Högerns dilemma: isolera eller samarbeta?
Skrattar hela vägen till valurnorna? Ungerns och Italiens premiärministrar Viktor Orbán och Giorgia Meloni. Foto: Geert Vanden Wijngaert/AP/TT

Högerns dilemma: isolera eller samarbeta?

Analys. Populistiska och extrema högerpartier ser ut att gå framåt i valet till EU-parlamentet den 6–9 juni och befästa den politiska trend som syns i många medlemsländer. Tillsammans med traditionella högerpartier kan dessa radikala rörelser för första gången även få majoritet i kammaren. I så falls ställs borgerligheten inför samma dilemma på europeisk nivå som i många enskilda EU-länder: isolera eller samarbeta med krafterna längst till höger? Det skriver Nicholas Aylott och Amna Handzic vid UI, i denna artikel publicerad före valet.

Publicerad: 2024-05-14

De olika nationella partier som kan beskrivas som "radikal höger" – från högerpopulister till extremhöger – vann cirka 18 procent av mandaten i EU-valet 2019. Enligt opinionsundersökningar kan deras totala andel öka till nära en fjärdedel. Om så blir fallet skulle det återspegla en trend som ses tydligt inom EU:s medlemsstater.

EU följer efter medlemsstater

Faktum är att den radikala högern har etablerat sig som politisk kraft över merparten av Europa. Ett tydligt exempel som ligger nära till hands är vårt eget land där Sverigedemokraterna fick över en femtedel av rösterna i riksdagsvalet 2022 och blev näst största parti. Men det finns många andra fall. I det finländska valet 2023 fick Sverigedemokraternas närmaste motsvarighet Sannfinländarna snarlika siffror. I Tyskland tyder opinionsmätningar på att Alternativ för Tyskland (AFD) inte ligger långt efter. I Nederländerna fick radikala högerpartier mer än en fjärdedel av rösterna i parlamentsvalet 2023. I Österrike tycks Frihetspartiet ha lagt olika skandaler bakom sig och närmar sig 30 procent i opinionsundersökningar.

Sydeuropa har på intet sätt varit immunt. Två radikala högerpartier fick tillsammans nästan en fjärdedel av rösterna i valet 2022 till den franska nationalförsamlingen. I Italien samma år vann två jämförbara partier över en tredjedel av rösterna och kunde bilda regering. I Spanien och Portugal har den radikala högern varit svag sedan de fascistiska militärdiktaturernas fall på 1970-talet. Men inte längre: radikala högerpartier vann 12 procent 2023 respektive 18 procent i år.

eu-valet afd tyskland.jpgAlternativ för Tyskland går framåt i opinionen, men möts också av avsky, som i denna demonstration i Berlin i januari 2024. Foto: Ebrahim Noroozi/AP/TT

Österut är trenden lika tydlig. Premiärminister Viktor Orbáns Fidesz vann tillsammans med ett allierat parti en bekväm majoritet av rösterna i det ungerska valet 2022. Partiet Lag och rättvisa förlorade makten i Polen efter valet i höstas men drog fortfarande till sig över 35 procent av rösterna.

Den politiska vågen är således obestridlig. Dessutom är dess politiska betydelse större än bara ökningen i röststöd. Kort sagt har trenden försvagat den breda vänstern (inklusive vissa mittenorienterade partier), medan den breda högern (också inklusive vissa mittenpartier) har stärkts. Bara 6 av 27 EU-länder – Danmark, Malta, Rumänien, Slovakien, Spanien och Tyskland – har premiärministrar som tillhör partier som traditionellt betraktas som vänsterinriktade.

Den radikala högerns makt

Forskning visar att den radikala högern oftast lockar väljare från arbetarklass- och lägre medelklassgrupper. Dessa väljare har många motiv. Oro för invandring är vanlig, men även frustration över sociala problem och allmänna ekonomiska förutsättningar. Många röstade tidigare på vänsterpartier, särskilt socialdemokratiska. När dessa väljare vände sig bort från vänstern drev socialdemokratiska partier, kanske för att kompensera sina valförluster, i motsatt riktning.

