EU – Ekonomiska frågor

Vid sidan av ekonomiska mål som tillväxt, prisstabilitet och konkurrenskraft omfattar EU-fördraget samhällsambitioner som full sysselsättning och social rättvisa. Samtliga dessa mål försöker EU uppnå genom den inre marknaden, ekonomisk samordning, en gemensam valuta, en tillväxtpolitik och en social agenda.

EU-länderna ägnar sig åt en långtgående ekonomisk samordning eftersom ekonomierna är så tätt sammanknutna. Vad den ene gör, påverkar den andre.

Alla EU-länder ingår därför i EU:s ekonomiska union, EMU, även de länder som inte använder valutan euro. EMU har en mindre tvingande karaktär för icke-euroländer men upprättar ändå relativt strikta ramar för alla.

Eurokrisen 2009–2015, då några medlemsländer hamnade i kris med snabbt växande statsskulder, ledde till att EU skärpte kraven på att alla medlemsländer skulle ha en god finansiell hushållning.

Tre grundläggande krav på länderna har följt med under åren:

• en låg statsskuld
• ett lågt budgetunderskott
• räntan och inflation under kontroll

Från september 2024 gäller en ny ordning som bland annat ska strama åt övervakning och uppföljning men samtidigt ge länderna lite större handlingsutrymme för att kunna investera. Tanken är att undvika att upprepa det misstag som gjords under eurokrisen då skulddrabbade medlemsländer tvingades betala av sina lån så fort att de inte längre kunde investera vilket låste fast dem i underskott.

Varje år ska alla medlemsländer lämna in en finans- och strukturplan med finanspolitiska åtaganden samt investerings- och reformåtaganden. Den nationella planen ska tas fram i samarbete med bland annat landets parlament och arbetsmarknadens parter.

Planens åtaganden ska stämma överens med de rekommendationer om ekonomisk politik som EU har utfärdat för varje land (se nedan), men också med landets energi- och klimatplan (NECP) liksom med landets digitala planering.

Tidigare gällde att ett lands statsskuld inte fick uppgå till mer än 60 procent av BNP. Detta krav har nu ersatts av krav på att alla länder upprättar en ”utgiftsbana” som löper över fyra år. Planen ska granskas av EU-kommissionen innan den överlämnas till EU:s finansministrar som ska godkänna den.

Om ett lands utgifter tydligt avviker från planen, till exempel genom hög skuldsättning, kan EU-kommissionen inleda ett så kallat ”förfarande”. Det innebär en närgången granskning av landets ekonomiska politik med tydliga krav om en återgång till den tänkta planen. På samma sätt kan ett ”förfarande” dras i gång om ett land avviker tydligt från regeln om att lands budgetunderskott inte får överstiga motsvarande 3 procent av BNP.

För att åtgärda problemen har ett land fyra år på sig men det kan förlängas till sju år för att ge möjlighet för nödvändiga investeringar. Stora statsskulder ska som regel minskas i en takt om 0,5 procent om året och euroländer kan bötfälla om detta inte sker.

Medlemsländernas ekonomiska planer ska lämnas i varje vår. Som underlag ska de använda EU-kommissionens traditionella ”vårpaket” vilket bland annat innehåller analys av det makroekonomiska läget i EU, av konkurrenskraften, den gröna utvecklingen, social rättvisa (arbetsmarknad) och inte minst kommissionens rekommenderade åtgärder för varje land.

EU-kommissionen levererar också årligen detaljerade analyser och prognoser över ekonomin i varje enskilt land med konkreta rekommendationer om åtgärder.

Euron

En gemensam valuta, euron, ersatte i januari 2002 slutgiltigt den franska francen, den tyska D-marken, den italienska liran och en rad andra nationella valutor. Danmark och Storbritannien hade förhandlat fram undantag för att slippa delta, Sverige valde att stå utanför utan formellt undantag.

Ytterligare fem EU-länder står utanför euron eftersom de ännu inte uppfyller de ekonomiska inträdeskraven (Polen, Ungern, Tjeckien, Rumänien och Bulgarien). Kraven är bland annat låg statsskuld, statsfinanser i balans, låg inflation, en växelkurs i balans och låg ränta över tid.

De länder som inte är med i valutasamarbetet deltar i princip bara som observatörer när euroområdets finansministrar möts en gång i månaden för att diskutera ekonomisk samordning.

