Sydafrika

Sydafrika – Geografi och klimat

Sydafrika är beläget på Afrikas sydspets och är nästan tre gånger så stort som Sverige. I norr gränsar landet mot Namibia, Botswana och Zimbabwe och i nordöst mot Moçambique och Swaziland.

I sydväst, söder och sydöst löper en cirka 300 mil lång kust mot Atlanten respektive Indiska oceanen. Vid sydspetsen Kap Agulhas öster om Kapstadenmöts två oceanströmmar med skilda temperaturer, som präglar klimat och växtlighet längs Sydafrikas kuster. Den varma strömmen kommer norrifrån längs öst- och sydkusten och den kalla kommer nerifrån Antarktis och följer västkusten ända upp mot Angola.

Sydafrika är huvudsakligen ett platåland. Fristatsprovinsen (före detta Oranjefristaten) i centrala delen samt Norra Kapprovinsen i väster består av vidsträckta slätter.

Västra Kapprovinsen i sydväst är bergig. Provinserna Gauteng, Mpumalanga och Nordvästprovinsen (samtliga före detta Transvaal) utgörs till större delen av platålandskap med savanner och stäpp. Från randbergen kring högplatåerna i öster sjunker landskapet ned mot kusten i terrasser med subtropisk vegetation. Där ligger provinsen KwaZulu-Natal samt det lilla bergsriket Lesotho, helt omgärdat av Sydafrika.

Landets längsta flod, Oranjefloden, flyter genom platålandet på sin väg västerut och bildar nordlig gräns mot Namibia, innan den mynnar ut i Atlanten. Flödet varierar kraftigt och vissa torra år kan floden sina i väster.

Somrarna, som är varma och infaller mellan november och april, får den mesta nederbörden. Undantag är kustområdet i väst och sydväst, där det mesta regnet faller under Sydafrikas vinter. Åsk- och hagelstormar är vanliga i inlandet.

Regnen i Sydafrika är oregelbundna och oförutsägbara. Två tredjedelar av landet har årsnederbörd på mindre än 500 mm, ett minimum för framgångsrikt jordbruk utan bevattning. Torka är ett vanligt problem i många delar av landet. Mellan 2015 och 2018 var situationen särskilt allvarlig i bland annat Västra Kapprovinsen och föranledde extrema åtgärder för att spara vatten. I Östra Kapprovinsen varade torkan fram till 2020 och regeringen klassade området som ett ”katastrofområde”.

I norr och nordväst finns det mest gynnsamma klimatet med varma somrar och torra, milda vintrar.

Temperaturen varierar både beroende på höjd över havet och breddgrad.

Läs mer om klimatförändringar i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Sydafrika – Befolkning och språk

Som ett arv från rasåtskillnadspolitiken före 1994 delas Sydafrikas befolkning in i fyra huvudgrupper: svarta, vita, färgade och indier. Svarta utgör den absolut största kategorin, och zulu är den största enskilda gruppen. De vitas andel minskar.  En stor invandring från grannländerna har lett till spänningar i samhället.

Sydafrikas befolkningsökning hör till de lägsta i Afrika. I dag föds drygt två barn per kvinna, en nedgång från sex barn per kvinna på 1960-talet. Under perioden 2011 till 2022 nådde befolkningsökningen dock sin högsta nivå i snitt sedan 1996, då den första folkräkningen gjordes efter övergången till demokrati 1994. En orsak kan vara att antalet personer som dött till följd av hiv har sjunkit (se Sociala förhållanden). Inflyttningen från andra afrikanska länder är stor, men eftersom dessa invandrare ofta är papperslösa saknas tillförlitlig statistik. 

Under rasåskillnadspolitiken, apartheid (1948–1994), delades befolkningen in i fyra huvudgrupper – afrikaner, européer, färgade och asiater. Grupperna hölls åtskilda genom särskilda lagar (se Modern historia). Rasåtskillnadslagarna har upphävts men indelningen i fyra huvudgrupper har behållits i vissa officiella sammanhang av statistiska skäl. Däremot har de gamla benämningarna afrikaner och européer blivit ovanligare. Vita sydafrikaner gör anspråk på att också vara afrikaner, i bemärkelsen hemmahörande i Afrika, snarare än européer. Numera används oftast benämningarna svarta, vita, färgade och asiater (framförallt indier).

De svarta utgör drygt 80 procent av Sydafrikas befolkning. Svarta sydafrikaner invandrade till de nordöstra och östra delarna av dagens Sydafrika från Öst- och Centralafrika med början för knappt 2 000 år sedan (se Äldre historia). De tillhör något av bantufolken där zulufolket vars kärnområde är KwaZulu-Natalprovinsen i öst, är den största. Xhosa är näst största folkgrupp, huvudsakligen koncentrerad till Östra Kapprovinsen i sydöst. Pondo, thembu och några mindre grupper har assimilerats i xhosa-samhället. (Den kände frihetskämpen Nelson Mandela var thembu.) Andra svarta folkgrupper i Sydafrika är bland andra swazi, sotho, tswana, venda och shangaan-tsonga. Bantufolken invandrade till Sydafrika

Vita uppgår till 4,5 miljoner vilket motsvarar drygt 7 procent av befolkningen vilket är en minskning jämfört med 1996 (strax efter att apartheid avskaffades) då vita utgjorde 11 procent av invånarna.

Drygt hälften av de vita är afrikander, tidigare kallade boer (”boer” betyder egentligen “bonde” på språket afrikaans). De härstammar från nederländska, franska, tyska och skandinaviska nybyggare som invandrade från mitten av 1600-talet.

Näst största vita befolkningsgrupp är de engelsktalande. De flesta är ättlingar till britter som anlände under 1800-talet efter att Storbritannien tagit över som kolonialmakt. Bland andra vita invandrargrupper finns östeuropeiska judar som kom under första halvan av 1900-talet samt bland annat italienare och greker som kom senare under samma århundrade. Även en del portugiser invandrade till Sydafrika sedan Portugals kolonier i södra Afrika kollapsat i mitten av 1970-talet.

De flesta asiater i Sydafrika är av indiskt ursprung. Engelsmännen rekryterade länge indiska arbetare till sina sockerplantager i öst och sydöst, medan kineser rekryterades för att arbeta i gruvorna. Flertalet kineser skickades tillbaka till Kina under 1910-talet medan indierna tilläts stanna. Fortfarande är indierna koncentrerade till KwaZulu-Natal, där Durban brukar kallas världens största indiska stad utanför Indien.

De färgade är av blandat ursprung och utgör drygt 8 procent av befolkningen. De härstammar från blandade relationer mellan vita invandrare, khoisan, svarta och asiater. Många har också sina rötter bland de slavar från Sydostasien som den nederländska kolonialmakten hämtade till Sydafrika under 1600- och 1700-talen. I dag definierar sig de färgade som en distinkt egen etnisk grupp. Flertalet bor i Västra och Norra Kapprovinserna, där de nederländska bosättarna ursprungligen slog sig ned. Västra Kapprovinsen är den enda provins där färgade utgör den största folkgruppen (42 procent), följt av svarta (39 procent) och vita (16 procent).

Södra Afrikas ursprungsbefolkning är khoikhoi och san/bushmen (båda kortväxta med gulbrun hy). De har levt i Afrika söder om Sahara under tusentals år. De räknas inte till bantufolken. Från 1600-talet och framåt trängdes de undan av jordbrukande och boskapsskötande bantufolk från öster samt av vita nybyggare från sydväst. Av khoisan, som båda grupperna benämns numera, återstår endast en liten folkspillra i Kalahariöknen i nordväst.

Mellan 2016 och 2021 flyttade enligt officiell statistik närmare 900 000 afrikaner från resten av Afrika till Sydafrika liksom nästan 50 000 asiater. Under samma period utvandrade drygt 90 000 vita. Den största invandrargruppen är zimbabwier. När det gäller hur många afrikanska migranter som verkligen lever och arbetar i Sydafrika är mörkertalet stort eftersom många av dem är papperslösa och tar sig in i landet på illegal väg.

Den stora invandringen från grannländerna har orsakat konflikter med fattiga sydafrikaner som anklagar utlänningarna för att ta deras jobb, gå före i bostadsköer och för att ägna sig åt kriminalitet. Vid upprepade tillfällen har invandrare utsatts för våldsutbrott, inte sällan med dödlig utgång.

Språk

Förr erkände Sydafrika bara afrikaans och engelska som nationella språk. Men sedan 1994 har även nio bantuspråk status som officiella språk på nationell nivå: ndebele, nordsotho, sydsotho, siswati (swazi), tsonga, tswana, venda, xhosa och zulu. I juli 2023 antogs även teckenspråk som officiellt språk. Det innebär att landet nu har tolv officiella språk. De flesta sydafrikaner är minst tvåspråkiga.

De svarta talar vanligtvis ett bantuspråk, vilka indelas i fyra besläktade grupper: nguni, sotho, tsonga och venda. Språk som talas av khoisan tillhör inte bantuspråken, men de har påverkat några av dem. Khoisans klickljud återfinns till exempel i xhosa- och zuluspråken.

Största språk är zulu, därefter följer xhosa, afrikaans och engelska.

Engelska är första språk för knappt en tiondel av befolkningen. Av dessa är en tredjedel vita. Trots att engelska kommer först på fjärde plats bland landets språk är det största undervisningsspråket, även på grundskolenivå. Trenden är att engelskan breder ut sig på de andra språkens bekostnad. Eftersom engelskan blivit ett så vanligt andraspråk är det i dag gångbart praktiskt taget överallt.

Afrikandernas språk är afrikaans, som har rötter i 1600-talets nederländska. Även de flesta färgade har afrikaans som modersmål, men engelskan blir allt vanligare.

Om våra källor

Sydafrika – Religion

I Sydafrika råder religionsfrihet och det märks inga påtagliga motsättningar mellan utövare av olika religioner. Kristendom är landets dominerande religion. 

Cirka fyra femtedelar av befolkningen bekänner sig till kristen tro. Det finns också muslimer, hinduer och judar samt många som praktiserar traditionella afrikanska religioner, vilka tillmäter förfädernas andar stor betydelse. Det är vanligt med en blandning av kristna läror och traditionell afrikansk religion.

Den största gruppen kristna är protestanter, varav de flesta är metodister, anglikaner eller reformerta.

Sydafrikanska kyrkorådet omfattar de flesta större kristna samfund. Rådet spelade en framträdande roll i ickevåldskampen mot rasåtskillnadspolitiken, apartheid (se Modern historia). Kyrkorådet bidrog också till arbetet för nationell försoning när apartheidsystemet skrotades i början av 1990-talet.

En central gestalt i kampen mot rasåtskillnadspolitiken var anglikanska kyrkans förre ärkebiskop Desmond Tutu som 1984 tilldelades Nobels fredspris för sin insats. Även den katolska kyrkan vann respekt för sin kompromisslösa hållning mot apartheid.

Den holländska reformerta kyrkan dominerades tidigare av vita och kyrkan stödde fram till 1980-talet apartheid. Numera är en majoritet av dess medlemmar icke-vita.

Om våra källor

Sydafrika – Utbildning

Sydafrikas skolväsen brottas med stora problem. Effekterna från apartheidtidens ojämlika system lever kvar med en stor andel vuxna analfabeter. Det råder brist på kvalificerade lärare, lokaler och material och många elever lämnar skolan i förtid. 

Rasåtskillnadspolitiken under apartheidsystemet (se Modern historia) innebar att det fanns olika skolor för vita, färgade, asiater och svarta. Skolgång var inte obligatorisk för svarta, som därmed fick sämre utbildning och vanligen bara tillgång till låglönejobb. Tidvis satsades tio gånger mer resurser på en vit elev som på en svart. Protester i skolorna mot apartheid och det orättvisa skolsystemet gjorde att undervisningen ibland låg nere.

Skolväsendet reformerades i flera steg under början av 1990-talet. Utfasningen av systemet med rasåtskillnad inleddes 1991 och fullbordades med den nya konstitutionen och en ny skollag 1996.

Det är obligatoriskt för alla barn att gå i skolan från årskurs ett till nio, därefter följer tre frivilliga påbyggnadsår. Med den nya skollagen från 2024 (se nedan) blir det även lag på att sända barn till förskoleundervisning.

I september 2024, undertecknade president Cyril Ramaphosa en ny skollag som väckte stor debatt, inte minst bland landets afrikaans talande (se Befolkning och språk). Landets näststörsta parti DA, som ingår i samlingsregeringen efter valet tidigare samma år, var en av lagens vassaste kritiker och för att inte spräcka samlingsregeringen valde Ramaphosa att lägga delar av skollagen på is. Dessa handlar om ökat statligt inflytande över undervisningsspråk och antagningskrav, något som den afrikaanstalande minoriteten ser som ett hot. Endast 5 procent av landets skolor har afrikaans som undervisningsspråk. Enligt tidigare lag är det skolans styrelse som beslutar om undervisningsspråk.

I övrigt innebär den nya skollagen bland annat striktare regler för hemundervisning, obligatorisk förskola och hårdare straff för föräldrar som inte skickar sina barn till skolan. Aga i skolan kan straffas med böter eller fängelse.

Skolor är normalt sett avgiftsbelagda men i fattiga områden finns skolor som helt finansieras med offentliga medel. Det finns också en möjlighet för föräldrar som inte har råd med skolavgiften att få bidrag för att skicka sina barn till avgiftsbelagda skolor utan att behöva betala. Även när undervisningen i sig inte kostar något tillkommer utgifter för skoluniform, resor till och från skolan och i många fall läromedel.  Det är betungande utgifter för många familjer.

Det råder stor brist på kvalificerade lärare liksom på lokaler och läromedel. Medan vita lärare normalt är behöriga saknar fortfarande många svarta lärare tillräcklig utbildning, en rest från apartheidtidens segregerade utbildningsväsende. Det sydafrikanska skolsystemet är också svårt drabbat av korruption på såväl lokal nivå som inom lärarfacket och berörda myndigheter.

Så gott som alla barn börjar i skolan men det är många som inte går vidare från årskurs sju till årskurs åtta och nio (secondary school). Drygt hälften av alla elever fullföljer motsvarigheten till gymnasiestudier men bara en tredjedel klarar sin examen (matric).

Knappt 20 procent av de elever som klarat sin examen går vidare till högre studier. Endast en procent av samtliga elever i en årskull tar examen från universitet, något som medfört att näringslivet lider brist på välutbildad arbetskraft.