Detta kunde delvis ses i socialdemokratiska partiers "nyliberala" ekonomiska politik. Det var också uppenbart att man förändrade sina prioriteringar. Vänstern blev alltmer fokuserad på maktförhållanden mellan könen och mellan grupper som definieras utifrån kriterier som har med annat än fördelningen av samhällets resurser att göra, såsom etnisk identitet eller sexuell läggning. Det är frågor som brukar vara viktiga för relativt välutbildade och välbärgade delar av väljarkåren. Politiska skiljelinjer började handla lika mycket om värderingar och kultur som ekonomi. På sådana områden fann radikala högerpartier större gemensam grund med etablerade konservativa partier än med vänsterpartier. Det ofta är denna kulturkonservatism som över huvud taget gör att dessa nyare partier kan definieras som höger.

imagekq418.pngGeert Wilders och hans PVV rönte framgångar i parlamentsvalet i Nederländerna 2023. Foto: Aleksandar Furtula/AP/TT

En klassöverskridande allians öppnade därmed nya dörrar för den nyligen breddade högern. Där traditionella konservativa partier och mer radikala varianter kunde övervinna sina olikheter (vilket dock ofta var svårt) blev gemensamma parlamentariska majoriteter möjliga. Sverige är återigen ett tydligt exempel. Italien banade väg för denna typ av anpassning redan på 1990-talet, men den fick ny drivkraft i och med uppgången för den nuvarande premiärministern Giorgia Melonis parti Italiens bröder. Samma mönster kan nu bli verklighet i EU.

Vågen når Bryssel (och Strasbourg)

Sedan det allra första direkta valet till Europaparlamentet 1979 har de två största grupperna med nationella partier – kristdemokratiska EPP (där även en del andra konservativa rörelser ingår) och den socialdemokratiska S&D – gemensam majoritet. Den majoriteten blev de av med 2019. Tillsammans med den liberala gruppen kvarstod emellertid en mittenorienterad "superstor koalition". Liberalerna blev då avgörande för beslutsfattandet i parlamentet. Som statsvetarna Simon Hix och Noury Abdul nyligen påpekade i en analys har liberalerna befunnit sig på den vinnande sidan i omröstningar i Europaparlamentet oftare än någon annan grupp under mandatperioden 2019–2024.

Efter EU-valet i juni kan det bli stor förändring. Opinionsundersökningar tyder på att den kristdemokratiska partigruppen kommer att få ungefär samma andel av rösterna som 2019. Det innebär i så fall att den breda högern – den kristdemokratiska gruppen och den radikala högern – i praktiken skulle kunna bilda majoritet i parlamentet.

imagefgcyh.pngDen liberala gruppen har varit kungamakare i EU-parlamentet den senaste mandatperioden. På bilden de svenska Liberalernas partisekreterare Gulan Avci, partiledaren Johan Pehrson och EU-parlamentarikern Anna Maria Corazza Bildt, som bytt från Moderaterna. Foto: Pontus Lundahl/TT

Det skulle i så fall innebära en viktig utveckling. Den kristdemokratiska partigruppen, där bland annat svenska Moderaterna ingår, skulle då ställas inför ett liknande dilemma på EU-nivå som i vissa europeiska länder, som Sverige. Vägrar de att samarbeta med den radikala högern av principiella skäl? Ska de upprätthålla det som statsvetare, med ett franskt uttryckt, kallar en cordon sanitaire (”sanitär avspärrning”) runt nykomlingarna? Eller drar den kristdemokratiska gruppen slutsatsen att det är ännu mer smärtsamt att bilda parlamentariska majoriteter med partier som är ganska långt till vänster?

