Nordkorea

Nordkorea – Geografi och klimat

Nordkorea omfattar drygt halva den koreanska halvön. Till ytan motsvarar landet cirka en fjärdedel av Sverige. Längs den 25 mil långa gränsen mot Sydkorea i söder går en buffertzon som är knappt en halvmil bred. Den demilitariserade zonen är, namnet till trots, ett av världens mest militariserade områden.

I norr bildar floderna Yalu (eller Amnok) och Tumen tillsammans en naturlig gräns mot Kina. Båda floderna rinner upp i regionen kring Paektu, en slocknad vulkan som är landets högsta berg. Yalu rinner västerut och mynnar ut i Gula havet. Tumen rinner österut och bildar en kort gräns också mot Ryssland i nordöst, innan floden mynnar ut i Japanska havet (kallat Östra havet i Nordkorea). 

Fyra femtedelar av Nordkoreas yta utgörs av bergskedjor och skogsklädda platåer. I väster dominerar låglänta platåer och slätter.

Nordkorea har ett tempererat klimat, som är påverkat av monsunvindar. Somrarna är varma och regniga, då monsunen blåser in från sydöst. Drygt hälften av all nederbörd faller mellan juni och augusti. Vintrarna är kalla. Snö förekommer rikligt i bergen men sparsamt på låglandet.

Om våra källor

Nordkorea – Befolkning och språk

Befolkningen i Nordkorera består nästan uteslutande av koreaner, härstammande från ursprungliga mongoliska folkgrupper på halvön. Nordkorea är långt glesare befolkat än Sydkorea som har dubbelt så många invånare.

Det finns inga officiella minoritetsgrupper i Nordkorea och inte heller några lagar som skyddar minoriteter. Men det bor en liten grupp kineser i landet samt ett mindre antal japaner som tillsammans uppskattas uppgå till mindre än en procent av befolkningen.

Invånarna i Nordkorea är koncentrerade till kustområdena och slättlandet i sydväst, där även huvudstaden Pyongyang ligger.  Dee bergiga områdena vid gränsen till Kina är mycket glest befolkade.

Möjligheterna för invånarna att förflytta sig fritt inom landet är begränsade och det finns säkerhetskontroller vid större vägar och i utkanten av städerna. Särskilt svårt är det för nordkoreanerna att besöka Pyongyang, och än svårare att få tillstånd att bo där, något som beror på att tillgången till mat, bostäder och sjukvård är betydligt bättre i huvudstaden än i andra delar av landet.

Med undantag av de nordkoreanska arbetare som skickas till andra länder för att tjäna in pengar till staten (se Ekonomi) så är det bara förunnat särskilda samhällsgrupper som tävlingsidrottare, affärsmän, akademiker med flera att resa utomlands.

Straffen för nordkoreaner som försöker fly från landet är höga. De kan tvingas tillbringa flera år i arbetsläger eller riskerar att avrättas.

Ändå har över 30 000 nordkoreaner tagit risken att fly till Sydkorea under de senaste dryga tre årtiondena, enligt officiella sydkoreanska uppgifter. I samband med svältkatastrofen i slutet av 1990-talet ökade flyktingströmmen till den koreanska grannstaten och under 2010-talet anlände varje år omkring tusen nordkoreaner. Under coronapandemin  2020–2023 minskade dock antalet nordkoreaner som kom till Sydkorea till ett par hundra år 2020 och till endast ett 60-tal under 2021 och 2022. Orsaken till minskningen var framför allt den striktare gränsövervakningen i Nordkorea i samband med att gränserna stängdes.

Om våra källor

Nordkorea – Religion

Författningen lovar religionsfrihet men i verkligheten förekommer ingen sådan. Samtidigt som det finns formellt godkända samfund betraktas alla som utövar religion i praktiken som statens fiender. Troende förföljs och fängslas, och riskerar även att avrättas.

Lagen förbjuder bruk av religion som medel i främmande makters tjänst, för att skada staten eller störa social ordning. Ett fåtal helgedomar och gudstjänster tillåts som visningsobjekt för utländska besökare. 

De officiellt godkända samfunden finns inom buddism, kristendom och blandreligionen chondogyo (se nedan). 

Buddismen kom till Korea med kinesiska missionärer och blev dominerande religion på 300-talet. Från slutet av 1300-talet trängdes den delvis undan av den kinesiska vishetsläran konfucianismen som betonar vikten av bildning och lydnad mot överheten. Kristendomen fördes till Korea på 1700-talet. På 1800-talet grundades chondogyo med inslag av kristendom, buddism, konfucianism, daoism, förfädersdyrkan och andetro. De starkt nationalistiska inslagen i nordkoreansk politik – en strävan att i allt lita till de egna krafterna – kan härledas till chondogyo. 

Bibeln är en förbjuden bok i Nordkorea. Enligt flera rapporter på senare år har folk avrättats för att de ägt eller distribuerat biblar. 

Traditionella religioner lever kvar i tänkesätt och attityder, även om mer än två tredjedelar av nordkoreanerna uppges vara icke-religiösa.

Om våra källor

Nordkorea – Utbildning

Skolan i Nordkorea är avgiftsfri. Skolplikten håller från 2013 på att successivt utökas från elva till tolv år. Ett års förskola för femåringar ska följas av ett första femårigt stadium och därpå två treåriga stadier. I de båda högre stadierna är engelska obligatoriskt som andraspråk.

Nordkoreanska barn börjar förskolan när de är fyra år. Den obligatoriska grundskolan som inleds vid sex års ålder omfattar tolv år och ska vara avgiftsfri. Skolorna behöver ofta klara sig utan statligt stöd och samlar in donationer från sina elevers familjer för att kunna hålla verksamheten igång medan skolbarnen även måste utföra obetalt arbete. Det är vanligt att lärare tar emot mutor från föräldrar för att dryga ut sina låga löner. 

Grundskolan förlängdes 2012 från elva till tolv år medan undervisningen i teknik och i  det obligatoriska andraspråket engelska har blivit mer omfattande. En viktig del av läroplanen är även politisk ideologi, där eleverna undervisas i den styrande Kimdynastins revolutionära aktiviteter och även deltar i obligatorisk militär träning.

Om våra källor

Nordkorea – Sociala förhållanden

Nordkorea är i teorin ett klasslöst samhälle men i praktiken råder stora klyftor. Ett unikt klassificeringssystem gör att många medborgare är utestängda från ekonomiska och sociala fördelar. Fattigdomen är utbredd och befolkningen har sedan 1990-talet drabbats av svår undernäring och även massvält.

Den politiska eliten lever i stort överflöd. Högst i rang står Kim Il-Sungs (1912–1994) familj och släkt, följda av Kims gamla revolutionskamrater och deras familjer. 

Medborgarna rangordnas enligt ett sociopolitiskt rangordningssystem – kallat songbun – med ett 50-tal undergrupper. Systemet bygger på något som kan beskrivas som ett mellanting mellan klass och kast. Människor mäts med utgångspunkt från familjens historia och lojalitet mot revolutionen och den högsta ledaren. Vilken rang en familj har avgör individens tillgång till matransoner, sjukvård, bostad, utbildning och karriär. Songbun styr till och med vem man har rätt att gifta sig med. 

Status ses regelbundet över, och om en familjemedlem begår en ”antirevolutionär handling” förlorar hela familjen i status (se även Inrikespolitik och författning). 

Landets växande ekonomiska problem från mitten av 1970-talet urholkade de sociala skyddsnäten som varit jämförelsevis goda. Ekonomiskt vanstyre, översvämningar och torka ledde till att mer än en miljon människor dog av svält eller svältrelaterade sjukdomar på 1990-talet (se Modern historia). 

Sedan dess har Nordkorea tagit emot stora matleveranser från bland annat FN:s livsmedelsprogram WFP. Andelen som lider av undernäring har minskat men beräknades vid mitten av 2010-talet fortfarande ligga på runt en tredjedel av befolkningen. Vart tredje barn är litet för sin ålder. De statliga matransonerna är små, och kosten är näringsfattig. Fortfarande riskerar en majoritet av befolkningen att drabbas av akut matbrist. 

Det råder brist på mediciner, uppvärmning, vatten och el. Sjukdomar som tuberkulos, polio och malaria har åter blivit vanliga.

Nordkorea finns inte med i FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) (se listan här). Senast landet var med på listan var 1995.  En anledning till att en klassificering av landets utveckling inte gjorts sedan dess är bland annat avsaknaden av officiell statistik och trovärdiga uppgifter. 

Familjeliv

Förpliktelser mot familjen har av hävd varit överordnade andra plikter. Fadern har varit familjens överhuvud och äldste sonen har haft särskilt ansvar. Kvinnor har haft lägre status än män i traditionell koreansk kultur. Även i dagens Nordkorea har männen större chans än kvinnorna till att göra karriär i politiken, men utbildningssystemet tycks inte diskriminera kvinnor, och andelen yrkesarbetande kvinnor är hög. 

Det styrande arbetarpartiet uppträder som nordkoreanernas moraliska väktare och reglerar deras liv i detalj. Alla måste tillhöra någon politisk organisation. Individen väljer varken bostadsort eller arbete fritt. Ansökan till rätt myndighet krävs för flytt men också för semesterresa eller bara helgutflykt. Vanliga familjer måste ofta vänta på sin semesterkvot, medan de mest hängivna mot partiet och staten kan belönas med familjesemester. 

Ett nygift par tilldelas ett hus eller en lägenhet, medan andra ofta måste vänta på att få någonstans att bo. Bostäderna är oftast små, och det händer att tre generationer måste bo tillsammans. 

Tidigare hade Nordkorea – åtminstone officiellt – väl utbyggd fri sjukvård och social omsorg. Fri dagisplats, betald mammaledighet, sjukpenning, ålders- och förtidspension garanterades formellt. Kvinnor uppgavs ha samma lön som män för samma arbete. De låga lönerna åtföljdes av kraftigt subventionerade hyror och matransoner.

