Azerbajdzjan

Azerbajdzjan – Geografi och klimat

Mellan Svarta havet i väster och Kaspiska havet i öster löper den mäktiga bergskedjan Kaukasus. Hela det område där bergskedjan ingår kallas Kaukasien. Detta område tillhörde tidigare Sovjetunionen. I dag räknas Nordkaukasien, med huvuddelen av Kaukasus, till Ryssland. Sydkaukasien är uppdelat i de tre självständiga staterna Georgien, Armenien och Azerbajdzjan.

Sydkaukasien kallades tidigare Transkaukasien, ”landet bortom Kaukasus” – alltså sett från Moskvas synvinkel.

Någonstans i trakterna kring Kaukasien har man tänkt sig att Europa skiljs från Asien. Här finns dock ingen skarp naturlig gräns mellan världsdelarna – varken geografiskt eller kulturellt.

Azerbajdzjan ligger i sydöstra Kaukasien, med kust i öster mot världens största insjö, Kaspiska havet. I norr gränsar landet till Georgien och till den ryska republiken Dagestan.

Azerbajdzjan är enligt författningen en enhetlig stat, men två områden har sedan 1920-talet speciell status. Den autonoma republiken Nachitjevan (Naxçıvan) i sydväst är ett 5 500 kvadratkilometer stort område som är avskilt från resten av landet. Nachitjevan ligger inklämt mellan Armenien och Iran, med en mycket kort gräns i nordväst till Turkiet. Inom själva Azerbajdzjan ligger däremot Nagorno-Karabach som var en autonom oblast (område med lägre grad av självstyre) fram till 1991 då armenierna som bodde där utropade en självständig stat. Denna stat erkändes in av omvärlden men fungerade i princip som ett eget land under Armeniens beskydd fram till hösten 2023 då Azerbajdzjan återtog kontrollen över området (läs mer i Inrikespolitik och författning).

I norr går bergskedjan Kaukasus in i Azerbajdzjan. Landets högsta berg finns vid gränsen till Dagestan. Avslutningen på Kaukasus kan sägas vara den betydligt lägre halvön Abşeron (Apsjeron) där huvudstaden Baku (Bakı) ligger. I väster går utlöpare av Armeniens berg, ”lilla Kaukasus”, in i Azerbajdzjan och i Nagorno-Karabach. Även Nachitjevan är till större delen bergigt. Merparten av Azerbajdzjan är dock lågland.

De centrala delarna utgörs av torra men annars bördiga slätter kring floden Kur (eller Kura; i Georgien kallad Mtkvari), som flyter genom hela landet från nordväst till sydöst. På flera håll längs Kur har dammar anlagts för konstbevattning och elkraftsproduktion. En biflod till Kur är Araz, gränsflod till Iran i söder. På bergssidorna växer en del skog, medan den naturliga växtligheten på slätterna ofta är stäppartad.

Kaspiska havet ligger i jordens största sänka, betydligt lägre än världshaven. Efter att tidigare under 1900-talet ha minskat i omfång växer nu Kaspiska havet, och det leder till att en del strandområden drabbas av översvämningar.

På en del håll råder mycket speciella geologiska egenskaper. Det finns heta källor och naturgas som tränger upp genom sandstenslager. Yanar Dağ  ("Brinnande berget") är en sådan sevärdhet nära Kaspiska havet. I och vid havet finns också hundratals lervulkaner.

Naturgasen ger upphov till en evig eld vid foten av Yanar Dag. Foto: Shutterstock/TT

Om våra källor

Azerbajdzjan – Befolkning och språk

Majoritetsbefolkningen i Azerbajdzjan kallas azerer, azerier eller azerbajdzjanturkar. De är ett turkisktalande folk av blandat ursprung. Azeriernas historiska bosättningsområde sträcker sig långt in i nordvästra Iran, nästan ända fram till den iranska huvudstaden Teheran, men den azeriska centralorten i Iran är staden Tabriz. Det bor många fler azerier – kanske 20 miljoner – i Iran än i det självständiga Azerbajdzjan.

Landets invånare brukar oavsett etnisk grupp kallas azerbajdzjaner.

Över 90 procent av befolkningen är azerier. Omkring 600 000 är internflyktingar från enklaven Nagorno-Karabach som ligger i Azerbajdzjan men där majoriteten av invånarna är armenier. När armenierna i Nagorno-Karabach utropade självständighet i början av 1990-talet utbröt det så kallade första Karabach-kriget då Armenien ockuperade Nagorno-Karabach, vilket fick de flesta azerier i området att fly därifrån. Kriget fick också 200 000 azerier i själva Armenien att fly till Azerbajdzjan samtidigt som 300 000 armenier lämnade regeringskontrollerade områden i Azerbajdzjan och tog sig till Armenien. Hösten 2020 återtog Azerbajdzjan delar av Nagorno-Karabach och buffertområden, och i en blixtoffensiv hösten 2023 återtog Azerbajdzjan kontrollen över hela Nagorno-Karabach vilket ledde att majoriteten av alla armenier i enklaven flydde till Armenien. Efter det rapporterades att många armenier gav sig av från enklaven igen. Efter Azerbajdzjans blixtoffensiv mot Nagorno-Karabach i september 2023 (se Inrikespolitik och författning).

Många ryssar som tidigare bott i Azerbajdzjan lämnade landet efter självständigheten från Sovjetunionen 1991. Om övriga minoriteter är inte mycket känt. Flera små grupper talar kaukasiska språk, som lezginerna (också kallade leshgier), som bor i nordöst liksom i ryska Dagestan. En annan kaukasisk minoritet, som också finns representerad i Dagestan, är avarerna. Azerbajdzjans kurder har till en del assimilerats bland azerierna.

Över 10 000 tjetjener flydde till Azerbajdzjan under krigen i Tjetjenien 1994–1996 och 1999–2005. De flesta tros ha fortsatt till Europa, bland annat på grund av den dåliga behandling de utsattes för i Azerbajdzjan, där myndigheterna misstänkte många för att vara islamistiska terrorister.

Azerbajdzjans officiella språk är azeriska (azerbajdzjanska), som också är modersmål för de flesta. I huvudstaden Baku finns dock azerier som långt tillbaka i tiden övergick till att tala ryska. Azeriska är ett turkiskt språk som är nära släkt med det som talas i Turkiet. Skillnaden mellan azeriska och turkiska är ungefär lika stor som den mellan svenska och norska eller danska.

I enklaven Nagorno-Karabach är armeniska officiellt språk. I mars 2021 fick även ryska ställning som officiellt språk där.  

Efter att fram till 1929 ha använt arabisk skrift påtvingades azerierna i Sovjetunionen det latinska alfabetet trots kraftigt motstånd från azeriska intellektuella. 1939 ersattes detta i sin tur, på order från Moskva, av det kyrilliska alfabetet.

Efter självständigheten från Sovjetunionen återgick man stegvis till det latinska alfabetet av turkisk modell, som sedan 2001 är landets officiella skriftspråk. Den 1 augusti är ”det nationella alfabetets dag”.

Azerbajdzjansk uttalsguide

C = dj
Ç = tj (med tydligt t-anslag)
Ə ə = ungefär ett kort ä
Ğ ğ = ett svagt strupljud, knappt hörbart
I ı = ungefär som engelsk obestämd artikel a; i med prick över är ett vanligt i
J = tonande zj som i franska je
O = å
X = ch (som i tyska lachen)
Q = g (med en dragning åt k)
Ş ş = sch
Ü = någonstans mellan y och ett långt o som i svenskans stor
Y = j

Om våra källor

Azerbajdzjan – Religion

Nästan alla azerier räknar sig som muslimer, även om långtifrån alla utövar sin religion. Omkring två tredjedelar är shiamuslimer och en tredjedel är sunniter. Staten håller, liksom under sovjettiden, religionsutövning och samfund under uppsikt. 

Azerbajdzjan beskrivs inte sällan som det mest sekulariserade av alla muslimska länder. Samhällslivet är präglat av att landet under lång tid tillhörde Sovjetunionen, där alla religioner fick se sig motarbetade av statsmakterna. Under den sovjetiska perioden (1920–1991) propagerade staten för ateism och nästan alla moskéer stängdes. Religionen hölls vid liv genom bönemöten i privata hem och andra underjordiska aktiviteter.  

Den statliga religionsmyndigheten, känd under engelsk förkortning som SCWRA, angav andelen muslimer till 96 procent 2011 (senaste tillgängliga sammanställning). Den inriktning av shiitisk islam som dominerar är emellertid inte den stränga form som styr livet i Iran. (Det finns olika varianter av shia och Irans statsskick är unikt för det landet.) Författningen i Azerbajdzjan skiljer på stat och religion och föreskriver religionsfrihet. Att dricka alkohol är tillåtet och det finns inget statligt påbud om att kvinnor ska bära slöja. Men liksom i länder som räknar sig till den kristna kultursfären finns det kretsar där patriarkala värderingar är starka och sedvänjor som hederstänkande fortlever. 

Efter kommunismens fall byggdes nya moskéer med hjälp från länder i Mellanöstern, bland andra Iran. Till en början tycktes inte iranska mullors närvaro oroa Azerbajdzjans myndigheter. På senare år har Iran anklagats för att underblåsa militant islamism samtidigt som konservativa muslimska grupper anser att staten stämplar dem som wahhabiter, sunni-extremister. Utlänningar hindras sedan 2001 att missionera. Under Ilham Aliyevs tid som president har det tillkommit förbud mot att tvinga barn till trosutövning. Lagen säger också att ett samfunds religiösa ledare och religiösa titlar måste ha godkännande från staten. Religiösa samfund måste alltså vara registrerade. En del mindre samfund har klagat över att registreringsprocessen är nyckfull och ibland förhalas av myndigheterna. 

Under de första åren efter kommunismens fall reagerade de styrande också mot att utsända från kristna samfund och från Hare Krishna-rörelsen, bahai med flera strömmade till Azerbajdzjan för att missionera. 

Vikitgaste kristna kyrka är den rysk-ortodoxa. Den armeniska apostoliska kyrkan finns numera endast i enklaven Nagorno-Karabach.

Seder som lever kvar, inte mints på landsbygden, har inte sällan ursprung i äldre religioner som utövades före islams ankomst på 600-talet. Exempel är vördnad för eld, förfäder och heliga platser. Äldre tiders elddyrkan kan antas ha en koppling till geologiska egenskaper i landet: gas som tränger upp genom sandstenslager. Yanar Dağ ("Brinnande berget") är ett sevärt naturfenomen nära Kaspiska havet (se Geografi och klimat). 

Om våra källor

Azerbajdzjan – Utbildning

Skolsystemet i Azerbajdzjan omfattar nio års obligatorisk och avgiftsfri skolgång. Var tionde elev hoppar dock av skolan efter de första fyra åren. Inom den högre utbildningen finns en viss teknisk dominans på grund av oljeindustrins betydelse för landet.

När Azerbajdzjan löd under Tsarryssland var landet ett lärdomscentrum för rikets muslimer, men samtidigt var majoriteten av azerierna analfabeter. Under sovjettiden (1920–1991) ökade läs- och skrivkunnigheten från under 10 procent i mitten av 1920-talet till närmare 100 procent 1970.

Barnen börjar skolan vid sex års ålder. Efter den fyraåriga grundskolan fortsätter eleverna på ett femårigt mellanstadium. Båda dessa stadier är formellt obligatoriska. Därefter följer ett tvåårigt stadium motsvarande gymnasium. Nästan alla barn börjar i skolan men bara 90 procent går vidare efter de första fyra åren. Därefter väljer ännu fler att sluta. 80 procent påbörjar det sista stadiet.  