Sydafrikas universitetssystem räknas till Afrikas bästa med knappt 30 universitet och tekniska och ekonomiska högskolor. Numera är drygt hälften av studenterna svarta. Vita studenter är fortfarande kraftigt överrepresenterade i förhållande till befolkningssammansättningen.

LÄSTIPS – läs mer i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Sydafrikas skolsystem förfaller trots satsningar (2019-11-26)

 Om våra källor

Sydafrika – Sociala förhållanden

Sydafrika är ett av Afrikas rikaste länder mätt i BNP per person, men klyftorna i samhället är fortfarande mycket stora till följd av den tidigare rasåtskillnadspolitiken. De flesta vita har en hög levnadsstandard, medan en betydande andel svarta lever i förslummade kåkstäder eller i fattiga landsbygdsområden.

Uppgifterna om hur många sydafrikaner som lever i fattigdom varierar kraftigt, beroende på hur man väljer att mäta fattigdom. Den allmänna trenden var, fram till 2010, att fattigdomen minskade. Därefter avtog förbättringstakten och började sakta vända uppåt igen. Efter coronapandemin 2020–2021 har fattigdomen ökat.  

Knappt hälften av befolkningen får någon form av statliga bidrag. För många familjer är det deras största inkomstkälla. Den mest utsatta gruppen är svarta sydafrikaner med låg utbildning som lever på landsbygden. Provinserna Limpopo och Östra Kapprovinsen är särskilt drabbade. Enligt en nationell undersökning från 2024 riskerar två tredjedelar av befolkningen periodvis hunger alternativt har inte tillgång till näringsriktig kost.  Det finns också en ökande fattigdom bland lågutbildade vita.

I takt med att fattigdomen ökade, började medelklassen att krympa. Samtidigt pekar mätningar på att den ekonomiska eliten blir allt rikare. Det gäller både svarta och vita sydafrikaner. Enligt Världsbanken kontrollerar 10 procent av befolkningen 80 procent av landets tillgångar. Polariseringen gör Sydafrika till ett av de länder i världen som har störst ekonomiska klyftor. Vita är fortfarande kraftigt överrepresenterade bland medel- och höginkomsttagare. Detsamma gäller asiater, inte minst indier, vilka traditionellt sett varit framgångsrika företagare och som under apartheidsystemet (se Modern historia) hade lite större frihet att driva verksamheter än vad de svarta hade.

Sydafrika låg på plats 110 i FN:s senaste index över mänsklig utveckling (HDI). Det är strax under hälften av de sammanlagt 193 länder som listats i sammanställningen (se hela listan här). Jämfört med grannländerna ligger Sydafrika betydligt högre, Botswana på plats 114 är det land som ligger närmast. Sydafrika bedöms ha en "hög utvecklingsnivå", den näst högsta av fyra kategorier.

Sedan 1994 har ungefär fem miljoner småhus byggts med statliga subventioner för att försöka bygga bort slummen, men det finns fortfarande områden med skjulbostäder runt alla sydafrikanska städer. Enligt den senaste folkräkningen handlar det om 1,4 miljoner skjul, men det är troligtvis en underdrift eftersom 2,5 miljoner hushåll står i kö i väntan på ett statligt subventionerat hus.

Andelen sydafrikaner som har rinnande dricksvatten inomhus eller på sin tomt, har ökat jämfört med 1994 men inte lika många har tillgång till godtagbara sanitära förhållanden. I de rika provinserna Västra Kap och Gauteng har nästan alla hushåll toalett inomhus. I de fattiga förstäderna däremot är många hänvisade till gemensamma utedass liknande bajamaja.

Mer än hälften av hushållen i den fattiga provinsen Limpopo använder utedass som består av en enkel sittkonstruktion som byggts ovanpå en djup grop i marken. Dessa så kallade ”pit latrines” har regeringen lovat att fasa ut, men mycket lite framsteg har gjorts på området.

Gängkriminalitet och drogmissbruk

De ekonomiska och sociala spänningarna har lett till ökat alkohol- och drogmissbruk och utbredd brottslighet med många mord, våldtäkter och rån. Sydafrikas hör till ett av de tio våldsammaste länderna i världen, räknat i antal mord per invånare. Under 2023 begicks 45 mord per 100 000 invånare. Att jämföra med Sverige där siffran var 1 mord per 100 000 och i USA där antalet mord låg på drygt 7 per 100 000 invånare. En överväldigande majoritet av alla mord sker i ett förhållandevis litet antal polisdistrikt i de stora städernas utkanter där missbruk och gängkriminalitet är stora problem. De statistiskt sett värst drabbade områdena finns utanför Kapstaden.

Internationella drogkarteller har gjort Sydafrika till en bas, samtidigt som landets polis och rättsväsen kämpar med otillräckliga resurser. Det får många att i stället anlita privata säkerhetsföretag och antalet säkerhetsvakter överstiger landets samlade armé och poliskår. I många bostadsområden organiserar sig människor i grannsamverkan mot brottsligheten.

Sydafrika har mycket hög statistik vad gäller våldtäkter och annat könsbaserat våld. Bara i länder i krig förekommer lika mycket sexuellt våld, enligt organisationen Läkare utan gränser. Organisationens siffror visar att 40 procent av Sydafrikas kvinnor någon gång under sin livstid kommer att bli våldtagna, ännu fler kommer att utsättas för andra typer av våld. Regeringen har kritiserats för att inte agera tillräckligt kraftfullt mot de många våldtäkterna. Den tidigare presidenten Jacob Zuma stod före sin ämbetsperiod själv åtalad för våldtäkt men frikändes i rättegången.

Bidrag och sjukvård 

Statlig ålderspension utgår till personer över 60 år om de inte har någon annan betydande inkomstkälla eller äger större tillgångar. Maximalt belopp motsvarar cirka 1 200 kronor i månaden. Det finns också barnbidrag på 300 kronor per barn och månad för låginkomsttagare. Det går att få ett extra bidrag om man tar hand om ett föräldralöst barn.

Den privata sjukvården håller hög kvalitet. De flesta som utnyttjar den privata vården har privata sjukförsäkringar. De fattiga är hänvisade till den statliga primärvården, som numera är avgiftsfri för alla utan privat sjukförsäkring. Nationellt gäller det cirka fyra femtedelar av befolkningen men de regionala skillnaderna är stora. Vården är bättre utbyggd i städerna än på landsbygden. Sedan 1994 har över 1 600 nya kliniker byggts runtom i landet.

Parlamentet antog 2023 en kontroversiell lag om inrättandet av en nationell sjukförsäkring. Enligt regeringen var syftet att utjämna skillnaderna mellan den statliga och privata vården men det var inte slutgiltigt bestämt hur systemet skulle finansieras. Oppositionen avfärdade planen med hänvisning till statens skakiga finanser och hävdade att det skulle krävas gigantiska skattehöjningar för att få en sjukförsäkringsfond på plats samt att upplägget skulle öka risken för korruption. Särskilt omstridd är en bestämmelse i lagen som säger att privata sjukförsäkringar inte får tecknas för åtgärder som täcks av den nationella försäkringen.

Lagen trädde i kraft när president Ramaphosa undertecknade den två veckor före parlamentsvalet i maj 2024, men det kommer att dröja innan den kan genomföras. Först måste frågan om finansiering lösas och eventuella rättsliga hinder undanröjas. DA, som satt i opposition när lagen infördes, har sagt att partiet på laglig väg ska försöka hindra att lagen implementeras. Efter valet bildades en samlingsregering där bland annat ANC och DA ingår. Sjukförsäkringen är en av de svåra förhandlingsfrågorna som den nya regeringen har att lösa.

Alternativ medicin och traditionella så kallade medicinmän har fortfarande betydelse. Tusentals läkare har emigrerat och bristen på läkare är stor, särskilt på landsbygden.

Hiv och aids hör till Sydafrikas största problem, medicinskt, socialt och ekonomiskt. Sydafrika har det största antalet kända hivsmittade av alla länder i världen. Den svarta befolkningen är värst drabbad. I dag har Sydafrika världens största program för distribution av bromsmediciner men landet reagerade senare än många andra länder på problemet.

Den tidigare presidenten Thabo Mbeki ville inte erkänna det medicinska sambandet mellan hiv och aids. Han skyllde den onormalt höga dödssiffran på fattigdom och social ojämlikhet från apartheidtiden. Inställningen innebar att hivsmittade gravida kvinnor inte fick bromsmediciner. Efter att regeringen förlorat en rättstvist 2002 fick kvinnorna rätt att behandlas med bromsmedicin för att förhindra att hiv sprids till ofödda barn.

Enligt en studie gjord vid det amerikanska universitetet Harvard ska Mbekis motstånd mot att tillåta bromsmediciner ha vållat för tidig död hos 330 000 människor under perioden 2000–2005.

När Thabo Mbeki lämnade sin post hösten 2008 avgick även hans kontroversiella hälsominister, Manto Tshabalala-Msimang, som hävdat att aids kan behandlas med vitlök och rödbetor. Efter Mbeki har aidspolitiken helt ändrats och bromsmediciner delas ut även inom den statliga sjukvården. Tillgängligheten till bromsmediciner har lett till att den förväntade livslängden ökat från 55 till 65 år sedan Thabo Mbekis regeringstid. Andelen smittade ökar fortfarande om än betydligt långsammare än tidigare. Det beror enligt en forskarrapport på att bromsmediciner förlänger livet på dem som bär på viruset.

Tolerant hbtq-politik

Familjestrukturen hos de flesta av Sydafrikas folkgrupper är starkt patriarkal och mannen i familjen betraktas allmänt som familjeöverhuvud. Vuxna söner har ofta större inflytande över familjeangelägenheter än deras mödrar. Stora framsteg har gjorts för ökad jämställdhet, i synnerhet bland unga urbana sydafrikaner, men traditionella mönster lever kvar på landsbygden. Några svarta folkgrupper tillämpar månggifte. Företeelsen har inget stöd i grundlagen utan bygger på gammal sedvanerätt som fortfarande har stor betydelse, inte minst för familjelivet.

Det sydafrikanska parlamentet godkände 2006 en lag som tillåter personer av samma kön att gifta sig. Sydafrika blev först i Afrika med en sådan lag. Beslutet föregicks av en upprörd debatt eftersom motståndet mot homosexuella äktenskap är starkt inom de flesta folkgrupper och religiösa samfund.

Lästips – läs mer om Sydafrika i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet.
Förändrad livsstil skapar nya hälsoproblem i Afrika (2017-12-28)

Om våra källor

Sydafrika – Kultur

Sydafrika har ett rikt och varierat kulturliv där landets politiska historia, kampen mot apartheidsystemet samt frågor om arv och identitet spelar sedan länge en framträdande roll.

Dans, musik och teater var viktiga ingredienser i motståndet mot apartheid. I landets svarta townshipområden, det vi på svenska kallar kåkstäder, utvecklades en rad olika stilar, som protestdansen toyi-toyi och körtraditionen isicathamiya, som framförs a capella (utan instrument). Isicathamiya har rötterna i zulukulturen och är vanlig bland gruvarbetare. Jazzmusik av olika typer har alltid varit starkt rotad bland svarta sydafrikaner och var en viktig del av proteströrelsen under apartheid. Marabi, kwela och mbqanga är olika inriktningar av kåkstadsjazz. Även bland färgade sydafrikaner spelar jazzen en viktig roll, inte minst i Kapstaden där Cape jazz, ett slags paradjazz, alltjämt är en stark tradition.

Dagens musikliv kännetecknas dels av modern musik från Europa och USA, dels av afrikansk folkmusik. Nya stilar som blandar afrikansk musik med influenser från olika delar av världen har också vuxit fram. Bland afrikanderna (se Befolkning och språk) är en form av dansvänlig folkmusik populär. Stilmässigt har den drag av amerikansk countrymusik och svensk dansbandsmusik och både musiken och dansen kallas langarm eller sokkie.

Den starkaste gemensamma musikaliska nämnaren mellan folkgrupperna är körmusik. Många svarta sydafrikaner har tagit till sig den västerländska liturgiska körmusiken och de västerländska körerna har tagit upp de afrikanska kulturernas folkmusik. Körtraditionen är stark och Sydafrika har flera internationellt ansedda körer.

Bland de mest kända sydafrikanska artisterna genom åren finns sångerskorna Miriam Makeba och Brenda Fassie, jazzpianisten Abdullah Ibrahim, trumpetaren Hugh Masekela, folkpopmusikern Johnny Clegg och manskören Ladysmith Black Mambazo. Ett modernare tillskott bland internationellt uppmärksammade artister är till exempel popgruppen Freshleyground, reggaemusiken Lucky Dube, Dj:n Black Coffee och sångerskan Tyla.

Artisterna Master KG och Nomcebo blev världskända med hitlåten Jerusalema 2020. Efter att en angolansk dansgrupp tagit ut stegen till sången blev Jerusalema en viralsuccé. Människor över hela världen antog Jerusalema Dance Challenge och under pandemin var det populärt bland olika yrkesgrupper, från kravallpoliser till präster, att dansa till låten och posta sina videor på sociala medier. Originalvideon med Mater KG och Nomcebo har närmare 600 miljoner visningar på YouTube.

Under de politiskt oroliga 1970- och 1980-talen utvecklades en protestteater med förbjudna pjäser i undangömda källarlokaler. Pjäserna var underhållande och förmedlade samtidigt information om livsvillkoren för svarta sydafrikaner under förtrycket. Känd är exempelvis Market Theatre från Johannesburg som har samarbetat med Stockholms stadsteater.

Liksom musik och teater präglas den sydafrikanska litteraturen av landets politiska historia. Kritik av raspolitiken under 1900-talet spelade en viktig roll och bland de främsta författarna finns Nadine Gordimer (Nobelpris 1991), André Brink och Breyten Breytenbach. Till de mer kända svarta författarna under 1900-talet hör de så kallade Sowetodiktarna, som Mongane Wally Serote, Oswald Mtshali och Sipho Sepamla. Avskaffandet av apartheid och införandet av demokrati i början av 1990-talet innebar en stor omställning för många samhällskritiska författare.