Euron fick en solid start 2002 och hade efter några år med stabil växelkurs och låg inflation etablerat sig som en världens mest åtråvärda reservvalutor. Men i kölvattnet av den globala finanskrisen från 2008 och framåt utlöstes en eurokris när sprickor i flera europeiska länders ekonomier avslöjades under pressen.

I början av 2008 respekterade alla euroländer regeln om att inte ha ett större underskott i statsbudgeten än 3 procent av BNP. Sommaren 2010 överskred samtliga euroländer den gränsen liksom de flesta övriga EU-länder.

Till detta kom upptäckten att eurolandet Grekland i flera år hade ljugit om sin ekonomiska situation för att få vara med i valutaunionen. Det blev tumult på marknaderna och övriga euroländer tvingades låna ut pengar akut för att landet inte skulle gå i konkurs. Som motkrav ställdes Grekland nära nog under tvångsförvaltning.

Irland fick därnäst be om stöd sedan landets regering hade lovat att täcka alla irländska bankers förluster, vilket snabbt resulterade i stora hål i statskassan. Därefter var det Portugals tur att vända sig till kollegerna för akuta nödlån.

I de drabbade länderna demonstrerade människor mot påtvingade nedskärningar och åtstramningar. Tyska, finländska och nederländska väljare svarade med ilskna protester över att behöva hjälpa andra länder när tiderna redan var svåra. Det stod klart att den relativt stora självständighet i ekonomiska frågor som euroländerna behållit, trots gemensam valuta, hade blivit ohållbar. När ett land kraschade drogs de andra med.

Grundarna av EU:s monetära union (EMU) hade med avsikt låtit bli att skapa ett räddningsinstrument för länder som misskött sin ekonomi. Inget skuldsatt land skulle nämligen räkna med att bli utlöst av övriga. Men när skuldkrisen såg ut att kunna spridas till hela valutaområdet beviljade euroländerna ändå bilaterala nödlån (från stat till stat) till de mest utsatta länderna och en europeisk räddningsfond inrättades för att bistå vid akuta betalningskriser.

Europeiska centralbanken (ECB) blev under krisen en högst aktiv part i räddningen av euroområdet. På eget initiativ pumpade ECB bland annat ut pengar via billiga lån till europeiska banker för att undvika att hela ekonomin avstannade, därefter gick man in och stödköpte statsobligationer.

I april 2016 hade EU som helhet återvunnit samma ekonomiska nivå som före krisen men först sommaren 2018 stod Grekland åter på egna ben ekonomiskt.

Euroländerna bestämde sig i slutändan för att inte överge euron utan att hålla samman och krympa sin nationella ekonomiska frihet. Stramare övervakning infördes. En tillfällig kriskassa (ESM) har gjorts permanent och en bankunion har skapats för att undvika att slarvande banker under en ny finanskris tömmer ett lands statskassa.

Genom bankunionen flyttas beslutet om en konkursdrabbad bank från nationalstaten till EU, eller mer bestämt till en avdelning under Europeiska centralbanken. Det visade sig under den globala finanskrisen att EU-länderna var så snabba att rädda sina nationella banker undan problem att de tömde sina egna statskassor. Om en bank vet att den alltid blir räddad, lyder logiken, kommer den alltid att vilja ta risker för att tjäna mycket pengar. När räddningsbeslutet ligger centralt, i stället för i händerna på hemlandets politiker, finns ingen automatisk trygghet för banker och därför antas de bli försiktigare.

Men även om bankunionen funnits på plats i några år saknas ett avgörande element, en gemensam fond för att rädda en storbank vars konkurs annars skulle skada hela det finansiella systemet. I stället finns nationella fonder. Det är framför allt Tyskland och några rikare länder som tills vidare motsatt sig att ta det sista steget. Sverige och Danmark står tills vidare utanför bankunionen men kan gå med om de vill.

Ännu längre än bankunionen har en gemensam kapitalmarknad diskuterats. Tanken är bland annat att göra det enklare och säkrare för europeiska företag och medborgare att skaffa sig kapital, eller spara, i andra länder. Att sprida riskerna anses kunna göra den europeiska ekonomin mindre sårbar vid en ny finanskris men planerna på en gemensam kapitalmarknad har hittills mötts av stor tröghet och låter vänta på sig.

Tillväxt- och regionalpolitik

Sammantaget förväntas den inre marknaden, utrikeshandel och en god finansiell hushållning hos medlemsländerna leda till ekonomisk tillväxt. Men EU gör dessutom speciella satsningar på tillväxt i de regioner i Europa som sackar efter.