Undervisningen är avgiftsfri på alla stadier i de skolor som drivs av det offentliga. Det finns också privatskolor.

Undervisningsspråket är azeriska (azerbajdzjanska). Engelska och ryska är vanliga val som andraspråk.

Det finns ett drygt 50-tal institutioner för högre utbildning, både statliga och privata. Vissa reformer har införts för att anpassa den högre utbildningen till europeisk standard. Oljeindustrins stora ekonomiska betydelse för landet har gjort att många studenter valt att utbilda sig inom tekniska yrken. Många högutbildade har lämnat landet.

Om våra källor

Azerbajdzjan – Sociala förhållanden

Den snabba ekonomiska tillväxten har lett till en gradvis höjning av levnadsstandarden för majoriteten av invånarna, men de sociala klyftorna är stora. Medan en liten klick har samlat stora rikedomar har många människor det fortsatt mycket svårt.

På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI), befinner sig Azerbajdzan på den näst högsta nivån, i gruppen länder som bedöms ha hög utvecklingsnivå. Där återfinns också grannar som Armenien och Iran medan Georgien och Turkiet hör till den högsta kategorin (se hela listan här).

Vid självständigheten beräknades ungefär en tredjedel av befolkningen leva under fattigdomsgränsen. Tack vare oljeinkomsterna har andelen sjunkit till runt fem procent.

Runt 600 000 internflyktingar från första Karabach-kriget i början av 1990-talet hör till de mer utsatta invånarna, särskilt de som bor i mindre städer eller i stora kollektiv som är skapade för dem.  Interflyktingarna isoleras och riskerar att bli arbetslösa och hamna i fattigdom då arbetstillfällena på landsbygden är få och det råder brist på ledig jordbruksmark. Något bättre har det gått för dem som tagit sig till huvudstaden Baku, där försörjningsmöjligheterna är större.

Socialförsäkringssystemet garanterar alla en inkomst motsvarande existensminimum samt pensioner, sjuk- och mödrapenning med mera men ersättningarna är låga.  Minimilönen har höjts de senaste åren men då också priserna har höjts, räcker den i många fall inte till att täcka ens det mest nödvändiga. Ekonomisk hjälp från vänner, liksom släktingar utomlands är nödvändig för många.

Azerbajdzjan saknar en fungerande arbetsmarknadspolitik och åtgärder mot arbetslöshet. Jobb förmedlas ofta genom informella nätverk, inte sällan förbundna med korruption.

Ett allmänt sjukförsäkringssystem som började utvecklas 2014 trädde i kraft 2021. Det bygger på att primärvård och akutvård är gratis för den enskilde, täckt av statskassan, medan specialistvård ska bekostas genom en obligatorisk tilläggsförsäkring. Men standarden på sjukvård är fortsatt bristande. Läkares och sjuksköterskors löner är låga vilket leder till risk för korruption och mutor. WHO har genomfört en pilotstudie med utbildning av primärvårdspersonal på landsbygden. Läkarbrist är en av de omständigheter WHO har observerat, men det finns också grundläggande materiella problem som att det saknas sjukvårdsutrustning och att mottagningar har otillfredsställande tillgång till rent vatten.

Den stora oreda som rådde efter Sovjetunionens sammanbrott lade grunden för växande brottslighet. Det handlar dels om ekonomiska brott, dels om ökade aktiviteter av beväpnade kriminella grupper. Azerbajdzjan har bland annat blivit en stor exportör av opium, hasch och marijuana till den ryska marknaden.

Kvinnor sitter sällan på topposter och syns inte i det offentliga livet på samma sätt som män. På grund av religiösa och kulturella traditioner slutar flickor på landsbygden ibland skolan i förtid.

En lag från 2010 som ska motverka kvinnomisshandel  håller på att uppdateras. Under 2020 dödades 71 azeriska kvinor av sina makar eller av andra manliga släktingar, enligt vad landets åklagarmyndighet uppgett för nyhetsbyrån AFP. Under de första åtta månaderna 2021 miste 48 kvinnor livet på det sättet.

Om våra källor

Azerbajdzjan – Kultur

På azerisk mark skapades mellan 1000-talet och 1200-talet litterära klassiker på persiska, som Astronomi av Abul Hasan Shirvani och den romantiska verssamlingen Kamseh av Nizami Gəncəvi. Även azeriskan blev ett viktigt litteraturspråk under närmast följande århundraden, innan språket fick konkurrens från den osmanska turkiskan.

I Bagdad bodde Mehmed bin Süleyman Fuzuli (1494–1556), den klassiska tidens mest betydande turkiska författare, även om han också skrev på persiska och arabiska. På azeriska skrev han både poesi och prosa, däribland Laila och Majnun och det satiriska verket Klagoboken.

Av den azeriska arkitekturen från denna tid, som kombinerar inflytande från öst och väst, finns många lämningar både i Azerbajdzjan och i Iran. Bakus gamla stad är kulturminnesskyddad av Unesco. Med hjälp av oljepengar har den delen av staden rustats upp, samtidigt som man byggt de skyskrapor som kallas Lågorna, ritade av den Bagdadfödda men Londonbaserade arkitekten Zaha Hadid.

Efter den ryska erövringen upplevde Azerbajdzjan under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet en kulturell renässans, delvis understödd med pengar från den växande oljeindustrin. En av tidens förgrundsgestalter var dramatikern och filosofen Mirzə Fətəli Axundov (1812–1878). Han skrev på azeriska liksom Hüseyn Cavid (1882–1941), pjäsförfattare med historiska motiv.

Den traditionella azeriska musiken har förts vidare genom århundradena av särskilda ”verssångare”, ashuger, som framfört sånger till ackompanjemang av stränginstrumentet kobuz. Üzeyir Hacıbəyov (1885–1948) gjorde sig känd genom att använda traditionella instrument och teman i sina kompositioner. Han skrev bland annat de första operorna i den islamiska världen.

När Azerbajdzjan blev en del av Sovjetunionen på 1920-talet undertrycktes den azeriska kulturen i enlighet med den kulturella likriktning som rådde inom sovjetsystemet. Azerbajdzjanska monument, moskéer och arkiv förstördes. Azerbajdzjan blev dock ett centrum för populärmusik som spreds till de turkisktalande folken i sovjetiska Centralasien. Efter frigörelsen från sovjetväldet uppges kulturlivet ha fått ett uppsving igen. Det moderna kulturlivet är dock starkt koncentrerat till huvudstaden Baku.

Författaren Akram Aylisli blev 2013 fråntagen hederstiteln "folkets författare" och sin särskilda kulturarbetarpension – som han tilldelats av presidenten – för att han i romanen Stendrömmar skrivit om våld mellan azerbajdzjaner och armenier i början av 1990-talet. Aylisli uteslöts också ur Azerbajdzjanska författarförbundet och hans böcker brändes offentligt. Han utsattes för fysiska hot och övervägde att lämna landet.

En kulturhändelse av lättare slag var segern i melodifestivalen Eurovision Song Contest 2011, med en sång med svenska upphovsmän. Segern beskrevs som en framgång för azerbajdzjansk kultur och innebar att tävlingen 2012 arrangerades i Baku.

I alla de tre kaukasiska länderna finns stolta textiltraditioner. Den mer industrialiserade tillverkning som förekom under sovjettiden försämrade kvalitén på både materialet och handarbetet, men har gjort äldre mattor, sadelväskor, saltväskor och andra bruksföremål i mycket skiftande tekniker till internationellt eftersökta samlar- och museiföremål. I det huvudsakligen muslimska Azerbajdzjan kan produktionen av bönemattor ha bidragit till att bevara kunskaperna. I nutiden har hantverket identifierats som en bransch med exportpotential. Ett halvt dussin vävarskolor tillvaratar traditioner från orter som Shirvan, Gendje och Quba. Ett mattmuseum finns i Baku sedan 1960-talet.

Kultur och kunnande runt Azerbajdzjans och Turkiets tedrickande har tagits upp av FN-organisationen Unesco som immateriellt kulturarv.

Om våra källor

Azerbajdzjan – Seder och bruk

Även om de flesta azerier definierar sig som muslimer har 70 års sovjetstyre gjort att religionen har ganska liten påverkan på vardagslivet. Men inflytandet från islam märks ibland, bland annat genom en försiktighet med direkt fysisk kontakt mellan könen – åtminstone offentligt och mellan personer som inte är närmare bekanta.

En rejäl handskakning är det normala sättet att hälsa på en azerier. Män emellan, om de redan känner varandra, och kvinnor emellan åtföljs gärna handslaget av en puss på vänster kind. En man som hälsar på en kvinna bör vänta på att hon ska räcka fram handen.

Nästan alla formella kontakter förutsätter viss social islossning för att man ska få något gjort. Vänskaplig konversation om mat, fritidsintressen, familjen eller andra ofarliga ämnen banar väg för det verkliga ärendet. Politik är oftast inte ett lämpligt samtalsämne. Den äldre generationen, som vuxit upp i Sovjetunionen, har fått lära sig att politik är för dem där uppe, inte för vanligt folk. I dagens diktatur föredrar också de flesta att hålla tyst. Generellt är dock de yngre mindre rädda för regimen än de äldre.

Vid ett besök i ett azeriskt hem går det bra att vara vardagligt klädd, men man bör se proper ut. Hos de flesta förutsätts man ta av sig skorna. Ibland kan man få låna tofflor. Ha gärna med en present, och överlämna den med höger hand. Det kan räcka med sötsaker eller en blomsterbukett, och i så fall ett udda antal blommor eftersom jämna buketter bara används vid begravningar.

Hälsa noga på alla som är närvarande. Yngre hälsar alltid först på de äldre, liksom det alltid är de äldre som blir serverade först vid måltiden.

Mat och måltider

Maten spelar stor roll. Inte minst finns stort utbud av frukt och grönsaker, även om måltider ändå domineras av kött hos dem som har råd. I vardagssammanhang är en matig soppa den vanligaste rätten. Det finns åtminstone ett trettiotal varianter, varav många baseras på yoghurt. Düşbərə är en prisad soppa gjord på buljong med små lammköttsfyllda ravioli med syrlig grädde och vitlök som tillbehör.

Risrätten plov (pilaff) kan varieras med hur många kombinationer som helst av kryddning och tillbehör.

Precis som i Turkiet och Grekland kan man hitta vinbladsdolmar, oftast fyllda med ris och lammfärs och kryddade med mynta, fänkål eller kanel. Badımcan dolması består av tomater, paprikor och auberginer fyllda med lammfärs och kikärter. Köttfärs finns också i degknytena i düşbərə. Grillat kött, kebab, finns i många former, i regel serverade med grönsaker, ost och bröd, gärna det osyrade tunnbrödet lavaş.

Maten sköljs för det mesta ned med mineralvatten, men det finns inhemskt öl. De flesta måltider avslutas med te och lite frukt eller något sött bakverk, oftast fyllt med nötter, med namn som paxlava, şakarburaeller girmapadam.

Släkt och familj

Det azeriska samhället är mycket familjeorienterat och klantänkandet är fortfarande starkt. Inom klanen eller storfamiljen förutsätts alla hjälpa varandra, till exempel med att skaffa arbete. Att ta ledigt från jobbet för att en släkting är sjuk eller har problem betraktas som normalt och rimligt. Detta traditionella månande om de närmaste kan i det moderna samhället leda till korruption, allra främst manifesterad i den stormrika härskarfamiljen Aliyev (Əliyev). Politiska beslut på hög nivå är inte sällan grundade på omsorg om klanens bästa.

