Palestina – Demokrati och rättigheter

De palestinska områdena lever sedan 1967 under israelisk militärmakt. En avbruten fredsprocess med Israel och svår intern palestinsk osämja har samverkat till att bryta utvecklingen av demokratiska organ och oberoende rättsväsen. Både Israel och palestinska ledare får skarp och återkommande kritik för att de inte uppfyller statens ansvar och för att enskilda personer behandlas illa.

Avtal på 1990-talet mellan Israel och Palestinska befrielseorganisationen (PLO) lade grunden för lokalt palestinskt självstyre i väntan på slutlig fred. Frågor om val och inrättandet av statliga organ inom självstyret reglerades i avtalen och flera val hölls. Så länge processen fungerade, var en av de största bristerna att en stor del av befolkningen – flyktingar – inte kunde delta.

Sedan dess har utvecklingen gått utför. Självstyret på Västbanken och i Gazaremsan har utövats av två maktfullkomliga, ibland direkt brutala, regimer som varit bittra fiender och dessutom i stor utsträckning korrupta. Israels styre över Jerusalem och attraktiv mark på Västbanken har hårdnat, liksom dess hantering av Gazaremsan. Organisationerna Human Rights Watch och Amnesty International anser att Israel bedriver apartheidpolitik mot palestinier, men kritiserar också Palestinska myndigheten för att motarbeta intern opposition.

Självstyrets president- och parlamentsval har skjutits upp på obestämd tid. 2021 enades de ledande politiska organisationerna om att både parlaments- och presidentval skulle genomföras, men valen ställdes in. Presidentens mandat gick ut 2009, men han styr ändå på Västbanken. Parlamentsval har inte hållits sedan 2006 och mandatet för dem som valdes löpte ut 2010. Parlamentet har upphört att fungera.

Valen i Israel är samtidigt i stort sett stängda för palestinier. I Jerusalem får en liten del delta, men bara i kommunval. De flesta bojkottar valen i protest mot ockupationen. I parlamentsval får israeler som har flyttat in i palestinska områden rösta – men inte palestinier.

På Västbanken finns en rik flora av småpartier. De tillåts verka, men politisk aktivitet försvåras av de styrande om de uppfattar den som ett hot, och det gör de ofta. Kommunval hölls 2017 men bojkottades av bland andra islamister. Självstyrets lag reser dock inga formella hinder för kvinnor eller etniska och religiösa minoriteter. En femtedel av de kommunala mandat som tillsattes 2017 gick till kvinnor. På Västbanken utlystes nytt kommunval till slutet av 2021 och första kvartalet 2022. Också denna gång möttes valen med bojkotter, men många av de personer som blev valda kopplas ändå till politiska rörelser.

Gazaremsan har under Hamas styre fungerat som en enpartistat. Fredsaktivister som hållit kontakt med personer i Israel, vilket är förbjudet, har riskerat att fängslas. Hamas använder sig också av sedlighetspoliser som minskar fri- och rättigheter i vardagslivet. Det gäller inte minst homosexualitet.

Den fysiska rörelsefriheten begränsas för alla palestinier, av Israel: det gäller såväl mellan Västbanken och Gaza som mellan de palestinska trakterna på Västbanken. Många vägar är förbjudna för palestinier, och deras ID kontrolleras av israeliska armén. Inne i Gaza fanns från 2005 och fram till krigsutbrottet 2023 inte längre israelisk militär, men penningflöden, elleveranser, fiske och varutransporter kunde blockeras eftersom Israel kontrollerar alla yttre gränser utom sydgränsen – som också den bevakas strängt, av Egypten.

Facklig verksamhet är i huvudsak tillåten, och den uppgavs fram till händelserna 2023 och 2024 fungera till viss del till och med i Gaza, men hög arbetslöshet och sönderslagen ekonomi har gjort att fackliga företrädare haft liten möjlighet att förbättra medlemmarnas villkor.

Transparency International (TI) tar inte upp Palestina i den lista organisationen publicerar efter årliga granskningar av korruptionen i världens länder. Men TI samarbetar med en lokal partner, förkortad Aman, som definierar korruption och bristande insyn som stora problem. En kritisk syn på de egna ledarna framförs också i enkäter som gjorts bland palestinierna. En rad problem inom självstyret har rapporterats. Exempel: Biståndspengar försvinner ned i privata fickor, svågerpolitik tillämpas vid offentliga anställningar och lokala affärsmonopol har kunnat byggas upp av personer med närhet till makthavare. Upprördheten blev stor 2019 när det framkom att ministerlöner hade höjts i hemlighet redan ett par år tidigare.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Både Palestinska myndigheten och islamiströrelsen Hamas har fått internationell kritik för att vara auktoritära och kränka medborgerliga fri- och rättigheter.

