Bosnien och Hercegovina – Äldre historia

Dagens Bosnien och Hercegovina ingick i 400 år i Osmanska riket men hamnade 1878 under Österrike-Ungern. Vid första världskrigets slut 1918 blev det en del av ett nytt kungarike som småningom fick namnet Jugoslavien. Under andra världskriget invaderade de tyskallierade axelmakterna och Bosnien drabbades av hårda inbördesstrider. Därefter blev Bosnien en av sex delrepubliker i det socialistiska Jugoslavien, som till stor del var ledaren Titos konstruktion. Efter hans död 1980 fick nationalismen ny luft.

Dagens Bosnien erövrades av romarna under århundradena före vår tideräknings början. De folkgrupper som då bodde där var förmodligen illyrer, en grupp indoeuropeiska stammar som sedan länge fanns på västra Balkan. Romarna bildade provinsen Illyricum. Efter romarrikets delning år 395 hamnade provinsen småningom under Östrom, eller Bysantinska riket.

Med början på 500-talet invandrade slaviska folk från nordöst. De följande århundradena växlade överhögheten över området mellan bysantinska, serbiska och ungerska furstar.

Osmanska riket

På 1300-talet blev Bosnien ett självständigt kungarike men det försvagades snabbt av inre strider och turkiska (osmanska) angrepp. Osmanerna intog landet 1463. Hercegovina var 1448–1483 ett självständigt hertigdöme (namnet kommer från det tyska ordet för hertig) men kuvades till sist också av turkarna. Dessa försökte inte aktivt värva invånarna till islam utan var framför allt intresserade av dem som skattebetalare och soldater. Största delen av den bosniska adeln valde ändå att gå över till islam för att få behålla sina gods och rättigheter. En del av bondebefolkningen följde exemplet. Vid början av 1600-talet var en majoritet av befolkningen muslimsk.

Osmanska riket försvagades under 1800-talet och efter det rysk-turkiska kriget 1877–1878 sammankallade de europeiska stormakterna en kongress i Berlin för att dra upp nya gränser på Balkan. Kongressen beslutade att Bosnien och Hercegovina skulle förvaltas av den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern ”för den turkiske sultanens räkning”.

År 1908 tog dubbelmonarkin över helt och 1910 fick Bosnien och Hercegovina en författning som gjorde de två delarna till ett enhetligt förvaltningsområde med en provinsregering i Sarajevo. Men Österrike-Ungerns annektering av Bosnien sågs med oblida ögon av serber som ville skapa ett sydslaviskt rike. Den 28 juni 1914 sköts den österrikiske-ungerske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie till döds under ett besök i Sarajevo av Gavrilo Princip, en ung serbnationalist. Skotten i Sarajevo ledde till att Österrike-Ungern en månad senare förklarade krig mot Serbien, vilket i sin tur utlöste första världskriget.

Jugoslavien bildas

Under kriget förhandlade den serbiska exilregeringen med kroater och slovener om att gå samman i en gemensam stat. När den habsburgska monarkin hade kollapsat utropades i december 1918 Serbers, kroaters och sloveners kungarike under det serbiska kungahuset Karađorđević (Karadjordjevic). Därmed var grunden lagd till den sydslaviska stat som 1929 döptes om till Kungariket Jugoslavien (jugo betyder syd).

Landets sammanhållning hotades av interna motsättningar, främst mellan serber och de kroater som inte ville styras från Belgrad. År 1934 mördades den serbiske kungen Aleksandar av kroatiska extremnationalister när han var på statsbesök i Frankrike. Det största hotet mot landet visade sig dock komma utifrån: 1939 utbröt andra världskriget och två år senare invaderades Jugoslavien av axelmakterna och deras anhängare (Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien). Landet styckades upp och nästan hela Bosnien hamnade under den så kallade Oberoende staten Kroatien som med tyskt stöd styrdes av fascistorganisationen Ustaša (Ustasja) och dess ledare Ante Pavelić. Ustaša ägnade sig bland annat åt förföljelse av judar, romer, politiska motståndare och den serbiska minoriteten som med tvång skulle omvändas från ortodox kristendom till katolicism.