Bland landets övriga moderna författare märks JM Coetzee (Nobelpris 2003), Pamela Jooste, Sindiwe Magona, Peter Abrahams och Fred Khumalo. Deckarförfattaren Deon Meyer har fått stor internationell uppmärksamhet på senare år. År 2021 fick Damon Galgut Booker-priset för sin roman Löftet som handlar om en vit familj under apartheidsystemets sönderfall och framåt.

Sydafrikansk film har haft flera framgångar. Guldbjörnen vid Berlins filmfestival gick 2005 till U-Carmen e-Khayelitsha, en filmatisering av Georges Bizets opera Carmen på xhosa i regi av Mark Dornford-May. Drum av Zola Maseko vann 2005 filmfestivalen i Oagadougou. 2006 fick Gavin Hood en Oscar för bästa utländska film för Tsotsi.

Sydafrika har också en stark underhållningstradition som bottnar i politisk satir. Skådespelaren Pieter-Dirk Uys med sitt alter ego Evita Bezuidenhout hör till de mest kända, liksom satirtecknaren Jonathan Shapiro (verksam under signaturen Zapiro). Moderna ståuppkomiker i samma anda är bland andra Trevor Noah och Nik Rabinowitz.

Om våra källor

Sydafrika – Seder och bruk

Sydafrikas mångkulturella befolkning gör att seder och bruk kan skilja sig väldigt mycket åt mellan olika folkgrupper och olika landsdelar. Generellt sett är sydafrikaner gästvänliga och de allra flesta är troende. 

De första åren efter apartheids fall 1994 var sydafrikaner lite reserverade mot utlänningar. Landet hade under decennier varit stängt mot omvärlden och såväl service- som turistsektorn hade hamnat på efterkälken. Tre decennier senare har det mesta förändrats. De flesta sydafrikaner är idag öppna och välkomnande och bjuder gärna in även nya bekantskaper till en måltid.

De flesta hälsar genom att skaka hand, med undantag för en mindre grupp djupt troende muslimer. Det finns lokala versioner på handskakningar som är förknippade med etnicitet men som är välkända i landet och likaväl kan användas av någon utanför den etniska gruppen.

I många svarta kulturer åtnjuter äldre stor respekt och den yngre generationen säger sällan emot en ålderman eller -kvinna.

Tid kan vara ett flytande begrepp. I affärssammanhang är en avtalad tid viktig och hålls för det mesta. I privata sammanhang är en avtalad tid mer ungefärlig. Det finns ett särskilt engelskt uttryck som väl beskriver detta. Om en person säger att något händer ”just now” betyder det ”i framtiden”, men exakt när är oklart.

Få saker förenar sydafrikaner som idrottsliga framgångar, främst om det rör sig om rugby eller fotboll.

Måltider och typisk mat
Sydafrikansk mat varierar mycket beroende på kultur och religion. Vad nästan alla har gemensamt är förkärleken för kött. En sydafrikansk grill kallas för braai och då tillagas ofta två slags kött och korv. Boerwors (”bondkorv” på afrikaans) är en grovmalen färskkorv som nästan kan betraktas om nationalrätt.

Bland flera svarta kulturer är gröt gjord på majsmjöl, pap, basföda. Även de vita afrikanderna (se Befolkning och språk) äter ofta och gärna pap. Bönstuvning samp är också en uppskattad maträtt hos många svarta sydafrikaner. Vid högtidliga tillfällen slaktas ofta en tjur, ko eller en get och äts direkt.

I Kapstaden och Västra Kapprovinsen har en särskild matkultur, Cape Malay, utvecklats. Den har sina rötter i 1600- och 1700-talens import av slavar från dagens Indonesien, Malaysia och Indien (se Äldre historia). Curryrätterna som serveras i Cape Malay-köket är ganska milda och har gärna inslag av torkad frukt. En klassisk rätt är bobotie, en ugnsbakad köttfärscurry som täcks med ett lager äggstanning. Samosa, friterade trekantsknyten av filodeg fyllda med kött- eller grönsaksröror, är ett populärt tilltugg. Ett annat mycket typiskt sydafrikanskt tilltugg är biltong, tunna skivor torkat kött, ofta kryddat med koriander.I staden Durban dominerar det indiska köket som ett arv efter den indiska arbetskraftsinvandringen i slutet av 1800-talet.

Den sydafrikanska vinindustrin har expanderat rejält sedan i början av 1990-talet då den ekonomiska isoleringen av landet bröts. I dag tävlar Sydafrika med Chile om platsen som världens åttonde största vinproducent.  

Klädsel
I princip alla sydafrikaner, oavsett religion och kultur, klär sig i västerländska kläder. Muslimska kvinnor täcker ofta sitt hår med en sjal men använder mycket sällan nikab. I flera afrikanska kulturer måste gifta kvinnor täcka håret med en huvudbonad, så kallad doek, den kan bäras som sjalett eller svepas till en hög turban. Till fredagsbönen bär många muslimska män en mer traditionell klädsel. Annars bär män och kvinnor från alla sydafrikanska kulturer endast traditionella dräkter och huvudbonader vid olika högtider, särskilt bröllop.

Helgdagar
Sydafrika har tolv helgdagar varav flera tillkommit efter övergången till demokrati i början av 1990-talet. Ett exempel är Människorättsdagen 21 mars och Frihetsdagen 27 april som är årsdagen av de första fria valen i landet 1994 och som brukar räknas som Sydafrikas nationaldag. Ungdomens dag 16 juni högtidlighåller minnet av skolupproret 1976 (se Modern historia).

Försoningsdagen 16 december kallades tidigare Löftesdagen och firades av afrikanderna till minne av ”slaget vid Blood River” 1838, då en liten styrka av vita soldater segrade över flera tusen zulukrigare och floden Ncomes vatten färgades rött av blod. Flera högtidsdagar som anspelade på landets koloniala historia togs bort i samband med övergången till demokrati, exempelvis Van Riebeecks dag den 6 april och Paul Krugers dag den 10 oktober. Kristna högtider så som jul och påsk är också helgdagar.

Sydafrika – Äldre historia

Urbefolkningarna khoikhoi och san har bott i Sydafrika i tusentals år, men i dag utgör de endast en folkspillra i Kalahariöknen. De trängdes efter hand undan av bantutalande folk och europeiska kolonisatörer. Holländarna var först på plats men i början av 1800-talet tog Storbritannien kontroll över området. Efter boerkriget 1899 delade britter och boer (ättlingar till holländarna) på styret av Sydafrika. De svarta hölls utanför och inledde en frihetskamp. 1948 infördes ett rasåtskillnadssystem – apartheid.

Sydafrika tävlar med Etiopien om den plats som med rätta kan kalla sig människans vagga. I grottsystemet Cradle of humankind utanför Johannesburg har några av de äldsta och mest välbevarade fynd av tidiga människoapor gjorts. Arten har fått namnet Homo Naledo. Dessa föregångare till människan levde för ungefär 250 000–350 000 år sedan. Det finns ännu äldre lämningar från människans föregångare som beräknas vara uppemot tvåmiljoner år gamla.

Sanfolket, som är Sydafrikas ursprungsbefolkning, levde för tiotusentals år sedan som samlare och jägare. De räknas till en av världens äldsta i dag levande kulturer. Ofta kallar man folket för khoisan som är en sammanslagning mellan san och folket khoikhoi som var halvnomadiserade och levde ungefär samtidigt. I september 2024 lyckades forskare rekonstruera DNA från en man och en kvinna som levt i Sydafrika för 10 000 år sedan. Det var det äldsta DNA-fyndet som kunnat återskapas i landet.

Bantufolken var jordbrukare och använde metallredskap. Historiker och arkeologer tvistar om när de började komma till Sydafrika, under det första århundradet efter Kristus eller rent av tusen år senare.

Bantufolken var jordbrukare och använde metallredskap. Historiker och arkeologer tvistar om när de började komma till Sydafrika, under det första århundradet efter Kristus eller rent av tusen år senare.

År 1488 rundade portugisiska skepp Godahoppsudden, och Europa fick kännedom om Sydafrikas existens. I slutet av 1500-talet gjorde nederländare och engelsmän strandhugg på den sydafrikanska kusten, men först i och med nederländaren Jan van Riebeecks landstigning 1652 i Table Bay, där Kapstaden ligger i dag, började den vita koloniseringen.

Riebeecks avsikt var inte att grunda en koloni. För det holländska ostindiska kompaniets räkning skulle han anlägga en handelsstation, där fartyg på väg mot Indien kunde proviantera och bland annat få med sig kött, grönsaker och mjölkprodukter. Problemet var att de lokala invånarna inte ville släppa ifrån sig sina djur, eftersom en khoikhois status byggde på boskapsinnehav. Därför fick nederländare som var anställda i kompaniet bli lantbrukare i Sydafrika för att leverera livsmedel till fartygen.

På grund av khoikhois motstånd mot att arbeta på de vita nybyggarnas gårdar importerades slavar, av vilka många var malajer. Slavar från Sydostasien tillsammans med khoikhoi är de huvudsakliga förfäderna till den folkgrupp som i dagens Sydafrika kallas färgade. Sexuella förbindelser över rasgränserna förbjöds tidigt men förekom ändå i smyg.

Storbritannien tar över

År 1795 intogs Kapkolonin av Storbritannien. Den ekonomiskt misskötta kolonin hade inget att sätta emot och övertagandet skedde utan strid. Nederländerna fick tillbaka kolonin enligt fredsfördraget i Amiens 1802 men tre år senare återtog britterna kontrollen. Kolonin expanderade utefter östkusten under ständiga strider med xhosa- och zulufolken. De nederländska invandrarnas ättlingar, boerna – eller afrikanderna, var missnöjda med det brittiska styret, i synnerhet med beslutet att avskaffa slaveriet. Många lämnade Kapprovinsen och begav sig i nordöstlig riktning. De som gav sig av ansåg sig tillhöra ett utvalt folk med ett uppdrag att civilisera det svarta Afrika. De utkämpade många strider med zuluerna, samtidigt som de markerade sitt oberoende i förhållande till engelsmännen. Vandringen norrut kallas Die groot trek, den stora vandringen, och har fått en legendarisk roll i afrikandernas historieskrivning.

Politiska och väpnade motsättningar förekom också mellan svarta folkgrupper. Under 1800-talet utkristalliserade sig undergrupper till de östafrikanska invandrarfolk som sedan sekler levde i de östra delarna av dagens Sydafrika, och den indelning som förekommer i dag tog form. Zuluerna var den mest tongivande gruppen i början av 1800-talet och under ledning av kung Shaka Zulu byggde de under decennier av våldsamma räder upp ett mäktigt imperium och lade grunden för zuluernas självbild som ett stolt krigarfolk.

I början på 1850-talet upprättade boerna två republiker i centrala Sydafrika: Oranjefristaten och Transvaal. Det skedde med britternas samtycke, men när diamanter och guld några decennier senare hittades i afrikandernas områden ville britterna kontrollera hela Sydafrika. Afrikandernas republiker låg dessutom i vägen för Storbritanniens koloniala ambitioner som handlade om att kontrollera ett sammanhängande område från Kapstaden till Kairo. Det fanns också starka ideologiska skillnader mellan de konservativa afrikanderna och de jämförelsevis liberala britterna vilket underblåste motsättningarna.

Konflikten övergår i krig

Konflikten mellan britter och afrikander utlöste det så kallade boerkriget 1899 (boerna refererar till det som frihetskriget), vilket drabbade civila boer hårt. Brittiska soldater brände ner 30 000 av boernas gårdar. Kvinnor och barn samlades i koncentrationsläger, där omkring 28 000 av dem avled, de flesta i sjukdomar. Det var betydligt fler än vad som dog i strider. Till slut slöts ett fredsavtal i staden Vereeniging 1902 och boernas två republiker förlorade sin självständighet.

Britter och boer utformade gemensamt en författning för den Sydafrikanska unionen. Den trädde i kraft 1910. Unionen omfattade boerrepublikerna Oranjefristaten och Transvaal samt de brittiska kolonierna Kapprovinsen och Natal. Formellt sett var unionen en del av det brittiska imperiet men banden till Storbritannien bleknade med tiden.

Krigsförlusten orsakade djup och långvarig bitterhet hos boerna, och den sociala och ekonomiska utvecklingen vidgade efter hand klyftan mellan dem och engelsktalande vita. Samtidigt fanns ett gemensamt intresse hos de jordbrukande boerna och de brittiska gruvägarna att utnyttja den billiga svarta arbetskraften och tillskansa sig mark. År 1913 antogs en jordlag som gav 87 procent av Sydafrika till de vita och 13 procent till den stora svarta majoriteten. 1923 infördes motsvarande lagar om rasåtskillnad i städerna.

Unionsförfattningen gav inte de svarta några medborgerliga eller politiska rättigheter. Enda undantaget var i Kapprovinsen. Där hade svarta och färgade enligt praxis rösträtt till det nationella parlamentet men de kunde bara välja mellan vita kandidater.

De svarta mobiliserar

Diskrimineringen väckte starka reaktioner bland svarta ledare. 1912 bildade de en organisation, som senare fick namnet Afrikanska nationalkongressen (ANC), och som kom att kämpa för svartas politiska rättigheter.

Industrialiseringen av Sydafrika finansierades med inkomster från de brittiskägda gruvorna och britterna kom att dominera näringslivet. Samtidigt rationaliserades de vitas jordbruk och många fattiga vita bönder övergav sina odlingar och sökte sig till städerna och gruvorna. Därmed uppstod en vit arbetarklass av afrikander. Till skillnad från de svarta arbetarna hade de vita gruv- och industriarbetarna rätt att organisera sig fackligt. Facket såg till att de vita gynnades på arbetsmarknaden.

Under 1920-talet tog industrialiseringen fart och behovet av arbetskraft ökade. Problemet var att de vita inte var tillräckligt många för att kunna fylla alla luckor och näringslivet ville därför börja rekrytera svarta även till mer kvalificerade arbeten. Det ledde till protester från de vita arbetarna.

Den rasåtskillnadsideologi, apartheid, som växte fram under första halvan av 1900-talet byggde på en rad ekonomiska, politiska och religiösa faktorer. Tillsammans skapade de ett samhällsklimat där segregation ansågs nödvändig och naturlig. Sydafrikas långa historia av institutionaliserat slaveri och förtryck utgjorde en grogrund och näringslivets stora behov av billig och lättkontrollerad arbetskraft skyndade på utvecklingen. Dessutom fanns det inom den inflytelserika holländska reformerta kyrkan en grundmurad föreställning om att rassegregering var rätt sätt att organisera samhället på, för att trygga den vita kristna lärans överlevnad. Det var en afrikanderpastor som 1929 lanserade begreppet apartheid.

