Europeiska unionen

EU – Inledning

Europeiska unionen (EU) har under sina snart sju årtionden vuxit till att bli en av de stora globala aktörerna, inte minst genom sin roll som ett av världens största handelsblock.
EU:s styrka bygger på att dess 27 medlemsländer är eniga – vilket också är unionens största sårbarhet eftersom det inte alltid är fallet.

Kärnan i EU kan sägas vara den inre marknaden som varit i kraft sedan 1993 och som suddat ut nationsgränser för varor, tjänster, kapital och människor. Den gemensamma marknaden har därmed etablerat nya sätt att leva, resa, arbeta och handla i Europa.

EU:s inre marknad med cirka 450 miljoner konsumenter har gett unionen en ny tyngd på världsarenan. EU är en attraktiv handelspartner som har kunnat avtala om frihandel eller samarbete där handel ingår, med större delen av världen.

En extra effekt är att när EU ställer tuffa kvalitetskrav på till exempel leksaker eller tillsatser i maten väljer Kina, USA och Ryssland och andra länder ofta att följa efter, för att kunna exportera till världens största marknad.

Tjugo av EU:s medlemsländer delar en gemensam valuta, euron, och bedriver en starkt samordnad ekonomisk politik. Samordningen täcker även EU-länder utanför euroområdet, som Sverige. Den globala finanskrisen efter 2007 satte eurosystemet i gungning men strama krisåtgärder räddade dess överlevnad.

Mål och ambitioner

EU har tilldelat sig självt uppdraget att både gå före med tuffa klimatmål och att försöka driva på övriga världen att göra detsamma för att bromsa in den globala uppvärmningen.

EU och dess medlemsländer står tillsammans för mer än hälften av allt bistånd och en stor del av den humanitära katastrofhjälpen i världen.

Unionen har blivit en efterfrågad aktör i samband med kriser runt om i världen. Fredsbevarande EU-trupper har till exempel övervakat ett instabilt läge på Balkan, de första demokratiska valen i Kongo-Kinshasa på 30 år och agerat stötdämpare i konfliktdrabbade Mali.

EU saknar emellertid tyngd som militär aktör. I stället har försvarsalliansen Nato med USA i spetsen utgjort den yttersta garanten för försvaret av europeiskt territorium. EU-länderna inledde 2016 ett tätare samarbete inom försvar, en ambition som vann i styrka efter Rysslands överfall på Ukraina i februari 2022 och som därefter övergått till konkreta planer på att stärka säkerheten i alla former – genom försvarskapacitet, livsmedelssäkerhet och energitillgång.

EU:s kriser

Mycket lite som EU har gjort de senaste 15–20 åren har varit lätt att genomföra eller skett utan kritik. Det pågår en ständig dragkamp mellan de krafter i Europa som vill utöka samarbetet och de krafter som anser att EU har gått tillräckligt eller alltför långt.

2016 drogs den debatten till sin spets när britterna i en folkomröstning röstade för att lämna EU – brexit. Populistiska partier i Europa till både höger och vänster, som förenats i sin kritik mot EU, hoppades inledningsvis att fler länder skulle vilja följa det brittiska exemplet. Istället växte stödet för EU i den europeiska folkopinionen och inget annat land anslöt sig till Storbritanniens uttåg.

Till EU:s största utmaningar hör hur organisationen ska kunna komma till rätta med att några EU-länders regimer undergräver EU:s värderingar; rättsstaten, demokrati och medborgerliga rättigheter.

Europeiska unionen kan te sig svag: unionen vacklade i eurokrisen, är kritiserad för sin hantering av den stora migrationsvågen till Europa 2015–2016, är hårt ansatt av populistiska partier och tvekande inför angrepp mot rättsstaten. Samtidigt har dess ekonomiska styrka gjort EU till en världsmakt och varje ny kris – covidpandemin, energikrisen och Rysslands krig mot Ukraina – tycks svetsa länderna mer samman.

EU – Framväxten

Det europeiska samarbetet föddes ur kontinentens krigströtthet efter två världskrig. Efterkrigstiden surrade av visioner och förhoppningar om ett annorlunda Europa. 1952 inleddes det samarbete som så småningom skulle bli dagens EU.

Det rådde fortsatt militär spänning i Europa även efter andra världskrigets slut 1945. Tre år senare föreslog den store krigshjälten, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, att ett slags Europas förenta stater skulle bildas. Han hade dock aldrig tänkt att Storbritannien skulle ingå.

Olika slag av samarbetsorganisationer byggdes upp vilka förstärkte den uppdelning av Europa i en östlig del och en västlig som funnits under kriget.
I öst bildade Sovjetunionen och dess allierade i Östeuropa ett block – politiskt genom ett samarbete mellan alla kommunistpartier i Europa, ekonomiskt genom samarbetsorganet SEV (oftast kallat Comecon).

I väst lanserade USA Marshallhjälpen, som var ett program för att bygga upp det krigshärjade Europa. Marshallhjälpen hanterades genom Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC), föregångare till OECD. På det militära området inledde flera västländer 1949 ett samarbete inom Atlantpakten, som sedan blev försvarsalliansen Nato. Varken Nato eller OEEC var rent europeiska organisationer. USA och Kanada deltog i båda.

Konjakshandlare föreslår en kol- och stålunion

Europarådet grundades 1949 av tio länder och var Europas första försök att ena kontinenten politiskt efter kriget. Men vänner av ett effektivt samarbete blev besvikna. Alla medlemsländer hade vetorätt. Eftersom ett enda land därmed kunde stoppa varje beslut uteblev handlingskraftiga åtgärder.

I Frankrike verkade den före detta konjakshandlaren Jean Monnet. Han trodde på nödvändigheten av samarbete men hade genom ett inhopp i mellankrigstidens stora fredssatsning Nationernas förbund blivit övertygad om att det inte skulle gå att komma någonstans så länge varje land hade vetorätt.

Monnet lyckades övertyga Frankrikes utrikesminister Robert Schuman och den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer om att de två forna krigsmotståndarna Frankrike och Tyskland skulle samla sina viktiga tillgångar av kol och stål i ett gemensamt men oberoende organ, som fick i uppgift att arbeta med det gemensamma bästa för ögonen.

Samarbetet skulle bygga upp de två krigshärjade länderna. Men ett huvudmål var alltid att säkra freden i Europa. Medlemsländerna gavs insyn i varandras kol- och stålindustrier vilka utgör grunden för all vapenproduktion. Monnets förhoppning var att samarbetet med tiden skulle skapa ett förtroende mellan länderna som gjorde det naturligt att gå vidare på fler samhällsområden. Hans yttersta mål var ett slags Europas förenta stater.

Romfördraget undertecknas

Monnets idé, som döptes till Schumanplanen, presenterades den 9 maj 1950 och vann fler anhängare. Vid ett möte i Paris 1951 beslutade Frankrike, Västtyskland, Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien att bilda Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) som såg dagens ljus 1952.
Fler europeiska länder erbjöds att gå med. Britter och danskar tackade nej. Svenskarna uppfattade samarbetet som en industrikartell och svarade inte på förfrågan. När EKSG väl kom igång så småningom blev dock Sverige observatör.

Jean Monnet blev generalsekreterare för Kol- och stålgemenskapens ”Höga myndighet”. Han ville gå längre i samarbetet, bilda en europeisk tullunion och bedriva en gemensam jordbruks- och transportpolitik. Medlemsländerna skulle betala in pengar till en central budget för att bekosta gemensamma utgifter.

Hans förslag togs väl emot av de sex länderna i EKSG. I Rom 1957 undertecknade de fördraget om Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC), kallat Romfördraget. Det gäller än och innehåller hela grunden till det EU vi känner idag. Här fastslås avsikten att upprätta en gemensam marknad med fri rörlighet över gränserna för varor, tjänster, kapital och personer samt en gemensam jordbrukspolitik och en detaljerad konkurrenspolitik.

Samtidigt med EEC undertecknades också Euratom­fördraget om kärnkraftssamarbete.

Fler länder ansluter sig

Utanför EEC skapade andra länder i Västeuropa ett samarbete som var mer i deras smak. 1959 bildade Storbritannien, Sverige, Norge, Danmark, Portugal, Schweiz och Österrike Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta). Även inom Efta skulle tullarna tas bort mellan länderna (dock bara för industrivaror), men de enskilda medlemsländerna behöll egna tullar och handelsavtal mot omvärlden. Det fanns ingen gemensam överordnad myndighet eller budget.

När EEC började visa snabb ekonomisk tillväxt omprövade britterna sin inställning och 1961 ansökte Storbritannien om medlemskap. Den franske presidenten Charles de Gaulle ville emellertid inte ha med Storbritannien. Han ansåg att landet inte var tillräckligt Europa-inriktat. Därmed föll Storbritanniens ansökan.

1967 slogs de tre fördragen (Kol- och stål, EEC och Euratom) samman under namnet Europeiska gemenskaperna (EG).

När de Gaulle avgick ett par år senare öppnades dörren för Storbritannien som 1973 blev medlem, samtidigt som Danmark och Irland.

EG kom under större delen av 1970-talet och början av 1980-talet att präglas av ekonomiska kriser och oenighet kring budgeten och jordbruket. Politiskt kom dock under denna tid goda nyheter från södra Europa. En efter en föll de gamla diktaturerna och länderna anslöt sig så snart de kunde till EG som ett bevis på att de nu tillhörde den moderna, demokratiska västvärlden; Grekland 1981 samt Spanien och Portugal 1986.

I mitten av 1980-talet fick EG-kommissionen en dynamisk ordförande, fransmannen Jacques Delors, som såg möjligheten att ta Europa ur en långvarig lågkonjunktur genom att förverkliga Romfördragets vision om en gemensam marknad. Vid ett EG-toppmöte i Milano 1986 klubbades detta mål. En fördragsändring (Enhetsakten) införde samtidigt för första gången majoritetsbeslut, men bara för den inre marknaden.

Den inre marknaden växer fram

Ställda inför risken att bli nedröstade, uppbådade medlemsländerna en helt ny vilja att söka kompromisser. Den 1 januari 1993 stod den inre marknaden i stora delar färdig. Näringslivet hade redan förberett sig och handeln över gränserna tog snabbt fart. Det gav ett ekonomiskt uppsving som i sin tur påtagligt ökade medlemsländernas känsla av gemenskap och förtroende för varandra.

EG:s ekonomiska utveckling ägde rum samtidigt som Östeuropa genomgick stora politiska omvälvningar. Berlinmurens fall 1989 och kommunismens sammanbrott 1990–1991 förändrade Europas politiska karta men skulle instabiliteten smitta väst? Det nya osäkra läget i Europa fick ledarna att sammankalla en regeringskonferens om EG:s framtid. Mitt under förhandlingarna utbröt ett krig i Europa för första gången sedan andra världskriget. Balkankriget gjorde det uppenbart för de politiska ledarna att EG saknade både mandat och medel att ingripa i väpnade konflikter.

I februari 1992 kunde det nya Maastrichtfördraget undertecknas, vilket omvandlade Ekonomiska europeiska gemenskapen till en politisk union, Europeiska unionen (EU). I Maastrichtfördraget ingick ett utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete, polissamarbete samt planer för en gemensam valuta.

EU-samarbetet hade därmed börjat komma in på centrala samhällspolitiska områden och för första gången uppstod breda nationella debatter om Europa. Det visade sig finnas en stark opposition mot den snabba utvecklingen.

Sverige går med i EU

I de närmaste grannländerna vaknade emellertid ett nytt intresse för EU när det stod klart att den inre marknaden var på väg att bli en ekonomisk succé. De sju Efta-länderna förhandlade till sig rätten att ingå i den inre marknaden i ett avtal som låg klart i maj 1992. Det så kallade EES-avtalet innebar att Efta-länderna godkände de regler som gällde i EU och lovade att följa även framtida beslut utan att därför ha rätt att rösta om dessa. En viss insyn och förhandlingsrätt ingick.

Innan EES-avtalet hann träda i kraft hade effekterna av Berlinmurens och kommunismens fall förändrat de politiska förutsättningarna. Sverige, Finland och Österrike, som tidigare hade hållit distans till EU på grund av sin neutralitetspolitik, kände sig nu fria att ansöka om regelrätt medlemskap i EU. Även Norge lämnade in en medlems­ansökan.

Den 1 januari 1995 växte EU till 15 medlemsländer med tre nya medlemmar: Sverige, Finland och Österrike. Det norska folket sade däremot för andra gången nej till EU i en folkomröstning och Norge blev kvar i EES-avtalet.

EU hade bråda tider. Planen var att i januari 2002 genom Ekonomiska och monetära unionen (EMU) byta ut francen, D-marken, escudon och andra valutor mot sedlar och mynt i den nya, gemensamma valutan euro. Men först måste alla befinna sig i en ungefärligt likartad ekonomisk situation vilket krävde av flera länder att de sanerade sina ekonomier.

EU utvidgas österut

Samtidigt måste EU ta sitt ansvar för länderna i Central- och Östeuropa vilka var fattiga och politiskt instabila efter att ha gjort sig fria från kommunismen. EU började med att ge generöst ekonomiskt och praktiskt stöd till dessa länders återuppbyggnad. Delvis handlade det om ett hopp att slippa nya ansökningar om medlemskap i unionen. När sådana ansökningar ändå kom stod det klart för alla att EU, trots sin tvekan, inte kunde säga nej till en återförening av det Europa som varit delat i 50 år.

EU ställde sig nu frågan om hur en union med dubbelt så många medlemsländer borde se ut, men i förhandlingarna om att ändra fördraget förblev frågan olöst. I stället gav Amsterdamfördraget, som undertecknades i oktober 1997, bland annat en samordnad sysselsättningspolitik, en (framtida) asyl- och invandringspolitik och från 1999 införlivades gränssamarbetet som pågått i ett separat avtal (Schengen) med EU.
Utrikes- och säkerhetspolitiken utvecklades så att EU skulle få möjlighet att kunna ta till militära medel för att ingripa i kriser. Det dröjde dock innan det sistnämnda blev verklighet – våren 2003 kunde den första militära insatsen skickas ut, en fredsövervakande styrka i det instabila Makedonien.

Hos öst- och centraleuropéerna växte otåligheten. Medlemskapsförhandlingar pågick sedan 1998 med tolv länder – Estland, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien, Cypern, Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien och Slovakien – men dagen för inträde såg ut att dröja. År 2000 antogs Nicefördraget som löste några – men inte alla – institutionella frågor som föranleddes av att EU nära nog skulle fördubbla sitt medlemsantal.

Flyktingströmmar och terrordåd

Vårvintern 2000 såg det ekonomiska läget ljust ut i Europa. Den inre marknaden hade fått hjulen att rulla, arbetslösheten sjönk, EMU hade städat i ländernas offentliga finanser och IT-boomen spred framtidstro. I Lissabonstrategin enades EU:s stats- och regeringschefer optimistiskt om att på tio år göra Europa till världens mest dynamiska region, med bibehållen social välfärd och en hållbar utveckling. Det skulle ske utan bindande beslut men genom positiv påverkan. En avstämning vid halvtid, 2005, visade att EU-länderna knappt rört sig på många områden och Lissabonprocessen begravdes i tystnad. Den globala finanskrisen som utbröt hösten 2008 förpassade slutgiltigt tioårsprogrammet till skräphögen.

Under de första åren på 2000-talet blev Sydeuropa mål för hundratusentals flyktingar. Grekland och Malta fick uppleva känslan av att vara invandrarländer och tyckte inte om den. Spanien tog emot flera miljoner invandrare för att klara sin ekonomiska boom men hade samtidigt svårt att hantera alla flyktingar som tog sig till landet med båt. Italien hade samma problem. Flyktingmottagandet blev ett gemensamt problem för EU att lösa och en ny EU-byrå, Frontex, sattes upp för att bidra till gränskontrollen vid akuta problem.

Den 11 september 2001 flög islamistiska terrorister in i World Trade Center i New York och i försvarshögkvarteret Pentagon utanför Washington DC, med tusentals dödsoffer som följd. Dådet chockade hela världen, också Europa. Ett europeiskt samarbete mellan polis och åklagare var redan under utveckling men det fick nu högre prioritet. När såväl London som Madrid åren därefter utsattes för terrorattacker förstärktes brottsbekämpningen med samarbete mellan säkerhetspoliserna.

Öst- och Centraleuropa utvecklades snabbt och länderna fick sina datum för EU-inträde: den 1 maj 2004 för tio av dem, den 1 januari 2007 för Bulgarien och Rumänien.

Lissabonfördraget stöter på hinder…

Eftersom utvidgningen närmade sig tog de politiska ledarna tag i EU:s institutionella frågor igen. Den här gången skulle det ske på ett mer demokratiskt sätt för att minska en växande folklig misstro mot det europeiska samarbetet.
2002 tillsattes ett konvent med folkvalda företrädare från 28 europeiska länder. Dessa fick i uppdrag att tänka över vad EU borde göra och hur EU borde fungera. Resultatet blev ett förslag till ”författningsfördrag” (även kallat EU-konstitutionen) där spelregler, syften och värderingar för EU klargjordes. Men EU-ledarnas dittills mest demokratiska fördrag skulle aldrig se dagens ljus. Folkomröstningar i Nederländerna och Frankrike våren 2005 satte stopp.

I januari 2007 tog Tysklands förbundskansler Angela Merkel nya tag. I snabba förhandlingar rensades blommiga uttryck och omnämnanden av EU-flaggan bort. I oktober samma år antogs dokumentet igen av samma regeringar men nu under namnet Lissabonfördraget. Den här gången undvek alla regeringar utom den irländska att hålla folkomröstning. Det enda folk som fick möjlighet att folkomrösta om Lissabonfördraget sade i juni 2008 nej, och nya diskussioner utbröt om eventuella undantag för Irland. En ny irländsk folkomröstning i oktober 2009 gav ett ja men då vägrade en nyvald EU-kritisk president i Tjeckien att underteckna fördraget.

… men förverkligas till slut

Efter många turer kunde till slut EU få sitt nya fördrag godkänt och i kraft den 1 december 2009. Därmed fick EU en egen utrikeschef liksom en permanent ordförande för EU:s högsta beslutande församling, Europeiska rådet (unionens stats- och regeringschefer). Europaparlamentets inflytande ökade, en europeisk stadga om medborgarnas rättigheter blev juridiskt bindande och antalet EU-kommissionärer minskades till en för varje medlemsland.

I juli 2013 utvidgades EU-kretsen till 28 länder då Kroatien blev medlem. Fler länder på Balkan stod i kö för medlemskap, liksom Turkiet, men inga ansågs vara nära att uppfylla medlemsvillkoren.

Sommaren 2016 drabbades Europasamarbetet av ett allvarligt bakslag då britterna i en folkomröstning sade ja till att lämna unionen. Utträdesprocessen fick benämningen brexit.

EU-politikerna slet vid den här tiden med det akuta problemet att fördela en dryg miljon flyktingar som under 2015 och 2016 kommit till Europa, bland annat från det krigsdrabbade Syrien. Flera östeuropeiska länder vägrade följa fattade beslut om en fördelning av kvotflyktingar. Ungern och Polen utmanade dessutom EU-samarbetet genom att på tvärs mot unionens fördrag inskränka pressfriheten och rättsväsendets oberoende.