Interna strider

Två rivaliserande motståndsgrupper i Jugoslavien stred mot ockupanterna och mot Ustaša-regeringen: dels de kungatrogna och serbnationalistiska četnici (tjetniker), dels de så kallade partisanerna under det jugoslaviska Kommunistpartiets ledare Josip Broz, alias Tito. De två motståndsrörelserna försökte först samarbeta men började snart bekämpa varandra. Tito ville skapa ett socialistiskt Jugoslavien efter kriget medan četnici ville återupprätta kungamakten. De inbördes konflikterna utvecklades till ett regelrätt inbördeskrig och de värsta striderna kom att stå just i Bosnien.

Partisanerna var mest framgångsrika och hade stöd av de allierade (Storbritannien, Frankrike, USA och Sovjetunionen). Partisanerna intog Belgrad i september 1944 och bildade vid krigsslutet regering med Tito som premiärminister. En tiondel av Jugoslaviens befolkning hade då mist livet. Fler offer hade skördats i de interna striderna än i kampen mot ockupationsmakterna.

Tito var till en början inspirerad av Sovjetunionens ledare Josef Stalin och Kommunistpartiet var den enda tillåtna politiska kraften i socialistrepubliken Jugoslavien. All opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Ganska snart valde dock Tito att gå sin egen väg, vilket ledde till att Stalin bröt med honom och Jugoslavien 1948. Därefter kom Tito, som nu sökte stöd i väst, och det jugoslaviska Kommunistpartiet att förespråka en delvis egen form av socialistisk marknadsekonomi. Den baserades på arbetarkollektivens, snarare än statens, ägande och förvaltande av produktionsmedlen. Titos Jugoslavien kom även att föra en relativt självständig utrikespolitisk linje och var en framträdande aktör bland de alliansfria länderna.

Jämfört med andra stater i Östeuropa uppnådde Jugoslavien en hög levnadsstandard med god tillgång till konsumtionsvaror och omfattande handel med Västeuropa. Den ekonomiska standarden var dock ojämnt fördelad mellan de relativt välmående norra delarna av Jugoslavien och fattigare områden som centrala Bosnien, den serbiska provinsen Kosovo och delrepubliken Makedonien.

Efter den stora internationella oljekrisen i början av 1970-talet fick Jugoslavien ekonomiska problem och oftare än förut valde nu partiledningen att fylla på statskassan med lånade medel. De ekonomiska påfrestningarna spädde på det politiska sönderfall som långsamt skedde. Landets delrepubliker fick vid samma tid allt större kontroll över sin egen ekonomi, vilket fick till följd att mer välmående republiker, som Kroatien och Slovenien, luftade sitt missnöje över att behöva bidra till de fattigare sydligare delarna av Jugoslavien. Centralmakten i Belgrad blev alltmer en plats för kamp mellan delrepublikerna.

Jugoslavien faller sönder

Efter Titos död 1980 började statsbildningen Jugoslavien att krackelera. De nationella motsättningarna som hållits i schack av Tito – genom en kombination av förtryck och relativt självstyre för republikerna – kom upp till ytan. Motsättningarna underblåstes av politiska ledare som Slobodan Milošević i Serbien och Franjo Tuđman (Tudjman) i Kroatien. Splittringen av Jugoslavien accelererade i slutet av 1980-talet och de nationalistiska tongångarna orsakade stor oro i det etniskt blandade Bosnien, inte minst bland bosniska muslimer (eller bosniaker, se Befolkning och språk) som inte hade någon naturlig ”hemvist” utanför delrepubliken. När det första flerpartivalet hölls i Bosnien 1990 röstade de flesta på nybildade nationalistpartier som i första hand företrädde den egna folkgruppens intressen.

Om våra källor