Israel – Äldre historia
Efter att ha levt nästan två årtusenden i förskingringen bland andra folk skulle judarna åter få ett eget hemland. Det var målet för den sionistiska rörelsen som uppstod i slutet av 1800-talet bland judar i Europa. Men planerna på att utropa en judisk stat i dåvarande Palestina kom på kollisionskurs med arabnationalistiska drömmar efter första världskriget.
Kring Jordanfloden fanns tidiga jordbrukarkulturer. Lämningar av befästningsverk från 8000-talet före Kristi födelse har hittats i Jeriko. Jerusalem nämns i egyptiska skrifter från 1400-talet före Kristus. I Gamla testamentet kallas området väster om Jordanfloden Kanaans land. Där bodde flera besläktade semitiska folk. Bibeln bygger på berättelsen om att ett av dem, hebréerna som även kom att kallas israeliter och senare judar, lovades landet av Gud.
På 1200-talet före Kristus bosatte sig filistéerna, som tros ha talat ett indoeuropeiskt språk, längs kusten i söder. Namnet Palestina (Pelishtim på hebreiska, Filastin på arabiska) är avlett av ordet filisté.
Till skillnad från grannfolken var judarna monoteister, de trodde på en enda gud. Den religiösa lagen, Torah, som profeten Moses enligt Bibeln mottagit direkt av Gud, skulle genom årtusenden hjälpa judarna att bevara sin särart.
Sedan forntidens judiska stammar enats under kung Saul intog hans efterträdare David Jerusalem omkring år 1000 före Kristus. Davids son Salomo reste det första judiska templet.
Riket splittrades år 930 före kristen tideräkning i två: Israel i norr och Juda rike i söder. Sedan nordriket på 700-talet före Kristus erövrats av assyrier kallades området Samarien. Drygt hundra år senare intogs det sydliga riket av babylonier. Templet förstördes och judarnas ledande skikt tvångsförflyttades till Babylonien åren 586–539 före Kristus (omtalat som den babyloniska fångenskapen). Andra flydde till bland annat Egypten.
Sedan perserna krossat Babylonien fick judarna återvända hem. Stora grupper, den så kallade diasporan (judarna i ”förskingringen”), bodde dock från denna tid utanför det judiska kärnland som nu ingick i perserriket. Templet i Jerusalem återuppbyggdes till år 515 före Kristus.
Alexander den store erövrade området år 331 före kristen tideräkning. Seleukiderna, efterföljare till en av Alexanders generaler, plundrade templet år 166 före Kristus. Judarna svarade med ett uppror, lett av Judas Mackabeus och hans bröder. De behöll sitt oberoende tills Rom tog över år 64 före Kristus.
Under århundradena runt Kristi födelse skrevs Dödahavsrullarna, som hittades i grottor i Qumran nära Döda havet 1947–1956. Rullarna omfattar bland annat textfragment av bibeltexter på hebreiska. De är av stort intresse för forskningen då de är nära tusen år äldre än andra handskrifter av Bibeln.
Romarna invaderar Jerusalem
Sedan romarnas judiske lydkung Herodes dött blev hans rike år 6 efter Kristi födelse en romersk provins, Iudaea. Den var underställd provinsen Syria men styrd av lokala förvaltare, prokuratorer. En av dessa var Pontius Pilatus, ståthållaren som enligt Nya testamentet fattade beslutet att korsfästa Jesus, eftersom Jesus uppfattades som upprorsmakare. Då judarna försökte frigöra sig förstörde romarna som straff templet i Jerusalem år 70. Endast Västra muren, Klagomuren, blev kvar.
En judisk sekt erkände Jesus från Nasaret som Messias – en ledare som, utlovad av Gud, skulle ha en speciell uppgift för folket. Gruppen avskilde sig efter hand från judenheten och började kallas kristna sedan Jesus avrättats.
Ett nytt judiskt uppror slogs ned av romarna år 132–135, och judar förbjöds att vara bosatta i Jerusalem. Av romarna fick trakten namnet Syria Palaestina eller enbart Palestina och de såg till att icke-judiska kolonister flyttade in.
Från 330-talet styrdes Palestina från det kristna Öst-Rom (Bysans). Kejsar Konstantin lät uppföra Heliga gravens kyrka, där Jesu grav och Golgata enligt traditionen legat. Från Europa gick kristna pilgrimsfärder till det heliga landet.
Islam uppstår
En ny världsreligion, islam, och ett nytt, arabiskt imperium såg dagens ljus då profeten Muhammed framträdde på Arabiska halvön. Efter Muhammeds död 632 erövrade hans anhängare bland annat Palestina. Jerusalem kom under arabiskt islamiskt styre 638. År 691 byggdes Klippdomen på Tempelberget i Jerusalem, där Salomos tempel legat. Söder om Klippdomen restes al-Aqsa-moskén. Sedan denna tid räknas Jerusalem som islams tredje heligaste plats efter Mecka och Medina.