I det moderna Baku kan trendriktigt klädda kvinnor förefalla starka och självständiga, men Azerbajdzjan är i högsta grad ett manssamhälle. Kvinnor sitter sällan och spelar det populära brädspelet nard på en teservering, de har fullt upp med att ha maten klar i hemmet. De starka familjebanden gör det också närmast uteslutet att frivilligt avstå från att skaffa barn.

Helger och högtider

De flesta azeriska helger är sekulära. De enda muslimska högtider som är arbetsfria allmänna helger är id al-fitr eller ramazan bayrami, som avslutar fastemånaden ramadan, och offerhögtiden id al-adha, eller qurban bayrami. Det riktigt stora folkliga firandet sker under det traditionella nyåret novruz, numera kallad vårfestivalen, som infaller under en hel vecka med kringliggande veckoslut i mars. Det "vanliga" nyåret firas i två dagar, och i januari infaller också martyrernas dag, även kallad qara yanvar (svarta januari), då man hedrar de över 130 civila som dödades av sovjetiska soldater i Baku 1990.

Internationella kvinnodagen den 8 mars är allmän helgdag sedan sovjettiden. Sedan dess firar man också segerdagen den 9 maj, Sovjetunionens seger i andra världskriget mot nazisterna. Grundandet av den azerbajdzjanska republiken 1918 firas den 28 maj, de väpnade styrkorna har sin helgdag den 26 juni, landets flagga hyllas den 9 november och nyårsafton sammanfaller med azerbajdzjanernas internationella solidaritetsdag, till minne av hur Folkfronten lät montera ned gränshindren mellan Sovjetunionen och Iran den 31 december 1989.

Nationella räddningsdagen i mitten av juni är instiftad till minne av Heydər Əliyevs maktövertagande 1993.

Många andra företeelser i samhället har också sin egen dag, men med bibehållen arbetsplikt.  Ganska många av dagarna är hyllningar till yrkesgrupper. Bland dem kan nämnas skattemyndighetens dag den 11 februari, åklagarnas dag den 1 oktober och Baku-tunnelbanans personaldag den 8 november. 

Om våra källor

Azerbajdzjan – Äldre historia

Alexander den store, romare, perser, araber, turkfolk, mongoler och ryssar har invaderat det område som idag utgör Azerbajdzjan. I början av 1800-talet delades landet mellan Iran och Tsarryssland. En kort period av självständighet följde efter den ryske tsarens fall, innan Azerbajdzjan invaderades av Röda armén och blev en sovjetrepublik 1920. I regionen upptäcktes tidigt oljefyndigheter.

Azerbajdzjans första invånare var kanske kaukasiska folk. Skyter har bott här, och området ingick på 800-talet före Kristus i Urartu-riket (jämför ARMENIEN: Äldre historia) och senare i Medien. På 500-talet före Kristus underkuvades mederna av sina släktingar perserna.

År 330 före kristen tideräkning inordnades Azerbajdzjan i Alexander den stores imperium. Styret överläts på persiska vasaller. Enligt en tradition fick landet sitt namn efter vasallen Atropates, vars namn betyder ”skyddad av eld”. Andra källor härleder namnet ur ett persiskt ord för ”eldland”. Namnet kan syfta på bränder som då och då uppstår i ytligt belägna oljekällor (se Geografi och klimat) eller på de ständigt brinnande eldarna i persernas zoroastriska tempel. (Möjligen föddes zoroastrernas profet Zarathustra i Azerbajdzjan).

Perser, araber och turkfolk

Efter vår tideräknings början införlivades Azerbajdzjan i romarriket men kom åter under persiskt/iranskt styre (sassaniderna) på 200-talet.

Med den arabiska erövringen på 600-talet kom islam. Arabernas dominans varade till 1000-talet då ett turkfolk, seldjukerna, kom österifrån och tog över. Seldjukerna assimilerades snart, men deras språk och traditioner vann insteg hos landets dittills persisktalande invånare – förfäderna till dagens azerier. Nu inleddes en kulturell blomstring som varade till 1200-talet.

Efter mongoliska invasioner på 1200- och 1300-talen kom landet åter under iranskt styre från början av 1500-talet. Samtidigt övergick kungamakten i Iran till den azeriska dynastin safaviderna, vars grundare Ismail införde shiaislam som statsreligion. (Perser och azerier var tidigare oftast sunniter.) Under safavidernas styre cirka 1500–1700 gjorde Osmanska riket flera försök att erövra Azerbajdzjan, men senare expanderade istället Tsarryssland på Irans bekostnad. Genom fredsavtal 1813 och 1828 delades Azerbajdzjan mellan Ryssland och Iran. Delen norr om floden Araz som nu utgör dagens självständiga Azerbajdzjan tillföll Ryssland.

Olja hade sedan gammalt tillvaratagits och sålts som lampolja, smörjolja eller, från 1700-talet, som råvara för fotogen, men först i och med industrialismen och den gryende bilismen insåg man värdet i Azerbajdzjans oljetillgångar. Runt 1870 kom oljeutvinningen i Baku i gång på allvar. En ny borgarklass växte fram som till stor del bestod av inflyttade ryssar, västeuropéer och armenier. 1876 grundade de svenska bröderna Ludvig och Robert Nobel en oljefirma i Baku. Vid förra sekelskiftet utvanns under några år mer än hälften av all råolja i världen i trakten kring Baku.

Allt fler penningstarka utlänningar flyttade in. Delvis som en reaktion växte en nationellt sinnad azerbajdzjansk intelligentia fram. Många drömde om att ena turkiska eller muslimska folk över nationsgränserna, något som ledde till motsättningar med de kristna armenier som bodde i landet. I kaoset efter Tsarrysslands nederlag i det rysk-japanska kriget 1905 utbröt våldsamma konflikter mellan azerier och armenier. Många byar förstördes och tusentals människor på båda sidor miste livet.

Sovjetisk republik

Snart efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 tog en nationalistisk regering över och utropade Azerbajdzjans självständighet den 28 maj 1918. Landet blev världens första muslimskt befolkade republik. De knappa två åren av självständighet blev dock kaotiska. Det oljerika landet ockuperades av olika länders arméer, och särskilt Baku blev skådeplats för blodiga uppgörelser mellan armenier och azerier. 1920 invaderades Azerbajdzjan av Röda armén, och landet omvandlades till en sovjetrepublik.

Kommunistpartiet blev enda tillåtna parti och regimkritik tolererades inte. Säkerhetspolisen fick befogenheter att stävja alla protester.

När Sovjetunionen bildades år 1922 slogs Azerbajdzjan samman med Armenien och Georgien till Transkaukasiska sovjetrepubliken. 1936 blev Azerbajdzjan på nytt en egen sovjetrepublik.

Sovjetstyret gick hårdare fram mot den azeriska kulturen än mot till exempel den armeniska. Många moskéer och minnesmärken sprängdes och religiösa ledare förföljdes. Bytena av alfabet – från arabisk till latinsk skrift och senare till kyrillisk – isolerade landet från det iranska Azerbajdzjan och skar av rötterna till den gamla kulturen.

Azerbajdzjan drabbades också av sovjetledaren Josefs Stalins kollektivisering av jordbruket och utrensningar på 1930-talet.

Kollektiviseringen av jordbruket innebar att all mark förstatligades och övergick i så kallade kolchoser, som på papperet ägdes kollektivt, eller i stora statsjordbruk, sovchoser. Välbärgade bönder, så kallade kulaker, förvisades med sina familjer till avlägsna landsdelar där flertalet dog.

Samtidigt inleddes en intensiv industrialisering, där man särskilt satsade på den tunga industrin. Ett system för central planstyrning av hela ekonomin byggdes upp. Denna ”revolution uppifrån” slog sönder den tidigare ekonomiska och sociala strukturen i samhället och gjorde alla människor beroende av staten för sin försörjning.  

Den stalinistiska terrorn mot så kallade folkfiender under åren 1934–1938 slog mot alla sektorer av samhällslivet. Människor avrättades, deporterades eller dog i läger. Många framstående medlemmar av kommunistpartiet i Azerbajdzjan drabbades av Stalins terror.

Azerbajdzjans uppgift inom Sovjetunionen var att förse andra sovjetrepubliker med olja, jordbruksprodukter och lättare industriprodukter.

Under andra världskriget utgjorde olja från Azerbajdzjan bas för drivmedel i de sovjetiska stridsvagnarna och nazisterna gjorde flera misslyckade försök att erövra oljekällorna, men i stort undgick Azerbajdzjan att drabbas av strider under kriget.

I slutskedet av kriget ockuperade sovjetiska Röda armén det iranska Azerbajdzjan i ett försök att förena den azeriska befolkningen i norra Iran med sovjetiska Azerbajdzjan men de sovjetiska ockupationsstyrkorna tvingades dra sig tillbaka efter brittisk-amerikanska påtryckningar. 

Om våra källor

Azerbajdzjan – Modern historia

Azerbajdzjan, som varit en sovjetrepublik sedan 1920, utropade sig självständigt kort före Sovjetunionens upplösning 1991. Efter två år tog förre kommunistledaren Heydar Aliyev (Heydər Əliyev) makten och styrde fram till 2003, då han ersattes av sin son Ilham Aliyev som fortsatte faderns auktoritära styre. Konflikten med grannlandet Armenien om området Nagorno-Karabach färgade politiken från början av 1990-talet och framåt.

Efter andra världskriget byggdes nya industristäder som Ali Bayramlı (numera Şirvan) och Sumqayıt, men levnadsstandarden i Azerbajdzjan var bland de lägre i Sovjetunionen. Kommunistpartiet hade fortsatt allt makt och regimkritiker levde farligt. Även det lokala kommunistpartiets toppar kunde hamna i onåd inför det sovjetiska partiet i Moskva. 1959 bestraffades kommunistledare i Azerbajdzjan för korruption och nationalism.

Från 1960 och tjugo år framåt fortsatte industrin att byggas ut, jordbruket reformerades och infrastrukturen (bland annat vägar, järnvägar och broar) utvecklades. Allt fler flyttade in till städerna och Baku blev en kosmopolitisk stad.

Heydar Aliyev, en ung överste som varit lokal KGB-chef, blev Azerbajdzjans kommunistledare 1969. Drygt tio år senare blev han medlem i det sovjetiska kommunistpartiets mäktiga politbyrå. Aliyevs djupa inblandning i korruption ledde till att han 1987 avsattes av sovjetledaren Michail Gorbatjov som då hade inlett sin reformpolitik under tre nyckelord: glasnost (öppenhet i pressen och den politiska debatten), perestrojka (omvandling av främst det ekonomiska livet) och demokratizatsija (demokratisering av det politiska livet). 

Den politiska miljön i Azerbajdzjan hade vid denna tid börjat förändras. Liksom på andra håll i Sovjetunionen började en ny grupp yngre intellektuella ta fasta på nationalistiska värderingar och föra fram idéer om självständighet.

Konflikt om Nagorno-Karabach

1988 blåstes nytt liv i den gamla konflikten om enklaven Nagorno-Karabach som ligger i Azerbajdzjan men som vid den här tiden till största delen var befolkad av armenier. Karabach-armeniernas begäran att området skulle anslutas till Armenien avfärdades såväl i Baku som i Moskva. 1989 ställdes Nagorno-Karabach under direktstyre från Moskva, men Armeniens ledning förklarade Nagorno-Karabach för en del av Armenien.

