EU – Ekonomiska frågor

Vid sidan av ekonomiska mål som tillväxt, prisstabilitet och konkurrenskraft omfattar EU-fördraget samhälleliga ambitioner som full sysselsättning och social rättvisa. Samtliga dessa mål försöker EU åstadkomma genom den inre marknaden, ekonomisk samordning, en gemensam valuta, en tillväxtpolitik och en social agenda.

EU-länderna ägnar sig åt en långtgående ekonomisk samordning eftersom ekonomierna är så tätt sammanknutna. Vad den ene gör, påverkar den andre.

Alla EU-länder ingår därför i EU:s ekonomiska union, EMU, även de länder som inte använder valutan euro.  EMU har en mindre tvingande karaktär för icke-euroländer men upprättar ändå relativt strikta ramar för alla. Eurokrisen 2009–2015 (se nedan) ledde till exempel till att EU skärpte kraven på att alla medlemsländer skulle ha en god finansiell hushållning.

Skälet till samordningen var att man från början räknade med att alla skulle vara en del av den gemensamma valutan. Även om så inte blev fallet har samordningen visat sig vara användbar för att gå igenom och följa upp den ekonomiska utvecklingen.

Samordningen går till så att varje år planeras och granskas ländernas nationella ekonomi och politik enligt ett årsbundet schema.

I mars varje år levererar EU-kommissionen rapporter om varje enskilt land med detaljerad analys och prognos över ekonomin och potentiella problemområden.

I april måste alla EU-länder lämna in dels en årlig ekonomisk plan (”konvergensprogram” för icke-euroländer som Sverige, ”stabilitetsprogram” för övriga), dels sin nationella budgetproposition.

I maj utfärdar EU-kommissionen skräddarsydda rekommendationer till varje land med förslag på åtgärder. Dessa diskuteras och klubbas av finansministrarna i juli.
För euroländerna är övervakningen mer närgången och ett land som inte följer de rekommenderade åtgärderna varnas samt riskerar böter.

På senhösten lägger EU-kommissionen fram årets tillväxtrapport med förslag till prioriteringar för EU-ländernas ekonomiska politik. Rapporten diskuteras av alla finansministrar som förväntas utgå från dessa när de lägger sina nationella budgetar.

Samtidigt offentliggör kommissionen vilka makroekonomiska obalanser den har funnit i länderna, vilka kan riskera att utveckla sig till en ”bubbla” och göra ett lands ekonomi instabil. Om risken uppfattas som akut kan EU-kommissionen välja att starta en närmare granskning.

*I oktober måste euroländer lämna in sina utkast till nästa års nationella budgetpropositioner. Också dessa nagelfars av EU-kommissionen och kan sluta i rekommendationer om åtgärder. Ett land som möter kritik måste övertyga en kvalificerad majoritet av finansministrarna att gå emot kommissionen för att slippa genomföra korrigeringar.

En regel för nationella budgetar är att utgifterna inte får öka fortare än landets medelsiktiga tillväxt, om man inte kan visa upp intäkter som kan matcha utgifterna. Länder med budgetunderskott ska sikta mot att förstärka sin strukturella budgetbalans årligen med 0,5 procent av BNP.

Euroländer måste i lag införa automatisk korrigering om landets strukturella underskott överstiger 0,5 procent av BNP. Tanken är att EU kan tillåta lite mer flexibilitet om ett land har en stabil strukturell grund.

Ett land som får för stort nationellt budgetunderskott (mer än 3 procent av landets BNP) sätts under EU-kommissionens närgångna övervakning. Landet får korta tidsfrister att lösa problemet på (normalt tre månader). En liknande process finns för att övervaka statlig upplåning. Den slår till om något lands upplåning överstiger 60 procent av BNP.

Generellt är det så att euroländer måste underkasta sig uppmaningar om åtgärder för att korrigera en riskfylld situation medan icke-euroländer inte är tvungna.
Siffror, bedömningar och varningar görs alltid offentliga. Marknaderna brukar driva upp räntorna för ett land som är illa ute och denna extra press betraktas som en välkommen hjälp för att kunna åstadkomma strikt ekonomisk disciplin i EU.

Från tidigt 1990-tal fram till 2020 betraktades de tre grundläggande kraven på länderna som alldeles nödvändiga:

• en låg statsskuld
• ett lågt budgetunderskott
• räntan och inflation under kontroll

Sedan dess har EU-länderna börjat inse att en ekonomi inte bara kan spara sig i balans, den måste också kunna investera för att åstadkomma framtida inkomster. En diskussion har därför inletts med syfte att ändra i grundkraven.

