Israel

Israel – Geografi och klimat

Israel ligger i Västasien, i den vagt avgränsade del av världen som kallas Mellanöstern. Landet har en lång kust mot Medelhavet och i söder en kort kust mot Aqabaviken, som är en del av Röda havet. Israels gränser är omstridda.

I sexdagarskriget 1967 (se Modern historia) erövrade Israel östra Jerusalem samt Golanhöjderna längs gränsen till Syrien. Östra Jerusalem och Golan har ställts under israelisk lagstiftning. Vidare ockuperade Israel i kriget 1967 Västbanken (västra Jordanstranden) och Gazaremsan (Gaza). Israelisk militär lämnade Gaza 2005, men har behållit kontrollen över större delen av Västbanken.

Det egentliga Israel är stort som Ångermanland. Längst norrut, nära gränsen till Libanon och Syrien, ligger landets högsta punkt Meronberget (1 208 meter).

Galileen i norr är Israels grönaste och vattenrikaste område. Genom östligaste Galileen, från Libanon i norr, rinner floden Jordan söderut. Floden flyter genom sjön Genesaret, som är Israels främsta vattenreservoar. Galileen skiljs från Västbanken av en bördig förkastningsdal, Yisreelslätten. På Västbanken finns två bergsområden: de samariska bergen i norr och de judeiska bergen i söder. Under Västbankens porösa berg och kullar samlas regnvatten naturligt i underjordiska grundvattenmagasin, akviferer. 

Mellan Västbanken och Medelhavet upptas Israel till stor del av kustslätter. Dessa är bördiga men blir allt torrare och sandigare ju längre söderut och ju närmare Gaza man kommer. 

Den djupt nedskurna Jordandalen skiljer Israel och Västbanken från Jordanien i öster. Floden Jordan följer dalens botten och mynnar i Döda havet som är jordens lägst belägna sjö, drygt 400 meter under havsytan. Döda havet saknar utlopp: nästan inga djur eller växter kan leva i dess salta, mineralrika vatten. Eftersom både Israel, Västbanken och Jordanien avleder vatten från Jordanfloden krymper Döda havet i snabb takt. Söder om Döda havet fortsätter Jordandalens förkastningsspricka ned till Aqabaviken. 

Genom Sodomberget, Har Sedom vid Döda havet, löper saltgrottan Malham som enligt en mätning 2019 är minst en mil djup. Från grottans "tak" hänger droppstenar, stalaktiter. Det regnvatten som faller i ökentrakter är sällan rikligt, men det tränger ned genom berget så att en saltgrotta är i ständig förvandling.

Södra Israel upptas av Negevöknen som mest är halvöken, med låga sandstenskullar och slätter. Längst ned i söder vidtar branta berg, kratrar och platåer.

Delat styre på Västbanken

På Västbanken är majoriteten av invånarna palestinier men sedan 1970-talet har israeliska nybyggare tillåtits upprätta så kallade bosättningar. Palestinierna kräver att den israeliska ockupationen upphör, att bosättningarna avvecklas och att Västbanken och Gazaremsan erkänns som staten Palestina.

1993 slöts det första Osloavtalet som gav palestinierna visst självstyre på Västbanken. Sedan Osloprocessen, som omfattade flera avtal, delas Västbanken i tre typer av områden, A, B och C. I område A som omfattar 18 procent av ytan har de palestinska myndigheterna kontrollen. I område B – 22 procent – har palestinierna den civila kontrollen men israeliska armén sköter säkerheten. Resten – område C – kontrolleras av Israel. Område A och område B är uppdelade på över 200 enklaver, enheter som ligger utspridda och omgivna av område C. Israel kontrollerar vägarna mellan de palestinska enklaverna. Vägnätet för bosättare är under fortsatt utbyggnad och det sker till stor del på tvångsinlöst palestinsk mark. Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem publicerar listor över vägspärrar och över vägar som är förbjudna för palestinier.

När Israel utrymde Gazaremsan tog palestinierna över makten inne i området.

Både israeler och palestinier gör anspråk på Jerusalem (i fråga om palestinierna åtminstone stadens östra, äldre del) som sin huvudstad. På arabiska kallas Jerusalem al-Quds, den heliga. 

Över 130 länder har erkänt staten Palestina men bara några få i Västeuropa, däribland Sverige.

Klimat

Israel – Befolkning och språk

Israel är en judisk stat och drygt tre fjärdedelar av invånarna är judar. Omkring en femtedel är araber, huvudsakligen ättlingar till palestinier som stannade kvar när Israel utropades 1948. De dominerande språken är hebreiska och arabiska.

Begreppet sabra används ofta. Det betyder att vara infödd i Israel eller i området innan staten Israel bildades. I stort sett kan de judiska invånarna delas upp i huvudgrupper utifrån geografisk familjebakgrund. Invandringsvågorna har avlöst varandra:

Ashkenazer har flyttat in från Central- eller Östeuropa, framför allt redan innan staten utropades 1948.

Mizrahim är orientaliska judar vars släkter har levt i Nordafrika, Mellanöstern eller i Turkiet. Längre tillbaka i tiden har många av dem också bakgrund i Spanien. De kallas också sefarder, av hebreiskans namn på Spanien, Sefarad. Från Spanien fördrevs judarna av kristna regenter 1492. Till Israel kom orientaliska judar framför allt under den moderna statens första årtionden.

Falasher är etiopiska judar, som anlände på 1980-talet.

Ryska judar är den största gruppen av dem som flyttade in från tidigare sovjetstater under 1990-talets första halva. Före Sovjetunionens upplösning fick få judar tillstånd att utvandra.

Med fokus på tro eller livsstil kan man göra en helt annan indelning av den judiska befolkningen. I Israel finns en mycket stor spännvidd mellan människor som är utövande troende och människor som lever helt sekulariserat (se Religion). 

Lagom till självständighetsdagen 2023 och den moderna statens 75-årsjubileum uppgav statistikmyndigheten att Israel hade en befolkning på 9 727 000 människor. Ungefär 79 000 personer hade invandrat under det gångna året. (När judar invandrar till Israel kallas det för att göra aliya.) En av anledningarna till befolkningsökningen är att det ryska invasionskriget i Ukraina skapat en flyktingvåg även bland judiska ukrainare. 

Knappt tre fjärdedelar av invånarna (73,5 procent) räknades som judar och drygt en femtedel (21 procent) som araber (muslimer eller kristna). Resten, i absoluta tal omkring en halv miljon människor, är icke-arabiska kristna, tillhör andra religioner eller anger ingen religiös tillhörighet. Från den nya koalitionsregering under Benjamin Netanyahu som tillträdde vid nyår 2023 har det kommit signaler om att de sistnämndas rätt till medborgarskap ska bedömas strängare. Ändringen skulle framför allt beröra personer som uppger att de är barnbarn till judar.

Mer än en fjärdedel av befolkningen, 28 procent, är under 15 år.  12 procent är över 65 år. Man räknade 2023 till 3 300 personer som var över 100 år.

Araberna i Israel, nästan två miljoner människor, utgör lite större andel av befolkningen än invandrarna från Ryssland. Israeliska araber är en officiell beteckning, som en del av dem använder själva medan andra också vill identifiera sig som palestinier. Men framför allt är det invånarna i Gazaremsan, Östra Jerusalem och på Västbanken som kallas palestinier. I de tre områdena har araberna målet att bilda en självständig stat och de har internationellt stöd för sina anspråk.

Tre världsåskådningar finns bland de arabisktalande: sunniislam, kristendom och drusernas religion.

Druserna, cirka 150 000 personer enligt Israels statistikmyndighet 2023, utgör mindre än ett par procent av landets befolkning. De räknas ofta in bland araberna, men har delvis andra villkor. Till skillnad från araberna gör de värnplikt, vilket bland annat ger större tillgång till arbetsmarknaden. Även i Syrien och Libanon finns druser.

Beduiner är ursprungligen nomader och herdar. I dag lever de som en marginaliserad grupp i det moderna samhället. De skiljer sig mer socialt än etniskt från araberna i stort.

Tjerkesser är en liten grupp. De är sunnimuslimer men inte araber.

I Israel fanns 2022 sammanlagt cirka 185 000 kristna. Kristna i Östra Jerusalem är inräknade. 80 procent av de kristna är araber, nästan alla de övriga kommer från Ryssland och har antingen judiskt påbrå eller judisk make/maka. På Västbanken (mark som Israel ockuperar) bor cirka 50 000 kristna.

I Israel lever också katoliker som är migrantarbetare från andra länder. Antalet kan variera från år till år, men de senaste åren har man beräknat deras antal till minst 50 000. Många kommer från Filippinerna eller Thailand.

Sedan 2005 beräknas minst 35 000 eritreaner och sudaneser ha tagit sig till Israel via Egypten, drivna från sina hemländer av diktatur och strider men samtidigt lockade av hoppet om att det skulle gå att hitta jobb i Israel. Flödet stoppades 2012 när en israelisk gränsbarriär stod färdig, men afrikanernas närvaro leder till spänningar bland annat i södra Tel Aviv där många av dem lever. I september 2023 uppgavs att cirka 18 000 eritreaner var asylsökande i Israel. De utgjorde närmare två tredjedelar av alla afrikaner som sökte asyl.

En stor grupp som hävdar hemortsrätt i Israel är palestinska flyktingar. I samband med Israels bildande och kriget 1948–1949 flydde eller fördrevs drygt 700 000 palestinier. 2023 hade FN-organisationen Unrwa 5,9 miljoner palestinier (de som flytt och deras ättlingar) registrerade som flyktingar. Över två miljoner lever i områden som ligger utanför Israel men står under Israels direkta eller indirekta kontroll: Västbanken och Gazaremsan. Stora flyktinggrupper finns också i Jordanien, Libanon och Syrien. Organisationer som företräder palestinierna håller fast vid kravet på att de ska få återvända till sina hemtrakter, men Israel säger nej. I de mest långtgående förhandlingar som ägt rum (kopplade till Osloprocessen på 1990-talet) förekom förslag om att flyktingarna skulle få ersättning för förlorad egendom men erbjudas att flytta till en rad andra länder, bland dem Kanada.

Enligt israelisk lag kan en person från Västbanken eller Gazaremsan som gifter sig med en israelisk medborgare inte få israeliskt medborgarskap. Människorättsgrupper vill att lagen ska prövas i Högsta domstolen.

Språk

Hebreiska är officiellt språk. Arabiska språket har särskild ställning enligt israelisk lag, men förlorade sin status som officiellt språk i och med den nationalitetslag som antogs 2018 (se Kalendarium).

Både hebreiska och arabiska är semitiska språk med egna alfabet som utvecklats ur arameisk skrift. I mer än tusen år levde hebreiskan kvar enbart som religiöst språk. I medeltidens Europa utvecklade ashkenazerna ett nytt språk, jiddisch, baserat på högtyska med hebreiska och slaviska låneord. Elva miljoner människor eller två tredjedelar av världens judar talade före andra världskriget jiddisch, men efter kriget hade antalet jiddischtalande mer än halverats. Språket talas till vardags av ultraortodoxa grupper i Israel, och det utges både tidskrifter och litteratur på jiddisch. Färre än de jiddischtalande israelerna är de som talar det gamla sefardiska språket ladino (”judespanska”) eller de marockanska judarnas arabiska blandspråk moghrabi.

Hebreiskan började i slutet av 1800-talet återupplivas som talspråk, främst tack vare Eliezer Ben-Yehuda, som drev en kampanj för att judarna i Palestina skulle tala hebreiska. Hebreiskan har spelat en cent­ral roll för att skapa en israelisk identitet. Inom vetenskap och teknik har modern hebreiska många låneord från tyska eller jiddisch.

Nästan en tredjedel av Israels judar förstår också arabiska, samtidigt som de flesta israeliska araber även behärskar hebreiska.

Engelska förstås av många, och ryska har vid utbredning.

Israel – Religion

Israel definieras som en judisk stat – samtidigt råder religionsfrihet. Stat och religion ska vara åtskilda ­– samtidigt har auktoriteter inom ortodox trosutövning ensamrätt på att godkänna äktenskap och skilsmässor. De senaste åren har strikt religiösa grupper ökat sitt inflytande.

Fyra femtedelar av Israels befolkning kan betecknas om judar, men synen på vem som får kalla sig jude är inte entydig. Nationalstatslagen från 2018 som definierar landet som judiskt har riktat ljuset mot att det finns flera olika definitioner. I civila domstolar tillämpas, till exempel i invandringsärenden, mer generösa regler än enligt strikt religiös lag (se nedan).

Nästan alla judar i Israel identifierar sig som tillhöriga en av fyra huvudgrupper: haredim (ultraortodoxa), datim (religiösa), masortim (traditionella) och hilonim (sekulära).

Statistik brukar visa att den sekulära gruppen är klart störst, 44 procent 2023. Drygt en tiondel är ultraortodoxa, men de utgör en betydligt större andel – en tredjedel ­– av de israeler som bor på Västbanken, som Israel kallar Judéen och Samarien. De ultraortodoxa familjerna har genomsnittligt fler barn än andra. 

Den moderna israeliska staten utformades av sekulariserade judar, huvudsakligen från Europa och med vänsterideologi. Staten gav trots det ultraortodoxa rabbiner (präster) formell ensamrätt att uttolka halakha, religiös lag. Ändringar av civilstånd måste registreras vid religiösa domstolar, där ortodoxa regler gäller. Överrabbinerna godtar inte beslut som fattats inom de mer liberala riktningar som kallas reformjudendom och konservativ judendom (läs mer om överrabbinatets inflytande i Sociala förhållanden).

För överrabbinatet gäller att den som vill kalla sig jude ska ha judisk mor eller konvertera enligt ortodoxa principer. Enligt lagen som ger rätt till återvändande – att invandra till Israel – räcker det att vara barnbarn till en jude. Av alla som invandrade till Israel 2018 var det bara 39 procent som betraktades som judar enligt överrabbinatets definition. 

De skilda principerna skapar besvärliga förutsättningar för personer som tillhör andra judiska inriktningar. De kan få tillstånd att invandra, men får inte automatiskt äktenskap och skilsmässor godkända. Många av invandrarna från Ryssland, cirka 15 procent av befolkningen, måste gå tillbaka mer än ett led i familjen för att hitta sitt judiska påbrå, och de lever inte heller i enlighet med judiska matregler, kosher, som bland annat innebär att man inte äter griskött.

I spåren av den ryska invasionen i Ukraina 2022 meddelades att det skulle bli lättare för ukrainska judar att invandra, men bara om de kunde betecknas som judar enligt den striktare definitionen.

Det finns några fall där kända personer, främst lingvisten Uzzi Ornan och författaren Yoram Kaniuk, har tagit strid för att inte behöva identifiera sig som judar, men mindre etniskt och religiöst präglade alternativ som ”israel” har varit svåra att få godkända. Högsta domstolen kom 2013 fram till att den inte hade befogenhet att införa nya identitetskategorier. Många sekulära judar – personer som inte är aktivt troende men iakttar traditioner som judiskt helgfirande – motsätter sig att definitionen alls ska vara religiös. På nationella ID-kort har etnisk tillhörighet avskaffats, men den (och därmed en antydan om religiös definition) kan framgå av att födelsedatum enligt den judiska kalendern skrivs ut, såvida bäraren inte begär att få slippa det.

Bara omkring hälften av de ultraortodoxa männen yrkesarbetar. Majoriteten av de övriga studerar religion på heltid med ”lön” från staten. Det är ett förhållande som orsakar politiska spänningar och regeringar av olika sammansättning har haft som mål att få ut fler ultraortodoxa i arbete. 