Regionalpolitiken finansieras genom så kallade strukturfonder vilka är EU:s största utgiftspost (33,5 procent av budgeten).

Att EU:s regionalpolitiska bidrag kallas strukturstöd har ett skäl: bidragen ska vara hjälp till självhjälp och bygga sunda strukturer. För att få stöd ska en region dra upp en flerårig utvecklingsplan som ska godkännas av EU-kommissionen innan bidragen betalas ut.

Sedan 2010 har termen ”bidrag” allt oftare ersatts av termen ”investering”, vilket markerar en kursändring där tillväxtskapande insatser kommit mer i fokus och där bidragen lika ofta kan utgöras av förmånliga lån.

Ett utslag av det tänkandet ledde 2014 till EU-fonden för strategiska investeringar (EFSI, även kallad Juncker-planen). Avsikten var att ”investera” Europa ur den lågkonjunktur som följt på den globala finanskrisen 2008–2012.

Fonden fick ett lågt grundkapital på runt 16 miljarder euro, tänkt att fungera som ett startskott för att locka med partnerns och få i gång lönsamma investeringsprojekt. Precis som EU-kommissionen hade hoppats multiplicerade privata och offentliga kapitalinsatser startkapitalet flera gånger om. Pengarna finansierade över 900 tillväxtprojekt i EU-länderna.

I början av budgetperioden 2021–2027 fick EFSI ett nytt namn – InvestEU. Till InvestEU bidrog EU med 26,2 miljarder euro i garantier i hopp om att det skulle generera totalt 372 miljarder euro i investeringar under budgetperioden. 

EU:s regelrätta strukturfonder startar med betydligt större summor i kassan – totalt över 392 miljarder euro för åren 2021–2027. De kanaliseras via Sammanhållningsfonden som går till EU:s fattigaste regioner (Östeuropa till 80 procent samt Grekland och Portugal) och fyra fonder som alla länder kan söka medel ur: Just Transition Fund (som ger stöd till regioner som drabbas ekonomiskt av övergången till klimatteknologi), Europeiska Havs- och Fiskerifonden liksom Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Europeiska socialfonden (ESF).

Pengarna ska gå till hållbar tillväxt, allt som kan skapa arbete, är klimatsmart och ökar välståndet. Det kan handla om att höja utbildningsnivån, hjälpa svagare grupper in på arbetsmarknaden, rusta upp nedslitna stadsdelar, införa IT i småföretag eller att hitta alternativ sysselsättning när lantbruk eller fiske läggs ned.

EU-program ska alltid samfinansieras. Unionen bidrar som regel med 50 procent medan den andra delen ska komma från en nationell part, främst stat eller kommuner, näringsliv eller organisationer, medan lokalt föreningsliv kan bidra med frivilligarbete. Hur detta ser ut i Sverige framgår av ett avtal, partnerskapsöverenskommelsen, som regeringen träffat med EU-kommissionen.

Sverige kan hämta ut drygt 24 miljarder kronor från EU:s regional- och socialfond 2021–2027. Tillsammans med svenska insatser landar regionalbidragen då på det dubbla för hela sjuårsperioden.

I Sverige är det regionala myndigheter, Tillväxtverket och Jordbruksverket som fördelar stöden.

Ett medlemsland kan också söka medel ur Globaliseringsfonden vilken ger stöd till vidareutbildning av arbetare som förlorat jobben på grund av globaliseringen. EU har även en Solidaritetsfond för naturkatastrofer som upprättades efter stora översvämningar i Europa 2002. Efter stormen Gudrun i januari 2005 fick Sverige assistans med 700 miljoner kronor ur den fonden.

Under covidpandemin och fram till 2022 fanns också Sure, en fond på 100 miljarder euro som stöttade företag som permitterade anställda i stället för att avskeda dem.

Arbetsmarknad och socialpolitik

Fördragets mål om en ”hållbar tillväxt med sociala framsteg” innebär att EU också ser på hur arbetsmarknaden utvecklas. EU-länderna har en gemensam arbetsmarknad sedan 1993 men EU:s behörighet att reglera arbetslivet är begränsat. De enskilda medlemsländerna hanterar nationellt frågor om sysselsättning, löner, arbetsmarknadsparternas relationer och i princip all socialpolitik.

