Nordkorea – Ekonomisk översikt

Nordkorea har ännu en av världens mest centralstyrda ekonomier med en överdimensionerad tung industri och ett ineffektivt jordbruk. Efter ekonomiskt sönderfall och naturkatastrofer på 1990-talet sjönk landet ned i fattigdom och perioder av svält. En viss ljusning rapporterades under 2010-talets första hälft, men från slutet av årtiondet drabbades ekonomin hårt av sanktionerna från omvärlden.

Utländsk katastrofhjälp har räddat många liv, medan statens krympande resurser gått till militären och till den korrupta politiska eliten. Ledarnas omåttliga lyxliv misstänks finansierat genom organiserad brottslighet med narkotikahandel, vapensmuggling och förfalskning av dollar. Stelbent byråkrati, korruption, hög utlandsskuld, internationella sanktioner, bristande yrkeskunnande och begränsade utländska och inhemska investeringar är hinder för ekonomisk utveckling.

Nordkorea hör till gruppen låginkomstländer, den lägsta av Världsbankens fyra inkomstkategorier för världens länder (se översikt här).

Nordkorea är ett av tre länder i världen som det internationella organet FATF har med på sin svarta lista över länder som inte gör tillräckligt för att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism.

Krisen på 1990-talet

Ända in på 1970-talet var Nordkorea mer industrialiserat och hade en högre inkomst per invånare än Sydkorea. Sedan gick det snabbt utför. Problemen visade sig i form av energibrist, föråldrade fabriker och dåligt utvecklade transportsystem. Nordkorea blev det första kommunistlandet i världen som ställde in betalningarna på sin utlandsskuld.

Sovjetunionens upplösning 1991 blev ett dråpslag för den nordkorean­ska ekonomin. Byteshandeln med östblocket upphörde och Nord­korea tvingades betala sin import med utländsk valuta. Därmed kollapsade utrikeshandeln och akut energibrist drabbade industri och jordbruk.

Bedömningar av Nordkoreas ekonomi försvåras av bristen på tillförlitlig statistik men under 1990-talet beräknas BNP ha krympt. Det ekonomiska haveriet bidrog till massvält när skördarna slog fel (se Modern historia). Nordkorea tvingades ta emot nödhjälp utifrån och inleda försiktiga reformer. Bland annat tilläts utländska investeringar och genom grundlagsändringar 1998 gavs visst utrymme för privat företagsamhet och marknadskrafter. Året därpå ska BNP ha växt med dryga 6 procent, men från en bottennivå. 

I början av 2000-talet breddades reformerna. Vissa grupper fick rätt att handla med kontanter istället för ransoneringskort och en del priser släpptes fria. Marknader och privata butiker blev alternativ till statlig försäljning, som förlorade sina subventioner. 

Men tillgången svarade inte mot efterfrågan, vilket ledde till inflation. Rispriset sköt i höjden, samtidigt som mer än två tredjedelar av befolkningen bara kunde skaffa basvaror genom ransoneringskort. Många var arbetslösa efter den tunga industrins kollaps. Läget förvärrades när utländskt matbistånd minskade till följd av konflikten med omvärlden om Nordkoreas kärnvapenprogram (se Utrikespolitik och försvar). 

Regeringen försökte också underlätta för utländska företag att göra affärer i landet. Den amerikanska dollarn var officiellt förbjuden men användes allt oftare inofficiellt. Ändå var bristen på utländsk valuta akut. Korruption och svartabörshandel ökade. 

Valutareform och folkligt missnöje

I slutet av 2009 försökte regimen strypa den växande marknads­ekonomin och svarthandeln och bekämpa inflationen. En valutareform som gjorde att hundra won plötsligt blev värda en won fick katastrofala följder (se Modern historia). Varubristen ökade kraftigt och inflationen sköt i höjden. Folkliga missnöjesyttringar tvingade snart regimen att mjuka upp reformen. Bland annat höjdes gränsen för hur mycket valuta som fick växlas in. 

Svårigheterna fortsatte dock. Konfrontation med Sydkorea 2010 ledde till att bistånd och handel med grannen ströps. En majoritet av nordkoreanerna beräknades leva av en allt mer utbredd svart ekonomi. Även om försörjningsläget hade förbättrats lurade hungersnöd hela tiden runt hörnet för en stor andel av befolkningen. 