Israelisk lag säger att staten ska verka till stöd även för judar som lever i diasporan, utanför Israel. Men de ultraortodoxa rabbinerna har på senare år tagit strid mot auktoriteter inom andra inriktningar. Det orsakar krångel inte minst för judar som är bosatta utomlands. I USA, där det finns en stor grupp med starka band till Israel, tillhör majoriteten av judarna de mer liberala inriktningarna.

På senare år har ultraortodoxa partier ingått i landets koalitionsregeringar. Rabbinerna har därigenom fått mer politisk makt. De ultraortodoxa partierna har ofta ett ansträngt förhållande till Högsta domstolen, som har försökt att begränsa de ultraortodoxas privilegier. Samtidigt har flera försök att inskränka domstolens självständighet gjorts av politiska partier.  Spänningarna mellan religiösa och sekulära israeler är starkast i Jerusalem. Konflikten kan till exempel handla om vad slags trafik som ska tillåtas under vilodagen, sabbaten (fredag kväll till lördag kväll). På senare år har man börjat uppmärksamma en grupp som kallas anusim: personer som känner sig tvingade till ett liv enligt ultraortodoxa principer, men inte vågar ta avstånd från de stränga reglerna utåt.

Högsta domstolen slog 2021 fast att staten måste godkänna personer som judar även om de omvänt sig inom de mer liberala inriktningarna. Ortodoxa politiker har tagit strid i frågan (se Kalendarium).

Enligt israelisk lag är det straffbart att ge stöd till den som aktivt försöker förmå någon att byta religion. Israel åtnjuter stöd från evangelikala rörelser i USA, men reagerade skarpt 2020 när en USA-baserad evangelikal TV-kanal började sända på hebreiska i Israel. Innehåll som uppfattas som kristet missionerande riktat till judar ogillas och ledde i detta fall till att Israels myndighet för radio och TV stoppade sändningarna.

Bland araberna i Israel finns tre religiösa grupper: muslimer, kristna och druser. Sunnimuslimerna är den största gruppen. Druserna, vars religion uppstod som en utlöpare ur shiitisk islam, är den minsta. 2023 angavs de kristnas antal till 185 000 (en liten årlig ökning noteras). Drygt hälften uppger att de bekänner sig till något av de katolska samfunden. Störst är Melkitiska kyrkan (grekisk-katolsk). 

Eftersom muslimska föräldrar gärna ger sina söner namn efter profeten är, något överraskande, Muhammad det vanligaste pojknamnet i Israel. Hos judiska familjer är det vanligaste pojknamnet David. Flickornas vanligaste namn är Maryam respektive Tamar.

Om våra källor

Israel – Utbildning

Utbildningsnivån är hög i Israel, men det finns stora skillnader. Särskilt skolorna för arabiska elever och för ultraortodoxt judiska barn anses vara i behov av större resurser. Högteknologiska branscher sysselsätter en tiondel av arbetskraften, och där är nästan alla anställda judiska. 

Förskola från tre års ålder och grundskola/gymnasium mellan 5 och 17 år är obligatoriska. I den statliga grundskolan finns fyra varianter: två sekulära för hebreisk- respektive arabisktalande elever och två judiskt religiösa, varav en riktar sig till de ultraortodoxa. Skolorna är separata och de har delvis olika läroplaner.

Undervisningen är gratis i det offentliga skolsystemet. Det finns också ultraortodoxa skolor utanför det offentliga systemet. 

Skolveckan börjar på söndagen. Det passar ihop med både judiskt helgfirande (från fredag kväll till lördag kväll) och muslimskt helgfirande (fredag).

Skolsystemet var från början tänkt att utjämna sociala skillnader. Ändå är ashkenazer (judar av europeisk härkomst) i genomsnitt bättre utbildade än sefarderna (judar med bakgrund i Nordafrika eller Mellanöstern). Kortast utbildning har araberna, men kristna araber har avsevärt bättre studieresultat än muslimer. De ultraortodoxa judarnas skolor lägger stor vikt vid studiet av den religiösa läran, men kritiseras för att inte förbereda eleverna för arbetsmarknadens krav. Arabiska och ultraortodoxa elever slutar skolan mycket tidigare än elever som går i andra skolor, och de slutar ofta utan att ha uppnått examen som ger rätt att läsa vidare. Just de två befolkningsgrupperna står längst ifrån arbetsmarknaden, och det kan trots utbildningsambitioner vara svårare för dem än för andra att hitta ett arbete. Arabiska och ultraortodoxa unga gör inte heller värnplikt, viket i många fall är en inträdesbiljett till ett jobb. I arabiska skolor är klasserna större, men även den genomsnittliga klasstorleken i grundskolan (26,4 elever 2020) är större i Israel än i andra länder inom samarbetsorganisationen OECD.

Forskningsinstitutet Shoresh fann i en studie publicerad 2017 att både ultraortodoxa och arabiska föräldrar under 2000-talet börjat sätta sina barn i andra skolor för att ge dem större chanser att få god utbildning. OECD har bedömt att skolor för båda de grupperna är underfinansierade – de behöver större resurser för att kunna lyfta kvaliteten på undervisningen. Abrahamfonden är ett privat initiativ som genom stipendier och stödprogram har försökt stärka arabers tillgång till utbildning.

Prov sker genom examensskrivningar snarare är fortlöpande under läsåret. I de så kallade Pisa-proven, som genomförs i OECD-länder, har Israel brukat placera sig under genomsnittet – men med förbättrade resultat på senare år. 

Matematik är ett ämne som man lägger stor vikt vid i israeliska skolor. Undervisning i hebreiska är obligatorisk i alla skolor. Arabiska var tidigare frivillig för barn som inte hade språket som modersmål, men har de senaste åren införts som obligatoriskt ämne.

En mycket stor del av befolkningen är högskoleutbildad: över hälften av de vuxna har eftergymnasial utbildning, även om man jämför olika åldersgrupper. Men andelen som läser vidare är mycket högre i den judiska befolkningen. Landets statistikmyndighet uppgav 2023 att drygt 36 procent av judarna har en högre examen mot drygt 16 procent av araberna i Israel.

Det finns över 60 institutioner för högre utbildning, varav tio klassas som universitet (där det går att avlägga doktorsexamen). Sju av dessa har forskningsresurser, men det finns en mängd olika institut (många knutna till privata företag) där det forskas. Trots satsningar på hög utbildning finns brister. OECD lyfte i en rapport 2023 fram att över hälften av Israels läkare närmar sig pensionsålder, och att landet följaktligen behöver utbilda fler yngre. Frågan har dessutom, enligt OECD, begravts i den ena statliga utredningen efter den andra.

Vuxenutbildningen är väl utvecklad, framför allt för invandrare. De får omedelbart efter ankomsten intensivundervisning i hebreiska och i israeliskt samhällsliv.

Flyktingbarn i de palestinska områden som Israel ockuperar går i grundskolor som FN (Unrwa) sköter, med finansiering från andra länder. 

Vissa av de israeliska bosättningarna på Västbanken är så stora att de har skolinrättningar. President Joe Bidens regering meddelade 2023 att USA ska sluta finansiera forskning som Israel bedriver på Västbanken, detta för att inte bidra till att legitimera ockupationen av palestinsk mark. I praktiken berör beslutet framför allt ett universitet i bosättningen Ariel.

Om våra källor

Israel – Sociala förhållanden

Inom Israels befolkning finns stora skillnader vad gäller utbildning, familjestorlek och möjligheter till försörjning. Huvuddelen av dem som räknas som fattiga är antingen araber eller ultraortodoxa judar.

Israel är ett av de länder som FN bedömer som mycket högt utvecklade, det högsta steget av fyra. På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) har Israel plats 26, bättre än Frankrike, Spanien och Italien (se lista här).

När Israel anslöt sig till den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD utlovade landet åtgärder för att minska klyftorna mellan judar och araber. Några år senare visade en studie utförd av centralbanken att resultatet blivit motsatsen: skillnaderna hade ökat i fråga om både arbetslöshet och lönenivåer. Judiska män tjänade i genomsnitt dubbelt så mycket som arabiska män. Bara två procent av industriområdena låg i trakter med arabisk befolkning. 

Araber står liksom ultraortodoxa judar helt utanför arbetsmarknaden i större utsträckning än andra. Särskilt gäller det kvinnorna. Araber tenderar att lämna skolsystemet tidigt, och de ultraortodoxas inriktning på religiösa studier gör att många saknar kunskaper som arbetsmarknaden efterfrågar. Med okvalificerade arbeten, som är lättast att få, är lönen sällan tillräcklig för att öka sitt välstånd. Båda grupperna har dessutom har stora familjer. För arabernas del anser OECD att det behövs satsningar på att öka deras kunskaper i hebreiska. 

Araber i Israel har ungefär tre år kortare medellivslängd än judar, det gäller för både kvinnor och män. Enligt en artikel i medicintidskriften The Lancet har gapet vuxit de senaste årtiondena. Framför allt finns skillnader i barnadödlighet som kan bero på att arabiska familjer lever under fattigare förhållanden. 2023 uppgavs i en statlig rapport att det som kallas livsmedelsosäkerhet präglar tillvaron för nästan en miljon människor, de flesta i barnfamiljer. Det betyder att man inte kan garantera att människor får de livsmedel de behöver.

1995 infördes ett nationellt sjukförsäkringssystem, som innebär att alla måste vara anslutna till någon av fyra sjukförsäkringsorganisationer. De driver egna kliniker och är inte vinstdrivande. Medborgaren kan komplettera med en privat sjukförsäkring. Före 1995 omfattades två tredjedelar av befolkningen av fackföreningsrörelsen Histadruts sjukförsäkringssystem. Även Histadrut hade egna kliniker, läkarmottagningar och vilohem. Det nya systemet täcker grundläggande sjukvård för alla medborgare och permanent bosatta i Israel utom soldater, som armén sörjer för. Tandvård för vuxna och vård i utlandet ingår inte.

Covid-19-pandemin bekämpades effektivt i Israel genom ett snabbt samarbete med vaccintillverkaren Pfizer, som i utbyte fick direkt tillgång till befolkningens hälsodata.  

Lägre pensionsålder har tidigare gällt för kvinnor (62 år) än för män (67 år).  I samband med statsbudgeten för 2022 beslöt man att gradvis höja kvinnors pensionsålder till 65 år.

Pappaledighet finns sedan 1998. För att få fler pappor att ta ut en del av lagstadgade 15 veckors betald föräldraledighet har kraven sänkts sedan rättigheten infördes. En engångsersättning som betalas ut efter en förlossning är avsedd för inköp av det nödvändigaste till barnet.

Privata välgörenhetsorganisationer har stor betydelse. Deras verksamhet finansieras i stor utsträckning av bidrag från den judiska diasporan, framför allt i USA. 

Efter millennieskiftet har åtstramningar i bidragssystemen tvingat ut fler ultraortodoxa män på arbetsmarknaden. För att lösa sina bostadsbehov har de samtidigt, tillsammans med sina familjer, börjat etablera sig i bosättningar på Västbanken. (Det är annars inte de ultraortodoxa grupperna utan religiösa sionister som har drivit politiska krav på att utvidga Israel bortom 1967 års gränser.)

De ultraortodoxa slipper oftast ifrån militärtjänsten, och de har i regel många barn. Barnbidragen har sedan 1970-talet varit utformade så att de gynnat stora familjer. Försök som gjorts att införa lika barnbidrag för alla har stupat på motstånd från ultraortodoxa partier. Både ultraortodoxa judar och muslimer har större familjer än genomsnittet, men födslotalen har sjunkit kraftigt bland den muslimska befolkningen. 2020 var första gången som judiska kvinnor i genomsnitt födde fler barn än arabiska kvinnor (fast skillnaden var marginell, cirka tre barn per mamma i båda grupperna). Kristna och druser har i genomsnitt färre barn är judiska familjer.

Abort är tillåten i Israel sedan 1970-talet, då strafflagen ändrades. 2022 fattade knesset beslut som gör det lättare att få abort. Kvinnor som söker abort behöver inte längre infinna sig personligen inför särskilda sjukhusnämnder för att motivera sitt beslut, det räcker nu med att lämna in en anmälan digitalt. Kvinnan kan också välja om hon vill ha samtal med en socialarbetare.

Organdonationer har varit ovanliga i Israel på grund av religiöst tabu. Det har lett till anklagelser om "transplantationsturism" när sjuka har försökt hitta en donator i andra länder. På senare år har rabbiner försökt avdramatisera frågan, och med stöd av en lag från 2008 har de inhemska transplantationerna blivit fler.

Överrabbinerna vakar över giftermål och skilsmässor, omvändelser och begravningar (se även Religion). Om ett par separerar utan att båda parter samtycker till skilsmässa, kan de inte gifta om sig. Om kvinnan får barn med en annan man, kommer barnet inte heller att kunna gifta sig. De religiösa domstolarna kan utdöma sanktioner mot makar som inte vill gå med på skilsmässa, till exempel reseförbud och frysning av bankkonton, och statliga organ som polisen kan hjälpa till att genomdriva besluten. 2016 meddelade justitiedepartementet att en make som inte accepterar att den andra vill skiljas ska kunna dömas till fängelsestraff.

Högsta domstolen uppmanade 2021 staten Israel att erkänna omvändelse till judendomen som sker inom de liberala inriktningarna reformjudendom respektive konservativ judendom. Ortodoxa politiker har tagit strid för de ortodoxa rabbinernas ensamrätt att avgöra sådana frågor (se Kalendarium). 

Borgerlig vigsel finns inte i israelisk lag. Däremot brukar vigslar som ingåtts utomlands godtas av myndigheterna. En följd har blivit att par reser till Cypern för att vigas. Äktenskap över religionsgränserna är ovanliga.

Månggifte (polygami) är förbjudet i lag, men förekommer fortfarande hos beduiner. Israeliska myndigheter har i allmänhet tolererat när män i beduinmiljön haft flera hustrur, men fallen har på senare år börjat leda till fängelsestraff. Polygami förekom också bland judiska familjer som invandrade från Nordafrika och Jemen på 1950- och 1960-talet. I dag väcker det uppmärksamhet om en rabbin förespråkar månggifte.

Israel har låtit tala om sig för en tillåtande inställning i hbtq-frågor. Israel var första landet i Asien med lagar som skyddar homosexuella från att diskrimineras. Sedan 1970-talet verkar en öppen gay-rörelse, mest märkbar i Tel Aviv och Netanya. Även i det militära accepteras homosexuella sedan 1993. Inrikesdepartementet mildrade 2016 invandringskraven för samkönade par, där den ena parten är israel. Men det råder motsättningar: stora grupper godtar inte att par av samma kön lever ihop. Det gäller judar och muslimer likaväl som kristna. 

En annan stridsfråga gäller surrogatmödraskap: att anlita en kvinna som man inte lever tillsammans med för att bära och föda ett barn. Fram till 2018 var det tillåtet enbart för par av olika kön som inte kan få barn, därefter fick ensamstående kvinnor samma rättighet. 2020 gav Högsta domstolen klartecken även för ensamstående män och för par av samma kön att anlita surrogatmödrar. 2023 rapporterades det första fallet där två män som lever ihop fått barn genom en inhemsk surrogatmamma. Det var bara veckor efter det att Israel fått en regering dominerad av religiösa partier som är emot hbtq-rättigheter.

