Armenien – Äldre historia

Armeniens historia går längre tillbaka än de flesta europeiska länders och Armenien anses ha varit först i världen att anta kristendomen som statsreligion. De två senaste årtusendena har Armenien haft korta perioder av självständighet och annars befunnit sig under persiska, romerska, arabiska, turkiska och sovjetiska härskare.

Omkring 1200-talet före Kristus började klaner runt sjön Van i nuvarande Turkiet sluta sig samman till en stat, av assyrierna kallad Urartu (samma ord som hebreiskans Ararat). När Urartu stod på sin höjdpunkt under 800-talet före Kristus omfattade det områdena kring och mellan sjöarna Van, Urmia (i nuvarande Iran) och Sevan (i nuvarande Armenien) – alltså områden där senare armenier skulle komma att bo.

Språket som talades i Urartu var inte armeniska utan ett nu utdött kaukasiskt språk, men möjligen hade armeniernas förfäder redan börjat invandra västerifrån. Från 500-talet före Kristus omtalas armenierna som ett särskilt folkslag i grekiska och persiska källor.

Under följande århundraden löd armenierna främst under perserna men blev alltmer självständiga. Omkring 191 före Kristus uppstod två oberoende armeniska riken på ömse sidor om floden Eufrat. Det större nådde under kung Tigranes II (95–55 före Kristus) sin maximala utbredning – från Medelhavet i väster till Kaspiska havet i öster. Detta Stor-Armenien krympte dock betydligt redan före Tigranes död.

Rom intog snart det mindre armeniska riket men lät en rest av det före detta Stor-Armenien bestå som en buffertstat mellan romarna och deras fiender i Centralasien, partherna (besläktade med perserna). Under den parthisk-ättade kungen Tigridates III antog Armenien kristendomen som statsreligion – år 301 är det årtal som brukar nämnas. Landet delades i slutet av 300-talet mellan det östromerska riket och perserna.

Perser och turkar delar på Armenien

Armenierna fick behålla sin kristna tro även sedan deras land på 600-talet kommit under arabiskt, muslimskt välde. Från 800-talet fungerade Armenien som en halvt självständig stat och upplevde en period av kulturell blomstring.

De turkiska seldjukernas erövring av området på 1000-talet slog denna stat i spillror. Med undantag för det lilla kungariket Kilikien vid Mindre Asiens kust mot Medelhavet, som bestod till 1375, fanns det inte längre någon självständig armenisk stat. 1639 delades de armeniska områdena mellan Osmanska (turkiska) riket och perserna. De västra delarna tillföll Osmanska riket, medan dagens Armenien ingick i det område som tillföll Persien.

När förhållandena för armenierna försämrades, särskilt i Osmanska riket, samtidigt som det kristna Tsarryssland expanderade, antog många armenier att det skulle vara bättre att lyda under ryssarna än under turkar eller perser. När Ryssland 1828 erövrade större delen av det persiska Armenien skedde det därför med aktiv hjälp från armenierna.

Under det tsarryska styret uppmuntrades handel och industri. Städerna växte, kommunikationerna byggdes ut och västerländska och ryska idéer vann insteg. Det ledde i sin tur till ett intellektuellt uppvaknande bland armenierna och ett förnyat intresse för landets historia. En armenisk nationalism började spira. Armenierna orienterade sig alltmer mot det kristna Europa.

Det osmanska imperiet höll på att falla sönder, och europeiska folk som lytt under turkarna frigjorde sig: greker, serber, rumäner med flera. Inspirerade av detta och uppmuntrade av Ryssland började de armenier som bodde i östra Turkiet att kräva regionalt självstyre. Sultanen svarade bland annat med att hetsa armeniernas kurdiska grannar mot dem, något som 1894 blev inledningen till massakrer på tusentals armenier.

Förföljelser och massakrer

Förföljelserna fortsatte i mindre skala fram till första världskriget. För att säkra sig mot arvfienden Ryssland kämpade det osmanska Turkiet på Tysklands och Österrikes sida. Samtidigt värvade ryska armenier, som slogs frivilligt på den ryska sidan, frivilliga soldater också bland Turkiets armenier. Med risken för ett armeniskt uppror som ursäkt bestämde regeringen i Istanbul krigsvintern 1915 att Turkiets armenier brådstörtat skulle deporteras till Syrien och Mesopotamien. Turkiska trupper utförde också systematiska massmord på flyende armenier. Händelsen har betecknats som det första folkmordet i modern tid, men uppgifterna om antalet offer är omstridda. Armenien hävdar att 1,5 miljoner människor dog medan Turkiet anger siffran 300 000. Andra uppskattningar hamnar mellan 800 000 och 1,2 miljoner. 

Tsarrysslands fall 1917 öppnade vägen för att utropa en armenisk självständig stat i Kaukasien den 28 maj 1918. Under de två och ett halvt år som självständigheten varade utkämpades flera gränskrig med grannländerna Georgien och Azerbajdzjan. Med Azerbajdzjan stred Armenien om kontrollen över Nagorno-Karabach inne i Azerbajdjzan och över Nachitjevan mellan Armenien och Iran. Det självständiga Armenien var också hårt klämt mellan Turkiet, som ville åt armeniskt territorium i väster, och ryska Röda armén som hade ockuperat Azerbajdzjan i öster. I september 1920 attackerades Armenien av turkiska trupper, som dock hejdades med hjälp av ryska soldater från öster.

I november samma år bildade det styrande armeniska Dasjnakpartiet en koalitionsregering med kommunisterna, och Armenien blev en sovjetrepublik. När Sovjetunionen bildades 1922 slogs Armenien samman med Azerbajdzjan och Georgien till Transkaukasiska sovjetrepubliken. Alla partier utom kommunistpartiet förbjöds och planekonomi infördes.

1920-talet blev en period av återhämtning. Armeniska förblev första språk, och det politiska livet dominerades av inhemska kommunister som främjade armenisk kultur. I slutet av 1920-talet skärpte dock Moskva sitt grepp om delrepublikerna, där all nationalism undertrycktes. Under 1930-talet drabbades Armenien av den sovjetiske ledaren Josef Stalins brutala kollektivisering av jordbruket. Bönderna tvingades lämna ifrån sig sina jordar, som slogs ihop till stora kollektivjordbruk. Armenien utsattes också för Stalins utrensningskampanjer. Intellektuella och lokala partiarbetare avrättades eller skickades till fångläger. 1936 upplöstes Transkaukasiska sovjetrepubliken och Armenien blev åter en egen sovjetrepublik.

Om våra källor