Om våra källor

Nordkorea – Kultur

Tidig koreansk kultur hämtade starka impulser från såväl Kina som Japan. Konstföremål av kinesiskt ursprung finns bevarade från århundradet närmast före Kristi födelse. Den koreanska kulturen upplevde flera blomstringsperioder under forn- och medeltid.

Redan då hade dock en särpräglad koreansk stil utvecklats, med former och mönster på kult- och prydnadsföremål, som skiljer sig helt från vad som påträffats i Kina och Centralasien. I gravar från samma tid har man funnit målningar som, om än kinesiskt påverkade, har egna drag i både figurskildring och ornamentik. Koreansk stenskulptur från tidig medeltid betraktas som den konstnärligt högst utvecklade i Östasien. 

Litteratur växte fram under Chosonperioden från slutet av 1300-talet. Skapandet av skriftsystemet hangul på 1400-talet bidrog till spridningen av den nationella litteraturen. Först under senare delen av 1800-talet började koreansk kultur påverkas av europeiska strömningar. 

Sedan 1948 är all kulturell verksamhet starkt ideologiskt präglad och strikt statskontrollerad. Litteratur, opera och dans ska höja det proletära klassmedvetandet, bevisa den nordkoreanska kulturens överlägsenhet och lovprisa landets ledare. Artisterna tjänstgör vid de stora statliga och regionala kulturinstitutionerna. 

Arkeologi har blivit ett redskap för att skapa nationell självkänsla. Stora resurser har satsats på utgrävningar, och museerna organiserar besök från arbetsplatser och skolor.

Om våra källor

Nordkorea – Seder och bruk

Koreanernas gemensamma kultur har djupa historiska rötter i Koryo- och Choson-dynastierna mellan 900- och 1900-talen. Sedan mitten av 1900-talet har dock Nordkorea gått sin egen väg både politiskt och kulturellt. Kultur och livsmönster ska tjäna staten, partiet och ledardynastin Kim. Nordkorea beskrivs som en stor revolutionär familj, där den avlidne ledaren Kim Il-Sung fortfarande betraktas som överhuvud.

Den naturskildrande nationalsången Aegukka har till stor del ersatts av patriotiska sånger som prisar de avlidna ledarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il samt den sistnämndes son och landets nuvarande ledare, Kim Jong-Un. Personkulten kring Kim Il-Sung har genom det statsstyrda utbildningssystemet gjort Kim-familjen till föredömen för män och kvinnor, unga och gamla. Barnen lär sig utantill berättelser från Kims barndom, och moralisk och ideologisk propaganda överförs genom liknelser där Kim och hans familjemedlemmar är huvudpersoner.

Vett och etikett

I traditionell koreansk kultur är det oerhört känsligt att förlora ansiktet. Koreaner talar om att skydda kibun, inre känslor eller yttre anseende. Relationer bygger på social balans och korrekt uppträdande, en harmoni som inte får rubbas. Respekt för äldre och överordnade är avgörande, och status är viktig. 

Även om detta finns som bakgrundskultur i umgänget mellan nordkoreaner, så är attityden till staten och ledardynastin det allt överskuggande i dagens samhälle. Individens känslor ska underordnas nationens och ledarens intressen. Det värsta etikettbrottet är att inte visa vördnad för ledarfamiljen Kim. 

Staten, partiet och personkulten kring Kim Il-Sung har tagit över även språket i Nordkorea. Folk lär sig rätt vokabulär genom att läsa statens och partiets publikationer, medan de inte har tillgång till litteratur utifrån. Ord och uttryck som inte anses passa med partiets eller statens intresse kommer inte in i samhället. Den statsstyrda språkliga normen får människor i Nordkorea att låta väldigt lika, vare sig de är högt eller lågt utbildade. Vanliga är ord och begrepp som revolution, socialism, kommunism, klasskamp, patriotism, antiimperialism, antikapitalism, nationella återförening och hängivenhet och lojalitet mot ledaren.

Mat och klädsel

Vitt ris och köttsoppa var förr symbol för god mat i Nordkorea, men fattigdom och tidvis svält i Nordkorea har medfört torftig kost, huvudsakligen ris. Annars är naengmyon, kalla nudlar, en favoriträtt i Nordkorea. Ledarskiktet lever i kulinarisk lyx och besökare utifrån serveras en variationsrik meny, som inte är tillgänglig för vanliga nordkoreaner. Alla livsmedel är reglerade av staten.

Nordkoreaner bär ofta en uniformsliknande klädsel utan skarpa färger. Svart, grått och mörkblått är vanligt med vit skjorta och blus. 
Det anses att kvinnor inte ska bära byxor om de inte arbetar i fabrik eller jordbruk. Kvinnor uppmuntras överlag att visa feminina drag i sin klädsel. Vid offentliga framträdanden och mottagning av gäster utifrån bär kvinnor ofta en variant av den traditionella koreanska nationaldräkten hanbok, mer färggrann än vardagsklädseln.

I offentligheten bär alla vuxna nordkoreaner ett Kim Il Sung-märke på till vänster på bröstet som tecken på lojalitet. Personens status framgår av den typ av märke man bär.

Traditioner och helgdagar

Nationella högtidsdagar är framför allt Kim Il-Sungs födelsedag den 16 februari och Kim Jong-Ils födelsedag den 15 april. Sedan 2010 firas även Kim Jong-Uns födelsedag den 8 januari. Dessutom firas bland annat Arbetarnas dag 1 maj, Nationens grundande 9 september och Arbetarpartiets dag 10 oktober. En del av dessa dagar firas med sovjetliknande militärparader, medan andra firas som konstfestivaler och officiella samlingar.

Om våra källor

Nordkorea – Äldre historia

Statsbildningar har funnits på Koreahalvön sedan långt före vår tideräkning. Från slutet av 1300-talet styrdes Korea av Chosondynastin (också kallad Yidynastin), även om invasioner och maktutövande från kringliggande områden förekom. Trycket från Japan ökade i slutet av 1800-talet och 1910 annekterade japanerna Korea som för första gången blev helt koloniserat.

Mest känd av tidiga statsbildningar på den koreanska halvön är Choson, enligt legenden grundad 2333 f Kr av Tangun, en släkting till solguden. Chosons centrum låg vid floden Taedong i nordväst. Rikets välde vidgades norrut men krossades år 108 f Kr av kinesiska styrkor, som grundade militära kolonier över hela halvön. 

Utanför kolonierna utvecklades koreanska stadsstater, däribland Koguryo som i början av 300-talet drev bort kineserna. Vid den tiden fanns tre större koreanska kungadömen: Paekche i sydväst, Silla i sydöst och Koguryo i norr. Under 600-talet lade Silla under sig de övriga och enade hela halvön. Efter en kort blomstringstid föll Silla sönder i slutet av 700-talet, och 918 kom en ny dynasti, Koryo, till makten. 

På 1200-talet invaderades halvön av mongoler, och på 1300-talet kom attacker från Kina. 1392 grundades Choson-dynastin (också kallad Yi-dynastin) – med Söul som huvudstad. Den hade en kort storhetstid på 1400-talet, då skriftspråket hangul skapades, men därefter försvagades Choson. I slutet av 1500-talet utsattes Korea för japanska attacker som ödelade landet. Anfallen följdes av kinesiska invasioner i början av 1600-talet, och Korea blev en kinesisk lydstat. 

Bortsett från kontakterna med Kina isolerade sig Korea sedan från omvärlden fram till 1875. Då tvingades Korea ge japanerna tillträde till koreanska hamnar. Korea blev ett japanskt protektorat 1905. Fem år senare annekterade japanerna landet och förde en hård koloniseringspolitik.

Om våra källor

Nordkorea – Modern historia

Nordkorea utropades 1948 men bara ett par år senare utbröt ett blodigt krig mellan kommuniststaten, som hade kinesiskt och sovjetiskt stöd, och Sydkorea som stöddes av USA-ledda FN-trupper. Nordkorea har sedan dess styrts av Kim Il-Sung, dennes son Kim Jong-Il och därefter av sonsonen Kim Jong-Un. Trots ekonomisk kris och problem att mätta  befolkningen har regimen lagt enorma summor på militären och provsprängde, trots omvärldens protester, sitt första kärnvapen 2006.

När Japan besegrades av de allierade segermakterna i slutet av andra världskriget invaderades norra Korea av sovjetisk militär medan den södra delen intogs av amerikanerna. En skiljelinje mellan de sovjetiska trupperna i norr och de amerikanska i söder drogs längs den 38:e breddgraden. Sovjetunionen bildade i norr ett kommunistiskt system under ledning av Kim Il-Sung. I söder inrättade USA en tillfällig regering av moderata nationalister. 

USA drog Koreafrågan inför FN 1947. Generalförsamlingen tillsatte en kommission som skulle ordna val i hela Korea. Sovjet vägrade släppa in kommissionen i ”sin” del av landet, och FN kunde bara arrangera val i söder. 

Efter valet i maj 1948 utropades i augusti en ny stat i söder – Republiken Korea. Samma månad arrangerades val till en folkförsamling i norra Korea och den 9 september 1948 bildades Demokratiska folkrepubliken Korea. Kim Il-Sung utnämndes till premiärminister. 1949 grundades det kommunistiska Koreanska arbetarpartiet, med Kim som ordförande. 

Den nya staten fick politiskt, ekonomiskt och militärt stöd från Sovjetunionen, men Kim Il-Sung försökte också hålla goda kontakter med Kinas nya kommunistregim under Mao Zedong. Nordkoreas militär byggdes stark med sovjetiska vapen. Propagandakrig pågick mellan nord och syd, och längs stilleståndslinjen förekom många skärmytslingar. 

Koreakriget

I juni 1950 gick Nordkorea till anfall över den 38:e breddgraden. På USA:s initiativ uppmanade FN:s säkerhetsråd (som bojkottades av Sovjetunionen) medlemsstaterna i organisationen att stödja Sydkorea med trupper. USA kom att leda och dominera FN-insatsen.

