Nagorno-Karabach – fördjupning

Nagorno-Karabach ligger i ett område som omväxlande kontrollerades av turkiska och persiska härskare fram till 1813, då trakten kom under ryskt styre. Armenier fanns i området sedan tidigare och fler flyttade in under 1800-talet. Tidigt på 1900-talet började motsättningarna mellan kristna armenier och muslimska azerier övergå i öppen konflikt.

Många av de armenier som kom till Nagorno-Karabach på 1800-talet flydde undan förföljelser i Osmanska riket, medan andra uppmuntrades av tsarmakten att flytta in från persiskkontrollerade områden. Samtidigt lämnade en del muslimska azerier regionen.

Efter ryska revolutionen 1917 utropades både Azerbajdzjan och Armenien som självständiga stater. Strider bröt ut om gränsdragning och kontroll över flera områden, däribland Nagorno-Karabach. I april 1920 intogs Azerbajdzjan av ryska Röda armén. Mellan 1922 och 1936 ingick Azerbajdzjan, Armenien och Georgien i en gemensam sovjetrepublik för att därefter på nytt delas i tre.

Enligt ett beslut av sovjetledaren Josef Stalin blev Nagorno-Karabach 1923 ett självstyrande område – en autonom oblast – i Azerbajdzjan. Samtidigt blev också det något större området Nachitjevan ett självstyrande område i Azerbajdzjan trots att det ligger skilt från Azerbajdzjan mellan Armenien och Iran. Konstruktionen var en del i Stalins söndra-och-härska-politik. Splittringen av de geografiska områdena sågs med bitterhet av azerier och armenier, som båda hävdade historisk rätt till landområden i Sydkaukasien.

Konflikten tar fart

Tvisten mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach var lågintensiv under sovjettiden, men den glömdes inte bort. Befolkningen förblev övervägande armenisk, även om andelen minskade genom inflyttning av azerier. Nachitjevan, däremot, förlorade nästan hela sin armeniska befolkning.

När Sovjetunionen började skaka i sina grundvalar i slutet av 1980-talet kom konflikten på nytt upp till ytan. Glasnost – öppenhet – blev ett ledord i Moskva. Det inspirerade Nagorno-Karabachs armeniska folkmajoritet att börja ställa krav på att få tillhöra Armenien.

Konflikten tog fart i februari 1988, då Nagorno-Karabachs högsta sovjet (folkförsamling) med siffrorna 110–17 röstade för en begäran om få ansluta sin oblast till Armenien. Ledarna anförde bland annat att armenier i Nagorno-Karabach saknade skolböcker och TV-sändningar på armeniska. De anklagade också den azerbajdzjanska regeringen i Baku för att medvetet försöka ”azerifiera” Nagorno-Karabach genom att pressa azerier att flytta in och armenier att flytta ut.

Både Moskva och Baku sade nej till att byta överhöghet över området. I Armeniens huvudstad Jerevan hölls demonstrationer för förslaget, medan protester förekom i Baku. I själva Nagorno-Karabach utbröt sammandrabbningar mellan armenier och azerier, och snart påbörjades en folkomflyttning: etniska armenier lämnade Azerbajdzjan och etniska azerier lämnade Armenien och Nagorno-Karabach.

Sovjet ingriper

Moskvas oförmåga att hantera konflikten blev tydlig 1989. Upprepade undantagstillstånd åstadkom bara att sovjetledningen förverkade sitt förtroende i båda lägren. I slutet av året drog Moskva in Nagorno-Karabachs självstyre, och regionen underställdes azerbajdzjanskt styre. Strax därpå, i december 1989, förklarade Armeniens högsta sovjet Nagorno-Karabach som en del av Armenien, med stöd av områdets ledning.

I januari 1990, då nya våldsutbrott riktats mot armenier i azerbajdzjanska orter som Baku och Sumqayıt (Sumgait), ingrep sovjetisk militär och intog tillfälligt Baku. Vid sidan av konflikten om Nagorno-Karabach jäste nationalistiska stämningar riktade mot Moskva i båda sovjetrepublikerna. Oenigheten om Nagorno-Karabach gjorde samtidigt att en väpnad konflikt utvecklades mellan armenier och azerbajdzjaner inne i Nagorno-Karabach.

Våren 1991 gjorde azerbajdzjansk milis och sovjetiska trupper gemensam sak mot väpnade armeniska grupper i Nagorno-Karabach. Sovjetiska soldater skickades även till Jerevan.

