Men flera beväpnade grupper upplöstes inte som stipulerats i ett fredsavtal från 2002. Den nationella armén har inte fått full kontroll över hela landet. Särskilt i östra Kongo härskar rivaliserande miliser som gång gång kommit i strid med varandra.

Då den kongolesiska armén på sensommaren 2008 försökte utöka sin kontroll i norra Kivuprovinsen gick tutsifolkets milis CNDP på cirka 6 000 man, ledd av general Laurent Nkunda, till motoffensiv. Kaotiska strider bröt även ut med andra milisgrupper som hutufolkets milis FDLR på ungefär 6 000 man och den 5 000 man starka Mai-Maimilisen, som för tillfället är allierad med regeringsarmén.

De uppflammande striderna har blivit en katastrof för befolkningen. Under de odisciplinerade regeringsstyrkornas flykt har de mördat, våldtagit och plundrat. Milisgruppernas framfart har varit lika våldsam.

Hundratusentals kongoleser på flykt

Trots att MONUC är FNs största fredsstyrka, med mandat att använda våld för att skydda civilbefolkningen, har den inte lyckats förhindra otaliga övergrepp. De 5 000 MONUC-soldaterna, i ett område med ett glest och eländigt vägnät, är för få för att kunna undsätta människor i otaliga små byar. Omkring en kvarts miljon människor har tvingats fly från sina hem och lever i flyktingläger, som också hotas av de stridande.

Förbittrade invånare har kastat sten på FN-trupp i besvikelse över att ha lämnats i sticket. Och i oktober avgick den spanske generalen Vincente Diaz de Hellega som befälhavare för MONUC, efter bara en månad i tjänst, i vad som antas ha varit en protest mot de otillräckliga resurserna.

FNs säkerhetsråd beslöt i november 2008 efter flera veckors överläggningar att MONUC ska förstärkas med omkring 3 000 man. Men det innebär knappast att den utsatta befolkningen i Norra Kivuprovinsen kan räkna med någon snar hjälp.

FN har inga stående militära styrkor som snabbt kan sättas in. Det kommer att ta åtskilliga månader att få ihop så många soldater och att skaffa fram pengar till insatsen. Och det är till och med osäkert om FN kan få tillräckligt många medlemsstater att ställa upp.

Däremot har EU en särskild beredskapsstyrka för fredsoperationer. Därför har Belgien föreslagit att den sätts in i Kongo tills FN har lyckats få ihop de 3 000 man som ska förstärka MONUC.

Men EUs medlemsländer har inte velat gå med på det belgiska förslaget. FN-styrkan i Kongo kommer ett bra tag framöver inte att kunna ge befolkningen i Norra Kivuprovinsen ett tillräckligt skydd.

Läget riskerar också förvärras. Om striderna fortsätter kan grannländer som Angola och Rwanda  ingripa och trappa upp striderna till ett regelrätt krig mellan stater. Rwanda är redan inblandat genom ett förtäckt stöd till general Nkundas tutsimilis.

Sudan skräckexempel

Hur länge det kan dröja innan en fredsstyrka får tillräckligt med soldater och utrustning för att ha en rimlig chans att lösa sin uppgift är UNAMID i Darfurprovinsen i Sudan ett avskräckande exempel på.

Sedan 2003 då rebellgrupper ur den svarta befolkningen gjorde uppror mot den arabiskdominerade regeringen har våldet regerat i Darfur. Regeringstrupper har slagit tillbaka urskillningslöst och miliser stödda av regeringen har terroriserat befolkningen. Konflikten beräknas ha krävt omkring 300 000 människoliv och mer än 2,5 miljoner människor har drivits på flykt.

Våldet i Darfur är av en sådan omfattning att många i omvärlden, bland annat den amerikanske presidenten George Bush, har talat om ”folkmord”.

Att Sudans president Omar Bashir släppte in den Afrikanska unionens fredsstyrka AMIS 2004 hjälpte inte. Den 6 000 man starka styrkan var för liten och för dåligt utrustad för att stoppa eller ens mildra våldet.

FNs säkerhetsråd beslöt 2007 att den afrikanska styrkan skulle ersättas av en ny fredsstyrka med ett gemensamt uppdrag från både FN och Afrikanska unionen, AU. UNAMIDs uppdrag var att bland annat skydda civilbefolkningen i Darfurprovinsen i Sudan och att stödja ett fredsavtal från 2006 mellan den sudanesiska regeringen och en av rebellgrupperna, den så kallade Minnawifraktionen av upprorsrörelsen SLM/SLA.