Euron

En gemensam valuta, euron, ersatte i januari 2002 slutgiltigt den franska francen, den tyska D-marken, den italienska liran och en rad andra nationella valutor. Danmark och Storbritannien hade redan förhandlat fram undantag för att slippa delta, Sverige gjorde detsamma utan formellt undantag.
Ytterligare  fem EU-länder står utanför euron eftersom de ännu inte uppfyller de ekonomiska inträdeskraven (Polen, Ungern, Tjeckien, Rumänien och Bulgarien). Kraven är bland annat låg statsskuld, statsfinanser i balans, låg inflation, en växelkurs i balans och låg ränta över tid.

De länder som inte är med i valutasamarbetet deltar i princip bara som observatörer när euroområdets finansministrar möts en gång i månaden för att diskutera ekonomisk samordning.

Euron fick en solid start 2002 och hade efter några år med stabil växelkurs och låg inflation etablerat sig som en världens mest åtråvärda reservvalutor. Men i kölvattnet av den globala finanskrisen från 2008 och framåt utlöstes en eurokris när sprickor i flera europeiska länders ekonomier avslöjades under pressen.

I början av 2008 respekterade alla euroländer regeln om att inte ha ett större underskott i statsbudgeten än 3 procent av BNP. Sommaren 2010 överskred samtliga euroländer den gränsen liksom de flesta övriga EU-länder.

Till detta kom upptäckten att eurolandet Grekland i flera år hade ljugit om sin ekonomiska situation för att få vara med i valutaunionen. Det blev tumult på marknaderna och övriga euroländer tvingades låna ut pengar akut för att landet inte skulle gå i konkurs. Som motkrav ställdes Grekland nära nog under tvångsförvaltning.

Irland fick därnäst be om stöd sedan landets regering hade lovat att täcka alla irländska bankers förluster, vilket snabbt resulterade i stora hål i statskassan. Därefter var det Portugals tur att vända sig till kollegerna för akuta nödlån.

I de drabbade länderna demonstrerade människor mot påtvingade nedskärningar och åtstramningar. Tyska, finländska och nederländska väljare svarade med ilskna protester över att behöva hjälpa andra länder när tiderna redan var svåra. Det stod klart att den relativt stora självständighet i ekonomiska frågor som euroländerna behållit, trots gemensam valuta, hade blivit ohållbar. När ett land kraschade drogs de andra med.

Grundarna av EU:s monetära union (EMU) hade med avsikt låtit bli att skapa ett räddningsinstrument för länder som misskött sin ekonomi. Inget skuldsatt land skulle nämligen räkna med att bli utlöst av övriga. Men när skuldkrisen såg ut att kunna spridas till hela valutaområdet beviljade euroländerna ändå bilaterala nödlån (från stat till stat) till de mest utsatta länderna och en europeisk räddningsfond inrättades för att bistå vid akuta betalningskriser.

Europeiska centralbanken (ECB) blev under krisen en högst aktiv part i räddningen av euroområdet. På eget initiativ pumpade ECB bland annat ut pengar via billiga lån till europeiska banker för att undvika att hela ekonomin avstannade, därefter gick man in och stödköpte statsobligationer.

I april 2016 hade EU som helhet återvunnit samma ekonomiska nivå som före krisen men först sommaren 2018 stod Grekland åter på egna ben ekonomiskt.

Euroländerna bestämde sig i slutändan för att inte överge euron utan att hålla samman och krympa sin nationella ekonomiska frihet. Stramare övervakning infördes. En tillfällig kriskassa (ESM) har gjorts permanent och en bankunion har skapats för att undvika att slarvande banker under en ny finanskris tömmer ett lands statskassa.

Genom bankunionen flyttas beslutet om en konkursdrabbad bank från nationalstaten till EU, eller mer bestämt till en avdelning under Europeiska centralbanken. Det visade sig under den globala finanskrisen att EU-länderna var så snabba att rädda sina nationella banker undan problem att de tömde sina egna statskassor. Om en bank vet att den alltid blir räddad, lyder logiken, kommer den alltid att vilja ta risker för att tjäna mycket pengar. När räddningsbeslutet ligger centralt, i stället för i händerna på hemlandets politiker, finns ingen automatisk trygghet för banker och därför antas de bli försiktigare.

Men även om bankunionen funnits på plats i några år saknas ett avgörande element, en gemensam fond för att rädda en storbank vars konkurs annars skulle skada hela det finansiella systemet. I stället finns nationella fonder. Det är framför allt Tyskland och några rikare länder som tills vidare motsatt sig att ta det sista steget. Sverige och Danmark står tills vidare utanför bankunionen men kan om de vill gå med.

Euroländerna diskuterade länge att skapa en investeringsbudget för att undvika problemet när ett skuldsatt land tvingas lägga alla sina inkomster på återbetalning av lån. I slutänden lades idén åt sidan eftersom EU:s återhämtningsfond (se Budgeten) uppfyller just det behovet.