En lag som kriminaliserar sexköp trädde i kraft 2020. I debatten har den kallats "den nordiska modellen".

De senaste årtiondena har den organiserade brottsligheten vuxit kraftigt i omfattning. Illegal spelverksamhet har varit en viktig inkomstkälla, eftersom kasinon är förbjudna. Sedan nya lagar tillkommit mot penningtvätt och människohandel har en del brottslingar flyttat sin verksamhet till utlandet. En brottsvåg rapporterades 2023 i områden bebodda av Israels araber och arabiska partier kräver att polisen ska få större resurser till brottsbekämpning.

Om våra källor

Israel – Kultur

Israel har starka kulturella traditioner inom de flesta konstarter, inte minst musiken och litteraturen. Ett av uttrycken för förnyelse är samtidigt den moderna hebreiskan, som har skapats inom ramen för statsbyggandet.

Shmuel Yosef Agnon (1888–1970) fick Nobelpriset 1966 för ett författarskap som bottnade i återupplivandet av hebreiskan, som länge hade använts enbart som liturgiskt språk (se Befolkning och språk). Inom populärmusiken har staten uppmuntrat sånger på modern hebreiska, ofta med patriotiska teman.

För svensk publik är Amos Oz (1939–2018) troligen den mest kände författaren. Han var också debattör och känd från fredsrörelsen. Ett tjugotal böcker har översatts till svenska, bland dem barndomsskildringen Panter i källaren,  släktkrönikan En berättelse om kärlek och mörker samt Hur man botar en fanatiker, och han har tilldelats Stig Dagerman-priset. Både Oz och David Grossman, internationellt prisbelönt för En häst går in på en bar, fanns bland de kulturpersonligheter som protesterade mot den nya nationalitetslag Israels parlament antog 2018. Bland yngre författare kan nämnas Assaf Gavron, prisbelönt för Uppe på höjden, en satiriskt upplagd bok som utspelar sig i en bosättning på Västbanken.

Yoram Kaniuk (1930–2013) översattes till många språk. Han deltog i kriget 1948 men blev med tiden besviken på hur staten utvecklades. Det väckte uppseende när han gick till domstol för att få ändra beteckningen på sitt id-kort från ”judisk” till ”icke-religiös”, och vann. Flera av Kaniuks berättelser har filmats.

Arabiskspråkiga författare som Emile Habibi (1922–1996), behandlar ofta palestinska erfarenheter. En av Habibis efterföljare, Sayed Kashua, skriver på hebreiska – hans debutroman handlar om att vara arab i Israel. Mahmoud Darwish (1941–2008), upphovsman till en palestinsk självständighetsförklaring, betraktas som palestinsk nationalpoet. 

Liksom litteraturen tar film i Israel ofta upp de svåra erfarenheter som turbulenta politiska händelser ger. 2017 fick Foxtrot av Samuel Maoz ett silverlejon vid filmfestivalen i Venedig. Filmen handlar om ett föräldrapar som får reda på att deras son har stupat. Waltz with Bashir är en internationellt hyllad animerad krigsdokumentär som går tillbaka på upphovsmannen Ari Folmans erfarenhet av Israels krig i Libanon 1982.

De flesta filmer görs på hebreiska, men också engelska och arabiska förekommer som filmspråk. Den israeliskarabiska episodfilmen Ajami från 2009 fick landets finaste filmutmärkelse Ophirpriset.

Blandad musikalisk tradition

Israels filharmoniska orkester grundades på 1930 talet och fick sitt nuvarande namn sedan staten utropats 1948. Västerländsk klassisk musik har stark ställning och det finns flera symfoniorkestrar. En problematisk fråga är framföranden av Richard Wagners musik, som man undviker med anledning av tonsättarens antisemitism, som är väl belagd.

Liturgisk musik, gudstjänstmusik, har bevarats genom århundraden.

Folkmusiktraditionerna är många eftersom judar har invandrat från olika delar av världen. Från Östeuropa kom klezmer. Tidigare hade de orientaliska judarnas folkmusik lite av underdog-status jämfört med ideal som kom med ashkenaziska invandrare från Europa, men det har ändrats. Två sångerskor har blivit särskilt kända: Ofra Haza (1957–2000), med jemenitisk familjebakgrund, nådde internationell berömmelse med traditionellt låtval och nutida arrangemang. Yasmin Levy, född 1975, har spanskjudisk familjehistoria. Under hennes uppväxt uppmuntrades en form av spanska som bevarats av familjer ända sedan judar fördrevs från Spanien för över 500 år sedan. Hon framför också gärna andra sånger inom spansk tradition. Levy fick Anna Lindh-priset som kulturell brobyggare 2006.

Gruppen Bustan Abraham (”Abrahams trädgård”) samlade judiska och arabiska musiker till huvudsakligen instrumentala skivinspelningar och konserter fram till några år efter millennieskiftet. Musiken – framförd på bland annat stränginstrumentet qanun, oud (luta) och darbuka (handtrumma) – gav utrymme för många stilar och traditioner, bland annat turkisk och arabisk folkmusik.

Från Nasaret kommer de tre bröderna Adnan, Samir och Wisam Joubran som spelar luta i grupp och har en internationell karriär under namnet Le Trio Joubran. De spelar traditionell palestinsk musik.

Det officiella Israel förhöll sig till en början avogt mot nya strömningar som pop och rock. The Beatles tilläts inte uppträda i landet på 1960-talet. Sedan dess har många israeler lagt sig till med modern livsstil. Eurovision Song Contest har en entusiastisk publik, med israeliska segrar i tävlingen 1978, 1979 och 1998 och 2018. Men man hittar inom populärmusiken också namn som David Broza, ett spanskinfluerat israeliskt svar på Bruce Springsteen.

Rika kulturlager från olika epoker

Klippfästningen Masada och tempel med anknytning till olika religioner är de mest kända byggnadminnesmärkena (se Jerusalem). Utgrävningar pågår hela tiden och nya fynd görs ständigt. Arkeologi kan samtidigt vara ett laddat ämne: Vad händer om man vid en kyrka eller en moské hittar spår av ett judiskt tempel från äldre tid? Hur undersöker man ett tidigare kulturlager utan att förstöra spännande lämningar från en senare epok som lagrats ovanpå? Även "vardagsfynd" kan föra livet i äldre tid närmare oss. 2016 hittades i Tel Lachish ungefär mitt emellan Jerusalem och Beer Sheva en elfensbenskam som är 3 700 år gammal. Alfabetiska tecken i kanaaneisk skrift som ristats in i den har tolkats till betydelsen "Må detta elfenben utrota lössen i hår och skägg". Föremålet var alltså en luskam.

Förutom välkända äldre byggnadsverk finns också hyllad modern arkitektur. I Tel Aviv byggdes en stor mängd byggnader i funktionalistisk stil som ritats av judiska arkitekter som lämnade det nazistiska Tyskland på 1930-talet för det dåvarande brittiska mandatet Palestina. Stadsdelen, som kallas "den vita staden", vittnar om Bauhausskolans inflytande och klassas som världsarv av FN-organisationen Unesco.

Inom arkitektur och formgivning har Israel ett välkänt namn i Londonbaserade Ron Arad, född 1951.

Om våra källor

Israel – Seder och bruk

Israel grundades som en sekulär stat men är ändå präglat av religiösa judiska traditioner. Särskilda lagar skyddar den judiska vilodagen, sabbaten, som pågår från fredag kväll till lördag kväll – från solnedgång till solnedgång. Judiska helger, liksom för övrigt också muslimska, inleds på kvällen före själva helgdagen.

Under sabbaten avhåller sig religiösa judar från att arbeta, resa och bedriva handel. Då kan det vara svårt att hitta fungerande färdmedel, affärer, matställen och samhällsservice. Bussar går i regel inte, däremot taxibilar. På vissa ställen där det bor ultraortodoxa riskerar den som åker bil under sabbaten att utsättas för stenkastning. Att beordra anställda att arbeta under sabbaten är egentligen förbjudet, utom för sjukvårdspersonal, säkerhetsansvariga och andra med särskilda tillstånd, men den lagen efterlevs inte. Ultraortodoxa demonstrerar mot företag som bryter mot sabbatslagen, och protesterna får ibland stöd av sekulära krafter inom exempelvis fackföreningsrörelsen.

Hur sabbaten ter sig för en besökare beror till stor del på var i landet man befinner sig. I den moderna storstaden Tel Aviv håller många affärer, kaféer och restauranger öppet, men tidigt på fredagskvällen är det ändå ganska tomt på gatorna eftersom många familjer, också de som inte är särskilt religiösa, samlas till den traditionella sabbatsmåltiden. Senare på fredagskvällen tar nattlivet fart igen.

För Israels muslimer är fredagen den religiöst föreskrivna veckohelgen och för de kristna är det söndagen, men söndag är vanlig arbetsdag i Israel.

Råd till resenären

I äldre delar av Jerusalem, som är helig stad för tre världsreligioner, bör turister vara försiktiga med att ta närgångna bilder av exempelvis ultraortodoxa judar, beslöjade muslimska kvinnor eller personer som utövar någon form av andakt. Militärer och poliser ska man inte fotografera någonstans i Israel. I de troendes kvarter rör sig även utländska besökare mest i klädsel som inte visar för mycket bar hud. Möjligheten att besöka religiösa platser kan variera, med hänsyn till olika helgdagar och till säkerhetsläget. Det gäller till exempel Tempelberget (jämför kapitlet Jerusalem), som kan vara avstängt för turister under muslimska helger.

Utlänningar brukar tycka att det är lätt att få kontakt med folk. Många israeler beskriver sin umgängesstil som burdus men hjärtlig. Något av självbilden framgår kanske av att infödda (judiska) israeler brukat kalla sig sabra (kaktusfikon): taggiga utanpå, söta inuti. (Angående olika befolkningsgrupper, se vidare Befolkning och språk.)

Blir man hembjuden till någon kan man första gången ta med blommor eller godis. Är hemmet strängt religiöst (judiskt eller muslimskt) är det kanske inte självklart att män och kvinnor hälsar på varandra och skakar hand, men i normalfallet beter man sig ungefär som i Sverige. Shalom (”Fred”) är det allmänna hälsningsordet på hebreiska.

På restaurang kan man ge tio procent i dricks.

Den som från Israel vill ta sig till Betlehem eller andra platser på Västbanken reser säkrast i fordon som inte är Israel-registrerade, eftersom sådana ofta utsätts för stenkastning i palestinska områden. (Betlehem ligger på Västbanken, som Israel ockuperar, även om staden fick lokalt självstyre genom fredsprocessen på 1990-talet.) Registreringsskyltarna har olika färger. Det finns varianter beroende på om bilen är privat- eller myndighetsägd. Israeliska privatbilar har gula skyltar. På Västbanken och i Gaza har privata fordon vita skyltar.

Judisk klädsel

Religiösa och andra gruppers kläd- och uppförandekoder är en vetenskap för sig. Det är en allmän uppfattning bland judar att män ska täcka sin hjässa när de deltar i judiska religiösa sammanhang eller besöker synagogor eller heliga platser. För kvinnor finns ingen sådan allmän regel, även om judiska kvinnor ur vissa grupper sätter en ära i att dölja sitt hår. En del ortodoxa män, och alla ultraortodoxa, bär huvudbonad utanför hemmet.

Hattar och andra klädesplagg med gamla anor visar på olika gruppers ursprung och tillhörighet. I Israel ser man också ofta män som klär sig modernt men bär en liten kalott på hjässan. På hebreiska kallas kalotten kippa. Den kan bäras tillfälligt av vilken man som helst, som vid en sabbatsmåltid, men att ständigt bära kippa är särskilt vanligt bland de så kallade nationalreligiösa.

Kosher och halal

Israelerna äter ofta riklig frukost. Lunchen, då barnen brukar komma hem från skolan och äta, är huvudmålet, medan man intar en lättare måltid på kvällen.

Mat som serveras på hotell och restauranger är, om inte annat anges, kosher, det vill säga följer judendomens regler för vad som får ätas. Dessa regler har sitt ursprung i Bibelns Moseböcker. Välkänt är att man inte ska äta fläsk, blodmat eller skaldjur och att kött- och mjölkprodukter inte tillagas eller äts tillsammans. Omkring två tredjedelar av Israels judiska befolkning sägs tillämpa kosherreglerna. Det finns gott om restauranger som serverar mat som inte är kosher, och det går bra att köpa fläsk i matvarubutiker.

All mat som är kosher är också halal, det vill säga tillåten föda för muslimer. Men medan många muslimer betraktar alkohol eller vissa alkoholhaltiga drycker som förbjudna, finns inget alkoholförbud i judendomen. Måttlighet skattas högt.

Helgdagar och högtider

Israeliska helger följer traditionell judisk tideräkning som utgår från månens faser. Det innebär att helgdagarna byter datum från år till år i den västerländska almanackan. Det gäller även icke-religiösa helger och minnesdagar: Israels minnesdag för Förintelsen (18 april 2023/6 maj 2024), minnesdagen för dem som dött i strid för den judiska staten (25 april 2023/13 maj 2024) och självständighetsdagen (26 april 2023/14 maj 2024). Mellan de två senare dagarna, som följer direkt på varandra, sker ett snabbt skifte i stämningsläge – från högtidlig sorgsenhet till uppsluppen glädje. En del familjer firar självständighetsdagen med att åka på picknick.

Viktiga judiska religiösa helger är påsken (pesah, det osyrade brödets högtid) på våren och försoningsdagen (yom kippur) på hösten, drygt en vecka efter det judiska nyåret.

De muslimska helgerna följer också månens faser, fast enligt en annan kalender än den judiska. Muslimska och kristna helger firas i Israel av respektive anhängare men är inte officiella helgdagar.

Om våra källor

Israel – Äldre historia

Efter att ha levt nästan två årtusenden i förskingringen bland andra folk skulle judarna åter få ett eget hemland. Det var målet för den sionistiska rörelsen som uppstod i slutet av 1800-talet bland judar i Europa. Men planerna på att utropa en judisk stat i dåvarande Palestina kom på kollisionskurs med arabnationalistiska drömmar efter första världskriget.

Kring Jordanfloden fanns tidiga jordbrukarkulturer. Lämningar av befästningsverk från 8000-talet före Kristi födelse har hittats i Jeriko. Jerusalem nämns i egyptiska skrifter från 1400-talet före Kristus. I Gamla testamentet kallas området väster om Jordanfloden Kanaans land. Där bodde flera besläktade semitiska folk. Bibeln bygger på berättelsen om att ett av dem, hebréerna som även kom att kallas israeliter och senare judar, lovades landet av Gud.

På 1200-talet före Kristus bosatte sig filistéerna, som tros ha talat ett indoeuropeiskt språk, längs kusten i söder. Namnet Palestina (Pelishtim på hebreiska, Filastin på arabiska) är avlett av ordet filisté. 

Till skillnad från grannfolken var judarna monoteister, de trodde på en enda gud. Den religiösa lagen, Torah, som profeten Moses enligt Bibeln mottagit direkt av Gud, skulle genom årtusenden hjälpa judarna att bevara sin särart.

Sedan forntidens judiska stammar enats under kung Saul intog hans efterträdare David Jerusalem omkring år 1000 före Kristus. Davids son Salomo reste det första judiska templet. 