I Azerbajdzjan bildades 1989 Azerbajdzjanska folkfronten, ledd av Abulfaz Eltjibej (Əbülfəz Elçibey). Folkfronten framträdde som en bred nationalistisk demokratirörelse med självständighet som yttersta mål, och den motsatte sig armeniska krav på Nagorno-Karabach.

I januari 1990 förekom svåra oroligheter i Baku. Radikala medlemmar av Folkfronten attackerade kommunistpartiets byggnader. Senare angreps även armenier, av vilka minst 60 dödades. Längs gränsen mot Iran krävde demonstranter rörelsefrihet över gränsen. Den 19 januari gick sovjettrupper in i Baku. Folkfronten kvästes tillfälligt.

Den gamle kommunistpartichefen Heydar Aliyev hade inrättat sig som ledargestalt i sin hemprovins Nachitjevan (Naxçıvan). Därifrån stödde han oppositionen mot Azerbajdzjans nye kommunistledare Ayaz Mutalibov (Mütəllibov).

I augusti 1991 försökte gammelkommunister stoppa Gorbatjovs reformpolitik och ta makten i Moskva, men de misslyckades. Istället stärkte kuppförsöket just de processer som kuppmakarna velat hejda, det vill säga Sovjetunionens sönderfall och en upplösning av det kommunistiska systemet.

Efter kuppen röstade Azerbajdzjans högsta sovjet för självständighet. Mutalibov valdes till president, men valet bojkottades av oppositionen. Självständigheten vann laga kraft den 18 oktober 1991, två månader innan Sovjetunionen formellt upplöstes.

Redan under 1990 hade det kommit till väpnad konflikt i Nagorno-Karabach. Våldsamheterna fortsatte under 1991 med sabotage, mord och terror av halvmilitära grupper från båda sidor. I en folkomröstning i december, som Azerbajdzjan betecknade som olaglig, röstade armenierna i enklaven för full självständighet.

Azerbajdzjanskt artilleri angrep Nagorno-Karabachs ”huvudstad” Stepanakert, enklavens autonomi upphävdes och den ställdes under direkt presidentstyre. Under 1992 öppnade trupper från Armenien och Nagorno-Karabach tillsammans en landkorridor mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Striderna fick så gott som alla azerier att fly från armeniskockuperade områden både i Nagorno-Karabach och runt om.

Aliyev tar makten

Folkfrontens kandidat Abulfaz Eltjibej vann Azerbajdzjans första fria presidentval i juni 1992.

Övergången från sovettidens centraliserade planstyrda ekonomiska system till marknadsekonomi blev smärtsam. Handeln inom östblocket bröt samman och industrin som led av ålderstigen utrustning och brist på kunnande och kapital kunde inte konkurrera på världsmarknaden. Produktionen rasade i botten, både inom jordbruk och industri, och levnadsstandarden sjönk. Därtill kom kostnader för kriget om Nagorno-Karabach och de väldiga flyktingströmmar som kriget orsakat (läs mer i Konflikten om Nagorno-Karabach).

Ekonomin hade försämrats, samtidigt som landet skulle sörja för hundratusentals flyktingar. De armeniska framgångarna på slagfältet skapade slitningar inom Folkfronten. Ryssland, som först hade stött Azerbajdzjan, övergick till att bistå armenierna med vapen. Sommaren 1993 började översten Surət Hüseynov, som avskedats av Eltjibej, med sina trupper marschera mot Baku för att avsätta presidenten. När Eltjibej flydde passade den gamle kommunistledaren Aliyev på att utropa sig själv till president. Sedan Hüseynov intagit Baku enades han och Aliyev om att dela makten, med Hüseynov som premiärminister. Aliyev vann senare presidentvalet, som bojkottades av Folkfronten.

Kuppen i Baku försvagade det azerbajdzjanska motståndet i kriget ytterligare. I maj 1994 enades parterna om en vapenvila. Det som kom att kallas det första Karabach-kriget hade då tagit omkring 30 000 liv och orsakat stora flyktingströmmar på båda sidor (se Befolkning och språk).

Alliansen mellan Aliyev och Hüseynov sprack efter drygt ett år. Hüseynov avskedades och flydde till Moskva medan Aliyev tog över som regeringschef.

Vid sidan av myteriförsök och politiska mord på hög nivå förekom 1994 och 1995 sammanstötningar mellan styrkor som var lojala mot Aliyev och inrikesdepartementets elitpolisstyrka Opon. Slutet blev att Opon upplöstes efter en blodig stormning av dess högkvarter.

Nya Azerbajdzjan vinner val 

Inför parlamentsvalet i november 1995 registrerade sig 38 partier, men 30 ratades, anklagade för att ha förfalskat namn på sina medlemslistor. Bland de kvarvarande fanns Folkfronten och Självständighetspartiet. Aliyevs parti Nya Azerbajdzjan vann en överväldigande seger. Valresultatet avfärdades av oppositionen som manipulerat.

Vapenstillestånd 1994 i Karabach-kriget och ökad politisk stabilitet under president Aliyev skapade bättre förutsättningar för ekonomin. Ett stabiliserings- och reformprogram som inleddes 1995 i samarbete med Internationella valutafonden (IMF) fick gynnsamma effekter. Från 1996 började BNP åter sakta att stiga och den tidigare skyhöga inflationen sjönk.

Inför 1998 års presidentval ledde Nya Azerbajdzjan en informell allians till stöd för presidenten, och Aliyev vann med mer än 75 procent av rösterna. Huvudmotståndaren Etibar Mammadov (Məmmədov) från Självständighetspartiet fick 12 procent. Utländska observatörer rapporterade om oegentligheter.

Nya Azerbajdzjan vann som väntat parlamentsvalet 2000, fast med ”bara” 62 procent av rösterna. Högst på partiets kandidatlista stod presidentens son, Ilham Aliyev. Valet kritiserades hårt av oppositionen, sedan endast två oppositionella partier kommit in i parlamentet: Folkfronten och det muslimska Müsavat. Valet kritiserades också av observatörer från OSSE och Europarådet.

Sonen Ilham Aliyev blir president 

I augusti 2001 avslöjade Heydar Aliyev att han tänkte ställa upp igen i kommande presidentval. Det skedde trots att författningen inte tillät en tredje mandatperiod. Den 79-årige Aliyev nominerades enhälligt som sitt partis kandidat. För säkerhets skull blev också sonen Ilham uppsatt på kandidatlistan.

En rad författningsändringar 2002 stärkte Heydar Aliyevs ställning ytterligare. Den mest omstridda ändringen innebar att premiärministern automatiskt skulle inträda som president, om den sittande presidenten skulle dö eller avgå i förtid.

I augusti 2003 godkände parlamentet Ilham Aliyev som ny premiärminister. Ett par veckor före presidentvalet i oktober meddelade plötsligt Heydar Aliyev att han av hälsoskäl avstod från att kandidera.

Valet vanns av Ilham Aliyev som uppgavs ha fått nära 80 procent av rösterna, mot 12 procent för Isa Gambar (İsa Qəmbər) från Müsavat. Oppositionen klagade över att väljare och kandidater hade utsatts för hot och påtryckningar, och utländska observatörer rapporterade åter om valfusk. Häftiga demonstrationer utbröt på Bakus gator när valresultatet meddelades.

Ilham Aliyev fortsatte att styra i samma auktoritära stil som sin far. Misstankar om att myndigheterna kunde ha något att göra med mordet i mars 2005 på en populär regimkritisk journalist förmådde den nye presidenten att medge ökad frihet för oppositionella under den viktiga tiden fram till parlamentsvalet i november. Långt fler fick registrera sig än vid tidigare val, däribland landsflyktiga oppositionspolitiker, men valet vanns ändå av Nya Azerbajdzjan. Tillsammans med oberoende kandidater som väntades stödja Aliyev fick Nya Azerbajdzjan en stor majoritet av platserna i parlamentet. Internationella observatörer och inhemsk opposition hävdade att det förekommit valfusk.

Resultatet utlöste häftiga protester som pågick i flera veckor på huvudstaden Bakus gator.

Det auktoritära styret fortsatte, samtidigt som Azerbajdzjans växande oljeinkomster sakta började sippra ned till breda befolkningslager. Inom landet tycktes stödet för oppositionen snarast minska, och det hårda medieklimatet gjorde att även ledande oppositionspolitiker förblev i det närmaste okända för många medborgare.

Aliyev omvaldes till president 2008 med drygt 87 procent av rösterna, även då i val som starkt kritiserades av oppositionen. Efter valet utlyste han en folkomröstning om författningsändringar som bland annat innebar att han kunde bli vald ett obegränsat antal gånger. Oppositionen bojkottade omröstningen, som hölls i mars 2009. Enligt officiella siffror hade över 90 procent av väljarna röstat för ändringarna, men det förekom anklagelser om oegentligheter.

I parlamentsvalet i november 2010 gick Nya Azerbajdzjan fram och fick 72 av parlamentets 125 mandat. Även övriga mandat gick till partier och kandidater lojala mot regimen. Inget riktigt oppositionsparti kom in i parlamentet. Enligt oppositionen förekom fusk i stor skala, med valurnor som proppades fulla, väljare som röstade flera gånger, polis som hindrade röstande och valobservatörer, väljare som hotades.

2011 försökte medlemmar av oppositionspartiet Müsavat, inspirerade av revolterna i arabländer, genomföra protester mot regimen. Varje gång slog polisen till snabbt och grep sammanlagt flera hundra personer.

Ett stort antal oppositionella ställde inför rätta och dömdes till fängelse i två eller tre år. Samtidigt höjde parlamentet kraftigt bötesbeloppen för personer som greps vid olagliga demonstrationer.

2012 riktade omvärlden sin uppmärksamhet mot Azerbajdzjan av ett oväntat skäl. När finalen i Eurovision, den europeiska melodifestivalen, arrangerades i Baku utnyttjade utländska medier möjligheten att belysa bristerna i mänskliga rättigheter i landet. Oppositionella lyckades genomföra en icke sanktionerad demonstration, men många deltagare greps. 2013 dömdes närmare 40 personer till långa fängelsestraff för att ha planerat attentat i samband med melodifestivalen. De dömda anklagades för att haft kontakt med Iran.

2013 blev det straffbart att ”missbruka” internet och sprida "förtal" via nätet. Samtidigt förlängde parlamentet maxtiden för "administrativt häkte" från 15 dagar till tre månader. "Administrativt häkte" används ofta för att hålla oppositionella aktivister inlåsta utan rättegång eller dom.

Aliyev omvald

Inför presidentvalet 2013 anklagades regeringen av internationella människorättsorganisationer för att ytterligare skärpa förföljelsen av oppositionella. Aliyev vann som väntat stort – med nästan 85 procent av rösterna, mot 5,5 procent för oppositionsalliansen Nationella rådets kandidat Jamil Hasanli (Cəmil Həsənlı). 

Aliyev beskrev resultatet som en "triumf för demokratin" och lovade att ägna nästa mandatperiod åt att bekämpa korruptionen. Som vanligt omgavs valet av fuskanklagelser.

Det betraktades som en bitter ironi att Azerbajdzjan tillträdde uppdraget som ordförande för Europarådets ministerråd i maj 2014, bara två veckor efter det att Europarådets människorättskommissionär hårt kritiserat landet för ständigt försämrad yttrande-, församlings- och föreningsfrihet.