Under det arabiska styret levde kristna och judar som skyddsfolk under islamisk överhöghet. Ännu på 900-talet var arabisktalande kristna den största folkgruppen. Genom islamisk mission och invandring kom muslimerna i majoritet på 1000-talet.
På 1100- och 1200-talen var Palestina krigsskådeplats för korsfarare, turkiska seldjuker och mongoler. Genom korstågen, som utgick från Europa, försökte romersk-katolska kyrkan återupprätta kristen kontroll. Det första korståget föregicks av att en arabisk härskare år 1009 raserade kristenhetens heligaste plats, gravkyrkan i Jerusalem. Nyheten om att kyrkan förstörts utlöste masshysteri och blodiga judeförföljelser i Europa, där judarna utpekades som medskyldiga. 1099 intogs Jerusalem av korsriddare, främst fransmän, som begick blodbad på muslimer och judar. Staden blev centrum i det kristna Kungariket Jerusalem.
År 1187 besegrades korsriddarna av Saladin, en kurdisk härförare som blivit sultan av Egypten och Syrien. Saladin gav de kristna tillträde till den heliga graven. 1291 fördrev egyptiska mamluker, slavsoldater, de sista korsriddarna från Palestina.
Osmanska riket blir övermakt
År 1517 erövrades Palestina av de osmanska turkarna. Levnadsvillkoren förbättrades, men fyra århundraden av osmanskt styre som följde blev ändå en period av stagnation. Det heliga landet ingick i det geografiska Stor-Syrien. Turkarna överlät en del av administrationen på den lokala arabiska eliten, ofta jordägare som bodde i städerna.
Vid slutet av 1800-talet växte sionismen fram som en rörelse bland judar i Europa. Den nationalistiska väckelse som spred sig i hela Europa vid denna tid inspirerade sionismens grundare Theodor Herzl till tanken att judarna åter borde ha ett eget land. Sionismen var också en reaktion mot växande antisemitism och blodiga judeförföljelser, pogromer, i framför allt Ryssland. Den första världssionistiska kongressen hölls i Basel 1897. Målet var att upprätta ett judiskt ”nationalhem” i Palestina.
I Palestina bodde före 1880 färre än 25 000 judar. Den första judiska invandringsvågen kom i slutet av 1800-talet. Under den andra (1904–1914) byggdes ett judiskt samhällsliv vid sidan av det arabiska. Kibbutzen, det kollektiva jordbruket, blev symbol för sionismen och pionjärernas idealistiska socialism.
Under första världskriget 1914–1918 slöt det osmanska Turkiet upp på Tysklands och Österrike-Ungerns sida. Genom att utlova självständighet för araberna i det sönderfallande Osmanska riket sökte britter och fransmän arabiskt stöd mot turkarna. Men britternas löften till araberna var svävande.
Brittiskt stöd till nationalhem
År 1916 slöt britter och fransmän ett avtal, Sykes-Picot-avtalet, om att dela regionen. Stor-Syrien och Irak delades upp i franska och brittiska inflytelsesfärer, medan Palestina skulle ställas under internationell administration. 1917 erövrade britterna Palestina från turkarna. I Balfour-deklarationen samma år lovade Storbritannien att bistå sioniströrelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina. Storbritannien förde alltså motstridig politik.
Balfour-deklarationen väckte starka reaktioner bland Palestinas araber. Palestinsk nationalism började växa fram, först bland den jordägande eliten. Den dominerande åsikten var till en början att Palestina skulle ingå i en storsyrisk statsbildning.
1922 blev Palestina ett brittiskt mandatområde under FN:s föregångare, Nationernas Förbund. Mandatet omfattade det som i dag är Israel, Västbanken och Gaza samt ett större område öster om Jordanfloden. Detta område avskildes från mandatet 1921 och utropades till emiratet Transjordanien (senare Jordanien).
Den judiska invandringen fortsatte och sköt fart i samband med Hitler-Tysklands judeförföljelser på 1930-talet. I Palestina ökade spänningarna mellan judar och araber.
Det arabiska missnöjet resulterade i ett islamiskt inspirerat uppror 1936–1939. Britterna slog ned revolten med hårda metoder. Invandringen minskade för en tid och judiska jorduppköp begränsades, men oroligheterna intensifierades med våld från båda sidor. Terror riktades också mot det brittiska mandatstyret.
Gradvis byggdes två ekonomier upp, en judisk och en arabisk. Det judiska samhällsbygget hade aktivt stöd i den brittiska administrationen. När andra världskriget upphörde 1945 utgjorde det judiska samhället i Palestina redan en sorts statsbildning med kontroll över ekonomi, hälsovård, utbildning och en egen militär organisation, Haganah.
Välj kapitel här
Mer läsning finns här!
I UI:s webbtidning utrikesmagasinet.se hittar du analyser och krönikor skrivna av svenska och internationella forskare, analytiker och journalister med bred erfarenhet av olika länder och regioner.
Det mesta är på svenska och alla artiklar är fritt tillgängliga.
Tipsa gärna dina vänner!
