EU – Inledning

Europeiska unionen (EU) har under sina snart sju årtionden vuxit till att bli en av de stora globala aktörerna, inte minst genom sin roll som ett av världens största handelsblock.
EU:s styrka bygger på att dess 27 medlemsländer är eniga – vilket också är unionens största sårbarhet eftersom det inte alltid är fallet.

Kärnan i EU kan sägas vara den inre marknaden som varit i kraft sedan 1993 och som suddat ut nationsgränser för varor, tjänster, kapital och människor. Den gemensamma marknaden har därmed etablerat nya sätt att leva, resa, arbeta och handla i Europa.

EU:s inre marknad med cirka 450 miljoner konsumenter har gett unionen en ny tyngd på världsarenan. EU är en attraktiv handelspartner som har kunnat avtala om frihandel eller samarbete där handel ingår, med större delen av världen.

En extra effekt är att när EU ställer tuffa kvalitetskrav på till exempel leksaker eller tillsatser i maten väljer Kina, USA och Ryssland och andra länder ofta att följa efter, för att kunna exportera till världens största marknad.

Tjugo av EU:s medlemsländer delar en gemensam valuta, euron, och bedriver en starkt samordnad ekonomisk politik. Samordningen täcker även EU-länder utanför euroområdet, som Sverige. Den globala finanskrisen efter 2007 satte eurosystemet i gungning men strama krisåtgärder räddade dess överlevnad.

Mål och ambitioner

EU har tilldelat sig självt uppdraget att både gå före med tuffa klimatmål och att försöka driva på övriga världen att göra detsamma för att bromsa in den globala uppvärmningen.

EU och dess medlemsländer står tillsammans för mer än hälften av allt bistånd och en stor del av den humanitära katastrofhjälpen i världen.

Unionen har blivit en efterfrågad aktör i samband med kriser runt om i världen. Fredsbevarande EU-trupper har till exempel övervakat ett instabilt läge på Balkan, de första demokratiska valen i Kongo-Kinshasa på 30 år och agerat stötdämpare i konfliktdrabbade Mali.

EU saknar emellertid tyngd som militär aktör. I stället har försvarsalliansen Nato med USA i spetsen utgjort den yttersta garanten för försvaret av europeiskt territorium. EU-länderna inledde 2016 ett tätare samarbete inom försvar, en ambition som vann i styrka efter Rysslands överfall på Ukraina i februari 2022 och som därefter övergått till konkreta planer på att stärka säkerheten i alla former – genom försvarskapacitet, livsmedelssäkerhet och energitillgång.

EU:s kriser

Mycket lite som EU har gjort de senaste 15–20 åren har varit lätt att genomföra eller skett utan kritik. Det pågår en ständig dragkamp mellan de krafter i Europa som vill utöka samarbetet och de krafter som anser att EU har gått tillräckligt eller alltför långt.

2016 drogs den debatten till sin spets när britterna i en folkomröstning röstade för att lämna EU – brexit. Populistiska partier i Europa till både höger och vänster, som förenats i sin kritik mot EU, hoppades inledningsvis att fler länder skulle vilja följa det brittiska exemplet. Istället växte stödet för EU i den europeiska folkopinionen och inget annat land anslöt sig till Storbritanniens uttåg.

Till EU:s största utmaningar hör hur organisationen ska kunna komma till rätta med att några EU-länders regimer undergräver EU:s värderingar; rättsstaten, demokrati och medborgerliga rättigheter.

Europeiska unionen kan te sig svag: unionen vacklade i eurokrisen, är kritiserad för sin hantering av den stora migrationsvågen till Europa 2015–2016, är hårt ansatt av populistiska partier och tvekande inför angrepp mot rättsstaten. Samtidigt har dess ekonomiska styrka gjort EU till en världsmakt och varje ny kris – covidpandemin, energikrisen och Rysslands krig mot Ukraina – tycks svetsa länderna mer samman.