Nordkoreanerna intog raskt en stor del av Sydkorea men trängdes snart tillbaka upp mot gränsen till Kina. När ett par hundra tusen kinesiska soldater ingrep drevs FN-trupperna i sin tur tillbaka. Från april 1951 stabiliserades fronten längs den 38:e breddgraden men strider pågick fram till juli 1953, då ett stilleståndsavtal slöts i Panmunjon. Något fredsavtal kom dock aldrig till stånd och den demilitariserade zonen längs breddgraden utgör alltjämt gräns mellan Nord- och Syd­korea. Koreakriget krävde minst ett par miljoner människoliv, men enligt en del källor dog över 5 miljoner. 

Sovjetunionen, Kina och Östeuropa bidrog ekonomiskt till Nord­koreas återuppbyggnad. Under 1950-talet överträffade landets industri Sydkoreas och nordkoreanerna fick fri utbildning och sjukvård. 

I början av 1960-talet hade Kim Il-Sung utmanövrerat alla konkurrenter om makten. Men hans inriktning på nordkoreansk självtillit, juche (se Inrikespolitik och författning), ledde till isolering. 

En viss öppning skedde ändå mot omvärlden, även Sydkorea, i början av 1970-talet. Modern teknologi importerades från väst och handeln ökade. Men Nordkorea hade inte råd att betala för sin import, och snart kom rapporter om brist på livsmedel och andra varor. Samtidigt inleddes en ideologisk kampanj för att nordkoreanerna skulle ägna sina dygn åt åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmars studier av juche-ideologin. 

Kim Jong-Il tar över makten

När det 1984 tillkännagavs att Kim Il-Sungs äldste son Kim Jong-Il så småningom skulle efterträda sin far som president hade sonen redan fått en framträdande position i maktapparaten. Han utsågs till överbefälhavare 1991 och till ordförande i Nationella försvarskommissionen 1993, och betraktades efter hand i praktiken som landets ledare. 

Avhopp bland militären och konfrontationer mellan soldater och arbetare, som klagade över arbets- och livsvillkor, skapade politisk oro. Dessutom ökade Nordkoreas isolering och ekonomiska problem efter Sovjetunionens upplösning 1991 (se Ekonomisk översikt). 

Kim Il-Sungs död 1994 utlöste spekulationer om eventuella omvälvningar eller kursändringar i det slutna Nordkorea. Kim Jong-Il tycktes ha ett fast grepp om makten men alltfler avhopp bidrog till spekulationer om maktkamp, social oro och växande ekonomiska problem. 

Under 1995 och 1996 förvärrades läget dramatiskt med översvämningar, och 1997 drabbades landet av svår torka. Motvilligt erkände Nordkorea ”tillfälliga matproblem”. Landet tvingades acceptera omfattande livsmedelshjälp från omvärlden. En del källor uppskattar att minst en miljon människor svalt ihjäl på tre år. Enligt andra beräkningar var det snarare två miljoner – var tionde invånare i landet. 

Det ekonomiska och sociala sammanbrottet stärkte militärens makt. Politiska utrensningar förekom, samtidigt som militärer befordrades. Betoningen på principen om ”militären först”, songun, med absolut prioritet åt militära utgifter fick ökad vikt (se Inrikespolitik och författning). 

Töväder med Sydkorea

Ökande kontakter med Sydkorea kulminerade i juni 2000, när Kim Jong-Il tog emot Sydkoreas president Kim Dae-Jung på ett historiskt statsbesök i Pyongyang (se Utrikespolitik och försvar). De fortsatta förbindelserna präglades av Nordkoreas ekonomiska kris. Hårda vintrar skapade akut energibrist. Pyongyang krävde elleveranser som villkor för fortsatta samtal med Seoul. Nya översvämningar och fortsatt svälthot följdes av maningar från FN om nödhjälp. 

Samtidigt som militären stärkt sitt grepp inledde Nordkorea 2002 försiktiga reformer i riktning mot marknadsekonomi (se  Ekonomisk översikt). Regimen ansågs tvingad till detta för att undvika kollaps av det förstelnade samhället. Men experimentet ledde till inflation och växande klyftor mellan affärsidkare i större städer och folkflertalet som måste handla med ransoneringskort i statliga butiker. Utrymmet för reformer var också minimalt, när ”militären först”-politiken gällde. 

Ekonomiskt samarbete med västvärlden komplicerades av konflikten om Nordkoreas kärnenergiprogram. I oktober 2006 provsprängde landet för första gången en kärnvapenladdning (se Utrikespolitik och försvar). 

Från 2008 uteblev Kim från en del officiella sammanhang och det har senare bekräftats att han drabbades av en svår stroke. Ändå omvaldes han till ordförande i Nationella försvarskommissionen i mars 2009 och hans ställning stärktes genom ändringar i författningen. 

Protester mot valutareform

Efter en andra provsprängning av kärnvapen våren 2009 skärptes FN-sanktionerna, omvärldens biståndsvilja minskade och matbristen i landet förvärrades. Samtidigt vidtogs åtgärder för att få ned inflationen och ta kontroll över den gryende marknadsekonomin med växande inkomstskillnader. Privata butiker, marknader och restauranger som växt fram stängdes och användandet av utländsk valuta förbjöds. I december 2009 genomfördes en valutareform, där hundra won blev värda en enda won. Folk fick en vecka på sig att växla in gamla sedlar mot nya, och ingen fick växla mer än 100 000 won, cirka 250 kronor. 

Reformen utlöste stor ilska bland många nordkoreaner som i ett slag blev fattigare. Det rapporterades om upplopp och angrepp på säkerhetsfolk som försökte stoppa smuggling av livsmedel. Flera personer ska ha avrättats som följd. 

Den sociala oron fick regimen att mildra valutareformen, bland annat genom höjd växlingsgräns (se även Ekonomisk översikt). Det politiska misslyckandet ledde till en rad avskedanden inom militären och partiledningen. Matbristen förvärrades under 2010, bland annat på grund av indraget bistånd från Sydkorea (se Utrikespolitik och försvar). 

Kim Jong-Un blir ny ledare

I december 2011 avled Kim Jong-Il i en hjärtinfarkt, 69 år gammal. Scenen hade redan förberetts för att hans yngste son Kim Jong-Un, knappt 30 år gammal, skulle ta över. Han hade redan fått framträdande poster när partiet under 2010 höll sin första större sammankomst på 30 år. Snart utsågs han till ordförande för partiets centrala militärkommission, ordförande för Nationella försvarskommissionen (se Inrikespolitik och författning) och förste sekreterare för partiet.

Omvärldens förhoppningar om att ledarskiftet skulle leda till större öppenhet och mindre konfrontation kom snart på skam. I april 2012 genomförde Pyongyang en uppskjutning av en långdistansraket för att, som man uppgav, placera ut en satellit i rymden. Uppskjutningen blev emellertid ett fiasko eftersom raketen störtade strax efter start. Reaktionerna i omvärlden blev starka, eftersom det hela sågs som ett förtäckt försök att testa ett långdistansvapen. USA bröt omedelbart en överenskommelse om att ge Nordkorea omfattande matbistånd mot att det avbröt sitt kärnvapen- och missilprogram.

I december 2012 gjorde Nordkorea en ny raketuppskjutning, den här gången framgångsrikt. Fördömandena blev skarpa i omvärlden och FN:s säkerhetsråd beslutade att utvidga de existerande sanktionerna mot Nordkorea. När Nordkorea i februari 2013 för tredje gången provsprängde ett kärnvapen svarade FN med nya sanktioner. Strikta restriktioner infördes för varuimport och finansiella transaktioner liksom reseförbud för ledande personer.

Tecken på större politiska kursändringar uteblev. Men våren 2013 antog partiet på Kim Jong-Uns uppmaning en ny politisk utvecklingsstrategi, byungjin, som innebar att inte endast kärnvapenprogrammet och militären skulle prioriteras, som i Militären först-politiken, utan även landets ekonomi.

Om våra källor

Nordkorea – Demokrati och rättigheter

I Nordkorea förekommer systematiska och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Medborgarna är strängt övervakade och förbjudna att lämna sitt hemland. De allmänna val som hålls är en demokratisk fasad.

Nordkorea är en diktatur, kontrollerad av Kimdynastin, med i praktiken endast ett erkänt parti. Det finns bara en kandidat på valsedlarna och valdeltagandet är alltid i det närmaste 100 procent (se inrikespolitik och författning).

Kritik av regimen och politisk opposition straffas hårt. Politiska fångläger som ofta beskrivs som koncentrationsläger tros ha funnits sedan Koreakriget. På senare årtionden har de utökats kraftigt och beräknas som mest ha inkluderat runt 200 000 människor. Antalet lägerfångar uppskattas idag av människorättsorganisationer till 80 000−120 000. I lägren lever ofta hela familjer eftersom upp till tre generationer ska straffas för brott som att ha lyssnat på utländsk radio, utövat religion eller inte visat landets ledare tillräcklig vördnad (se även Sociala förhållanden). Fångarna lever i praktiken som slavar under så usla förhållanden att många går under av svält, tortyr och umbäranden.

Försök att lämna landet betraktas som förräderi och kan leda till lägerinternering. Sedan Kim Jong-Un tillträdde som ny ledare 2012 har tonen skärpts och hot om dödsstraff uttalats för den som försöker fly. Trots hoten har tiotusentals tagit sig över gränsen till Kina. Men Kina betraktar dem som ekonomiska migranter snarare än flyktingar, och har skickat tillbaka många av dem. Enligt det sydkoreanska återföreningsdepartement fanns det drygt 33 000 nordkoreanska avhoppare i Sydkorea vid början av 2020-talet.

