Indien – Jordbruk och industri

Mer än hälften av de yrkesverksamma indierna arbetar i jordbruket. Under senare år har näringen plågats av långvarig torka och sjunkande producentpriser. Många bönder är skuldsatta och har svårt att försörja sina familjer. Bondeprotester mot jordbrukspolitiken är vanliga. Industrin består av många olika slags grenar och är mycket betydelsefull för Indiens ekonomi.

Mer än halva Indiens yta används för någon form av odling, men en stor del av jorden är ganska mager på grund av jordförstörelse och försaltning. Det är ett resultat av många års hårt befolkningstryck. Att utöka den odlade arealen i någon högre grad är knappast möjligt. Ökad produktion måste i stället uppnås genom effektivare odlingsmetoder. Bristen på jord har lett till ökad konkurrens mellan dem som vill odla livsmedelsprodukter för inhemsk konsumtion och dem som vill odla för export.

Vete och ris är de viktigaste grödorna. Indien är en stor producent av socker (mest för inhemskt bruk) och te (bland annat det berömda teet från Darjeeling) samt av jute. Andra viktiga produkter är bomull, oljeväxter, kaffe, tobak, gummi, kryddor och potatis.

Trots en omfattande utbyggnad av konstbevattningen är mer än hälften av jordbruksmarken fortfarande beroende av monsunregn. Om regnen uteblir något år försämras skördarna drastiskt. Detta har lett till växande skillnader mellan befolkningens levnadsnivå i områden med konstbevattning (främst nordvästra Indien och kring stora floddeltan) och regnberoende områden.

Få lyckade reformer

Alltjämt bedrivs huvuddelen av jordbruket närmast i form av självhushållning. Den största delen av jorden ägs av småbönder. Endast 4 procent av bönderna har mer än tio hektar, drygt 30 procent av enheterna är mindre än två hektar. Närmare en tredjedel av hushållen på landsbygden äger ingen jord alls.

Någorlunda lyckade landreformer har egentligen bara genomförts i delstaterna Västbengalen och Kerala. Där, men också i ökande utsträckning på andra håll, leder den snabba inflyttningen till städerna till att bönder säljer sina jordlotter till grannar, som därmed får större arealer och kan bedriva ett effektivare jordbruk. Allt fler bönder utnyttjar också ny teknik som datorer och internet. Den så kallade gröna revolutionen från 1960-talet har för Indiens del inneburit att landet numera inte bara är självförsörjande på spannmål utan även får ett överskott.

Indien satsar på ökad export, men ännu säljs bara en liten del av jordbruksproduktionen till utlandet. I början av 2000-talet ökade friheten för handel med jordbruksprodukter. Bidragen till bönderna minskade, subventionerna på konstgödsel avskaffades nästan helt. På sina håll ledde detta till omfattande protester – och även en våg av självmord – bland fattiga bönder som inte kunde försörja sina familjer.

Den Kongresspartiledda regeringen (2004–2014) satsade därför på förbättringar för landsbygdsbefolkningen, till exempel utökad konstbevattning, större tillgång till krediter samt jobbgarantier. Statens budgetunderskott steg kraftigt till följd av nya subventioner på bränsle och konstgödsel, samt skuldavskrivningar för bönderna.

Omstridd jordbrukspolitik

År 2013 antogs en lag om rätten till mat, vilken innebar att regeringen åtog sig att köpa upp vete och ris till ett garanterat minimipris från odlarna för att sedan distribuera det till två tredjedelar av landets befolkning till kraftigt subventionerat pris. Det visade sig dock att närmare 40 procent av spannmålet inte kom de behövande till godo utan hamnade på den fria marknaden. Samtidigt valde bönderna, tack vare garantipriset, främst att satsa på dessa grödor på bekostnad av andra som därför måste importeras. Det ledde också till ett överskott av ris och vete som regeringen hade problem med att lagra – en del exporterades, en del blev helt enkelt förstört.

Under BJP-regeringen (2014–) har bondebefolkningen genomlidit en växande kris på grund av sjunkande producentpriser, ökad skuldsättning och den svåraste torkan på årtionden. Många bönder känner sig svikna av regeringen som har utlovat drägligare levnadsförhållanden för landsbygdsbefolkningen. När bönderna genomförde stora protestmarscher lovade regeringen nya subventioner till jordbruket genom statliga köp av fler grödor till minimipris än tidigare. Tiotusentals lokala marknadsplatser skulle också rustas upp.