Utropar självständighet

Sovjetunionens sönderfall bidrog till att konflikten trappades upp. Hösten 1991 utropade sig både Armenien och Azerbajdzjan som självständiga och mot slutet av året upphörde Sovjetunionen att existera. Även Nagorno-Karabach utropades som en självständig republik. I en folkomröstning den 10 december godkändes självständigheten av Nagorno-Karabachs armeniska befolkning – de azerier som fanns kvar bojkottade omröstningen.

Från senhösten 1991 antog konflikten formen av öppet krig. Sabotage, mord och terror utfördes av halvmilitära grupper från båda sidor. Förföljelser av minoriteter som bodde på ”fel” ställen utlöste flyktingströmmar. Armenien stödde armenierna i Nagorno-Karabach men avvisade påståenden om militär inblandning.

Under 1992 tog armenierna kontroll över större delen av Nagorno-Karabach. I maj intog de staden Şuşa (Sjusji på armeniska), som var azeriernas starka fäste och varifrån huvudstaden Stepanakert besköts. Den azeriska befolkningen flydde och Şuşa lades till stor del i ruiner. Armenierna i Nagorno-Karabach kunde också öppna en landväg från Nagorno-Karabach till Armenien, den så kallade Latjin-korridoren.

Året därpå erövrade armenierna stora områden runt Nagorno-Karabach. I mitten av 1993 försvagades det azerbajdzjanska motståndet till följd av en militärkupp i Baku. Armenierna kunde driva tillbaka Azerbajdzjans styrkor inte bara från Nagorno-Karabach, utan även från områden framför allt söder och väster därom ända fram till gränsen mot Iran respektive Armenien. Ett uttalat syfte med att ockupera mark utanför Nagorno-Karabach var att skydda dess huvudstad Stepanakert från artilleribeskjutning. FN uppmanade i flera resolutioner Armenien att dra tillbaka trupper från ockuperad mark.

Dryg miljon fördrivna

Fredsförhandlingar fördes till och från under kriget. Efter ett antal kortvariga eldupphör enades parterna i maj 1994 om vapenvila. När vapenvilan ingicks kontrollerade Armenien, utöver Nagorno-Karabach, ytterligare nästan en tiondel av Azerbajdzjans yta.

Kriget hade krävt uppemot 30 000 dödsoffer. Uppgifterna om hur många människor som fördrevs i samband med kriget varierar. Men totalt rörde det sig om mer än en miljon: 300 000–400 000 armenier lämnade områden i Azerbajdzjan eller nära den oroliga gränsen, och 700 000–800 000 azerier (samt en del kurder) flydde från Armenien, Nagorno-Karabach och närliggande distrikt. Än idag beräknas över en halv miljon människor leva i flyktingläger i Azerbajdzjan, mer eller mindre i social misär. Ett par hundratusen flyktingar finns i Armenien.

Efter vapenstilleståndet inleddes förhandlingar om ett fredsavtal med Minskgruppen som medlare. Minskgruppen har dryga tiotalet medlemmar, däribland Sverige, och leds av USA, Ryssland och Frankrike.

Minskgruppen föreslog 1997 att Nagorno-Karabach skulle få stor självbestämmanderätt men officiellt tillhöra Azerbajdzjan. När Armeniens dåvarande president Levon Ter-Petrosyan tycktes redo att gå med på detta, möttes han av så starka motreaktioner bland sina landsmän att han tvingades avgå. Till ny president i Armenien valdes 1998 Robert Kotjaryan – som tidigare varit president i Nagorno-Karabach.

Tonen hårdnar

Azerbajdzjans dåvarande president Heydar Aliyev (Heydər Əliyev) sade sig till en början vara villig att ge Nagorno-Karabach autonomi inom Azerbajdzjan, men inte full självständighet. Den modellen stöddes av bland andra säkerhetsorganisationen OSSE. Men trots flera möten mellan Armeniens och Azerbajdzjans presidenter skedde inget genombrott. I stället hårdnade positionerna.

När en ny folkomröstning om självständighet hölls i Nagorno-Karabach 2006 rapporterades 98 procent av väljarna ha röstat ja. Men omvärlden godkände inte folkomröstningen.

År 2008 antog FN:s generalförsamling en resolution som slog fast att Nagorno-Karabach är en del av Azerbajdzjan, och uppmanade Armenien att dra tillbaka sina styrkor. Bakom resolutionen stod 39 länder, medan sju röstade mot den – däribland Minskgruppens ordförandeländer USA, Ryssland och Frankrike.