Arbetsrätt och arbetsmiljö är däremot EU:s område vilket lett till en rad regler om bland annat arbetstider, skyddsutrustning, farliga miljöer och, på senare år, regler för den som arbetar inom den så kallade gigekonomin med dess tillfälliga jobb.

Arbetsmarknadens parter har en stark ställning som remissinstanser i EU och erbjuds att förhandla fram europeiska kollektivavtal när övergripande problem på arbetsmarknaden behöver lösas. Först om parterna misslyckas med det ska EU välja lagstiftningsvägen.

EU:s fördrag ger arbetstagare insyn och medbestämmande i arbetslivet samt rättigheter som att arbeta i annat EU-land, att organisera sig fackligt och att strejka. Diskriminering på grund av kön, ålder eller nationalitet får inte förekomma vid rekrytering, i lönesättning eller för arbets- eller pensionsvillkor.

Sedan fri rörlighet för arbetstagare infördes 1993 kan EU-medborgare fritt söka jobb och arbeta i andra EU-länder. Efter EU:s utvidgning österut under 00-talet har detta skapat irritation i några medlemsländer eftersom välståndsklyftan gjort att många östeuropéer tagit arbete i Västeuropa.

I Sverige har låglönekonkurrensen på arbetsmarknaden upprört flera fackförbund. Företag har till exempel möjlighet att placera arbetskraft tillfälligt i Sverige till hemlandets lön. EU-domstolen slog 2007 fast att så länge Sverige inte har allmängiltiga kollektivavtal ska utländska kollektivavtal betraktas som giltiga precis som svenska. 2017 kortades den tillåtna perioden som en arbetstagare kan vara utstationerad i annat land och kontrollerna skärptes för att undvika fusk.

Frågor om arbetslöshet och sysselsättning är alltså nationell domän fortfarande men sedan 1990-talet har medlemsländerna haft ett nära utbyte på området. En årlig europeisk sysselsättningsstrategi har på senare år kopplats samman med tillväxtarbetet och införlivats med EU:s ekonomiska samordning.

Eurokrisens hårda effekt på vanliga människor fick EU-kommissionen att 2017 kraftsamla på det sociala området och lansera en ”social pelare” i 20 punkter.

Den tar upp bland annat arbetstagarnas tillträde till en öppnare och mer rättvis arbetsmarknad, ökad jämställdhet, chanser till vidareutbildning, socialt skyddsnät, ett fungerande familjeliv, och så vidare. Mer konkretta förslag har tillkommit efter hand, såsom en europeisk minimilön eller en europeisk fond för arbetslösa (för ett land i akut betalningskris).

Trots starkt svenskt motstånd kom i september 2022 ett beslut om minimilöner. Det innebär att alla länder ska skapa lönesättningssystem som ger utrymme för fackförbund att delta. En minimilön ska vara minst 60 procent av landets medianlön.
Direktivet undantar länder med kollektivavtalssystem (som Sverige, Danmark och Finland) från de flesta paragrafer.

Under 2000-talet letade sig socialpolitiska frågor in i EU-samarbetet eftersom medborgare som jobbar i andra EU-länder behövde få saker som sjukförsäkring, pension och a-kassan lösta. EU-medborgare verksamma i annat EU-land har rätt till liknande sociala förmåner som medborgarna i värdlandet. I flera länder har det utgjort en källa till irritation. EU-domstolen har dock fastslagit att skyddsnätet enbart gäller dem som arbetar i ett annat EU-land, inte alla som rör sig över en landgräns.

Fattigdomsbekämpning

EU-länderna bedriver också sedan länge ett (icke-bindande) samarbete om bekämpning av fattigdom och social utslagning. Efter att den ekonomiska krisen slagit till 2013 ansågs 24 procent eller över 120 miljoner européer vara fattiga eller befinna sig i riskzonen för att hamna i fattigdom.  2023 var siffran 21,4 procent eller 94,6 miljoner människor.

EU:s socialfond (ESF+) är också ett instrument för att motverka fattigdom men då genom mer långsiktiga projekt. Socialfonden (på 99 miljarder euro 2021–2027) används till exempel till kompetenshöjning i arbetslivet, att öka jämställdheten och integration på arbetsmarknaden samt att motarbeta arbetslösheten.

En mindre del av pengarna avsätts för akut hjälp till de allra fattigaste med nödvändigheter som mat, kläder eller tvål. De medlemsländer som berörs förväntas bidra till nödhjälpen för sina medborgare.