Omvärldens bild av situationen i Nordkorea bygger till stor del på vittnesmål från dem som lyckats lämna landet. Satellitövervakning avslöjar omfattningen av de stora fånglägren. Utländska besökare i landet får inte röra sig fritt och internationella människorättsorganisationer samt FN-organ har inget eller mycket begränsat tillträde till landet. 

FN:s människorättsråd (UNHRC) presenterade 2014 en rapport som dokumenterar systematiska, utbredda och grova brott som mord, förslavning, tortyr, våldtäkt, framtvingade aborter, tvångsförflyttning, ”försvinnanden” samt svält och förföljelse grundad på politik, religion, ras och kön. Utredningen, som byggde på vittnesmål från nordkoreaner som flytt från sitt hemland, slog fast att regimen har gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Den rekommenderade därför att regimen skulle ställas till svars inför den internationella krigsförbrytardomstolen ICC. Även FN:s kommitté för mänskliga rättigheter i generalförsamlingen har antagit återkommande resolutioner med samma uppmaning.

Enligt en FN-rapport hösten 2022 om läget för mänskliga rättigheter i Nordkorea har situationen förvärrats i samband med coronapandemin som en följd av de stängda gränserna, restriktioner och begränsningar för invånarna att röra sig fritt. Det finns även uppgifter om att tvångsarbete förekommer I landet i stor skala.

Det nordkoreanska samhället är patriarkalt och andelen kvinnor på högre politiska poster är liten.

Korruptionen tros vara utbredd i samhället. Organisationen Transparency International placerade Nordkorea på plats 177 av 180 länder i sin lista över korruption i världens länder (se rankningslistan här).

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Nordkorea rankas sist i världen i fråga om pressfrihet, även om den liksom yttrande-, mötes- och tryckfrihet är inskrivet i författningen (se Reportrar utan gränsers rankningslista för 2023 här). Alla massmedier är strikt censurerade och används som regimens propagandainstrument. Kritik av den officiella politiken är åtalbar som ”reaktionär agitation”, ett brott som kan straffas med döden. Journalister måste tillhöra det statsbärande kommunistiska Arbetarpartiet.

De nyheter som förmedlas handlar till största delen om de politiska ledarnas uttalanden och aktiviteter. Den statliga nyhetsbyrån KCNA är den enda godkända källan till officiella nyheter för landets övriga medier. Radio- och TV-apparater är låsta på officiella frekvenser, och hårda straff har utmätts när folk lyssnat på utländska radiosändningar.

Folket är avskuret från internationella medier. Nyheter om förtryck och svält inom landet måste smugglas ut för att nå omvärlden. Flödet har dock ökat på senare år. Det finns numera en del internetkaféer, även om nätsurfare bara kan gå in på sajter som godkänts av myndigheterna.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Enligt författningen ska domstolarna i landet vara oberoende, men i praktiken är rättsväsendet underordnat partiet. Nordkorea anklagas för godtyckliga gripanden, tortyr och utomrättsliga – och ibland offentliga – avrättningar. Det är vanligt att även familjerna till dömda personer, i synnerhet om de ska ha begått politiska brott, straffas.

Nordkorea – Inrikespolitik och författning

Nordkorea är en republik och enpartistat, som sedan årtionden leds av en politisk dynasti. Den nuvarande ledaren Kim Jong-Un styr landet med järnhand sedan 2012 och har god hjälp av det kommunistiska Arbetarpartiet som kontrollerar statsapparaten.

Kimdynastin har kunnat behålla sitt starka grepp om makten alltsedan staten Nordkorea utropades 1948, med hjälp av rigorös övervakning av medborgarna, en djupt rotad angivarkultur och brutala straff även för mindre förseelser. Samtidigt har lojala medarbetare belönats med affärskontrakt, eftertraktade jobb och bättre levnadsförhållanden. Redan som barn matas nordkoreanerna med regimens propaganda och en sällsam personkult har byggts upp kring Kim Jong-Un, fadern Kim Jong-Il samt farfadern och landets första ledare Kim Il-Sung. 1997 införde Nordkorea ny tideräkning, som utgick från Kim Il-Sungs födelseår 1912.  

Kim Jong-Un har stärkt sin makt sedan han tog över ledartronen 2012, efter att fadern Kim Jong-Il hastigt avlidit (se Modern historia). 

Liksom landets tidigare ledare innehar Kim Jong-Un de tyngsta posterna inom staten och partiet. Han är såväl överbefälhavare som ordförande i partiets centrala militärkommission.  

Farfadern Kim Il-Sung – som kallas ”den store ledaren” – hade titeln president, men den avskaffades efter hans död 1994 och han fick postumt titeln ”evig president”. Hans son Kim Jong-Il – ”den käre ledaren” –  var även generalsekreterare i partiet och ordförande i Nationella försvarskommissionen och blev efter sin död 2011 förklarad som ”evig generalsekreterare” och ”evig ordförande”. 

Kim Jong-Un har möblerat om i samhällets ledarskikt och återgett det styrande Arbetarpartiet inflytande över politiken på militärens bekostnad. Han har genomfört hundratals utrensningar på hög nivå, både inom militären och på politiska poster, och ersatt dem med personer som han själv litar på. 

Samhället är militariserat, slutet och genomsyrat av ideologisk propaganda. Förtrycket har hårdnat med fler offentliga avrättningar och skärpt övervakning från polis och säkerhetstjänst. En av de mest inflytelserika som förlorade livet var Kim Jong-Uns egen ingifte farbror Jang Song-Thaek, den förmodade andremannen i ledningen, som i slutet av 2013 fråntogs alla sina poster i parti- och militärledningen och avrättades. Han anklagades för förräderi och ska ha erkänt att han planerat ett maktövertagande. Ännu ett bevis för hur långt Kim Jong-Un är villig att gå för att säkra sitt grepp om makten var mordet på halvbrodern Kim Jong-Nam i Malaysia 2017. Enligt malaysisk polis låg nordkoreanska agenter bakom mordet som utfördes med nervgas. 

Kim Jong-Un har strävat efter att ge partiet starkare inflytande över staten, landets ekonomi och säkerhetspolitiken. Enligt författningen ska landets styras av partiet. Men dess ställning underminerades när principen ”militären först” infördes under Kim Jong-Ils styre, och militära utgifter och militärens intressen fick stå i främsta rummet. I dag har militärens dominans minskat medan partiorganens ställning har stärkts. Att landets mäktigaste styrande organ Nationella försvarskommissionen 2016 ersattes med Kommissionen för statliga affärer, var ett led i denna förändring (se nedan) och ett tydligt avstamp för ”Kim Jong-Un-eran”. Ledamöterna i den nya kommissionen hade inte längre en utpräglad militär koppling och Kim Jong-Un var själv ordförande. Samma år fick Kim Jong-Un även titeln som ordförande för Arbetarpartiet. Fram till dess hade han lett partiet, men kallats förste sekreterare.   

Bland Kim Jong-Uns förtrogna i regimens högsta ledning finns i dag även hans yngre syster Kim Yo-Jong. Förtroendet för henne har blivit allt starkare och hon har fått flera viktiga poster inom partiet och är enligt en del källor de facto Nordkoreas vice ledare. Hon har även haft en viktig roll i kontakterna med Sydkorea under senare tid (se Utrikespolitik och försvar). En del bedömare menar att hon är den person som i dag skulle sättas in som Kims efterträdare om det skulle behövas. 

Kim Jong-Un har dock på senare tid allt oftare synts tillsammans med sin dotter Kim Ju-Ae i vid stora tillställningar som militärparader och viktiga robotprovskjutningar. Att dottern – som bedöms vara omkring elva, tolv år gammal – visas upp i dessa betydelsefulla officiella sammanhang uppfattas av den sydkoreanska underrättelsetjänsten som ett tecken på att hon en dag sannolikt kommer att få efterträda sin far som landets ledare.  

Kärnvapnen och relationerna med omvärlden

Kim Jong-Un stod tidigt för en hårdare linje gentemot omvärlden än fadern och han har drivit på utvecklingen av kärnvapen och robotvapen (se Utrikespolitik och försvar). Under Kim Jong-Uns styre har landet genomfört sex kärnvapentester och otaliga provskjutningar av olika typer av robotar. 

Den sjätte kärnvapensprängningen i september 2017 var enligt bedömare i omvärlden en vätebomb, och samma år testades en ny form av interkontinental robot (Hwasong 15) som enligt experterna kan nå var som helst i USA. Efter bägge provskjutningarna införde FN nya hårda sanktioner (se Kalendarium och Utrikespolitik och försvar.) 

Någon överenskommelse har ännu inte nåtts när det gäller Nordkoreas kärnvapenprogram och sanktionerna kvarstår. Detta trots försöken till ett närmande 2018–2019, då ledarna för Nord- och Sydkorea möttes tre gånger och historiska möten ägde rum mellan Kim Jong-Un och USA:s president Donald Trump i Singapore och senare i Vietnam (se Utrikespolitik och försvar).  

Under 2020-talet har Nordkorea trappat upp antalet provskjutningar och genomfört tester av allt mer avancerade robotar. Relationerna med såväl USA som Sydkorea är bottenfrusna och Kim Jong-Un har skrotat planerna på återförening med den sydkoreanska grannstaten och rivit ett monument i Pyongyang som symboliserade drömmen om återförening mellan de två länderna. I stället har samarbetet med Ryssland ökat, vilket inte minst är en följd av det ryska anfallskriget i Ukraina från 2022 som har fört Pyongyang och Moskva närmare varandra. Nordkorea har uttryckt sitt stöd för kriget och har exporterat vapen till Ryssland (se Utrikespolitik och försvar).  

Ekonomin

Djup och utbredd korruption, svår fattigdom, undermålig infrastruktur och återkommande perioder av torka och översvämningar är några av de många problem som hindrar Nordkoreas utveckling. Att säkra tillgången till mat är en av de största utmaningarna. 

