EU – Inre marknaden

Den inre marknaden blev på många sätt upptakten till det EU vi känner idag. Friheten att resa, arbeta, studera och göra affärer i andra EU-länder har ökat handeln och skapat nya sätt att leva för européerna. Den inre marknaden har samtidigt gjort EU till en av världens största ekonomiska aktörer.

Idén att avskaffa gränserna mellan länderna för varor, tjänster, kapital och arbetstagare fanns med redan från 1950-talet men blev inte verklighet förrän flera årtionden senare, i januari 1993, efter en lång och djup lågkonjunktur i Europa. Genom att erbjuda företagen en större hemmamarknad skulle den ökade konkurrensen ge konsumenterna fler, bättre och billigare varor och tjänster.

Innan gränskontrollerna togs bort måste lagar och regler för varor och tjänster bli likalydande i alla EU-länder eller lika nog för att kunna godtas av alla. Inget medlemsland ville släppa in varor eller företag som höll låg standard. Det gick trögt för medlemsländerna att enas om gemensamma regler fram till 1987 då man släppte på kravet om enhällighet. För alla beslut gällande den inre marknaden räckte det därefter med kvalificerad majoritet vilket fick fart på förhandlingarna. Att en tidsgräns sattes bidrog också; den 1 januari 1993 kunde gränsbommarna lyftas.

När den inre marknaden blev verklighet sjönk priserna märkbart på till exempel telefonsamtal, bilar och flygbiljetter. Europa fick ett lågprisflyg, regionala flygplatser blev en framgångssaga och weekendturism utanför huvudstäderna blev ett nytt turistfenomen.

Tio år senare, 2003, räknade EU-kommissionen fram att den inre marknaden fram till dess hade skapat 2,5 miljoner nya jobb och ökat BNP-tillväxten med 1,8 procent eller 164,5 miljarder euro. Idag räknar EU-kommissionens experter med att den inre marknaden genererar en vinst på 427 miljarder euro per år.

En stor del av tillskottet beror på ökad handel. Genom att ha skapat världens största och rikaste konsumentmarknad, mer integrerad än den amerikanska marknaden, har EU blivit en av världens största handelsaktörer. 2024 hade EU handelsavtal med 72 länder i världen, Kina med 29 länder och USA med 20 länder (såväl Kina som USA handlar i större volymer men då utan avtal).

En oväntad vinst har blivit att EU:s regler tenderar att kopieras av andra länder i något som forskningen döpt till Brysseleffekten. Den bygger på att EU oftast sätter högre normer för produkter än andra länder och att internationellt näringsliv väljer att följa med uppåt, för att få sälja på unionens inre marknad. I slutänden blir det enklare för andra länder att anta liknande normer eftersom företag som regel föredrar att förhålla sig till en standard i stället för flera.

Däremot har EU:s tjänstemarknad aldrig riktigt fått fart vilket är anmärkningsvärt eftersom 70–75 procent av ekonomin numera utgörs av tjänster.

Tjänstedirektivet som kom 2010 hade som syfte att förenkla för tjänsteföretag att verka på andra sidan en nationsgräns men direktivet fick ingen avgörande effekt. 2017 inleddes nya försök att undanröja hinder för tjänstehandeln, och den snabba digitala utvecklingen tvingar nu fram nya gemensamma regler för många serviceyrken.

Redan 2005 gjordes ett försök att komplettera den inre marknaden med en gemensam marknad för finansiella tjänster – fondsparande, banksparande och aktiehandel. Men den globala finanskrisen som slog till bara några år senare skrämde många europeiska aktörer att hålla sig inom sina nationella hemmamarknader.

EU-kommissionen under ordförande Jean-Claude Junker drog 2015 i gång ett nytt arbete med att skapa en europeisk kapitalmarknad. En bredare kapitalhandel, även utanför bankerna, skulle minska sårbarheten i det europeiska systemet inför framtida finanskriser. 2025 inledde kommissionen under Ursula von der Leyen ännu en ny satsning på en kapitalmarknadsunion, nu kallad Spar- och Investeringsunion.

Att resa med tåg i Europa är märkligt krångligt eftersom passagerartrafik på tåg är ett annat exempel på en tjänst som förblivit nationellt kontrollerad i det längsta. Det finns inte ens ett gemensamt biljettsystem som säljer elektroniska biljetter. Nya regler gör emellertid att alla EU-länder måste öppna inhemsk passagerartrafik på järnväg för konkurrens, och järnvägsaktörernas förbund CER har tagit ett första steg mot ett europeiskt biljettsystem.

Europa ligger efter såväl USA som Kina när det gäller ny teknik vilket gör de europeiska länderna mer sårbara. En ”digital agenda” gavs därför mycket hög prioritet när den nuvarande EU-kommissionen tillträdde 2019.

EU-länderna utvecklar till exempel molntjänster gemensamt och bygger egna europeiska superdatorer (med så stor minneskapacitet att de kan göra blixtsnabba uträkningar med enorma mängder data). De tar också fram projekt inom AI (artificiell intelligens) som kan användas inom sjukvård, jordbruk och säkerhet.