Afrikandernas parti, Nationalistpartiet, vann valet 1948 med ett krav på konsekvent tillämpad rasåtskillnad. Det brukar anses som det formella startskottet för den organiserade apartheidpolitiken i Sydafrika.

Om våra källor

Sydafrika – Modern historia

Efter segern i 1948 års val började Nationalistpartiet stifta ett nätverk av lagar för att upprätthålla åtskillnad mellan raserna. Svarta och färgade sydafrikaner hade inte samma rättigheter som vita. Motståndet till den rasistiska politiken, i kombination med en svag ekonomi, blev apartheids fall. Sydafrika höll sitt första demokratiska val 1994. ANC, som lett befrielsekampen, vann valet. Men trots politisk frihet förblev landet ett av de mest ojämlika i världen.

Grundtanken i rasåtskillnadssystemet apartheid var att hålla landets vita befolkning skild från svarta och färgade sydafrikaner. De svarta tvingades att bosätta sig i så kallade hemländer som skapats för varje afrikansk folkgrupp på mark som de tilldelats genom 1913 år jordlag (se Äldre historia). I ”vita” områden begränsades svartas rörelsefrihet och de tvingades bära särskilda pass som angav deras rastillhörighet, hemvist och villkoren för deras rörelse utanför hemmet. Färgade sydafrikaner (se Befolkning och språk) fick också bosätta sig i särskilda områden. Passlagarna kom senare att omfatta alla icke-vita sydafrikaner. Regeringen förbjöd äktenskap över rasgränserna. Svarta, vita och färgade hölls åtskilda på offentliga platser som restauranger, sjukhus, tåg, postkontor och offentliga toaletter. Till och med parkbänkar försågs med skyltar för vita eller för icke-vita. Överträdelser bestraffades hårt och stickkontroller av ID-handlingar var vanliga.

Miljontals svarta tvingades flytta till hemländerna på landsbygden, trots att arbetskraft behövdes i det vita samhället. Baracker byggdes för manliga arbetare nära gruvorna och kring städerna där de arbetade. Svarta män tvingades på så sätt bo långt från sina familjer. Befrielserörelsen ANC (se Äldre historia) försökte bemöta orättvisorna med ickevåldsprotester men utan större framgång.

Människor samlas i Sharpeville inför den stora demonstrationen 1960. Foto: AP/TT

Massakern i Sharpeville 1960 blev en vändpunkt. Då sköt vita poliser ihjäl 69 svarta som genomförde en fredlig demonstration. Efter massakern förbjöds motståndsrörelserna ANC och PAC (Panafrikanska kongressen) som gick under jorden och inledde väpnat motstånd. Regimen slog tillbaka med en effektiv polismakt och följderna för apartheidmotståndarna blev förödande. Samtidigt började deras kamp att uppmärksammas internationellt. ANC-ledaren Albert Luthuli tilldelades Nobels fredspris 1960, för att han in i det längsta hållit fast vid icke-våldslinjen.

Mandela i fängelse

Sydafrika klippte de sista banden med Storbritannien 1961 och blev en självständig republik. I praktiken hade Sydafrikanska unionen då redan styrts oberoende av Storbritannien i över ett decennium. År 1962 greps Nelson Mandela, en av ledarna för ANC:s väpnade gren Nationens spjut (Umkhonto we Sizwe). Han dömdes och hann avtjäna nästan ett år i fängelse innan nya bevis gjorde att han 1964 åter ställdes inför rätta. Tillsammans med sju andra ledande ANC-medlemmar dömdes han till livstid, anklagad för bland annat högförräderi. Han sändes till fängelseön Robben Island utanför Kapstaden.

På 1970-talet blev kostnaderna för apartheid uppenbara. Sydafrika hade haft flera decennier av ekonomisk tillväxt, men resurserna hade fördelats mycket ojämlikt och det skapade problem. Medan fattigdom rådde i de överbefolkade hemländerna, led näringslivet brist på utbildade arbetare och industrins hemmamarknad var svag. Den engelskspråkiga eliten inom näringslivet kritiserade systemet och efterhand anslöt sig afrikanderna (se Befolkning och språk) till kritiken. Afrikanderna var av tradition jordbrukare men hade börjat skaffa sig ekonomiska intressen i industrin. En ny politik började växa fram inom Nationalistpartiet, som dominerades av afrikander. Sowetoupproret 1976 verkade i samma riktning. Upproret började i den svarta förstaden Soweto utanför Johannesburg. Skolelever som demonstrerade mot att afrikandernas språk, afrikaans, skulle bli undervisningsspråk vid sidan av engelska sköts ihjäl av polis. Oro bröt ut över hela landet och våldet avskräckte utländska investerare. Sydafrikas ekonomiska problem förvärrades.

Censuren var omfattande under den här tiden och det var svårt att skaffa sig en korrekt bild av förtryckets omfattning och brutalitet. I slutet av 1970-talet började censurmyndigheten tappa greppet och regimkritiska journalister spelade under det kommande decenniet en viktig roll i kampen mot apartheid.

Apartheid luckras upp

Under PW Botha, som blev premiärminister 1978, öppnades nya yrken för svarta och förbudet mot giftermål mellan raserna hävdes. En grupp bröt sig ur Nationalistpartiet och bildade Konservativa partiet när Botha föreslog en ny författning med ett parlament där färgade och asiater skulle få varsin kammare vid sidan av de vitas. Trekammarparlamentet blev verklighet 1984 men svarta fick fortsatt ingen politisk representation.

Rasåtskillnadspolitiken slog igenom på alla områden. Foto: AP/TT

Den nya författningen innebar också att den verkställande makten flyttades till det tidigare symboliska presidentämbetet. Botha blev därmed president.

Apartheidmotståndarna samlade sig i en gemensam organisation, Förenade demokratiska fronten (United Democratic Front, UDF) och motståndet växte i styrka med strejker och uppror i de svarta kåkstäderna. En av frontfigurerna var ärkebiskopen Desmond Tutu.  

Motsättningarna ökade också mellan svarta grupper. I Natalprovinsen krävdes många dödsoffer i uppgörelser mellan zuluer från Inkatharörelsen (se Inrikespolitik och författning) och ANC-anhängare, som ansåg att Inkatha svek kampen mot apartheid. Regeringen införde undantagstillstånd i Natal 1985.

Västeuropa och USA införde ekonomiska sanktioner mot Sydafrika under andra halvan av 1980-talet med krav på ökade rättig­heter för de svarta. Den vita regimen lät sig dock inte rubbas. Motståndarna framställdes som kommunist­inspirerade och ANC som en kommunistisk frontorganisation. Sydafrika fick allt starkare drag av en polisstat. Utvecklingen bröts när PW Botha avgick 1989 och efterträddes av Frederik Willem de Klerk. Samma år föll kommunistregimerna i Östeuropa och därmed ett av nationalist­regeringens huvudargument för att upprätthålla apartheid – det kommunistiska hotet.

ANC blir tillåtet

FW de Klerk lyfte förbudet mot ANC, PAC och Sydafrikanska kommunistpartiet 1990. Samma år släpptes Nelson Mandela fri efter 27 år i fängelse. Regeringen och ANC möttes för samtal och 1991 avskaffade FW de Klerk delar av apartheidlagarna. Samtidigt valdes Nelson Mandela till ANC:s ledare. En flerpartikonferens inledde arbetet med en ny författning. Politiska fångar släpptes och ANC-medlemmar i exil kunde återvända. ANC avbröt den väpnade kampen.

President FW de Klerk och ANC-ledaren Nelson Mandela tilldelades Nobels fredspris 1993 för sitt arbete för att avskaffa apartheid. Foto: Denis Farell/AP/TT

Vita extremister försökte sabotera de nya samarbetsförsöken genom terrordåd samtidigt som våldet ökade mellan Inkatha och ANC. Problemen till trots antog parlamentet 1993 en provisorisk författning och i april 1994 höll Sydafrika sitt första demokratiska val. ANC fick 63 procent av rösterna. Nationalistpartiet, som stöddes och många av landets färgade, fick 20 procent och Inkatha närmare 11 procent.

Det nyvalda parlamentet utsåg Nelson Mandela till president. ANC:s Thabo Mbeki blev förste vicepresident, Nationalistpartiets FW de Klerk andre vicepresident och Inkatha-ledaren Mangosuthu Buthelezi blev inrikes­minister. Partierna hade före valet kommit överens om att bilda en samlingsregering som skulle verka fram till nästa val 1999.

Högtflygande planer

Regeringen antog ett stort program för återuppbyggnad och utveckling. På fem år skulle en miljon nya bostäder byggas, alla barn skulle få fri tioårig utbildning, alla invånare skulle få sjukvård till rimlig kostnad och alla hushåll skulle få tillgång till rent vatten. Lägg där till att 30 procent av jordbruksmarken skulle omfördelas och 2,5 miljoner nya jobb skapas. Byråkratiska hinder och en svag ekonomisk tillväxt bidrog till att endast delar av målen uppnåddes.

Sedan parlamentet antagit en ny författning 1996 lämnade Nationalistpartiet regeringen, eftersom man ansåg att möjligheterna till påverkan var små. FW de Klerk lämnade posten som partiledare 1997. Samma år avgick den nära 80-årige Nelson Mandela som ANC-ledare och efterträddes av Thabo Mbeki. Regeringens största motgång var den ökande arbetslösheten. Missnöjet i svarta kåkstäder utnyttjades av radikala ANC-politiker.

Parlamentsvalet 1999 blev en stor framgång för ANC. Partiet fick två tredjedelar av mandaten i nationalförsamlingen. Nya nationalistpartiet (tidigare Nationalistpartiet) fick bara 28 mandat.

ANC:s nye ledare, Thabo Mbeki, utsågs av det nyvalda parlamentet till president. Mbeki var en erkänt duktig ekonom och drev en marknadsekonomiskt inriktad politik men hans förmåga att hantera svåra samhällsproblem kom snart att ifrågasättas. Främst kritiserades han för sin ovilja att erkänna sambandet mellan hiv och aids (se Sociala förhållanden) och för regeringens vidlyftiga vapenaffärer, vilka inkluderade köp av 28 svenska JAS Gripenplan för motsvarande 17 miljarder kronor (ordern ändrades senare till 26 plan). Kritikerna ville hellre se att pengarna gick till sociala satsningar.

Valframgångar för ANC trots korruptionsanklagelser

Vapenköpen omgärdades av anklagelser om korruption, mutor och penningtvätt. Flera högt uppsatta personer inom ANC misstänktes ha tjänat på kontrakten, men endast två dömdes.

Trots allt kraftigare kritik gjorde ANC sitt bästa val någonsin våren 2004 och fick nära 70 procent av rösterna. Största oppositionsparti blev Demokratiska alliansen (DA) med drygt 12 procent. Nya nationalistpartiet nådde inte ens 2 procent och försvann från den politiska scenen. Parlamentet valde Mbeki till president för en andra mandatperiod.

Inrikespolitiken kom alltmer att domineras av olika korruptionsaffärer. Vicepresident Jacob Zuma tvingades 2005 lämna sin post sedan en domstol pekat ut honom som delaktig i en muthärva kopplad till vapenköpen 1999. Zuma, som är zulu, var populär hos delar av befolkningen och avskedandet skapade spänningar inom ANC. Åren 2006 och 2007 åtalades Zuma för korruption och penningtvätt i samband med vapenaffären men vid båda tillfällena lades åtalen ner. Den ena gången på grund av teknikaliteter och den andra eftersom ”det fanns skäl att anta att beslutet att åtala Jacob Zuma hade politiska motiv”.

I december 2007 valdes Zuma till ny partiledare för ANC. Thabo Mbeki avgick som landets president 2008 och efterträddes av interimspresidenten Kgalema Motlanthe.

I januari 2009 meddelade appellationsdomstolen att det trots allt var möjligt att åtala Zuma för korruption. Men några månader senare, strax före valet, lades korruptionsåtalet mot Zuma ned igen. Åklagarmyndigheten förklarade att det inte var “möjligt eller önskvärt” att driva åtalet vidare eftersom bandade telefonsamtal visat att rättsprocessen manipulerats.

ANC gick visserligen tillbaka men vann valet 2009 och parlamentet utsåg Zuma till president. DA stärkte sin ställning och kom tvåa före det nybildade partiet Cope, som grundats av utbrytare ur ANC. Inkatha tappade terräng och hamnade på fjärde plats.

DA fortsatte under många år en rättslig kamp för att korruptionsåtalet mot Zuma skulle återupptas.

Epoken Zuma

Jacob Zuma odlade framgångsrikt bilden av sig själv som en hjälte för de fattiga. Han lovade fler jobb, lägre kriminalitet, utbyggd välfärd och en omfördelning av jord från vita till svarta men resultaten uteblev och besvikelsen över fortsatt ojämlikhet och fattigdom bredde ut sig. Arbetslösheten och brottsstatistiken låg kvar på höga nivåer och den sociala servicen var otillräcklig.

Våldsamma gatuprotester i fattiga områden blev allt vanligare och på arbetsmarknaden uppstod konflikter. I augusti 2012 sköts 34 gruvarbetare ihjäl när polisen försökte skingra strejkande arbetare vid Marikanagruvan utanför Pretoria.

Inom den styrande trepartsalliansen (ANC, Kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu) pågick en hetsig debatt om den ekonomiska politikens inriktning. Zuma ansågs föra en alltför näringslivsvänlig ekonomisk politik och alliansparterna anklagade honom och ANC-ledningen för maktfullkomlighet, svågerpolitik och en benägenhet att vilja tysta ned kritik. Som ett slagträ i debatten användes inte sällan anklagelser om korruption.

Sydafrikas skandalomsusade president Jacob Zuma vid ANC:s 105-årsfirande. Foto: Yeshiel Panchia/AP Photo

Zuma hade under sin valkampanj lovat att stävja ekonomiska oegentligheter, men i praktiken gällde det förbrytare på lägre nivå. För personer i högre ställning blev det tvärtom lättare att komma undan rättvisan eftersom flera viktiga antikorruptionsenheter inom polisen och skatteverket lades ner.