Riket splittrades år 930 före kristen tideräkning i två: Israel i norr och Juda rike i söder. Sedan nordriket på 700-talet före Kristus erövrats av assyrier kallades området Samarien. Drygt hundra år senare intogs det sydliga riket av babylonier. Templet förstördes och judarnas ledande skikt tvångsförflyttades till Babylonien åren 586–539 före Kristus (omtalat som den babyloniska fångenskapen). Andra flydde till bland annat Egypten. 

Sedan perserna krossat Babylonien fick judarna återvända hem. Stora grupper, den så kallade diasporan (judarna i ”förskingringen”), bodde dock från denna tid utanför det judiska kärnland som nu ingick i perserriket. Templet i Jerusalem återuppbyggdes till år 515 före Kristus. 

Alexander den store erövrade området år 331 före kristen tideräkning. Seleukiderna, efterföljare till en av Alexanders generaler, plundrade templet år 166 före Kristus. Judarna svarade med ett uppror, lett av Judas Mackabeus och hans bröder. De behöll sitt oberoende tills Rom tog över år 64 före Kristus. 

Under århundradena runt Kristi födelse skrevs Dödahavsrullarna, som hittades i grottor i Qumran nära Döda havet 1947–1956. Rullarna omfattar bland annat textfragment av bibeltexter på hebreiska. De är av stort intresse för forskningen då de är nära tusen år äldre än andra handskrifter av Bibeln. 

Om våra källor

Israel – Modern historia

Den moderna israeliska staten utropades 1948. Flera krig sedan dess har lett till att Israels yta vuxit. Fredsavtal har Israel med tiden uppnått med flera av de arabiska grannländerna, men den svåra frågan om hur landet ska delas med palestinierna har förblivit olöst.

Efter första världskriget styrdes Palestina som ett så kallat mandatområde av Storbritannien på uppdrag av FN:s föregångare Nationernas förbund. När spänningarna mellan judar och araber tilltog och övergick i våld lämnade britterna över frågan om Palestinas framtid till FN. 1947 antog FN:s generalförsamling resolution 181 som gick ut på att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta cirka 55 procent av Palestinas landyta och den arabiska staten 44 procent. Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning. Judarna accepterade förslaget men inte palestinierna och inte de arabiska staterna. Våldet trappades upp. I april 1948 angreps den arabiska byn Deir Yassin av de judiska terrorligorna Irgun och Stern. Omkring 250 bybor mördades. Massakern var en av orsakerna till att palestinier inte vågade stanna kvar. Massflykt blev följden.

Det brittiska styret upphörde den 15 maj 1948. Redan den 14 maj utropades den självständiga judiska staten Israel av Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion, som blev premiärminister. Nästa dag anfölls den nybildade staten av Egypten, Transjordanien, Syrien och Irak. Saudiarabien och Jemen deltog med mindre styrkor. FN:s medlare, svensken Folke Bernadotte, mördades under kriget av Sternligan, som bland sina medlemmar räknade Yitzhak Shamir, senare regeringschef i Israel.

Kriget upphörde 1949 med flera vapenstilleståndsavtal. Den halvofficiella gräns som uppstod mellan Israel och Jordanien kallas ofta gröna linjen, det är den man hänvisar till när man talar om gränsen före 1967 års krig. Israel upptog nu 77 procent av Palestinas yta, inklusive västra Jerusalem. Av den tilltänkta palestinska staten återstod ingenting, sedan Västbanken och östra halvan av Jerusalem hamnat under jordansk administration och Gaza under egyptisk. För palestinierna innebar 1948–49 en katastrof, kallad al-nakba. Cirka 160 000 araber stannade i Israel, medan drygt 700 000 flydde till Västbanken, Gaza eller närliggande arabstater.

I Israel var samhällsbygget redan långt framskridet med partier, försvarsmakt, näringsliv och fackföreningsrörelse. Årtiondena före 1948 hade främst judar från Europa invandrat, nu följde judisk invandring från arabländer. 1948 fanns cirka 630 000 judar i Israel; fyra år senare hade antalet fördubblats.

I självständighetsförklaringen deklarerades att Israel skulle vara en judisk stat. Det har senare fastslagits i en nationalitetslag med kraft som grundlag. 1950 antogs dels en lag som ger judar i hela världen rätt att invandra (göra aliya), dels en lag som tillåter staten att beslagta mark och annan egendom som ägts av personer som flydde under kriget 1948.

I slutet av 1950-talet bildade Yasir Arafat, Mahmud Abbas och andra palestinier i exil rörelsen Fatah. Dess mål var att utplåna den judiska staten och bereda väg för alla palestinska flyktingar att återvända hem. Under 1950-talet och början av 1960-talet var det annars arabstater som drev frågan. Egyptens president Gamal Abdel Nasser tog 1964 initiativ till Palestinska befrielseorganisationen (PLO).

Spänningen ökade 1967 vid gränsen mellan Israel och Syrien. Egypten, lierat med Syrien, skickade trupper mot gränsen och blockerade Aqabaviken för israelisk sjöfart, vilket Israel uppfattade som ett direkt krigshot. I juni utbröt sexdagarskriget. Israels flygvapen gick till attack mot Egypten, Syrien och Jordanien i vad Israel såg som ett försvarskrig. Efter sex dagar var Egyptens och Jordaniens arméer krossade och syriska armén illa tilltygad. Israel erövrade Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten samt Västbanken inklusive östra, arabiska Jerusalem från Jordanien. Från Syrien ockuperades Golanhöjderna.

Bosättningar börjar byggas

Israels ledare var osäkra på hur de skulle förhålla sig till nyligen erövrade områden. Först förbjöds judar att bosätta sig där, men efter hand fick religiösa sionister (se Äldre historia) anlägga bosättningar på ockuperad mark. Så länge vänstern satt vid makten beskrevs bosättningarna som anlagda med tanke på Israels säkerhet.

FN antog hösten 1967 resolution 242, som blev grundläggande för internationella fredssträvanden. Den kräver reträtt från ockuperade områden, respekt för och erkännande av de inblandade staternas suveränitet, territoriella integritet och oberoende samt av deras rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser.

I flyktinglägren i Jordanien, Libanon och Syrien strömmade palestinier till rörelser som ville befria Palestina. 1969 tog gerillarörelser med Fatah i spetsen över PLO och Arafat blev PLO:s ledare. Från baser i Jordanien angrep PLO mål i Israel. Israel svarade med attacker som blev en påfrestning för Jordanien, och i ett inbördeskrig med PLO 1970 körde Jordaniens kung Hussein ut PLO. Kriget kallades av palestinierna ”svarta september”. PLO byggde i stället upp baser i Libanon. Under 1970-talets första år använde flera palestinska organisationer terrormetoder. I München 1972 riktades terrorn mot Israels OS-trupp.

Nytt krig med grannländer

I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överraskande anfall mot Israel under den judiska helgen yom kippur (försoningsdagen), som råkade sammanfalla med den muslimska fastemånaden ramadan. Israel lyckades återta initiativet innan kriget avblåstes efter 16 dagar. Oktoberkriget stärkte högern, som hävdade att Israel inte hade kunnat vinna utan de områden som ockuperats 1967. I kölvattnet bildades den nationalreligiösa bosättargruppen Gush Emunim som krävde att Israel skulle behålla ockuperade områden.

PLO:s mål hade varit att befria hela Palestina (inklusive Israel) med militära medel. Från 1974 accepterade PLO möjligheten av självstyre i ”varje del” av Palestina, som delmål. PLO beslöt också att befrielsen även kunde ske med politiska medel. Arabstaterna erkände 1974 PLO som enda lagliga representant för det palestinska folket och PLO fick observatörsstatus i FN.

Med högerblocket Likuds valseger 1977 gick israelisk politik in i ett nytt skede. Dittills hade alla regeringar letts av Arbetarpartiet, som främst samlade judar med bakgrund i Europa. De som invandrat från Nordafrika och andra länder i Mellanöstern var inte sekulariserade och vänsterorienterade i samma utsträckning och tenderade att föredra Likud.

Likuds styre under ledning av Menachem Begin inleddes med en stor framgång. Hösten 1978 enades Israel och Egypten med hjälp av Jimmy Carter på den amerikanske presidentens fritidsresidens Camp David i USA. Inför det första fredsavtalet med ett arabland bildades den israeliska rörelsen Fred nu. På basis av Camp David-avtalen slöt Israel och Egypten fred 1979, och Egypten återfick Sinai. Missnöjet blev stort i arabvärlden, men Egypten försvarade sig mot anklagelser om svek: egyptierna hade också utfäst sig att verka för palestinskt självstyre.

Med Likud vid makten fick bosättarna inflytande. Trots protester från vänstern tillkom en mängd bosättningar i början av 1980-talet. 1980 proklamerade Israel Jerusalem som sin eviga och odelbara huvudstad. Golanhöjderna annekterades 1981: israelisk lag infördes.

1982 invaderade Israel Libanon och drev ut PLO, som flyttade sitt högkvarter till Tunisien. Hundratusentals palestinska flyktingar i Libanon blev utan skydd. I lägren Sabra och Shatila massakrerades flyktingar av kristna falangister, som var lierade med Israel. Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon hölls ansvarig och tvingades avgå. Invasionen i Libanon splittrade israelerna. Fredsrörelsen fick fler anhängare.

Uppror på Västbanken

På Västbanken kontrollerade Israel stora landområden, men runt bosättningarna där växte palestiniernas frustration. 1987 inledde stenkastande ungdomar en revolt, intifadan, som rasade i flera år. Intifadan var ett folkligt civilt uppror med inslag av både begränsat våld och ickevåld. Israelerna svarade med lågintensiv krigföring och kollektiva bestraffningar. Insikten växte emellertid om att läget var ohållbart. Kontakter knöts mellan israeler och palestinier.

1988 avsade sig Jordaniens kung Hussein allt ansvar för att styra Västbanken. PLO:s exilparlament utropade en självständig palestinsk stat med Arafat som president. Därmed bekände man sig till en tvåstatslösning. PLO erkände FN:s resolution 242 och därmed Israels rätt att existera inom säkra gränser. PLO avsvor sig rätten att använda terror.

I början av 1990-talet var tiden mogen för ett närmande mellan israeler och palestinier. Sovjetunionens upplösning hade berövat palestinierna stöd från öst. De var också försvagade efter Kuwaitkriget 1991. De hade ställt sig bakom Iraks ledare Saddam Hussein som invaderade Kuwait och som straff drog länderna vid Persiska viken in sitt stöd till PLO. Israel påverkades också av sovjetväldets fall: det ledde till en ny våg av judisk invandring.

Arbetarpartiet återfick makten i valet 1992 och Yitzhak Rabin blev premiärminister. Rabin satte stopp för nya bosättningsprojekt, med undantag för den östra halvan av Jerusalem.

Osloprocessen

Förhandlingar inleddes som mynnade ut i en principöverenskommelse om fred i september 1993. Med stöd i Osloavtalen 1993 och 1995 inrättades lokalt palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza. PLO erkände även formellt Israels rätt att existera inom säkra gränser, och Israel erkände för första gången PLO som palestinska folkets representant.

Självstyret inleddes 1994 i Gazaremsan och i staden Jeriko på Västbanken. PLO-ledaren Arafat kunde inrätta Palestinska myndigheten, med egna poliser. Självstyret utvidgades 1995, men Israel behöll kontroll över större delen av Västbanken. Områdena med självstyre var koncentrerade till städer och saknade förbindelse med varandra. Likaså saknades en förbindelse mellan Gaza och de palestinska enklaverna på Västbanken.

Osloavtalet var inget verkligt fredsavtal; det angav bara hur Israel och PLO skulle gå vidare för att lösa konflikten. Viktiga frågor som bosättningarna, flyktingarna, gränserna och Jerusalem – som båda parter vill ha som huvudstad – sköts på framtiden. Men fredsprocessen fortsatte, trots att motståndare på båda sidor försökte sabotera den. Premiärminister Yitzhak Rabin, utrikesminister Shimon Peres och PLO-ledaren Arafat fick Nobels fredspris. 1994 slöt Israel och Jordanien fred.

1995 sköts Rabin ihjäl av en judisk extremnationalist. Det var kulmen på en hatkampanj från högern mot Rabins fredspolitik. I efterhand framstod mordet som början till slutet på fredsprocessen. Partikamraten Peres efterträdde Rabin fram till valet 1996, men våldsam terror från den islamistiska palestinska rörelsen Hamas, som motsatte sig Osloavtalen, spred skräck bland israeler och gynnade högern. Likud, lett av Benjamin Netanyahu, vann valet, men hans regering blev beroende av småpartier på högerkanten. Ökat stöd till bosättarna ledde till oroligheter på Västbanken och i Gaza.

Efter en bitter valrörelse gick Arbetarpartiets nye ledare Ehud Barak segrande ur valet 1999 och bildade en bred koalition. Från Libanon drog Barak tillbaka Israels sista styrkor våren 2000, efter 18 år. Den shiamuslimska, Iranstödda rörelsen Hizbollah och militanta palestinska grupper firade Israels uttåg som en seger.

Den andra intifadan

Hösten 2000 gjorde Ariel Sharon, som efterträtt Netanyahu som Likudledare, ett besök som på Tempelberget i Jerusalem som provocerade araber. Tempelberget är heligt för både judar och muslimer (se Jerusalem). Sharons tilltag tände gnistan till ett nytt palestinskt uppror, al-Aqsa-intifadan, som blev mer våldsam än den första revolten. Barak förklarade fredsprocessen avslutad. Nästa val vanns av Likud och Sharon bildade regering. Våldet trappades upp och alla fredsförhandlingar avbröts.

Sharons nästa regering fick en tydligare högerprofil, sedan Arbetarpartiet upplevt sitt värsta valnederlag dittills. 2003 togs ett nytt initiativ för fred när USA, FN, EU och Ryssland överlämnade en ”färdplan för fred” till israeler och palestinier. Redan 2004 låg planen på is. Hösten 2004 dog Arafat. Han efterträddes som PLO-ledare och palestinsk president av Mahmud Abbas, som tog avstånd från upprorets våld men vägrade att stoppa militanta palestinier med vapenmakt. 

De judiska bosättningarna på palestinsk mark hade fortsatt att växa, men till skillnad från många andra inom högern ansåg Sharon nu att bosättningspolitiken inte hade gjort Israel säkrare. Han var redo att offra viss ockuperad mark. Bosättare var bestörta, men en majoritet av israelerna stödde Sharon. 2005 lämnade både israeliska soldater och bosättare Gaza. 

Sharon och andra avhoppare lämnade Likud för att bilda det ”nationellt liberala” partiet Kadima, men 2006 föll Sharon i koma efter ett slaganfall. Ny premiärminister och Kadimaledare blev Ehud Olmert, som snart bildade koalition med bland andra Arbetarpartiet.

Inom det palestinska självstyret vanns parlamentsvalet samma år av Hamas, över dittills regerande Fatah. Eftersom terrorstämplade Hamas vägrade erkänna Israel frös USA och EU sitt bistånd till den palestinska regeringen.

2006 dödade den libanesiska shiamuslimska milisen Hizbollah åtta israeliska soldater nära gränsen. Som svar anföll israeliskt flyg Hizbollahs posteringar, vägar och broar i södra Libanon och Beiruts internationella flygplats. Hizbollah besköt norra Israel med raketer och israeliska marktrupper gick in i södra Libanon. Under detta ”andra Libanonkrig” dödades 157 israeler och ett tusental libaneser. Både Israel och Hizbollah utropade seger, men det stod klart att Israels armé inte, som Olmert lovat, hade kunnat skydda norra Israel genom att krossa Hizbollah.

