Bosnien och Hercegovina – Modern historia

Förbundsrepubliken Jugoslavien började falla sönder på 1980-talet och 1992 röstade bosniaker och bosnienkroater för självständighet för Bosnien. Men bosnienserberna ville inte lämna Jugoslavien och det blodigaste kriget i Europa sedan andra världskriget var ett faktum. När det upphörde 1995 blev Bosnien blev en internationellt övervakad nation i två delar. De etniska motsättningarna har fortsatt att prägla landet.

Efter det att Slovenien och Kroatien lämnat Jugoslavien sommaren 1991 ökade motsättningarna inom Bosnien (se även Äldre historia). I månadsskiftet februari–mars 1992 hölls en folkomröstning om självständighet. En överväldigande majoritet av bosniaker och kroater röstade för självständighet. Serberna, som ville fortsätta att tillhöra det nu Serbiendominerade ”rest-Jugoslavien”, bojkottade huvudsakligen omröstningen, och oroligheter rapporterades från serbdominerade områden. Den 6–7 april erkändes Bosnien som självständig stat av USA och dåvarande EG (i dag EU). Men dessförinnan hade bosnienserberna utropat en egen republik, och kriget var ett faktum.

Striderna rasade till att börja med mellan serbiska friskaror och styrkor bestående av bosniaker och kroater. De senare slogs formellt för den nya, multietniska staten Bosnien, även om bosniakerna dominerade både i de statliga institutionerna och i armén. Från Belgrad utgick order om att den federala jugoslaviska armén skulle dra sig tillbaka från Bosnien, men majoriteten av soldaterna var bosniska serber som stannade kvar med sin utrustning. Bosnienserberna försörjdes också med vapen ur federala förråd. Till en början hade serberna stora framgångar i striderna. På sex veckor lyckades de vinna kontroll över två tredjedelar av Bosniens territorium. Tiotusentals människor, främst bosniaker, drevs på flykt. Andra sattes i hastigt upprättade koncentrationsläger som Omarska och Keraterm. Huvudstaden Sarajevo hamnade under serbisk belägring som skulle bestå kriget igenom, med återkommande artilleribeskjutning från bergen runt om staden.

Uttrycket ”etnisk rensning” myntades i och med kriget i Bosnien, då många stridshandlingar medvetet hade som syfte att attackera civila och driva bort dem som tillhörde ”fel” folkgrupp. Etnisk rensning förknippas främst med serbernas krigföring, men även kroater och bosniaker begick illdåd.

Utvidgade strider

Bosniens kroater som inledningsvis samarbetade med bosniakerna mot serberna utropade i juli 1992 en självstyrande stat, Kroatiska Republiken Herceg-Bosna. Under hösten 1992 blossade blodiga strider upp också mellan bosniaker och kroater.

Medan serberna fick stöd från Serbien och kroaterna från Kroatien fick bosniakerna klara sig utan mäktiga grannar. De fick dock viss ekonomisk hjälp och mindre truppförstärkningar från muslimska stater.

Kriget kom att pågå i drygt tre och ett halvt år. Det krävde minst 100 000 människors liv och drev hälften av landets invånare på flykt. Det internationella samfundets försök att stoppa kriget var länge fruktlösa. Redan vid krigsutbrottet fanns en FN-styrka i Sarajevo för att övervaka eldupphör i kriget i Kroatien. Denna styrka fick vid mitten av 1990-talet bland annat ansvar för att försvara sex områden som FN förklarade som ”säkra områden”. Till dessa hörde staden Srebrenica i östra Bosnien, men FN lyckades inte förhindra att serberna intog Srebrenica i juli 1995 och att cirka 8 000 civila bosniakiska pojkar och män därefter mördades. Massakern utgjorde det första folkmordet i Europa sedan andra världskriget.

Under kriget skedde enormt många sexuella övergrepp. Minst 20 000 kvinnor och flickor, men också män, utsattes för sexuellt våld under Bosnienkriget. Våldtäkterna begicks framför allt av serbiska styrkor, som hade regelrätta läger med sexslavar, mot bosniakiska offer. Men även kroater och serber drabbades. FN:s krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien blev sedermera först med att döma systematiska våldtäkter som brott mot mänskligheten.

Förhandlingar och medlingsinsatser för att försöka uppnå fred pågick under hela kriget. USA lyckades 1994 övertala bosniaker och kroater att skapa Federationen Bosnien och Hercegovina. Vändpunkten i kriget kom dock först 1995. Serbernas positioner vacklade efter omfattande kroatiska offensiver, och Natos upptrappade flyganfall mot serbiska ställningar efter Srebrenicamassakern. Därefter mer eller mindre tvingade USA fram ett fredsavtal rörande Bosnien, efter förhandlingar som även Serbiens och Kroatiens presidenter deltog i. Uppgörelsen fick namn efter staden Dayton i USA, som ligger nära den flygbas i Ohio där förhandlingarna fördes.

