Armenien – Sociala förhållanden

Från och med jordbävningen 1988 och under kriget om Nagorno-Karabach 1991–1994 försämrades levnadsvillkoren i Armenien drastiskt för att nå ett bottenläge 1992–1993. Sedan dess har förhållandena förbättras avsevärt, men det råder fortfarande stora skillnader i välfärd mellan stad och land.

På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI), befinner sig Armenien på den näst högsta nivån, i gruppen länder som bedöms ha hög utvecklingsnivå. Där återfinns också grannar som Azerbajdzjan och Iran medan Georgien och Turkiet hör till den högsta kategorin (se hela listan här).

Armenierna genomled under de svåraste åren vinter efter vinter utan värme i sina hus och med brist på mat. Folk eldade med sina möbler och med böcker. 1993 var mer än hälften av landets sjukhus stängda på grund av brist på elektricitet eller utrustning. Samma år beräknades 90 procent av alla armenier leva under fattigdomsgränsen.

Förhållandena blev bättre under de följande årtiondena, bland annat tack vare ökade turistinkomster och moderniseringar som skett inte minst inom IT-branschen. Landets ekonomi har uppvisat goda tillväxttal de senaste åren. Men fortfarande lever många under små omständigheter, i synnerhet på landsbygden. På landet präglas tillvaron inte bara av brist på pengar utan också av dålig tillgång till rinnande vatten, gas för uppvärmning och matlagning och av dåliga sanitära förhållanden. Många väljer att söka arbete utomlands och deras pengaöverföringar till hemlandet gör stor skillnad för många familjer. Covid-19-pandemin och krig mot Azerbajdzjan samverkade dessutom 2020 till att åtminstone tillfälligt bryta den goda utvecklingen.

Regeringen sade 2012 att omkring 30 procent av invånarna kunde betecknas som fattiga. Enligt den statliga statistikmyndigheten gick fattigdomsgränsen vid en månadsinkomst på under 53 000 dram, motsvarande omkring 950 kronor. En tidning beräknade att i så fall var 60–70 procent av befolkningen fattig. Världsbanken, som byggde sin bedömning på siffror från 2018, angav 2020 andelen under fattigdomsstrecket till 42,5 procent. I det sammanhanget betecknas den som fattig som har mindre att leva på än vad som motsvarar 5,5 USA-dollar om dagen. Asiatiska utvecklingsbanken betecknade med stöd av siffror från 2019 drygt en fjärdedel som fattiga.

För en tillfällig besökare kan Armenien förefalla mycket lugnt, och den offentliga brottsligheten är låg. Däremot är korruptionen utbredd, och landets ekonomi anses genomsyrad av organiserad brottslighet styrd av kriminella klaner och maffialiknande ligor. Det har också skapat så stort missnöje med landets politiker att det lett till maktskifte.

Armenien är ett av de länder där trafficking i form av handel med kvinnor och flickor för sexuellt utnyttjande är vanligast. Turkiet och Förenade arabemiraten har pekats ut som de vanligaste mottagarna av armeniska kvinnor som luras utomlands med löften om arbete. Armeniska myndigheter har anklagats för att se mellan fingrarna med människohandeln; ett återkommande tema i exempelvis landrapporter som görs för USA:s utrikesdepartement. Få människosmugglare grips och de flesta kommer lindrigt undan.

Organiserad olaglig handel med manlig arbetskraft förekommer också. Då hamnar offren oftast i Ryssland.

2017 antogs en ny lag i syfte att minska förekomsten av våld i hemmet. Men både kvinnor och barn löper fortfarande risk att bli utsatta för misshandel, och rättsväsendets bemötande gentemot offren måste bli bättre liksom tillgången till skyddat boende, skrev organisationen Human Rights Watch 2018 efter att ha intervjuat personer som utsatts för brotten.

Aborter är lagliga. Oroväckande höga tal har rapporterats för andelen aborterade flickfoster, bland de högsta i världen efter Kina och grannlandet Azerbajdzjan. 2012 föddes enligt FN 114 pojkar per 100 flickor. 2016 antog parlamentet flera lagar för att göra det svårare att abortera flickfoster. Bland annat får läkare inte utföra abort om kvinnan sagt att hon inte vill föda en flicka. Kvinnoorganisationer invänder att lagarna är otillräckliga och skapar risk för illegala aborter.

Vid självständigheten 1991 behöll Armenien i princip det socialförsäkringssystem som funnits under sovjettiden, men den ekonomiska krisen gjorde att många bidrag skars ned eller drogs in. Hjälpen till hundratusentals jordbävningsoffer och flyktingar medförde en enorm belastning på bidragssystemet. Vissa bidrag har kunnat betalas ut med hjälp av bistånd från utlandet. Frivilliga bidrag från armenier bosatta utomlands har också spelat en viktig roll. Sedan 2014 måste alla födda efter 1974 avsätta fem procent av sin lön till privata pensionsfonder, men fram till 2018 fanns det möjlighet att slippa genom att ansöka om undantag.

På senare år har behovet av en allmän sjukförsäkring av västeuropeisk modell varit ett politiskt diskussionsämne, men beslut har inte fattats. I en studie för Världsbanken som publicerades 2018 noterades att antalet sjukhusbäddar och antalet läkare per tusen invånare ännu var lägre än under sovjettiden (1920–1991). Sedan dess har det skett en viss ökningn se här.

Sjukvårdsförsäkringen för barn utvidgades 2018. Sjukvård hade dittills varit gratis för barn under skolålder och med beslutet utökades den fria sjukvården till att också gälla barn och ungdomar upp till 18 år, dock bara i slutenvård. Året efter antogs en ny lag som även gör öppenvården kostnadsfri för armenier under 18 år.

Om våra källor