Jämfört med övriga världen är EU långt framme på två områden: dels när det gäller spridning av bredband med bra uppkoppling till företag och medborgare i Europa, dels i fråga om reglering av ny teknik så att den verkar för samhällets bästa. EU:s lagstiftning inom data och digitalt tenderar att få efterföljd i den övriga världen. GDPR (personuppgiftsskydd) har som exempel kopierats av 120 länder.

Områden där EU behöver komma ifatt är till exempel system för att verifiera digitala transaktioner (till exempel kryptovalutor) samt utveckling av kvantdatorer, algoritmer och trygg överföring av data.

Fri rörlighet för arbetskraft är en av de fyra friheter som den inre marknaden bygger på. Men den rörligheten ledde först till irritation på flera håll, inte minst när låglöneländer i Öst- och Centraleuropa blev en del av EU. Östeuropéer som flyttat västerut var inte alltid välkomna.

På några håll ansåg facken att rörligheten i förlängningen sänkte lönerna (lönedumpning) när företagen kunde anställa medborgare från andra EU-länder till betydligt lägre löner än de gängse. Från andra håll kom kritik mot att de gästande EU-medborgarna vann rätt till sociala förmåner i värdlandet.

EU vill inte begränsa rörligheten utan har försökt lösa tvisterna – och framför allt brott mot reglerna – genom att skärpa kontrollerna.

Konkurrenspolitik

Rättvisa och lika villkor för alla företag på marknaden var från starten en grundsten för EU:s inre marknad. Konkurrensen ska driva fram bra produkter och tjänster till bästa möjliga pris för konsumenterna. EU:s konkurrensregler har därför tillämpats tufft.

Grundreglerna är:

• Storföretag får inte utnyttja sin dominans på marknaden genom att till exempel begränsa konkurrensen eller tvinga en svagare affärspartner att acceptera orimliga affärsvillkor
• Uppköp eller sammanslagningar av företag får inte leda till så stor dominans att konsumenterna inte längre har kvar några alternativ
• Samarbete mellan företag i syfte att slippa konkurrens är förbjudet. Det gäller överenskommelser om priser, försäljningsvillkor eller uppdelning av marknaden
• Monopol, antingen de är statliga eller privata, är i princip förbjudna. Stat eller kommun får inte gynna sina offentligt ägda företag på en kommersiell marknad

Kommissionen är EU:s ”konkurrenspolis”. Dess tjänstemän har rätt att gå in på ett företag och beslagta affärsdokument. Företag som bryter mot konkurrensreglerna kan dömas till böter på upp till 30 procent av årsomsättningen.

När konkurrensreglerna ska efterlevas väcker det ibland motstånd och krav på särbehandling. I Sverige förbjöd EU till exempel Volvo lastvagnar och Scania att slå samman sin långtradartillverkning av konkurrensskäl vilket väckte svensk kritik.

Konkurrensreglerna riktar sig i första hand mot stora bolag medan små företag eller affärsverksamhet med små belopp i regel undantas. EU-kommissionens konkurrensavdelning har tagit sig an internationella jättar när de ansetts dominera på ett otillbörligt sätt, som amerikanska Microsoft och Google vilka fått betala miljardböter och tvingats ändra sina affärsmetoder.

Det väckte stor uppmärksamhet när EU-kommissionen vintern 2016 hade synpunkter på skatt, som en konkurrensfråga. Kommissionen dömde ut ett förmånligt irländskt skatteavtal för Apple som ett brott mot rättvis konkurrens eftersom det gynnade ett enskilt företag framför andra. Fiat, McDonalds, Ikea med flera storbolag hamnade också i skottgluggen för otillbörligt gynnsamma skatterabatter i Luxemburg och Nederländerna.

De senaste åren har diskussionen om konkurrenspolitik fått ett annat fokus. På EU:s marknad kan utländska företag konkurrera fritt medan EU:s företag inte släpps in på samma sätt i USA och verkligen inte i Kina. En intensiv politisk debatt har lett till nya regler för att skydda europeiska företag – göra villkoren mer jämbördiga. Det sker bland annat genom att konkurrensreglerna ändras så att europeiska företag får gynnas. Nya regler kan hindra icke-europeiska företag att vinna kontrakt som lagts ut på offentlig upphandling om de till exempel konkurrerar med hjälp av statsstöd. Samtidigt kräver EU att unionens företag får motsvarande frihet på andra marknader som utländska företag har på den europeiska.

Energimarknad

EU har länge försökt skapa en europeisk energimarknad men energi är en delad kompetens mellan EU och medlemsländerna enligt fördraget. Marknaden, produktionen och handeln med el är en EU-angelägenhet medan staterna har kontroll över viktiga delar av energipolitiken som energiskatter, rätten att besluta vilka energikällor man önskar (kärnkraft ogillas i några länder och uppskattas i andra) liksom rätten att sluta egna energiavtal med tredje land.