Ekonomin har drabbats hårt av de sanktioner som omvärlden infört efter de nordkoreanska kärnvapen- och robottesterna (se Ekonomisk översikt) och i Nordkorea har sanktionerna lyfts fram som det största hindret för ekonomisk utveckling. För att bygga upp ekonomin och få fart på tillväxten krävs handel, investeringar och annat utbyte med omvärlden – något som sanktionerna hindrar.  

Efter några år under 2010-talet då vissa privata initiativ tilläts bland annat försäljning på marknader, har Kim i dag tvärvänt. Hans mål är nu att åter befästa statens kontroll över ekonomin.  

Coronapandemin förvärrade det svåra ekonomiska läget i Nordkorea. Efter rapporterna om ökande virusspridning i Kina stängde Pyongyang Nordkoreas gränser i början av 2020, något som kom att förstärka isoleringen mot omvärlden. Kim Jong-Un hävdade länge att landet inte hade haft några fall av covid-19, något som omvärlden hade svårt att tro på. Men i maj 2022 offentliggjordes för första gången några fall av  sjukdomen. Därefter infördes undantagstillstånd och hårda restriktioner. Bedömare menade att pandemin användes av regimen som ett sätt att ytterligare stärka kontrollen över invånarna.  

Tidigare hade Pyongyang sagt nej till coronavaccin från omvärlden, men nu köptes det in från Kina och vaccinering inleddes. I augusti samma år meddelade Kim att pandemin besegrats, men det förekom uppgifter om att smittspridningen fortsatte. 

Följ den löpande händelseutvecklingen i Kalendarium.

FÖRFATTNING

Författningen stadgar att Nordkorea är en oberoende socialistisk stat. Den nuvarande författningen från 1972 har ändrats ett flertal gånger under årens lopp. Genom en författningsändring 2016 avskaffades Nationella försvarskommissionen och ersattes av ett nytt styrande organ, Kommissionen för statliga affärer. Landets parlament, Högsta folkförsamlingen, röstade enhälligt för att tillsätta Kim Jong-Un som ordförande för den nya kommissionen. Därmed kunde Kim besätta den högsta posten i landet. Tre år senare infördes ett tillägg där kommissionsordföranden beskrevs som den som ”representerar staten”. Men fortfarande fungerar ordföranden i Högsta folkförsamlingen formellt som statschef.  

Högsta folkförsamlingens uppgift är att stifta lagar. De 687 ledamöterna som utses på fem år i allmänna val tillhör alla Demokratiska fronten för fosterlandets återförening. Fronten domineras helt av det Koreanska arbetarpartiet (KWP), men där ingår också två små stödpartier samt massorganisationer för ungdomar, kvinnor och yrkesgrupper. I varje valkrets finns bara en kandidat, det är obligatoriskt att rösta – ja eller nej – och valdeltagandet brukar anges vara 100 procent. Högsta folkförsamlingen utser även en premiärminister och regeringen. 

En särskilt viktig roll spelar partiets centralkommitté, som granskar regeringens ställningstaganden i olika frågor.  

Om våra källor

Nordkorea – Utrikespolitik och försvar

Koreakriget har i över ett halvsekel präglat Nordkoreas utrikes- och säkerhetspolitik (se Konflikter: Korea). Krigstillstånd råder formellt med Sydkorea, eftersom avtalet om eldupphör 1953 inte har följts av något fredsavtal. Sedan 1990-talet har de internationella relationerna till stor del handlat om Nordkoreas kärnvapenprogram, och omvärldens försök att sätta stopp för det.

Strävan efter oberoende enligt juche-ideologin (se Inrikespolitik och författning) har varit officiell ledstjärna i Nordkoreas utrikespolitik. Det har bidragit till landets isolering, även om det i realiteten länge var nära knutet till Kina och Sovjetunionen (se Modern historia).

Numera har Nordkorea diplomatiska förbindelser med flertalet länder i världen, inklusive större delen av EU. Däremot saknas diplomatiska förbindelser med USA och Washingtons intressen företräds i Pyongyang av Sveriges ambassad.

Kärnvapenfrågan

Försöken att få Nordkorea att avveckla sitt kärnvapenprogram har skett med både morot och piska. Pyongyang har ömsom lockats med olja, matleveranser och handelsutbyte, ömsom straffats med frysta bankkonton, strypta varuleveranser och andra sanktioner.

Den nordkoreanska regimen har otaliga gånger lovat att avstå från att utveckla kärnvapen, men sedan gjort det ändå. Sedan 2012 har Nordkorea inskrivet i sin författning att landet är en kärnvapenstat. Landet tros också ha ett aktivt program för kemiska vapen och eventuellt också biologiska vapen.

Mot bakgrund av att USA hade kärnvapen i Sydkorea inledde Nordkorea redan på 1950-talet ett program för att utveckla kärnteknologi, med potential för både kärnkraft och kärnvapen. De amerikanska kärnvapnen togs bort på 1970-talet. 1992 kom Nord- och Sydkorea överens om att den koreanska halvön skulle vara fri från kärnvapen. 

Nordkorea vägrade trots det att låta FN:s atomenergiorgan IAEA inspektera anläggningar där det misstänktes att förberedelser för kärnvapen fortskred. Men 1994 slöt Pyongyang ett avtal med USA som gick ut på att nordkoreanerna skulle skrota kärnkraftsreaktorer som hade kunnat användas till fredlig kärnkraft – och till utveckling av kärnvapen. I gengäld skulle Nordkorea få hjälp med sin energiförsörjning genom oljeleveranser samt hjälp med bygge av lättvattenreaktorer. 

Under åren som följde diskuterades även Nordkoreas program för utveckling av robotar som kan bära vapen långa distanser. Utfästelser och brutna löften avlöste varandra. 2003 drog sig Nordkorea formellt ur det internationella Ickespridningsavtalet (NPT) – som det anslutit sig till 1985 men aldrig följt. Beslutet fick USA att pressa Nordkorea att delta i så kallade sexpartssamtal, där även Sydkorea, Kina, Japan och Ryssland deltog, för att få Pyong­yang att lägga ned sitt kärnvapenprogram. 

Första kärnvapentestet

Men i oktober 2006 provsprängde nordkoreanerna för första gången en underjordisk laddning. Reaktionerna i omvärlden blev starka. FN införde sanktioner som bland annat satte stopp för import av militärmateriel. 

Sexpartssamtalen fortsatte och 2007 tycktes ett genombrott nås då Nordkorea bland annat gick med på att stänga sin reaktor i Yongbyon och övriga kärnanläggningar och tillåta inspektioner av IAEA. Nordkorea fick i gengäld löften om energi- och livsmedelsbistånd, normaliserade relationer och hävda sanktioner. 

Inte heller nu ledde utfästelserna till någon större kursändring. Under 2009 hårdnade istället tonen. När FN fördömde provskjutningen av en långdistansrobot svarade Nordkorea med att hoppa av sexpartssamtalen. I maj samma år genomförde landet återigen en provsprängning av ett kärnvapen. I februari 2013 genomfördes en tredje underjordisk provsprängning.

Under andra halvan av 2010-talet trappade Nordkorea upp mängden robot- och kärnvapentester. Ett fjärde kärnvapentest genomfördes i början av 2016 och strax därefter ännu en raketuppskjutning. Enligt omvärlden var det åter en täckmantel för arbetet med att utveckla långdistansmissiler som kan bestyckas med kärnvapen.

Som ett svar på USA:s och Sydkoreas beslut att placera ut ett luftförsvarssystem i Sydkorea (se Sydkorea: Utrikespolitik och försvar), med det uttalade syftet att skydda Sydkorea från missilangrepp norrifrån, sköt Nordkorea i juli 2016 tre robotar ut i havet utanför Sydkorea.

Samma höst utförde landet ännu ett kärnvapentest, det femte i ordningen. Nordkoreanska källor uppgav att landet efter testet nu tekniskt klarade att montera kärnvapenstridsspetsar på robotar. Fortsatta robottester följde vilket resulterade i nya spänningar och skärpta sanktioner från FN.

På amerikanskt initiativ antog FN:s säkerhetsråd i augusti 2017 ytterligare sanktioner mot Nordkorea som bland annat helt förbjuder landet att exportera kol, järn och bly. Efter ett sjätte kärnvapentest  i september 2017 – den första konstaterade vätebomben – infördes nya sanktioner för åttonde gången sedan landet utförde det första kärnvapenprovet 2006. Den här gången sattes en gräns för hur mycket olja som fick exporteras till Nordkorea. Främst berörde detta Kina som är det land som huvudsakligen förser Nordkorea med olja. Den kinesiska oljeexporten skulle kunna fortsätta på samma nivå som det senaste året, men inte mer. Ett förbud för Nordkoreas viktiga textilexport infördes också. Därtill fick inte heller nya visum utfärdas för nordkoreanska gästarbetare.

Efter att ett närmande inletts med Sydkorea och USA (se nedan) meddelade Nordkoreas ledare våren 2018 att landet inte längre behövde testa kärnvapen och långdistansrobotar eftersom man nu hade kärnvapen som kunde avskräcka landets fiender. Han sade sig också vara villig att verka för kärnvapennedrustning på Koreahalvön. Inga fler kärnvapen- och robotprov skulle göras och testanläggningen för kärnvapen förstördes

Relationerna till Sydkorea

Nordkorea har inte erkänt Sydkorea utan dess mål har varit en återförening av halvön (det omvända gäller också). En försiktig dialog mellan länderna inleddes på 1970-talet och i mitten av 1980-talet startades gruppresor med möten mellan familjemedlemmar som inte träffats sedan Koreakriget. Efter det kalla krigets slut runt 1990 följde handel och samtal. 

När Nordkorea släppt kravet på att bara ett återförenat Korea kunde vara med i FN, upptogs båda Korea som medlemmar där 1991. Året efter trädde ett brett samarbetsavtal i kraft. 