Den 29 mars 2017 startade den brittiska regeringen utträdesprocessen. Storbritannien lämnade EU formellt den 31 januari 2020 men kvarstod i praktiken i samarbetet under en övergångsperiod medan parterna förhandlade ett framtida avtal. Det blev ett relativt enkelt handels- och samarbetsavtal som trädde i kraft den 1 maj 2021. Fortsatta relationer har inte varit helt smärtfria. Bland annat har den uppgörelse som ger den brittiska provinsen Nordirland specialstatus prövats hårt (se Storbritannien: Aktuell politik).

Andra problem hamnade dock snart i förgrunden. Vårvintern 2020 kom covidpandemin till Europa. EU-länder vidtog drastiska nationella åtgärder som att stänga gränser och stänga in invånarna i sina hem. Ett EU-samarbete gjorde dock att man tillsammans kunde finansiera snabbframtagande av vaccin, skapa ett vaccinpass som underlättade fri rörlighet och upprätta en fond för att gemensamt finansiera den ekonomiska återhämtning som kom att behövas.

Ett mer långsiktigt problem – klimatförändringarna – ledde från sommaren 2020 till ett batteri av nya reformförslag för hela samhällsekonomin med målet satt till klimatneutralitet senast år 2050.

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt storskaliga angrepp på Ukraina riktade EU, i samordning med USA, de hårdaste ekonomiska sanktionerna i unionens historia mot Moskva. EU gav därutöver Ukraina miljarder ur EU:s försvarsfond för vapeninköp, organiserade nödhjälpleveranser, kopplade upp Ukrainas elnät till det europeiska och hjälpte landet att upprätta säkra korridorer för landtransporter av export- och importvaror via grannländer. 

I juni 2022 beviljade EU:s toppmöte Ukraina status som kandidatland för EU-medlemskap. Även Moldavien beviljades status som kandidatland och Georgien som ansökarland. 

EU – Uppbyggnaden

EU-samarbetet liknar ingenting annat. Unionen är varken en förbundsstat eller en internationell organisation utan något så ovanligt som ett bindande samarbete mellan självständiga stater. Konstruktionen kan likna ett lapptäcke men har en noga avvägd maktbalans mellan olika instanser.

• EU-kommissionen lägger förslag och övervakar genomförandet. Man ansvarar för det gemensamma bästa, helheten. Kommissionen består av utsedda (höga) tjänstemän från varje medlemsland men får inte ta instruktioner från något land eller annan part.

• Europeiska rådet (toppmötet) samlar stats- och regeringscheferna i medlemsländerna och är högsta instans, drar upp riktlinjer och enas om övergripande steg. Här försvarar varje land sitt nationella intresse.

• Ministerrådet är den ena av EU:s lagstiftare, platsen där medlemsländernas regeringar möts för att överlägga och besluta om lagar och regler.

• Europaparlamentet (ofta kallat EU-parlamentet) är den andra lagstiftande församlingen och utgör folkets röst. Ledamöterna väljs i direkta val vart femte år och kommer från alla medlemsländer.

• EU-domstolen avgör tvister som uppstår om lagtolkning och garanterar på så vis att lagar och regler följs lika av alla.

Dessa institutioner presenteras mer utförligt längre ner. En förenklad bild av hur arbetet fungerar ser ut så här: EU-kommissionen lägger lagförslag. Minister­rådet och parlamentet förhandlar och beslutar om förslaget. EU-domstolen fäller det land som inte följer EU:s lagstiftning.

En närmare titt avslöjar förstås att förfarandet och varje parts roll är mer nyanserad än så. Proceduren skiljer sig till exempel beroende på om frågan handlar om utrikespolitik eller miljö. Vad som gäller mer exakt för varje område framgår av EU:s fördrag.

Skälet till att många olika beslutsprocesser vuxit fram inom EU är bland annat den dragkamp som förts mellan förespråkare för en överstatlig utveckling med effektiva, centraliserade beslut och förespråkare för en mellanstatlig linje med maximalt oberoende för medlemsländerna.

Överstatligt…

En överstatlig process innebär att medlemsländerna överlämnar rätten att fatta beslut till EU och måste underkasta sig sådant som bestämts gemensamt, numera handlar det oftast om majoritetsbeslut. EU-kommissionen utövar här stort inflytande genom sin rätt att lägga förslag och genom att övervaka att beslut genomförs.

Fördelen med överstatlighet är effektiviteten. Det långsammaste landet får inte bestämma takten. De små länderna vinner också i inflytande när gemensamma spelregler ser till att det blir lika för alla. Den överstatliga delen av EU är mer öppen för insyn eftersom den kontrolleras av det folkvalda Europaparlamentet och av EU-domstolen.

Exempel på områden där EU-beslut är överstatliga och tvingande är allt som rör den inre marknaden med sin fria rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Det gäller också beslut om euron, om handel, jordbruk, fiskeri, miljö, arbetsrätt, arbetsmiljö, rättsligt och polisiärt samarbete samt asylpolitiken.

… eller mellanstatligt

I den mellanstatliga linjen behåller den enskilda nationen beslutsmakten och kan välja att avstå från – eller bara utföra delar av – en överenskommen plan. Fördelen är största möjliga nationell handlingsfrihet.

Inom utrikes- och säkerhetspolitiken är de tvingande inslagen få. Ett land är bara förpliktigat att agera solidariskt i en fråga där EU-länderna har enats om en hållning. Inom försvar finns ett mellanstatligt samarbete där unionen kan enas om att gemensamt sända ut militära trupper i fredsbevarande syfte men inget land kan tvingas att delta i eller bidra till en militär aktion.

Beslut om skatter är en nationell kompetens och enbart momsnivåer beslutas gemensamt. EU-ländernas skattemyndigheter bedriver vidare ett icke-bindande samarbete för att förhindra skatteflykt och skattebedrägerier.

En mellanstatlig form av europeiskt samarbete med inslag av helt frivillig karaktär existerar också. På områden som sysselsättning, pensionssystem och vissa sociala frågor har länderna till exempel valt att sätta upp gemensamma ambitioner men låter det vara frivilligt hur och om varje land uppnår målen. Tanken är att grupptrycket ska få saker att hända.

Europeiska rådet

EU:s högsta styrande organ är Europeiska rådet, eller toppmötet som det kallas i vardagslag. Här möts medlemsländernas stats- och regeringschefer för att dra upp de stora politiska riktlinjerna som ministrar och tjänstemän sedan ska förverkliga.

Europeiska rådet möts minst fyra gånger om året. En gång i tiden var det relativt enkla sammankomster mellan sex, sju eller tio toppolitiker men med tiden har omfattningen vuxit till delegationer med flera tusen människor och tusentals internationella journalister. Av praktiska skäl hålls toppmötena i Bryssel.

Toppmötet brukar pågå ungefär en och en halv dag med arbetslunch och arbetsmiddag inlagd i programmet. Talartiderna blir korta när närmare 30 premiärministrar eller presidenter ska hinna få ordet.

Toppmöten är slutna affärer men Europaparlamentets talman bjuds in för ett kort, inledande tal innan själva mötet öppnas. Under eurokrisen från 2009 bjöds ofta Europeiska centralbankens (ECB) chef in för att diskutera med stats- och regeringscheferna. Även militäralliansen Natos chef har fått delta liksom FN:s flyktingkommissarie. EU-kommissionens ordförande sitter alltid med under toppmötet.

Toppmötet har sin egen ordförande som väljs för 2,5 år i taget och ska hålla i dess dagordning. EU:s förste permanente ordförande (”president”) var Belgiens före detta premiärminister Herman Van Rompuy (2009–2014). Polens tidigare premiärminister Donald Tusk hade uppdraget därefter. Han ersattes 2019 av den belgiske före detta premiärministern Charles Michel. Från 1 december 2024 heter rådsordförande António Costa (f d portugisisk premiärminister).

Europeiska rådet är normalt inte plats för formella beslut utan för att lägga fast politisk inriktning. I skriftliga slutsatser slår toppmötet fast vilket arbete EU bör prioritera framöver. Men när det gäller ramarna för unionens sjuåriga budget, liksom utnämningar till EU:s ledande befattningar, är det här avgörandet faller.
Beslut om att ändra i EU:s fördrag fattas också av toppmötet, som brukar låta det gå via en en regeringskonferens – en instans för att förhandla fram fördragsändringar.

Vårtoppmötet i mars ägnas alltid åt att lägga fast riktlinjer för ekonomisk politik och sysselsättningspolitiken.

Numera har stats- och regeringscheferna i EU nära nog daglig telefonkontakt för att diskutera aktuella frågor men toppmötet förblir en viktig plats för informella samtal, för att knyta personliga kontakter och vänskapsband.

Ministerrådet

EU:s lagstiftning kan liknas vid ett tvåkammarsystem där ministerrådet utgör en kammare och Europaparlamentet den andra. Ministerrådet möts i Bryssel (eller i Luxemburg tre månader om året) och består av en minister från varje medlemsland. Vilka ministrar som möts beror på vilka frågor som ska behandlas. Gäller det miljö samlas miljöministrarna, handlar det om jordbruk är det jordbruksministrarna som träffas. Samordningsansvar ligger på utrikesministrarna när de möts i vad som kallas Allmänna rådet.

Alla frågor som ska upp till ministrarna har först behandlats i någon av ministerrådets cirka 250 arbetsgrupper där tjänstemän från medlemsländernas departement eller myndigheter deltar. När en fråga närmar sig politiskt beslut lyfts den till Coreper, medlemsländernas permanenta representationer i Bryssel, för slutbehandling. I praktiken är det ofta här som kompromisserna mejslas ut.

EU har valt att låta ordförandeskapet för ministerrådet rotera så att medlemsländerna turas om att förbereda och leda ministermöten och arbetsgrupper ett halvår i taget. Sverige var EU-ordförande under andra halvåret 2009 och våren 2023.

Ordförandelandet lägger fast dagordningen för rådsmöten. Sittande ordförandeland brukar samordna frågorna med nästföljande och föregående ordförandeland. Ett ordförandeland sägs till 90 procent ägna sig åt ”ärvda” frågor och bara till 10 procent åt frågor som landet själv önskar ta upp.

När ministerrådet antar nya gemensamma regler kan besluten fattas enhälligt eller med majoritet (se nedan), beroende på vilket samarbetsområde beslutet gäller. Majoritetsbeslut infördes först för inre marknadsfrågor 1987 men har efter hand kommit att omfatta de flesta politikområden.

Hur många röster som ett land har i EU:s ministerråd beror på dess folkmängd. Sverige har till exempel 10 röster och Tyskland 29. Fördelningen ger med avsikt de mindre länderna relativt sett större tyngd än de större. Fördelningen är också gjord så att de stora länderna inte ska kunna förena sig mot de små och rösta ned dem.

I kanske nio fall av tio diskuterar ministerrådet sig fram till enighet och behöver inte rösta. Men vid omröstning krävs så kallad dubbel majoritet för de flesta beslut. Då måste ja-rösterna utgöra 55 procent samt representera minst 65 procent av EU:s befolkning.

Det finns möjlighet att blockera ett majoritetsbeslut om minst fyra länder som tillsammans representerar 35 procent av EU:s befolkning gör gemensam sak. I de enstaka fall som ett lagförslag inte kommit från EU-kommissionen eller EU:s utrikeschef gäller 72 procent samt 65 procent av befolkningen.

Enhällighet gäller numera enbart för beslut om större utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, EU:s finanser, nya medlemsländer, medborgarskap, harmonisering av indirekta skatter, harmonisering av socialförsäkringar och socialt skydd, familjerätt, operationellt polissamarbete och om EU-åklagaren. Enhällighet råder när alla länder har röstat för (nedlagda röster räknas inte).

Utrikesministerrådet är speciellt genom att det leds av en europeisk utrikeschef (formellt kallad höge representanten) som också uppträder som EU:s ansikte utåt. Unionens utrikeschef är utrustad med en egen diplomatisk tjänst och ska alltid parallellt inneha posten som vice ordförande i EU-kommissionen. Först på posten blev brittiska Catherine Ashton 2009. Italienskan Federica Mogherini tog över 2014. Mellan december 2019 och 2024 har spanjoren Josep Borrell varit EU:s utrikeschef för att efterträdas av estländska Kaja Kallas.

I en informell gruppering möts regelbundet de 19 euroländernas finansministrar för att samordna eurofrågor. De samlas före EU:s finansministermöten. På senare år har ibland icke-euroländer som Sverige fått sitta med och lyssna.
En av eurogruppens finansministrar väljs på 2,5 år till permanent ordförande. För närvarande är det Irlands Paschal Donohoe. Alltsedan finanskrisen 2010 har eurogruppen också mötts på stats- och regeringschefsnivå.

EU-kommissionen

EU-kommissionen i Bryssel är på många sätt unionens mest centrala institution med sina tre uppgifter: att föreslå regler, att verkställa och att övervaka. Kommissionen består av en ordförande och 26 kommissionärer, en från varje medlemsland och utsedda på fem år.

Ordföranden för EU-kommissionen brukar hämtas bland Europas sittande eller tidigare premiärministrar. Personen föreslås av stats- och regeringscheferna, som ska ta hänsyn till hur det senaste valet till Europaparlamentet utföll. Parlamentet ska sedan godkänna personen. Om en majoritet av ledamöterna inte vill godkänna förslaget måste ett nytt namn läggas fram.

När en ny kommissionsordförande skulle utses sommaren 2014 begärde Europaparlamentet att resultatet i EU-valet i maj samma år skulle vara helt avgörande; den kandidat som fick stöd av den största partigruppen i parlamentet borde få posten (den så kallade ”spitzenkandidat-proceduren”). Den borgerliga framgången i valet resulterade i att kristdemokraten Jean-Claude Juncker från Luxemburg blev EU-kommissionens ordförande från november 2014. Men när det var dags att ersätta honom 2019 föll spitzenproceduren bort och i stället utsågs Ursula von der Leyen, tysk försvarsminister (CDU). Hon fick sommaren 2024 förlängt mandat med fem år till.

De övriga 26 EU-kommissionärsposterna går till personer som föreslås av varje medlemsland i samråd med den nyvalde kommissionsordföranden. De hämtas oftast bland nuvarande eller tidigare regeringsmedlemmar. Varje kommissionär ansvarar för ett politikområde. De ska arbeta för det gemensamma bästa och får inte ta emot instruktioner från sina hemländer eller från partier, företag eller organisationer. Svensk kommissionär från december 2019 och fem år framåt har varit tidigare arbetsmarknadsministern Ylva Johansson (s) med inre säkerhet och migration som sina ansvarsområden. Efter henne har europaminister Jessica Roswall föreslagits från Sverige.

EU-kommissionen utarbetar förslagen till nya regler och lagar. På de allra flesta områden har kommissionen ensamrätt att lägga fram förslag vilket ger den ett starkt grepp om diskussionerna som ska följa. Inom till exempel utrikes- och säkerhetspolitiken kan dock även enskilda medlemsländer lägga fram förslag. Europaparlamentet har för sin del möjlighet att uppmana kommissionen att utreda och föreslå ny lagstiftning. Den möjligheten har också EU-medborgarna genom medborgarinitiativet, om de lyckas samla minst en miljon namnunderskrifter från minst sju länder.

Kommissionens andra viktiga uppgift är att verkställa beslut som ministerrådet fattar, till exempel via de specialiserade EU-byråer och organ som finns – cirka 40 stycken utplacerade i olika EU-länder med uppgifter som arbetsmiljö, mänskliga rättigheter, kemikalier, och så vidare.

En tredje uppgift är att se till att medlemsländerna tillämpar de gemensamma reglerna. Om ett land inte följer reglerna ska kommissionen anmäla landet till EU-domstolen.

Kommissionen är också den institution som representerar EU i förhandlingar med omvärlden, till exempel med handelspartner eller länder som söker EU-medlemskap.

Runt 30 000 personer arbetar i kommissionen varav nära en tredjedel är tolkar eller översättare. Personalen är uppdelad i generaldirektorat för olika ansvarsområden. Nationalitetstillhörigheten bland de anställda ska avspegla den europeiska befolkningens sammansättning.

Generaldirektoraten knyter till sig arbetsgrupper och kommittéer med statliga tjänstemän eller fristående experter från medlemsländerna. En del av kommittéerna deltar i arbetet med blivande regelförslag. Andra förvaltar och beslutar om tekniska detaljfrågor som kan vara nog så viktiga, till exempel att ta fram vaccin mot covid-19 eller att göra upp listor över förbjudna ingredienser i matvaror.

Europaparlamentet

Europaparlamentet är EU:s andra lagstiftande kammare. Det skiljer sig från ett nationellt parlament i Europa bland annat genom att det varken kan föreslå nya lagar eller besluta om skatter. Dess huvudsakliga uppgift är att lagstifta. Om parlamentet inte blir enigt med ministerrådet dör lagförslagen.
Europaparlamentet har veto över avtal med tredje land liksom över EU:s budget vilket ger församlingen avsevärt inflytande. Parlamentet följer sedan genom sitt budgetkontrollutskott hur EU:s pengar används och utövar sin rätt att bevilja eller neka de andra institutionerna ansvarsfrihet för hur unionens medel har förvaltats.

Ännu en källa till inflytande är parlamentets rätt att uttala sig om personutnämningar. Parlamentet ska till exempel godkänna kommissionens ordförande liksom den nya kommissionen i sin helhet (men alltså inte enskilda ledamöter). Det yttrar sig också om revisorerna i revisionsrätten samt om chefen för Europeiska centralbanken (ECB) och utser EU:s ombudsman (se nedan).

Sedan 1979 väljs Europaparlamentets ledamöter vart femte år genom direkta val i medlemsländerna. Valen genomförs i enlighet med den enskilda nationens traditioner. Valdeltagandet brukar vara lägre än i de nationella valen. I juni 2024 valdes 720 ledamöter in från 27 länder, varav 21 från Sverige.

Parlamentet sammanträder i plenum en vecka i månaden i den franska staden Strasbourg och håller årligen minst sex kortare sammanträden i Bryssel. I perioderna däremellan arbetar ledamöterna i Bryssel. Många försök har gjorts att sätta stopp för den månatliga flyttcirkusen mellan Strasbourg och Bryssel som är både kostsam och opraktisk men förslagen har aldrig vunnit enhällighet.

Ledamöterna grupperar sig inte efter hemland i parlamentet utan samlas i politiska grupper. Över 100 nationella partier finns representerade i Europaparlamentet, uppdelade i åtta parlamentsgrupper:

• Den största är den kristdemokratiska och konservativa partigruppen EPP som domineras av tyska CDU/CSU där bland andra svenska Moderaterna och Kristdemokraterna ingår. Den har  188 mandat.
• Näst störst med 136 mandat är den socialdemokratiska partigruppen S&D, där svenska Socialdemokraterna är med. 
• Därefter följer den nya ytterhöger-gruppen Patrioter för Europa som domineras av Marine Le Pens franska Rassemblement National (tidigare Front National) och ungerska regeringspartiet Fidesz. Den har 84 mandat.
• Fjärde störst är nationalkonservativa ECR med 78 mandat. Störst i denna grupp är Italiens bröder och polska Lag och Rättvisa (PiS). Här ingår Sverigedemokraterna.
• Nummer fem i storleksordning är den liberala gruppen Renew Europe med svenska Centerpartiet och Liberalerna, liksom den franske presidenten Emmanuel Macrons parti Renässans. Den har 77 mandat.
• Sedan kommer den Gröna gruppen/EFA som har 53 mandat. Förutom gröna partier ingår tre piratpartister och några mindre självständighetspartier, till exempel från Katalonien. Här ingår svenska Miljöpartiet.
• Sjunde störst är Vänstern med bland annat Det okuvliga Frankrike, tyska Die Linke och italienska Femstjärnerörelsen. Även det svenska vänsterpartiet finns här. Vänstern har 46 mandat.
• Den minsta och åttonde partigruppen är ny och domineras av tyska Alternative für Deutschland som bildat ESN (Europas suveräna nationer) tillsammans med flera mycket små partier från Östeuropa men också med det franska extremhögerpartiet Återerövring.
  ESN har 25 mandat.
• Ytterligare 32 ledamöter har ingen partigrupp utan sitter som fristående ledamöter. Här återfinns till exempel sex personer från Bündnis Sahra Wagenknecht, ett tyskt parti som brutit sig ut ur Die Linke för att få vara invandringskritiska. Här finns en ledamot som fått lämna AfD på grund av misstankar om spioneri för Rysslands räkning. Här finns också en ung cypriotisk influencer, en grekisk kommunist och två tyska komiker som bedriver politisk satir via sitt parti Die Partei.

