Kongo-Kinshasa – Utbildning

Efter årtionden av ekonomisk vanskötsel och blodiga konflikter är skolväsendet i Kongo-Kinshasa svårt eftersatt. Barnen ska börja skolan vid sex års ålder och formellt är det första sexåriga stadiet obligatoriskt men i praktiken får många barn, framför allt i konfliktområdena, ingen undervisning alls.

Skolsystemet präglas av dålig kvalitet, dålig infrastruktur och lågt skoldeltagande. Alla barn ska börja skolan när de har fyllt sex år och efter en skolreform 2019 är undervisningen officiellt avgiftsfri, vilket medförde att mellan 2,5–3 miljoner fler barn började skolan. Trots det beräknar FN:s barnfond Unicef att omkring 3,2 miljoner barn i gruppen 6–11 år, fortsatt inte går i skolan. En av de främsta orsakerna är våld och oro.

Värst drabbade är landets östra delar där skolor har vandaliserats, plundrats eller intagits av milisgrupper som använt dem som förläggningar och ofta förstört inredning och material. Föräldrar är rädda för att låta sina barn gå till skolan och lärarfrånvaron är hög på grund av rädslan för attacker och det allmänt dåliga säkerhetsläget.

Striderna har på 2020-talet varit särskilt hårda i provinserna Nordkivu och Ituri där drygt 2 000 skolor tvingats stänga på grund av kriget, och därmed lämnat 750 000 barn utan undervisning. Av alla de barn som lever i flyktingläger går endast en mindre andel i skola. Totalt beräknar FN antalet flyktingar (barn och vuxna) i landet till 5,3 miljoner. Ett exempel på biståndsfinansierade alternativ till undervisning i vanliga klassrum, är utsändningar via radio som gör det möjligt för barn att följa undervisningen oavsett var de är.

Utbredd fattigdom är ett annat problem som hindrar barns skolgång. Trots att grundskolan enligt lag ska vara avgiftsfri tillkommer kostnader för skoluniform, skolmaterial och andra inofficiella kostnader. Tonårsgraviditeter hindrar många unga flickor från att avsluta sin utbildning.

Det råder stor brist på skollokaler och utbildade lärare.

Efter sex skolår kan barn börja ett tvåårigt påbyggnadsstadium, men endast drygt 50 procent av flickorna och drygt 60 procent av pojkarna går klart dessa två år. Innan eleverna kan börja universitetet måste de fullfölja ytterligare fyra år (jämförbart med gymnasiet). Fler pojkar än flickor går i de högre klasserna.

Religiösa samfund och missionärer har spelat en avgörande roll för framväxten av skolsystemet. Under kolonialtiden tillhandahöll både katolska och protestantiska församlingar undervisning och byggde skolor i de områden där de verkade. Efter självständigheten slöt staten och landets fyra största religiösa samfund ett avtal som innebär att församlingar fortsatt får driva skolundervisning så länge de följer den nationella läroplanen och andra regler för exempelvis klasstorlek och lärarbehörighet. Flera religiösa samfund har kopplingar utomlands, vilket är en viktig del av skolornas finansiering.

Regeringen lägger en mindre andel av landets BNP på utbildning jämfört med vad afrikanska länder söder om Sahara i genomsnitt gör.

Det finns nationella universitet i Kinshasa, Lubumbashi, Kisangani och Goma. Det finns också en rad privata och regionala universitet och högskolor runt om i landet och sammanlagt beräknas drygt 500 000 kongoleser läsa på universitetsnivå, det motsvarar 8 procent av pojkarna och 5 procent av flickorna.

De familjer som har råd skickar ofta sina barn att studera utomlands.

Kongo spås inte kunna delmål 4 (av FN:s 17 globala hållbarhetsmål) som har som målsättning att alla flickor och pojkar ska fullborda en avgiftsfri och likvärdig grundskole- och gymnasieutbildning av god kvalitet, senast 2030.

Om våra källor