Ännu längre har en gemensam kapitalmarknad diskuterats. Tanken är bland annat att göra det enklare och säkrare för europeiska företag och medborgare att skaffa sig kapital, eller spara, i andra länder. Att sprida riskerna anses kunna göra den europeiska ekonomin mindre sårbar vid en ny finanskris men planerna på en gemensam kapitalmarknad har hittills mötts av en tröghet.

Tillväxt- och regionalpolitik

Sammantaget förväntas den inre marknaden, utrikeshandel och en god finansiell hushållning hos medlemsländerna leda till ekonomisk tillväxt. Men EU gör dessutom speciella satsningar på tillväxt i de regioner i Europa som sackar efter.

Regionalpolitiken finansieras genom så kallade strukturfonder vilka är EU:s största utgiftspost (36 procent av budgeten).

Att EU:s regionalpolitiska bidrag kallas strukturstöd har ett skäl: bidragen ska vara hjälp till självhjälp och bygga sunda strukturer. För att få stöd ska en region dra upp en flerårig utvecklingsplan som ska godkännas av EU-kommissionen innan bidragen betalas ut.

Sedan 2010 har termen ”bidrag” allt oftare ersatts av termen ”investering”, vilket markerar en kursändring där tillväxtskapande insatser kommit mer i fokus och där bidragen lika ofta kan utgöras av förmånliga lån.

Ett utslag av det tänkandet ledde 2014 till EU-fonden för strategiska investeringar (EFSI, även kallad Juncker-planen). Avsikten var att ”investera” Europa ur den lågkonjunktur som följt på den globala finanskrisen 2008–2012.

Fonden fick ett lågt grundkapital på runt 16 miljarder euro, tänkt att fungera som ett startskott för att locka med partnerns och få i gång lönsamma investeringsprojekt. Precis som som EU-kommissionen hade hoppats multiplicerade privata och offentliga kapitalinsatser startkapitalet flera gånger om. Pengarna finansierade över 900 tillväxtprojekt i EU-länderna.

I början av budgetperioden 2021–2027 fick EFSI ett nytt namn – InvestEU. Till InvestEU bidrog med EU 38 miljarder euro i garantier i hopp om att det skulle generera 650 miljarder euro i investeringar under budgetperioden. 

EU:s regelrätta strukturfonder startar med betydligt större summor i kassan – totalt över 392 miljarder euro för åren 2021–2027. De kanaliseras via tre huvudfonder: Sammanhållningsfonden som går till EU:s fattigaste regioner i Östeuropa (till 80 procent), Grekland och Portugal, samt Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Europeiska socialfonden (ESF) vilka alla regioner kan söka pengar ur.

Pengarna ska gå till hållbar tillväxt, allt som kan skapa arbete, är klimatsmart och ökar välståndet. Det kan handla om att höja utbildningsnivån, hjälpa svagare grupper in på arbetsmarknaden, rusta upp nedslitna stadsdelar, införa IT i småföretag eller att hitta alternativ sysselsättning när lantbruk eller fiske läggs ned.

EU-program ska alltid samfinansieras. Unionen bidrar som regel med 50 procent medan den andra delen ska komma från en nationell part, främst stat eller kommuner, näringsliv eller organisationer, medan lokalt föreningsliv kan bidra med frivilligarbete. Hur detta ser ut i Sverige framgår av ett avtal, partnerskapsöverenskommelsen, som regeringen träffat med EU-kommissionen.

Sverige kan hämta ut drygt 24 miljarder kronor från EU:s regional- och socialfond 2021–2027. Tillsammans med svenska insatser landar regionalbidragen då på det dubbla för hela sjuårsperioden.

I Sverige är det regionala myndigheter, Tillväxtverket och Jordbruksverket som fördelar stöden.

Ett medlemsland kan också söka medel ur Globaliseringsfonden vilken ger stöd till vidareutbildning av arbetare som förlorat jobben på grund av globaliseringen. EU har även en Solidaritetsfond för naturkatastrofer som upprättades efter stora översvämningar i Europa 2002. Efter stormen Gudrun i januari 2005 fick Sverige assistans med 700 miljoner kronor ur den fonden.

Efter covidpandemin finns också Sure, en fond på 100 miljarder euro som kan bidra till företag som permitterar arbetare med ersättning under en kris i stället för att avskeda dem.

Arbetsmarknad och socialpolitik

Fördragets mål om en ”hållbar tillväxt med sociala framsteg” innebär att EU också ser på hur arbetsmarknaden utvecklas. EU-länderna har en gemensam arbetsmarknad sedan 1993 men EU:s behörighet att reglera arbetslivet är begränsat. De enskilda medlemsländerna sköter frågor om sysselsättning, löner, arbetsmarknadsparternas relationer och i princip all socialpolitik.