I juni 2000 hölls ett historiskt toppmöte i Pyongyang mellan Kim Jong-Il och Sydkoreas president Kim Dae-Jung. De beslöt om ekonomiskt samarbete, återupprättade järnvägsförbindelser och återöppnat förbindelsekontor vid gränsstationen Panmunjom. Vid OS-invigningen i Sydney samma år tågade Nord- och Sydkoreas deltagare in tillsammans. 

Nordkoreas kärnvapenprov 2006 skapade nya spänningar. Ett andra toppmöte mellan Nord- och Sydkorea 2007 ingav hopp om mer islossning, men ledde i praktiken inte långt. Under 2009 trappades krigsretoriken upp och efter den andra provsprängningen sade sig Nord inte längre vara bundet av stilleståndsavtalet från 1953. Ömse­sidiga anklagelser om gränsöverträdelser förekom, liksom eldstrider vid den omstridda gränsen i Gula havet. 

Under 2010 skärptes läget ytterligare. I mars dog 46 sydkoreanska sjömän sedan krigsfartyget Cheonan exploderat och sjunkit nära gränsen i Gula havet. En internationell utredning fann att en nordkoreansk torped sänkt fartyget. Pyongyang nekade till inblandning och bröt alla förbindelser med Seoul. I november bröt en eldstrid ut sedan Nord­korea plötsligt skjutit artillerield mot den sydkoreanska ön Yeonpyeong, också nära gränsen. Fyra sydkoreaner dödades i anfallet som även orsakade materiell förödelse. 

Läget förblev övervägande spänt mellan länderna och försämrades av Nord­koreas raketuppskjutning och kärnvapentester 2012−2013.

Efter Pyongyangs raketuppskjutning i början av 2016 fattade Sydkorea beslutet att stänga den gemensamma industrizonen Kaesong, som länderna drivit tillsammans med visst avbrott sedan 2004 (se Industri). 

Trots att konflikten uppfattades som mer fastfrusen än någonsin mot slutet av 2017 skedde en islossning i början av 2018. I januari samma år höll länderna för första gången sedan Kim Jong-Uns tillträde som nordkoreansk ledare, bilaterala samtal på hög nivå. Det officiella skälet till samtalen var att diskutera Nordkoreas deltagande i vinter-OS i Pyeongchang i Sydkorea nästkommande månad. Under OS-invigningen tågade nord- och sydkoreanska tävlingsdeltagare tillsammans och senare träffade Sydkoreas president Moon Jae-In Nordkoreas formella statschef Kim Yong-Nam samt Kim Jong-Uns syster Kim Yo-Jong. I april samma år hölls så ett historiskt möte, i gränsstaden Panmunjom i den demilitariserade zonen, mellan Kim Jong-Un och Sydkoreas president Moon Jae-In. Vid toppmötet kom de båda ledarna överens om att verka för att under 2018 nå fram till ett fredsavtal och till total kärnvapennedrustning på Koreahalvön.

De båda koreanska ledarna träffades därefter vid ytterligare två tillfällen under 2018 och kom överens om konkreta åtgärder för att minska spänningar och sporra gemensamt samarbete. Det handlade bland annat om att ta bort landminor längs den gemensamma gränsen och att minska antalet vaktposteringar. Därtill hölls åter en återförening för familjer som splittrats i samband med Koreakriget och hamnat på var sin sida om gränsen. De fortsatta internationella sanktionerna mot Nordkorea satte dock käppar i hjulet för tätare ekonomiskt samarbete mellan staterna och investeringar i Nordkorea.

När Sydkorea i mars 2022 valde en ny president var klimatet mellan de koreanska staterna åter betydligt bistrare. Den avgående sydkoreanske presidenten Moon tvingades acceptera att han misslyckats med att driva fredsprocessen vidare. Samtidigt ämnade den nye konservative presidenten Yoon Suk-Yeol slå in på en hårdare linje mot Nordkorea. En kort tid efter presidentvalet genomförde Pyongyang sitt första test av en långdistansrobot sedan 2017, en tydlig signal om att Kim Jong-Un inte längre tänkte hålla sig till löftet om att inte provskjuta långdistansrobotar. På sommaren utförde Pyongyang åter flera robotprov i samband med militärövningar mellan Sydkorea och Japan och under hösten trappades provskjutningarna på nytt upp när sydkoreanska och amerikanska övningar med stridsflyg ägde rum. Mönstret har därefter fortsatt. 

I början av 2024 meddelade den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Un överraskande att målet om återförening med Sydkorea hade slopats och grannstaten hädanefter pekas ut som den främste fienden i den nordkoreanska författningen. Viktiga regeringsorgan som arbetat med frågor som rör samarbete och återförening med Sydkorea, lades ned. Kim kriserade president Yoon för att ha orsakat sammanbrottet genom sitt utvidgade samarbete med USA och Japan (se även Sydkorea: Utrikespolitik och försvar).

Nordkorea befäste säkerheten vid gränsen mot Sydkorea och nya minor placerades ut. Hösten 2024 sprängde regimen vägar och järnvägar som förbinder landet med den sydkoreanska grannen. Nordkorea har också skickat tusentals ballonger över gränsen fyllda med toalettpapper, skräp och befarad avföring i ett svar på regimkritiska flygblad från Sydkorea. 

Stöd från Ryssland och Kina

Trots Pyongyangs nya tester av långdistansrobotar och uppskjutning av en övervakningssatellit har FN:s säkerhetsråd inte kunnat enas vare sig om fördömande uttalanden eller nya sanktioner. Passiviteten i säkerhetsrådet anses i hög grad bero på ökande spänningar i säkerhetsrådet efter Rysslands anfallskrig i Ukraina från februari 2022.

Kim Jong-Un har inte varit sen att dra nytta av den växande klyfta som uppstått mellan USA och stater allierade med väst å den ena sidan och Kina och Ryssland med flera länder på den andra. Pyongyang har visat sitt stöd för Moskvas linje medan Ryssland lovat att fler nordkoreaner ska få arbete i landet trots att det strider mot FN-sanktioner. Enligt amerikanska och sydkoreanska underrättelsekällor har Ryssland även köpt robotar och andra vapen från Nordkorea sedan 2022 i strid med sanktionerna mot landet. Det förekommer även uppgifter om att nordkoreanska soldater strider på Rysslands sida i kriget mot Ukraina.

Våren 2024 använde Ryssland sitt veto i FN:s säkerhetsråd för att hindra en expertpanel från att fortsätta att övervaka Nordkorea-sanktionerna.  Elva länder – däribland Sydkorea, Japan och USA – svarade med att i stället bilda en ny gemensam mekanism för att övervaka de internationella sanktionerna mot Nordkorea (se Kalendarium).

Relationerna till USA

Relationerna med USA hänger särskilt nära ihop med spelet kring kärnprogrammet. Pyongyang vill helst ha direkta förhandlingar med Washington och gick endast motvilligt med på att andra länder i regionen deltog inom ramen för sexpartssamtalen som pågick fram till 2009. Nordkorea räknar USA som huvudfiende och anklagar Sydkorea för att vara dess marionettstat.

Förhållandet kärvade extra mycket efter den dåvarande amerikanska presidenten George W Bushs tal 2002 om ”ondskans axelmakter” – Nordkorea, Iran och Irak. När Barack Obama tillträdde som president 2009 fanns förhoppningar om töväder. Istället provocerade Nordkorea med att provskjuta en långdistansrobot och därpå även ett kärnvapen.

Efter att Donald Trump tillträtt som ny amerikansk president i januari 2017 blev förhållandet mellan de bägge länderna allt mer fientligt i takt med att Nordkorea utökade sina robottester (se Kalendarium). Samma vår, i samband med de årliga militärövningarna mellan Sydkorea och USA, då Nordkoreas ledning traditionellt brukat protestera öppet med hotfulla uttalanden, ökade åter oron på Koreahalvön. Men Trump-ledningen gjorde klart att målet var att Nordkorea på nytt skulle lotsas in i en dialog om kärnvapenprogrammet. För att uppnå detta skulle man använda diplomati och ytterligare sanktioner. Samtidigt hade man från amerikanskt håll också ökat pressen på Kina (se nedan) att aktivt delta i försöken att få Nordkorea på rätt väg.

Efter att Kim Jong-Un i början av 2018 plötsligt inlett ett närmande till Sydkorea kom han under våren även med en invit till president Trump. Denne tackade överraskande ja till att hålla ett toppmöte med Kim Jong-Un. Mötet ägde till slut rum den 12 juni samma år i Singapore. Det var första gången som en amerikansk president träffade Nordkoreas ledare. De båda ledarna diskuterade kärnvapennedrustning och undertecknade ett dokument om att verka för att den koreanska halvön ska bli fri från kärnvapen. USA åtog sig att värna om Nordkoreas säkerhet och skulle även stoppa de återkommande militärövningarna med Sydkorea. Därtill kom man överens om att sträva efter att få till stånd ett formellt fredsavtal efter Koreakriget. Hur det hela skulle gå till var dock högst oklart och det behövdes därför ytterligare möten.

I februari 2019 möttes Trump och Kim Jong-Un vid ett andra toppmöte, den här gången i Vietnams huvudstad Hanoi. Förväntningarna var stora inför mötet, bland de bägge parterna såväl som i omvärlden. Men toppmötet strandade och fick avbrytas i förtid. Länderna skyllde på varandra. USA menade att nordkoreanerna krävt för mycket, enligt president Trump att samtliga sanktioner skulle hävas, mot att kärnvapenanläggningen Yongbyon delvis monterades ned. Från nordkoreanskt håll uppgavs att man endast hade krävt att de sanktioner som införts 2016−2017 skulle tas bort.

Efter det var läget låst mellan parterna. När Joe Biden tillträdde som USA:s president 2021 gjordes försök att återuppliva förhandlingarna med regimen i Pyongyang om kärnvapenprogrammet. Den nya amerikanska ledningen upprepade kravet på ett kärnvapenfritt Nordkorea, ett krav som Kim Jong-Un fortsatt ställde sig avvisande till.

