EU – Jordbruk, skog och fiske

EU:s jordbrukspolitik har länge varit hårt kritiserad men målet – att säkra livsmedelstillgång till befolkningen – har oväntat blivit aktuellt på nytt.

När Europasamarbetet inleddes några år efter andra världskriget var utgångspunkten för jordbrukspolitiken att se till att det fanns mat för medborgarna samt att trygga landsbygdsbefolkningens levnadsstandard. Det första målet upplevdes i många år som överflödigt men med senare års livsmedels- och transportkriser har det börjat kännas aktuellt på nytt.

EU:s tidigare bidragssystem gynnade ett intensivt, storskaligt jordbruk vilket ledde till överproduktion och lager av osålda varor. Ett flertal reformer har steg för steg infört marknadsekonomin i systemet. Stödet är numera ett gårdsstöd som utgår oavsett vad lantbrukaren väljer att odla eller producera, vilket ska leda till att konsumenternas efterfrågan blir styrande. Gårdsbidraget är dock kopplat till att jordbrukaren följer EU:s krav på miljöskydd, öppna landskap, djurskydd och klimatinsatser.

Flera livsmedelsskandaler och svåra boskapsepidemier har lett till skärpta regler om spårning och märkning av jordbruksprodukter för att nya skandaler ska kunna spåras bakåt och kvävas i sin linda.

Trots att man samtidigt satte ett tak för maximalt stöd till en enskild mottagare, går ändå det mesta av jordbruksstödet till relativt få, mycket stora mottagare.

Fortfarande bedrivs ändå i Europa mycket småskaligt jordbruk med gårdar på i snitt 15 hektar vilket kan jämföras med USA där genomsnittet för en gård ligger på 180 hektar.

Jordbruksbidragen utgör en krympande andel av EU:s budget men är fortfarande EU:s näst största utgiftsområde. För åren 2021–2027 går drygt 33 procent av EU-budgeten till jordbrukssektorn, fiskeri, landsbygdsutveckling, miljö och krisstöd. Cirka en tredjedel av jdessa pengar ska gå till klimatrelaterade insatser, miljö och djurskydd.

Nya utmaningar och krav väntar EU:s bönder genom unionens gröna giv. En ny strategi ska ge en hållbar livsmedelsproduktion ”från jord till bord”. Det betyder bland annat mindre bekämpningsmedel och konstgödsel men det behöver också omfatta nya sätt att klara den torka som redan nått delar av Europa liksom andra omslag i väderförhållanden som stormar och översvämningar.

Tre konkreta mål för 2030 är:

• Risker och användande av farliga bekämpningsmedel ska halveras,
• Minst 10 procent av jordbruksarealen ska ha landskapselement som gynnar biologisk mångfald,
• På minst 20 procent av jordbruksarealen ska ekologiskt jordbruk bedrivas.

Samtidigt ger ny teknik andra förutsättningar för jordbruket med. Artificiell intelligens, drönare och övervakning från EU-satelliten Copernicus hjälper bönder att bruka jorden optimalt.

Skogen

I Sverige är många lantbrukare också skogsägare. EU har ingen bindande gemensam politik för skog men påverkar ändå skogsbruket på många sätt genom till exempel import- och exportregler, finansregler, naturskyddsområden, biologisk mångfald, vattenregler, artskydd och förstås genom klimatpolitiken.

Sedan 2021 finns till exempel även en strategi för mark och markanvändning med uttalat syfte att bevara obebyggd och obrukad marks möjligheter att binda kol (utgöra kolsänka).
Vid sidan om alla krav arbetar EU-kommissionen för att tre miljarder nya träd, som ska stå var, planteras före 2030.

Haven och fisket

Haven och fisket hamnar i nytt fokus när EU:s gröna giv ska omsättas i praktiken.

EU förvaltar gemensamt medlemsländernas fiskevatten. Unionen fördelar kvoter till varje lands fiskeflotta och man enas gemensamt om vilka redskap, tidpunkter och former för fiske som är tillåtna. EU-kommissionen förhandlar avtal med omkringliggande länder om utbyte av fiskerättigheter.

Målet har varit ett hållbart fiske, att stödja kustregioner som är beroende av näringen och att erbjuda hälsosam mat till befolkningen. Sedan 2003 arbetar EU med flerårsplaner för fisket. Stödet till nya båtar har tagits bort och kontrollen av tjuvfiske har skärpts. Fångstkvoterna för särskilt hotade arter har skärpts genom fleråriga återhämtningsplaner byggda på vetenskaplig expertis. En reform 2013 införde hållbarhet som princip för europeiskt fiske men trots det, säger kritiker, fastslår EU:s fiskeriministrar fortfarande ohållbart höga kvoter.

Föroreningen av haven är ett akut problem. EU har infört förbud mot engångsplast. Storföretag har fått göra frivilliga åtaganden för att minska plastanvändning och förpackningsmaterial. Skärpta avfallsregler för fartyg att ta avfallet i hamn har införts (gäller även småbåtshamnar) för att minska dumpning till havs. Fiskare kompenseras för att avlämna förstörda nät som annars lämnas i havet.

Den nya klimatpolitiken från 2020 kommer med nya mål för haven och fisket. Utfiskningen av vissa arter måste helt upphöra och haven måste skyddas. Saltängar och andra våtmarker behöver skyddas eftersom de liksom havet binder koldioxid. Målet är att till 2030 ha utsett 30 procent av EU:s hav till skyddsområde där skadade ekosystem återställts.