EU – Klimat och miljö

År 2050 ska EU vara världens första klimatneutrala region. Vägen dit går via en ambitiös och detaljerad plan som kallas den Gröna Given.  Klimatpolitiken ska dessutom genomföras med bibehållen biologisk mångfald och social jämlikhet.

Klimatet har sedan 2019 varit EU:s högsta prioritet och tillåts därför genomsyra allt annat arbete. EU:s sjuårsbudget för åren 2021–2027 viker 30 procent av pengarna till klimatrelaterat arbete vilket täcker alla sektorer (regionalpolitik, jordbruk, forskning med flera). Detta gäller också EU:s extra investeringsbudget på 750 miljarder euro samtidigt som EU:s investeringsbank åtagit sig att låna ut 1 triljon euro före 2030 till klimatrelaterade investeringar.

För att ingen tvekan ska råda, har EU gjort sitt mål om klimatneutralitet till lag.

EU antog redan 2006 ett globalt sett tufft åtgärdspaket med konkreta mål. Alla mål uppfylldes i tid.

• År 2020 skulle koldioxidutsläppen ha minskat med 20 procent jämfört med 1990. Detta uppfylldes fyra år i förväg. År 2020 var minskningen på 31 procent.
• År 2020 skulle 20 procent av den energi som förbrukas inom EU komma från förnybara energikällor. Slutsiffran blev 21,3 procent.
• År 2020 slutligen skulle 20 procent av energikonsumtionen sparats in. Tack vare covidpandemin och nedstängningarna lyckades man oväntat klara även detta för att hamna på minus 25 procent.

Men år 2020 hade man också insett att de uppfyllda målen inte alls räcker till utan att mycket skarpare åtgärder krävs. Det nya målet för 2030 sattes till minus 55 procent utsläpp jämfört med 1990 och målet för år 2050 blev alltså noll.

Alla sektorer åläggs därför att göra mycket mer för klimatet och för den biologiska mångfalden. EU:s utsläppshandel – där industri och kraftproducenter tvingas betala för de utsläpp man gör – har skärpts och utökats till fler branscher. Jordbruk och skogsbruk har fått skarpa mål att uppfylla, genom att låta en del mark förbli obrukad eller ostörd så att kol kan lagras i växtlighetens biomassa genom fotosyntesen. Transporter inriktas på elmotorer och batterier för att kunna fasa ut fossila bränslen i bilar kring 2030.

För att europeiskt näringsliv inte ska ha sämre konkurrensvillkor än övriga världen, har en utsläppsavgift planerats för alla importvaror vars produktion skapat utsläpp. Avgiftens storlek blir motsvarande vad europeiska företag inom samma sektor betalar via utsläppshandeln. De företag som redan erlägger klimatavgifter i sitt hemland får kvitta dessa.

År 2022 råkade de ambitiösa klimatambitionerna ut för en svår utmaning – en akut energikris förvärrad av Rysslands krig i Ukraina. För att klara energibehovet beviljade EU många undantag och särvillkor för användande av fossilt bränsle.

Samtidigt som det var negativt för klimatarbetet, växte viljan att sluta förlita sig på olja och gas som visat sig vara så osäkert för att i stället satsa mer än någonsin på förnybara energikällor.

Inom FN-kretsen har EU haft blandad framgång med att få övriga världen med sig på ett globalt klimatavtal. Överenskommelsen i Paris 2015 vann många anhängare, däribland de största utsläppsländerna USA och Kina. Men USA hoppade av under president Trump. Hans efterträdare Biden lät USA återinträda men satte sedan klimatarbetet lite på paus under 2022 års energikris. Detsamma gjorde Kina.

Forskarna bedömer dessutom att även Parisavtalet är otillräckligt för att klara FN:s ambition att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Flera uppföljande klimattoppmöten har trots det inte lyckats få med världens länder på nya åtaganden.

Miljöpolitik

EU:s miljöpolitik uppstod som något av en eftertanke i kölvattnet på unionens stora inre marknadsprojekt. Satsningar på industrin krävde att miljökraven följde efter. Men trots en sen start för europeisk miljöpolitik har den blivit en framgång. Varje beslut om skärpning i EU innebär förbättringar i så många länder samtidigt, att den sammanlagda effekten blir stor.

Genom Amsterdamfördraget från 1999 blev principen om hållbar utveckling ett grundläggande mål för EU. Det betyder att miljösynpunkter ska vägas in i alla beslut som tas på EU-nivå och att alla förslag ska granskas i förväg för sin miljöpåverkan.

Två principer på miljöområdet ska vara vägledande. Den ena är försiktighetsprincipen, som säger att om en vara inte är bevisat ofarlig ska den inte godkännas. Den andra kallas ”förorenaren betalar” och går ut på att det företag, den industri eller den bransch som vållar miljöskador ska stå för kostnaderna. Den senare principen har dock i stort sett aldrig använts i praktiken.

EU lägger fast fleråriga miljöprogram. Det nuvarande löper till 2030 och har sex huvudmål vilka alla är relaterade till klimatpolitik och biologisk mångfald.

Ett av de större EU-projekten är att göra ekonomin ”cirkulär”. Med det menas att ta in miljöpåverkan redan vid utformningen av en produkt eller tjänst i form av krav på miljövänliga material, på förpackning och på transporter, hela vägen fram till den slutliga återvinningen.

Till EU:s framgångar inom miljöpolitiken hör den reglering som tvingade fram en genomgång av alla kemikalier på marknaden. De farligaste förbjöds direkt, och i varje fall där det existerar ett mindre farligt alternativ förbjuds de farligare versionerna och alla övriga kemikalier måste registreras så att användningen kan dokumenteras.

EU:s kemikalieregler har fått global spridning och tillämpas numera av världens största kemikoncerner.

Till miljöpolitikens misslyckanden hör det faktum att transportsektorns utsläpp inte har minskat trots EU-lagstiftning utan tvärtom har ökat sedan 1990. Det gäller såväl vägtransporter som flyget och fartygstrafiken.

Till avdelningen blandad framgång hör skyddet av den biologiska mångfalden. Ungefär 20 procent av EU:s yta har avsatts som naturområden där flora och fauna ska skyddas. Trots det går arbetet alltför långsamt med att rädda många växt- och djurarter undan utrotning. I den nya gröna given blir dock biologisk mångfald en av huvudprioriteringarna vid sidan om klimatet. Ett mål om att återställa 30 procent av Europas skadade natur, föreslås till exempel.

EU:s vattendirektiv från 2010 ställde redan höga krav på medlemsländernas sätt att skydda vattendrag, badvatten och dricksvatten. En särskild politik har utformats för att rädda haven. Sedan 2021 finns en särskild strategi för att bevara marken som är en viktig faktor för att stabila ekosystem men som far illa av olika orsaker som erosion, utsläpp och miljögifter eller alltför mycket bebyggelse.

Inte heller konsumenter slipper undan. En aktionsplan för att minska miljö- och klimatskadlig konsumtion utarbetades under 2021.