Palestina – Befolkning och språk

Palestinierna är araber och talar arabiska. Hur många de är totalt – i de palestinska områdena, i Israel och i flyktingtillvaro i andra länder – är svårt att klarlägga.

Frågan är känslig eftersom judar och araber delvis gör anspråk på samma mark. Många områden på Västbanken och i Jerusalem, där judar har flyttat in, förväntas palestinierna ge upp för att få en egen stat. Israel vill inte heller låta palestinska flyktingar återvända; flera partier anser att de i stället ska bli medborgare i arabländer.

Ordet palestinier är avlett från filisté, en gammal benämning på en befolkning vid Medelhavskusten som förekommer i Bibeln. Det var först i början av 1900-talet som ordet började bli vanligt som en arabisk nationsbeteckning.

I början av 1920-talet, då Storbritannien styrde området mellan Medelhavet och Jordanfloden, gjordes en folkräkning. Enligt den fördelade sig folkgrupperna så här: 78 procent muslimer, 11 procent judar och 9,6 procent kristna. Under drygt ett århundrade har omfattande judisk invandring, vågor av palestinska flyktingar och viss utvandring, särskilt av kristna, helt förändrat befolkningens sammansättning och bosättning. Nu är territoriet delat: Den västra delen blev 1948 Israel, en judisk stat med judisk majoritetsbefolkning. Den östra delen och Gazaremsan har fortsatt arabisk majoritet men oklar juridisk status. Den politiska process som pågått sedan delningen har syftat till att områden med arabisk majoritet ska bilda en egen stat, Palestina.

Till Palestina räknas Gazaremsan och marken på Västbanken öster om ”gröna linjen”, en stilleståndslinje från 1949 som fungerade som gräns till 1967 då Israel ockuperade Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem.

FN-karta som visar Gröna linjen.

De tre områdena har tillsammans närmare 5 miljoner arabiska invånare, varav Västbanken och Östra Jerusalem hyser cirka 2,9 miljoner. Gazaremsan har 2,1 miljoner varav 1,6 miljoner flyktingar enligt FN-organsationen Unrwa. 

Det ger en ungefärlig bild av hur många medborgare Palestina som stat skulle kunna ha. En helt annan fråga är hur många människor som anser sig tillhöra det palestinska folket. Det finns felkällor i officiella uppgifter, både hos FN och i de länder där det bor många palestinier.

Flyktingar

Under det krig som utbröt när staten Israel utropades 1948 (se Modern historia) flydde eller fördrevs över 700 000 palestinier från de områden som kom att tillhöra Israel. I dag omfattar flyktingfamiljerna flera generationer, och antalet flyktingar uppgår till cirka 5,9 miljoner enligt FN-organisationen Unrwa. Organisationens totalsiffror omfattar såväl lägerinvånare i Gazaremsan och på Västbanken som flyktingar i grannländerna (läs mer i kapitlet Flyktingarna).

Judiska bosättare är inte inräknade i invånartalen ovan: Den israeliska inflyttningen till Västbanken och Östra Jerusalem betraktas internationellt som olaglig eftersom den har skett till följd av militär ockupation. Fjärde Genèvekonventionen, en av krigets lagar, förbjuder en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning i ett ockuperat område. Enligt den israeliska fredsrörelsen Fred nu uppgår bosättarna på Västbanken till drygt 465 000 personer och utgör cirka 14 procent av befolkningen där. Till Östra Jerusalem har omkring 230 000 judar flyttat in (uppgifter från 2020).

I Östra Jerusalem bor cirka 300 000 palestinier. De tenderar att räknas i både israelisk och palestinsk befolkningsstatistik. Palestinierna i Östra Jerusalem är inte invandrare, tvärtom utgör de stadens gamla arabiska befolkning. Deras andel minskar till följd av Israels hantering av Östra Jerusalem. Samtidigt som Israel låtit bygga nya stadsdelar för inflyttande judar försvåras palestiniernas bosättningsrätt bland annat genom begränsningar av bygglov och uppehållstillstånd. Palestinier i Östra Jerusalem har möjlighet att ansöka om att bli israeliska medborgare, men det har setts som förräderi från palestinsk sida – som att godta den israeliska ockupationen. Jerusalems mufti, den högsta muslimska auktoriteten, har till och med utfärdat, och upprepat, ett religiöst grundat förbud mot israeliskt medborgarskap.