En stegvis avreglering har till exempel tvingat dominerande energibolag (som regel de gamla statliga bolagen) att öppna sina elnät för konkurrenter och kunder har fått rätt att köpa energi från andra än enbart inhemska producenter.

Europeiska energiunionen döptes en strategi 2015 med syftet att maximalt utnyttja den energi som finns i Europa genom fler och enklare leveranser över landgränser för att möta toppar och dalar i tillgång och behov. Det kräver en hel del gemensamma regler men framför allt att det byggs nya nät av gas- och elledningar.

Energi är också en central fråga i EU:s höga ambitioner på klimatområdet där energiproduktion på basis av fossila energikällor utgör ett problem. Nya regler från 2023 öppnar för mer statsstöd till förnybar energi och snabbar på en annars ofta utdragen tillståndsgivning för nya projekt. Stora satsningar görs också på havsbaserad vindkraft och vätgas.

År 2022 stod förnybar energi för 23 procent av EU:s energikonsumtion men målet är att nå upp till 45 procent år 2030.

Under 2024 kom mer än hälften av EU:s energiproduktion från förnybara energikällor men andelen förnyelsebar energi som förbrukas inom EU är betydligt lägre – 25 procent. Det beror på att EU importerar mycket energi från andra källor. EU:s mål är att 45 procent av energikonsumtionen ska täckas med energi från förnybara källor år 2030.

För att nå målen drog alla medlemsländer 2018 upp tioåriga energi- och klimatplaner (NECP) där deras projekt redovisades för att minska utsläppen av växthusgaser, öka energieffektiviteten, trygga energitillgången och stärka EU:s gemensamma energimarknad samt stötta forskning och utveckling. Läget avrapporteras till EU-kommissionen vartannat år. EU-kommissionen granskar och sänder tillbaka otillräckliga planer.

2022 blev energi den hetaste av alla frågor på grund av en akut brist på gas i världen, i kombination med att den största olje- och gasleverantören Ryssland blev en oönskad partner efter landet storskaliga angrepp på Ukraina. Elpriset slog rekord, fick företag att lägga ned eller bryta produktion och många hushåll att förtvivla. EU beslutade trots höga energipriser att strypa importen av olja från Ryssland och uppmanade medlemsländerna att dra ned på konsumtionen av gas och el, med ransonering som ett alternativ om energibristen skulle bli riktigt allvarlig. Europas import av rysk gas minskade också från 45 procent före Rysslands krig mot Ukraina till 10 procent 2024. Importen av rysk olja sjönk från 30 procent i januari 2022 till 2 procent i december 2024.

Efter den akuta energikrisen under 2022 beslöt EU-länderna att skynda på en alltmer sammanhängande europeisk marknad där ett starkt utbyggt nätverk kan öppna för mer handel och där medlemsländer delar energiresurser i högre grad.

Forskning och innovation

EU är världens största internationella forskningsområde. För åren 2021–2027 omfattar EU:s forskningsbudget drygt 100 miljarder euro.

EU-fonderna går till gemensamma gränsöverskridande projekt vilket gör att europeiska universitet måste kvalificera sig för projekt. Men även resten av världen kan delta. Totalt deltog forskare från 150 länder i olika projekt under åren 2014–2020.

Tre uttalade mål för ramprogrammet Horisont Europa kommande år är:

• att förstärka EU:s vetenskapliga och tekniska spetskompetens samt att stötta politiska prioriteringar som grön omställning och digitala utveckling
• att utveckla ett hållbart samhälle
• att förbättra Europas potential för innovation i syfte att stärka konkurrenskraften och skapa jobb

Fem områden har företräde: klimatanpassning, kampen mot cancer, friska hav och vattendrag, klimatneutrala och smarta städer samt god markhälsa och livsmedel. En separat fond (EDF) avdelar samtidigt 8 miljader euro till forskning och utveckling inom försvarsområdet.

Hur mycket av EU:s forskningspengar som hamnar i respektive medlemsland beror på hur duktiga forskare är på att söka och hur bra deras projekt är. Sverige vann tidigare större forskningsanslag än vad som motsvarar vårt lands storlek i EU men har fallit tillbaka på senare år.

Trots den stora EU-budgeten utförs och finansieras fortfarande huvuddelen av europeisk forskning nationellt.

EU-länderna uppmanas av EU att spendera 3 procent av sin BNP årligen på forskning och innovation (1 procent från den offentliga sektorn). Bara Belgien, Finland och Sverige, Tyskland och Österrike nådde upp till den ambitionen år 2023 där EU-genomsnittet låg på 2,22 procent.

EU:s forsknings- och innovationsverksamhet  har som ambition att vara maximalt öppen för bidrag från hela samhället och för forskare från andra delar av världen. Även forskningsresultaten ska vara öppna. Bland annat har EU utvecklat ett öppet europeiskt ”moln” för att forskningsvärlden enkelt ska kunna dela sina resultat med kollegor, European Open Science Cloud. 150 länder har anmält sitt intresse för projektet.