Men i september 2020 antog det BJP-dominerade parlamentet nya omstridda lagar som innebar att systemet, där alla bönder säljer sina varor till fasta priser reglerade av staten, skulle kompletteras med en fri marknad där bönderna skulle kunna sälja sina varor till vem de vill (även privata aktörer) och till priser som marknaden avgör. Enligt BJP-regeringen skulle beslutet öka böndernas inkomster samt uppmuntra dem till att investera i och modernisera sina gårdar. Lagarna väckte starka motreaktioner hos bönderna som varnade för att den privata sektorn skulle få alltför stort inflytande och att många småbönder inte skulle klara sig i konkurrensen. Efter ett års omfattande bondeprotester valde BJP-regeringen i november 2021 att dra tillbaka de omstridda lagarna. Runt 700 bönder hade då mist livet under de våldsamma demonstrationerna.

Den heliga sebun

I Indien finns omkring en femtedel av all nötboskap i världen. Den indiska kon, sebun, anses helig och får därför varken slaktas eller ätas av renläriga hinduer (som för övrigt ofta är vegetarianer). Ingenting hindrar förstås en hindu från att sälja sin ko till en icke-hinduisk slaktare.

De heliga korna har för västerlänningar länge framstått som ett konstigt religiöst påfund. Men korna bidrar faktiskt till den indiska ekonomin på viktiga sätt: de används som dragdjur, för hinduiska vegetarianer är mjölken en viktig proteinkälla, kospillning är ett viktigt – om än inte så miljövänligt – bränsle och kokadavren, som tas om hand av lågkastiga, ger bland annat hudar och benmjöl.

Boskapsskötseln, möjligen med undantag av buffeluppfödningen, spelar dock ingen större roll för livsmedelsförsörjningen och det gör inte heller fisket, om man ser till Indien i dess helhet. Regionalt, främst i Kerala och Västbengalen, är fisket dock av stor betydelse.

Snabb industriutveckling

Industriproduktionen ökar och sektorn sysselsätter en fjärdedel av den yrkesverksamma befolkningen. Indien har förutom basindustrier som råvaru- och energiutvinning samt kol- och stålframställning även en omfattande textil- och livsmedelsindustri. I landet tillverkas också avancerade teknologiska produkter som datorer och utrustning inom rymd- och flygområdet.

När Indien blev självständigt 1947 tillverkades få varor inom landet. Stora satsningar gjordes därför på att bygga upp en egen, främst tung, industri samlad i jätteföretag som ägdes eller kontrollerades av staten. Industrin växte snabbt under 1950- och 1960-talen men stagnerade under 1970-talet på grund av låg produktivitet, dålig kvalitet och otaliga statliga regleringar.

Ekonomiskt nytänkande från statens sida, framför allt under premiärminister Raos styre på 1990-talet, ledde till en rad förbättringar. Avregleringar genomfördes och skattelättnader infördes. Utländska och indiska privata företag och enskilda personer uppmuntrades att investera. Liberaliseringen av handels- och industripolitiken har bidragit till att främja produktionen, inte minst av konsumtionsvaror som bilar (däribland den inhemska lågprisbilen Tata) och mopeder, elektronik och vitvaror.

Industrins struktur omvandlas

Industrins struktur har också delvis förändrats. De stora statliga företagens betydelse har minskat och i stället har mindre företag vuxit fram. Dessa satsar ofta på högteknologiska produkter, inklusive datorer, men också på mer traditionella varor inom lätt industri och på textiltillverkning. Textilindustrin har visserligen gått tillbaka men sysselsätter tillsammans med livsmedelsindustrin fortfarande ett stort antal människor och har traditionellt haft stor betydelse för landet.

Viss förnyelse är också på gång inom de främsta tunga industrierna som stål- och cementindustri samt kemisk industri. Utvinningen av egen olja och fossilgas (naturgas) innebär mycket positivt för industrin, inte minst för produktionen av den viktiga konstgödseln. Vid sidan av den formella industrin finns också en stor och blomstrande informell marknad för alla slags varor.

Trots försök att sprida industrin över landet är den fortfarande koncentrerad till de tre storstadsområdena Calcutta (Kolkata), där den tunga industrin dominerar på grund av närheten till kol- och järnfyndigheter, Madras (Chennai) och Bombay (Mumbai). Den sistnämnda är Indiens mest industrialiserade stad och där tillverkas allt från bilar och cyklar till läkemedel och kemiska produkter. Bombay är också centrum för textil- och läder- samt filmindustrin. Bangalore (Bangaluru) har de senaste decennierna vuxit fram som ett högteknologiskt centrum med bland annat flygplanstillverkning och en avancerad rymdindustri. Staden är tillsammans med Hyderabad centrum för Indiens IT-industri.

Försöken att sprida ägandet inom den privata sektorn har inte lyckats. Den privata industrin är koncentrerad till ett fåtal stora finansfamiljer, till exempel Tata-familjen.

Om våra källor