Flera krig i Gaza

Inompalestinska motsättningar ledde till brutalt våld mellan Hamas och Fatah i Gaza. 2007 tog Hamas över makten. Gaza hamnade nu under israelisk (och egyptisk) ekonomisk blockad, medan Israel fortsatte att tala med Fatahs regering på Västbanken. 

Tre krig mellan Israel och Hamas kom sedan att prägla de närmaste åren:

I december 2008 inledde Israel massiva bombattacker mot Hamas, följt av en markoffensiv mot Gaza. Ett mål för Israel var att få stopp på insmugglingen av vapen till Gaza. I mitten av januari 2009 blåstes striderna av. Över 1 300 palestinier hade då dödats, varav minst 700 civila, och tiotusentals hade blivit hemlösa. På israeliska sidan hade 13 människor mist livet.

Hamas kom en tid att rikta in sig på återuppbyggnad medan mer radikala grupper anföll israeliska mål. Men i november 2012 trappades spänningarna upp till krigsläge igen, sedan Israel skjutit ihjäl ledaren för Hamas militära gren. Efter en veckas strider ingicks vapenvila. Då hade runt 170 palestinier, varav över hundra civila, fått sätta livet till. Fyra israeliska civila och två soldater hade dödats.

Sommaren 2014 var det dags på nytt. Under sju veckor av krig avfyrade militanta palestinier drygt 4 500 raketer eller granater mot Israel, som genomförde över 5 200 flyganfall mot Gaza. Israel satte även in marktrupper för att förstöra tunnlar som palestinier byggt för att ta sig in i Israel och utföra attacker. När vapenvila slöts hade fler än 2 100 palestinier dödats, de flesta civila och flera hundra barn. På israeliska sidan hade 66 soldater och 7 civila mist livet.

Netanyahu tillbaka vid makten

Benjamin Netanyahu återkom som premiärminister 2009. Men genom att tala för Israels rätt att utvidga bosättningarna som svar på ”naturlig tillväxt” kom han på kant med USA:s president Barack Obama. I ett försök att blidka amerikanerna nämnde Netanyahu 2009, för första gången, möjligheten av en palestinsk stat. Med villkoren att den måste vara demilitariserad, att Jerusalem inte fick delas och att palestinierna måste erkänna Israel som en judisk stat (ett krav som tidigare inte framförts officiellt).

Medan konflikten ständigt pågick präglades israelisk debatt även av vardagsekonomi. Höga priser och brist på bostäder ledde till demonstrationer. 2013 hölls nyval efter osämja om budgeten. Netanyahu och Likud vann en promenadseger, men nästa koalitionsregering bestod – trots att ultraortodoxa partier ställdes utanför – av fem partier som drog åt olika håll: å ena sidan bosättare och nationalister, å andra sidan mittenpartier som ville förhandla med palestinierna. Ett mått på tidsandan var att det nationalreligiösa bosättarpartiet Beit Yehudi, som ville annektera större delen av Västbanken, fyrfaldigat sina mandat.

När Netanyahu ställde sig bakom ett lagförslag som skulle slå fast landets exklusivt judiska karaktär röstade mittenpartier nej, med motiveringen att lagen skulle diskriminera landets arabiska minoritet. Netanyahu utlyste nyval 2015. Han lockade nu högerröster genom att slå fast att det under hans styre inte skulle bli någon egen stat för palestinierna – att jämföra med den ståndpunkt han intagit 2009 då han stödde en tvåstatslösning på vissa villkor. Han lovade också att bygga ut bosättningarna i Jerusalem så att det skulle bli omöjligt att dela staden och göra den östra halvan till palestinsk huvudstad.

Netanyahu gav öppet uttryck för en uppfattning som vuxit sig stark i Israel: att judar ska befolka hela det gamla brittiska mandatet Palestina – det vill säga även hela Västbanken. Utspelet gav utdelning: en överlägsen valseger för Likud. 2015 fick Netanyahu ihop en koalition sedan bosättarpartiet Beit Yehudi och de ultraortodoxa partierna anslutit sig. På viktiga områden kom nationalreligiösa och bosättarvänliga partier åt att utöva inflytande.

Stöd av Trump

USA gav under Donald Trumps presidentskap från 2016 starkt stöd för israeliska anspråk (se Utrikespolitik och försvar). Netanyahu fick därmed en triumf att luta sig mot inrikespolitiskt när han kämpade för att hålla sig kvar vid makten. Planerna på annektering frystes dock när Netanyahu ingick avtal om normaliserade förbindelser med Förenade arabemiraten 2020, de så kallade Abrahamavtalen.

2017 meddelade president Trump att USA skulle godkänna Israels överhöghet över Jerusalem och flytta dit sin ambassad från Tel Aviv. Medan Israel jublande höll 70-årsjubileum och USA-ambassaden invigdes den 14 maj 2018 iscensatte palestinier i Gaza en protestvåg. Dussintals palestinier sköts ihjäl av israeliska armén och hundratals skadades. Samma år ingick Netanyahus regering en överenskommelse om eldupphör med Hamas. I utbyte mot lugn vid gränsen tilläts Hamas  ta emot pengabidrag från Qatar till löner och bränsle till kraftverk. Sedan dess har det inträffat flera våldstoppar mellan Israel och Islamiska jihad, men också med Hamas.

2021 utbröt en konfrontation mellan Israel och palestinier i Gaza. Efter elva dagar av intensivt bombkrig nåddes vapenvila, då rapporterades 254 palestinier och 12 israeler ha mist livet. 2021 förekom också handgripligt våld av ett slag som dittills varit ovanligt: mellan judar och palestinier som tillhör Israels arabiska minoritet, bland annat i staden Lod.

Ny allians utmanar Netanyahu

I valet till knesset våren 2019 utmanades Likud av en ny centerallians, Blått och vitt, ledd av tidigare generalstabschefen Benny Gantz. Blått och vitt vann lika många mandat som Likud vilket undergrävde Likuds möjlighet att få till stånd en koalition vilket ledde till nyval i september samma år. Denna gång fick Blått och vitt ett mandat mer än Likud men situationen upprepade sig, och ingen av parterna kunde bilda regering. Båda gångerna stupade försöken på oenighet i frågan om ultraortdoxa religiösa studenters undantag från militärtjänst. Netanyahu fortsatte att leda en expeditionsministär fram till nästa nyval i mars 2020. Samtidigt ställdes Netanyahu inför korruptionsanklagelser. I november 2020 åtalades han formellt för korruption. Netanyahu ska bland annat ha tagit emot lyxvaror och säkrat sig en fördelaktig mediebevakning i utbyte mot politiska tjänster. 

I valet i mars 2020 blev Likud något större än Blått och vitt enades Netanyahu och Ganz om att bilda en samlingsregering och rotera på premiärministerposten. Till beslutet bidrog den eskalerande covid-19-pandemin. Trots åtalet fortsatte Netanyahu på premiärministerposten och Ganz börjar som försvarsminister. Regeringen föll emellertid i slutet av året på oenighet om budgeten vilket följdes av ännu ett nyval i mars 2021.

Inför valet försvagades Blått och vitt genom avhopp. I stället blev det sekulära mittenpartiet Yesh Atid största parti efter Likud. Regeringsbildningen denna gång slutade med att Yair Lapid, ledare för Yesh Atid bildade en bred koalition med partiet från hela det politiska fältet som gick samman för att avsluta eran Netanyahu. Koalitionen omfattade åtta partier, svåväl högerpartier som Yamina och Nytt hem som vänsterpartier som Arbetarpartiet och Meretz, och för första gången ett arabiskt parti, Raam. Regeringschef blev Naftali Bennet, ledare för Yamina. Yair Lapid blev inrikesminister och Benny Ganz försvarsminister.  Därmed sattes punkt för Netanyahus tolv år långa maktinnehav. Men uppehållet kom att bli kortvarigt. Sommaren 2022 sprack samarbetet. Bennett gav upp efter att inte ha fått med sig alla samarbetspartier på att förlänga en lag som ger judiska bosättare på ockuperad mark skydd av israelisk lag. Yair Lapid övertog om planerat posten som regeringschef och ledde en expeditionsministär fram till valet i november 2022. Valet resulterade i att Israel fick sin mest högertunga regering någonsin med Netanyahu som regeringschef  och ledare för extremistiska partier på viktiga ministerposter.

Läs mer i Inrikespolitik och författning. 

Om våra källor

Israel – Politiskt system

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Israel – Demokrati och rättigheter

Israel berömmer sig av att vara ”Mellanösterns enda demokrati” och det är högt i tak för att yppa alla sorters åsikter. I praktiken gynnas landets judiska befolkning i många sammanhang, medan minoriteter kan ha svårare att hävda sina rättigheter. Allra besvärligast är det för de araber som lever under Israels militära ockupation eller blockad.

Israel saknar författning men har en rad grundlagar med starkt genomslag (se Inrikespolitik och författning). 2023 började landets regering genomdriva långtgående förslag som mötte en kritikstorm om att de skulle riva upp domstolsväsendets oberoende från politisk styrning, bland annat Högsta domstolens möjlighet att stoppa lagar som bedöms vara diskiminerande. 

2018 fastslogs landets judiska karaktär. Det har lett till viss kritik inom landet och skarpa ifrågasättanden utifrån; en femtedel av landets befolkning (ockuperade områden oräknade) tillhör icke-judiska minoriteter. Men landet är känt för sina rika partiflora och öppna debatt. Även arabiska partier är företrädda i parlamentet och araber med medborgarskap har rösträtt. Valdeltagandet bland araberna varierar mycket mellan valen. Besvikelse över hur staten behandlar sina minoriteter kan vara ett skäl, och maningar till valbojkott från arabiskt håll förekommer. Men arabiska småpartier kan liksom andra öka sitt inflytande genom att ingå valallianser.

Palestinier i områden som Israel ockuperar lever med demokratiska hinder från båda håll. De har lokalt självstyre med en palestinsk myndighet som fungerar illa eller inte alls (en rest av 1990-talets misslyckade fredsprocess), medan Israel för sin del tar alltmer mark i anspråk samtidigt som befolkningens rättigheter åsidosätts.

Den USA-baserade människorättsorganisationen Human Rights Watch anklagade i en  rapport 2021  Israel för apartheidpolitik genom att missgynna araber i olika sammanhang (både araber med medborgarskap och palestinier i de ockuperade områdena). Ordet apartheid hade förekommit länge i kritik från palestinskt håll, men också brukats av den israeliska organisationen B'Tselem. 2021, när Israel genomförde en mycket effektiv vaccinationskampanj mot covid-19-pandemin, fick landet kritik från många håll för att inte tillgodose vaccinbehovet hos befolkningen i ockuperade områden. 2022 valde också Amnesty International att klassa Israels behandling av palestinierna, i Israel och i de ockuperade områdena, som apartheidpolitik. Israels regering anser att anklagelserna bottnar i lögner och ogrundade påståenden.

Andelen kvinnor i politik och samhällsliv varierar starkt. I knesset är omkring en fjärdedel av ledamöterna kvinnor, men de ultraortodoxa judiska partierna undviker att ha kvinnliga kandidater. Bland den arabiska partialliansens 15 ledamöter efter nyvalet 2020 fanns fyra kvinnor, en av dessa omtalad som den första i knesset med muslimsk huvudduk.

Somliga lagar gäller alla i Israel och ifrågasätts av många, som att det inte går att viga sig borgerligt. Homosexuella skyddas i lag mot diskriminering, men stora grupper i samhället är på religiösa grunder helt emot hbtq-rättigheter. 2023 kom kritik från flera partier och rabbiner mot att en öppet homosexuell politiker blivit talman i parlamentet knesset.

Fackföreningsrörelsen hade starkare inflytande tidigare, så länge Arbetarpartiet var statsbärande.

Fastighetsköp är ett av de områden där det är lättare att vara jude än arab. 2018 rapporterade israelisk press om vad som hände i ett samhälle i Galiléen när hälften av de högsta anbuden i ett nytt bostadsområde kom från araber: borgmästaren stoppade den fortsatta utbyggnaden.

Israel har på senare år skakats av korruptionsskandaler som involverat både en tidigare president och flera ministrar, men i internationell jämförelse har Israel vanligen placerat sig i ett mellanskikt. Organisationen Transparency International (TI), som undersöker om invånarna anser att det är vanligt att politiker och tjänstemän tar emot mutor, placerar Israel som land 33 av 180 i sin årliga översikt av graden av korruption i världens länder, se lista här. Läget bedöms ha förbättrats trots att premiärminister Benjamin Netanyahu stod åtalad när TI:s index publicerades, men så är Israel också ett land där mutmisstankar tenderar att nå allmänhetens kännedom och anklagelserna mot Netanyahu har varit i kända i flera år.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Tidningar utkommer på hebreiska, engelska, arabiska och ryska. De täcker ett brett politiskt spektrum, tillämpar granskande journalistisk och ger utrymme för frispråkig debatt. På senare år har det tillkommit nyhetsredaktioner som engelskspråkiga The Times of Israel och Ynet News, som enbart publicerar sig via internet.

Ett statligt etermediebolag som grundades med brittiska BBC som förebild har ersatts med ett nytt, IPBC som också är känt som KAN, efter långvarig och bitter debatt. Den politiska högern hade länge varit missnöjd med public service-bolagets rapportering. 2016 väckte ett uttalande av kulturminister Miri Regev (Likud) uppmärksamhet: ”Vad är poängen med det nya bolaget om vi inte kontrollerar det?” Kritiker som var emot förändringarna hävdade att de statsfinansierade kanalerna skulle berövas sitt politiska oberoende.

De första reklamkanalerna startades 1993. Armén har egna radiosändningar.

Militär censur tillämpas, vilket kan hindra massmedier från att rapportera om känsliga insatser. Censurmyndigheten ger sällan offentlighet åt sitt arbete.

Människorättsorganisationer kritiserar en ökad tendens att också begränsa massmediernas frihet att rapportera om brutalitet riktad mot demonstranter.

Israel placeras på plats 101 av 180 länder i Reportrar utan gränsers pressfrihetsrankning. Landet har rasat till sämre placering i RUG-indexet flera år i rad, se lista här.

För palestinska journalister i de ockuperade områdena är problemet dubbelt även på medieområdet: deras arbete försvåras både av Israel och av obenägenhet hos palestinska makthavare, som sköter självstyret i ockuperade områden, att acceptera fria medier. 2022 hamnade bristen på ömsesidigt förtroende i fokus när Shireen Abu Akleh, erfaren palestinsk-amerikansk TV-reporter, sköts ihjäl på Västbanken då hon (iklädd hjälm och skottsäker väst märkt "Press") bevakade en insats som en israelisk arméstyrka gjorde i ett flyktingläger i Jenin. Armén har medgett att det sannolikt var en israelisk soldat som avlossade dödande skott mot henne. Det Qatarägda TV-bolaget al-Jazeera, som hon arbetade för, krävde en oberoende utredning. 

När konflikten trappas upp till krig, vilket sker återkommande, försvåras massmediers arbete ytterligare. Under kriget 2023–2024 mellan Israel och islamiströrelsen Hamas i Gazaremsan, som utbröt efter terrordåd och kidnappningar utförda av Hamas, räknade den USA-baserade pressorganisationen CPJ till minst 77 dödade journalister eller andra mediearbetare mellan krigsutbrottet och nyår. Den mediebevakning av kriget som nått befolkningarna, både den palestinska allmänheten och mediekonsumenterna i Israel, har varit starkt präglad av krigspropaganda: Israeliska medier har valt att bortse från lidande som drabbat palestinska civila under de omfattande israeliska anfallen mot Gazaremsan, medan arabiska massmedier har begränsat återgivningen av Hamas grymhet mot israelisk gisslan och uppmärksammat palestiniernas situation desto mer.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Israels domstolsväsende anses starkt och kapabelt att stå emot politiska påtryckningar. Men lagförslag från landets konservativa regering som behandlas sedan 2023 går ut på att ge parlamentet möjlighet att överpröva domar och bedömningar av bland annat lagstiftning som görs av Högsta domstolen.

