Östtimor – Sociala förhållanden

Minst en tredjedel av Östtimors befolkning lever i fattigdom. Sjukvården är bristfällig och det är ont om läkare och sjuksköterskor. Livet på landsbygden, där de allra flesta bor, är klanbaserat och hierarkiskt.

Den ekonomiska tillväxten räcker inte till för att lyfta befolkningen ur fattigdomen. Drygt två årtionden efter självständigheten från Indonesien 2002 lever upp emot fyra av tio östtimorianer i fattigdom. Uppgiften varierar dock beroende på källa. På landsbygden är fattigdomen mer utbredd än i städerna. Svårast är förhållandena för invånare i centrala och västligaste Östtimor.

Andelen fattiga i befolkningen har minskat avsevärt sedan självständigheten, enligt Världsbanken. Om gränsen för fattigdom dras vid en inkomst under 1,50 dollar per dag var drygt 38 procent av östtimorianerna fattiga 2001, jämfört med 22 procent 2018. Under coronapandemin 2020–2021 steg andelen fattiga till 27 procent.

Om fattigdomsgränsen dras vid en dagsinkomst på 3,20 dollar var 70 procent östtimorianerna fattiga vid pandemins slut 2021. Enligt Asiatiska utvecklingsbanken levde 43 procent av befolkningen under den nationella fattigdomsgränsen 2020.

I FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) återfinns Östtimor bland den femtedel av världens länder som har den lägsta utvecklingsnivån (se hela listan här). I Sydöstasien rankas Östtimor allra lägst av elva länder. Östtimors utvecklingsnivå bedöms vara "medel", den näst lägsta av fyra kategorier i världen.

Medellivslängden är relativt låg och barndödligheten hög, även om den har minskat tack vare vaccinationsprogram. Undernäring är vanligt, särskilt bland barn. Vanliga dödsorsaker är malaria, infektioner och diarré. Förekomsten av tuberkulos och malaria har dock minskat markant under senare år tack vare regeringens satsningar på grundläggande sjukvård. Nya vårdkliniker har byggts runt om i landet. Behandling vid de statliga klinikerna är avgiftsfri.

Utbildningsprogram för sjukvårdspersonal har satts igång, men bristen på läkare och sjuksköterskor är stor. 1999 flydde 130 av Östtimors 160 läkare. Många av dem hade tidigare flyttat in från andra delar av Indonesien och återvände hem när våldet bröt ut. 2005 började kubanska läkare komma till Östtimor för att hjälpa till i vården och östtimorianska läkarstudenter sändes till Kuba.

Ett socialförsäkringssystem är under uppbyggnad. Krigsveteraner, änkor med barn, fattiga äldre (över 60 år) och människor med funktionsnedsättningar får stöd från staten.

De arbetstillfällen som skapades under återuppbyggnaden 2000–2002 lockade stora mängder människor till städerna, där hjälporganisationer och FN-förvaltning fanns. I takt med FN:s tillbakadragande ledde ökad arbetslöshet och undersysselsättning till växande brottslighet i städerna. En gängkultur har uppstått, och det grova våldet och den organiserade brottsligheten är omfattande.

Dagligt liv

Social status avgörs av utbildningsnivå, men också av familjetillhörighet och vad en person gjorde under motståndskampen mot den indonesiska ockupationen 1975–1999. Det ger hög status att vara veteran från motståndsrörelsen på plats i Östtimor. Att ha portugisiska rötter innebär också hög status. På landsbygden är bylivet socialt skiktat med familjer med olika status, även om det inte alltid syns på ytan.

På landsbygden lever de flesta i storfamiljer, men många släkter har splittrats på grund av tidigare väpnade konflikter och flykt. Det är inte ovanligt att pappan i en familj saknas. Familjemedlemmarna delar på ansvaret för barnens uppfostran och de äldres väl och ve. Gudföräldrar har en viktig roll som stöd åt föräldrarna. Dopet är en viktig familjeceremoni, liksom bröllopet. Båda sker vanligtvis enligt katolska seder i kyrkan.

Samhället är mansdominerat och könsrollerna är ofta traditionella. Maken är vanligtvis familjeförsörjare och beslutsfattare, medan makan sköter hem och barn. Författningen föreskriver att diskriminering på grund av kön är förbjudet. Kvinnor och män ska vara lika inför lagen, men vid skilsmässa har kvinnan inte rätt att ta del av det gemensamma boet. Våld i hemmet uppges vara vanligt.

Utbredda traditionella värderingar gör det svårt att leva öppet som hbtq-person. Samkönade relationer är inte förbjudna i lag men de accepteras i allmänhet inte i samhället.

Om våra källor