De politiska grupperna är de verkliga maktcentra i parlamentet. De gör bland annat upp om vem som ska bli talman, vice talman och ordförande i de 20 fackutskotten där det egentliga politiska arbetet sker. I debatter och omröstningar är det ibland svårt att urskilja den traditionella höger-vänsterskalan i åsikter eftersom ledamöterna i Europaparlamentet också styrs av nationella eller regionala intressen.

Parlamentet spelade en uppmärksammad roll kring årsskiftet 1998–1999 när uppgifter om maktmissbruk inom EU-kommissionen hade blivit omfattande. En rapport från en oberoende expertkommitté var så graverande att parlamentet hotade att fälla kommissionen om den inte avgick självmant avgick, vilket den då gjorde.

Parlamentet fick också uppmärksamhet hösten 2004 när ledamöterna inte ville godkänna en nyutnämnd kommission på grund av att en kommissionär uttalat sig på ett sätt som uppfattades som nedsättande gentemot homosexuella och kvinnor. Parlamentet fick även den gången sin vilja igenom. 2012 fällde Europaparlamentet ett internationellt handelsavtal, Acta, som redan var undertecknat av ett 30-tal länder i världen varav 22 EU-regeringar. Acta kunde därmed inte träda i kraft.

Frågan om hur stor makt Europaparlamentet ska ha diskuteras ofta. Som EU:s enda direkt folkvalda organ har det kämpat för ökat inflytande – och vunnit det steg för steg. Vetot över budgeten har använts till att stärka parlamentets roll. Likaså har vetot över avtal med tredje land eller nya medlemsländer utnyttjats i detta syfte.

Varje ny fördragsändring som EU gjort har gett parlamentet mer att säga till om så att det nu har delad beslutanderätt med ministerrådet om lagstiftning på i stort sett alla politikområden. Utanför ledamöternas direkta inflytande ligger i stort sett bara skattepolitik samt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.

Domstolen

När det uppstår tvister om hur EU:s regler eller beslut ska tolkas är det Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) som avgör. Den kan utdöma böter till länder som inte följer unionens regler. Den kan också underkänna beslut som kommissionen, ministerrådet och parlamentet har fattat om dessa inte är förenliga med EU:s fördrag.

EU-domstolen fungerar som vägvisare för nationella domstolar när de ska tolka EU:s lagar och regler så att de följs lika av alla, överallt. När komplicerade ärenden ska avgöras kan därför – i vissa fall måste – nationella domstolar begära förhandsbesked från EU-domstolen, som talar om hur reglerna bör tolkas i det särskilda fallet. Det är dock alltid den nationella domstolen som därefter avkunnar dom i målet.

EU-domstolen består av två avdelningar. Den övre instansen, som bär namnet domstolen, har hand om alla principiella avgöranden, alla mål mot medlemsstater samt lämnar förhandsbesked till nationella domstolar.

Domstolen består av en domare från vart och ett av de 27 medlemsländerna samt elva så kallade generaladvokater, som förbereder ärenden. Domarna utses på sex år av medlemsländernas regeringar efter en granskning i en rådgivande kommitté. 

Den lägre instansen, tribunalen, handlägger mål där en privatperson eller ett företag klagat över EU-institutioners beslut, mål om statsstöd och strafftullar. Tribunalen kan också pröva om en EU-institution är skadeståndsskyldig.

Övriga institutioner och organ

En femte och tung EU-institution är revisionsrätten som har till uppgift att granska hur EU:s finanser sköts, till exempel utbetalningen av jordbruks- eller regionalstöd. Revisionsrätten rapporterar årligen till Europaparlamentet vilket ska bevilja eller neka EU-institutionerna ansvarsfrihet för räkenskaperna.

Revisionsrätten påtalar inte bara fall av felaktig bokföring, ekonomiska oegentligheter och bedrägerier utan utvärderar dessutom nyttan av EU-stödet. Rättens betydelse har vuxit i takt med att kampen mot fusket inom EU har blivit en politiskt viktig fråga. Institutionen har sitt säte i Luxemburg. Ledningen utgörs av en företrädare från varje medlemsland som sitter på sex år.

EU har vidare två tunga remissorgan, Ekonomiska och sociala kommittén (Ecosoc) och regionkommittén, som ska yttra sig och ge synpunkter innan beslut om nya regler fattas på deras område.

I Ecosoc sitter företrädare för bland annat fackföreningar, samt arbetsgivar-, jordbruks- och miljöorganisationer, varav 14 är svenskar. Regionkommittén består av representanter för regioner och kommuner (från Sverige politiker från regionförbund och kommuner). De rådgivande organen har vardera 329 ledamöter, utsedda på fem år.

Bland de viktigaste fackorganen märks Europeiska centralbanken (ECB) i Frankfurt, som självständigt ansvarar för den gemensamma penning- och valutapolitiken, bestämmer räntan och har ensamrätt att trycka eurosedlar. I ECB finns också en enhet som övervakar större banker inom ramen för bankunionen.
Svenska Riksbanken sitter med i ECB:s allmänna råd, men inte i ECB:s styrelse där bara euroländer ingår.

Europeiska bankmyndigheten (EBA) i Paris består av tre specialiserade nätverk som övervakar finansiell stabilitet hos banker och finansiella institutioner.

Europeiska investeringsbanken (EIB) i Luxemburg fördelar de pengar som EU-länderna anslår för lån till utvecklingsprojekt inom EU och i utvecklingsländer.

Europol i nederländska Haag är en sambandscentral för poliser och tullare, som samordnar bekämpningen av internationell brottslighet. Eurojust är ett permanent nätverk av åklagare, också i Haag.

I Luxemburg finns Eurostat, som samlar in statistik från de europeiska länderna och sammanställer faktaunderlag.

För medborgarna finns en EU-ombudsman i Strasbourg som tar emot och utreder klagomål på EU-tjänstemäns eller institutionernas sätt att sköta sina uppgifter.

Den senaste EU-myndigheten att inrättas är EPPO, en europeisk åklagarmyndighet placerad i Luxemburg vars uppdrag är att utreda och föra till åtal bedrägerier mot EU-budgeten.

EU har ytterligare ett stort antal specialbyråer med varierande uppdrag men som alltid står för sakkunskapen genom att samla in information och utreda sina frågor. Däribland finns till exempel läkemedelsmyndigheten i Amsterdam (som beviljar läkemedelstillstånd), livsmedelsbyrån (som bland annat utvärderar tillsatser), miljöbyrån i Köpenhamn (med expertis om miljörisker  i olika ämnen), smittskyddsbyrån i Stockholm (kunskap om pandemier), narkotikabyrån i Lissabon, Europeiska arbetsbyrån i Bratislava (ska övervaka att det inte fuskas med regler för fri rörlighet för personer, t ex utstationerad arbetskraft), ett centrum för övervakning av rasism i Wien, en IT-byrå, ett centrum för maritim säkerhet liksom en gemensam flygkontroll.

Beslutsfattandet

Det är framför allt tre institutioner som är inblandade när nya EU-regler ska beslutas: Kommissionen, parlamentet och ministerrådet. Förslag till nya regler kommer i stort sett alltid från kommissionen. Undantaget är utrikespolitiken där ett medlemsland kan lägga förslag.

EU-kommissionen tar hjälp för att få fram underlag till sina förslag. Alla uppslag diskuteras i första hand med nationella departement och myndigheter men också med Europaparlamentets fackutskott. Kommissionen har vidare expertkommittéer att tillgå dit forskare och branschexperter inbjuds.

Påverkan från utomstående intressegrupper är stor. Lobbyister från företag, regioner, konsumentorganisationer, miljögrupper och en mängd branschförbund finns på plats i Bryssel. De måste registrera sig offentligt och uppge vilka de arbetar för.

Kommissionen inleder ofta ett större lagstiftningsarbete med att bjuda in till utfrågningar. Ibland formuleras därefter en ”grönbok” med en analys av läget och förslag till lösningar som läggs ut för kommentarer.

Konsultationer görs via internet, vissa öppna enbart för intressegrupper, andra öppna för alla medborgare.

När ett formellt lagförslag ligger klart konsulteras regionkommittén och Ecosoc (se ovan). Lagförslagen går samtidigt till EU-ländernas nationella parlament.

EU-förslag ska alltid kontrolleras mot subsidiaritetsprincipen som säger att beslut ska tas på lägsta effektiva nivå – central, nationell eller lokal nivå. För varje nytt förslag måste kommissionen motivera varför ett EU-beslut anses nödvändigt.

Nationella parlament har möjlighet att ”dra ett gult kort” om de anser att EU-kommissionen har misstagit sig och lagt ett förslag som egentligen skulle hanteras på nationell nivå. Om en tredjedel av alla nationella parlament är överens måste lagförslaget gå tillbaka till EU-kommissionen för omvärdering.

Om ministerrådet och parlamentet inte kan enas om en viss lagstiftning finns en förlikningsprocess där ett mindre antal deltagare försöker nå en kompromiss. Denna förlikningskommitté har sex veckor på sig. Om den misslyckas kan parlamentet skrota förslaget.

Denna formella process har dock efter 2009 kommit att ersättas av en informell process, kallad trilog, där ministerrådet, parlamentet och EU-kommissionen i en liten och sluten grupp försöker enas. Därefter uppmanar parterna sina respektive huvudmän att rösta för kompromissen.

Trilogen förkortar processen och runt 85 procent av lagstiftningen har på det sättet kunnat tas redan vid en första omröstning i parlamentet (de formella procedurerna brukar ge två ”läsningar”.)

Tills vidare sker dessa triloger utan insyn men det har på senare tid höjts krav på att öppna processen, bland annat av EU:s ombudsman.

När ministerrådet och Europaparlamentet blivit överens utfärdar rådet en rättsakt. Dessa finns i flera former. De viktigaste rättsakterna är förordningar och direktiv, som skapar gemensamma regler. En förordning gäller omedelbart som lag i medlemsländerna. Ett direktiv ska omsättas i nationell lagstiftning inom en viss tid – det ger medlemsstaten lite större utrymme att anpassa lagstiftningen nationellt.

Dessutom kan ministerrådet utfärda beslut, rekommendationer och yttranden. Beslut är bara bindande för den part det riktar sig till, till exempel ett land, ett företag eller en enskild person.

För det rättsliga samarbetet finns så kallade rambeslut vilka samordnar nationella lagar (dessa tas med enhällighet). Rekommendationer och yttranden är aldrig bindande.

Lissabonfördraget från 2009 har minskat EU:s beslutsprocedurer från flera dussin ned till fem. Majoritetsomröstningar är huvudregel. Enhällighet finns kvar för bland annat ändringar av fördraget, skatter samt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (då en nedlagd röst räknas som ingen röst).

Skulle alla medlemsländer vara eniga kan ett politikområde där besluten enligt fördraget ska fattas med enhällighet övergå till majoritetsomröstning (den så kallade passerellen eller gångbron).

Demokrati och insyn

Sedan länge har EU-ländernas regeringar försökt införa större öppenhet i EU-samarbetet. Det har lett till mer information till pressen, TV-sända principdebatter i ministerrådet och offentliga beslutsprotokoll från rådet när det stiftar lagar. Parlamentet har alltid varit en mycket öppen institution med möjlighet för medborgare att följa både plenum- och utskottsdebatter.

Våren 2001 antog EU en offentlighetsprincip för EU-handlingar. Den går mycket långt efter europeiska förhållanden men inte lika långt som den svenska. Reglerna kräver att institutionerna för register över alla handlingar och svarar på en begäran om insyn i ett dokument inom 15 arbetsdagar. Det måste finnas ett väl grundat motiv för att neka att lämna ut en handling. Visselblåsare har fått ett starkt lagligt skydd för att kunna offentliggöra felaktigheter eller brott som begås i europeisk administration eller i något av EU-länderna.

EU:s senaste fördrag (se Framväxten) öppnade på flera sätt för större insyn och inflytande. Lissabonfördraget som trädde i kraft 2009 gjorde till exempel att ministerrådets lagstiftande möten blev öppna, delvis TV-sända och med offentliga protokoll. De nationella parlamenten får tillgång till nya EU-förslag vid samma tidpunkt som deras regeringar och har möjlighet att bromsa lagförslag som inte respekterar subsidiaritetsprincipen. Fördraget tilldelar intresseorganisationer en roll som remissinstans och EU-kommissionen konsulterar därför dessa regelbundet om nya förslag.

Slutligen tillkom ”medborgarinitiativet” där medborgarna kan begära nya EU-lagar. Det kräver dock att man kan visa upp en miljon namnunderskrifter från minst sju EU-länder inom loppet av ett år.

Ett allra första medborgarinitiativ godkändes i mars 2014, enligt vilket EU ska garantera alla medborgare tillgång till friskt vatten. Det resulterade i skärpta krav på nationella myndigheter.

Totalt har 118 medborgarinitiativ sett dagens ljus men bara 6 stycken har klarat hela processen och blivit del av EU:s lagstiftningsprocess.

EU – Budgeten

EU:s budget är konstruerad så att varje medlemsland betalar en avgift grundad på dess välstånd och varje land får bidrag utifrån sin ekonomiska situation. Rika länder betalar in mer och fattiga får större bidrag.

En EU-budget måste alltid gå jämnt upp eftersom unionen i princip inte får låna till verksamheten eller beskatta medborgare eller företag. Det finns ett tak satt för hur stor EU-budgeten får vara: 1,46 procent av ländernas samlade bruttonationalinkomst (BNI). Hittills har utgifterna aldrig hamnat så högt.

Hur stor EU:s budget ska vara och hur den grovt ska fördelas, läggs fast för sju år framåt av stats- och regeringscheferna. Dessa måste vara helt överens eftersom budgetbeslut kräver enhällighet. Därefter ska långtidsbudgeten godkännas av Europaparlamentet.

Nuvarande flerårsbudget löper mellan 2021 och 2027 och är på 1 270 mdr euro. En årlig, mer detaljerad, budget fastställs sedan varje höst av ministerrådet och Europaparlamentet efter förslag av EU-kommissionen. Skulle parterna inte bli överens i tid rullar det senaste årets budget vidare.

EU:s budget för året 2022 låg på 170 miljarder euro (över 1 700 miljarder kronor) vilket ungefär motsvarade 1 procent av EU-ländernas totala bruttonationalinkomst (BNI). Som jämförelse kan nämnas att Sveriges utgiftsbudget samma år uppgick till 1 069 miljarder kronor.

EU:s intäkter hämtas alltså från medlemsländerna och är av tre slag:

• Välståndsavgiften baserar sig på varje lands bruttonationalinkomst och är den största delen av medlemsavgiften (runt 75 procent)
• Momsavgiften räknas ut på varje lands momsbas (cirka 11 procent)
• Tullar, jordbruksavgifter, ränteinkomster och skatter från EU-anställda (14 procent)

Pengarna används sedan till olika stöd. Större delen går på så sätt tillbaka till medlemsländerna. Utgifterna fördelar sig ungefär så här:

• Strukturfonder (33,5 procent)
• Jordbruk, landsbygdsutveckling, miljö och fiske (32 procent)
• Tillväxt, forskning och digitalisering (12 procent)
• Administration och löner (6,5 procent)
• Bistånd, grannländer och utrikespolitik (9 procent)
• Migration och gränsförvaltning (2 procent)
• Säkerhet och försvar (1,3 procent)

De länder som får störst bidrag är länder med regioner där genomsnittsinkomsten är mycket låg eller som bedriver jordbruk.

Ett land som Sverige betalar mer än det får tillbaka men hur mycket, skiljer sig år för år. Mellan åren 2016–2021 betalade Sverige från 24 till 52 miljarder kronor i årlig EU-avgift och fick tillbaka mellan 10 och 15 miljarder kronor genom olika EU-bidrag.

Budgeten 2021–2027

Storbritanniens utträde innebär att cirka 12 procent av EU:s budget föll bort och när en ny sjuårsbudget skulle slutförhandlas sommaren 2020 tyngdes medlemsländerna av covid-19-pandemin. Trots problemen enades EU-länderna om en budget i samma storleksordning som tidigare.

Det fanns flera nyheter i denna långtidsbudget, till exempel att 30 procent av alla anslag inom alla utgiftsområden ska avsättas för klimatrelaterade åtgärder. Digitalisering ska prioriteras. En försvarsfond sattes upp för första gången (på 8 miljarder euro) och området hälsa förstärktes för att kunna förbereda EU inför en framtida pandemi. En ny intäktskälla för EU har också godkänts – en avgift på medlemsländerna på plast som inte återvunnits.

En stor nyhet var EU-ländernas beslut att ett land som inte respekterar rättssäkerheten utan i stället äventyrar EU:s finanser genom att till exempel blunda för korruption, inte ska kunna ta del av varken EU-budgeten eller återhämtningsfonden. Som en följd nekades både Ungern och Polen sina andelar i väntan på att de skulle korrigera brister i sina respektive rättsväsen.

Utöver långtidsbudgeten valde EU-länderna att gemensamt låna ihop till en fond avsedd att stödja medlemsländernas ekonomiska återhämtning efter pandemin. EU får i princip inte låna till sina utgifter men denna fond, kallad NextGenEU kunde tillåtas, dels för att det var en investeringsfond, dels för att lånen togs av de enskilda länderna (även om EU står som garant). Målet för NextGenEU var att få ihop 750 miljarder euro varav 390 miljarder skulle betalas ut som bidrag och 360 miljarder som lån till enskilda EU-länder.

Ett EU-land som vill få ut sin del av fonden måste lämna in en plan som visar att man uppfyller vissa villkor vilka går hand i hand med EUs prioriteringar för långtidsbudgeten:

• minst 30 procent ska gå till klimatinvesteringar;
• minst 20 procent ska användas för digitala satsningar;
• reformer ska genomföras för att modernisera ekonomin

Sveriges andel i fonden motsvarar ungefär 38 miljarder kronor och en svensk plan godkändes hösten 2021. Fortfarande 2024 hade dock inga pengar betalats ut till Sverige som på grund av stigande transportutsläpp inte uppfyller klimatmålen i den svenska planen.

EU – Inre marknaden

Den inre marknaden blev på många sätt upptakten till det EU vi känner idag. Friheten att resa, arbeta, studera och göra affärer i andra EU-länder har ökat handeln och skapat nya sätt att leva för européerna. Den inre marknaden har samtidigt gjort EU till en av världens största ekonomiska aktörer.