Daytonfreden

I och med Daytonavtalet upphörde kriget och landet stod inför en lång uppbyggnadsprocess. Avtalet cementerade den faktiska uppdelning av landet som skett, i två ungefär lika stora delar: Federationen Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska. Det innebar också att de politiska institutionerna byggde på en uppdelning mellan de tre dominerande folkgrupperna. Avtalet stadgade att det internationella samfundet skulle utse en särskild så kallad hög representant med uppgift att övervaka fredsprocessen (se vidare Inrikespolitik och författning). En Natoledd fredsbevarande styrka på 60 000 man placerades ut i landet. Den bantades och omvandlades efter hand (se Utrikespolitik och försvar).

Ansvaret för landets politik och ekonomi skulle successivt överföras från det internationella samfundet till nya bosniska institutioner. Men det gick trögt. Misstron mellan de tidigare stridande parterna var enorm, och politikerna hade svårt att enas om viktiga reformer. Därför fick ansvaret för att skapa ett fungerande samhälle till stor del bäras av den höga representanten.

Nationalistpartier vann stort i de första valen efter freden. I parlamentsvalet 2000 segrade däremot en partiallians ledd av det multietniska och reforminriktade socialdemokratiska SDP. Stödet fanns övervägande i Federationen, i Republika Srpska fortsatte nationalistpartier att dominera. En nationell koalitionsregering bildades men lamslogs snart av intern splittring.

Samtidigt skedde långsamt en normalisering av samhället. Successivt kunde allt fler flyktingar återvända till sina hem. I slutet av 1990-talet anordnades fem stora givarkonferenser vilket resulterade i miljardbistånd. Från 2001 inrättades en del rikstäckande organ: först en gemensam gränsförvaltning och småningom ett försvarsdepartement, en högsta domstol, ett åklagarämbete och tullförvaltning.

Fortsatta motsättningar

Åtalade krigsförbrytare tvingades lämna sina offentliga poster. En del av dem dömdes till långa fängelsestraff av FN:s krigsförbrytartribunal i Haag och småningom också av Bosniens egen krigsförbrytardomstol (se Demokrati och rättigheter).

Politiken fortsatte emellertid att präglas av nationalistiska motsättningar. Det gällde mellan landets två entiteter, men också inom framför allt Federationen. Våren 2001 förklarade företrädare för det kroatnationalistiska HDZ att de områden som partiet styrde skulle utgöra en självstyrande politisk enhet, i direkt strid med Daytonavtalet. Den höga representanten avskedade då HDZ-ledaren Ante Jelavić från posten i landets trehövdade presidentråd.

I valet 2002 vann nationalistiska partier åter mark. En ny koalitionsregering bildades, men motsättningar mellan partierna gjorde regeringsarbetet ineffektivt och samarbetet hotade flera gånger att bryta samman.

Staden Mostar utgjorde länge en stridsfråga. Efter kriget delades staden i en bosniakisk och en kroatisk del, med separata förvaltningar och återkommande oroligheter. Först 2004 återförenades staden, på en direkt order av den höga representanten.

En dragkamp pågick under flera år gällande författningen och centralregeringens makt. Visionerna om landets framtid var uppenbart mycket motstridiga. Bosniakiska ledare ville skapa en enhetsstat och centralisera makten till Sarajevo. Bosnienkroaterna föreslog att landet skulle delas ytterligare, i fyra enheter: tre etniskt definierade samt Sarajevo. Bosnienserberna ville ha stärkt självstyre för Republika Srpska, eller helt lämna Bosnien.

Efter valet 2006 bildade de sju största partierna, mer eller mindre nationalistiska, regering på nationsnivå.

Efter följande val, 2010, krävdes 15 månaders samtal, påtryckningar från omvärlden och en allt djupare ekonomisk kris innan sex partier till slut kom överens om en regeringsbildning. Men oenighet mellan koalitionspartierna, främst det bosniakisknationalistiska SDA och det serbnationalistiska SDS, gjorde att regeringen måste ombildas inom mindre än ett år. Krisen spillde också över till regeringen i Federationen, som tvingades be den höga representanten om hjälp att lösa problemen.