Relationerna till Kina

Sedan det kalla krigets slut har Kina varit Nordkoreas närmaste bundsförvant. Ett vänskapsavtal undertecknades 1961 mellan länderna där Kina lovar att komma till Nordkoreas undsättning vid ett angrepp utifrån. Nästan hela Nordkoreas handel sker idag med Kina, som också är en viktig källa till livsmedel och energi för nordkoreanerna. Men förhållandet är komplicerat och Kinas inflytande tycks mer begränsat än tidigare.

Peking försökte avstyra Nordkoreas provsprängningar av kärnvapen under början av 2000-talet och deltagit i fördömandena av dem. Samtidigt antas Kina vara mer oroat för instabilitet på Koreahalvön, än för kärnvapnen i sig. Peking har stött flera FN-sanktioner mot Nordkorea, men de kinesiska ledarna har inte velat ta till allt för hårda metoder för att undvika att regimen i Pyongyang kollapsar. Inte minst finns det i Kina en stark oro för en flyktinganstormning över den gemensamma gränsen.

Omvärlden har hyst återkommande förhoppningar om att Peking ska kunna få Pyongyang på andra tankar. USA har upprepade gångar kritiserat Kina – Nordkoreas enda allierade och största handelspartner – för att inte göra tillräckligt för att pressa den nordkoreanska regimen. 

Relationerna till Japan

Japan har ställt sig på Sydkoreas och USA:s sida i konflikten på Koreahalvön och Japan har också en militärallians med USA. Det har gjort att Nordkorea uppfattar Japan som en fiende. Relationerna har ytterligare ansträngts av nordkoreanernas svåra erfarenheter under det forna japanska kolonialväldet och en tvist kring Nordkoreas bortförande av japanska medborgare på 1970- och 1980-talen. Pyongyang erkände 2002 att 13 japaner kidnappats, varav fem skickats tillbaka, men enligt Tokyo kan det handla om hundratals japaner som hålls kvar i Nordkorea. 

Försvar

Nordkorea har världens fjärde största krigsmakt och är det mest militariserade landet i förhållande till folkmängden. Militärutgifterna under senare år har beräknats till cirka en fjärdedel av bruttonationalprodukten (BNP). Militären har över en miljon soldater och flera miljoner reservister. Värnplikten kan vara upp till tolv år i armén och upp till tio år i marinen.

Det är okänt hur många kärnvapen som Nordkorea förfogar över: uppskattningar talar om alltifrån 15 till 60. Det kan producera såväl höganrikat uran som plutonium för atombomber. Det sjätte kärnvapenprovet 2017 var en vätebomb och det kraftigaste hittills.

Nordkorea har också med sina robottester visat att det har utvecklat flera olika typer av robotar, från kortdistans, till medel- och långdistansvapen.

Om våra källor

Nordkorea – Ekonomisk översikt

Nordkorea har ännu en av världens mest centralstyrda ekonomier med en överdimensionerad tung industri och ett ineffektivt jordbruk. Efter ekonomiskt sönderfall och naturkatastrofer på 1990-talet sjönk landet ned i fattigdom och perioder av svält. En viss ljusning rapporterades under 2010-talets första hälft, men från slutet av årtiondet drabbades ekonomin hårt av sanktionerna från omvärlden.

Utländsk katastrofhjälp har räddat många liv, medan statens krympande resurser gått till militären och till den korrupta politiska eliten. Ledarnas omåttliga lyxliv misstänks finansierat genom organiserad brottslighet med narkotikahandel, vapensmuggling och förfalskning av dollar. Stelbent byråkrati, korruption, hög utlandsskuld, internationella sanktioner, bristande yrkeskunnande och begränsade utländska och inhemska investeringar är hinder för ekonomisk utveckling. 

Nordkorea hör till gruppen låginkomstländer, den lägsta av Världsbankens fyra  inkomstkategorier för världens länder (se översikt här).

Nordkorea är ett av tre länder i världen som det internationella organet FATF har med på sin svarta lista över länder som inte gör tillräckligt för att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism.

Krisen på 1990-talet

Ända in på 1970-talet var Nordkorea mer industrialiserat och hade en högre inkomst per invånare än Sydkorea. Sedan gick det snabbt utför. Problemen visade sig i form av energibrist, föråldrade fabriker och dåligt utvecklade transportsystem. Nordkorea blev det första kommunistlandet i världen som ställde in betalningarna på sin utlandsskuld. 

Sovjetunionens upplösning 1991 blev ett dråpslag för den nordkorean­ska ekonomin. Byteshandeln med östblocket upphörde och Nord­korea tvingades betala sin import med utländsk valuta. Därmed kollapsade utrikeshandeln och akut energibrist drabbade industri och jordbruk. 

Bedömningar av Nordkoreas ekonomi försvåras av bristen på tillförlitlig statistik men under 1990-talet beräknas BNP ha krympt. Det ekonomiska haveriet bidrog till massvält när skördarna slog fel (se Modern historia). Nordkorea tvingades ta emot nödhjälp utifrån och inleda försiktiga reformer. Bland annat tilläts utländska investeringar och genom grundlagsändringar 1998 gavs visst utrymme för privat företagsamhet och marknadskrafter. Året därpå ska BNP ha växt med dryga 6 procent, men från en bottennivå. 

I början av 2000-talet breddades reformerna. Vissa grupper fick rätt att handla med kontanter istället för ransoneringskort och en del priser släpptes fria. Marknader och privata butiker blev alternativ till statlig försäljning, som förlorade sina subventioner. 

Men tillgången svarade inte mot efterfrågan, vilket ledde till inflation. Rispriset sköt i höjden, samtidigt som mer än två tredjedelar av befolkningen bara kunde skaffa basvaror genom ransoneringskort. Många var arbetslösa efter den tunga industrins kollaps. Läget förvärrades när utländskt matbistånd minskade till följd av konflikten med omvärlden om Nordkoreas kärnvapenprogram (se Utrikespolitik och försvar). 

Regeringen försökte också underlätta för utländska företag att göra affärer i landet. Den amerikanska dollarn var officiellt förbjuden men användes allt oftare inofficiellt. Ändå var bristen på utländsk valuta akut. Korruption och svartabörshandel ökade. 

Valutareform och folkligt missnöje

I slutet av 2009 försökte regimen strypa den växande marknads­ekonomin och svarthandeln och bekämpa inflationen. En valutareform som gjorde att hundra won plötsligt blev värda en won fick katastrofala följder (se Modern historia). Varubristen ökade kraftigt och inflationen sköt i höjden. Folkliga missnöjesyttringar tvingade snart regimen att mjuka upp reformen. Bland annat höjdes gränsen för hur mycket valuta som fick växlas in. 

Svårigheterna fortsatte dock. Konfrontation med Sydkorea 2010 ledde till att bistånd och handel med grannen ströps. En majoritet av nordkoreanerna beräknades leva av en allt mer utbredd svart ekonomi. Även om försörjningsläget hade förbättrats lurade hungersnöd hela tiden runt hörnet för en stor andel av befolkningen. 

Nordkorea har varit starkt beroende av hjälpsändningar med mat. FN:s livsmedelsprogram WFP skeppade på två årtionden från starten 1995 mer än fyra miljoner ton mat till landet, till ett värde av cirka 1,7 miljarder dollar. Bilateralt stöd har också varit viktigt, från främst Kina, USA, Sydkorea och Japan. Ökade politiska spänningar har dock lett till minskade matleveranser från alla källor. 

Enligt beräkningar i Sydkorea, vars centralbank anses vara den mest tillförlitliga källan när det gäller ekonomisk statistik från Nordkorea, låg den ekonomiska tillväxten i Nordkorea i snitt på 1,2 procent om året 2000–2012.

Utvecklingen under Kim Jong-Un

Under Kim Jong-Uns styre på 2010-talet har de marknadsekonomiska inslagen förstärkts. Svarthandeln med mat och kläder har vuxit och det finns flera hundra officiellt tillåtna marknader i landet. Nordkoreaner uppges även ha börjat köpa bostäder privat istället för att vänta på att de tilldelas en bostad av staten, enligt forskare i Sydkorea (Sydkoreas institut för återförening). Samtidigt är utbudet av konsumtionsvaror i stort sett samma som i västvärlden med bilar, elcyklar, senaste mobiltelefonmodellerna med mera. På senare tid har det även inom jordbruket blivit tillåtet för kollektiven att sälja överskott från produktionen privat. Jordbruket står fortfarande för omkring en femtedel av ekonomin.

Liksom i Sydkorea spelar starka familjedrivna företagskonglomerat en viktig roll i ekonomin. Dessa har stark koppling till staten, partiet eller militären och får därigenom olika fördelar.  

Den nordkoreanska regimen framhåller att det är ett viktigt mål att nordkoreanernas levnadsstandard ska förbättras. Det nämndes till exempel i den femårsplan för den ekonomiska utvecklingen som presenterades i maj 2016. Enligt planen är det även ett mål att uppnå en mer balanserad utveckling och att satsa på modern teknologi.

Omvärlden har under andra halvan av 2010-talet infört allt hårdare ekonomiska sanktioner mot Nordkorea (se Utrikespolitik och försvar). Kinas ledare såg länge genom fingrarna på kinesiska företag som bedrev handel och annat ekonomiskt utbyte med nordkoreaner i strid med internationella sanktioner, men från 2016 började Kina i högre grad att efterleva FN-sanktioner mot Nordkorea. I takt med sanktionspolitiken har även smuggling och inofficiell gränshandel mellan länderna kommit att spela en allt viktigare roll för den nordkoreanska ekonomin.

Sanktioner drabbar hårt

Nordkoreas ekonomi uppges av den sydkoreanska centralbanken ha påverkats kraftigt av de sanktioner mot export av kol och andra mineraler som FN införde efter att landet genomförde sitt fjärde kärnvapenprov i september 2016.  Den nordkoreanska ekonomin gick in i en recession med krympande BNP under 2017.