Nordkorea har varit starkt beroende av hjälpsändningar med mat. FN:s livsmedelsprogram WFP skeppade på två årtionden från starten 1995 mer än fyra miljoner ton mat till landet, till ett värde av cirka 1,7 miljarder dollar. Bilateralt stöd har också varit viktigt, från främst Kina, USA, Sydkorea och Japan. Ökade politiska spänningar har dock lett till minskade matleveranser från alla källor. 

Enligt beräkningar i Sydkorea, vars centralbank anses vara den mest tillförlitliga källan när det gäller ekonomisk statistik från Nordkorea, låg den ekonomiska tillväxten i Nordkorea i snitt på 1,2 procent om året 2000–2012.

Utvecklingen under Kim Jong-Un

Under Kim Jong-Uns styre på 2010-talet har de marknadsekonomiska inslagen förstärkts. Svarthandeln med mat och kläder har vuxit och det finns flera hundra officiellt tillåtna marknader i landet. Nordkoreaner uppges även ha börjat köpa bostäder privat istället för att vänta på att de tilldelas en bostad av staten, enligt forskare i Sydkorea (Sydkoreas institut för återförening). Samtidigt är utbudet av konsumtionsvaror i stort sett samma som i västvärlden med bilar, elcyklar, senaste mobiltelefonmodellerna med mera. På senare tid har det även inom jordbruket blivit tillåtet för kollektiven att sälja överskott från produktionen privat. Jordbruket står fortfarande för omkring en femtedel av ekonomin.

Liksom i Sydkorea spelar starka familjedrivna företagskonglomerat en viktig roll i ekonomin. Dessa har stark koppling till staten, partiet eller militären och får därigenom olika fördelar.  

Den nordkoreanska regimen framhåller att det är ett viktigt mål att nordkoreanernas levnadsstandard ska förbättras. Det nämndes till exempel i den femårsplan för den ekonomiska utvecklingen som presenterades i maj 2016. Enligt planen är det även ett mål att uppnå en mer balanserad utveckling och att satsa på modern teknologi.

Omvärlden har under andra halvan av 2010-talet infört allt hårdare ekonomiska sanktioner mot Nordkorea (se Utrikespolitik och försvar). Kinas ledare såg länge genom fingrarna på kinesiska företag som bedrev handel och annat ekonomiskt utbyte med nordkoreaner i strid med internationella sanktioner, men från 2016 började Kina i högre grad att efterleva FN-sanktioner mot Nordkorea. I takt med sanktionspolitiken har även smuggling och inofficiell gränshandel mellan länderna kommit att spela en allt viktigare roll för den nordkoreanska ekonomin.

Sanktioner drabbar hårt

Nordkoreas ekonomi uppges av den sydkoreanska centralbanken ha påverkats kraftigt av de sanktioner mot export av kol och andra mineraler som FN införde efter att landet genomförde sitt fjärde kärnvapenprov i september 2016. Den nordkoreanska ekonomin gick in i en recession med krympande BNP under 2017.

Ett annat bakslag för ekonomin blev stängningen av industrizonen Kaesong 2016, som startades 2004 som ett gemensamt projekt med Sydkorea intill den demilitariserade zonen. Kaesong stängdes efter det att Sydkorea dragit sig ur samarbetet och skickat hem sina arbetare till följd av Nordkoreas kärnvapenprov.

I början av 2018 inledde Kim Jong-Un överraskande ett närmande till Sydkorea och USA och lovade att stoppa kärnvapen- och robottester samtidigt som regimen beslöt att istället lägga all kraft på ekonomisk utveckling.

Enligt Sydkoreas centralbank noterades 2019 en liten tillväxt i Nordkorea för första gången på tre år. Den uppgavs bland annat bero på en gynnsam utveckling inom byggnadsektorn, fiske och skogsbruk.

Den svårt eftersatta infrastrukturen i landet är ett av de främsta hindren för att en modern ekonomi ska kunna byggas upp. Även den mycket utbredda korruptionen utgör ett hinder för utvecklingen.

 Om våra källor