UNAMID skulle bli FNs största fredsstyrka med sammanlagt 26 000 man. Ett och ett halvt år efter beslutet finns mindre än hälften på plats. Trupperna har inte heller den utrustning de behöver i ett mycket oländigt operationsområde större än hela Sverige.

I slutet av 2008 framhöll generalmajor Emmanuel Karenzi vid UNAMID att man saknar helikoptrar och fordon nödvändiga för uppgiften. UNAMID har därför svårt att undsätta egna patruller som anfalls. Patrulleringen har minskat och därmed möjligheterna att ge skydd åt befolkningen. Att fredsavtalet saknar stöd av majoriteten av rebellerna underlättar heller inte uppdraget.

För den plågade befolkningen i Darfur har FN-insatsen ännu inte gjort någon större skillnad.

Kritisk situation i Somalia

I ett annat afrikanskt land – Somalia – blir läget för den Afrikanska unionens fredsstyrka AMISOM alltmer desperat.

Den etiopiska armén invaderade Somalia 2006 för att störta en islamistisk regim. Sedan 1991 har Somalia präglats av kaotiska strider mellan ett stort antal väpnade grupper. Men varken etiopisk ockupation eller den afrikanska fredsstyrkan AMISOM har lyckats skapa lugn i landet. Och när Etiopien snart drar tillbaka sina trupper från Somalia är risken överhängande att AMISOM, med bara 3 500 man, överväldigas av det väpnade islamiska upproret och ett upptrappat krig mellan landets klaner.

Extrema islamister behärskar redan, trots den etiopiska arméns närvaro, större delen av Somalia.

AU har vädjat till FN att ta över fredsoperationen i Somalia, med en större och starkare styrka. Men utsikterna att få fram en sådan är inte goda. Enligt FNs generalsekreterare Ban Ki-moon skulle inte ens en styrka på cirka 22 000 man räcka till för att stabilisera Somalia. För det krävs en ännu större styrka.

För något sådant finns det ingen majoritet i FNs säkerhetsråd. AU är hänvisat till att försöka få fler afrikanska stater att ställa upp med soldater för en mission som bara blir svårare och mer riskabel.

USA väntas satsa på Afghanistan

Även den allra största pågående internationella militära fredsoperationen, den i Afghanistan, är i fara på grund av otillräckliga resurser.

NATO-länderna som skickade iväg fredsstyrkan ISAF 2001, efter att den islamistiska talibanregimen störtats, underskattade uppgiften. Bara en liten styrka i och kring huvudstaden Kabul sattes in. Men det gerillakrig som talibanerna drog igång har tvingat ISAF att verka i hela Afghanistan och gång på gång utöka trupperna – utan att säkerhetsläget egentligen förbättrats. Tvärtom har talibankrigarnas attacker blivit fler, djärvare och kostat mer blod.

I södra och östra Afghanistan är ISAF inte längre en fredsbevarande truppstyrka utan har blivit ett krigförande militärt förband.

Befälhavare för ISAF varnar för att det behövs betydligt fler trupper om det ska finnas någon fred kvar i Afghanistan att bevara.

USA kommer troligen att utöka sina trupper i Afghanistan betydligt. Men det blir svårt att få andra stater att göra större insatser. Många stater tycker att de redan gjort vad man kan begära – eller mer därtill. Kanada som drabbats av svåra förluster i hårda strider har till och med hotat dra tillbaka sina soldater om inte andra stater gör mer.

Men fler soldater till Afghanistan är inget populärt krav i synnerhet när uppdraget ser ut att bli farligt och långvarigt. I några länder, som till exempel Tyskland och Sverige, kräver en kritisk opinion att de egna trupperna ska lämna Afghanistan.

Svårigheterna att snabbt få fram fler soldater till flera stora internationella fredsinsatser beror inte enbart på att stater är ovilliga. Många länder har bundit upp sina lämpliga soldater i redan pågående fredsoperationer. Att skaffa fram fler – genom utbildning och militära omorganisationer tar tid.

Problemet med penningbrist ser också ut att bestå ett bra tag framöver och kanske till och med förvärras. Med den finansiella kris som svept över världen kommer många länders finansministrar att behöva satsa pengar på andra räddningsoperationer än militära fredsinsatser.