Idén att avskaffa gränserna mellan länderna för varor, tjänster, kapital och arbetstagare fanns med redan från 1950-talet men blev inte verklighet förrän flera årtionden senare, i januari 1993, efter en lång och djup lågkonjunktur i Europa. Genom att erbjuda företagen en större hemmamarknad skulle den ökade konkurrensen ge konsumenterna fler, bättre och billigare varor och tjänster.

Innan gränskontrollerna togs bort måste lagar och regler för varor och tjänster bli likalydande i alla EU-länder eller lika nog för att kunna godtas av alla. Inget medlemsland ville släppa in varor eller företag som höll låg standard. Det gick trögt för medlemsländerna att enas om gemensamma regler fram till 1987 då man släppte på kravet om enhällighet. För alla beslut gällande den inre marknaden räckte det därefter med kvalificerad majoritet vilket fick fart på förhandlingarna. Att en tidsgräns sattes bidrog också; den 1 januari 1993 kunde gränsbommarna lyftas.

När den inre marknaden blev verklighet sjönk priserna märkbart på till exempel telefonsamtal, bilar och flygbiljetter. Europa fick ett lågprisflyg, regionala flygplatser blev en framgångssaga och weekendturism utanför huvudstäderna blev ett nytt turistfenomen.

Tio år senare, 2003, räknade EU-kommissionen fram att den inre marknaden fram till dess hade skapat 2,5 miljoner nya jobb och ökat BNP-tillväxten med 1,8 procent eller 164,5 miljarder euro.  Idag räknar EU-kommissionens experter med att den inre marknaden genererar en vinst på 427 miljarder euro per år.

En stor del av tillskottet beror på ökad handel. Genom att ha skapat världens största och rikaste konsumentmarknad, mer integrerad än den amerikanska marknaden, har EU blivit en av världens största handelsaktörer.

En vinst av detta är att EU:s regler tenderar att kopieras av andra länder i något som forskningen döpt till Brysseleffekten. Den bygger på att EU oftast sätter högre normer för produkter än andra länder och att internationellt näringsliv väljer att följa med uppåt, för att få sälja på den inre marknaden. I slutänden blir det enklare för andra länder att anta liknande normer eftersom företag som regel föredrar att förhålla sig till en regel i stället för flera.

Däremot har EU:s tjänstemarknad aldrig riktigt kommit igång vilket är anmärkningsvärt eftersom 70–75 procent av ekonomin numera utgörs av tjänster.

Tjänstedirektivet som kom 2010 hade som syfte att förenkla för tjänsteföretag att verka på andra sidan en nationsgräns men direktivet fick ingen avgörande effekt. 2017 inleddes nya försök att undanröja hinder för tjänstehandeln, och den snabba digitala utvecklingen tvingar nu fram nya gemensamma regler för många serviceyrken.

Redan 2005 gjordes ett försök att komplettera den inre marknaden med en gemensam marknad för finansiella tjänster – fondsparande, banksparande och aktiehandel. Men den globala finanskrisen som slog till bara några år senare skrämde många aktörer att hålla sig till sina nationella hemmamarknader.

EU-kommissionen under ordförande Jean-Claude Junker drog 2015 i gång ett nytt arbete med att skapa en europeisk kapitalmarknad. En bredare handel, även utanför bankerna, skulle minska sårbarheten i det europeiska systemet inför framtida finanskriser. 2021 inledde kommissionen under Ursula von der Leyen en ny satsning på en kapitalmarknadsunion.

Att resa med tåg i Europa är märkligt krångligt eftersom passagerartrafik på tåg är ett annat exempel på en tjänst som förblivit nationellt kontrollerad i det längsta. Det finns inte ens ett gemensamt biljettsystem som säljer elektroniska biljetter. Nya regler gör emellertid att alla EU-länder måste öppna inhemsk passagerartrafik på järnväg för konkurrens, och järnvägsaktörernas förbund CER har tagit ett första steg mot ett europeiskt biljettsystem.

Europa ligger efter såväl USA som Kina när det gäller ny teknik vilket gör de europeiska länderna mer sårbara. En ”digital agenda” gavs därför mycket hög prioritet när den nuvarande EU-kommissionen tillträdde 2019.  

EU-länderna utvecklar till exempel molntjänster gemensamt och bygger egna europeiska superdatorer (med så stor minneskapacitet att de kan göra blixtsnabba uträkningar med enorma mängder data). De tar också fram projekt inom AI (artificiell intelligens) som kan användas inom sjukvård, jordbruk och säkerhet.

Jämfört med övriga världen är EU långt framme på två områden: dels när det gäller spridning av bredband med bra uppkoppling till företag och medborgare i Europa, dels i fråga om reglering av ny teknik så att den verkar för samhällets bästa. EU:s lagstiftning inom data och digitalt tenderar att få efterföljd i den övriga världen. GDPR (personuppgiftsskydd) har som exempel kopierats av 120 länder.

Områden där EU behöver komma ifatt är till exempel system för att verifiera digitala transaktioner (till exempel kryptovalutor) samt utveckling av kvantdatorer, algoritmer och trygg överföring av data.

Fri rörlighet för arbetskraft är en av de fyra friheter som den inre marknaden bygger på. Men den rörligheten ledde först till irritation på flera håll, inte minst när låglöneländer i Öst- och Centraleuropa blev en del av EU. Östeuropéer som flyttat västerut var inte alltid välkomna.

På några håll ansåg facken att rörligheten i förlängningen sänkte lönerna (lönedumpning) när företagen kunde anställa medborgare från andra EU-länder till betydligt lägre löner än de gängse. På andra håll kom kritik mot att de gästande EU-medborgarna vann rätt till sociala förmåner i värdlandet.

EU vill inte begränsa rörligheten utan har försökt lösa tvisterna – och framför allt brott mot reglerna – genom att skärpa kontrollerna.

Konkurrenspolitik

Rättvisa och lika villkor för alla företag på marknaden var från starten en grundsten för EU:s inre marknad. Konkurrensen ska driva fram bra produkter och tjänster till bästa möjliga pris för konsumenterna. EU:s konkurrensregler har därför tillämpats tufft.

Grundreglerna är:

• Storföretag får inte utnyttja sin dominans på marknaden genom att till exempel begränsa konkurrensen eller tvinga en svagare affärspartner att acceptera orimliga affärsvillkor
• Uppköp eller sammanslagningar av företag får inte leda till så stor dominans att konsumenterna inte längre har kvar några alternativ
• Samarbete mellan företag i syfte att slippa konkurrens är förbjudet. Det gäller överenskommelser om priser, försäljningsvillkor eller uppdelning av marknaden
•  Monopol, antingen de är statliga eller privata, är i princip förbjudna. Stat eller kommun får inte gynna sina offentligt ägda företag på en kommersiell marknad

Kommissionen är EU:s ”konkurrenspolis”. Dess tjänstemän har rätt att gå in på ett företag och beslagta affärsdokument. Företag som bryter mot konkurrensreglerna kan dömas till böter på upp till 30 procent av årsomsättningen.

När konkurrensreglerna ska efterlevas väcker det ibland motstånd och krav på särbehandling. I Sverige förbjöd EU till exempel Volvo lastvagnar och Scania att slå samman sin långtradartillverkning av konkurrensskäl vilket väckte svensk kritik.

Konkurrensreglerna riktar sig i första hand mot stora bolag medan små företag eller affärsverksamhet med små belopp i regel undantas. EU-kommissionens konkurrensavdelning har tagit sig an internationella jättar när de ansetts dominera på ett otillbörligt sätt, som amerikanska Microsoft och Google vilka fått betala miljardböter och tvingats ändra sina affärsmetoder.

Det väckte stor uppmärksamhet när EU-kommissionen vintern 2016 hade synpunkter på skatt, som en konkurrensfråga. Kommissionen dömde ut ett förmånligt irländskt skatteavtal för Apple som ett brott mot rättvis konkurrens eftersom det gynnade ett enskilt företag framför andra. Fiat, McDonalds, Ikea med flera storbolag står också i skottgluggen för otillbörligt gynnsamma skatterabatter i Luxemburg och Nederländerna.

De senaste åren har diskussionen om konkurrenspolitik fått ett annat fokus. På EU:s marknad kan utländska företag konkurrera fritt medan EU:s företag inte släpps in på samma sätt i USA och verkligen inte i Kina. En intensiv politisk debatt leder nu till nya regler för att skydda europeiska företag – göra villkoren mer jämbördiga. Det sker bland annat genom att konkurrensreglerna ändras så att europeiska företag får gynnas. Samtidigt kräver EU att unionens företag får motsvarande frihet på andra marknader som utländska företag har på den europeiska.

Energimarknad

EU har länge försökt skapa en europeisk energimarknad men energi är en delad kompetens mellan EU och medlemsländerna enligt fördraget. Marknaden, produktionen och handeln med el är en EU-angelägenhet medan staterna har kontroll över viktiga delar av energipolitiken som energiskatter, rätten att besluta vilka energikällor man önskar (kärnkraft ogillas i några länder och uppskattas i andra) liksom rätten att sluta egna energiavtal med tredje land.

En stegvis avreglering har till exempel tvingat dominerande energibolag (som regel de gamla statliga bolagen) att öppna sina nät för konkurrenter och kunder har fått rätt att köpa energi från andra än inhemska producenter.

Europeiska energiunionen har skapats i syfte att maximalt utnyttja den energi som finns i Europa genom leveranser över landgränser för att möta toppar och dalar i tillgång och behov. Det kräver en del gemensamma regler men framför allt att det byggs nya nät av gas- och elledningar.

Till detta kommer EU:s stigande ambitioner på klimatområdet där energiproduktion utgör ett grundläggande problem så länge det baseras på fossila källor. EU:s krav på sänkta utsläpp påverkar alla delar av energimarknaden.

2022 blev energi den hetaste av alla frågor på grund av en akut brist på gas i världen, i kombination med att den största olje- och gasleverantören Ryssland blev en oönskad partner efter angreppet på Ukraina. Elpriset slog rekord, fick företag att lägga ned eller bryta produktion och många hushåll att förtvivla. EU beslutade att strypa importen av olja från Ryssland och föreslog att medlemsländerna frivilligt skulle dra ned på konsumtionen av gas och el, med ransonering som ett alternativ om läget skulle bli riktigt allvarligt.

Utgången av energikrisen under 2022 pekar mot en alltmer sammanhängande europeisk marknad där ett utbyggt nätverk öppnar för mer handel och medlemsländer delar energiresurser i högre grad. 

Forskning och innovation

EU är världens största internationella forskningsområde. För åren 2021–2027 omfattar EU:s forskningsbudget drygt 100 miljarder euro.

EU-fonderna går till gemensamma gränsöverskridande projekt vilket gör att europeiska universitet måste söka samarbeten för att kvalificera sig. Men även resten av världen kan delta. Totalt deltog forskare från 150 länder i olika projekt under åren 2014–2020.

Tre uttalade mål för kommande år är:

• att förstärka EU:s vetenskapliga och tekniska spetskompetens samt att stötta politiska prioriteringar som grön omställning och digitala utveckling
• att utveckla ett hållbart samhälle
• att förbättra Europas potential för innovation i syfte att stärka konkurrenskraften och skapa jobb

Fem områden har företräde: klimatanpassning, kampen mot cancer, friska hav och vattendrag, klimatneutrala och smarta städer samt god markhälsa och livsmedel.

Hur mycket av EU:s forskningspengar som hamnar i respektive medlemsland beror på hur duktiga forskare är på att söka och hur bra deras projekt är. Sverige vann tidigare större forskningsanslag än vad som motsvarar vårt lands storlek i EU men har fallit tillbaka på senare år.

Trots den stora EU-budgeten utförs och finansieras fortfarande huvuddelen av europeisk forskning nationellt.

EU-länderna uppmanas av EU att spendera 3 procent av sin BNP årligen på forskning och innovation (1 procent från den offentliga sektorn). Bara Belgien, Sverige, Danmark, Tyskland och Österrike nådde upp till den ambitionen år 2020 där EU-genomsnittet låg på 2,3 procent.

EU:s forsknings- och innovationsverksamhet  har som ambition att vara maximalt öppen för bidrag från hela samhället och för forskare från andra delar av världen. Även forskningsresultaten ska vara öppna. Bland annat håller EU på att ta fram ett öppet europeiskt ”moln” för att forskningsvärlden enkelt ska kunna dela sina resultat med kollegor. 150 länder har anmält sitt intresse för projektet.

EU – Ekonomiska frågor

Vid sidan av ekonomiska mål som tillväxt, prisstabilitet och konkurrenskraft omfattar EU-fördraget samhälleliga ambitioner som full sysselsättning och social rättvisa. Samtliga dessa mål försöker EU åstadkomma genom den inre marknaden, ekonomisk samordning, en gemensam valuta, en tillväxtpolitik och en social agenda.

EU-länderna ägnar sig åt en långtgående ekonomisk samordning eftersom ekonomierna är så tätt sammanknutna. Vad den ene gör, påverkar den andre.

Alla EU-länder ingår därför i EU:s ekonomiska union, EMU, även de länder som inte använder valutan euro.  EMU har en mindre tvingande karaktär för icke-euroländer men upprättar ändå relativt strikta ramar för alla. Eurokrisen 2009–2015 (se nedan) ledde till exempel till att EU skärpte kraven på att alla medlemsländer skulle ha en god finansiell hushållning.

Skälet till samordningen var att man från början räknade med att alla skulle vara en del av den gemensamma valutan. Även om så inte blev fallet har samordningen visat sig vara användbar för att gå igenom och följa upp den ekonomiska utvecklingen.

Samordningen går till så att varje år planeras och granskas ländernas nationella ekonomi och politik enligt ett årsbundet schema.

I mars varje år levererar EU-kommissionen rapporter om varje enskilt land med detaljerad analys och prognos över ekonomin och potentiella problemområden.

I april måste alla EU-länder lämna in dels en årlig ekonomisk plan (”konvergensprogram” för icke-euroländer som Sverige, ”stabilitetsprogram” för övriga), dels sin nationella budgetproposition.

I maj utfärdar EU-kommissionen skräddarsydda rekommendationer till varje land med förslag på åtgärder. Dessa diskuteras och klubbas av finansministrarna i juli.
För euroländerna är övervakningen mer närgången och ett land som inte följer de rekommenderade åtgärderna varnas samt riskerar böter.

På senhösten lägger EU-kommissionen fram årets tillväxtrapport med förslag till prioriteringar för EU-ländernas ekonomiska politik. Rapporten diskuteras av alla finansministrar som förväntas utgå från dessa när de lägger sina nationella budgetar.

Samtidigt offentliggör kommissionen vilka makroekonomiska obalanser den har funnit i länderna, vilka kan riskera att utveckla sig till en ”bubbla” och göra ett lands ekonomi instabil. Om risken uppfattas som akut kan EU-kommissionen välja att starta en närmare granskning.

*I oktober måste euroländer lämna in sina utkast till nästa års nationella budgetpropositioner. Också dessa nagelfars av EU-kommissionen och kan sluta i rekommendationer om åtgärder. Ett land som möter kritik måste övertyga en kvalificerad majoritet av finansministrarna att gå emot kommissionen för att slippa genomföra korrigeringar.

En regel för nationella budgetar är att utgifterna inte får öka fortare än landets medelsiktiga tillväxt, om man inte kan visa upp intäkter som kan matcha utgifterna. Länder med budgetunderskott ska sikta mot att förstärka sin strukturella budgetbalans årligen med 0,5 procent av BNP.

Euroländer måste i lag införa automatisk korrigering om landets strukturella underskott överstiger 0,5 procent av BNP. Tanken är att EU kan tillåta lite mer flexibilitet om ett land har en stabil strukturell grund.

Ett land som får för stort nationellt budgetunderskott (mer än 3 procent av landets BNP) sätts under EU-kommissionens närgångna övervakning. Landet får korta tidsfrister att lösa problemet på (normalt tre månader). En liknande process finns för att övervaka statlig upplåning. Den slår till om något lands upplåning överstiger 60 procent av BNP.

Generellt är det så att euroländer måste underkasta sig uppmaningar om åtgärder för att korrigera en riskfylld situation medan icke-euroländer inte är tvungna.
Siffror, bedömningar och varningar görs alltid offentliga. Marknaderna brukar driva upp räntorna för ett land som är illa ute och denna extra press betraktas som en välkommen hjälp för att kunna åstadkomma strikt ekonomisk disciplin i EU.

Från tidigt 1990-tal fram till 2020 betraktades de tre grundläggande kraven på länderna som alldeles nödvändiga:

• en låg statsskuld
• ett lågt budgetunderskott
• räntan och inflation under kontroll

Sedan dess har EU-länderna börjat inse att en ekonomi inte bara kan spara sig i balans, den måste också kunna investera för att åstadkomma framtida inkomster. En diskussion har därför inletts med syfte att ändra i grundkraven.

Euron

En gemensam valuta, euron, ersatte i januari 2002 slutgiltigt den franska francen, den tyska D-marken, den italienska liran och en rad andra nationella valutor. Danmark och Storbritannien hade redan förhandlat fram undantag för att slippa delta, Sverige gjorde detsamma utan formellt undantag.
Ytterligare  fem EU-länder står utanför euron eftersom de ännu inte uppfyller de ekonomiska inträdeskraven (Polen, Ungern, Tjeckien, Rumänien och Bulgarien). Kraven är bland annat låg statsskuld, statsfinanser i balans, låg inflation, en växelkurs i balans och låg ränta över tid.

De länder som inte är med i valutasamarbetet deltar i princip bara som observatörer när euroområdets finansministrar möts en gång i månaden för att diskutera ekonomisk samordning.

Euron fick en solid start 2002 och hade efter några år med stabil växelkurs och låg inflation etablerat sig som en världens mest åtråvärda reservvalutor. Men i kölvattnet av den globala finanskrisen från 2008 och framåt utlöstes en eurokris när sprickor i flera europeiska länders ekonomier avslöjades under pressen.

I början av 2008 respekterade alla euroländer regeln om att inte ha ett större underskott i statsbudgeten än 3 procent av BNP. Sommaren 2010 överskred samtliga euroländer den gränsen liksom de flesta övriga EU-länder.

Till detta kom upptäckten att eurolandet Grekland i flera år hade ljugit om sin ekonomiska situation för att få vara med i valutaunionen. Det blev tumult på marknaderna och övriga euroländer tvingades låna ut pengar akut för att landet inte skulle gå i konkurs. Som motkrav ställdes Grekland nära nog under tvångsförvaltning.

Irland fick därnäst be om stöd sedan landets regering hade lovat att täcka alla irländska bankers förluster, vilket snabbt resulterade i stora hål i statskassan. Därefter var det Portugals tur att vända sig till kollegerna för akuta nödlån.

I de drabbade länderna demonstrerade människor mot påtvingade nedskärningar och åtstramningar. Tyska, finländska och nederländska väljare svarade med ilskna protester över att behöva hjälpa andra länder när tiderna redan var svåra. Det stod klart att den relativt stora självständighet i ekonomiska frågor som euroländerna behållit, trots gemensam valuta, hade blivit ohållbar. När ett land kraschade drogs de andra med.