2015 började det kraftigt fallande oljepriset påverka ekonomin. Centralbanken skrev ned värdet på landets valuta, manat, med påföljd att priserna steg vilket utlöste landsomfattande protester 2016. Polisen slog ned protester med tårgas och grep deltagare.

Om våra källor

Azerbajdzjan – Demokrati och rättigheter

Azerbajdzjan är en hårdför diktatur där regimkritiker förföljs och kan dömas till långa fängelsestraff. Korruptionen är utbredd.

Inga av de val som ägt rum i Azerbajdzjan sedan 1990-talet har av internationella valobservatörer godkänts som fria och rättvisa. Samtidigt har regimens systematiska förföljelse av kritiker lett till att oppositionen förblivit svag med små möjligheter att verka. Frihetsberövanden och långa fängelsedomar mot regimkritiker har kritiserats av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), liksom av människorättsorganisationer.

Efter en kritiserad folkomröstning 2016 ändrades konstitutionen så att makten för president Ilham Aliyev (Əliyev) stärktes och hans fru, Mehriban Aliyev, kunde utses till vicepresident. Samtidigt inskränktes friheten att hålla möten och demonstrera. Numera tillåts bara sammankomster som inte ”stör den allmänna ordningen och moralen”. Demonstrationer utan tillstånd från myndigheterna leder oftast till polisinsatser och frihetsberövanden.

Utrymmet för civilsamhällesorganisationer att verka är begränsat. Efter en lagändring 2014 ställs krav på en krånglig registreringsprocedur utan vilken det är omöjligt att öppna bankkonto eller ingå avtal. Givare måste få sina projektförslag godkända och förbinda sig att ”respektera de azerbajdzjanska nationella och moraliska värderingarna.” I praktiken har nästan all utländsk finansiering dragits in och flera ledande civilsamhällesaktörer har lämnat landet. Men inte heller i utlandet är aktivister säkra att verka, det finns rapporter om att familjemedlemmar som är kvar i landet har utsatts för påtryckningar.

Azerbajdzjan var det första muslimska landet som införde rösträtt även för kvinnor, 1919 (före Sverige). Sedan det val som hölls 2020 är 18 procent av ledamöterna i parlamentet kvinnor. Kvinnors mänskliga rättigheter skyddas av lagstiftning, men sociala och kulturella normer krymper handlingsutrymmet, framför allt på landsbygden. En lag från 2010 som ska motverka kvinnomisshandel håller på att uppdateras. 

Homosexualitet utgör inget brott men hbtq-personer saknar särskilt skydd i lag och diskrimineras ofta av såväl myndigheter som övriga samhället.

I princip råder religionsfrihet, men religiösa samfund måste vara registrerade hos staten. Lagstiftningen lyfter fram tolerans för andra trosinriktningar samtidigt som samfundens verksamhet noga övervakas. 2016 installerades övervakningskameror i alla moskéer.

President Aliyev har ofta anklagats för att utnyttja sin makt till att bygga upp en stor personlig förmögenhet. Han har utpekats som sannolikt en av de mest korrumperade ledarna i världen, med ägarintressen i de flesta lönsamma azerbajdzjanska företag. Den utbredda korruptionen inom makteliten blottlades 2017 i en stor utredning gjord av ett internationellt nätverk av grävande journalister. Där beskrevs hur miljarder euro lagts på att muta europeiska politiker, lobbyister, journalister och affärsmän. Sedan dess har läget snarast förvärrats, att döma av index hos Transparency International. TI rankar Azerbajdzjan på plats 154 i sin lista över hur korruptionen uppfattas i 180 länder (se index här). Azerbajdzjan delar plats med Ryssland, Honduras och Libanon. Grannländerna  Armenien och Georgien ligger mer än nittio placeringar högre upp på listan. 

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Medborgarna i Azerbajdzjan ska enligt grundlagen ha yttrandefrihet men i praktiken är det inte så. Enligt människorättsorganisationer förekommer övervakning av telefonsamtal och digital kommunikation. Den som kritiserar presidenten eller hans krets riskerar att råka illa ut.

Den senaste tioårsperioden har inställningen till medierna hårdnat. Förtal är förbjudet och kan ge upp till tre års fängelse och dryga böter. Att sprida information som kan skada presidentens heder och värdighet kan ge två års fängelse. Myndigheterna kan stänga medier som döms för förtal och 2017 antogs en lag som även gör det möjligt att även stänga publikationer på nätet, vilket tidigare utgjorde en frizon för regimkritiker.

Förtalsprocesser används av den politiska eliten som ett sätt att straffa enskilda journalister och stoppa regimkritiska medier. Misshagliga journalister har också åtalats för en lång rad andra brott. Enligt Human Rights Watch (HRW) satt minst en handfull journalister och bloggare fängslade våren 2020 och flera framstående journalister hade mördats. Andra var belagda med restriktioner av olika slag. Azerbajdzjans mest kända journalist Khadija Ismajilova (Xədicə İsmayılova) hade reseförbud.

Reportrar utan gränser ger Azerbajdzjan dåligt betyg när det gäller pressfrihet. I organisationens senaste årliga genomgång av pressfriheten i världen hamnade Azerbajdzjan på plats 151 av 180, följt av Afghanistan, se lista här. 

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättsväsendets oberoende har ifrågasatts av tunga internationella aktörer, till exempel Europarådet. Korruptionen inom rättsväsendet anses vara utbredd. Det förekommer regelbundet rapporter om att rättssystemet används av statsmakten för att komma åt regimkritiker. Brottsanklagelserna mot dessa, liksom mot kritiskt granskande journalister, gäller ofta skattebrott eller annan ekonomisk brottslighet, smuggling, olaga vapeninnehav eller narkotikabrott. Tortyr och misshandel av gripna är vanligt förekommande, liksom fabricerade bevis vid rättegångar. Häktningstiderna är långa och en person kan sitta frihetsberövad i månader utan att rättegång inleds.

Fallet med oppositionsledaren Ilgar Mammadov har tilldragit sig stor uppmärksamhet. Han greps 2013 och dömdes till ett sjuårigt fängelsestraff. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna fastslog att domen med stor sannolikhet politiskt motiverad. I maj 2019 släpptes Mammadov, men flera andra oppositionspolitiker sitter fortfarande fängslade.

Dödsstraffet avskaffades 1998.

Om våra källor

Azerbajdzjan – Inrikespolitik och författning

Azerbajdzjan är en republik som på pappret kombinerar ett parlamentariskt styrelseskick och presidentstyre men i praktiken styrs landet med hård hand av president İlham Aliyev (Əliyev) som sitter vid makten sedan 2003 och kan låta sig väljas om så länge han lever. Parlamentet har svagt inflytande. Oppositionen kan i stort sett bara verka utanför parlamentet under mycket svåra omständigheter. 

Sedan İlham Aliyev tog över presidentämbetet efter sin far Heydar har han blivit omvald 2008, 2013, 2018 och senast i februari 2024. Valet bojkottades av oppositionen och Aliyev rapporterades ha vunnit med 92 procent av rösterna.

Inget av valen har godkänts internationellt som fria och hederliga. Presidentvalet 2024 kritiserades av valobservatörer från OSSE som påpekade att det inte fanns några seriösa umanare till İlham Aliyev, att kritiska röster tystats före valet och att det fanns tecken på röstfusk samt brister gällande rösträkningen. Även parlamentsvalen har kritiserats på liknande grunder. 

Oppositionen hålls i schack med hårda metoder. Regimen fängslar oppositionella och tystar kritiska medier, människorättsaktivister, oppositionspolitiker, journalister och bloggare (läs mer i Demokrati och rättigheter).

Hårdnande grepp

I september 2016 stärktes presidentens grepp om makten genom författningsändringar som godkändes i en folkomröstning. Azerbajdzjanerna sade bland annat ja till att förlänga presidentens mandatperiod till sju år, införa en ny post som vicepresident med stort inflytande, ge presidenten rätt att efter egen vilja utlysa nyval och att upplösa parlamentet. Enligt förslaget skulle lägsta åldern för en presidentkandidat sänkas till 35 år, vilket bäddade för något av presidentens tre barn att så småningom efterträda honom. 

Någon månad efter folkomröstningen antog parlamentet en lag som gjorde det brottsligt att förolämpa presidenten på internet. Förtal på internet var redan förbjudet men tidigare hade inte förolämpning av presidenten nämnts uttryckligen. 

İlham Aliyev omvaldes som president för fjärde gången den 7 februari 2024. Foto: Mikhail Metzel/AP/TT 

2017 utnämnde Aliyev sin hustru till första vicepresident. "Hon är professionell, välutbildad, erfaren, principfast och storsint", motiverade presidenten utnämnandet. Isa Gambar som leder oppositionspartiet Müsavat gjorde en annan bedömning: "Detta kastar Azerbajdzjan tillbaka till det medeltida feodalväldet." 

Presidenten och hans hustru har livslång rättslig immunitet mot eventuella åtal för sådant de gjort under ämbetstiden. İlham Aliyev har ofta anklagats för att utnyttja sin makt till att bygga upp en personlig förmögenhet, med ägarintressen i de flesta lönsamma företag (läs mer i Demokrati och rättigheter). 

Trots de demokratiska bristerna är stödet för İlham Aliyev utbrett. Det grundar sig i den ekonomiska utveckling som under de senaste 20 åren lett till att levnadsstandarden höjts för majoriteten av invånarna. İlham Aliyev ses som garant för att denna utveckling fortsätter.

Segern över grannlandet Armenien i konflikten om Nagorno-Karabach hösten 2023 (se Utrikespolitik och försvar) stärkte presidentens popularitet avsevärt och bidrog till hans beslut att tidigarelägga presidentvalet till 2024. Det skulle egentligen ha hållits först i april 2025. 

Sommaren 2024 meddelade president Aliyev att höstens parlamentsval skulle tidigareläggas två månader för att inte krocka med det stora klimatmötet COP29 i huvudstaden samma höst. I valet som hölls den 1 september behöll Aliyevs parti sin dominans i parlamentet (se faktaruta).

Oro för islamister

Inhemska islamiska grupper betraktas med misstänksamhet. En förbjuden organisation, Rörelsen för muslimsk enhet, har anklagats för att ha planerat att störta regeringen i samverkan med Iran. Islamister som stridit för den sunnimuslimskt extrema jihadiströrelsen Islamiska staten i Syrien och Irak har återvänt hem och betraktas som säkerhetsrisker. 

Det har också funnits en oro för att upprorsstämningar i det angränsande ryska Dagestan skulle sprida sig till Azerbajdzjan. 

FÖRFATTNING

Den nuvarande författningen tillkom 1995 och beskriver Azerbajdzjan som en demokratisk och sekulär (icke-religiös) stat. Genom en rad ändringar och tillägg till författningen har presidentens makt stärkts. 

Förutom att vara statschef och överbefälhavare utser presidenten premiärminister och övriga ministrar, som är ansvariga inför presidenten. Det är också presidenten som utnämner medlemmar i författningsdomstolen och Högsta domstolen. Presidenten har vidare rätt att efter egen vilja upplösa parlamentet och utlysa nyval. 

Presidenten väljs i allmänna val för en mandatperiod på sju år. Gräns för antal omval saknas. 