Israel har också varit ovilligt att låta palestinier bli medborgare. 2016 fick bara nio palestinier från Östra Jerusalem klartecken. Men antalet ansökningar har ökat de senaste åren och handläggningstiderna har kortats efter domstolskritik. 2019 fick närmare 1 200 palestinier från Östra Jerusalem medborgarskap, enligt tidningen Haaretz det högsta antalet sedan Israel intog området. 2022 rapporterade tidningen att sammanlagt knappt 19 000 arabiska stadsbor beviljats medborgarskap sedan 1967: 5 procent av befolkningen. 14 000 palestinier hade under samma tid fått sin rätt att bo i staden indragen. (Ett sådant beslut är inte tillåtet mot människor som är israeliska medborgare.)

Utan medborgarskap har palestinierna inte rätt att delta i val till det israeliska parlamentet knesset, däremot i lokalval. Hittills har merparten av palestinierna bojkottat de valen.

Israel har närmare två miljoner arabiska invånare enligt den statliga folkbokföringen – nästan lika många som Gazaremsan. Det är uppenbart att många i Israel verkligen ser sig som palestinier, men hur många är oklart liksom om de skulle vara redo att byta ut ett israeliskt medborgarskap mot ett palestinskt. Israeliska myndigheter motarbetar beteckningen palestinier för personer som är israeliska medborgare, i stället används uttrycket israeliska araber.

Fram till 1967 års krig tillhörde Västbanken och Östra Jerusalem Jordanien, och en stor del av befolkningen i dessa områden har jordanskt medborgarskap. För att skydda sin rätt att bo kvar i Jerusalem väljer en del att ansöka om israeliskt medborgarskap.

Det finns flera mindre grupper av kristna som har annan etnisk bakgrund än arabisk, framför allt armeniska kristna som har egna kvarter i Jerusalems gamla stadskärna. De utgör ett par tusen personer och brukar i politiska sammanhang räknas in bland palestinierna.

En särställning intar beduinerna, varav merparten lever en marginaliserad tillvaro som boskapsskötare i halvökenområden. Enligt en studie från FN-organisationen UNDP 2013 finns ungefär 40 000 beduiner i de palestinska områdena. Merparten är flyktingar med bakgrund i Negevöknen i Israel.

Tre fjärdedelar av palestinierna bor i urbana miljöer. Gaza är med över 5000 invånare per kvadratkilometer ett av de mest tätbefolkade områdena i världen. Befolkningstillväxten är hög. Nästan 40 procent av palestinierna är under 14 år. Den snabba befolkningstillväxten ökar trycket på bostäder, skolor, hälsovård och andra resurser. 

Språk

Palestinierna är arabisktalande. Arabiska är ett semitiskt språk, besläktat med hebreiska och arameiska. Semitiska språk talas framför allt i Mellanöstern och Nordafrika. Många ord och personnamn från de semitiska språken har fått spridning över världen med hjälp av religiösa texter (Bibeln och Koranen). Ordet för Gud, Allah (egentligen "guden", som uttryck för att man tror på en enda gud), används av både kristna och muslimer, liksom av arabisktalande judar. Hebreiskans ord för Gud är besläktat.

Arabiska är ett mycket formrikt språk, finurligt uppbyggt så att det skapar stora möjligheter att bilda nya ord. Ändå uppvisar ordförrådet också många lån från språk som araberna i Palestina kommit i kontakt med, inte minst från den moderna hebreiskan i Israel men också från exempelvis grekiska, persiska och turkiska.

Det finns flera ljud som svenskan inte har någon motsvarighet till, framför allt tonande ljud som z (jämför gärna med engelska). Samtidigt saknas andra ljud, märk särskilt p och v. Palestina heter på arabiska Filastin.

Betoningsmönstren i palestinsk dialekt har avlägsnat sig mindre från klassisk arabiska än de flesta andra dialekter. Skillnader mellan stads- och landsbygdsdialekter kan fortfarande urskiljas, trots att de geografiska avstånden i Palestina är små.

Källor till denna text