Grundarna av EU:s monetära union (EMU) hade med avsikt låtit bli att skapa ett räddningsinstrument för länder som misskött sin ekonomi. Inget skuldsatt land skulle nämligen räkna med att bli utlöst av övriga. Men när skuldkrisen såg ut att kunna spridas till hela valutaområdet beviljade euroländerna ändå bilaterala nödlån (från stat till stat) till de mest utsatta länderna och en europeisk räddningsfond inrättades för att bistå vid akuta betalningskriser.

Europeiska centralbanken (ECB) blev under krisen en högst aktiv part i räddningen av euroområdet. På eget initiativ pumpade ECB bland annat ut pengar via billiga lån till europeiska banker för att undvika att hela ekonomin avstannade, därefter gick man in och stödköpte statsobligationer.

I april 2016 hade EU som helhet återvunnit samma ekonomiska nivå som före krisen men först sommaren 2018 stod Grekland åter på egna ben ekonomiskt.

Euroländerna bestämde sig i slutändan för att inte överge euron utan att hålla samman och krympa sin nationella ekonomiska frihet. Stramare övervakning infördes. En tillfällig kriskassa (ESM) har gjorts permanent och en bankunion har skapats för att undvika att slarvande banker under en ny finanskris tömmer ett lands statskassa.

Genom bankunionen flyttas beslutet om en konkursdrabbad bank från nationalstaten till EU, eller mer bestämt till en avdelning under Europeiska centralbanken. Det visade sig under den globala finanskrisen att EU-länderna var så snabba att rädda sina nationella banker undan problem att de tömde sina egna statskassor. Om en bank vet att den alltid blir räddad, lyder logiken, kommer den alltid att vilja ta risker för att tjäna mycket pengar. När räddningsbeslutet ligger centralt, i stället för i händerna på hemlandets politiker, finns ingen automatisk trygghet för banker och därför antas de bli försiktigare.

Men även om bankunionen funnits på plats i några år saknas ett avgörande element, en gemensam fond för att rädda en storbank vars konkurs annars skulle skada hela det finansiella systemet. I stället finns nationella fonder. Det är framför allt Tyskland och några rikare länder som tills vidare motsatt sig att ta det sista steget. Sverige och Danmark står tills vidare utanför bankunionen men kan om de vill gå med.

Euroländerna diskuterade länge att skapa en investeringsbudget för att undvika problemet när ett skuldsatt land tvingas lägga alla sina inkomster på återbetalning av lån. I slutänden lades idén åt sidan eftersom EU:s återhämtningsfond (se Budgeten) uppfyller just det behovet.

Ännu längre har en gemensam kapitalmarknad diskuterats. Tanken är bland annat att göra det enklare och säkrare för europeiska företag och medborgare att skaffa sig kapital, eller spara, i andra länder. Att sprida riskerna anses kunna göra den europeiska ekonomin mindre sårbar vid en ny finanskris men planerna på en gemensam kapitalmarknad har hittills mötts av en tröghet.

Tillväxt- och regionalpolitik

Sammantaget förväntas den inre marknaden, utrikeshandel och en god finansiell hushållning hos medlemsländerna leda till ekonomisk tillväxt. Men EU gör dessutom speciella satsningar på tillväxt i de regioner i Europa som sackar efter.

Regionalpolitiken finansieras genom så kallade strukturfonder vilka är EU:s största utgiftspost (36 procent av budgeten).

Att EU:s regionalpolitiska bidrag kallas strukturstöd har ett skäl: bidragen ska vara hjälp till självhjälp och bygga sunda strukturer. För att få stöd ska en region dra upp en flerårig utvecklingsplan som ska godkännas av EU-kommissionen innan bidragen betalas ut.

Sedan 2010 har termen ”bidrag” allt oftare ersatts av termen ”investering”, vilket markerar en kursändring där tillväxtskapande insatser kommit mer i fokus och där bidragen lika ofta kan utgöras av förmånliga lån.

Ett utslag av det tänkandet ledde 2014 till EU-fonden för strategiska investeringar (EFSI, även kallad Juncker-planen). Avsikten var att ”investera” Europa ur den lågkonjunktur som följt på den globala finanskrisen 2008–2012.

Fonden fick ett lågt grundkapital på runt 16 miljarder euro, tänkt att fungera som ett startskott för att locka med partnerns och få i gång lönsamma investeringsprojekt. Precis som som EU-kommissionen hade hoppats multiplicerade privata och offentliga kapitalinsatser startkapitalet flera gånger om. Pengarna finansierade över 900 tillväxtprojekt i EU-länderna.

I början av budgetperioden 2021–2027 fick EFSI ett nytt namn – InvestEU. Till InvestEU bidrog med EU 38 miljarder euro i garantier i hopp om att det skulle generera 650 miljarder euro i investeringar under budgetperioden. 

EU:s regelrätta strukturfonder startar med betydligt större summor i kassan – totalt över 392 miljarder euro för åren 2021–2027. De kanaliseras via tre huvudfonder: Sammanhållningsfonden som går till EU:s fattigaste regioner i Östeuropa (till 80 procent), Grekland och Portugal, samt Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Europeiska socialfonden (ESF) vilka alla regioner kan söka pengar ur.

Pengarna ska gå till hållbar tillväxt, allt som kan skapa arbete, är klimatsmart och ökar välståndet. Det kan handla om att höja utbildningsnivån, hjälpa svagare grupper in på arbetsmarknaden, rusta upp nedslitna stadsdelar, införa IT i småföretag eller att hitta alternativ sysselsättning när lantbruk eller fiske läggs ned.

EU-program ska alltid samfinansieras. Unionen bidrar som regel med 50 procent medan den andra delen ska komma från en nationell part, främst stat eller kommuner, näringsliv eller organisationer, medan lokalt föreningsliv kan bidra med frivilligarbete. Hur detta ser ut i Sverige framgår av ett avtal, partnerskapsöverenskommelsen, som regeringen träffat med EU-kommissionen.

Sverige kan hämta ut drygt 24 miljarder kronor från EU:s regional- och socialfond 2021–2027. Tillsammans med svenska insatser landar regionalbidragen då på det dubbla för hela sjuårsperioden.

I Sverige är det regionala myndigheter, Tillväxtverket och Jordbruksverket som fördelar stöden.

Ett medlemsland kan också söka medel ur Globaliseringsfonden vilken ger stöd till vidareutbildning av arbetare som förlorat jobben på grund av globaliseringen. EU har även en Solidaritetsfond för naturkatastrofer som upprättades efter stora översvämningar i Europa 2002. Efter stormen Gudrun i januari 2005 fick Sverige assistans med 700 miljoner kronor ur den fonden.

Efter covidpandemin finns också Sure, en fond på 100 miljarder euro som kan bidra till företag som permitterar arbetare med ersättning under en kris i stället för att avskeda dem.

Arbetsmarknad och socialpolitik

Fördragets mål om en ”hållbar tillväxt med sociala framsteg” innebär att EU också ser på hur arbetsmarknaden utvecklas. EU-länderna har en gemensam arbetsmarknad sedan 1993 men EU:s behörighet att reglera arbetslivet är begränsat. De enskilda medlemsländerna sköter frågor om sysselsättning, löner, arbetsmarknadsparternas relationer och i princip all socialpolitik.

Arbetsrätt och arbetsmiljö är däremot EU:s område vilket lett till en rad regler om bland annat arbetstider, skyddsutrustning, farliga miljöer och, på senare år, regler för den som arbetar inom den så kallade gigekonomin med dess tillfälliga jobb.

Arbetsmarknadens parter har en stark ställning som remissinstanser i EU och erbjuds att förhandla fram kollektivavtal när övergripande problem på arbetsmarknaden behöver lösas. Först om parterna misslyckas med det ska EU gå lagstiftningsvägen.

EU:s fördrag ger arbetstagare insyn och medbestämmande i arbetslivet samt rättigheter som att arbeta i annat EU-land, att organisera sig fackligt och att strejka. Diskriminering på grund av kön, ålder eller nationalitet får inte förekomma vid rekrytering, i lönesättning eller för arbets- eller pensionsvillkor.

Sedan fri rörlighet för arbetstagare infördes 1993 kan EU-medborgare fritt söka jobb och arbeta i andra EU-länder. Efter EU:s utvidgning österut under 00-talet har detta skapat irritation i några medlemsländer eftersom välståndsklyftan gjort att många östeuropéer tagit arbete i Västeuropa.

I Sverige har låglönekonkurrensen på arbetsmarknaden upprört flera fackförbund. Företag har till exempel möjlighet att placera arbetskraft tillfälligt i Sverige till hemlandets lön. EU-domstolen slog 2007 fast att så länge Sverige inte har allmängiltiga kollektivavtal ska utländska kollektivavtal betraktas som giltiga precis som svenska. 2017 kortades den tillåtna perioden som en arbetstagare kan vara utstationerad i annat land och kontrollerna skärptes för att undvika fusk.

Frågor om arbetslöshet och sysselsättning är alltså nationell domän fortfarande men sedan 1990-talet har medlemsländerna haft ett nära utbyte på området. En europeisk sysselsättningsstrategi uppdateras årligen och EU-kommissionen följer upp hur länderna lyckas med att få in fler människor på arbetsmarknaden.

Finanskrisens hårda effekt på vanliga människor fick EU-kommissionen att 2017 vilja kraftsamla på det sociala området. En ”social pelare” i 20 punkter lanserades på ett toppmöte i Göteborg hösten 2017.

Den tar upp bland annat arbetstagarnas tillträde till en öppnare och mer rättvis arbetsmarknad, ökad jämställdhet, chanser till vidareutbildning, socialt skyddsnät, ett fungerande familjeliv, och så vidare. Andra förslag har tillkommit efteråt, såsom en europeisk minimilön eller en europeisk fond för arbetslösa (för ett land i akut betalningskris).

Trots starkt svenskt motstånd kom i september 2022 ett beslut om minimilöner. Det innebär att alla länder ska skapa lönesättningssystem som ger utrymme för fackförbund att delta. En minimilön ska vara minst 60 procent av landets medianlön.
Direktivet undantar länder med kollektivavtalssystem (som Sverige, Danmark och Finland) från de flesta paragrafer.

Under 2000-talet letade sig socialpolitiska frågor in i EU-samarbetet eftersom medborgare som jobbar i andra EU-länder behövde få saker som sjukförsäkring, pension och a-kassan lösta. EU-medborgare verksamma i annat EU-land har rätt till liknande sociala förmåner som medborgarna i värdlandet. I flera länder har det utgjort en källa till irritation. EU-domstolen har dock fastslagit att skyddsnätet enbart gäller dem som arbetar i ett annat EU-land, inte alla som rör sig över en landgräns.

Fattigdomsbekämpning

EU-länderna bedriver också sedan länge ett (icke-bindande) samarbete om bekämpning av fattigdom och social utslagning. Efter att den ekonomiska krisen slagit till 2013 ansågs 24 procent eller över 120 miljoner européer vara fattiga eller befinna sig i riskzonen för att hamna i fattigdom.  2021 var siffran 21,7 procent eller 95,4 miljoner människor.

EU:s socialfond (ESF+) är också ett instrument för att motverka fattigdom men då genom mer långsiktiga projekt. Socialfonden (på 99 miljarder euro 2021–2027) används till exempel till kompetenshöjning i arbetslivet, att öka jämställdheten och integration på arbetsmarknaden samt att motarbeta arbetslösheten.

En mindre del av pengarna avsätts för akut hjälp till de allra fattigaste med nödvändigheter som mat, kläder eller tvål. De medlemsländer som berörs förväntas bidra till nödhjälpen för sina medborgare.

EU – Utrikes- och säkerhetspolitik

EU:s fokus på handelssamarbete gjorde att agerandet mot omvärlden under lång tid mest handlade om ekonomisk politik. I takt med tiden har utrikespolitiken vidgats men EU:s agerande har ofta uppfattats som långsamt och tvekande. På senare tid har dock medlemsländerna börjat röra sig i riktning mot en tuffare, och mer samstämmig, utrikespolitik.

På grund av stora skillnader i medlemsländernas politik gentmot omvärlden fick EU:s första försök att skapa en gemensam utrikespolitik baseras på enhälliga beslut. Genom Lissabonfördraget 2009 introducerades majoritetsbeslut på en del utrikespolitiska områden men de viktigaste besluten kräver fortfarande enhällighet. Överordnade beslut som rör politikens inriktning tas enhällighet medan kvalificerad majoritet räcker för operativa beslut, (det vill säga hur ett utrikespolitiskt beslut ska förverkligas).

Kravet på enhällighet börjar emellertid ses som ett direkt hinder, till exempel när en överväldigande majoritet vill anta sanktioner mot ett land men stoppas av ett enskilt land. Allt fler EU-länder anser att vetorätten inom utrikespolitik måste bort.

Sedan 2009 har EU en gemensam ”utrikesminister” företräder EU utåt och leder överläggningar när medlemsländernas utrikesministrar samlas. Officiellt kalas denna person för hög representant (high commissioner). Posten besätts sedan 2019 av spanjoren Josep Borrell som innehar den posten.

USA, Ryssland och Kina

EU:s syn på omvärlden har traditionellt legat nära USA:s men en spricka mellan EU och USA uppstod under Donald Trumps tid som president 2017–2021. Sprickan överbryggades när Joe Biden tog över i Vita huset från januari 2021 och återställde de nära relationerna med Europa.

Ryssland har däremot alltmer uppfattats som ett säkerhetspolitiskt hot, framför allt sedan 2014 då landet erövrade halvön Krim från Ukraina och understödde ryskspråkiga separatisters försök att utropa självständiga stater i östra Ukraina. Ryssland spädde på oron genom att finansiera högerextrema rörelser och försöka påverka politiska val i EU-länder. Men först vid Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 kom EU att ta bestämt avstånd från den stora grannen i öst.

EU – i samarbete med USA – belade då Ryssland med de mest långtgående sanktionerna i unionens historia. Ett stort antal högt uppsatta ryssar, däribland president Vladimir Putin, fick inreseförbud. Det ryska finansiella systemet isolerades genom att ryska storbanker stängdes av från det internationella betalningssystemet Swift samtidigt som tillgångar utomlands tillhöriga den ryska centralbanken frystes. Sanktioner mot teknologiska produkter gjorde att rysk industri fick stora problem. Läs mer om sanktionerna här.

Svårare var det att enas om att stoppa importen av rysk gas och olja som gav Ryssland stora inkomster till den ryska krigskassan. EU-länderna beslutade att från december 2022 i stort sett sluta köpa rysk olja (ett undantag gjordes för Ungern) men frågan om gas blev knivigare att lösa då några medlemsländer, däribland Ungern, ansåg det vara omöjligt att klara sig utan rysk gas. Lösningen blev en frivillig överenskommelse om att minska gasimporten. Sparsamhet och inköp från andra håll gjorde att Rysslands andel av europeisk gasimport sjönk från 40 till 9 procent mellan februari och september 2022.

Parallellt stödde såväl EU som enskilda EU-länder Ukraina med pengar, vapen, nödhjälp och flyktingmottagande. I juni 2022 accepterades Ukraina som ett kandidatland för EU-medlemskap.

Med Kina har EU mycket nära relationer på det kommersiella planet. Behandlingen av minoriteten uigurer och hotet mot Taiwan utgör dock politiska stötestenar (läs mer om raltionen till Kina i Handelspolitik och bistånd).

Närmaste grannarna

EU:s närmaste relationer med grannländer har till en del handlat om att utvidga den inre marknaden med fri rörlighet för människor, varor och tjänster. Genom EES-avtalet har Norge, Island och Liechtenstein fått tillgång till den inre marknaden. Samma sak gäller för Schweiz genom ett antal bilaterala avtal (se även Handelspolitik och bistånd).

Grannskapspolitiken har också omfattat stöd och uppmuntran till länder för att de ska kunna bli EU-medlemmar. Bland länderna i det före detta Jugoslavien har Slovenien och Kroatien än så länge kvalificerat sig för medlemskap. Turkiet har varit ett kandidatland sedan 1999 men relationerna har gnisslat på senare år och planerna på ett turkiskt EU-medlemskap har pausats.

I förhållande till länderna i Nordafrika (Egypten, Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko) samt Mellanöstern (Israel, Palestina, Jordanien, Libanon och Syrien) för EU en politik som syftar till ekonomisk utveckling och politiska reformer med bland annat finansiell assistans och handelslättnader samtidigt som man samarbetar om migration och kampen mot terrorism.
 
EU:s Östliga Partnerskap som grundades 2009 syftade till att fördjupa det politiska samarbetet och den ekonomiska integrationen mellan EU och Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien och Ukraina samtidigt som politiska reformer uppmuntrades i partnerskapsländerna. 2021 hoppade Belarus av samarbetet på grund av att EU riktat sanktioner mot landet. EU straffade Belarus för regimens våld mot demonstranter som ifrågasatte president Aleksandr Lukasjenkos seger i presidentvalet 2020. 

Stöd till Afrika

EU assisterade de afrikanska länderna när de 2002 ville bygga upp ett samarbete inspirerat av det europeiska. Resultatet blev Afrikanska unionen som har 55 medlemsländer och bas i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

Sedan 2007 har AU och EU en gemensam strategi för utveckling och utbyte som följs upp med en handlingsplan och med årliga toppmöten. Särskilt aktuella frågor är alltid samarbete kring migration och kampen mot terrorism.

Försvars- och säkerhetspolitik

EU-länderna har nationella försvar och en nationell försvarspolitik. De allra flesta ingår i militäralliansen Nato där alla medlemmar åtagit sig att bistå om ett medlemsland skulle attackeras. 22 av EU:s länder är Natomedlemmar och ytterligare fem EU-länder har ett mycket nära försvarssamarbete med Nato (Finland, Sverige, Irland, Malta och Österrike). Sverige och Finland ansökte om Natomedlemskap i juni 2022.
Det lämnar ett enda EU-land utanför kretsen (Cypern). ­­­

EU har länge kallats för en ”mjuk makt” i jämförelse med USA eftersom unionen prioriterat att använda sig av handel, diplomati och ett förebyggande arbete för att påverka omvärlden snarare än militära insatser.

EU har genomfört många civila krisuppdrag internationellt. Valövervakning, juridisk assistans, polisutbildning och demokratiuppbyggnad är några uppgifter som EU har assisterat krisdrabbade länder med. EU strävar alltid efter att i första hand agera med partner och med stöd av FN.

Under det första decenniet efter millennieskiftet tog EU några försiktiga nya steg när det gäller militärt samarbete. Sedan 2003 har EU-länderna i olika grupperingar genomfört ett dussintal fredsbevarande militära uppdrag internationellt. Det har till exempel skett i Mali, Centralafrikanska republiken och Bosnien samt utanför Somalia (piratbekämpning). Sedan 2007 har också EU-länderna turats om att organisera en snabbinsatsstyrka på cirka 1 500 soldater som i princip stått redo att kunna rycka ut på tio dagar. Möjligheten har aldrig utnyttjats.

Fredsbevarande militära insatser är alltid frivilliga för medlemsländerna. Ett land som valt att avstå kan dock inte sätta stopp för själva insatsen. Sverige har valt att delta varje gång.

Sedan 2009 finns två klausuler i EU:s fördrag som kräver solidaritet i kris mellan EU-länder.

Artikel 42, punkt 7 säger att ett EU-land som angripits kan begära stöd och assistans från övriga EU-länder ”utan att påverka den särskilda karaktären hos vissa länders säkerhets- och försvarspolitik”. Det sistnämnda ger alliansfria länder rätt att vägra bidra militärt.

