Palestina – Kultur

Poesi har stark ställning i hela den arabisktalande världen, det gäller även i palestinska sammanhang. I alla uttrycksformer – litteratur, musik, film, bildkonst och graffiti – är längtan efter det förlorade landet och lidandet under ockupation framträdande teman.

De två mest kända författarna, internationellt, är Mahmoud Darwish (1941–2008) och Edward Said (1935–2013). Båda har översatts till svenska.

Darwish gjorde sig framför allt känd som poet, men formulerade också den palestinska självständighetsförklaringen 1988. Darwish föddes i byn al-Birwah öster om Akko, i dag norra Israel.

Said, som var litteraturprofessor i USA men född i Jerusalem, skrev den välkända boken Orientalism där han skarpt ifrågasätter västvärldens syn på Orienten.

Båda var också politiskt aktiva men de lämnade sina uppdrag i början av 1990-talet, eftersom de var kritiska mot Osloprocessens förhandlingsresultat och den maktutövning i Palestinska myndigheten som blev följden under Yasir Arafats ledarskap (se Modern historia).

Emile Habibi (1922–1996), som verkade i Israel och valdes in i parlamentet knesset som kommunist, skildrade erfarenheter hos araber som stannade kvar i den nya staten Israel efter kriget 1948–1949. Hans mest kända verk heter i svensk översättning Said Peptimisten.

Arkitektur och arkeologi kan vara starkt laddade ämnen särskilt i Jerusalem, där platser som är viktiga för olika religioner ligger omlott och delvis ovanpå varandra i olika kulturlager. Det finns flera platser där religionerna har konkurrerande anspråk. Ibrahimmoskén i Hebron (al-Khalil) är uppförd på en plats som kallas Patriarkernas grav.

Gamla stan i Jerusalem hyser al-Aqsa-moskén, som är den tredje viktigaste platsen inom islam efter Mecka och Medina i Saudiarabien. Intill moskén uppe på Tempelberget reser sig även Klippdomen med kakeldekorerad fasad och en stor gyllene kupol. Byggnaderna går i grunden tillbaka till 600-talet. På arabiska kallas området al-Haram al-Sharif.

Västra muren invid Tempelberget, ibland kallad Klagomuren, är en samlingsplats för judar i bön. Muren tros vara en rest av ett judiskt tempel i äldre tid. En öppen plats intill används också för nationella, israeliska högtider. Kort efter ockupationen av Jerusalem 1967 rev Israel det gamla marockanska kvarteret i närheten av muren för att öka tillgängligheten för judar som ville uppsöka platsen.

De inom kristenheten mest kända byggnaderna är Födelsekyrkan i Betlehem och Gravkyrkan i Jerusalem, som är uppförda på platser som traditionen förknippar med Jesu födelse och död.

I Jeriko har man med stöd av japanskt bistånd frilagt och restaurerat vad som kan vara den största golvmosaiken i världen. Den finns i ett palats som går tillbaka till umayyaddynastins tid, runt år 700 efter Kristus. I norra Gazaremsan har lämningar av ett kloster och en bysantinsk kyrka från 400-talet restaurerats med franskt och brittiskt stöd. Platsen öppnades för besökare 2022.

Hos FN:s kulturorganisation Unesco fick områdena med palestinskt självstyre sitt fjärde världsarv 2023. De mest kända är Födelsekyrkan och Hebrons gamla stadskärna.

Den palestinska filmbranschen är liten men internationellt ansedd. 2017 belönades dokumentären Istiyad Ashbah (Jakt på spöken) av Raed Andoni med Silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin. 2016 gick publikens pris för bästa spelfilm i Berlin till en arabiskspråkig hip-hop-film, Junction 48, med israelisk regissör och palestinska skådespelare. Elia Suleimans film Gudomligt ingripande från 2002 blev flerfaldigt prisbelönt, bland annat med jurypriset vid filmfestivalen i Cannes.

Rim Banna (1966–2018), sångerska och kompositör, var från Nasaret i Israel, men de sånger hon framträdde med hade ofta patriotiska palestinska motiv.

Dabka är en folkdans med växelsång, där deltagarna bildar kedja och rör sig under rytmiskt stampande. Det musikaliska ackompanjemanget är sparsamt. En dabka kan pågå länge.

Det rutiga plagg som hos oss blivit känt som palestinasjalen kallas på arabiska kufiyya (= kufisk: från staden Kufa i Irak). Den tvåfärgade bomullssjalen, ofta svartvit, förekommer även i andra färger och används i många länder i Mellanöstern. Viss tillverkning förekommer i Palestina, i staden Hebron som är känd för sin småindustri.

Kvinnornas huvudduk, hijab, är vanligast i Gazaremsan, där den också påbjudits i skolorna av islamiströrelsen Hamas som styr Gaza. Att bära hijab kan emellertid också uppfattas som en politisk manifestation; det har fått en särskild laddning genom händelser vid vägspärrar, där israeliska soldater tvingat kvinnor att ta av sig sjalen.

Palestinska klänningar har av tradition broderier på svart eller vit botten. Ofta vittnar broderierna om i vilken by eller trakt bäraren hör hemma. Broderikonsten har tagits upp som världsarv av FN-organisationen Unesco.

Källor till denna text