Parlamentet har 125 ledamöter i en kammare. Ledamöterna väljs för en period av fem år genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Parlamentet har spelat en undanskymd roll, även om det i teorin kan sätta i gång en riksrättprocess mot presidenten samt utfärda misstroendeförklaring mot regeringen. 

Valdeltagandet är som regel lågt; bara runt hälften av alla röstberättigade finner det lönt att gå och rösta. 

Administrativt delas Azerbajdzjan in i 59 distrikt och 11 städer, fördelade över nio ekonomiska regioner. Därtill kommer den autonoma republiken Nachitjevan (Naxçıvan) som ligger avskild från Azerbajdzjan och inklämd mellan Armenien och Iran. Nachitjevan har ett eget parlament som utser en lokal regering och även har viss ekonomisk beslutanderätt. Antalet invånare är cirka 400 000. 

Läs om Azerbajdzjans rättsväsen i Demokrati och rättigheter. 

POLITISKA PARTIER

Azerbajdzjans partiväsen är svagt utvecklat. Många partier har som sitt huvudsyfte att föra fram sin ledare till makten. Det gäller inte minst Ilham Aliyevs stödparti Nya Azerbajdzjan (Yeni Azərbaycan Partiyası, YAP). I partiet återfinns rester av den kommunistiska eliten, med en innersta krets från familjen Aliyevs hemprovins Nachitjevan. Statligt och kommunalt anställda har press på sig att gå med i partiet om de vill göra karriär. 

Maktpartiet har i princip total kontroll över parlamentet med hjälp av partilösa kandidater som stöder Aliyev. 

Förutom regeringspartiet sitter sedan valet 2024 tio små partier i parlamentet.

Till de viktigaste oppositionspartierna utanför parlamentet, hör Folkfronten (Azərbaycan Xalq Cəbhəsi Partiyası, AXCP) och Jämlikhetspartiet (Müsavat Partiyası). 

Folkfronten bildades 1989 av Abulfaz Eltjibej (Əbülfəz elçibey) som var president under ett år från 1992. Sedan Eltjibej avlidit 2000 splittrades fronten. Dess största fraktion under Ali Karimli (Əli kərimli) har, hittills utan framgång, försökt ena oppositionen mot Aliyevregimen. Partiet har bojkottat alla val sedan 2013.

Jämlikhetspartiet har sina rötter i det parti som styrde Azerbajdzjan 1918–1920. När Röda armén återerövrade landet gick medlemmarna under jorden eller i landsflykt. En del partimedlemmar var med i Folkfronten innan Müsavat återuppstod 1993. Partiet bojkottade presidentvalet 2024 men deltog i parlamentsvalet samma år utan att komma in i församlingen. 

Om våra källor

LÄSTIPS! Läs mer om Azerbajdzjan i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Öst eller väst? Komplicerat vägval för Azerbajdzjan 24-04-03

Azerbajdzjan – Utrikespolitik och försvar

Utrikespolitiken formas av närheten till den store grannen i norr, Ryssland, och till Iran som Azerbajdzjan delar en lång kulturell och religiös historia med. Samtidigt försöker Azerbajdzjan gå en balansgång mellan öst och väst och har utvecklat goda relationer med USA, Israel och Kina. Banden till Turkiet är starka.

Målen för utrikespolitiken är att bevara Azerbajdzjans territoriella integritet, undvika att andra länder blandar sig i inrikespolitiken och främja bilden utomlands av Azerbajdzjan som ett framgångsrikt land, bland annat genom att med oljeinkomster finansiera utvecklingsprojekt i andra länder.            

Konflikten med Armenien om kontrollen över Nagorno-Karabach har varit den enskilt viktigaste utrikespolitiska frågan. Nagorno-Karabach ligger inne i Azerbajdzjan men hade fram till hösten 2023 en befolkningsmajoritet av armenier. Området kom under Armeniens kontroll genom ett krig 1991–1994 som också innebar att Azerbajdzjan förlorade landområden mellan Nagorno-Karabach och den armeniska gränsen. 

Förhandlingar om ett slut på konflikten fördes i åratal inom den så kallade Minsk-gruppen med elva medlemmar och Ryssland, USA samt Frankrike i ledningen, men alla mer konkreta försök att skapa varaktig fred fallerade.

I en offensiv 2020 återtog Azerbajdzjan en liten del av Nagorno-Karabach för att helt ta kontroll över Nagorno-Karabach i en blixtoffensiv i september 2023. Azerbajdzjan kunde då utnyttja sina stärkta militära muskler samt det faktum att Ryssland minskat sitt engagemang i Kaukasien på grund av kriget mot Ukraina (se nedan).   

Efter segern i kriget har ett närmande skett till Armenien. Under 2024 träffades ländernas ledare vid ett antal tillfällen och våren 2025 uppgav de att de var eniga om texten till ett fredsavtal (läs mer i Konflikten om Nagorno-Karabach). 

Relationerna till Ryssland

När den förre presidenten Heidar Aliyev 1993 tog över makten i Azerbajdzjan försökte han förbättra relationerna med Moskva, men de förblev komplicerade. Azerbajdzjan ansåg att ryssarna i väsentlig grad bidragit till Azerbajdzjans utveckling, men att det skett på bekostnad av den azeriska nationella identiteten. Ryssland å sin sida oroades av ökat amerikanskt inflytande i Azerbajdzjan.

Efter Vladimir Putins tillträde som rysk president från 2000 hanterade Ryssland Azerbajdzjan mer varsamt, och relationerna förbättrades. 

Baku anslöts sig inte till västländernas sanktioner mot Ryssland efter den ryska erövringen av Krimhalvön 2014, och efter Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina från 2022 valde Azerbajdzjan en medelväg. Landet betonade Ukrainas territoriella integritet och sände humanitär hjälp till landet men har inte anslutit sig till västvärldens sanktioner mot Ryssland. 

Båda länderna har oroats av det islamistiska uppror mot centralmakten som pågått i republiken Dagestan som gränsar till Azerbajdzjan. För att undvika att konflikten spiller över till Azerbajdzjan har azerbajdzjanska och ryska styrkor övervakat gränsen tillsammans.

Frågan om Nagorno-Karabach har varit en stötesten. Ryssland var tidigare nära lierat med Armenien men anlade en neutral hållning i frågan om Nagorno-Karabach. Ryssland försåg Armenien med vapen på förmånliga villkor, men sålde också vapen till Azerbajdzjan. Efter Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina 2022 svalnade relationerna mellan Ryssland och Armenien (se Armenien: Utrikespolitik och försvar). Efter hand har Rysslands visat ett större intresse för Azerbajdzjan. En större samsyn mellan Ryssland och Azerbajdzjan har utvecklats kring olika handel- och transitprojekt i regionen. 

Nära band till Turkiet

Turkiet har varit Azerbajdzjans viktigaste allierade i konflikten med Armenien om Nagorno-Karabach, även om det turkiska stödet främst har innefattat diplomati och ekonomiska sanktioner. Uppgifter om att Turkiet levererat krigsmateriel och syriska legosoldater under striderna med Armenien 2020 förnekades, men det militära samarbetet stärktes och formaliserades efter kriget.

Turkar och azerier känner sig nära besläktade och förstår varandras språk. Turkiet var det första land som erkände det fria Azerbajdzjan 1991, och banden har utvecklats sedan självständigheten. Utförsel av kaspisk olja från Baku via Turkiet har bidragit till att bekräfta det nära förhållandet mellan länderna. Azerbajdzjan är med i Turkspråkiga staters samarbetsråd (Cooperation Council for Turkic-Speaking Countries) där även Turkiet, Krigizistan och Kazakstan ingår.   

Goda vänner. President Aliyev tar emot sin turkiske motsvarighet Recep Tayyep Erodgan på besök exklaven Natjitjevan hösten 2023. Foto: Turkiets presidentkansli via AP/TT

Oljan i Kaspiska havet bidrar till att göra Azerbajdzjan intressant för USA. Förbindelserna stördes tidigare av att Washington indirekt stödde Armenien i konflikten om Nagorno-Karabach. 2002 upphävde dock USA:s dåvarande president George W Bush ett förbud mot statligt bistånd till Azerbajdzjan, och USA fick hjälpa till att modernisera flygplatser och stärka gränsförsvaret. USA hoppades på så vis hindra illegal vapen- och narkotikatrafik genom landet. Amerikanerna lovade också att betala lika mycket i militärhjälp till Azerbajdzjan som till Armenien.

Efter 2008 ansträngdes relationerna då USA aktivt stödde ett närmande mellan Turkiet och Armenien. USA har också haft starka invändningar mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Azerbajdzjan.

Avspänning med Iran

Relationerna med Iran har länge varit ansträngda. Det bor minst 20 miljoner azerier i Iran. På båda sidor om gränsen har röster höjts för att ena alla azerier i en stat, men majoriteten av azerierna tycks inte uppfatta dessa planer som lockande eller realistiska, och de har inte på allvar stört kontakterna.

Azerbajdzjan har däremot anklagat Iran för att understödja militanta islamistiska grupper i landet, och ett antal personer har tidigare dömts till fängelse för att i samarbete med Iran ha planerat terrorattacker i Azerbajdzjan. Iran har samtidigt anklagat Azerbajdzjan för att hjälpa israeliska agenter i operationer mot iranska mål i Azerbajdzjan. 2014 förekom sammanstötningar vid gränsen och en azerbajdzjansk soldat dödades. Sedan dess har förhållandet förbättrats efter turkisk medling. Statsbesök har utväxlats och länderna har slutit en rad samarbetsavtal.

Azerbajdzjans återerövring av landområden längs gränsen till Iran från Armenien 2020 gav upphov till visst nytt gnissel. Iran ser med misstro på Azerbajdzjans planer att upprätta en transitrutt till Turkiet längs den gemensamma gränsen och delvis över armeniskt område (den så kallade Zangezurkorridoren) vilket skulle skära av Irans kontakt med Armenien.   

En annan källa till konflikt mellan Azerbajdzjan och Iran är gränsdragningsproblem i Kaspiska havet, med dess många oljeförekomster på havsbottnen. Dessa problem har också lett till konflikt med den forna sovjetrepubliken Turkmenistan. Problemen uppstod då Sovjetunionen upplöstes. Iran och Turkmenistan motsätter sig att fyndigheter i omstridda delar av havsbottnen exploateras innan gränsdragningsproblemen lösts. 2018 slöt de berörda länderna ett avtal om Kaspiska havet, men alla viktiga frågetecken rätades inte ut.

I ljuset av misstänksamhet mot Iran kan man se det azeriska närmandet till Israel. Azerbajdzjan beslöt 2022 att öppna en ambassad i Tel Aviv. Det var första gången en stat med shiamuslimsk befolkningsmajoritet öppnade en beskickning i Israel. Teheran ogillar också det militära samarbetet mellan Azerbajdzjan och Israel (se nedan).

En tillfällig fnurra på tråden uppstod i januari 2023 då en beväpnad man dödade en diplomat på Bakus ambassad i Teheran. Azerbajdzjan kritiserade Iran för skottlossningen uppgav att en anti-azerbajdzjansk kampanj hade "uppmuntrat attacken". Azerbajdzjan utvisade därefter fyra diplomater och Iran svarade med samma mynt. 

För länder i Europa har Azerbajdzjan fått en viktig roll som ett alternativ till Ryssland när det gäller olje- och gasleveranser och nya transportledningar från Kaspiska havet till Europa planeras. Azerbajdzjan är med i EU:s Östra partnerskap, det vill säga EU:s samarbete med länderna i Kaukasien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland, men har inte skrivit under något associationsavtal med EU.