Artikel 222 handlar också om rätt till assistans och här nämns specifikt tillfällen när ett land utsätts för en terrorattack, naturkatastrof eller annan katastrof. I vilken form assistansen ska ske nämns inte men det ställs inte krav på något land att sända soldater.

Sommaren 2016 antog EU en global säkerhetsstrategi som identifierade de största aktuella hoten mot Europas säkerhet, bland annat instabila länder i Europas närhet och terrorism men också klimatförändringarna och oreglerad migration. Strategin sammanföll i tid med den amerikanske presidenten Trumps uttalanden om att militäralliansen Nato är överspelad och att det land som vill ha USA:s beskydd måste betala för sig.

Osäkerheten om vad det egentligen betydde för försvaret av Europa, kopplat till ökad rysk aggression, förmådde EU:s stats- och regeringschefer att satsa på en stärkt europeisk försvarskapacitet, däribland:

• Pesco (Permanent Structured Cooperation) där 25 länder utvecklar försvarsresurser. Sverige deltar i några av dessa, bland annat ett som handlar om sjukvård och ett som rör sig om ett utbildningscenter
• MPCC (Military Planning and Conduct Capability) där EU:s fem kommandocentraler för militära uppdrag har kombinerats i en enda
• Ett ”militärt Schengen,” som ska göra det möjligt för trupper att snabbt förflytta sig i Europa över gränserna, vilket inte går idag
• Mer gemensam upphandling via försvarsbyrån EDA (European Defence Agency)
• En försvarsfond på 8 miljarder euro för åren 2021–2027

Redan 2022 kom en konkret och detaljerad uppföljning på plats i form av EU:s strategiska kompass för försvar och säkerhet. Den innehåller bland annat:

• upprättande av en snabb utryckningsstyrka vid kris på 5 000 soldater
• tillhandahållande av 200 säkerhetsexperter ska kunna sändas ut inom 30 dagar till ”komplexa omgivningar”
• regelbundna militärövningar till lands och till sjöss
• snabbare beslutsgång
• snabbt tillgängliga anslag för uppdrag i European Peace Facility, en fond som kan användas för snabba utbetalningar till militära ändamål
• stora satsningar på cyberhot och hybridhot liksom nära samarbete med Nato
  
  

Rymden

Under det kalla kriget pågick en kapplöpning om att vara först till rymden mellan de två supermakterna Sovjetunionen och USA. Sovjet var först med att sända ut en av sina kosmonauter i rymden medan amerikanerna vann kampen om komma först till månen. Efter det föll rymden delvis i glömska men ny teknik har gjort ämnet högaktuellt igen.

Det är fritt att skjuta upp satelliter vilket har blivit kommersiellt väldigt lönsamt. 2022 fanns det över 13 000 satelliter i rymden. Det har fått EU att diskutera behovet av en trafikkontroll.

För EU är det värdefullt att vara med i rymdsatsningar för att säkra en plats för europeiskt näringsliv på området. Rymden spelar samtidigt en allt viktigare roll för försvaret.

EU:s senaste rymdprogram (för åren 2021–2027) har fått en rekordstor budget på nära 25 miljarder euro. Programmet består av fem komponenter: Galileo, Copernicus, Egnos, GovSatCom och SSA.

2005 startade EU det globala satellitnavigeringssystemet Galileo och har nu sänt upp 28 (av totalt 30) satelliter. Dessa används till exempel för gps-navigering och mobiltrafik samt för att övervaka skogsbränder, hjälpa sjöräddningen och övervaka trupprörelser.

Galileo omfattar ett flertal tjänster till exempel mobiltelefoners positioneringsfunktion, kallad Open Service (OS). Galileos signaler når för närvarande 2,5 miljarder telefoner på jorden. I snart alla bilar i EU finns Ecall som tack vare Galileo sänder signaler så att räddningstjänst direkt kan se var en förare som ringt in en olycka befinner sig.

För samhällsviktig verksamhet och försvarsmakter inom EU finns även en positioneringstjänst som kallas Public Regulated Service (PRS). Den skyddar positioneringsinformation från att förändras av obehöriga. PRS är idag under uppbyggnad och utveckling av PRS-mottagare pågår i Europa.

Ett flaggskepp inom EU:s rymdpolitik är jordobservationsprogrammet Copernicus som erbjuder fri och öppen övervakning av mark och hav liksom klimattjänster. Copernicus kan användas på en lång rad områden: för miljöskydd, regional och lokal planering inom jordbruk, fiske och skogsbruk med mera.

Egnos är ett system som används för att förbättra precisionen hos globala satellitnavigeringssystem.  

GovSatCom är ett kommunikationssystem som är under uppbyggnad. Det kommer att kunna användas för skyddade samtal mellan polis och myndigheter under en akut kris,  som till exempel en större terrorattack.

SSA står för Space Situational Awareness. Enheten sysslar med rymdslägesbilden, det vill säga den tar fram aktuell information om situationen i rymden inklusive de hot som finns både mot infrastruktur i rymden och på marken. En uppgift är att hålla kolla på rymdskrot från tidigare rymdfärder.

EU – Handelspolitik och bistånd

EU utgör världens största marknad och är därmed en av världens tyngsta handelsaktörer. Men EU:s idé om global öppenhet och samarbete utmanas av internationella handelskrig.

Handelspolitiken är helt och hållet gemensam och sköts till vardags av EU-kommissionen. Eftersom EU är en tullunion – där länderna har gemensamma tullar mot resten av världen – är det omöjligt för ett medlemsland att sluta egna avtal med länder utanför samarbetet. Avgifterna som ländernas tullverk tar upp vid gränsen går till 75 procent in i EU:s budget. Resten behåller medlemsländerna för sin egen förvaltning.

Kraftmätning med USA

När den inre marknaden kom till stånd 1993 växte EU i styrka som handelsområde vilket gjorde att européerna vågade utmana världens dåvarande största handelsblock, USA. En av de första tvisterna handlade om Europas rätt att vägra importera kött från hormonbehandlade amerikanska djur. Senare konflikter har handlat om bananimport, genmodifierade varor, Hollywoods filmdominans och import av klorinbehandlad kyckling.

Efter president Donald Trumps tillträde som president 2017 började den amerikanska regeringen tala om att överge regelbaserade lösningar, riva upp handelsavtal och sätta USA främst – att låta starkaste part vinna. Trump införde strafftullar på import av stål och aluminium och startade fler handelskonflikter med Kina. Trump gav sig också världshandelsorganisationen WTO som han menade behandlade USA orättvist vid tvister. USA började därmed lägga in veto mot nya tillsättningar i de paneler som hanterar tvistlösning inom Världshandelsorganisationen (WTO) vilket innebar att panelerna inte längre kunde bemannas.

Donald Trumps efterträdare Joe Biden har en mycket mer försonlig framtoning men tvisterna med Kina har fortsatt och han har hållit fast vetot mot WTO-utnämningarna. Även strafftullarna har bestått men president Biden har i gengäld beviljat Europa kvoter som är stora nog för att upprätthålla tidigare handelsvolymer.

Ställd inför den oväntade utmaningen från USA har EU lagt ned extra kraft på att förhandla fram egna, mycket breda handelsavtal med övriga världen (även med USA). EU söker dessutom partner i Kanada, Japan och var det går, för att hitta en alternativ tvistlösning sedan WTO:s högsta panel slutade fungera i december 2019 på grund av domarbrist.

Många handelsavtal

EU-kommissionen är den part som förhandlar fram handelsavtal med omvärlden för EU-ländernas räkning. Det finns få vita fläckar på EU:s handelskarta; unionen har handels- eller samarbetsavtal med handel som inslag, med snart sagt alla länder i världen. Tills vidare fattas bara ett fåtal länder i Afrika samt en grupp länder som gränsar till Ryssland (till exempel Kazakstan och Turkmenistan).

Norge, Island och Liechtenstein har ingått den mest omfattande överenskommelsen med unionen, EES-avtalet. Det ger länderna i princip fri tillgång till EU:s inre marknad mot att de accepterar såväl existerande som framtida regler, betalar en avgift och accepterar EU-domstolen som högsta tvistlösningsinstans. Schweiz har liknande tillgång via en lång rad separata avtal.

EU hade från 1997 ett handels- och samarbetsavtal med Ryssland. Försök att uppdatera avtalet har stupat på politisk oenighet, först på grund av tvister som Polen och Lettland har haft med Ryssland, sedan på grund av Moskvas annektering av den ukrainska halvön Krim 2014 och rysk inblandning i strider i östra Ukraina. De rekordbreda sanktionerna som EU infört efter Rysslands storskaliga anfall mot Ukraina våren 2022 har omöjliggjort i stort sett alla handelsrelationer.

Sedan 2009 agerar EU österut inom ramen för det så kallade Östliga partnerskapet med Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien och Ukraina. Samarbetet täcker politisk dialog, handel och finansiellt stöd till utveckling.

EU har samlat relationerna till andra närliggande stater i ett ”europeiskt grannskapsområde”. Utöver länderna i det östliga partnerskapet handlar det om länderna i Nordafrika samt fem länder i Mellanöstern (Syrien, Libanon, Israel, Palestina och Jordanien). Här ingår handel, demokratistöd och politisk dialog liksom finansiellt stöd.

EU har sedan 1995 på liknande sätt försökt skapa en form för relationer med länderna runt Medelhavet vilket har resulterat i Medelhavsunionen som för ett stillsamt liv med årliga konferenser om angelägna ämnen.

Underskott mot Kina

Mellan EU och Kina sker världens näst största handelsutbyte till ett värde av cirka 1 miljard euro per dag. Det råder ett stort handelsöverskott till Pekings fördel. EU:s och Kinas handel bygger enbart på högst begränsade tekniska avtal medan ett bredare investeringsavtal förhandlats en längre tid utan att nå i mål.
 
Kontakterna med Peking är täta men periodvis ansträngda. Kina var till exempel det exportland vars varor oftast måste återkallas. Kina är också det land som oftast drabbats av så kallade antidumpningsavgifter för att exportvaror bedöms säljas under tillverkningspris.

I några europeiska länder har kinesiska investeringar i strategisk industri väckt oro för att Kina ska vilja utnyttja möjligheter till politiskt inflytande. Enligt en EU-förordning måste utländska investeringar i strategiska sektorer, som till exempel hamnar eller avancerad elektronik, granskas innan de godkänns om investeraren är statsägd eller nära kopplad till en utländsk stat.

Som enskilt land är Japan EU:s näst största partner i Asien. I december 2017 enades parterna om ett nytt och bredare handelsavtal där Japan lovar undanröja flera hinder. Parterna diskuterar också ett strategiskt samarbete.

Under sommaren 2018 inledde EU förhandlingar om breda handelsavtal med Australien och Nya Zeeland. Det sistnämnda blev klart sommaren 2022.

EU har länge haft täta relationer med Asean vars tio medlemsländer i Sydostasien tillsammans utgör viktiga handelspartners. EU tecknade 2018 frihandelsavtal med Vietnam och Singapore, och förhandlar med Indonesien och Indien. Sedan 2015 är ett brett handelsavtal i kraft med Sydkorea.

EU utgör den största investeraren i Afrika, långt större än både USA och Kina. I början av 2022 utlovade EU större investeringar än någonsin tidigare (150 miljarder euro fram till 2030). Detta löfte hänger ihop med försöken att förmå afrikanska stater att hindra utvandring och ta tillbaka oönskade migranter liksom att bekämpa terrorism. Investeringsstöd, bistånd, utbildning och demokratiuppbyggnad i nya samarbeten prövas med till exempel Mali, Nigeria, Etiopien och Sudan.

EU har haft partnerskapsavtal (bistånd, handel och samarbete) sedan 1970-talet med 79 länder i Afrika, Karibien och i Söderhavet, varav 48 länder söder om Afrika. På senare år har detta kompletterats med regionala avtal i östra respektive västra Afrika. 

EU har frihandelsavtal med samtliga länder i Latinamerika utom Venezuela. Dessutom finns ett avtal om nära samarbete med en grupp länder i Anderna (Ecuador, Peru och Colombia) samt ett regionalt avtal med Mercosur.

Krav på rättvis handel

Alla EU:s handelsavtal innehåller numera en klausul om mänskliga rättigheter som gör att EU kan frysa kontakterna med det andra landet vid grova överträdelser. EU har också börjat införa en klausul i sina handelsavtal som kräver att motparten respekterar sociala minimivillkor för arbetstagare. En hög tjänsteman har fått som uppgift att kontrollera att motparterna respekterar avtalen fullt ut.

Vissa avtal har också behäftats med en klimatklausul – till exempel avtal med Kanada, Japan och Mercosur.

EU har också beslutat att från hösten 2023 börja ta ut en koldioxidskatt på import. Genom skatten blir det lättare för företag inom EU att konkurrera med utländska företag från länder med mindre hårda klimatregler.   

Bistånd

EU och dess medlemsländer är tillsammans världens största biståndsgivare, största donator vid humanitära kriser och numera även av klimatbistånd. EU står för drygt hälften av världens bistånd.

Till det reguljära biståndet kommer humanitär katastrofhjälp som EU väljer att förmedla via etablerade biståndsorganisationer, till exempel Röda Korset eller Läkare utan gränser.

Bistånd är inte en exklusiv EU-behörighet. Bara ungefär en femtedel av det europeiska biståndet förmedlas via EU, medan fyra femtedelar kommer från de enskilda medlemsstaternas nationella utvecklingssamarbete med deras respektive mottagarländer.

EU-länderna har dock sedan 2003 samordnat sina nationella och sitt europeiska bistånd så att alla strävar mot samma mål, inte dubblerar stöd till något land eller ställer något fattigt land helt utan. Prioriteringen är att utrota fattigdomen i världen och skapa en hållbar tillväxt, byggt på FN:s mål för hållbar utveckling till 2030.

Biståndet går till insatser för exempelvis hälsovård, utbildning och stöd till näringslivet men innehåller samtidigt krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

I sitt biståndsarbete har EU ett särskilt handels- och biståndsavtal med 79 så kallade AVS-länder (många är gamla kolonier till europeiska länder). 2014 beslöt EU att börja dra ned biståndet till tillväxtekonomier som Kina och Brasilien och i stället inrikta sig mot världens fattigaste länder.

Efter 2014 har särskilt fokus hamnat på klimatåtgärder eftersom många fattiga länder befinner sig geografiskt i riskzonen för effekter av klimatförändringarna. För åren 2021–2027 ligger biståndsbudgeten till fattiga länder på cirka 50 miljarder euro varav minst en tredjedel ska användas till klimatinsatser.

Trots världsrekord i bistånd klarar inte majoriteten EU-länderna av att uppfylla det FN-mål som man enats om, att biståndet skulle vara 0,7 procent av varje medlemslands bruttonationalinkomst (BNI). Biståndet har i stället minskat både globalt och från Europa trots att fler länder nu räknar in mottagande av flyktingar som bistånd.

2021 nådde bara fyra EU-länder målet på 0,7 procent: Sverige, Danmark, Tyskland, och Luxemburg. Genomsnittet för EU-ländernas bistånd var samma år 0,49 procent av BNI.

EU – Medborgarnas Europa

Finns det ett medborgarnas Europa? Det finns i alla fall både rättigheter och möjligheter för den som är medborgare i ett EU-land.

Mycket i EU-samarbetet börjar i den inre marknaden och där återfinns även medborgarnas mest påtagliga rättigheter och möjligheter, nämligen rätten att resa, studera, arbeta och leva i det EU-land man själv väljer.

Denna fria rörlighet som gäller alla EU-medborgare har förbättrats på flera sätt. Dels har en EU-medborgare som arbetar i ett annat EU-land rätt till i princip samma sociala förmåner som landets egna medborgare – sjukvård, sjukförsäkring, barnbidrag, pension, osv. Där det krävs att man arbetar in en rättighet (semesterdagar till exempel) ställs samma krav på den inflyttade personen.

Den som vill flytta på vinst och förlust kan under sex månader få sin a-kassa hemifrån utbetald i det land där man söker arbete. Det finns en portal för jobbsökare (Eures) för den som vill söka jobb hemifrån.

Att studera i ett annat EU-land är också fritt men med brasklappen att man är skyldig att klara sitt uppehälle, till exempel genom stipendier eller studielån.

En EU-medborgare på resa har rätt till akut sjukvård. Det är även möjligt att få planerad sjukvård i annat EU-land ersatt av hemlandets försäkringskassa, om man ansökt om detta i förväg.

En EU-medborgares rätt att rösta i EU-valet följer med även om man flyttat till ett annat EU-land. Man har också rätt att ställa upp för att bli invald i Europaparlamentet.

Skyddade rättigheter

Som EU-medborgare har man även de mest grundläggande fri- och rättigheterna skyddade, oavsett om man befinner sig i sitt eget land eller någon annanstans. I ”stadgan över medborgerliga rättigheter” finns en hel katalog som till exempel rätten att vara medlem i en förening, att demonstrera, strejka, politisk frihet och religionsfrihet, rätten att gifta sig, att utbilda sig, driva företag, osv.

Här ingår förbud mot rasism, diskriminering och slavhandel liksom påbud om jämställdhet.

På 2000-talet öppnades EU:s lagstiftningsprocess som fram till dess skett i en något sluten krets för att ge medborgarna större insyn.

EU-medborgarna fick i sammanhanget en offentlighetsprincip av svensk modell, alltså rätten att begära insyn i EU-dokument.

EU-kommissionen ålades att utöka sina konsultationer med det civila samhället före lagförslag. Det sker dels i utfrågningar där medborgar- och intresseorganisationer bjuds in, dels via öppna konsultationer på nätet där alla kan bidra med synpunkter.

Nationella parlament fick samtidigt större insyn och tidigare tillgång till EU-förslagen.

EU:s ministerråd håller numera öppna (TV-sända) möten när de lagstiftar.
En EU-ombudsman tar emot och utreder klagomål på tjänstemän i EU:s institutioner.

Den största nyheten var kanske medborgarinitiativet där medborgare kan uppmana EU-kommissionen att lägga lagförslag om en fråga som de anser behöver åtgärdas. Det måste vara en fråga som EU har kompetens över och samla minst en miljon namnunderskrifter från minst sju EU-länder för att EU-kommissionen ska behöva agera.

EU:s stats- och regeringschefer beslöt i december 2019 att under två år arrangera konferenser över hela EU för att låta väljarna diskutera EU:s framtid. Tanken var att debatter skulle genomföras i alla länder men detta skedde lite nyckfullt, delvis på grund av covidpandemin. Den svenska regeringen organiserade t ex inga sådana.
På europeiskt plan organiserades några större paneler som diskuterade hur EU borde agera på fyra områden:

• ekonomi, jobb och social rättvisa;
• utbildning, kultur och ungdom;
• digital omvandling;
• EU i världen/migration

Det utmynnade i en rapport med rekommendationer till EU-regeringarna. En uppföljning – vilken skulle kunna leda till fördragsändringar – har diskuterats men inga beslut har ännu tagits om någon sådan.

Privatlivets skydd

En av de rättigheter som EU-fördraget ger medborgarna är rätt till privatlivets skydd. Det har visat sig svårt att upprätthålla i en värld med nätplattformar som Facebook, Google och Twitter vilka samlar in och säljer information om sina användare. I den nya ekonomin är alla personuppgifter enormt värdefulla.

