Natos samarbete med FN och EU

Nato är den enda organisation i Europa som i dag kan ställa upp stora internationella militära styrkor och genomföra större komplicerade operationer. Därför har andra organisationer visat intresse för att samarbeta med Nato, framför allt FN och EU.

Under 1992 inledde Nato ett samarbete med FN om fredsbevarande operationer i före detta Jugoslavien och tog senare över dessa på FN:s uppdrag.

Det potentiellt stora samarbetsfältet i framtiden kan dock bli samarbetet med EU. På grund av den ökande europeiska viljan att genomföra internationella fredsfrämjande insatser och bristen på resurser inom EU för militär verksamhet kan det ses som mycket praktiskt att låta EU använda Natoresurser vid sådana operationer. Det har också skett när EU tog över en mindre Natooperation i Makedonien (senare omdöpt till Nordmakedonien) och därvid utnyttjade Natos militära ledningsresurser. När EU tog över i Bosnien 2005 uppstod ett liknande förhållande i en betydligt större insats.

Samarbetet förenklades av att över 70 procent av EU:s medlemsstater, med cirka 95 procent av EU:s befolkning, också var Natomedlemmar.

EU:s förhållande till Nato har varit kontroversiellt, eftersom vissa av EU:s medlemsländer länge velat se ett autonomt EU som klarar av att genomföra operationer utan Natostöd. Denna fråga ställdes på sin spets under våren 2003, då Belgien, Frankrike, Tyskland och Luxemburg genomförde ett separat toppmöte och föreslog att EU skulle få ett eget militärt högkvarter med förmåga att leda förband. Förslaget, som kom till under den stora splittringsvåg som Irakkriget åstadkom (se Framväxten), föll dock senare. Det ersattes av en konstruktion där EU som sådant har en grupp stabsofficerare placerade vid det högkvarter som understödjer den högste befälhavaren för Natos alla operationer. Utvecklingen sedan 2011, när Libyenkriget tydligt visade att endast Nato rent praktiskt kunde hantera en så komplex operation (se Fredsfrämjande operationer), har dock inneburit att de flesta av de röster som tidigare ville se ett militärt autonomt EU har tystnat. Den franska återintegrationen i Natos militära kommandostrukturer 2009 har också bidragit starkt till detta.

Likaså innebar reaktionerna på Rysslands annektering av Krim 2014 och striderna i östra Ukraina att en arbetsfördelning kom till stånd. EU hanterade de nog så viktiga, och för Ryssland kanske ännu mer provocerande, ekonomiska sanktionerna mot Ryssland, medan Nato stod för den militära avskräckningsförmågan och det militära skyddet av sina medlemmars territorier.

Natoländerna har också utvecklat samarbetsformer med flera andra regioner. Sedan många år existerar den Medelhavsdialogen, där Nato och länderna kring Medelhavet (bland annat nordafrikanska stater) diskuterar gemensamma frågeställningar. Genom engagemanget i Natos Afghanistaninsats fick också länder som Australien, Nya Zeeland, Japan och Sydkorea tätare förbindelser med alliansen. Denna utveckling var inte helt okontroversiell inom alliansen då vissa medlemsländer hävdade att Nato drevs för långt från sin ordinarie uppgift. Inrättandet av ett nytt samarbetsprogram 2014 för särskilt viktiga partner, EOP, kan möjligen ses som ett svar på kritiken. Detta gavs endast till fem viktiga partnerländer: Sverige och Finland, Jordanien, Georgien och Australien (se även Framväxten samt Sverige och Nato). Därmed satte Nato en begränsning för sina egna globala ambitioner.

I och med Sveriges inträde i Nato 2024 är 85 procent av EU:s medlemmar, eller 23 av 27 stater, också med i den Europeiska unionen.