmöte. Han hade packat ner ett ombyte kläder i väskan. Han skulle vara borta över natten.

- Om jag inte hade åkt skulle jag ha varit död idag säger han.

Klockan ett den natten åkte sex stora bilar in i byn. Det var paramilitärer. De kom för att döda. - De skrek och slog in dörrar. De släpade ut alla – barn, åldringar, alla.

Några få lyckades fly upp på kullarna runt byn och därifrån bevittnade de ett makabert blodbad. Resten tvingades till byns torg där en man med en lista ropade upp namn på personer som skulle dödas. Ingen av dem var där. Då fördes andra fram till en man i svart rånarhuva som tittade på var och en och sa ja eller nej – leva eller dö.

- Den första som dödades var skolpojken Miguel Antonio, en bra kille på 16-17 år som aldrig hade gjort något ont, säger Rosaliano.

Tolv människor sköts till döds framför ögonen på familj, vänner och grannar. Fyra bybor försvann. Hus stacks i brand och paniken spred sig. Människor flydde hals över huvud. De följande timmarna och dagarna tömdes området helt på folk.

- Det fanns 700 familjer i byn. Jag kände varenda en, säger Rosaliano. Kan du föreställa dig hur det känns när de dödar dina grannar, skolbarn, dina bästa vänner som du har vuxit upp med – helt utan anledning?

Fortsatta hot

Rosaliano åkte aldrig tillbaka. Han flydde istället till staden Cali, men snart blev han hotad till livet och såg sig tvingad att fly till Bogotá. Här har han försökt starta ett nytt liv. Hans fru kom hit och deras två söner föddes här.

De som vågade sig tillbaka till Sabaleta tvingades tre år senare uppleva ytterligare en massaker. Paramilitären sköt in i byns festlokal där man firade fars dag. Sju personer dödades, 14 skadades. Samma natt åkte några paramilitärer hem till Rosalianos släkting, som hade fått ta över hans gård. Släktingen låg och sov på mage mellan sina två små barn när han sköts ihjäl. Den släkting som då tog över gården dödades även han. Idag vet inte Rosaliano i vems händer hans gård är.

- Det enda jag och min fru fick med oss från Sabaleta var livet. Allt annat har vi förlorat, säger Rosaliano.

De flydde till Bogotá. Men hoten har inte upphört. De kommer på mejl och telefon. Tre gånger har en taxibil med fyra män stannat utanför hans dörr på natten. Två män har klivit ur, en har knackat på dörren, den andra stått tryckt mot fasaden.

- Jag har sett dem, för varje natt ligger jag vaken några timmar. Det är som om min kropp inte kan fatta att mitt gamla liv är borta, nu lever jag i misär.

Nyligen blev han attackerad av några okända män, men lyckades ta sig därifrån. Rosaliano lever under ständigt dödshot.

- Jag klarade inte att försörja familjen och ge dem säkerhet, säger han.

Fru och barn i Europa

För två år sedan lämnade hans fru landet och för ett par månader sedan vinkade han av sina båda barn som ska bo med mamman i Europa. Den store fyllde åtta för ett tag sedan, den lille är bara två och ett halvt.

- Jag saknar dem så. Om vi bara kunde få bo tillsammans hela familjen, säger han.

Han blir helt tyst och tittar på fotona som hänger på väggen, inplastade i gladpack. Han tar ner bilden från sonens sjuårskalas. Bakom de finklädda barnen syns två vuxna ansikten, Rosaliano och hans fru mamma och pappa.

- Jag ville så gärna att vi skulle vara tillsammans den här dagen. När det inte gick ville jag i alla fall ha en bild på oss alla, så jag lät göra ett montage, säger han.

Jag känner hur tårarna bränner när Rosaliano berättar om sin längtan. Han vet inte när familjen kan ses igen. Han har inte pengar att resa till Europa för och han tror inte att hoten mot honom kommer att upphöra.

Svårt bli klassad som internflykting

På en pall i vardagsrummet sitter en kille och lyssnar. Han kom till Bogotá med sin sambo för ett par veckor sedan, efter att han blivit skjuten i magen. Han jobbar för en organisation för krigets offer i Cali.

- Strax utanför kontoret blev jag attackerad av en paramilitär. Nu är jag livrädd.

Tillsammans med sin sambo har han försökt registrera sig som internflykting, men de godkändes inte. Offer för de nya paramilitära grupperna har, liksom bönder som flytt besprutningar av kokafält svårt att bli erkända som flyktingar. Det beror på att regeringen klassar nya paramilitära grupper som vanliga kriminella gäng och ofta ser bönder som fått sina jordbruk förstörda som ekonomiska migranter, inte internflyktingar. Runt 40 procent av dem som vill registrera sig som flyktingar erkänns inte. De syns inte i statistiken och de får ingen nödhjälp.  

- Vi måste åka tillbaka till Cali, jag är rädd att de som vill döda mig lyckas nästa gång, säger han.

Tills de har lyckats skrapa ihop pengar till bussresan hem bor de hos Rosaliano.

Koppling mellan paramilitär och politiker 

Trots rädslan har Rosaliano fortsatt att arbeta för internflyktingar och svartas rätt till mark. Nyligen tog sig någon in på kontoret och stal en hårddisk, dokument och foton med människor som har varit med på organisationens informationsträffar.

Paramilitärerna har formellt avmobiliserats. Den fruktade paramilitäre ledaren HH har erkänt över 3000 brott, däribland massakern i Sabaleta. Han har också fått den colombianska politiska ledningen att skälva av nervositet genom att avslöja kontakter mellan paramilitärer och politiker.

Åtta år har gått sedan Rosaliano lämnade Sabaleta. Han har inte vågat återvända.