Eftergifterna har varit få hos de inblandade parterna, och starka nationalistiska känslor i båda länder har försvårat förutsättningarna att nå kompromisser. Politikerna spelar dessutom gärna på nationalismen av inrikespolitiska skäl, inte minst i det auktoritärt styrda Azerbajdzjan.

Nagorno-Karabach har fortsatt att kräva självständighet och har anklagat omvärlden, inte minst västvärlden, för att hålla sig med dubbla måttstockar med Kosovo som exempel. Kosovo som 2008 förklarade sig självständigt från Serbien erkändes av bland annat USA och större delen av EU. Men inget land har erkänt Nagorno-Karabach, inte ens Armenien. Ett förslag i armeniska parlamentet 2013 om att erkänna Nagorno-Karabach röstades ned med stor majoritet.

Ingen av de förhandlingar som förts genom åren i bland annat Rysslands, EU:s, USA:s regi har lett till någon lösning. Försöken till dialog har ackompanjerats av återkommande strider längs gränsen mellan Azerbajdzjan och de områden som armenierna kontrollerat (se faktaruta). Båda sidor har anklagat varandra för att provocera fram krigshandlingar.

Stormakters intressen

Nagorno-Karabach ligger i ett strategiskt mycket viktigt område. I regionen går stora olje- och gasledningar vilket gör att oroligheterna kan störa leveranser till Europa. Dessutom finns förutom Ryssland både Turkiet och Iran i närheten.

Armenien har traditionellt haft stöd av Ryssland, men det militära avtal som finns mellan Jerevan och Moskva omfattar inte rysk hjälp för att behålla kontrollen över Nagorno-Karabach. Tvärtom har Moskva försökt gå en balansgång i konflikten genom stötta båda parter, bland annat med vapen.

Sedan Ryssland inledde sitt storskaliga anfall på Ukraina 2022 har det ryska intresset för att stödja Armenien avtagit liksom den reella förmågan.

Samtidigt har Azerbajdzjans ekonomi de senaste åren fått ett rejält uppsving genom inkomster från olja och gas. Enorma satsningar har gjorts på militären, och Azerbajdzjans försök att återta kontrollen över Nagorno-Karabach har stöd av Turkiet.

I september 2020 utbröt ett sex veckor långt krig som slutade med stora framgångar för Azerbajdzjan. Kriget avslutades med att Azerbajdzjan intog staden Şuşa i Nagorno-Karabach samt återtog kontrollen över all den mark utanför Nagorno-Karabach som hållits av armenier sedan 1990-talet.  Ett eldupphöravtal som åstadkoms med rysk medling bekräftade de armeniska förlusterna. Etniska armenier tvingas därmed lämna områden som de hade uppmuntrats att flytta in i sedan 1990-talets krig.

Före Azerbajdzjans offensiv hösten 2023 kontrollerade armenierna Nagorno-Karabach (det mörkgröna området på kartan ovan). Kartan visar också vilka områden som Armenien respektive Azerbajdzjan kontrollerade före och efter kriget 2020. Källa: Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI

Oron längs gränsen har fortsatt och i slutet av 2022 trappades spänningen upp ytterligare då Azerbajdzjan införde en blockad av Latjinkorridoren som efter kriget 2020 var Nagorno-Karabachs enda förbindelse med Armenien. Varubrist uppstod i Nagorno-Karabach och Armenien anklagade Azerbajdzjan för att bedriva etniskt rensning genom att försöka svälta ut invånarna i området.  

När Azerbajdzjan i september 2023 genomförde ett blixtanfall mot Nagorno-Karabach kom varken Armenien eller Ryssland till undsättning. De ryska fredsbevarande trupper som installerats i området efter kriget 2020 hjälpte tvärtom Azerbajdzjan med att avväpna de lokala armeniernas styrkor efter den vapenvila som slöts redan efter ett dygn. Omkring 400 människor miste livet under offensiven. Azerbajdzjan meddelade att 192 soldater och civil person dödats, medan separatisterna i Nagorno-Karabach uppgav antalet dödsoffer till 213 – både civila och soldater.  

Förhandlingar inleddes om en återintegrering av området i Azerbajdzjan. Regeringen i Baku lovade att armenierna i Nagorno-Karabach skulle vara trygga som azeriska medborgare, men det löftet togs inte på allvar av armenierna som fruktade att de skulle utsättas för etnisk rensning. Efter Azerbajdzjans anfall flydde merparten av Nagorno-Karabachs uppskattningsvis 130 000 invånare till Armenien.