Medieutbudet avspeglar den rivalitet som råder mellan partiet Fatah, som dominerar Palestinska myndigheten och Västbanken, och Hamas. De driver varsitt nät av TV- och radiostationer. Palestinas röst lyder under Palestinska myndigheten. Hamas kallar sin mediekoncern al-Aqsa efter en muslimsk helgedom i Jerusalem. Men det finns också privata kanaler och många tittare följer utländska satellitkanaler som al-Jazeera (al-Jazira).

Största tidning är al-Quds som ges ut i Jerusalem. Liksom al-Ayyam, som ges ut i Ramallah, kallar den sig oberoende. Palestinska myndigheten ger ut tidningen al-Hayat al-Jadida. Tidningen Filastin stöder Hamas.

Pressfriheten har varit ansträngd alltsedan självstyret infördes. En lag från 2017, tillkommen genom dekret från presidenten, gör det också möjligt att döma utgivare bakom nätsajter för brott mot statens säkerhet eller mot allmän ordning. I praktiken används lagen till att tysta kritik mot Palestinska myndigheten, inte minst visselblåsare som vill avslöja missförhållanden.

Israel, som annars har högt i tak för massmedier, tillämpar militär censur som påverkar arbetet för medier. Armén har medgett att det sannolikt var en israelisk soldat som avlossade dödande skott mot den välkända palestinsk-amerikanska TV-reportern Shireen Abu Akleh i maj 2022. Kanalen al-Jazeera, som hon arbetade för, har krävt en oberoende utredning. Under kriget från 2023 i Gazaremsan, som utbröt efter terrordåd och kidnappningar utförda i Israel av Hamas, räknade den USA-baserade pressorganisationen CPJ till minst 77 dödade journalister eller andra mediearbetare enbart mellan krigsutbrottet och nyåret. Den mediebevakning av kriget som nått befolkningarna, både den palestinska allmänheten och mediekonsumenterna i Israel, har varit starkt präglad av krigspropaganda: Israeliska medier har valt att bortse från lidande som drabbat palestinska civila under de omfattande israeliska anfallen mot Gazaremsan, medan arabiska massmedier har begränsat återgivningen av Hamas grymhet mot israelisk gisslan.

Även mobiltäckningen i de palestinska områdena, som kan ge tillgång till ett större medieutbud, har påverkats av konflikten med Israel. Det finns två palestinska mobilnätsoperatörer: Jawwal, som är den klart största, och Wataniyya. Deras verksamhet kräver israeliskt godkännande. 3G har funnits på Västbanken sedan 2018, men inte i Gazaremsan. 4G-nät saknas – men många palestinier nyttjar via kontantkort och till förtret för Palestinska myndigheten de israeliska operatörernas nät, som når judiska bosättningar på Västbanken. Gaza har 2G-nät för begränsad dataöverföring. Sedan 3G införts i Israel 2004 bromsade Israel palestiniernas tillgång till frekvenser i nästan tolv år, enligt nyhetsbyrån Reuters, läs artikeln här.

Nyhetsbyrån Wafa, som är underställd Palestinska myndigheten, återupptog 2022 sin nyhetstjänst på hebreiska (jämte arabiska, engelska och franska) i hopp om att kunna påverka allmänna opinionen i Israel. Även en radiostation baserad i Ramallah sänder på hebreiska vid sidan av sändningarna på arabiska.

Reportrar utan gränser sätter Palestina på en föga hedrande plats 157 av 180 länder i sin pressfrihetsrankning, se lista här.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Befolkningen lyder under både palestinska domstolar och israeliska militärdomstolar. Inget av systemen är politiskt oberoende, enligt människorättsorganisationer.

Rättsväsendet inom självstyret bygger på en blandning av regelverk som olika makthavare i området lämnat efter sig: osmanska och jordanska lagar, bestämmelser från den brittiska mandattiden, israeliska militära order, lagar stiftade av det palestinska parlamentet, dekret utfärdade av presidenten i Palestinska myndigheten och regler som tillämpats av paraplyorganisationen PLO i exilen före Osloprocessen på 1990-talet. Från det jordanska systemet på Västbanken före 1967 ärvde palestinierna inte minst straffrätten och en kritiserad lag som möjliggjort lindriga straff för hedersmord och våldtäkt beroende på omständigheterna. I Gaza finns gamla regler av annat ursprung som kunnat användas på liknande sätt. En ökning av antalet kvinnomord i nära relationer för några år sedan (2013, då såvitt känt 26 kvinnor mördades av närstående) ledde till protester och kvinnorättsorganisationer har krävt lagändringar.