I Republika Srpska fortsatte den tidigare premiärministern Milorad Dodik, som 2010 valts till president, på en tidigare inslagen väg när han öppet utmanade det bosniska statsbygget. Dodik tog initiativ till en folkomröstning i Republika Srpska om att lämna bland annat gemensamma rättsinstanser. Krisen sågs som den dittills värsta efter kriget, och efter påtryckningar från den höge representanten och EU drog Dodik tillbaka förslaget.

Folkliga protester

Under 2014 tog sig folkligt missnöje uttryck i protester som blev de mest omfattande sedan kriget. Protesterna gällde uteblivna löner och pensioner, och planerade utförsäljningar av statliga företag, och hade inte några etniska undertoner. De spreds snart och kom att rikta sig mot det usla ekonomiska läget, den höga arbetslösheten och de politiska låsningarna. Regeringsbyggnader stacks i brand i Tuzla, Sarajevo och Mostar.

Oroligheterna övergick så småningom i en fredlig proteströrelse. I flera städer bildades så kallade medborgarplenum, där alla som ville kunde diskutera och komma med förslag på förändringar och förbättringar och på hur man skulle kunna sätta press på politikerna att vidta sådana. Många hoppades på en "bosnisk vår". Men proteströrelsen, som främst varit aktiv i Federationen, ledde inte till några stora förändringar.

Politikerna visade sig också handfallna då landet på våren 2014 drabbades av de mest omfattande översvämningarna på ett sekel. Över 40 människor omkom och tiotusentals fick evakueras sedan floder som Sava svämmat över alla bräddar på grund av häftiga regn. Trots nödhjälp från omvärlden hade återuppbyggnadsarbetet svårt att komma i gång och den redan skrala ekonomin påverkades av katastrofen.

Serbisk bojkott

Också efter valet 2014 blev regeringsbildningen en komplicerad historia. Det dröjde fem månader innan en koalition bestående av fem partier kunde tillträda. Det största serbiska partiet SNSD bojkottade dock det nationella parlamentet, och kallade den nya regeringen ”illegal”. SNSD fortsatte dock att leda regeringskoalitionen i Republika Srpska, där Milorad Dodik valts om som president.

Nationalistretoriken och de etniska spänningarna fortsatte också att öka. Under 2015 rapporterades om hets och uppmaningar till våld i sociala medier. Flera fall av överfall och misshandel förekom, liksom ett par våldsdåd med dödlig utgång av misstänkta islamister.

Milorad Dodik ifrågasatte liksom tidigare den bosniska statens legitimitet. Under 2015 väckte han på nytt tanken på en folkomröstning om det statliga rättsväsendet, som han hävdade var partiskt till serbernas nackdel. Många såg det som en testballong inför en folkomröstning som han utlovat 2017 om att helt bryta ut Republika Srpska ur Bosnien.

Omstridd nationaldag

Dodik backade återigen i frågan, men 2016 drev han i stället igenom en folkomröstning om att göra den 9 januari till en ”nationaldag” i Republika Srpska. Folkomröstningen hölls trots skarpa varningar från den höga representanten och trots att Bosniens författningsdomstol slagit fast att en sådan nationaldag skulle innebära diskriminering mot icke-serber. Datumet är dels en ortodox högtid, dels den dag då bosnienserberna utropade en egen republik 1992. Hela 99,8 procent av de väljare som deltog stödde förslaget.

Den 9 januari 2017 var en helgdag i Republika Srpska och bosnienserberna visade därmed att de inte fäste någon större vikt vid vare sig författningsdomstolens beslut eller omvärldens ståndpunkter. USA införde som ett resultat sanktioner mot Dodik, så han ansågs utgöra ett hot mot fredsavtalet från 1995.

Efter valet 2018 tog det återigen över ett år att bilda regering. Först i december 2019 enades fem partier och bosnienserben Zoran Tegeltija kunde tillträda som premiärminister, efter starka påtryckningar från EU, enskilda EU-länder och USA. I den uppgörelse som nåddes gick Milorad Dodik med på en fortsatt anpassning till Natokrav i utbyte mot att partikamraten Tegeltija blev regeringschef.

Statsbygget fortsatte att knaka i fogarna. I början av 2020 inledde den bosnienserbiska ledningen en bojkott av statliga institutioner, och krävde ändringar i författningsdomstolens sammansättning. Året därpå skärptes bojkotten till att gälla alla centrala organ i landet, i protest mot att den höge representanten utfärdat ett förbud mot att förneka folkmord. Milorad Dodik fortsatte att komma med utspel och sade bland annat att Republika Srpska skulle inrätta en egen armé. Den bosnienserbiska ledningen vägrade också att erkänna den höge representantens legitimitet.

Om våra källor