Det finns tre statliga domstolssystem, varav två är civila: sekulära domstolar och religiösa domstolar. Under justitiedepartementet lyder de sekulära rätterna med Högsta domstolen som högsta instans. Flera specialdomstolar, bland andra en arbetsdomstol, kompletterar systemet.

Familjerättsliga avgöranden – exempelvis skilsmässor, vårdnadsfrågor och arv – handläggs av de religiösa samfunden. De judiska domstolarna är underställda religionsdepartementet, men deras beslut kan genomdrivas med hjälp av samma myndigheter som verkställer andra rättsliga beslut, till exempel polisen.

I militärdomstolar prövas militär personal, men också palestinier som anklagas för brott mot säkerheten. En militär appellationsdomstol är normalt högsta instans, men om prövningstillstånd beviljas kan ett mål föras till Högsta domstolen.

1962 avrättade Israel nazistförbrytaren Adolf Eichmann. Dödsstraffet finns kvar och det finns förslag om att skärpa lagen så att det blir lättare att utdöma dödsstraff för terrorbrott.

Det sker återkommande riktade mord, mot exempelvis ledare inom militanta palestinska rörelser, som utförs av israelisk militär. I internationell kritik mot Israel har aktionerna jämställts med utomrättsliga avrättningar. Ronen Bergman, historiker och säkerhetsreporter, har granskat sådana aktioner – och de politiska överväganden som gjorts – i boken Rise and Kill First: The Secret History of Israel’s Targeted Assassinations.

Israel tillämpar administrativt häkte (fängsling utan rättegång), en metod som kritiseras skarpt av människorättsorganisationer. 2020 satt enligt organisationen B’Tselem cirka 350 palestinier i administrativt häkte. Grunderna för att de var frihetsberövade offentliggjordes inte. Sedan hösten 2020 lämnar kriminalvården inte ut nya totalsiffror.

Kollektiv bestraffning mot palestinier förekommer. I november 2022 mördade en ung palestinier tre israeler nära bosättningen Ariel. Militären meddelade efter morden att 500 anhöriga och släktingar till honom skulle få sina arbetstillstånd i Israel indragna.

I kölvattnet av de terrordåd som utfördes av Hamas den 7 oktober 2023 gick Israel till anfall militärt mot Gazaremsan i syfte att utplåna rörelsen. Bland de anklagelser som därefter har framförts mot Israel, till följd av nödläget för de civila palestinierna i Gaza, dominerar kollektiv bestraffning. Israel anklagas liksom Hamas för bland annat krigsbrott men avvisar anklagelserna.

I israeliska fängelser fanns i september 2020 minst 4 184 palestinska fångar från Västbanken och Gaza som fängslats av säkerhetsskäl, enligt B’Tselem som hänvisar till uppgifter från kriminalvården och armén. Därutöver satt 545 palestinier i fängelse för att ha vistats i landet olagligt. Palestinier måste för att få resa mellan de ockuperade områdena ansöka om tillstånd. Cogat, en enhet inom Israels försvarsdepartement, granskar ansökningarna. Avslag sker ofta även för den som ska söka vård, enligt människorättsorganisationer. 2017 dog 54 sjuka palestinier i väntan på utresetillstånd, uppger Världshälsoorganisationen (WHO). Sedan september 2020 lämnar det israeliska fängelsesystemet inte ut statistik, och uppgifter från armén ges med fördröjning, skrev B'Tselem på sin sajt 2022.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Israel i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Israel: regeringsattack mot rättsstaten (2023-01-16)

Israel – Aktuell politik

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Israel – Inrikespolitik och författning

Israel är en republik med ett parlamentariskt styrelsesystem. Benjamin Netanyahu, ledare för högerpartiet Likud, har varit premiärminister sedan 2009 med undantag för ett kortare avbrott 2021–2022. Under hans maktutövning har Israels politiska landskap rört sig i konservativ och nationalistisk riktning och regeringen har fått hård kritik för lagförslag som anses hota rättsstaten. Samtidigt har konflikten med palestinierna skärpts. Sedan över ett år pågår ett krig mot den terrorstämplade rörelsen Hamas i Gaza. 

Israel – Jerusalem

En kärna i judisk tradition är hoppet om Jerusalem: att judar spridda över världen ska samlas där. Nu står Jerusalem under judisk kontroll, men även muslimer och kristna vördar staden och vill vara på plats. De som är palestinier hoppas dessutom, precis som israeler, på att få ha Jerusalem som huvudstad.

Under tvåtusen år var föreställningar om Jerusalem ett kitt som höll ihop judar skingrade i världen. Barnen har, oavsett hemvist, fått lära sig om judiska tempel som funnits i Jerusalem: Det första, anlagt av kung Salomo för tretusen år sedan och förstört av babylonierna år 586 före kristen tideräkning. Det andra, raserat av romarna år 70 efter Kristus. Det första templet förekommer i Psaltaren, en av Bibelns böcker. Förstörelsen av templen tillägnas en årlig minnesdag. Verser om dem återges vid vardagliga händelser som måltider och speciella tilldragelser som bröllop. Uttrycket ”Nästa år i Jerusalem” har en särskild plats vid firandet av vissa helger och används som hälsning judar emellan.

Kristendomen uppstod som en judisk sekt. Det mesta av Bibelevangeliernas berättelser om Jesus – som uppfattades som Messias, en av Gud utlovad frälsare – utspelar sig i Galiléen eller andra områden norr om Jerusalem där man tror att han utförde mirakel. Men det var i Jerusalem han korsfästes och återuppstod. Uppståndelsen, tron på livet efter döden, är en central del av den kristna tron. I Jerusalem fick kristendomen fart, bland annat med byggandet av kyrkor, när romarriket hade en kristen kejsare omkring år 300.

Även islam har i Jerusalem uppfattat en övergång mellan det jordiska och det himmelska. Religionsgrundaren Muhammed betraktade sig som en i raden av profeter och Jerusalem som profeternas stad. Den första plats muslimer vände sig mot i bön var Jerusalem. Redan år 638, några år efter profetens död, erövrades staden av muslimer och byggandet av moskéer inleddes. Enligt traditionen gjorde Muhammed en himmelsfärd från Jerusalem.

Det är upphovet till dagens situation, där platser som är heliga för tre religioner ligger på samma plats eller omedelbart intill varandra. Judar söker sig mot Tempelberget, där de gamla templen reste sig. Muslimer besöker moskéer byggda ovanpå berget och kristna samlas på platser med anknytning till Jesu lidande.

De gamla judiska templen är alltså raserade. Kyrkorna har ersatts av nyare. Men moskéerna al-Aqsa och Klippdomen, som känns igen på sin gyllene kupol, står kvar. Byggnaderna är äldre än de helgedomar som finns på ännu heligare platser, i Mecka och Medina i Saudiarabien.

Det ger en bild av varför frågan om Jerusalem är känslig för alla muslimer, inte bara för de palestinska muslimer som bor närmast. Muslimer uppfattar också en hotbild mot helgedomarna. Attentat mot byggnaderna har inträffat. Det allvarligaste var en mordbrand 1969, som fick länderna i hela den muslimska världen att inleda samarbetet Islamiska konferensorganisationen (OIC).

Det har – med undantag för kortare perioder – alltid funnits judisk befolkning i Jerusalem, även när först kristna och senare muslimer kom att utgöra majoriteten. Men nästan alla övermakter hade fram till 1800-talet ett förhållningssätt som styrdes av att staden var viktig för så många grupper. Det som förändrade tänkandet var nationalismen, idén att varje folk borde bilda en egen stat. Den födde konkurrerande politiska projekt: sionismen, vars mål är att ge judarna ett tryggt hemland, och panarabismen, som skulle befria arabvärlden från kolonialherrar och innehöll fröet till palestiniernas längtan efter en egen stat. Historikern Vincent Lemire har uttryckt det så här: ”Från att ha varit juvelen i en kejsares krona, i ett multinationellt rike, blir staden föremål för anspråk på exklusiva rättigheter.”

Båda de politiska övermakterna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet – Osmanska riket och Storbritannien – fattar beslut som bidrar till utvecklingen. Först blir Jerusalem en regional centralort under osmanerna 1872. Sedan gör britterna, som intar staden 1917, Jerusalem till huvudstad i det mandatområde som Storbritannien styr fram till 1948.

1947, när britterna vill att FN ska ta över ansvaret, antar FN:s medlemsländer en resolution, nummer 181, som säger att staden ska förvaltas internationellt. Men det har aldrig fungerat i praktiken. FN ville dela landet i övrigt, vilket gav judarna möjlighet att grunda staten Israel 1948. Men arabländerna godtog inte delningen och gick i krig. När kriget tog slut hade Israel bland annat intagit västra halvan av Jerusalem, medan den östra fått jordanskt styre. De heliga platserna i Jerusalems gamla stad hamnade på jordanska sidan.

1967, i junikriget, intog Israel även den östra halvan. I dag betraktar Israel hela Jerusalem som sin huvudstad och har inga planer på att lämna ifrån sig området, vilket varit ett palestinskt krav i de fredsförhandlingar som hållits. Israelisk lag har införts och stadsgränsen utvidgats.

För troende judar innebar Israels seger att de kunde söka sig till Tempelberget för att be igen. Men även Israel har tagit viss hänsyn till att platsen är känslig. Alltsedan 1967 tillämpas principen ”besöka men inte be” när det gäller judars tillgång till Tempelplatsen. Judar ber vid Västra muren intill, också kallad Klagomuren, som uppfattas som rest av de gamla judiska templen.

Mycket snart efter erövringen rev Israel en del muslimska kvarter och skapade utrymme för nationalistiska manifestationer, till exempel nationaldagsfirande, i omedelbar närhet till muren. Med åren har Israel genomfört omfattande byggnadsprojekt för att gynna inflyttning. Drygt 200 000 judar har flyttat in. För de 300 000 palestinska stadsborna har det medfört undanträngning som tagit sig många uttryck, som begränsning av uppehållstillstånd, bygglov och kommunal service. Palestinier i Jerusalem har rätt att rösta, men bara i kommunala val. Mestadels har de bojkottat valen.

Kungen av Jordanien har en roll som högste beskyddare av de heliga muslimska platserna. Det ingår i fredsavtalet mellan Israel och Jordanien 1994. Moskéerna förvaltas av en stiftelse, waqf, och lunchbönen på fredagar samlar tusentals muslimer. I orostider förbjuder Israel unga muslimska män att delta i bönen.

I den gamla stadskärnan bor judar, armeniska kristna, arabiska kristna och arabiska muslimer i egna kvarter. Sedan 1967 har ett antal arabiska hus sålts till judiska köpare, vilket lett till inbördes osämja mellan palestinier.

Israels överhöghet över den östra halvan betraktas internationellt som en ockupation, och Israel har fått kritik för att inte uppfylla reglerna i Fjärde Genèvekonventionen. Den säger både att en ockupationsmakt inte får flytta in sin egen befolkning och att övermakten måste sörja för civilbefolkningens behov i det ockuperade området.

Den 6 december 2017 fattade den amerikanske presidenten Donald Trump beslut om att USA skulle erkänna Israels övermakt över hela Jerusalem och flytta den amerikanska ambassaden dit från Tel Aviv. Det var ett beslut som USA:s presidenter hade undvikit att genomföra före Trump och det har lett till skarp kritik mot både Israel och USA (se Utrikespolitik). Trump presenterade därefter en fredsplan med målet  att Östra Jerusalem, inklusive de för muslimer heliga platserna, skulle tillfalla Israel permanent. Sedan Joe Biden vann nästa presidentval 2020 har det framkommit att USA inte flyttar tillbaka ambassaden till Tel Aviv men att USA:s konsulat i Östra Jerusalem återöppnas för att förbättra relationerna till palestinierna. 

Israel – Bosättningspolitiken

Israeliska bosättningar på ockuperad mark har anlagts i flera syften alltsedan Israel intog områdena 1967. En av följderna är att samhällen med judisk befolkning utgör ”fakta på marken”, som försvårar förutsättningarna att uppnå fredsavtal med palestinierna och med Syrien. Utbyggnaden har ökat sedan Israel fick en regering med partier som driver aggressiv bosättningspolitik.

I junikriget 1967 ställdes Israel mot de omgivande arabiska grannländerna och hade framgång. Israel intog Östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien, Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten samt Golanhöjderna från Syrien.

I alla de fem ockuperade områdena började Israel efter några år bygga bostäder för israeler. Den internationella kritiken blev häftig. Enligt Fjärde Genèvekonventionen, en av de internationella överenskommelser som kallas krigets lagar, är det förbjudet för en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning. Israel är en av de stater som har godkänt konventionen.

Två av de fem intagna områdena har Israel senare utrymt: Sinai 1982 och Gazaremsan 2005 (se Modern historia). Bosättarna har tvingats flytta.

Två ockuperade områden – Östra Jerusalem och Golanhöjderna – har Israel däremot knutit hårdare till sig; israelisk lag har införts där trots mycket skarp internationell kritik. Syrien kräver att få tillbaka Golan och bosättningarna där utgör hinder för ett fredsavtal. Men det är framför allt i Östra Jerusalem som israeler flyttar in genom mycket omfattande byggverksamhet som stöds av staten.

I det femte området, Västbanken, fortsätter de israeliska bosättningarna också att växa, men där är Israels anspråk mer oklara. Utbyggnaden försvårar livet för den palestinska befolkningen på flera sätt – främst genom det vägnät som förbinder bosättningarna med Israel. Vägarna är förbjudna för palestinierna och utgör i många fall hinder när de ska nå sina odlingar. Samtidigt är Västbanken, Östra Jerusalem och Gazaremsan de områden palestinierna gör anspråk på för att kunna bilda en egen stat. Det har väntats, i synnerhet i samband med fredsprocessen på 1990-talet, att parterna skulle lösa frågan genom avtal, men Israel har de senaste åren dominerats av krafter som är ovilliga att lämna ifrån sig mark.

En stödgrupp för bosättare uppgav i början av 2023 att den judiska befolkningen på Västbanken, Östra Jerusalem oräknat, uppgick till drygt 500 000 personer. På organisationen Fred nus sajt angavs antalet vid nyår 2023 till 465 400. Dessutom bor cirka 200 000 israeler i Östra Jerusalem och 20 000 i Golan, enligt fredsorganisationer i Israel som är kritiska till bosättningspolitiken. Omvärldens kritik har också varit ihärdig genom åren, inte minst i FN-resolution 242 som kräver att parterna i 1967 års krig drar sig tillbaka från ockuperad mark.

De största bosättningarna är Modiin Ilit (70 000 invånare) väster om Ramallah, Beitar Ilit (56 000 invånare) sydväst om Jerusalem och Maaleh Adumim (41 000 invånare) öster om Jerusalem.

Israeliska armén beskyddar bosättarna mot palestinska angrepp.