Arbetsrätt och arbetsmiljö är däremot EU:s område vilket lett till en rad regler om bland annat arbetstider, skyddsutrustning, farliga miljöer och, på senare år, regler för den som arbetar inom den så kallade gigekonomin med dess tillfälliga jobb.

Arbetsmarknadens parter har en stark ställning som remissinstanser i EU och erbjuds att förhandla fram kollektivavtal när övergripande problem på arbetsmarknaden behöver lösas. Först om parterna misslyckas med det ska EU gå lagstiftningsvägen.

EU:s fördrag ger arbetstagare insyn och medbestämmande i arbetslivet samt rättigheter som att arbeta i annat EU-land, att organisera sig fackligt och att strejka. Diskriminering på grund av kön, ålder eller nationalitet får inte förekomma vid rekrytering, i lönesättning eller för arbets- eller pensionsvillkor.

Sedan fri rörlighet för arbetstagare infördes 1993 kan EU-medborgare fritt söka jobb och arbeta i andra EU-länder. Efter EU:s utvidgning österut under 00-talet har detta skapat irritation i några medlemsländer eftersom välståndsklyftan gjort att många östeuropéer tagit arbete i Västeuropa.

I Sverige har låglönekonkurrensen på arbetsmarknaden upprört flera fackförbund. Företag har till exempel möjlighet att placera arbetskraft tillfälligt i Sverige till hemlandets lön. EU-domstolen slog 2007 fast att så länge Sverige inte har allmängiltiga kollektivavtal ska utländska kollektivavtal betraktas som giltiga precis som svenska. 2017 kortades den tillåtna perioden som en arbetstagare kan vara utstationerad i annat land och kontrollerna skärptes för att undvika fusk.

Frågor om arbetslöshet och sysselsättning är alltså nationell domän fortfarande men sedan 1990-talet har medlemsländerna haft ett nära utbyte på området. En europeisk sysselsättningsstrategi uppdateras årligen och EU-kommissionen följer upp hur länderna lyckas med att få in fler människor på arbetsmarknaden.

Finanskrisens hårda effekt på vanliga människor fick EU-kommissionen att 2017 vilja kraftsamla på det sociala området. En ”social pelare” i 20 punkter lanserades på ett toppmöte i Göteborg hösten 2017.

Den tar upp bland annat arbetstagarnas tillträde till en öppnare och mer rättvis arbetsmarknad, ökad jämställdhet, chanser till vidareutbildning, socialt skyddsnät, ett fungerande familjeliv, och så vidare. Andra förslag har tillkommit efteråt, såsom en europeisk minimilön eller en europeisk fond för arbetslösa (för ett land i akut betalningskris).

Trots starkt svenskt motstånd kom i september 2022 ett beslut om minimilöner. Det innebär att alla länder ska skapa lönesättningssystem som ger utrymme för fackförbund att delta. En minimilön ska vara minst 60 procent av landets medianlön.
Direktivet undantar länder med kollektivavtalssystem (som Sverige, Danmark och Finland) från de flesta paragrafer.

Under 2000-talet letade sig socialpolitiska frågor in i EU-samarbetet eftersom medborgare som jobbar i andra EU-länder behövde få saker som sjukförsäkring, pension och a-kassan lösta. EU-medborgare verksamma i annat EU-land har rätt till liknande sociala förmåner som medborgarna i värdlandet. I flera länder har det utgjort en källa till irritation. EU-domstolen har dock fastslagit att skyddsnätet enbart gäller dem som arbetar i ett annat EU-land, inte alla som rör sig över en landgräns.

Fattigdomsbekämpning

EU-länderna bedriver också sedan länge ett (icke-bindande) samarbete om bekämpning av fattigdom och social utslagning. Efter att den ekonomiska krisen slagit till 2013 ansågs 24 procent eller över 120 miljoner européer vara fattiga eller befinna sig i riskzonen för att hamna i fattigdom.  2021 var siffran 21,7 procent eller 95,4 miljoner människor.

EU:s socialfond (ESF+) är också ett instrument för att motverka fattigdom men då genom mer långsiktiga projekt. Socialfonden (på 99 miljarder euro 2021–2027) används till exempel till kompetenshöjning i arbetslivet, att öka jämställdheten och integration på arbetsmarknaden samt att motarbeta arbetslösheten.

En mindre del av pengarna avsätts för akut hjälp till de allra fattigaste med nödvändigheter som mat, kläder eller tvål. De medlemsländer som berörs förväntas bidra till nödhjälpen för sina medborgare.