Självstyrets parlamentariska lagstiftning har inte fungerat på över ett årtionde, men presidenten kan ändra rättsregler genom sina dekret. Den sortens påbud har i detta fall också kommit från president Abbas, men enligt kvinnoorganisationerna har domarkåren patriarkala värderingar som har negativa effekter för kvinnor.

Sedan Hamasrörelsen kom till makten i Gaza 2007 har en tudelning även i rättsfrågor blivit tydlig. Palestinska myndighetens rättssystem erkänner inte Hamas domstolar i Gaza som lagliga. Dödsstraff tillåts i palestinsk lag, men Hamas verkställer fler avrättningar (fem stycken 2022, de första sedan 2017). Framför allt anklagelser om mord och spioneri kan ge dödsstraff.

Inom Palestinska myndigheten inrättades en säkerhetsdomstol 1995. Den kom snabbt att beskrivas som ett forum för dåvarande ledaren Yasir Arafat att hålla nere oliktänkande.

Hamas rättsapparat ingriper mot homosexualitet, klädsel, bioföreställningar och andra fenomen som rörelsen ogillar.

Ytterst avgörs emellertid palestiniers öde ofta av rättsväsendet i Israel:
Människorättsorganisationer har tagit strid i israeliska domstolar, bland annat mot att mark på Västbanken tvångsinlöses av israeliska myndigheter, men 2018 röstade knesset igenom en lag som begränsar palestiniers rätt att vända sig till HD för att klaga på bosättningar. Till de återkommande svårigheterna för palestinier hör att bevisa sin ägande- eller nyttjanderätt till mark eller att få bygglov. 2018 gav HD klartecken för rivning av beduinbyn Khan al-Ahmar, belägen nära judiska bosättningar öster om Jerusalem, med motivet att byn saknar bygglov. Husrivningar är en återkommande metod som Israel tillämpar både på svartbyggen och som bestraffning mot anhöriga till militanta motståndare till ockupationen, läs mer här. Husrivningarna har varit omstridda även i Israel, och i fallet Khan al-Ahmar har rivningen skjutits på framtiden gång på gång. Palestinierna befarar att en rivning av beduinbyn skulle öppna för utbyggnad av judiska bosättningar i området.

Brottsanklagade palestinier på Västbanken prövas inför israelisk militärdomstol, läs mer här. En militär ungdomsdomstol inrättades 2009.

Legitimiteten för Palestinska myndigheten och de organisationer som erkänner Israel har undergrävts av att Israel genomför mord på utvalda personer, i praktiken avrättningar utan rättegång. Bland de mord som Israel tillskrivits – och fått mycket skarp internationell kritik för – finns både sådana som skedde före Osloprocessen, mot palestinier i väpnade sekulära rörelser, och senare likvidering av ledare inom islamiströrelser. Hamasgrundarna Ahmad Yasin och Abd al-Aziz al-Rantisi mördades 2004.

Israel tillämpar administrativt häkte (fängsling utan rättegång), en metod som kritiseras skarpt av människorättsorganisationer. Sommaren 2020 satt enligt den israeliska organisationen B’Tselem cirka 350 palestinier i administrativt häkte. Grunderna för att de var frihetsberövade offentliggjordes inte. Sedan hösten 2020 lämnar kriminalvården inte ut nya totalsiffror.

Kollektiv bestraffning mot palestinier förekommer. I november 2022 mördade en ung palestinier tre israeler nära bosättningen Ariel. Militären meddelade efter morden att 500 anhöriga och släktingar till honom skulle få sina arbetstillstånd i Israel indragna.

I israeliska fängelser fanns i september 2020 minst 4 184 palestinska fångar från Västbanken och Gaza som fängslats av säkerhetsskäl, enligt B’Tselem som hänvisar till uppgifter från kriminalvården och armén. Därutöver satt 545 palestinier i fängelse för att ha vistats i landet olagligt. Palestinier måste för att få resa mellan de ockuperade områdena ansöka om tillstånd. Cogat, en enhet inom Israels försvarsdepartement, granskar ansökningarna. Avslag sker ofta även för den som ska söka vård, enligt människorättsorganisationer. 2017 dog 54 sjuka palestinier i väntan på utresetillstånd, uppger Världshälsoorganisationen (WHO). Sedan september 2020 lämnar det israeliska fängelsesystemet inte ut statistik, och uppgifter från armén ges med fördröjning, skrev B'Tselem på sin sajt 2022.

Några israeliska fångar har funnits på den palestinska sidan. Hamas tros ha kvarlevorna av två israeliska soldater som dödades i Gazakriget 2014. Dessutom har minst två israeliska medborgare – en beduin och en etiopisk jude – rapporterats fängslade i Gaza. 2011 utväxlades den tillfångatagne israeliske soldaten Gilad Shalit efter fem år som gisslan mot flera hundra palestinier som suttit fängslade i Israel.

Källor till denna text