Ett annat bakslag för ekonomin blev stängningen av industrizonen Kaesong 2016, som startades 2004 som ett gemensamt projekt med Sydkorea intill den demilitariserade zonen. Kaesong stängdes efter det att Sydkorea dragit sig ur samarbetet och skickat hem sina arbetare till följd av Nordkoreas kärnvapenprov.

I början av 2018 inledde Kim Jong-Un överraskande ett närmande till Sydkorea och USA och lovade att stoppa kärnvapen- och robottester samtidigt som regimen beslöt att istället lägga all kraft på ekonomisk utveckling.

Enligt Sydkoreas centralbank noterades 2019 en liten tillväxt i Nordkorea för första gången på tre år. Den uppgavs bland annat  bero på en gynnsam utveckling inom byggnadsektorn, fiske och skogsbruk. 

Den svårt eftersatta infrastrukturen i landet är ett av de främsta hindren för att en modern ekonomi ska kunna byggas upp. Även den mycket utbredda korruptionen utgör ett hinder för utvecklingen.

 Om våra källor

Nordkorea – Naturtillgångar,energi och miljö

Nordkorea är rikt på ett stort antal olika mineral. Men bristfällig infrastruktur och utrustning hämmar utvinning och omvärldens sanktioner är ett hinder för export. Kol och vattenkraft är de främsta energikällorna, men många i landet saknar tillgång till el. Landet deltar i det globala samarbetet för att stoppa klimatförändringarna.

Större delen av Koreahalvöns mineraltillgångar finns i Nordkorea. Nordkorea har bland de största tillgångarna i världen av kol, järnmalm, kalksten, magnesit och tungsten. Nypåträffade fyndigheter visar att landet också har stora reserver av sällsynta jordartsmetaller. I landet finns gott om koppar, bly, grafit, zink, fluorit, volfram och ädelmetaller som guld och silver.  Gruvnäringen har länge varit eftersatt och problemen är stora inte minst inom kolutvinningen med brist på el, transportutrustning och andra resurser. Kol används i hög grad till koleldade värmekraftverk men det har också exporterats till Kina fram till 2017. Att bygga ut kolgruveindustrin har pekats ut av regimen som ett viktigt mål för att landet ska kunna klara sin elproduktion.

Olja köptes förr billigt från Sovjetunionen och Kina. Men sedan 1990-talet har oljekonsumtionen minskat kraftigt. Provborrningar, bland annat av Ryssland och Kina, har gjorts efter olja och gas i havsbotten utanför kusten. Det finns uppgifter om att fyndigheter påträffats och att viss utvinning ska ha skett, men brist på teknik och utrustning har hindrat produktion i större skala. En del olja och oljeprodukter kommer in i landet via smuggling i strid med omvärldens sanktioner.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Kol uppskattas svarar för omkring fyra femtedelar av energiförsörjningen och vattenkraft omkring en tiondel. Den resterande delen utgörs av biobränslen samt olja. Det har sedan millennieskiftets början pågått satsningar på att utveckla förnybara energikällor. Försök med vindkraft har fått FN-finansiering och utbyggnad av vattenkraften med mindre anläggningar har också fått klimatstöd från FN. Det görs även försök att utveckla syntetiskt bränsle  ur kol.

Nordkorea plågas av kronisk elbrist och har ett slitet elnät som är i stort behov av att moderniseras. Strömavbrott är vanliga i Pyongyang och utanför huvudstaden är problemet än mer akut; vid mitten av 2010-talet hade bara 27 procent av invånarna tillgång till el. Industrier nära gränsen till Kina kan använda importerad el från det kinesiska elnätet och Nordkorea exporterar, trots sin sviktande elförsörjning, också el till Kina ( elektricitet omfattas inte av sanktionerna).

När det gäller elektriciteten kommer omkring två tredjedelar från vattenkraft och resten från främst kol. Vattenkraften gynnas av  landets många floder och bergiga terräng.

Bland förnybara energikällor växer solkraftens betydelse. Elbristen gör att många nordkoreanska hushåll har skaffat egna små solpaneler, som ofta förts in i landet från Kina, för att kunna titta på TV och ha belysning kvällstid. Det har även uppförts större solenergiparker vid fabriker och offentliga byggnader.

Regimen har även planer på att utveckla vågkraft, något som uppskattas ha stor potential enligt experter, samt bygga ut vindkraft. Nordkorea har använt kärnkraftsreaktorer för att producera el, som lättvattenreaktorn i Yongbyon.

MILJÖ OCH KLIMAT

Nordkorea hör till de 60 största utsläpparna av växthusgaser bland världens länder totalt sett. Sett till utsläpp per invånare hamnar landet dock betydligt längre ned på listan, då släpper 118 länder ut mer växthusgaser än Nordkorea.

Nordkoreas kolkraftverk är ineffektiva och föråldrad teknik gör att koldioxidutsläppen från dem är höga. Samtidigt har landets ekonomiska problem bidragit till att hålla nere landets utsläppsnivåer totalt sett. Mellan 1990 och 2011 minskade utsläppen med 40 procent. Därefter ökade de åter 2016–2018 för att därefter plana ut.

Nordkorea har visat sig angeläget om att delta i globalt samarbete på klimat och miljöområdet och har anslutit sig till ett flertal viktiga avtal, däribland Parisavtalet. Landet har lämnat in en uppdaterad nationell klimatplan (NDC) för hur målen i Parisavtalet ska uppfyllas. Pyongyang har däremot inte lämnat in en långsiktig strategi (LTS) och inte angett ett mål för nettonollutsläpp.

Klimatutmaningar

Nordkorea tillhör de länder som bedöms vara sårbara för klimatförändringarna. I klimatanpassningsindexet ND-Gain placerar sig landet i den sämre hälften av världens länder (se hela listan här). 

Nordkorea har under 2000-talet drabbats av flera svåra översvämningar som orsakats av tyfoner. Den senaste översvämningen inträffade 2020 och bara det året svepte fyra tyfoner in över landet. Det har haft förödande konsekvenser för jordbruket och infrastruktur och lett till brist på mat. Risken för översvämningar i kombination med perioder av extrem torka väntas öka på grund av klimatförändringarna. Översvämningarna har lett till jordskred, ett problem som har förvärrats på grund av omfattande avverkning av skog och intensiv uppodling av mark.

Övriga miljöproblem

Miljöproblemen är stora i Nordkorea. Regn och översvämningar har spolat bort bördig jord från bergsområden och floder har slammat igen och utsatts för föroreningar. Avskogning är ett stort problem som förvärrats på grund av bristen på livsmedel och bränsle. Enligt regimen har framgångsrika satsningar på återplantering av skog gjorts på senare år.

Om våra källor

Nordkorea – Jordbruk och fiske

Mindre än en femtedel av Nordkoreas yta är odlingsbar och längst i norr är odlingssäsongen kort. Jorden är näringsfattig och nederbörden är vanligtvis liten. De viktigaste grödorna är ris, majs och potatis.

Även sötpotatis och sojabönor är viktiga, och dessutom odlas bland annat vete, korn, hirs, havre och råg. Boskapsuppfödning är också vanligt förekommande. 

Jordbruket beräknas stå för upp till en fjärdedel av ekonomin. Men skördarna räcker inte för att föda befolkningen. Fram till 1980-talet var ris en viktig exportvara men under 1990-talet drabbades landet av svår matbrist (se Modern historia och Sociala förhållanden). Nordkorea är sedan dess beroende av hjälpsändningar av mat från utlandet. 

Torka och översvämningar har bidragit till problemen, men en orsak är också ett ineffektivt system med låg avkastning i förhållande till den odlade ytan. Skördarna rapporteras dock ha ökat något på senare år. Potatis har blivit mycket vanligare efter svältkatastrofen på 1990-talet, produktionen har enligt vissa uppgifter fyrdubblats. 

Jordbruket har i huvudsak bedrivits kollektivt eller, alltmer från 1990-talet, på statliga gårdar. Efteer reformer från 2002 får bönderna få behålla en andel av skördarna för egen del.

Planekonomin har lett till svåra föroreningar av luft och vatten samt jordförstörelse och kalhuggning av skog. Avverkningen går mest till bränsle. Skogsplantering bedrivs, och mycket timmer importeras.

Fisket är viktigt. Det ger protein, exportinkomster och licenspengar (från japanska fiskefartyg). I både Östra havet (Japanska havet) och Gula havet fångas bland annat pollock, torsk, bläckfisk, sardiner och räkor. 

Om våra källor

Nordkorea – Industri

Tung industri dominerar i Nordkorea även om lättare industri har vuxit snabbare på senare år. Maskiner har en framträdande roll men gruvnäringen och energisektorn är också viktiga.

Maskinindustrin tjänar inte minst militären, men tillverkar också annan transportutrustning och produkter för jordbruket. 

Textiltillverkningen som dominerar inom lättare industri växte snabbt i slutet av 1900-talet men har sedan stagnerat. Textilierna har trots det fortsatt att vara viktiga för exporten och gett utländsk valuta.

Eftersatt underhåll och föråldrade produktionsmetoder samt brist på råvaror, bränsle, kapital och reservdelar utgör problem för all industri. 

Industrizonen Kaesong öppnades 2004 intill den demilitariserade zonen som ett gemensamt projekt med Sydkorea. Där verkade över 120 sydkoreanska företag som sysselsatte över 50 000 nordkoreaner. Det som tillverkades såldes i Sydkorea.  Men i början av 2016 stängdes Kaesong efter det att Sydkorea dragit sig ur samarbetet och skickat hem sina arbetare till följd av Nordkoreas kärnvapenprov.

Industrisektorn drabbades även hårt av de sanktioner mot export av kol och andra mineraler som FN införde efter att landet genomförde sitt fjärde kärnvapenprov i september 2016.  

Om våra källor