Maktkampen inom ANC förvärrades under 2011 då Zuma kom i konflikt med den inflytelserike ledaren för partiets ungdomsförbund, Julius Malema. Han ansåg att presidenten svek landets fattiga och sålde ut statliga tillgångar till utländska intressen. Ungdomsförbundet krävde att landets gruvor skulle förstatligas och vita bönders jord beslagtas utan kompensation. Julius Malemas uttalanden skaffade honom stort stöd bland fattiga ANC-supportrar. Vid sidan av kritiken av Zuma gjorde Malema en rad andra kontroversiella uttalanden och i februari 2012 uteslöts han ur ANC. Året efter grundade Malema vänsterpartiet Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF).

Bakslag för ANC

Valet i maj 2014 blev det dittills sämsta för ANC, som backade med nästan 6 procentenheter. Största oppositionsparti blev än en gång DA, som gick framåt och fick drygt 22 procent medan Malemas nybildade EFF blev tredje största parti med drygt 6 procent. Efter valet utsågs Zuma till president för en ny mandatperiod.

Skandalerna runt Zuma fortsatte att dominera politiken. Redan före valet hade om- och nybyggnader på hans gård i hembyn Nkandla fått stor uppmärksamhet. Bygget hade kostat motsvarande 150 miljoner kronor av statens medel, och landets Public Protector (en ombudsman som har som uppgift att granska hur staten sköter sina åtaganden) krävde att presidenten skulle betala tillbaka allt som inte gällde rena säkerhetsinstallationer.

Fortsatta protester mot regeringens oförmåga att lösa landets ekonomiska och sociala problem satte press på ANC inför lokalvalen 2016, då partiet backade ännu en gång.

Kritiken mot Zuma tilltog. Förutom Nkandla-affären handlade det om hans nära relationer med den indiskbördiga finansfamiljen Gupta. Den utredning som ombudsmannen Public Protector lade fram anklagade presidenten för att vid flera tillfällen, direkt eller indirekt, ha låtit sig påverkas i sin ämbetsutövning, bland annat när det gällde flera tumultartade omstuvningar i regeringen 2017. Händelserna bidrog till att förvärra den redan krisande ekonomin. Zuma tvingades att tillsätta en särskild kommission för att utreda anklagelserna, den så kallade Zondo-kommissionen. 

Sex år senare lade kommissionen fram sin rapport som visade att Zuma låtit privata intressen gå före statens genom att han på korrupt väg hjälpt familjen Gupta till lukrativa statliga kontrakt. Han hade också gett familjen stort inflytande över ministerutnämningar. Flera högt uppsatta ANC-medlemmar och ministrar var indragna i skandalen, som kallades statskapning, liksom medlemmar av familjen Zuma. Enligt kommissionens rapport plundrades staten på miljarder dollar. Under åren som följde greps och åtalades flera tiotals personer för sin inblandning.

Zuma ersätts

Vid ANC:s partikongress i december 2017 ersattes Zuma som partiledare av vicepresident Cyril Ramaphosa som vann med knapp marginal över en annan ANC-veteran, Zumas ex-fru Nkosazana Dlamini-Zuma. 

Förväntningarna var stora på Cyril Ramaphosa när han tog över som president efter Jacob Zuma. Foto: Mike Hutchings/AP/TT

I slutet av 2017 ökade domstolarna pressen på ANC och Zuma, bland annat genom att kräva att parlamentet skulle utforma ett regelverk för avsättande av en sittande president. Inom ANC gick åsikterna om Zuma isär. De som ville tvinga fram hans avgång fick till slut övertaget och i februari 2018 krävde ANC officiellt att Zuma skulle lämna presidentposten. Den 14 februari meddelade han sin avgång med omedelbar verkan och vicepresident Ramaphosa tog över som president. Kort därefter återupptog riksåklagaren åtalet mot Zuma. Expresidenten anklagades i 16 fall för korruption, bedrägeri och penningtvätt i samband med vapenaffären 1999.

ANC förlorar folkets stöd

När Ramaphosa tillträdde lovade han att skapa jobb och göra upp med korruptionen. Många sydafrikaner hade höga förhoppningar på den nye presidenten, men efter bara något år uppstod en besvikelse över att Ramaphosa valt en försiktig förändringstakt. En orsak var hans balansgång mellan ANC:s två falanger – den som var för Zuma och den som var för Ramaphosa. I ett försök att ena falangerna efter maktskiftet lät Ramaphosa flera personer från Zuma-lägret sitta kvar på framträdande poster inom partiet och i regeringen.

När sydafrikanerna gick till val i maj 2019 röstade många missnöjda väljare, främst yngre, på EFF som lovade att nationalisera banker och gruvor, samt att genomföra en mer radikal jordreform än den som ANC-regeringen hade inlett efter valet 1994. EFF planerade att utan kompensation ta mark från vita bönder och fördela den till svarta. Utspelet fick ANC att utreda det juridiska utrymmet för att beslagta mark utan kompensation till ägarna (se Jordbruk och industri).

Även i lokalval 2021 visade väljarna sitt missnöje med regeringen då ANC för första gången fick mindre än 50 procent av rösterna (läs mer i Kalendarium.)

Skandal skakar Ramaphosa

President Ramaphosas försök att framställa sig själv som en politiker med rena händer kom att ifrågasättas 2022 då det avslöjades att tjuvar vid ett inbrott på presidentens gård hade hittat flera miljoner i kontanter instoppade i möbler. Ramaphosa anklagades bland annat för penningtvätt men avvisade anklagelserna som han menade var politiskt motiverade. Enligt presidenten kom pengarna från en försäljning av bufflar. En utredning tillsattes för att gå till botten med affären och Ramaphosa friades från misstankar. Parallellt fortsatte en polisutredning att arbeta med fallet men ett år senare meddelade allmänna åklagaren att det inte fanns några bevis för att lagföra Ramaphosa i ärendet.

Läs om den fortsatta utvecklingen i Inrikespolitik och författning.

Om våra källor

Sydafrika – Politiskt system

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Sydafrika – Demokrati och rättigheter

Det tidigare apartheidsystemet som gynnade de vita och höll de svarta borta från makten har ersatts av demokratiska institutioner, ett livskraftigt civilsamhälle och fria medier. Men utmaningar kvarstår, inte minst när det gäller korruption.

Sydafrika är en fungerande demokrati med flera partier. Även om partiet ANC har suttit vid makten sedan 1994 har oppositionen goda möjligheter att göra sin röst hörd. Detta gäller inte minst på kommunal och regional nivå. I valet 2024 förlorade ANC majoriteten i parlamentet och bildade en samlingsregering (se Inrikespolitik och författning). Internationella valobservatörer har klassat de senaste valen som fria och väl genomförda.

Grundlagen garanterar alla medborgares lika rättigheter oberoende av ras, kön och sexuell läggning. I praktiken slår arvet från apartheid fortfarande igenom och skillnader i villkor och möjligheter kan vara mycket stora beroende på om man är svart, färgad eller vit sydafrikan. Invandrargrupper från andra afrikanska länder har det särskilt svårt och sedan 2008 har hundratals invandrare dött i främlingsfientliga attacker.

Andelen kvinnor i parlamentet är internationellt sett hög, 45 procent efter valet 2024. Sydafrika är världens 20:e mest jämställda land att leva i, enligt World Economic Forums ranking av 146 länder 2023. Ändå är situationen för kvinnor, i synnerhet färgade och svarta, ofta sämre än för män i motsvarande grupper. Arbetslösheten är högre bland kvinnor och könsbaserat våld är vanligt.

Civilsamhället är livskraftigt och lämnar ett tydligt avtryck i debatten. Enligt författningen råder mötes- och föreningsfrihet, men det finns rapporter om att polisen har brukat våld för att upplösa fredliga demonstrationer.

Författningen garanterar religionsfrihet och det efterlevs i allmänhet väl.

Korruption

Närmare hälften av landets invånare anser att korruptionen är utbredd i samhället. I ett index över upplevd korruption i 180 länder som Transparency International upprättar, hamnar Sydafrika på plats 83 i sällskap med Burkina Faso. Det är en försämring jämfört med året innan men Sydafrika ligger ändå bättre till än de flesta andra afrikanska länder (se rankningslistan här). Av länderna i södra Afrika hamnar Namibia och Botswana högre upp på listan.  

Korruptionsmisstankarna mot landets förre president Jacob Zuma har fått stort utrymme i media. 2018 beslutade riksåklagaren att återuppta åtalet för brott begångna i samband med en stor vapenaffär på 1990-talet (se Modern historia). En rättegång inleddes i maj 2021 men sedan dess har Zuma lyckats få förhandlingarna uppskjutna flera gånger. En annan utredning har visat att statskassan systematiskt plundrats på pengar under Zumas tid som president (se Modern historia). Utredningen, den så kallade Zondo-kommissionen, blev klar sommaren 2022 men har ännu inte resulterat i någon rättsprocess mot ex-presidenten. Flera åtal har däremot väckts mot högt uppsatta personer inom näringslivet, regeringstjänstemän, och ANC-politiker.

När den nuvarande presidenten Cyril Ramapahosa blev ledare för regeringspartiet ANC i slutet av 2017 utlovade han krafttag mot korruptionen. Även om han vidtagit fler åtgärder mot korruption i allmänhet har han fått kritik för att inte agera tillräckligt snabbt och kraftfullt mot korruption i de egna leden. Han har också själv anklagats för ekonomiska oegentligheter men friats (se Modern historia).

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Pressfriheten var beskuren under apartheidåren men garanteras i dag i författningen. Sydafrika har en livaktig press och flera privatägda tidningar som bedriver kritiskt granskande journalistik.

ANC-regeringen har periodvis haft svårt att acceptera pressens granskning och det har förekommit förslag om att försöka begränsa den genom en särskild mediekommission. Enligt Reportrar utan gränser förekommer det att journalister övervakas av säkerhetstjänsten, liksom att journalister som rapporterar om korruption inom ANC trakasseras. Hat och hot mot journalister har även uttryckts av ledande oppositionspolitiker, främst från det radikala vänsterpartiet EFF. I Reportrar utan gränsers senaste jämförelse av pressfrihet i 180 länder hamnar Sydafrika på plats 38, vilket är ungefär samma placering som under de senaste tio åren. Landet är ett av tre afrikanska länder som bedöms tillhöra den näst högsta av indexet fem kategorier (se hela listan här). 

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättsväsendets oberoende är skyddat i grundlagen och efterlevs i allmänhet väl, men rättssystemet lider av andra problem som överbelastning, snåriga byråkratiska rutiner, brist på kvalificerad personal och korruption. I kombination med mycket hög brottslighet resulterar detta ibland i att brottsmisstänkta inte lagförs inom rimlig tid eller att det sker på undermåliga grunder.

Hundratals poliser har dömts för korruption och tusentals har avskedats efter att ha begått brott. Varje år inträffar många dödsfall vid polisingripanden och i häkten. Tortyr är enligt lag förbjudet men enligt flera människorättsorganisationer förekommer tortyr i häkten.

World Justice Project rankar Sydafrika på plats 57 i sitt senaste index över hur rättsstaten fungerar i 142 undersökta länder (se listan här). I en regional jämförelse hamnar Sydafrika på femte plats.

Landets fängelser är överbelagda och lever inte upp till internationell standard.

Dödsstraffet avskaffades 1997.

Om våra källor

Sydafrika – Aktuell politik

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Sydafrika – Inrikespolitik och författning

Sydafrika är en republik med ett i grunden parlamentariskt styrelseskick där presidenten är både stats- och regeringschef. Sedan demokrati infördes 1994 har den tidigare befrielserörelsen ANC dominerat politiken. Stödet för partiet har minskat gradvis och efter valet 2024 tvingades ANC blida en samlingsregering för att kunna regera vidare. Korruption, kriminalitet, hög arbetslöshet och stora ekonomiska skillnader är viktiga politiska frågor.

Under apartheidtiden som varade från 1948 fram till början av 1990-talet saknade svarta sydafrikaner helt politiska rättigheter (se Modern historia). Numera är Sydafrika en fullvärdig demokrati med en grundlag som garanterar mänskliga rättigheter och allas likhet inför lagen.

ANC har ensamt kunna regera sedan demokrati infördes 1994 men i parlamentsvalet 2024, förlorade partiet sin majoritet i parlamentet (se Kalendarium).

För att kunna fortsätta regera tvingades ANC att söka stöd bland andra partier. När parlamentet samlades för att svära in de nya ledamöterna röstade det med god marginal fram ANC:s Cyril Ramaphosa för en andra presidentperiod. I slutet av juni presenterade han sin nya regering. Det tidigare oppositionspartiet DA fick sammanlagt sex ministerposter, bland annat med ansvar för den viktiga jordbrukssektorn och inrikesfrågor. Ytterligare fem mindre partier belönades med ministerposter, och två med viceministerposter.

President Cyril Ramaphosa svärs in för en andra mandatperiod i juni 2024. För första gången på 30 år måste ANC söka stöd hos andra partier för att kunna bilda regering. Foto: AP Photo/Shiraaz Mohamed

Partierna i samlingsregeringen sträcker sig ideologiskt från vänsterkanten till den konservativa högerkanten. Några av de tidigare ANC-ministrarna som stod den skandalomsusade expresidenten Jacob Zuma (se Modern historia) nära, har rensats ut.

Det vänsterradikala partiet EFF och MK, vars frontfigur är Zuma, utgör landets nya opposition. Zuma fick dock ingen plats i parlamentet eftersom han tidigare dömts till 15 månaders fängelse för domstolstrots.

Besvikna ANC-väljare

Cyril Ramaphosa har varit landets president sedan 2018 då han tog över efter Jacob Zuma som tvingades lämna presidentposten efter ett antal korruptionsskandaler (se Modern historia). En rättegång inleddes mot honom 2021 men sedan dess har Zuma och hans advokater lyckats förhala förhandlingarna.

Många sydafrikaner hoppades att Ramaphosas presidentskap skulle innebära en politisk helomvändning. Men förändringstakten gick långsamt och Ramaphosa försökte samtidigt hålla ihop ett djupt splittrat ANC. Trots korruptionsanklagelserna åtnjöt Zuma stöd hos delar av partiet. I parlamentsvalet 2019 straffade väljarna ANC som gjorde sitt sämsta val dittills. Även i lokalvalet 2021 gick regeringspartiet bakåt. När expresident Zuma valde att gå över till det nybildade partiet MK (se nedan) följde flera av hans lojala politiska vänner med honom. I juli uteslöt ANC officiellt Zuma ur partiet, han hade då varit avstängd sedan i början av året på grund av kopplingarna till MK.

