Nato – Kärnvapen och luftförsvar

Kärnvapnen hade länge en betydelsefull roll inom Nato och en stor del av konsultationerna, liksom konflikterna, inom alliansen har kretsat kring dessa. I och med det kalla krigets slut förlorade kärnvapnen i aktualitet och antalet kärnvapen inom den europeiska delen av Nato minskades drastiskt.

På 1970-talet fanns omkring 7 000 kärnvapen på amerikanska förband över hela Västeuropa. Efter det kalla krigets slut minskade antalet så att USA i början av 2020-talet hade färre än 200 sådana vapen i Europa, enligt tillgängliga uppgifter. Den amerikanska kärnvapengarantin, det vill säga löftet att amerikanska strategiska kärnvapenmissiler ska vara en del av Västeuropas försvar, består dock och utgör en yttersta länk mellan USA och Västeuropa.

Kärnvapenfrågan har aktualiserats i och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Den ryske presidenten Vladimir Putin kräver ett stopp för Natos utvidgning österut, har uttalat sig i hotfulla ordalag och beordrat höjd beredskap för förband med kärnvapenkapacitet. Tre andra tidigare sovjetrepubliker har haft kärnvapen – Belarus, Kazakstan och Ukraina –  men de överlämnades till Ryssland i samband med Sovjetunionens sönderfall.

I fredstid äger arbetet och konsultationerna om kärnvapenfrågor inom Nato rum i Kärnvapenplaneringsgruppen (se Uppbyggnaden). Om Nato skulle dras in i ett krig ankommer det dock på de stater som deltar i det militära samarbetet och har kärnvapen i sin ägo (det vill säga för närvarande USA och Storbritannien) att besluta om dessa ska sättas in. Frankrike beslutar likaså självt när dess kärnvapen ska användas. Några europeiska länder har överenskommelser med USA vad gäller att kunna beväpna sina egna flygplan med amerikanska kärnvapen som baseras i dessa länder. Detta ingår som en del av kärnvapengarantin (se ovan) men de amerikanska vapnen kvarstår under strikt amerikansk kontroll i fredstid. 

För att förbättra möjligheten att upptäcka fiendens flygattacker byggde Nato under 1960- och 1970-talen en kedja av radarstationer i Europa, från norra Norge till östra Turkiet. På 1980-talet kompletterades dessa med radarstationer monterade i flygplan. Dessa så kallade Awacs-plan ska ge en tidig varning i händelse av en attack. Natos Awacs-styrka baserad i Geilenkirchen i Tyskland har spelat en viktig roll inom Natos fredsbevarande operationer och har också använts för helt nya uppdrag, till exempel att övervaka luftrummet över Grekland i anslutning till sommar-OS i Aten 2004.

Några av de gamla och flera av de nya Natomedlemmarna är mycket små länder, som aldrig haft råd med ett eget flygvapen. Så har till exempel Luxemburgs luftrum sedan länge övervakats av det belgiska och holländska flygvapnet. Island, som saknar militära styrkor, har sedan länge en amerikansk militärbas, inklusive en flygstyrka, baserad utanför huvudstaden Reykjavik. Den drogs tillbaka av USA under 2006 men har snabbt rustats upp på senare tid. I dag lättar ett flygplan ungefär varannan dag från basen på Island.

I och med det försämrade säkerhetsläget i Europa till följd av Rysslands annektering av Krim 2014 och inblandning i inbördeskriget i Ukraina samt Natos svar på detta trefaldigades också den allierade flyginsatsen i Baltikum.