Försvar

Efter självständigheten 1991 byggdes ett nationellt försvar upp med armé, flotta och flygvapen. Under inrikesdepartementet skapades en specialstyrka och gränstrupper. Med oljepengarnas hjälp har försvarsbudgeten vuxit, och konflikten med Armenien om Nagorno-Karabach har hållit i gång upprustningen. Under perioden mellan 2009 och 2018 lade Azerbajdzjan ut sex gånger så stora belopp som Armenien på militära utgifter, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri. Mellan 2019 och 2020 ökade de azeriska försvarsutgifterna ytterligare, med 17 procent enligt Sipri.

Bemanningen av försvarsgrenarna bygger på allmän värnplikt som omfattar upp till 18 månaders tjänstgöring.

Azerbajdzjan bedriver militärt samarbete med Turkiet och Israel. Fram till 2013 hade Ryssland en radarbas i Azerbajdzjan men den stängdes efter en chockhöjning av hyran. Azerbajdzjan har också bilaterala försvarssamarbetsavtal med Uzbekistan och Kazakstan.

Lättare vapen tillverkas inom landet och exporteras men mer avancerad utrustning måste importeras. Israel står för en stor del av Azerbajdzjans inköp av försvarsmateriel.  

Azerbajdzjan är inte medlem i militäralliansen Collective Security Treaty Organization (CSTO) som leds av Ryssland. Med den västliga alliansen Nato samarbetar Azerbajdzjan inom Partnerskap för fred (PFF). Enligt ett avtal från 1997 om militärt samarbete mellan Azerbajdzjan och USA ska de båda ländernas försvarsdepartement regelbundet konsultera varandra.

Azerbajdzjan hade en mindre fredsbevarande styrka i Afghanistan till 2021.

Om våra källor

Azerbajdzjan – Ekonomisk översikt

Från att ha varit fattigt och nergånget har Azerbajdzjan de senaste decennierna utvecklats snabbt genom exploateringen av landets olja och naturgas. Beroendet av oljeexporten har dock gjort ekonomin känslig för svängningar i oljepriset. Det ekonomiska systemet hämmas samtidigt av korruption och brist på insyn.

I Världsbankens klassificering av världens länder räknas Azerbajdzjan liksom sina grannar till gruppen övre medelinkomstländer, se översikt här.

Under sovjettiden utvecklades Azerbajdzjans ekonomi ensidigt. Landet producerade mest råvaror – olja och jordbruksprodukter – för export till andra sovjetrepubliker. De första åren efter självständigheten präglades av stora svårigheter: politisk instabilitet, störningar i den tidigare inomsovjetiska handeln, ålderdomlig utrustning och brist på kunnande och kapital. Därtill kom kostnader för det första Karabach-kriget (se Modern historia) och de flyktingströmmar som kriget orsakade. Produktionen rasade inom både jordbruk och industri, och levnadsstandarden sjönk. BNP halverades under 1990-talets första hälft. Omställningen från planekonomi till marknadsekonomi gick trögt.

Vapenstillestånd 1994 efter första Karabach-kriget och ökad politisk stabilitet under Heidar Aliyevs tid som president skapade bättre förutsättningar. Ett stabiliserings- och reformprogram inleddes 1995 i samarbete med Internationella valutafonden (IMF) och fick gynnsamma effekter. 1996 började BNP åter sakta att stiga och den tidigare skyhöga inflationen sjönk.

De första åren efter millennieskiftet växte ekonomin med uppåt 10 procent per år. En topp nåddes 2006 då tillväxten var drygt 34 procent, men sedan sjönk den tillbaka till tidigare nivåer. Efter ett par krisår 2014–2015 till följd av sjunkande oljepris uppvisade Azerbajdzjans ekonomi tillväxt igen, om än på blygsam nivå. Inflationen föll igen efter krisåren. Prognoser för 2020 landade på drygt 2 procents ökning, men sedan kom den globala coronakrisen som gjorde världsekonomin osäker och minskade efterfrågan på olja. För Azerbajdzjan blev följden fyra minuskvartal i rak följd, men under andra kvartalet 2021 vände talen uppåt igen. Tillväxten väntades inte nå samma nivå som före pandemin redan under 2021, men stigande priser på naturgas hjälpte nationalräkenskaperna uppåt.

Så kom Rysslands invasion i Ukraina 2022. EU-länderna, som hade gjort sig beroende av energiimport från Ryssland, införde sanktioner och såg sig om efter nya samarbetspartner. Azerbajdzjan är ett av flera länder med odemokratiska regimer som på det sättet fått en vidgad öppning för att exportera energi till Europa.

Italien importerar mycket azerisk olja och tar ensamt emot en fjärdedel av Azerbajdzjans export. Vid sidan av Italien är Tyskland, Frankrike och Israel viktiga exportmarknader.

Tillväxten har varit starkt koncentrerad till olje- och gasindustrin och till näringar som samverkar med energibranschen, som byggbranschen och kommunikationssektorn. Det har genererat nya jobb för ekonomin i stort, men mindre än en procent av landets arbetskraft är verksam direkt i olje- och gasutvinning.  Delar av ekonomin som inte är oljerelaterade har därtill utvecklats i lägre takt.

I många år har hundratusentals azerbajdzjaner jobbat utomlands, främst i Ryssland och Armenien. På senare år har dock den azeriska oljeekonomin i sin tur dragit till sig ett växande antal migrantarbetare från grannländerna. 

Underskottet i statsbudgeten har varit relativt lågt sedan slutet av 1990-talet, tack vare oljeinkomsterna. Även utlandsskulden har hållits nere.

Andra faktorer i ekonomin ses som mindre positiva. Ett stort problem är det starka beroendet av inkomsterna från oljan som har gjort ekonomin känslig för variationer i världsmarknadspriset. Energin svarar för omkring 90 procent av landets export och tre fjärdedelar av statsinkomsterna. När oljepriset föll kraftigt från sommaren 2014  skrev centralbanken ned värdet på manaten gentemot dollarn för att motverka effekterna. Syftet var att stärka landets konkurrenskraft. När även andra länder devalverade sina valutor släppte centralbanken manatens värde fritt 2015. Valutan trappade då en tredjedel av sitt värde med påföljd att priserna steg, vilket utlöste landsomfattande protester.

2017 gav president İlham Aliyev order om omfattande privatiseringar för att gjuta nytt liv i den inbromsade ekonomin. Efter presidentvalet 2018 byttes en del ministrar på nyckelposter ut. Även 2019 petades personer i Aliyevs närmaste krets i samband med att presidenten öppet beskrev regeringen som bromsklossar i reformarbetet.

Regeringen har lovat att bygga ut andra delar av ekonomin, men det är framför allt avläggare till oljebranschen, som tillverkning av plaster, som har fortsatt utvecklats.

Förutom olja och gas exporteras bland annat råsocker, frukt och metaller.

Viktiga importvaror är metaller, fordon, maskiner, elektronik och livsmedel. Importen kommer främst från Turkiet, Ryssland och Tyskland. De utländska oljebolag som verkar i landet måste importera varor som behövs för utbyggnaden av oljesektorn, exempelvis byggmaterial till ledningar och även olika tjänster. Ventiler och kranar för olje- och gasledningar är därför en av de viktigaste importprodukterna.

Exporten av gas går framför allt till Turkiet men även till Georgien. Exportavtalen gör att Azerbajdzjan periodvis kan få brist på gas för den inhemska konsumtionen och därför måste överväga viss import från Ryssland, Iran eller Turkmenistan.

På senare år har Azerbajdzjan seglat upp som ett av de länder som kan få framtidsinkomster genom utbyggda transportleder för varor mellan Kina och Europa. De flesta planer på transittrafik av den arten är knutna till Kinas "nya sidenvägar". När transporter går via Centralasien och Kaspiska havet kan ryskt område undvikas. Eftersom värdefulla eller känsliga varor, till exempel elektronik, kan ta skada av transporter till havs är de ekonomiska motiven bakom transittrafiken starka. En satsning på järnväg mot Georgien och Turkiet (delvis nybyggd, delvis moderniserad äldre bana) har till stor del finansierats av den statliga azeriska oljefonden.

Konflikten med Armenien om enklaven Nagorno-Karabach har skapat hinder för trafik och samfärdsel västerut. Det går järnväg mellan Baku och Moskva samt mellan Baku, Georgiens huvudstad Tbilisi och Kars i nordöstra Turkiet. Järnvägen från Baku genom Armenien till Nachitjevan har däremot varit avstängd sedan kriget i början av 1990-talet.

Baku med Kaspiska havets bästa naturliga hamn har urgamla traditioner som hamnstad, men har inte kunnat bli någon stor internationell hamn eftersom Kaspiska havet saknar förbindelse med andra hav.

Ett annat problem är avsaknaden av strukturella och administrativa reformer, bland annat av skattesystemet. Privatiseringen av stora statliga företag har gått trögt, trots att utförsäljningen av små och medelstora företag i det närmaste var genomförd vid millennieskiftet.

Bristen på demokrati och insyn i myndigheternas förehavanden gör det svårt att bedöma effekterna av olika åtgärder. Korruption är ett gammalt problem som genomsyrar hela samhället. I spåren av de ekonomiska omställningarna har brottsligheten ökat liksom arbetslösheten.

Det är osäkert hur länge Azerbajdzjans oljetillgångar kommer att räcka. 1999 bildade regeringen en oljefond, med stöd av IMF och Världsbanken. Syftet med fonden är att skydda den inhemska valutan genom att hålla intäkter från oljeexporten i utländsk valuta utanför den inhemska ekonomin. Samtidigt ska fonden fungera som en framtida buffert och användas för investeringar inom infrastruktur och sociala områden.

Antalet utländska turister har ökat flera år i rad, enligt statlig statistik. 2018 tog landet emot drygt 2,8 miljoner besökare från andra länder. De flesta utländska turister kommer från Ryssland, Turkiet och Georgien. De som ökar mest är resenärerna från stater vid Persiska viken, inte minst Saudiarabien. Under coronapandemin sjönk antalet turister kraftigt men var 2024 nästan uppe i samma nivåer som före pandemin.

Om våra källor

Azerbajdzjan – Naturtillgångar, energi och miljö

Azerbajdzjan är rikt på naturtillgångar, främst olja och gas och exporterar en stor de av sin energi till Europa. Utvecklingen av förnybara energikällor ligger ännu i sin linda. Klimatförändringarna väntas höja temperaturen i landet mer än det globala genomsnittet. Samtidigt bedöms Azerbajdzjans förmåga att möta klimatförändringarna ha förbättrats på senare år.

Azerbajdzjan anses ha varit det första oljeproducerande landet i modern tid. Oljan lade grunden för familjen Nobels förmögenhet, eftersom Alfred Nobel och hans bröder var med och byggde upp oljeindustrin i Baku från 1870-talet. I början av 1900-talet kom hälften av världens olja från Azerbajdzjan. Idag svarar utvinningen av olja, gas och andra mineraler svarar för omkring 45 procent av BNP och exporten av gas och olja står för över 90 procent av exporten. I landet utvinns också bland annat guld, silver, koppar, järn och andra mineraler.

Utvinningen av olja sker främst på fälten Azeri-Chigar-Guneshli (ACG) cirka tolv mil utanför kusten i Kaspiska havet. Där beräknas 70 procent av landets oljereserver finnas. Verksamheten som varit igång sedan slutet av 1990-talet sköts av ett internationellt konsortium under ledning av det brittiska oljebolaget BP och där Azerbajdzjans statliga oljebolag SOCAR ingår. 