Viktiga frågor

Samlingsregeringen som bildades efter valet 2024 har en lång rad svåra frågor att ta itu med. Sydafrika är ett av de länder i världen där det råder störst ekonomiska skillnader mellan olika befolkningsgrupper. ANC har misslyckats med att få ner den skyhöga arbetslösheten, fattigdomen är fortfarande utbredd bland svarta och landet har under många år lidit av elbrist.

Under 2024 pendlade arbetslösheten mellan 32–34 procent generellt och upp till 62 procent bland yngre, då räknas bara de som fortfarande söker arbete. Om man lägger till alla som gett upp jakten på ett jobb stiger siffrorna. Arbetslösheten är flera gånger högre hos den svarta befolkningen jämfört med den vita, vilket bidrar till landets djupa ekonomiska klyftor. Till detta kommer en utbredd kriminalitet (se Sociala förhållanden) och ett bristfälligt vårdsystem. På den överfulla listan med akuta samhällsproblem finns också det eftersatta och ojämlika utbildningsväsendet (se Utbildning).

Under coronapandemin, som drabbade Sydafrika hårdare än alla andra länder på kontinenten, tvingades många företag att stänga eller avskeda personal. Arbetslösheten ökade, främst bland unga, och fattigdomen spreds till nya grupper. Enligt beräkningar hamnade mer än en tredjedel av alla medelinkomstfamiljer i fattigdom under pandemin. Enligt landets statistiska centralbyrå minskade den förväntade livslängden med 3,5 år i snitt från 2020 till 2021. 

Många års misskötsel av det statliga elbolaget Eskom, har orsakat regeringen mycket huvudbry. Schemalagda elavbrott beräknades 2022 ha kostat motsvarande en fjärdedel av landets BNP. Sydafrikanska centralbanken uppskattar att strömavbrotten minskat tillväxten med 1,8 procent, andra finansinstitut anser att skadan på ekonomin varit ännu större. Flera organisationer och partier har dragit regeringen och Eskom inför domstol eftersom de anser bristen på el är ett brott mot de medborgerliga rättigheter som garanteras i landets grundlag.

I mars 2023 tillsattes en särskild minister för elektricitet, Kgosientsho Ramokgopa, som fick förnyat förtroende vid regeringsbildningen 2024. Tillförlitlig el är en nyckelfråga för Sydafrikas utveckling och under Ramokgopa har tydliga förbättringar skett. I oktober 2024 noterade landet 200 dagar utan schemalagda strömavbrott.

Samlingsregeringens utmaningar

Strax före valet undertecknade president Ramaphosa en ny lag gällande ett nationellt sjukförsäkringssystem som DA motsatte sig. Orsaken till kritiken var bland annat att landets finanser var för dåliga och att upplägget bäddade för korruption (se Sociala förhållanden). Sjukförsäkringen, jämte en ny skollag som ger staten mer makt över intagningskrav och undervisningsspråk i landets skolor, är två frågor som kommer sätta den nya regeringen på prov.

Ramaphosa har lovat att den här presidentperioden sjösätta stora infrastrukturprojekt, blåsa nytt liv i landets industrier och öka ett exporten av förädlade råvaror. Parallellt ska stimulanspaket som ska skapa fler jobb, och därmed minska fattigdomen, prioriteras.  

Följ den löpande utvecklingen i  Kalendarium.

FÖRFATTNING

Sydafrika har sedan början av 1990-talet gått från ett system där landets svarta majoritetsbefolkning saknade rösträtt, till att vara en fullvärdig demokrati med en grundlag som garanterar mänskliga rättigheter och framhåller allas likhet inför lagen.

Under apartheidtiden från 1948 fram till början av 1990-talet saknade icke-vita sydafrikaner helt politisk representation. 1984 infördes ett trekammarparlament för vita, färgade och indier, men de svarta stod fortsatt utanför. Sedan apartheid avskaffats infördes en tillfällig författning som gav alla vuxna rösträtt vilket banade väg för val till Sydafrikas första demokratiska parlament 1994. Den nuvarande författningen antogs 1996 och landet har ett parlamentariskt statsskick.

Parlamentet utser presidenten för en femårsperiod. Han eller hon kan väljas om högst en gång. Presidenten utser ministrarna, leder regeringens arbete och är överbefälhavare. Han eller hon kan avsättas genom misstroendevotum eller riksrättsförfarande.

Den lagstiftande makten innehas av parlamentets två kamrar – nationalförsamlingen och nationella provinsrådet. Nationalförsamlingens 400 ledamöter utses i allmänna val vart femte år enligt ett proportionellt valsystem. Provinsrådets 90 medlemmar utses av provinsernas lagstiftande församlingar (se nedan). Provinsrådet har som uppgift att ta ställning till de lagar som antas i nationalförsamlingen.

För att få rösta krävs att man har fyllt 18 år och registrerar sig i röstlängden. Valdeltagandet har gått ned betydligt sedan det första demokratiska valet 1994 då 85 procent av den vuxna befolkningen gick till valurnorna. Det officiella valdeltagandet vid parlamentsvalet 2024 var 58,6 procent, att jämföra med 66 procent 2019. Även andelen sydafrikaner som inte ens registrerade sig för att kunna rösta, minskade.

Den minskade benägenheten att rösta kan tolkas som besvikelse över utvecklingen (se Modern historia). Opinionsundersökningar visar på en stor partilojalitet och att det i synnerhet bland den svarta befolkningen är ett stort steg att rösta på något annat parti än ANC. Trots att de är missnöjda med partiet väljer många därför att röstskolka hellre än att byta parti. 

Författningsändringar fordrar två tredjedelars majoritet i nationalförsamlingen. För att ändra författningens deklaration om mänskliga rättigheter krävs tre fjärdedelars majoritet.

Sydafrika är indelat i nio provinser. Varje provins har en lagstiftande församling med 30–100 ledamöter beroende på befolkningens storlek. Provinsval hålls vart femte år samtidigt med parlamentsvalet. På kommunal nivå finns 231 fullmäktigeförsamlingar – åtta storstadsområden och 205 kommuner. Ledamöterna tillsätts i allmänna val vart femte år, ungefär mitt emellan de nationella valen. I samband med lokalvalen utses också representanter till de 44 distrikten som utgör en administrativ mellannivå mellan provinser och kommuner. 

Läs mer om Sydafrikas rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER 

Det finns ingen fast nedre spärr för att komma in i parlamentet, det räcker att få ihop tillräckligt med röster för minst ett mandat. Vid valet 2024 lyckades 18 politiska partier med detta. De flesta har bara ett eller två mandat och är helt överskuggade av de fåtaliga större partierna.

Sydafrikas dominerande politiska parti är Afrikanska nationalkongressen (African National Congress, ANC), som haft regeringsmakten sedan 1994. Partiet stod på topp i valet 2004 då nästan 70 procent av rösterna tillföll ANC. Sedan dess har valresultaten blivit allt sämre. 2024 gjorde partiet sitt sämsta val någonsin och fick endast 40 procent av rösterna. ANC valde då att bilda en samlingsregering med åtta andra partier.

Partiet bildades 1912, fick namnet ANC 1923 och drev krav på rösträtt och andra politiska rättigheter för landets svarta och färgade befolkning. På 1950-talet ledde ANC massprotester mot apartheidsystemet. 1960 förbjöds ANC och efter en polismassaker på demonstranter samma år övergavs ickevåldsprincipen (se Modern historia). 1964 dömdes Nelson Mandela och andra ledande ANC-medlemmar till livstids fängelse. På 1960-talet vidgade ANC sitt samarbete med Sydafrikanska kommunistpartiet (South African Communist Party, SACP), som hade vita medlemmar. Därefter kunde även de som inte var svarta bli medlemmar i ANC. Förbudet mot ANC hävdes 1990, Mandela frigavs och partiet vann överlägset landets första demokratiska val 1994. Mandela valdes av parlamentet till landets president.

ANC bildade vid början av 1990-talet en allians med kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu (Congress of South African Trade Unions). Därmed fick kommunisterna och Cosatu representation och inflytande i regeringen vilket också ledde till spänningar. ANC:s mer marknadsekonomiska inriktning har kritiserats av de övriga i alliansen.

Den första utbrytningen ur ANC sedan partiet fick makten blev partiet Folkets kongress (Congress of the People, Cope) som grundades 2008 av två förgrundsfigurer inom ANC. Cope fick drygt sju procent i valet 2009 men föll sedan sönder i interna maktstrider. I valet 2024 fick partiet noll mandat.

Demokratiska alliansen (Democratic Alliance, DA), har varit största oppositionsparti sedan 1999 och har makten i Västra Kapprovinsen. Efter valet 2024 är partiet en del av landets stora samlingsregering och innehar sex ministerposter. Partiet hette tidigare Demokratiska partiet (Democratic Party, DP) och samlade den liberala oppositionen mot apartheid bland engelsk­talande vita. Kapstadens borgmästare Helen Zille valdes 2007 till partiledare för DA. Hon avgick i maj 2015 då partiet fick sin första svarta ledare, Mmusi Maimane. Förhoppningarna på honom var stora men valet 2019 blev en besvikelse. Efter interna stridigheter avgick Maimane i slutet av 2019. Den vita partiveteranen John Steenhuisen hoppade in som tillförordnad ersättare och valdes ett år senare till ny partiledare. I juni 2024 utsågs han till landets jordbruksminister.

DA anklagas ofta för att vara ett parti för vita trots att de vita väljarna numera är i minoritet och dess största väljargrupp består av färgade. Partiet har vuxit stadigt genom alla val fram till valet 2019 då det tappade en handfull mandat, dessa återvanns 2024 då DA åter fick 22 procent av rösterna, precis som i valet 2014.

Inför valet 2024 gick ANC-veteranen och expresidenten Jacob Zuma över till det nystartade partiet MK. Beteckningen står för uMkhonto We Sizwe (vilket betyder Nationens spjut och var namnet på ANC:s väpnade gren under apartheidtiden). ANC:s försök att på juridisk väg stoppa partiet från att använda namnet misslyckades. En vecka före valdagen förklarade däremot författningsdomstolen att Zuma inte var valbar med hänvisning till att han 2021 dömdes till 15 månaders fängelse. Först fem år efter avtjänat straff får en person som är dömd till mer än 12 månaders fängelse ställa upp i ett val.

Trots alla kontroverser kring partiet och Zuma blev MK tredje största parti, främst tack vare zulufolkets röster (Jacob Zuma är zulu). Partiet bestred valresultatet och bojkottade först parlamentsinvigningen, men tio dagar senare svors de nya parlamentsledamöterna in och bildar opposition med EFF (se nedan). MK har bland annat på sin agenda att skrota landets grundlag som partiet anser vara kolonial.

Vänsterradikala Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF) fick se sig omsprunget av MK i valet 2024 då partiet förlorade sin plats som landets tredje största politiska kraft. EFF leds av Julius Malema som tidigare var ordförande i ANC:s ungdomsförbund men som sparkades ut efter rasistiska uttalanden och hård kritik mot den dåvarande partiledningen under Jacob Zuma. EFF vill bland annat förstatliga gruvor och jordbruks­mark, samt bedriva en tuffare politik mot landets vita befolkning. Partiet gjorde sitt bästa val 2019 då det nästan fördubblade sitt antal mandat i parlamentet. Partiets företrädare är stridbara och utmärker sig i parlamentet genom att bära röda overaller och gruvarbetarhjälmar. De har vid flera tillfällen orsakat tumult i parlamentet genom att störa ordningen. 

Inkatha – frihetspartiet (Inkatha Freedom Party, IFP) var ursprungligen en kulturrörelse för zuluer bildad 1922. Rörelsen registrerades som en politisk organisation 1975 under ledning av Mangosuthu Buthelezi, regeringschef i det så kallade hemlandet KwaZulu (se Modern historia). En våldsam och dödlig politisk kamp utkämpades under början av 1990-talet mellan Inkatha och ANC, som ansåg att Buthelezi svek kampen mot apartheid. I hemlighet stödde apartheidregimen Inkatha i kampen mot ANC. Minst 15 000 människor miste livet i sammandrabbningar mellan de båda organisationerna. Inkatha försvagades successivt och fick i valet 2014 bara tio mandat men stärkte sin ställning såväl 2019 som 2024 då partiet kom fyra. Buthelezi ersattes som partiordförande 2019 av Velenkosini Hlabisa. I den nya samlingsregeringen utsågs Hlabisa till minister för lokala och traditionella frågor.

Parlamentets femte största parti är Patriotiska alliansen (Patriotic Alliance, PA) som är ett konservativt, kristet och främlingsfientligt parti. Partiet grundades 2013 men kom in i parlamentet först i valet 2024. Ledaren Gayton McKenzie, dömdes till flerårigt fängelsestraff som gängkriminell på 90-talet, men omvändes i fängelset. Eftersom det gått mer än fem år sedan han avtjänat sitt straff är han åter valbar, till skillnad mot Jacob Zuma (se ovan).

Genom PA:s inträde i parlamentet halkade Frihetsfront Plus (Vryheidsfront Plus, VF+) ned till en sjundeplats. VF+ grundades 1994 och attraherar huvudsakligen vita väljare. Partiet vill ha ökat provinsiellt självstyre och dess politik värnar främst om vita afrikaanstalandes intressen. Partiet motsätter sig den positiva särbehandlingspolitik för svarta som ANC drivit (se Ekonomisk översikt) och motsätter sig en jordreform när mark skulle gå från vita markägare till svarta utan kompensation.