EU införde tidigt ”rätten att glömmas bort” för medborgare, med andra ord rätten att kräva av de stora plattformarna att ta bort känsliga uppgifter om dem ur sökresultaten (dock inte själva dokumenten).

Våren 2018 trädde det hittills tuffaste personskyddet i kraft, den så kallade GDPR-lagen (General Data Protection Regulation) som begär av alla internetplattformar att de söker användarens uttryckliga tillstånd innan deras uppgifter säljs vidare och att de informeras innan detta sker.

Ett stort ansvar läggs på alla insamlare av personuppgifter (företag, föreningar och myndigheter). De förbjuds att behålla icke-nödvändig information (utöver för deras huvudsakliga uppgift), avkrävs att informera användare och kunder om vilken information de har och att föra noggranna register så att övervakande myndigheter enkelt kan se om reglerna har följts.

På europeisk mark är alla världens bolag skyldiga att respektera EU:s regler. EU förhandlar dessutom in skydd för privatlivet i nya avtal med andra länder. Med USA blev ett särskilt avtal klart under 2022, kallat ”Privatlivs-skölden II” (den första versionen underkändes av EU-domstolen som alltför svag).

Jämställdhet

Jämställdhet mellan könen är ett av målen i EU:s fördrag och utgör ett ständigt pågående arbete inom unionen.

Under ordförande Ursula von der Leyen var den senaste EU-kommissionen nära att få en lika fördelning av könen men några kandidater sorterades bort i parlamentets granskning och ställningen slutade på 15 män och 12 kvinnor.

Inom kommissionen är dock målet att få lika många kvinnor på chefsposter som män.  2021 var siffran cirka 40 procent.
EU hade redan i de första fördragen jämställdhet som ett mål vilket gjort att EU-domstolen bidragit med domar som till exempel hindrar arbetsgivare att göra skillnad på könen i arbetslivet. Att åtgärda olika pensionsvillkor har gått att lösa men att genomföra EU:s lagstiftning om ”lika lön för lika jobb” har varit svårare. EU-kommissionen följer upp löneklyftan mellan könen och rapporterar årligen läget. År 2020 hade kvinnor i EU i genomsnitt 13 procent lägre lön än män. Estland samt Litauen låg sämst till med 21–22 procents löneskillnad medan Luxemburg fanns i topp med bara 0,7 procent (i Sverige var siffran drygt 11 procent). Att gå till domstol och klaga på  löneskillnader är inte enkelt eftersom det är svårt att bevisa i enskilda fall att en persons lön beror på kön och inte meriter.

2022 enades medlemsländerna om att kräva att alla bolagsstyrelser senast sommaren 2026 representeras till minst 40 procent av det underrepresenterade könet.
Bara Frankrike lever upp till det kravet tills vidare (drygt 45 procent) medan Belgien, Italien, Nederländerna, Sverige och Tyskland har 36-38 procent.

Nya EU-lagar ska alltid kontrolleras så att de inte slår orättvist mot endera kön.

EU bedriver flera projekt mot kvinnovåld och sexhandel, och EU:s strukturfonder används för att stärka jämställdheten på arbetsplatser.

Konsumentpolitik

Ett konsumentskydd på hög nivå är ett EU-mål sedan Maastrichtfördraget 1993. I arbetet ingår frågor som livsmedelssäkerhet, till exempel produktregler mot farliga varor. EU-kommissionen har en central roll i att ta emot en anmälan och varna alla, om ett land upptäckt en farlig produkt som måste dras in.

EU har infört rätten för passagerare till ersättning om flyget, tåget eller bussen blir mycket försenad. EU-kommissionen utfärdar också för flygpassagerarnas säkerhet en årlig genomgång av farliga flygbolag där de värsta svartlistas.

EU har satt upp ett nätverk av konsumentmyndigheter – Konsument Europa – som kan hjälpa konsumenter som lurats utomlands eller när man handlat på nätet att få rätt, att översätta vid språksvårigheter och att hänvisa vidare till advokat där det behövs.

Folkhälsa

Sjuk- och hälsovård är nationella behörigheter men den fria rörligheten har kommit att påverka området. Alla EU-medborgare har till exempel rätt till akut vård om de skulle bli sjuka i ett annat medlemsland.

EU-medborgare kan också söka planerad vård utomlands som de kan begära kostnadsersättning för från sin försäkringskassa. Ett villkor är att man inte kunnat få vård inom rimlig tid i hemlandet och – ett svenskt villkor – att man anmäler sina vårdplaner till Försäkringskassan i förväg. Knappt 2 000 svenskar om året utnyttjar den möjligheten.

EU-kommissionen utfärdade i juli 2022 en rekommendation att medlemsländerna delar patientjournaler och andra medicinska data över gränserna. I det sammanhanget stöttar EU alla länder i arbetet med att digitalisera sjukjournaler. Finland och Estland har gått före och delar sedan 2019 patientjournaler med varandra. Ytterligare 22 länder är intresserade av att följa exemplet, däribland Sverige.

Finland och Estland har samtidigt gått i bräschen för så kallade e-recept, alltså att låta medborgare hämta ut receptbelagd medicin utskriven i grannlandet.

20 EU-länder (även Sverige) har kommit överens om att upprätta en gemensam databas för genetiska uppgifter, genomer, som bland annat kan underlätta att skapa individuellt anpassade läkemedel.

Vidare har nätverk för europeisk spetskompetens inom sjukvård satts upp. Ett samarbete om sakkunskap om sällsynta sjukdomar finns också.

Alla dessa initiativ är dock frivilliga åtaganden från länderna.  EU befogenhet begränsas nämligen till att samordna, stödja och bidra till arbetet för en förbättrad folkhälsa. Bland annat samlas information om narkotika och missbruk in (ett övervakningscenter finns i Lissabon). EU-kommissionen ger även stöd till hälsokampanjer och samarbete för att uppmuntra till en hälsosammare livsstil med mer motion, bättre matvanor samt minskad tobaksanvändning.

EU ansvarar också för att följa och varna för smittsamma sjukdomar om dessa skulle nå Europa och kan samordna arbetet med att stoppa en hotande epidemi. Under svininfluensans epidemiska spridning 2010 förmedlade EU vaccin mellan de länder som hade mycket och dem som stod utan. När fågelinfluensan 2016 nådde Europa kunde EU ta till tvingande åtgärder för att stoppa utbredningen.

Men det var i samband med covidpandemin 2020 som EU:s arbete verkligen byggdes ut. EU-kommissionen slöt avtal om snabbframtagande av vaccin, EU:s läkemedelsmyndighet EMA följde arbetet för att snabbt kunna godkänna ett vaccin och en ordning gjordes upp för att fördela det mellan länderna. Detta följdes sedan upp av ett gemensamt elektroniskt vaccinpass.

EU:s budget för hälsofrågor mångdubblades för perioden 2021–2027 samtidigt som ett arbete drogs igång om att skärpa EU:s beredskap och befogenheter inför en framtida pandemi. 

Utbildning

EU bygger en europeisk utbildningssfär utifrån tanken att utbildning är nyckeln till både tillväxt, jobb och personlig utveckling. Satsningarna handlar inte minst om att stötta EU-medborgares möjlighet att utnyttja sin fria rörlighet.

När det gäller utbildningspolitik är EU:s roll att stödja och samordna men inte reglera. En stark grund är att de europeiska universiteten har gjort sina utbildningar jämförbara så att en universitetsexamen från något av 48 länder (EU samt 20 närliggande länder) erkänns i samtliga. EU går vidare med att få även gymnasie- och högstadiebetyg allmänt erkända.

EU:s stolthet Erasmusprogrammet har på 30 år finansierat stipendier för minst nio miljoner europeiska studenter att läsa utomlands i minst sex månader. Numera befinner sig två miljoner studenter hela tiden ute på ett Erasmusstipendium. Ytterligare två miljoner ingår årligen bland Erasmusstipendiater från andra kategorier; lärare, elever på yrkesutbildningar eller lärlingar, i vuxenutbildning, idrottare eller på utbyte mellan skolor.

Även utan Erasmusstipendium finns en rätt att studera i andra EU-länder och att kunna ta med sitt studiestöd hemifrån. Runt 30 000 svenska ungdomar utnyttjar detta varje år. Bland populära studieorter finns lettiska Vilna och polska Gdansk där svenskar kan studera medicin på engelska men Köpenhamn är kanske det allra vanligaste alternativet för svenska utlandsstudenter.

Unionen styr också strukturfonder och andra EU-medel mot satsningar just till att höja utbildningsnivån i medlemsländerna.

EU-länderna satte år 2000 ett antal frivilliga mål för utbildningspolitiken, bland annat att  minska andelen ungdomar som hoppar av gymnasiet utan betyg till högst 10 procent, att få 40 procent att studera vidare efter gymnasiet och att öka antalet EU-medborgare som genomgår vidareutbildning i vuxen ålder.

Ett finansiellt mål är att alla EU-länder borde spendera 5 procent av sin statsbudget på utbildning årligen. 2016 var det målet nästan uppfyllt (4,7 procent i genomsnitt).

En annan ambition är att garantera alla skolor uppkoppling till internet och att införa digitala kunskaper som en del av undervisningen.

Planen är att alla länder senast år 2030:

• ska ha minst 96 procent av små barn på förskola;
• att inte fler än 9 procent hoppar av skolan;
• att inte mer än 15 procent misslyckas med grundämnen som läsning och matte;
• att högst 15 procent i gymnasiet saknar digital baskunskap;
• att minst 45 procent av alla 25–34-åringar studerar vid högskola eller universitet

Kultur och sport

På kulturområdet får EU enbart stödja och samordna vad som görs nationellt. EU:s mål är att bevara mångfalden och det gemensamma europeiska kulturarvet men också att skapa sysselsättning.

Av kulturbudgeten för åren 2021–2027 går 58 procent till media – europeisk film, TV-program och datorspel. 33 procent är avsatt att finansiera projekt inom den kulturella och kreativa sektorn. 8 procent ska användas till projekt som korsar och överskrider sektorsgränser.

Via ett relativt nytt EU-program, ”Music Moves Europe”, ska man sprida europeisk musik.

Det finns dessutom ytterligare en fond som används speciellt till att bevara och sprida det europeiska kulturarvet. På plattformen Europeana har man till exempel digitaliserat arkiv, bibliotek och museer så att den som vill via datorn kan beskåda nära 60 000 konstskatter eller museiföremål.

”Europas kulturhuvudstad” utses årligen genom att låta kandidaterna tävla om äran och de krönta är numera minst två, ibland tre.  

2022 fick Esch i Luxemburg, Kaunas i Litauen och Novi Sad i Serbien äran. Svenska städer har bara utsetts två gånger till europeisk kulturhuvudstad, 1998 var det Stockholm och 2014 Umeå.

TV-sändningar får dels stöd för kulturinsatser (se ovan) men faller också under den inre marknaden som en vara eller tjänst. Eftersom sändningarna går över gränserna och enskilda länder inte längre rent tekniskt kan skydda sig mot oönskat innehåll har EU beslutat om gemensamma regler. TV-direktivet förbjuder till exempel pornografi, rasism, och hets mot folkgrupp samt begränsar reklamsändningar riktade mot barn liksom under pågående nyhetsprogram. I direktivet finns en omdiskuterad regel som säger att minst hälften av de program som EU-ländernas TV-kanaler sänder ska vara producerade i Europa. Regeln kom till som ett försök att bromsa det massiva inflödet av amerikanska TV-program.

Från september 2020 har EU utvidgat reglerna för innehåll i TV-sändningar till alla digitala plattformar eftersom det är där många ser film och serier.
Kravet på europeiskt innehåll på digitala plattformar blev 30 procent. Reklam får inte uppgå till mer än 20 procent av sändningen per timme under kvällstid.

EU reglerade 2018 upphovsrätten i en digital värld med syfte att skydda författares, journalisters och fotografers verk på internet. De nya reglerna var dock väldigt omstridda och beslutet kunde bara med knappa siffror gå igenom. Kritiker ansåg att de tvingar fram censur (krav på att undersöka juridisk upphovsrätt för allt som uppladdas till nätet) och begränsar kreativiteten.

Lissabonfördraget från 2009 införde en dimension av sport och idrott i EU-samarbetet vilken uttrycks i fyraåriga arbetsplaner för nätverkande och informationsutbyte. Det handlar framför allt om att sprida hälsofrämjande fördelar av sport, att motarbeta dopning och uppgjorda matcher samt att följa upp de ekonomiska aspekterna av idrott.

EU – Gränser och invandring

EU-samarbetet slår fast att inga gränser ska finnas mellan medlemsländerna men de yttre gränserna mot omvärlden ska vara desto hårdare. Den ambitionen har prövats hårt och många avsteg har gjorts.

1995 tog en handfull otåliga EU-länder bort gränskontrollerna sinsemellan efter att först ha samordnat visumfrågor och polissamarbete. Avtalet som låg till grund för detta samarbete slöts i den lilla orten Schengen i Luxemburg som därmed gav namn åt gränssamarbetet. Fler länder anslöt sig och 1999 införlivades Schengensamarbetet i EU.

Storbritannien och Irland ville inte gå med i Schengen utan valde att behålla sina gränskontroller mot kontinenten. Cypern har ansökt om inträde men ansäkan har ännu inte beviljats. Samma sak gällde tidigare även Kroatien, Rumänien och Bulgarien men Kroatien fick sin ansökan godkänd hösten 2022 och blev medlem av Schengen den 1 januari 2023. Rumänien och Bulgarien fick partiellt tillträde till Schengen 31 mars 2024 i fråga om sjöfart och flygtrafik. Gränskontrollerna på land är dock kvar tills vidare på grund av motstånd från Österrike som fruktar ett inflöde av flyktingar från Rumänien och Bulgarien om gränserna öppnas. Även Norge, Island och Schweiz, deltar i Schengensamarbetet. De är visserligen inte med i EU men har via avtal tillträde till EU:s inre marknad.

I Schengensamarbetet ingår en gemensam databas med alla länders efterlysningar på antingen personer eller föremål som stulna vapen eller bilar. Alla poliser inom Schengen liksom alla gränsvakter vid yttre gränsövergångar har tillgång till databasen.

EU-länderna har skärpt de yttre gränskontrollerna flera gånger och på flera sätt, bland annat efter att Europa drabbats av många terrorattentat 2015–2019 och igen efter den stora flyktingvågen 2015–2016. Till exempel kontrolleras nu utresor ur EU liksom, för första gången, EU-medborgare som återvänder efter en resa utanför unionen.

Flera EU-länder har dessutom i kortare eller längre perioder stängt sina egna gränser. Våren 2020 ledde till exempel rädslan för covidpandemin till tillfälligt stängda gränser. I Frankrike, Österrike, Tyskland, Danmark, Sverige och Finland gäller fortfarande de gränskontroller som tillfälligt återinfördes under flyktingvågen 2015–2016.

Schengenområdets yttre gränser övervakas av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, kallad Frontex. Sedan 2017 har Frontex fått ökade resurser och byrån har nu en lägescentral som övervakar situationen 24 timmar om dygnet, rycker ut vid problem, jagar människosmugglare och arrangerar returresor för asylsökande som fått avslag.

Migration

Varje medlemsland avgör självt hur stor invandring det vill ha. De flesta EU-länder tar numera inte emot allmän arbetskraftsinvandring, enbart människor med spetskompetens eller forskare.

Flyktingar faller dock under FN:s flyktingkonvention som alla EU-länder är anslutna till. Det innebär att politiskt förföljda har rätt att få en ansökan om asyl prövad i det EU-land de når fram till. Sedan 2005 är asylfrågor gemensam politik inom EU. De avgörs med kvalificerad majoritet och Europaparlamentet är medbeslutande.

EU har utformat gemensamma regler för hur asylmottagande ska ske och har en gemensam syn på vilka rättigheter asylsökande har medan ansökan behandlas (rätt till tak över huvudet, sjukvård och skolgång för barnen). Rätten att överklaga ett avslag är också reglerad.

EU har dessutom enats om att det första medlemsland som en flykting anländer till ska pröva ansökan om asyl (Dublinförordningen). En flykting som därefter fortsätter till ett annat EU-land kan alltså sändas tillbaka till det första landet.

Under 2010-talet började systemet att knaka i fogarna när EU-regler om transportöransvar gjort det mycket svårare för flyktingar att flyga eller ta tåg till Europa. Bolagen blev skyldiga att se till att alla passagerare hade visum och skicka tillbaka dem som inte hade det. Därmed började flyktingarna söka sig nya vägar till Europa, ofta genom att korsa Medelhavet i mer eller mindre sjödugliga båtar. Först fick Spanien, sedan Italien och Grekland, ta emot växande flyktingströmmar som kom med båt. Hösten 2015 brast systemet när kriget i Syrien fick mängden flyktingar att öka dramatiskt. Många vägrade att stanna i ”första säkra EU-land” vilket var Grekland och började i stället vandra norrut, utan papper eller tillstånd.

EU-länderna fattade i september 2015 ett beslut om att fördela de asylsökande lite jämnare mellan mottagarländerna. Den flyktingkvot som ett medlemsland tilldelades tog hänsyn till bland annat landets storlek, bruttonationalprodukt (BNP), arbetslöshetssiffror och hur många migranter som landet tidigare tagit emot. Några östeuropeiska länder vägrade dock att ta emot flyktingar alls. Andra länder lovade hjälpa till men gjorde föga i praktiken.

För att bromsa strömmen av migranter förhandlade EU-ledarna våren 2016 fram ett avtal med Turkiet om att stoppa överfarterna via Egeiska havet. I utbyte lovade EU att bidra ekonomiskt till flyktingmottagandet i Turkiet.

EU har senare gjort försök att sluta liknande avtal med utreseländer som Nigeria, Mali, Etiopien och Libyen om att stoppa flyktingströmmen. EU har lovat bidra med bistånd, tillväxtprojekt och utbildningssatsningar för att komma till rätta med orsakerna till att människor vill lämna sina hemländer. Dessa avtal har dock visat sig svåra att få på plats.

Ett nytt förslag till migrationshantering om en automatisk fördelning av flyktingar när ett land får onormalt stora mängder asylansökningar började diskuteras 2017. I förslaget ingick att ett land som inte tar emot flyktingar skulle få betala för att kompensera de länder som tar emot, men ingen enighet kunde nås.

Förslaget återkom i den överenskommelse om en ny migrationspolitik som EU-länderna kom överens om i juni 2020 och som bland annat innebar att flyktingar skulle fördelas mellan medlemsländer efter folkmänd och storlek på BNP. Men många förhandlingsrundor återstod innan EU-kommissionen, medlemsländerna och EU-parlamentet kunde enas om en slutlig migrationspakt i slutet av 2023.

Den nya pakten godkändes av EU-parlamentet i april 2024. Genom pakten har EU:s flyktingpolitik blivit stramare. Migranter som bedöms sakna asylskäl kommer inte att släppas in i unionen. Alla som kommer till EU:s yttre gränser ska sättas i förvar på plats medan deras ansökan om asyl utreds. Om de får nej utvisas de omedelbart. De som bedöms ha asylskäl fördelas mellan medlemsländerna. Om ett land inte tar emot sin kvot måste landet betala för att slippa.    

Flyktingvåg från öst

Rysslands anfallskrig mot Ukraina från februari 2022 ledde till en ny flyktingvåg. Inom några månader hade EU-länderna tagit emot 3–4 miljoner flyktingar. Den här gången utnyttjade man dock ett särskilt EU-direktiv, massflyktsdirektivet, vilket beviljar tillfälliga uppehålls- och arbetstillstånd för minst ett, högst tre år. Det innebar att alla ukrainare kunde börja arbeta och gå i skola från dag ett, utan att gå igenom den långdragna ansökningsprocessen.