Skäl till försiktighet

Vi bör ta en paus innan vi drar alltför många drastiska slutsatser. För det första har beslutsfattandet i EU ganska lite gemensamt med den parlamentariska demokratin i de flesta medlemsländer. Ingen EU-regering bildas med utgångspunkt i en majoritet i Europaparlamentet. Olika majoriteter skapas i olika lagstiftningsfrågor. Och även om parlamentets lagstiftande befogenheter har utvidgats betydligt de senaste årtiondena är ministerrådet, där medlemsstaternas regeringar representeras, fortfarande mer inflytelserikt inom vissa politikområden.

Visst måste ordföranden för EU-kommissionen godkännas av en absolut majoritet i parlamentet. Det är dock medlemsstaterna som nominerar kandidater till rollen. De franska, tyska och polska regeringarna, som alla står fria från den radikala högerns inflytande, kommer att göra mycket för att forma nomineringarna. De kommer säkert att hitta en kandidat – förmodligen den sittande ordföranden Ursula von der Leyen – som en majoritet i Europaparlamentet till slut kommer att betrakta som sitt minst dåliga alternativ.

imagec54aj.png"Mitt Europa bygger murar", förklarar SD:s toppkandidat Charlie Weimers när han presenterar sitt partis valmanifest. Foto: Henrik Montgomery/TT 

Detta beror på att den radikala högern – både i Europaparlamentet och i EU:s medlemsstater – är långt ifrån ett monolitiskt block. Dessa partier röstar olika i parlamentet oftare än de i någon annan grupp.

Organisatoriskt finns det två partigrupper för den radikala högern. Identitet och demokrati (ID), som bildades 2019, består av bland annat franska Nationell samling och tyska AFD. Den andra gruppen, Europeiska konservativa och reformister (ECR) grundades delvis av brittiska Konservativa partiet 2009 och består bland annat av Italiens bröder, polska Lag och rättvisa, Sverigedemokraterna och Sannfinländarna. ECR är generellt sett något mindre radikalt än ID. ECR:s medlemspartier är mer för att stödja Ukraina i kriget med Ryssland. Sedan Giorgia Meloni blev italiensk premiärminister har hon utvecklat en god relation med Ursula von der Leyen. Ändå är Meloni också nära Ungerns ledare, Viktor Orbán. Ett eventuellt försök att ta Orbáns parti Fidesz in i ECR skulle göra det svårt för Sverigedemokraterna att bli kvar i gruppen (Fidesz lämnade den kristdemokratiska gruppen 2021 och är sedan dess ett grupplöst parti.)

Det finns faktiskt ingen konsensus om att "radikal höger", den etikett som används i den här artikeln, är den bästa benämningen för denna grupp politiska partier som har många ideologiska nyanser. Vissa forskare föredrar ”ytterhöger”. Några partier i kategorin kan lämpligare kallas "extremhöger". Flera, men möjligen inte alla, kan rimligen anses vara "populistiska". Vissa av dessa partier, som franska Nationell samling, Italiens bröder och Sverigedemokraterna, har dämpats ideologiskt över tid. Andra, som Sannfinländarna och framför allt AFD, har om något blivit mer radikala.

imagedd8am.pngEuropaparlamentet i Strasbourg, den ena av de två byggnader som ledamöterna har som arbetsplats. Foto: Shutterstock/TT

En sista varning?

Slutligen finns alltid möjligheten att den radikala högern, i alla dess former, inte klarar sig lika bra i valet till Europaparlamentet som opinionsundersökningarna antyder. I så fall kan etablerade partier få mer tid under den kommande mandatperioden att utforma politik som minskar attraktionskraften för radikala alternativ. Enligt vissa har det redan hänt i Danmark, där radikala högerpartier bara är en skugga av sitt forna jag.

Det verkar dock troligt att EU i stort, liksom i många medlemsstater, snart kommer att ändra politisk riktning märkbart. Anhängare av invandringsvänlig politik och ambitiöst miljöskydd kan därför komma att uppleva de kommande åren som svåra.


Nicholas Aylott och Amna Handzic
Chef respektive samordnare vid Utrikespolitiska institutets Europaprogram.