ANC, DA, IFP, PA och VF+ utgör, tillsammans med några mindre partier, landets samlingsregering. Partiet Good leds av turistministern Patricia de Lille, som är en av landets politiska veteraner från Västra Kapprovinsen. Panafrikanska kongressen (Pan Africanist Congress, PAC) bröt med ANC 1959 då PAC inte kunde förlikas med ANC:s ideologi att ”landet tillhör alla, både svarta och vita”. I den nya regeringen fick PAC ta hand om ministerposten för landsbygdsutveckling och jordreform. Två mindre partier, UDM och Al Jama-ah, fick representation bland de många vice minister-poster som Ramaphosa delade ut. Även partiet Rise Mzansi utgör en del av samlingsregeringen men tilldelades ingen ministerpost.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Sydafrika i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Sydafrika: ANC kan tappa greppet (2024-05-23)
ANC – från hopp till förfall (2022-12-08)
Elkrisen som bromsar Södra Afrikas ekonomiska motor (2022-10-27)
Rättegång mot ex-president ger fingervisning om Sydafrikas framtid (2021-06-11)
Partisplittring hämmar utvecklingen i Sydafrika (2019-12-12)

Sydafrika – Utrikespolitik och försvar

Efter Sydafrikas demokratisering 1994 utvecklade regeringen goda relationer med USA och övriga västvärlden. Regeringen behöll samtidigt nära band till länder som Iran, Kuba och Libyen, vilka stöttat ANC:s kamp mot den tidigare apartheidregimen. Sydafrika värnar om sin alliansfrihet, något som fått skarp kritik efter Rysslands invasion av Ukraina 2022.

Relationerna till Moskva har varit goda sedan apartheidtiden då Sovjetunionen stödde ANC:s kamp mot rasåtskillnadslagarna. Trots skarp kritik från väst har Sydafrika hävdat sin alliansfrihet och vägrat att fördöma Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina 2022. Sydafrika har också dragit på sig kritik efter en gemensam flottövning med Ryssland och Kina, och har anklagats av USA för att ha försett Ryssland med vapen.

Eftersom apartheidregeringen i Sydafrika ansågs vara en garant för att hindra spridningen av kommunismen, stöddes den av USA fram till mitten av 1980-talet. ANC klassades som en terroristorganisation och Nelson Mandela stod på USA:s lista över terrorister. Efter att demokrati infördes har Sydafrika byggt goda relationer med USA och väst, inte minst vad gäller handel och ekonomi. Sydafrikas hållning till Ryssland har visserligen inneburit en påfrestning i relationerna med västvärlden efter invasionen av Ukraina, men USA lägger sig vinn om att odla banden till Sydafrika eftersom landet ses som en viktig partner och allierad.

Bortom Europa

Sydafrika är sedan 2010 medlem i Brics, en sammanslutning som vill se en världsordning som bättre speglar behoven hos länderna i det globala syd (Afrika, Asien och Latinamerika). De diplomatiska och politiska frågorna har med åren fått ett allt större utrymme i Brics.

Sydafrikas relation till Bricskollegan Kina har blivit allt viktigare. Sydafrika har flera gånger dragit på sig internationell kritik för sin vägran att ge visum till tibetanernas andlige ledare Dalai lama, bland annat då denne var inbjuden att fira sin gode vän ärkebiskop emeritus Desmond Tutus 80-årsdag. Sydafrika vill ogärna stöta sig med Kina som har gjort omfattande investeringar i Sydafrika. Handelsutbytet med Kina är betydande och har stärkt banden till Peking. När regeringen uppmanade Taiwan att flytta sitt kontor från huvudstaden Pretoria (där de flesta utländska ambassader ligger) till Johannesburg, anklagades Sydafrika för att böja sig för kinesiska påtryckningar .

I FN-omröstningar har Sydafrikas agerande väckt förvåning då landet vid flera tillfällen lagt ner sin röst vid fördömande av enskilda länders kränkningar av mänskliga rättigheter. Kritiker menar att Sydafrikas tysta diplomati och lojalitet med tidigare och nuvarande allierade har fått gå före försvaret av demokrati och mänskliga rättigheter

Relationen mellan Sydafrika och Israel nådde under 2023 ett bottenläge. ANC har under lång tid fördömt Israels politik mot palestinierna och jämställt den med rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika. Efter krigsutbrottet mellan Israel och Hamas i oktober 2023, återkallade Sydafrika sina diplomater från Israel och parlamentet röstade för att stänga den israeliska ambassaden i Pretoria. Det är upp till regeringen att fatta det slutliga beslutet i frågan. Sydafrika har anmält Israel till den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och den Internationella domstolen (ICJ) för misstänkta krigsförbrytelser och folkmord. Israel kallar anklagelserna för "grundlösa" och menar att Sydafrika "cyniskt utnyttjar" ICJ. I januari 2024 beslutade ICJ om sex provisoriska åtgärder och beordrade bland annat Israel att vidta alla åtgärder för att förhindra folkmordsbrott i Gazaremsan samt säkerställa tillhandahållandet av humanitär hjälp till civila. Senare samma år fördömde Sydafrika även Israels anfall mot Libanon.

Viktig aktör i närområdet

I den egna regionen har Sydafrika fortsatt att spela en ledande roll men på ett annat sätt än under apartheidtiden då de vita styrde (se Modern historia). På den tiden sökte regeringen i Sydafrika skapa oro i grannstaterna genom sabotage och stöd till regeringsfientliga grupper. Ambitionen var att bekämpa vad man såg som Sovjetunionens och världskommunismens anstormning via Angola, Moçambique och ANC-gerillan som var baserad i grannländerna.

När Sovjet i slutet av 1980-talet avvecklade sitt engagemang i konflikter i tredje världen, bland annat i södra Afrika, förändrades Sydafrikas regionalpolitik. Nu satsade landet i stället på ökad handel, politiska kontakter och aktiv medling i konflikter i närområdet.

Sydafrikakontrollerade Namibia blev självständigt 1990. Förhållandet mellan de två nationerna är överlag bra men de är inte överens om gränsdragningen längs Oranjefloden och förhandlingar pågår. Sedan apartheidsystemet avskaffats blev Sydafrika 1994 medlem av den regionala organisationen för ekonomisk utveckling SADC (Southern African Development Community). Sydafrikas dominans som ekonomisk stormakt skapade obalans i SADC-samarbetet och relationerna med grannstaterna har kärvat en del, men numera är Sydafrikas relationer till grannländerna i allmänhet goda, även om det ibland hörs kritik i grannstaterna mot att landets regering agerar storebror.

Sydafrika har fått en hel del kritik, både nationellt och internationellt, för att regeringen upprätthållit goda relationer med Zimbabwe trots svåra missförhållanden och övergrepp där. Kritiken var särskilt stark så länge Robert Mugabe satt vid makten i Zimbabwe men den har fortsatt även efter Mugabes avgång hösten 2017.

Sydafrika har medlat i en rad regionala konflikter, till exempel i Angola, Moçambique, Rwanda, Burundi och Kongo-Kinshasa. År 1998 gick Sydafrikas armé in i Lesotho för att på regeringens begäran slå ned ett uppror. Den sju månader långa insatsen blev blodig och orsakade internationell kritik. Även 2015 ingrep Sydafrika i Lesotho då den sydafrikanske vicepresidenten Cyril Ramaphosa medlade i en konflikt mellan Lesothos regering och en fraktion av militären som hotade med en kupp.

En återkommande stötesten i regionen är förhållandena för afrikanska invandrare i Sydafrika. Landet kritiseras ofta av sina grannar för att inte tillräckligt kraftfullt ta itu med den rasism och de fysiska angrepp som många invandrare i Sydafrikas slumområden tvingas utstå. Hundratals invandrade afrikaner har dödats sedan 2008 då de första stora protesterna mot invandrare utlöstes. President Cyril Ramaphosa har inte varit lika konfrontativ som sin företrädare Jacob Zuma vilken valde att kritisera grannländernas ledare för att deras medborgare kände sig nödgade att lämna sina hemländer. Men Cyril Ramaphosa har inte lyckats lösa problemet.

Försvar

Inför demokratiseringen 1994 förändrades Sydafrikas värnpliktsarmé till yrkesarmé och började integrera tidigare gerillasoldater från befrielserörelserna ANC och PAC samt soldater från de före detta så kallade hemländerna (se Modern historia). Integrationen periodvis varit problemfylld.

Försvarsbudgeten har minskat kraftigt efter apartheidtiden och antalet soldater med den. Samtidigt har vapenarsenalen moderniserats till höga kostnader. Omkring millennieskiftet gjorde regeringen stora och kritiserade vapenköp (se Modern historia) som inkluderade fartyg, ubåtar, helikoptrar och svenska JAS Gripenplan. Köpen har omgärdats av anklagelser om korruption och mörkläggning.

De flesta av Sydafrikas 26 JAS Gripenplan står parkerade eftersom det inte finns några pengar till att flyga eller underhålla dem. Bara ett fåtal piloter är kvalificerade för flygplanstypen.

Under apartheidtiden då FN riktade ett vapenembargo mot Syd­afrika byggde landet upp en omfattande vapenindustri. Den har delvis privatiserats och gått över till civil produktion. Vapenexporten har fortsatt, även till krigförande länder, vilket väckt internationell kritik.

Sydafrika hade tidigare ett kärnvapenprogram, som lades ner i och med det kalla krigets slut. Landet undertecknade 1999 det internationella provstoppsavtalet. År 2014 framkom det att Sydafrika fortfarande har 350 kilo höganrikat uran av vapenkvalitet i lager. USA har begärt att uranet överlämnas eller förstörs, med Sydafrika har hittills vägrat.

Sydafrika deltar med militär och polis i flera internationella FN-insatser. Sydafrika har också en flottenhet som periodvis har bekämpat pirater utanför Moçambiques kust.

Sydafrikas våldsamma historia, omställningen från militärstat till demokrati och den kraftiga nedskärningen inom försvaret gör att det finns gott om arbetslösa veteraner från armén och polisväsendet. Många har sökt sig till den inhemska privata säkerhetsindustrin. Sydafrikaner verkar även som legosoldater runtom i världen, trots att det är förbjudet i lag.

Om våra källor

Sydafrika – Ekonomisk översikt

Omfattande mineraltillgångar har historiskt utgjort grunden för Sydafrikas ekonomi. Platina, guld, kol och diamanter har länge burit upp exporten. Även jordbruket är en viktig näringsgren. De senaste decennierna har tillverkningsindustrin, turism och informationssektorn vuxit starkt.

Sydafrika har en av Afrikas största och mest välutvecklade ekonomier men har upplevt stora svårigheter även efter att demokrati infördes och investerarna återvände efter att ha bojkottat landet under apartheidtiden. Landet klassas som ett övre medelinkomstland enligt Världsbankens klassificering som delar in världens länder i fyra olika inkomstkategorier (se alla länder i Afrika  här).

Tillväxten har åkt berg- och dalbana under hela perioden men har i snitt legat närmare 2,8 procent om man bortser från två djupdykningar – under finanskrisen 2008 samt under första pandemiåret 2020, se diagram här. I mars 2024 konstaterade landets motsvarighet till SCB att Sydafrika undvikit recession med minska möjliga mariginal. Tillväxten var då 0,1 procent.

BNP per person har nästan fördubblats, även om dagens nivå är lägre än toppnoteringen 2011. Fördelningen av välståndet är alltjämt ett gigantiskt problem för den sydafrikanska ekonomin (se Sociala förhållanden).

Den främsta tillväxtsektorn är turismen. Tio procent av alla arbetstillfällen finns numera inom turistnäringen. Fram till coronapandemin, som bröt ut 2020, svarade turistsektorn för cirka 9 procent av BNP. Efter en kraftig nedgång under 2020–2021, visade siffrorna över antalet besökare 2022–2023 att återhämtningen gått hyfsat snabbt.

Social oro och minskad lönsamhet

Under 2010-talet präglades ekonomin av landets strukturella problem. Korruptionen växte i omfattning samtidigt som produktiviteten i industrin förblev låg. Den tidigare presidenten Jacob Zuma beskylls för att ha misskött och medvetet berett väg för utarmningen av flera statliga bolag.

Under 2012 pågick omfattande strejker i gruvindustrin och de spred sig till övriga delar av samhället. Flera kreditvärderingsinstitut sänkte landets kreditbetyg med hänvisning till politikernas oförmåga att ta itu med de sociala problemen. Randen föll i värde gentemot andra valutor och de utländska direktinvesteringarna minskade. 2010-talet kännetecknades också av omfattande strejker, hög inflation och svag ekonomisk tillväxt.

Lönsamheten för jordbruk, gruvor och industri har avtagit eftersom låga löner har fördröjt rationaliseringar och teknisk utveckling. Oklarheter kring den politiska utvecklingen i landet, där politiska röster höjts för förstatligande av gruvindustrin och en framtvingad omfördelning av privat ägande, har också försenat nödvändiga investeringar och lett till oro inom näringslivet.

Sedan apartheidssystemet avskaffades har många samhällsfunktioner helt eller delvis privatiserats och andelen jobb i den offentliga sektorn har minskat. Det har periodvis varit en uppslitande process med strejker och protester, bland annat under ledning av den fackliga landsorganisationen Cosatu. Privatiseringen har däremot inte nått de mest strategiska samhällsfunktionerna. Staten kontrollerar till exempel fortfarande det krisande elproducenten Eskom och transport- och oljeledningsbolaget Transnet.

Ett stort samhällsproblem, med mycket negativa konsekvenser för näringslivet, är så kallad load shedding det vill säga schemalagda elavbrott, som har införts eftersom det är brist på el (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Den höga arbetslösheten, som brukar beräknas till cirka 30–35 procent, har tvingat in många i den informella sektorn. För fattiga sydafrikaner är det enda möjligheten att försörja sig. Denna skuggekonomi är en omdiskuterad men generellt sett accepterad del av samhället. För anställda sydafrikaner och egenföretagare finns en lönetröskel för när de måste börja betala inkomstskatt. Knappt 10 procent av befolkningen tjänar så mycket att de betalar inkomstskatt.

När president Cyril Ramaphosa kom till makten 2018 lovade han att vända den negativa trenden. Efter hans första mandatperiod syns fortfarande ingen ljusning.

Utrikeshandel

Sydafrika är starkt beroende av sin utrikeshandel och världsmarknadspriset på råvaror, i synnerhet metaller och mineral, har stor påverkan på landets ekonomi. Sedan 2012 råder underskott i handelsbalansen, det vill säga kostnaderna för importen överstiger intäkterna för exporten. I början av 2020 noterades det största underskottet någonsin.

Sydafrika är medlem i tullunionen för södra Afrika (Sacu) och har skrivit under och ratificerat et afrikanska frihandelsavtalet AFCFTA som trädde i kraft 2021.

Sydafrika har frihandelsavtal med EU, som bland annat köper mycket sydafrikanskt vin. Sydafrika ingår även i USA:s handelssamarbete med Afrika AGOA, och är USA:s största handelspartner på den afrikanska kontinenten.