EU ställde sig dock mindre välkomnande till ryssar och beslöt ungefär ett halvår efter krigets utbrott att dra tillbaka de förenklade turistvisum som hade varit i kraft för att istället gå via en mer krånglig och dyr process. Några EU-länder som gränsar mot Ryssland valde att avvisa alla ryssar.

EU – Klimat och miljö

År 2050 ska EU vara världens första klimatneutrala region. Vägen dit går via en ambitiös och detaljerad plan som kallas den Gröna Given.  Klimatpolitiken ska dessutom genomföras med bibehållen biologisk mångfald och social jämlikhet.

Klimatet har sedan 2019 varit EU:s högsta prioritet och tillåts därför genomsyra allt annat arbete. EU:s sjuårsbudget för åren 2021–2027 viker 30 procent av pengarna till klimatrelaterat arbete vilket täcker alla sektorer (regionalpolitik, jordbruk, forskning med flera). Detta gäller också EU:s extra investeringsbudget på 750 miljarder euro samtidigt som EU:s investeringsbank åtagit sig att låna ut 1 triljon euro före 2030 till klimatrelaterade investeringar.

För att ingen tvekan ska råda, har EU gjort sitt mål om klimatneutralitet till lag.

EU antog redan 2006 ett globalt sett tufft åtgärdspaket med konkreta mål. Alla mål uppfylldes i tid.

• År 2020 skulle koldioxidutsläppen ha minskat med 20 procent jämfört med 1990. Detta uppfylldes fyra år i förväg. År 2020 var minskningen på 31 procent.
• År 2020 skulle 20 procent av den energi som förbrukas inom EU komma från förnybara energikällor. Slutsiffran blev 21,3 procent.
• År 2020 slutligen skulle 20 procent av energikonsumtionen sparats in. Tack vare covidpandemin och nedstängningarna lyckades man oväntat klara även detta för att hamna på minus 25 procent.

Men år 2020 hade man också insett att de uppfyllda målen inte alls räcker till utan att mycket skarpare åtgärder krävs. Det nya målet för 2030 sattes till minus 55 procent utsläpp jämfört med 1990 och målet för år 2050 blev alltså noll.

Alla sektorer åläggs därför att göra mycket mer för klimatet och för den biologiska mångfalden. EU:s utsläppshandel – där industri och kraftproducenter tvingas betala för de utsläpp man gör – har skärpts och utökats till fler branscher. Jordbruk och skogsbruk har fått skarpa mål att uppfylla, genom att låta en del mark förbli obrukad eller ostörd så att kol kan lagras i växtlighetens biomassa genom fotosyntesen. Transporter inriktas på elmotorer och batterier för att kunna fasa ut fossila bränslen i bilar kring 2030.

För att europeiskt näringsliv inte ska ha sämre konkurrensvillkor än övriga världen, har en utsläppsavgift planerats för alla importvaror vars produktion skapat utsläpp. Avgiftens storlek blir motsvarande vad europeiska företag inom samma sektor betalar via utsläppshandeln. De företag som redan erlägger klimatavgifter i sitt hemland får kvitta dessa.

År 2022 råkade de ambitiösa klimatambitionerna ut för en svår utmaning – en akut energikris förvärrad av Rysslands krig i Ukraina.  För att klara energibehovet beviljade EU många undantag och särvillkor för användande av fossilt bränsle.

Samtidigt som det var negativt för klimatarbetet, växte viljan att sluta förlita sig på olja och gas som visat sig vara så osäkert för att i stället satsa mer än någonsin på förnybara energikällor.

Inom FN-kretsen har EU haft blandad framgång med att få övriga världen med sig på ett globalt klimatavtal. Överenskommelsen i Paris 2015 vann många anhängare, däribland de största utsläppsländerna USA och Kina. Men USA hoppade av under president Trump. Hans efterträdare Biden lät USA återinträda men satte sedan klimatarbetet lite på paus under 2022 års energikris. Detsamma gjorde Kina.

Forskarna bedömer dessutom att även Parisavtalet är otillräckligt för att klara FN:s ambition att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Flera uppföljande klimattoppmöten har trots det inte lyckats få med världens länder på nya åtaganden.

Miljöpolitik

EU:s miljöpolitik uppstod som något av en eftertanke i kölvattnet på unionens stora inre marknadsprojekt. Satsningar på industrin krävde att miljökraven följde efter. Men trots en sen start för europeisk miljöpolitik har den blivit en framgång. Varje beslut om skärpning i EU innebär förbättringar i så många länder samtidigt, att den sammanlagda effekten blir stor.

Genom Amsterdamfördraget från 1999 blev principen om hållbar utveckling ett grundläggande mål för EU. Det betyder att miljösynpunkter ska vägas in i alla beslut som tas på EU-nivå och att alla förslag ska granskas i förväg för sin miljöpåverkan.

Två principer på miljöområdet ska vara vägledande. Den ena är försiktighetsprincipen, som säger att om en vara inte är bevisat ofarlig ska den inte godkännas. Den andra kallas ”förorenaren betalar” och går ut på att det företag, den industri eller den bransch som vållar miljöskador ska stå för kostnaderna. Den senare principen har dock i stort sett aldrig använts i praktiken.

EU lägger fast fleråriga miljöprogram. Det nuvarande löper till 2030 och har sex huvudmål vilka alla är relaterade till klimatpolitik och biologisk mångfald.

Ett av de större EU-projekten är att göra ekonomin ”cirkulär”. Med det menas att ta in miljöpåverkan redan vid utformningen av en produkt eller tjänst i form av krav på miljövänliga material, på förpackning och på transporter, hela vägen fram till den slutliga återvinningen.

Till EU:s framgångar inom miljöpolitiken hör den reglering som tvingade fram en genomgång av alla kemikalier på marknaden. De farligaste förbjöds direkt, och i varje fall där det existerar ett mindre farligt alternativ förbjuds de farligare versionerna och alla övriga kemikalier måste registreras så att användningen kan dokumenteras.

EU:s kemikalieregler har fått global spridning och tillämpas numera av världens största kemikoncerner.

Till miljöpolitikens misslyckanden hör det faktum att transportsektorns utsläpp inte har minskat trots EU-lagstiftning utan tvärtom har ökat sedan 1990. Det gäller såväl vägtransporter som flyget och fartygstrafiken.

Till avdelningen blandad framgång hör skyddet av den biologiska mångfalden. Ungefär 20 procent av EU:s yta har avsatts som naturområden där flora och fauna ska skyddas. Trots det går arbetet alltför långsamt med att rädda många växt- och djurarter undan utrotning. I den nya gröna given blir dock biologisk mångfald en av huvudprioriteringarna vid sidan om klimatet. Ett mål om att återställa 30 procent av Europas skadade natur, föreslås till exempel.

EU:s vattendirektiv från 2010 ställde redan höga krav på medlemsländernas sätt att skydda vattendrag, badvatten och dricksvatten. En särskild politik har utformats för att rädda haven.  Sedan 2021 finns en särskild strategi för att bevara marken som är en viktig faktor för att stabila ekosystem men som far illa av olika orsaker som erosion, utsläpp och miljögifter eller alltför mycket bebyggelse.

Inte heller konsumenter slipper undan. En aktionsplan för att minska miljö- och klimatskadlig konsumtion utarbetades under 2021.

EU – Jordbruk, skog och fiske

EU:s jordbrukspolitik har länge varit hårt kritiserad men målet – att säkra livsmedelstillgång till befolkningen – har oväntat blivit aktuellt på nytt.

När Europasamarbetet inleddes några år efter andra världskriget var utgångspunkten för jordbrukspolitiken att se till att det fanns mat för medborgarna samt att trygga landsbygdsbefolkningens levnadsstandard. Det första målet upplevdes i många år som överflödigt men med senare års livsmedels- och transportkriser har det börjat kännas aktuellt på nytt.

EU:s tidigare bidragssystem gynnade ett intensivt, storskaligt jordbruk vilket ledde till överproduktion och lager av osålda varor. Ett flertal reformer har steg för steg infört marknadsekonomin i systemet. Stödet är numera ett gårdsstöd som utgår oavsett vad lantbrukaren väljer att odla eller producera, vilket ska leda till att konsumenternas efterfrågan blir styrande. Gårdsbidraget är dock kopplat till att jordbrukaren följer EU:s krav på miljöskydd, öppna landskap, djurskydd och klimatinsatser.

Flera livsmedelsskandaler och svåra boskapsepidemier har lett till skärpta regler om spårning och märkning av jordbruksprodukter för att nya skandaler ska kunna spåras bakåt och kvävas i sin linda.

Trots att man samtidigt satte ett tak för maximalt stöd till en enskild mottagare, går ändå det mesta av jordbruksstödet till relativt få, mycket stora mottagare.

Fortfarande bedrivs ändå i Europa mycket småskaligt jordbruk med gårdar på i snitt 15 hektar vilket kan jämföras med USA där genomsnittet för en gård ligger på 180 hektar.

Jordbruksbidragen utgör en krympande andel av EU:s budget men är fortfarande EU:s näst största utgiftsområde. För åren 2021–2027 går drygt 33 procent av EU-budgeten till jordbrukssektorn, fiskeri, landsbygdsutveckling, miljö och krisstöd. Cirka en tredjedel av jdessa pengar ska gå till klimatrelaterade insatser, miljö och djurskydd.

Nya utmaningar och krav väntar EU:s bönder genom unionens gröna giv. En ny strategi ska ge en hållbar livsmedelsproduktion ”från jord till bord”. Det betyder bland annat mindre bekämpningsmedel och konstgödsel men det behöver också omfatta nya sätt att klara den torka som redan nått delar av Europa liksom andra omslag i väderförhållanden som stormar och översvämningar.

Tre konkreta mål för 2030 är:

• Risker och användande av farliga bekämpningsmedel ska halveras,
• Minst 10 procent av jordbruksarealen ska ha landskapselement som gynnar biologisk mångfald,
• På minst 20 procent av jordbruksarealen ska ekologiskt jordbruk bedrivas.

Samtidigt ger ny teknik andra förutsättningar för jordbruket med. Artificiell intelligens, drönare och övervakning från EU-satelliten Copernicus hjälper bönder att bruka jorden optimalt.

Skogen

I Sverige är många lantbrukare också skogsägare. EU har ingen bindande gemensam politik för skog men påverkar ändå skogsbruket på många sätt genom till exempel import- och exportregler, finansregler, naturskyddsområden, biologisk mångfald, vattenregler, artskydd och förstås genom klimatpolitiken.

Sedan 2021 finns till exempel även en strategi för mark och markanvändning med uttalat syfte att bevara obebyggd och obrukad marks möjligheter att binda kol (utgöra kolsänka).
Vid sidan om alla krav arbetar EU-kommissionen för att tre miljarder nya träd, som ska stå var, planteras före 2030.

Haven och fisket

Haven och fisket hamnar i nytt fokus när EU:s gröna giv ska omsättas i praktiken.

EU förvaltar gemensamt medlemsländernas fiskevatten. Unionen fördelar kvoter till varje lands fiskeflotta och man enas gemensamt om vilka redskap, tidpunkter och former för fiske som är tillåtna. EU-kommissionen förhandlar avtal med omkringliggande länder om utbyte av fiskerättigheter.

Målet har varit ett hållbart fiske, att stödja kustregioner som är beroende av näringen och att erbjuda hälsosam mat till befolkningen. Sedan 2003 arbetar EU med flerårsplaner för fisket. Stödet till nya båtar har tagits bort och kontrollen av tjuvfiske har skärpts. Fångstkvoterna för särskilt hotade arter har skärpts genom fleråriga återhämtningsplaner byggda på vetenskaplig expertis. En reform 2013 införde hållbarhet som princip för europeiskt fiske men trots det, säger kritiker, fastslår EU:s fiskeriministrar fortfarande ohållbart höga kvoter.

Föroreningen av haven är ett akut problem. EU har infört förbud mot engångsplast. Storföretag har fått göra frivilliga åtaganden för att minska plastanvändning och förpackningsmaterial. Skärpta avfallsregler för fartyg att ta avfallet i hamn har införts (gäller även småbåtshamnar) för att minska dumpning till havs. Fiskare kompenseras för att avlämna förstörda nät som annars lämnas i havet.

Den nya klimatpolitiken från 2020 kommer med nya mål för haven och fisket. Utfiskningen av vissa arter måste helt upphöra och haven måste skyddas. Saltängar och andra våtmarker behöver skyddas eftersom de liksom havet binder koldioxid. Målet är att till 2030 ha utsett 30 procent av EU:s hav till skyddsområde där skadade ekosystem återställts.

EU – Brott och straff

När EU rev nationsgränserna kunde även brottslingar börja röra sig fritt mellan medlemsländerna. Motdraget blev polissamarbetet Europol som följts av fler former av gemensam brottsbekämpning.

Europol startade 1999 som en sambandscentral. Ett par poliser från varje nationell poliskår placerades i ett högkvarter i Haag och förmedlade kontakter mellan nationell polis när den sökte misstänkta på andra sidan en gräns. Poliserna började så småningom samla in information för att kunna analysera brottsmönster och därefter att samordna razzior mot organiserade brottslingar som opererar i flera EU-länder.

Europol har vuxit från drygt 300 poliser 2001 till 1 432 poliser 2022. Dessutom har 20 andra länder, till exempel USA, Australien och Colombia, valt att stationera minst en sambandspolis vid Europol för att kunna samarbeta med européerna. Interpol, amerikanska FBI liksom amerikansk skattemyndighet och New York-polisen hör till ett dussin organisationer som finns fysiskt placerade i Europols byggnad.

Europols uppdrag idag är att fokusera på grov, gränsöverskridande brottslighet. Vart fjärde år dras en EU-strategi upp som identifierar aktuella brottshot och sedan ligger till grund för operativa planer. Cyberbrott står till exempel högt på listan liksom människosmuggling, vapenhandel och miljöbrott.

Sedan 2008 kan EU-ländernas poliskårer få tillgång till varandras databaser med information om brottslingars eller brottsmisstänktas uppgifter, inklusive fingeravtryck och DNA. Polissamarbetet sker på alla nivåer, till exempel i ett nätverk för de högsta polischeferna, ett nätverk för förebyggande av brottslighet och en polishögskola (Cepol), belägen i ungerska Budapest. Tull- och gränspolis samarbetar också och har en gemensam databas över efterlysta personer och gods, fingeravtryck, och så vidare.

Samarbetet äger även rum på marknivå där poliser från olika länder hjälps åt att övervaka till exempel fotbollsmatcher, demonstrationer eller resande ombord på tåg. Polis nära en gräns kan beviljas rätt att till exempel fortsätta ett förföljande av misstänkt över en gräns och sedan också att gripa personen även om man inte längre befinner sig i hemlandet.

Sedan 2007 har EU-länderna samarbetat om terrorbekämpning, numera via en anti-terrorenhet hos Europol. Ända sedan attacken mot New York och Washington DC den 11 september 2001 har även EU-ländernas säkerhetspoliser haft regelbundna kontakter och ett närmare utbyte. Senare terrordåd i Paris, Bryssel och Berlin har dock avslöjat att viljan och förmågan att dela med sig ibland sviktar. Viktig information har långt ifrån alltid delats i tid.

Åklagare och domstol

Samordningen när det gäller brottsbekämpning har utökats till fler delar av rättsväsendet sedan det visat sig att det kunde vara svårt att få fällande domar vid brott som berörde fler än ett EU-land eftersom det finns så olika syn på bevis, på lagliga polismetoder och dessutom olika stränga straff.

För att kunna föra avslöjande om brott till åtal har EU upprättat ett europeiskt nätverk mellan åklagare, Eurojust (European Union Agency for Criminal Justice Cooperation). Med bas i Haag mittemot Europols högkvarter hjälper åklagare till med att hantera bevisföring mot misstänkta brottslingar när brott begåtts i annat land.

Eurojust kan inte självt föra brott till åtal i något medlemsland, det kan bara nationella åklagare. 22 av EU-länderna har därför (via ett så kallat fördjupat samarbete) inrättat en särskild åklagarmyndighet, kallad Eppo (European Public Prosecutor's Office). Eppo kan väcka åtal för brott begångna mot unionens ekonomiska intressen – till exempel svindleri med EU-bidrag. Åklagarmyndigheten som placerats i Luxemburg startade sin verksamhet sommaren 2021. Sverige har valt att inte delta.

Även nationella domstolar i EU-länder kan bidra till brottsjakten, till exempel genom att godkänna bevis som inhämtats av polis i utlandet, eller att låta verkställa en dom i Sverige även om den utdömts i ett annat EU-land. En domstol kan utfärda en arresteringsorder mot en misstänkt i ett annat EU-land som då ska gripas av polisen där.

Brottslingars ekonomiska tillgångar kan frysas av domstol, oavsett i vilket EU-land dessa finns. Den som dömts till fängelse över sex månader för brott i ett annat EU-land ska skickas tillbaka till sitt hemland för att avtjäna straffet.

EU-länderna har valt att samordna sina straffsatser för flera grova brott så att ingen ska erbjuda särskilt lindriga straff.

Slutligen kan medborgare få rättshjälp om de utsätts för brott i annat land och söka kompensation ur en europeisk brottsfond.

På den svenska hemmafronten har EU:s polissamarbete inspirerat till nya arbetsmetoder. Svensk och dansk polis kan numera patrullera tillsammans, anropa varandras radiobilar och får fortsätta en påbörjad polisjakt i varandras länder samt gripa personer på varandras territorium. Svensk och finländsk polis samarbetar också vid gränsen i Haparanda/Torneå. Hittills sker det enbart med planerade insatser (till exempel en demonstration vid gränsen) men ett avtal från maj 2018 gör det möjligt att också akut kunna rycka ut eller patrullera tillsammans.

Räddningstjänst

Vid naturkatastrofer bistår EU-ländernas räddningstjänster varandra. I södra Europa uppstår till exempel ofta skogsbränder torra somrar och brandmän från grannländerna hjälper då till.

Samarbetet sker genom EU:s civilskyddsmekanism, som i princip ett kontor för att motta larm och snabbt se till att det går vidare till alla i närheten. Det är en viktig avlastning för brandbekämpare att mitt under brinnande kris slippa ringa runt och fråga vad som finns tillgängligt i form av personal och utrustning att låna utan i stället bara behöva rapportera in sina behov. Landet som utnyttjar hjälpen ersätter övriga för kostnader.

Efter fler och värre bränder, stormar och översvämningar i Europa 2017 beslutade EU-länderna att utöka samarbetet genom att sätta upp RescEU. Där ingår EU:s 27 länder plus 7 grannländer (Bosnien-Hercegovina, Island Montenegro, Nordmakedonien, Norge, Serbien och Turkiet).

Resceu har tillgång till utrustning (brandbekämpningsflyg, pumpanordningar och så vidare) som kan användas av det land som begär assistans. I övrigt fortsätter nationella räddningstjänster att sända den personal de har tillgänglig.

Sedan starten 2001 har EU:s räddningstjänst inom ramen för civilskyddsmekanismen och RescEU ryckt ut över 600 gånger. Den största operationen som genomförts pågick under 2022 i form av hjälpsändningar till Ukraina.