Det vanligaste argumentet för israelisk bosättning är att Östra Jerusalem och Västbanken är historisk, judisk mark (se Äldre historia). Religiösa kretsar med nationalistiska mål drev tidigt efter 1967 på för att Israel skulle börja ta marken i anspråk, och de ultraortodoxa judarna utgör i dag cirka en tredjedel av invånarna i bosättningarna – betydligt större andel än de är av Israels befolkning som helhet. Men även säkerhetsfrågor och bostadspolitik har spelat in. 1973, sex år efter junikriget, försökte arabländerna genom krig ta tillbaka den ockuperade marken. De misslyckades, men i Israel höjdes röster för att man måste behålla områdena för att ha bättre möjlighet att skydda sig mot arabiska anfall.

Anspråken på marken har också ökat med växande bostadsbrist i Israel. Efter Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet tilltog en invandringsvåg från tidigare sovjetstater till Israel. En miljon människor med judisk bakgrund flyttade in, till ett litet land där det var svårt att hitta bostad. I ryskspråkig press förekom annonser där man marknadsförde moderna bostäder till subventionerade priser – utanför Israel: i bosättningar på ockuperat område.

Gradvis har israelisk lag ändrats så att bosättare omfattas av bland annat pensioner, sjukförsäkring och rösträtt på samma sätt som om de hade bott på mark som inte är omtvistad. Flera partier driver bosättarnas intressen.

Israel har inte offentliggjort hur mycket bosättningspolitiken har kostat genom åren, men Roby Nathanson, chef för Makrocentret för politisk ekonomi som är en israelisk enskild organisation, beräknade 2018 statens kostnader sedan 1967 till motsvarande närmare 200 miljarder kronor. Bosättningarnas yta på Västbanken hade fördubblats de senaste 18 åren, uppgav organisationen. Expansionen uppmuntras genom att den genomsnittlige bosättaren får tre gånger så mycket i statliga subventioner som de boende inom 1967 års gränser.

Både kostnaderna och i synnerhet de dödsoffer som krävs när palestinier tar till våld mot bosättare bidrog till Osloprocessen på 1990-talet. Processen bars fram av fredsvilja på båda sidor. I samband med fredsförhandlingarna har det cirkulerat förslag om att Israel ska tömma de flesta av bosättningarna på Västbanken, som är ganska små. De största skulle däremot bli kvar och anslutas till Israel. Palestinierna skulle i utbyte få annan mark från israelisk sida.

Ingen regering i Israel, inte heller Arbetarpartiregeringen som var engagerad i Osloprocessen, har helt lagt band på utbyggnaden. Alltsedan högerblocket Likuds valseger i mitten av 1990-talet har konservativa partier dominerat israelisk politik och utbyggnaden har tvärtom uppmuntrats med endast kortare uppehåll. Undantaget är Gazaremsan, som Israel utrymde 2005, då Likudledaren Ariel Sharon som premiärminister överraskande hade kommit fram till att det motverkade Israels intressen att ha bosättare där.

I fråga om Östra Jerusalem råder huvudsakligen samsyn i Israel. Partier över hela det politiska spektrumet vill behålla hela staden under israelisk kontroll.

Anspråken på Västbanken drivs hårdast av nationalreligiösa partier, och de har stärkt sin ställning. Bosättarrörelsen är företrädd i regeringen och ledare för bosättarpartier uttrycker långtgående krav. Under det krig som bröt ut mellan Israel och Hamas i Gazaremsan 2023, efter terrordåd utförda i Israel av Hamas, har flera ministrar krävt att bosättare åter ska tillåtas etablera sig i Gaza. På Västbanken inrättade bosättare snabbt nya bosättningar, "utposter" som är olagliga även enligt israelisk lag. Fred nu uppgav i februari 2024 att 26 nya "utposter" anlagts under 2023, varav tio sedan krigsutbrottet i oktober.

Israeliska staten har brukat göra skillnad på drygt 130 ”lagliga” bosättningar och över 100 utposter, men konservativa politiker och bosättare har de senaste åren tryckt på för att få utposterna tillåtna i lag. En av frågorna är hur palestinska markägare – som inte ges möjlighet att säga nej – ska kompenseras för den mark de måste ge upp.

Under tiden fortsätter bosättare och palestinier att göra livet surt för varandra med mordbränder, knivattacker och skottlossning. En av de mest oroliga platserna är stadskärnan i Hebron, där en liten grupp bosättare lever mitt bland palestinska stadsbor.

I andra bosättningar råder en mer sammansatt bild. Det finns palestinier som arbetar i företag i bosättningar och många har försörjt sig på byggarbeten där. De flesta bosättningarna är tätt byggda villasamhällen, av säkerhetsskäl uppförda på höjder.

Internationellt, bland annat inom EU, förespråkar många länder att varor som tillverkas i bosättningarna ska bojkottas eller i varje fall inte beviljas lika förmånliga handelsvillkor som andra israeliska produkter. USA:s förändrade Mellanösternpolitik under president Donald Trump innebar ökad amerikansk förståelse för bosättarrörelsens markanspråk, men när Israels nya regering 2021 aviserade fortsatta utbyggnadsplaner på Västbanken tog Joe Bidens regering till skarpare kritik och "motsatte sig starkt" fler bostäder för inflyttande israeler. Lite i skuggan av USA:s omstridda beslut 2017 att godkänna Israels anspråk på Östra Jerusalem utnämnde Trump en amerikansk ambassadör som personligen var aktiv i en bosättarorganisation. Veteraner i USA:s diplomatkår protesterade skriftligen mot utnämningen, som de ansåg inte tjänade USA:s intresse eller utsikterna att uppnå fred.

Israel – Utrikespolitik och försvar

USA är Israels främsta allierade, medan förhållandet till EU-länder emellanåt är ansträngt. I regionen förblev Israel länge isolerat trots långvariga fredsavtal med Jordanien och Egypten. Konflikter inom och mellan länder i regionen öppnar ibland fördelar för Israel, som tack vare det har uppnått fredsavtal med fler arabländer. Men isoleringen är svår att bryta på grund av den havererade fredsprocessen med palestinierna, som har sympatierna med sig i Mellanöstern. Iran har rollen som Israels ärkefiende.

LÄSTIPS! Läs mer om Israel i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Världens rättssystem ryter till (2024-05-28)
Iranattack sätter broderskapet USA-Israel på prov (2024-04-15)
”Israels 11 september” öppnar nytt historiskt kapitel (2023-10-09)
Arabländer väljer Trump och Israel före Palestina (2020-10-08)
Israel hoppas att Putin kan mota bort Iran i Syrien (2018-05-31)

Om våra källor

Israel – Ekonomisk översikt

Israel har gått från jordbruksunder till IT-paradis. Högteknologiska produkter och tjänster har ökat omvärldens intresse för utbyte med Israel. Statsstyrning i ekonomin har fått ge vika för privata initiativ och mycket av jordbruket har överförts från kollektivt till enskilt ägande. Men landets ledande ekonomer varnar för den ekonomiska kris som kan bli följden av omfattande krigsinsatser mot palestinierna.

I Världsbankens rankning av världens länder räknas Israel till gruppen höginkomstländer, se översikt här. 

De judar som utvandrade från Europa och kom att prägla den moderna staten Israel från 1948 var i stor utsträckning personer med vänsterideal. Dessutom var självförsörjning på basvaror ett viktigt mål i avsaknad av fred med grannländerna. Kollektivjordbruk – kibbutzer och moshaver – blev hörnstenar i ekonomin. De första kollektivjordbruken grundades redan tidigt på 1900-talet, före självständigheten.

På kibbutzerna har man levt efter principen att alla tillgångar delas lika. På moshaver kan de boende också ha en egen lott att odla. Nu sker en snabb förändring, mycket därför att kibbutzekonomin genomgått kriser, där uppgörelser om skuldnedskrivningar förekommit. En stadig privatisering har pågått på senare år, olika långt kommen på olika ställen. 2018 drevs mindre än en fjärdedel av kollektivjordbruken på gammalt sätt. Majoriteten av kibbutzerna har numer marknadslöner.

Den största livsmedelstillverkaren, Tnuva (Tenuvah) som startades av kibbutz- och moshavrörelserna, har till och med köpts upp av statsägda kinesiska Bright Food Group. Det är anmärkningsvärt i ett land där självförsörjning har stor betydelse. Försäljningen till Kina väckte också motstånd i Israels parlament, trots att den majoritetspost som kineserna tog över 2014 hade sålts till ett brittiskt bolag redan 2007. Israels handelsförbindelser har ökat också med andra stormakter som Indien. 

Den andel av befolkningen som lever på jordbruk har minskat. I dag är det högteknologisk industri, ofta utformad för försvarsmaktens behov, som driver ekonomin och har tagit över som exportsuccé. Bioteknik, i synnerhet läkemedel, är också ett framgångsområde, liksom slipade diamanter och ädelstenar, även om stenarna i huvudsak importeras. Fossilgas (naturgas) har seglat upp som en framtidsbransch efter gasfynd i östra Medelhavet.

Genom att utbytet mellan företag i olika länder vuxit dramatiskt har globaliseringen bidragit till att Israels privata näringsliv stärkts och att de kollektiva verksamheterna tappat mark. Nyckelorden är mindre socialism och mer entreprenörskap.

Kris, pandemi och krig

En internationell IT-bubbla med övervärderade teknikbolag sprack runt år 2000. Det fick effekter också i Israel. Däremot klarade sig Israel relativt väl genom den internationella finanskrisen 2008–2009. Israel behöll tillväxt samtidigt som många andra länder fick se sin bruttonationalprodukt (BNP) krympa. 2000–2018 växte Israels ekonomi med 3,3 procent i snitt varje år, enligt  samarbetsorganisationen OECD. 

Sedan kom covid-19. Arbetslösheten i Israel steg på några månader från 3,4 procent till 23,5 procent. Men när statistikmyndigheten 2021 summerade det föregående året hade landets BNP bara minskat med 2,4 procent, därefter såg framtiden återigen ljus ut. 2021 uppnåddes rekordsiffror. Tillväxten landade på 8,1 procent. Pandemin tolkas som delförklaring: ekonomin växte tack vare att det funnits ett uppdämt konsumtionsbehov. Dessutom kunde israelerna inte resa som vanligt, de konsumerade på hemmaplan i stället.

Alla observationer var inte glädjande. Valutan är högt värderad, vilket driver upp priserna på importvaror. Tel Aviv seglade upp som den dyraste staden i världen i en jämförelse mellan 173 storstäder i världen som gjorts av analytiker vid The Economist Intelligence Unit. Boendekostnader ingick inte i undersökningen.

Utbildningsnivån hos arbetskraften är hög, men andelen som har ett yrkesarbete är lägre än i Västeuropa. Den treåriga militärtjänsten och de värnpliktigas repmånader kostar samhället många arbetsdagar. För många arbeten krävs att man har gjort militärtjänst och Israels araber står utanför värnpliktssystemet. Araber kan till exempel ha svårt att få jobb som chaufförer i transportföretag eftersom de av säkerhetsskäl inte får tillträde till flygplatser. Druserna gör militärtjänst och arbetslösheten bland dem är något lägre än bland araberna. 

2024 har kostnaderna för försvarsmakten skenat, både genom krigsinsatserna i sig och genom att fler än 300 000 reservister kallades in från civila jobb efter de terrordåd islamiströrelsen Hamas iscensatte den 7 oktober 2023. Tre veckor efter dåden hade fler än två tredjedelar av företagen i IT-sektorn rapporterat störningar. Byggbolag och restaurangnäring har tvingats till neddragningar och ekonomins tillväxtprognos har skruvats ned. Sista kvartalet 2023 blev det sämsta sedan pandemins utbrott. Till inbromsningen bidrog att 160 000 palestinska daglönare som normalt utgör en stor andel av arbetskraften i lantbruket och byggbranschen inte längre släpptes in i landet.

Omkring 300 ekonomer samlades bakom ett brev till premiärminister Netanyahu och finansminister Smotrich där de uppmanade till omprioriteringar i statens budget, att icke nödvändiga utgifter skulle läggas på is. Exempelvis gäller det kostnader knutna till vallöften från partier långt till höger som satsningar på utbildning för ultraortodoxa medborgare. Bland undertecknarna finns personer som har eller har haft anknytning till centralbanken och bankinspektionen.

Pilgrimsresor och solsemestrar lockar normalt stora skaror från utlandet. 2018 anlände 2,1 miljoner turister under första halvåret. Det var första gången tvåmiljonersstrecket passerades under en sexmånadersperiod. 2019 blev ännu bättre: 4,6 miljoner turister under året. 2022, tack vare minskade pandemirestriktioner, hade turistnärningen repat sig så väl att antalet utländska besökare under sommarmånaderna nådde upp till tre fjärdedelar av resultatet 2019, som var ett rekordår.

De största solsemestermålen är Eilat vid Röda havet och Netanya vid Medelhavet. En stor del av pilgrimsmålen – till exempel Födelsekyrkan i Betlehem och Heliga gravens kyrka i Jerusalem – ligger på mark som enligt den dominerande synen i omvärlden är ockuperad. I besöksstatistiken avspeglas de politiska förhållandena. Inte så att människor protesterar mot ockupationen genom att avstå från resorna, däremot undviker resenärer pilgrimsmål och andra orter framför allt på Västbanken i tider av politisk oro då besöken bedöms kunna vara farliga. Gazakriget 2023/2024 har fått flygbolag att stoppa sina flygningar av rädsla för att träffas av beskjutning.

Kusten mot Medelhavet underlättar annars både fartygs- och flygtrafik. Konflikter med grannländer har däremot begränsat internationella väg- och järnvägsförbindelser. Stora hamnar finns i Haifa, Ashdod och Eilat. Lejonparten av persontrafiken med utlandet sker via flygplatsen Ben Gurion. Chartermålet Eilat vid Röda havet fick en ny flygplats 2019. Flygplatsen är kontroversiell: den ligger nära gränsen till Jordanien, som har framhållit inför den civila luftfartens samarbetsorgan ICAO att flygningarna kan medföra kränkningar av det jordanska luftrummet.

Utbyggnaden av snabbtågslinjen mellan Tel Aviv och Jerusalem är också omstridd på grund av tunnelplaner under Jerusalems gamla stadskärna (se Kalendarium). Mellan städer kan man färdas med buss eller med sherut, kollektivtaxi. För den som ska åka längst kan det bli flera stopp längs vägen, och några omvägar. Bussbolaget Egged, som trafikerar hela landet, undviker arabiska samhällen, vilket gör att dessa i stor utsträckning saknar kollektivtrafik.

För palestinier i områden som Israel ockuperar gäller helt andra villkor än för befolkningen inom Israel. På Västbanken finns vägar som byggts för de judiska bosättningarna och för israeliska arméns behov. Palestinier får inte färdas på de vägarna. När palestinier vill resa mellan de ockuperade områdena måste de dessutom söka tillstånd hos en israelisk gränsmyndighet, Cogat, som lyder under försvarsdepartementet och har fått kritik för att tillämpa otydliga regler. Det är också svårt för palestinier från Västbanken att få tillstånd att flyga utomlands via israeliska flygplatser – de får i stället göra en del av resan landvägen, via Jordanien. Palestinsk sjöfart hindras, trots Gazaremsans kust mot Medelhavet, av att Israel kontrollerar havsområdet utanför.