Handeln med Kina har vuxit snabbt och gjort landet till Sydafrikas största exportmarknad. Därmed är Sydafrikas ekonomi starkt beroende av den ekonomiska utvecklingen i Kina. Även handeln inom den egna regionen har ökat kraftigt men där är volymerna små. Inom det regionala utvecklingssamarbetet SADC i södra Afrika finns ett frihandelsavtal.

Utmaningar på sikt

ANC-regeringens stora samhällsekonomiska utmaning är att bekämpa massfattigdomen och arbetslösheten samtidigt som näringslivet måste effektiviseras för att locka nya investerare. Faktorer som talar till Sydafrikas nackdel är politisk instabilitet, upplopp riktade mot afrikanska invandrare och den byråkrati som följer på reglerna för hur personalen ska vara sammansatt. Positiv särbehandling av svarta infördes i slutet av 1990-talet i ett försök att jämna ut de ekonomiska klyftorna i landet, men har på det stora hela inte uppnått målet.

Utländska företag väljer alltmer sällan Sydafrika som en språngbräda till övriga länder på kontinenten. Det blir vanligare att de i stället etablerar sig direkt i andra afrikanska länder där tillväxten är högre.

Landet finns med på det internationella organet FATF:s grå lista över länder som inte gör tillräckligt för att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism, men som aktivt arbetar med FATF för att förbättra situationen.

Om våra källor

Sydafrika – Naturtillgångar, energi och miljö

Sydafrika har stora mineraltillgångar, bland annat platina och guld. Inhemskt kol är den viktigaste energikällan. Betydande fynd av fossilgas har gjorts och sökande efter olja pågår utanför kusten. Utvecklingen av förnybara energikällor går långsamt. Ett stort samhällsproblem är bristen på elektricitet.

Sydafrikas exportintäkter kommer till stor del från metaller och mineral. Sydafrika har världens största reserver av platina och är världens främsta producent av krom. Sydafrika beräknas också ha hälften av världens guld och tre fjärdedelar av allt mangan. Landet har även stora fyndigheter av vanadium liksom diamanter och uran.

Platina är Sydafrikas viktigaste exportprodukt, därefter följer kolbriketter och guld. Även järnmalm är viktigt för exporten. Sammanlagt står metallprodukter, mineral och ädelstenar för omkring 8 procent av landets BNP (gruvsektorn är också en viktig arbetsgivare med närmare 500 000 anställda).

Gruvnäringen har dock varit på tillbakagång under flera år, med stora produktionsstörningar under coronapandemin 2020–2021 då Sydafrika införde strikta restriktioner vilket försvårade såväl produktion som export. Efter pandemin har landets stora brist på elektricitet drabbat gruvnäringen hårt. Ytterligare ett problem är den statliga järnvägen som fungerar dåligt vilket försvårar transporterna.

Fyndigheter av fossilgas (naturgas) finns främst till havs och utvinns på flera olika platser. Fler fält är under uppbyggnad.

Sökandet efter olja, liksom metoden att utvinna fossilgas genom så kallad frackning har väckt stor debatt i landet. Frackning kallas också för hydraulisk spräckning, och går ut på att stora mängder vatten och kemikalier injiceras i marken, något som kan få mycket negativa miljökonsekvenser. Planera på att utvinna fossilgas genom frackning i halvöknen Karoo har, efter många år i träda, återupptagits. Lantbrukare och miljöorganisationer motsätter sig planerna.

Oljebolaget Shells seismiska kartläggning av havsbotten utanför den naturkänsliga Wild Coast i östra Sydafrika, har dragits inför domstol av miljöorganisationer. I sitt utslag stoppade domstolen vidare exploatering bland annat med argumentet att lokalbefolkningen inte konsulterats. Shell har överklagat utfallet.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Sydafrika är helt beroende av billig inhemsk kol för sin energiförsörjning. Drygt 70 procent av landets samlade energiproduktion kommer från kol. Olja är den näst största energikällan, därefter kommer biobränsle och andra förnybara energikällor. Kolets andel har i princip varit konstant sedan 1990. Sedan mitten av 2010-talet pågår utbyggnaden av vind- och solkraft men utvecklingen går mycket långsamt och har i vissa perioder stått helt stilla.

Att fasa ut kolkraften är en politiskt het fråga eftersom det skulle innebära att tusentals människor förlorar sina jobb. Den gröna omställningen väcker därför oro i de lokalsamhällen som berörs.

Sydafrikas elektricitet produceras till 86 procent av kol. Endast 9 procent av elektriciteten kommer från förnybara källor som vattenkraft, vindkraft och solenergi.

Sydafrika har ett kärnkraftverk som togs i bruk 1984. I slutet av 2023 meddelade regeringen att det finns planer på att bygga ut kärnkraften som i dag står för 2,5 procent av energiförsörjningen och 5 procent av elproduktionen.

Andelen hushåll med elektricitet har från 1994 till 2021 ökat från 50 till 89 procent men kapaciteten i kraftverken räcker inte till. Eftersatt underhåll och ekonomisk vanskötsel av den statliga elproducenten Eskom är tillsammans med ökad förbrukning bidragande faktorer. Planerade elavbrott, så kallad ”load shedding” förekommer i hela landet. Trots löften om att fasa ut behovet av load shedding var 2023 det värsta året någonsin med perioder då strömavbrotten sammanlagt kunde uppgå till 10–12 timmar dagligen. Normalt är strömmen borta 2–4 timmar om dagen och under 2024 sågs tydliga förbättringar. I september noterades 150 dagar utan strömavbrott.

KLIMAT OCH MILJÖ

Sydafrika räknas bland de 20 länder i världen som släpper ut mest växthusgaser. Det stora beroendet av kolkraft gör att Sydafrika också är det landet i Afrika som släpper ut mest växthusgaser totalt sett. Om man mäter utsläpp per invånare hamnar landet däremot på en fjärde plats, långt efter grannen Botswana som ligger i topp.

De sydafrikanska utsläppen steg med 70 procent från 1990 till en topp nåddes 2019.

Sydafrika har lämnat in en uppdaterad nationell klimatplan (NDC) och en långsiktig strategi (LTS) för hur målen i Parisavtalet ska uppnås. Enligt den nationella klimatplanen ska utsläppen minska med en tredjedel fram till 2030. Målet att nå nettonollutsläpp är satt till 2050.

Under det internationella klimatmötet i Glasgow 2021, COP26, slöt Sydafrika och flera västerländska nationer ett pilotavtal rörande klimatfinansiering. Avtalet har kritiserats av bland annat miljöorganisationer eftersom de utlovade pengarna inte är bidrag utan utgörs av lån, vilket går emot principen att rika länder ska bistå fattiga länder att fasa ut smutsiga energikällor.

Den sydafrikanska regeringen har antagit en färdplan för en rättvis energiomställning. Planen, som beräknas kosta 25 miljarder dollar, kan endast genomföras med ekonomiskt stöd utifrån. I slutet av 2023 meddelade Världsbanken att den beviljat ett lån på 1 miljard dollar för att hjälpa Sydafrika i förändringsarbetet av energisektorn.

Klimatutmaningar

Sydafrika ligger i mitten av klimatanpassningsindexet ND-Gain (se hela listan här). Enligt ND-Gains sammanställning är Sydafrikas sårbarhet för klimatförändringar mindre än många andras länders, särskilt jämfört med andra länder i Afrika, men landet har också låg kapacitet att hantera ett ändrat klimat.

Sydafrika är ett torrt land och vattenbrist är i vissa regioner ett stort problem. Mellan 2015 och 2018 var Västra Kapprovinsen särskilt hårt drabbat efter flera år med dåliga regn. På många platser, inklusive i mångmiljonstaden Kapstaden, tvingades myndigheter och invånare till extrem sparsamhet för att inte få helt slut på vatten. Den sydafrikanska vintern 2018 regnade det till slut tillräckligt för att avhjälpa den mest akuta krisen men problemet väntas återkomma. I landets östra delar är häftiga regn och översvämningar ett allt vanligare problem. I april 2022 dödades omkring 450 människor i översvämningar och 4 000 hem förstördes.

Övriga miljöproblem

Farliga utsläpp och restprodukter från gruvindustrin som inte tas om hand hotar miljön. Kemikalier som används i gruvorna fälls ut i jorden och förorenar närliggande vattendrag.

En del vatten importeras från ett stort vattenprojekt i Lesotho. Projektet har kritiserats av miljövänner som menar att anläggningarna stör den ekologiska balansen.

Jordar överutnyttjats och utarmas vilket leder till jordförstöring. Andra bekymmer är omfattande luftföroreningar i storstäderna och de hot som en växande befolkning utgör mot landets unika flora och fauna. Miljö- och rättsgrupper har stämt regeringen för den dåliga luftkvaliteten i områden där landets kolkraftverk ligger. En domstol slog 2022 fast att de stora utsläppen bryter mot invånarnas rätt till en hälsosam levnadsmiljö. Delar av utslaget har överklagats av regeringen.

Om våra källor

Sydafrika – Jordbruk och industri

Arvet efter rasåtskillnadssystemet under apartheidtiden (1948–1994) innebär att vita bönder driver ett utvecklat kom­mersiellt jordbruk, medan de svartas lantbruk är inriktat på självhushåll och ger dålig avkastning. Den viktigaste industrisektorn utgörs av stål- och bilproduktion.  

Sydafrikas jord är medelmåttigt bördig och det nyckfulla klimatet gör att storleken på skördarna varierar kraftigt. Främst lider lantbruket brist på regn och plågas av återkommande torka. Stora dammar har byggts för bevattningsändamål. Väldiga områden är betesmarker.

Majs är den mest utbredda grödan och viktig för såväl hemmamarknad som export. Vete, frukt och grönsaker odlas också rikligt. Andra framträdande jordbruksprodukter är socker, ull, vindruvor, jordnötter och tobak. Sydafrika har världens största apelsinplantage med över en miljon träd.

Vinindustrin i Västra Kapprovinsen har vuxit starkt under senare år med såväl odling och produktion som vinturism.

Sydafrika är i stort sett självförsörjande på viktiga livsmedel men importen ökar. Av den inhemska produktionen kommer 95 procent från de storjordbruk som fortfarande oftast ägs av vita. Bara en av tio nya svarta kommersiella jordbrukare har lyckats bli vinstgivande, enligt regeringens egna uppgifter. Brist på erfarenhet och kapital anges som de viktigaste orsakerna. Även vitas jordbruk gett förhållandevis låg avkastning i internationell jämförelse.

Omtvistad jordreform

Vid apartheids avskaffande 1994 var 90 procent av jordbruksmarken i vit ägo. Då öppnades en möjlighet för svarta att återfå mark som tidigare tvångsövertagits av vita (se Modern historia). Det kom in 80 000 krav innan tidsgränsen gick ut 1998 men jordreformen har hittills varit ett misslyckande. Vid det senaste valet, 2019, hade under tio procent av jordbruksmarken omfördelats från vita till svarta ägare. Regeringens mål är att en tredjedel av jordbruks­marken skall byta ägare från vita till svarta men tidsgränsen för när det ska vara uppfyllt har hela tiden flyttats fram. När Nelson Mandela var president (1994–1999) lovade han att det skulle ta max fem år. Tre decennier senare är det fortfarande långt kvar till målet.

Regeringen har inte vidtagit några åtgärder för att ge småbrukare i de fattiga före detta svarta hemländerna (se Modern historia) privat äganderätt till jorden. I dessa områden kontrolleras marken fortfarande av traditionella ledare som bestämmer vilka som får odla och var. De är en inflytelserik samhällsgrupp som helst ser att läget förblir oförändrat. Hittills har deras lobbyarbete gentemot regeringen varit framgångsrikt. Utan lagfart på marken har bönderna ingen möjlighet att få banklån till investeringar. Det är en viktig orsak till den allvarliga överbetningen och jorderosionen i dessa områden.

Jordreformen har kritiserats i alla läger. Svarta anser att den går för långsamt och de vita anklagar regeringen för att ge jord till många som inte brukar den. Det radikala vänsterpartiet EFF liksom vänsterkrafter inom regeringspartiet ANC har uppmanat till ockupation av mark ägd av vita.

Regeringen initierade 2018 en process för att ändra grundlagen så att mark kan exproprieras utan att ägarna får kompensation. Det var ett försök att återta initiativet i frågan inför valet 2019. President Cyril Ramaphosa har sagt att endast mark som inte används ska kunna komma i fråga för expropriering men andra regeringsföreträdare har skickat mer radikala signaler. I december 2021 misslyckades regeringen att samla de två tredjedelar av rösterna i parlamentet som krävs för en grundlagsändring och frågan om tvångsinlösning fortsätter att vara en del av den politiska debatten. Rätten till jorden är central för många befolkningsgruppers självbild och identitet och frågan fortsätter att väcka starka känslor.

Endast sex procent av landets yta är skogbevuxen. Skogsbruket och träindustrin har därför liten ekonomisk betydelse.

Nära Sydafrikas långa kust finns några av världens rikaste fiskevatten, som dock hotas av överfiskning. Det är främst ansjovis och havsgädda som tas upp.

Industri

Gruvindustrin är landets viktigaste exportnäring men tillverkningsindustrin står för en större andel av BNP och sysselsätter fler människor. Huvuddelen av råvaror och halvfabrikat som tillverkningsindustrin behöver, främst från gruvor och jordbruk, finns inom landet.

Den största sektorn inom tillverkningsindustrin producerar stål, metallvaror, maskiner, bilar och andra fordon. Fordonsindustrin är framgångsrik med tillverkning av exempelvis Toyota, Volkswagen och BMW. Volvo Lastvagnar har en monteringsfabrik i Durban.

Förädling av jordbruksprodukter är en viktig sektor som ger livsmedel, drycker och tobak.

Textil- och kemikalieindustrierna är också betydande liksom bioteknologi.

Byggsektorn har vuxit kraftigt under 2000-talet.

Mer än hälften av all industri finns i Gautengprovinsen (runt Johannesburg), som står för över en tredjedel av landets BNP. Industrin är också väl utbyggd i Västra Kapprovinsen samt runt städerna Durban och Gqeberha (tidigare Port Elizabeth).

Brist på välutbildad arbetskraft begränsar tillväxten inom viktiga industrigrenar.

Om våra källor