Utvinningen av naturgas ökar. Det enorma gasfältet Şhah Deniz (Havets kung) under Kaspiska havet, sydöst om Baku, har listats som världens åttonde i storlek. Produktionen där inleddes 2006 och gjorde Azerbajdzjan till stor gasproducent internationellt. Det andra stora gasfältet Abşeron ligger ytterligare några mil ut till havs. Produktionen där startade sommaren 2023 och kommer främst att användas för att möta den ökande inhemska efterfrågan.

Merparten av gasen och oljan exporteras sedan länge till länder i Europa, och behovet i Europa har ökat på grund av Rysslands krig mot Ukraina som fått väst att sträva efter att ersätta rysk olja och gas med energi från andra källor. 2022 kom EU och Azerbajdzjan överens om att gasexporten från Azerbajdzjan skulle fördubblas fram till 2027.   

Redan före Rysslands angrepp på Ukraina 2022 var det angeläget för parterna att undvika transport över ryskt territorium. En ursprungliga ledning som transporterade olja från Baku norrut och västerut över ryskt område till Novorossijsk vid Svarta havet är nu övergiven. Merparten av den azeriska oljan går i stället i ledningar från Baku västerut genom Georgien till hamnstaden Ceyhan i Turkiet. För gasexporten används den så kallade Södra gaskorridoren, en ledning som transporterar gas från Şhah Deniz genom Azerbajdzjan, Georgien, Turkiet, Grekland, Albanien och under Adriatiska havet till Italien. Därifrån kan gas distribueras till övriga Europa.

I framtiden är det också tänkt att Azerbajdzjan ska förse EU-länder med el via en lång undervattenskabel genom Svarta havet. Kabeln ska gå via Georgien, Rumänien och Ungern. Planen är förbindelsen ska kunna leverera el till nät i EU-länder 2029.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Olja och gas dominerar även den inhemska energiförsörjningen. Olja står för knappt en tredjedel och gasen för närmare två tredjedelar. Mindre än en procent kommer från vattenkraft och ännu mindre från andra förnybara energikällor som biobränsle och avfall.

Naturgasen har en ännu viktigare roll i elproduktionen, som är den av den totala energiförsörjningen. Över 90 procent av landets elektricitet kommer från värmekraftverk drivna med gas, ett par procent från olja och resten från förnybara energikällor, framför allt vattenkraft.

Azerbajdzjan saknar kärnkraft.

Utvecklingen av alternativa energikällor som sol och vind har inte kommit långt, men det finns en särskild myndighet med ansvar för utbyggnad av förnybar energi. Förutom vattenkraften hoppas man på anläggningar för solenergi och vindkraft, framför allt vid Kaspiska havets kust. Det finns också förutsättningar att odla biomassa.

KLIMAT OCH MILJÖ

När det gäller utsläpp av växthusgaser placerar sig Azerbajdzjan strax över mitten av alla länder , se lista här. Under omställningen från planekonomi till marknadsekonomin efter självständigheten 1991 (se Modern historia) halverades utsläppen på fem år men sedan mitten av 1990-talet har de stigit stadigt, se diagram här.    

Azerbajdzjan hamnar i mittenskiktet även i fråga om utsläpp per person, både globalt och regionalt. Jämfört med grannländerna Armenien och Georgien släpper Azerbajdzjan ut betydligt mer per person. Azerbajdzjan och Turkiet ligger på ungefär samma nivå och långt under grannlandet Iran, se topplista här.

Azerbajdzjan har i enlighet med Parisavtalet lämnat in en uppdaterad klimatplan (NDC) men inte någon långsiktig strategi (LTS). Landet har inte heller angett något år som mål för att ha nått nettonollutsläpp. Enligt den nationella klimatplanen ska Azerbajdzjan försöka minska sina utsläpp med 40 procent till 2050 jämfört med 1990, förutsatt att landet får internationellt stöd.

Klimatutmaningar

Temperaturen i Azerbajdzjan väntas stiga mer än det globala genomsnittet, Enligt vissa beräkningar kommer temperaturen runt 2090 ha ökat med närmare 5 grader i snitt och med uppemot 6 grader under somrarna. Den totala nederbörden väntas minska men tillfälliga skyfall kommer att bli vanligare. Perioder av torka blir mer frekventa och längre.  

Ökad värme kommer att påverka jordbruket negativt. Redan idag begränsas tillgången till odlingsbar mark av jordförstöring av olika slag. Uppvärmningen väntas leda till försaltning av fler jordar. Höga temperaturer och återkommande torka leder till ökad avdunstning vilket ökar halten av salt i markerna. Ökad bevattning blir nödvändig vilket i sin tur sätter press på landets grundvattenreserver.

Ett varmare klimat utgör också en risk för människor hälsa, till exempel skapar det förutsättningar för en återkomst av malaria som tidigare funnits drabbat tusentals azerbajdzjaner men som i stort sett varit undanträngd på senare år.

Enligt klimatanpassningsindexet ND-Gain skedde en påtaglig förbättring av Azerbajdzjans förutsättningar att möta klimatförändringar från 2011 till 2021. Landet räknas nu till den grupp länder som anses ha god beredskap och låg sårbarhet, även om Azerbajdzjan hör till det lägre skiktet i den gruppen (se översikt här). På den globala rankningslistan har Azerbajdzjan klättrat uppåt under den senaste tioårsperioden. Landet intar nu plats 77 på en lista över 187 bedömda länder men ligger betydligt sämre till än grannländerna Armenien, Georgien och Turkiet (se lista här).  

Övriga miljöproblem

Den rikliga användningen av gödnings- och bekämpningsmedel på sovjettiden ledde till svåra miljöskador inom jordbruket. Sedan dess har situationen förbättrats och det finns nu en större medvetenhet om farorna.

Utsläpp från oljeindustrin har orsakat nedsmutsning längs landets kuster, i synnerhet kring Abşeronhalvön med städerna Baku och Sumqayıt. I trakten av Baku har det statliga oljebolaget Socar gjort ansträngningar för att rensa upp oljespill.

Kaspiska havet är världens största insjö. Längs stränderna var sälar förr en vanlig syn. Nu återstår uppskattningsvis en tiondel av det bestånd som fanns för omkring 100 år sedan. Arten betraktas som utrotningshotad till följd av jakt och industriutsläpp, inte minst från oljeutvinningen. FN:s miljöprogram Unep har varnat för stora mängder orenat avloppsvatten, men också radioaktiva ämnen från kärnkraftverk. Mycket av nedsmutsningen når sjön från floden Volga i Ryssland, som rinner ut i Kaspiska havet. Också bestånden av den värdefulla stören, som fiskas för kaviar, har minskat dramatiskt.

Det mesta av de azeriska hushållens avloppsvatten går orenat ut i floder och hav. Ett visst inslag av olja i vattnet tillhör dock Kaspiska havets naturliga miljö på grund av läckage från oljeskikt under havsbottnen. 

Om våra källor

Azerbajdzjan – Jordbruk och industri

Jordbrukets andel av bruttonationalprodukten (BNP) har rasat sedan självständigheten men jordbruket sysselsätter fortfarande mer än en tredjedel av den förvärvsarbetande befolkningen. Industrisektorn domineras av oljebranschen.

Andelen azerbajdzjanerna verksamma inom jordbruket uppgick till 35 procent 2023, enligt uppgifter från ILO. Med tanke på att bara några få procent av BNP kommer från lantbruket är det en hög andel.

Jordbruksproduktionen har vuxit på senare år, till stor del beroende på att efterfrågan från den ryska marknaden ökat. På azeriernas gamla utlandsmarknader, i tidigare sovjetstater, har landets jordbruksprodukter gott rykte.

Boskapsuppfödning och köttproduktion är viktigast. Nära en fjärde­del av landytan nyttjas som betesmark. Stora fårhjordar ger ull som används i landets traditionsrika tillverkning av mattor. Efter andra Karabach-kriget 2020, då azerierna återerövrade mark som hållits av armenier, rapporterades en del satsningar inom lantbruket, bland andra israelisk investering i en buffelfarm.

Det odlas spannmål, potatis, vattenmeloner, äpplen, tomater och andra grönsaker. Viktiga grödor är också vindruvor, tobak och citrusfrukter. Även silke framställs. Nästan en femtedel av landytan är uppodlad och konstbevattning är vanlig. 

Jordbruket hämmas av föråldrade metoder och dåliga maskiner. Många bönder saknar ännu kunskaper i kommersiell drift och marknaden hämmas av att den domineras av några få större företag med kopplingar till centralregeringen. Regeringen försöker stödja jordbruket genom bevattningsprojekt och återvinning av obrukad mark. En kommission fick 2020 i uppdrag att se över vattenresurserna och hur de används i jordbruket. Regimen har goda kontakter med Israel, som har avancerad kunskap på vattenområdet, och där har samarbete ställts i utsikt.

Kaspiska havet och området däromkring är känt för störfiske och produktion av kaviar. De tre arter av fisken stör som oftast används är allvarligt utrotningshotade och under 2000-talet har fångsterna reglerats genom internationella avtal. Utbrett tjuvfiske, inte minst i Azerbajdzjan, leder ändå till att beståndet av stör stadigt minskar.

Industri

En stor del av tillverkningsindustrin har varit oljerelaterad, såsom fabriker som gör utrustning till oljeindustrin liksom petrokemisk industri och verkstadsindustri.

Sanqaçal söder om Baku är en jättelik olje- och gasterminal, varifrån fyra olje- och gasledningar går till Svarta havet, Turkiet och Medelhavet. Anläggningarna i Sanqaçal har de senaste åren byggts ut med bland annat nytt raffinaderi, med BP som operatör.

Det statliga oljebolaget Socar (The State Oil Company of the Azerbaijan Republic) ingår i ett internationellt konsortium AIOC (Azerbaijan International Operating Company) som 1994 slöt avtal om oljeutvinning fram till 2024. Överenskommelsen har förlängts och gäller nu fram till 2050.

Den äldre petrokemiska industrin är förlagd till huvudstaden Baku. Kemisk industri finns också norr om Baku, i Sumqayıt som varit den mest industrialiserade staden. Sumqayıt är svårt drabbat av den miljöförstöring som följde i spåren på sovjettidens tunga industri.

Byggindustrin har fått stor draghjälp av expansionen inom olje- och gassektorn, inte minst med nya olje- och gasledningar. På 2000-talet har också Baku haft en byggboom, mest av statliga byggprojekt. Fram till 2014 växte byggsektorn rejält och bidrog då med cirka en sjundedel av BNP. Därefter har byggnationen minskat. Även om viss återhämtning gjorts på 2020-talet har sektorn inte kommit upp i samma volymer som under byggboomen.

Tillverkningsindustrin framställer bland annat plaster, livsmedel, textilier, lädervaror, mattor och möbler. De flesta branscher har haft ganska stark utveckling de senaste åren.

Textilindustrin har däremot mött svår konkurrens från billig import från Turkiet och Iran. Det har även gällt fabriker som framställer hushållselektronik.

Industrisektorn står med byggbranschen inkluderad för närmare hälften av BNP, men tillverkningsindustrin har hittills haft svårt att nå ut på en internationell marknad. Efter andra Karabach-kriget 2020 kom löften från den turkiske presidenten om att militära drönare av turkisk modell ska börja tillverkas i Azerbajdzjan.

Om våra källor