Palestina använder israeliska shekel som valuta i enlighet med avtal som slöts i Paris som led i Osloprocessen på 1990-talet. I takt med att Israels ekonomi blivit digital har hakar uppstått i systemet. Palestinier som arbetar i Israel får sin lön i sedlar, men pengarna cirkulerar inte snabbt in i den israeliska ekonomin igen, och palestinska handlare får betala avgifter för kontanthanteringen. Somliga palestinska experter vill att Palestina ska skaffa sig en egen valuta eller övergå till att använda jordanska dinarer, som också cirkulerar på Västbanken. Israels centralbank framhåller för sin del att kontanta betalningar gör det svårare att övervaka eventuella överföringar till militanta rörelser.

Handel på förmånliga villkor

Krig med grannländerna och utgifter för att ta emot vågor av judar som invandrat från andra länder har inneburit ekonomiska påfrestningar för Israel. Engagemanget från judar i utlandet har stor betydelse, också ekonomiskt. USA är det enskilda land som varit viktigast i omvärlden, med bland annat gynnsamma handelsvillkor och omfattande militärt stöd. På den stora amerikanska läkemedelsmarknaden är Israel det fjärde största ursprungslandet.

Exporten av försvarsmateriel går inte bara till stormakter som USA och Storbritannien utan också till mer ifrågasatta regimer. I stora kontrakt för internationell försvarsindustri ingår ofta utvecklingssamarbeten och motköpsaffärer. Till exempel utvecklar Israel och Azerbajdzjan – ett land i Kaukasien med sunnimuslimsk befolkning och auktoritärt styre – drönare tillsammans. Thailand har köpt israelisktillverkade drönare. Sverige har bland annat köpt utrustning till stridsflygplanet Jas 39 Gripen av israeliska tillverkare. Indien köper militär utrustning för nästan en miljard dollar varje år.

Ett handelsavtal med EU tillåter israelisk export till EU-länderna mot inga eller mycket låga tullar. Avtalet gäller inte områden som Israel ockuperar. EU kräver att produkter från bosättningar på ockuperad mark ska ursprungsmärkas, så att dessa inte ska kunna omfattas av de förmånliga regler som Israel åtnjuter i övrigt. Norge beslöt 2022 att ansluta sig till EU:s regler. USA tillåter däremot att produkter från bosättningar märks som tillverkade i Israel.

Israel var det första landet utanför Latinamerika som slöt handelsavtal med länderna i Mercosur.

Både Israel och vissa arabstater, främst Förenade arabemiraten, har räknat med att gynnas av att de normaliserat sina diplomatiska förbindelser. Hur den utvecklingen påverkas långsiktigt av Gazakriget är svårt att sia om.

Emiraten var den första gulfstaten som inledde öppna kontakter med Israel och gav 2021 besked om att en investeringsfond på tio miljarder dollar bildats för satsningar i Israel på bland annat hightech-industri och vattenteknik. Viss turism kom också i gång snabbt, trots pandemin. Enligt källor i det israeliska näringslivet har diskreta affärer, till exempel via mellanhänder i andra länder, förekommit länge mellan israeliska och emiratiska bolag.

2022 slöt Israel och Förenade arabemiraten avtal om frihandel, Israels första med ett arabland. Nästan alla tullar ska avskaffas i utbytet mellan länderna. Det handlar bland annat om livsmedel, läkemedel och kosmetika. 

Med Marocko låg ett handelsavtal klart 2022.

Om våra källor

Israel – Naturtillgångar, energi och miljö

Gasfyndigheter skapar förhoppningar i Israel, som annars har ont om råvaror. Tack vare fynden i Medelhavet exporterar Israel nu gas till de närmaste grannländerna. Det stora uttaget av färskvatten är ett av landets miljöproblem. Skatt på engångsartiklar i plast har avskaffats av hänsyn till de ultraortodoxt religiösa.

År 2009 hittades ett gasfält, Tamar, som det året var det största fyndet i världen. Knappt två år senare, i slutet av 2010, upptäcktes gasfältet Leviathan längre österut – det största i världen på ett helt årtionde. De två fyndigheterna, rakt ut i Medelhavet från norra Israel, beräknades tillsammans med mindre gasfält täcka Israels energibehov i 25 år framåt, och dessutom räcka till viss export. På Tamar började exploateringen 2013, och viss export till Jordanien inleddes några år senare. I samband med att utvinningen på Leviathan drogs i gång vid nyår 2019/2020 började Israel också exportera gas till Egypten. Huvuddelen av transporten går via undervattensledning mellan Ashkelon och norra Sinaihalvön. Israels förbättrade relationer med flera arabländer har lett till att även investerare i Förenade arabemiraten köpt in sig i Tamarfältet. Till följd av den upptrappade krigssituationen 2023, då Hamasrörelsen i Gazaremsan anföll Israel, stoppades utvinningen på fältet av säkerhetsskäl.

Med Cypern delar Israel ett gasfält utanför kusten som kallas Afrodite, hittat 2011. Utvinningen på fältet har inte börjat, men avtal med Cypern och Grekland slöts 2020 och förhandlingar har fortsatt. Man tänker sig ett ledningsbygge som ansluter till Grekland, och därmed också underlättar framtida gasexport till Italien. Afroditefältet är mindre än både Tamar- och Leviathan-fyndigheterna. Hela situationen med energiutvinning vid Cypern är en känslig fråga runt östra Medelhavet, bland annat därför att den politiska delningen av ön, där Turkiet har en viktig roll, inte har lösts.

Israel och Libanon enades 2022 om en gränsdragning till havs, som skulle kunna underlätta gasutvinning för båda länderna. Överenskommelsen rapporteras ge Israel full kontroll över gasfältet Karish, medan fältet Qana (där det ännu inte sker utvinning) delas och Libanon får kontroll över exploateringen. Den franska energijätten Total får koncession på att leta efter gas på fältet och Israel får rätt till en del av framtida intäkter, via Total. Från Karish, som ligger nära de större fälten Leviathan och Tamar, till Israels kust finns en utbyggd ledning. Det faktum att den libanesiska Hizbollahrörelsen är på ständig stridsfot med Israel kan äventyra utvecklingen. 

Även andra utvecklingsvägar hotas av oroligheter. Ett samförståndsavtal mellan Israel och Jordanien om ett framtida utbyte, solkraft från Jordanien mot avsaltat vatten från Israel, ser ut att hamna "i kylskåp" till följd av Gazakriget 2023. Då Jordanien upprördes över hur hårt Israel agerade mot Gazaremsan efter terrordåd utförda av islamiströrelsen Hamas, meddelade Jordanien att avtalet inte kommer att skrivas under.

Läget i Europa från 2022, då Rysslands invasionskrig mot Ukraina fått energiköpande länder att fasa ut rysk olja, gas och kol, hade annars gjort att länder runt östra Medelhavet såg framtiden an med tillförsikt. Exportsamarbete med Egypten har en nyckelroll för Israel, som till skillnad från Egypten inte har anläggningar för produktion av flytande naturgas.

Israel följer i viss mån Norges exempel med den stora statliga oljefonden, som långsiktigt ska finansiera välfärd: gasinkomster ska investeras utomlands och tanken är att avkastningen ska fungera som buffert i tider av krig, ekonomisk kris, naturkatastrofer eller andra svårigheter. 

Israel är en av världens ledande leverantörer av brom, som används till flamskyddsmedel, och pottaska (kaliumkarbonat) som ingår i gödningsmedel. Slipade diamanter ger Israel betydande exportintäkter, men råvaran importeras.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Israel är ett av de länder inom samarbetsorganisationen OECD som mest förlitar sig på fossila bränslen, som orsakar klimatförändringar. Fossilgas (naturgas), olja och kol i nämnd storleksordning är helt dominerade energikällor. Fynden av gas och skattepolitik som gynnar distributionen har gjort gasen till den största källan. Förnybara energikällor har mycket liten roll.

Gas är också den överlägset största källan (två tredjedelar) till elproduktion, följd av kol. Solenergi är på frammarsch men står än så länge för bara för några få procent av elen.

Elkonsumtionen per invånare är ungefär hälften så stor som den i Sverige.

KLIMAT OCH MILJÖ

Räknat per invånare är Israels utsläpp av växthusgaser ungefär i samma storlek som Nederländernas och Polens. Drygt 55 länder har större utsläpp totalt och drygt 30 släpper ut mer per invånare. 

I enlighet med FN:s Parisöverenskommelse om nedskärning av utsläpp som bidrar till de globala klimatförändringarna har Israel lämnat in och uppdaterat landets första klimatplan (NDC). En långsiktig strategi (LTS) för hur utsläpp som bidrar till växthuseffekten ska minskas finns ännu inte, däremot har ett mål satts upp för när nettonollutsläpp ska ha uppnåtts, till 2050. Det framgick av ett tal 2021 då dåvarande premiärministern Naftali Bennett deklarerade att kamp mot klimatförändringarna är en fråga om nationell säkerhet. I den uppdaterade klimatplanen heter det dock att Israels utsläpp av växthusgaser ska minska med 27 procent till 2030 och med 85 procent till 2050, jämfört med 2015 års nivå.

Klimatutmaningar

Israel hör inte till de länder som är allra mest sårbara för klimatförändringar. En jämförelse med andra länder i världen (ND-Gain) placerar Israel på plats 27 (se listan här). Vattenbrist och stigande temperaturer är visserligen orosmoln, men Israel arbetar också mycket med tekniska lösningar och åtgärder, inte minst sådana som ska skydda jordbruksproduktionen eller möjliggöra avsaltning av havsvatten.

Det stora uttaget av färskvatten till omfattande konstbevattning och en växande befolkning har lett till låga grundvattennivåer och risk för inträngning av saltvatten. I sjön Genesaret har vattnet sjunkit stadigt i decennier, även om situationen kan lätta tillfälligt när regionen får stora regnmängder. Eftersom vattenståndet i Jordanfloden också påverkas av läget vid sjön, skapar stort uttag av vatten orosmoment i förbindelserna med grannlandet Jordanien. Vattennivån även i saltsjön Döda havet har sjunkit, nästan utan variationer uppåt, alltsedan mätningarna började 1927.

Övriga miljöproblem

I början av 2023 rev Benjamin Netanyahus nya regering upp ett beslut om att beskatta engångsartiklar i plast som hade införts 2021. Det motiverades med att skatten slog hårt mot de barnrika ultraortodoxa familjerna. Enligt knessets utredningstjänst använder de ultaortodoxa tre gånger så mycket engångsartiklar i plast som israeler i gemen. 2019 beslöt semesterorten Eilat, som första israeliska kommun, att förbjuda engångsförpackningar vid stranden. Syftet var att skydda den känsliga marina miljön i Röda havet mot framför allt plastavfall men förbudet gäller även andra material. 

En annan miljöfara som hotar är oljespill, detta sedan Israel och Förenade arabemiraten slutit avtal om att emiratisk olja ska levereras via tankfartyg till hamnen i Eilat. Miljövänner oroar sig för oljeläckage i det artrika Röda havet, bland annat finns korallrev nära hamnen. Man befarar också att det blir svårare att locka ekologiskt medvetna turister till Eilat om vyerna präglas av tankfartyg.

Marinbiologer varnade 2023 för att Röda havets berömda korallrev kan vara hotade av massdöd bland sjöborrar som brukar finnas i ekosystemen runt reven. Sjöborrarna (som är av två arter, Diadema setosum och Echinothrix calamaris) livnär sig på alger som ohejdade riskerar att kväva korallerna. En teori är att sjöborrarna slås ut av någon organism som kommit till Röda havet från andra vatten med ballasten i fartygstankar.

Om våra källor

Israel – Jordbruk och industri

I generationer har människor, även utanför landet, talat med beundran om hur israelerna lyckats få öknen att blomstra. Det är en romantisk bild med hög sanningshalt – men också med ett högt pris för naturen. Det som driver den israeliska ekonomin i dag är emellertid högteknologisk industri, till stor del tillkommen för försvarsmaktens behov. 

Jordbruket var från början en hörnpelare i landets ekonomi, men dess andel har minskat med åren. Jordbruksteknik, som konstbevattning, blev också snabbt en exportbransch. En lång rad länder, bland dem Kina, använder sig av metoder som utvecklats i Israel. I avtal som slutits med flera arabländer (ett diplomatiskt genombrott under de år då Israel styrts av Benjamin Netanyahu) hör bevattnings- och jordbrukstekniker till de områden där länder med torra klimat vill uppnå samarbeten.

Konstbevattning är nödvändig för storskalig odling i Israels torra och heta klimat. Vattenförbrukningen är hög, därför också ett tvisteämne. Sjunkande vattennivåer rapporteras i både sjön Genesaret och Jordanfloden. Med grannlandet Jordanien finns överenskommelser om vattenöverföring, men sämjan hotas av konflikten mellan israeler och palestinier.

Naturliga underjordiska vattenmagasin som behövs för att hålla i gång jordbruket ligger till stor del under Västbanken, som Israel ockuperar. Israeler förbrukar också långt mer vatten per person än palestinier. Svårigheterna att få tillgång till vatten, därför att staten gynnar den israeliska befolkningens behov, är ett av de missförhållanden som ofta anförs från palestinsk sida. Förhandlingar mellan parterna har förts men inte lett till avtal om fördelningen.

Israeliska forskare har börjat bygga en genbank med utgångspunkt från vilda växter. Tanken är att fröbanken, som ska förvaras vid det statliga Volcani-institutet, ska bli en resurs för jordbruket som nu förväntas klara av odling i ett klimat präglat av ökande hetta och torka. Det finns fröbanker på andra håll i världen, bland annat på Svalbard, men en poäng med insamlingen i Israel är att arbetet sker i den del av världen där odling av växter tros ha uppstått en gång i tiden.

Israel odlar och exporterar frukt i stor skala, främst apelsiner, grapefrukt och andra citrusfrukter, men också exempelvis kiwifrukt och mango. Europa är den största marknaden för färsk frukt. 2017 blev Ryssland den största exportmarknaden för grönsaker.

Mycket av lantarbetet utförs av gästarbetare från Sydostasien eller Balkan. Inflödet av migrantarbetare har pressat ner lönerna, men de senaste årens internationella händelser, främst pandemin och kriget i Ukraina, har gjort att det tidvis uppstått brist på arbetskraft. För palestinier från de ockuperade områdena är det framför allt inom jordbruket och byggbranschen som Israel har brukat bevilja arbetstillstånd, men terrordåd har gjort israelerna mindre benägna att anställa palestinier.

Merparten av den fisk som konsumeras importeras. De senaste åren har israeliska myndigheter försökt hitta system för att komma tillrätta med överfiske i Medelhavet och i Genesaret. 2010 infördes ett tvåårigt fiskeförbud i sjön för att undvika vad som befarades bli en ekologisk katastrof. Fiskodlingar är svåra att etablera i ett klimat där vattnet lätt avdunstar, men de förekommer och inomhusteknik som utvecklats i Israel sprider sig till fler länder.

Den största livsmedelstillverkaren, Tnuva (Tenuvah), startades av kibbutz- och moshavrörelserna (se Ekonomisk översikt). I dag har koncernen över två tredjedelar av den inhemska marknaden för mjölkprodukter och kinesisk majoritetsägare. Gatuprotester mot Tnuvas prissättning har förekommit.

Bristen på nederbörd och liten total areal gör det svårt att bedriva skogsbruk i Israel. Däremot ger det tillfälle att bedriva forskning på trädslag som tål torka. Acacia och cypress är exempel på träd som odlas i forskningsstudier.

Industri

Israel är Mellanösterns mest industrialiserade land, men utvecklingsnivån varierar mycket mellan olika branscher. 

Om våra källor