Danmark – Äldre historia

I dansk jord har arkeologer funnit enstaka spår av människor från mellanistiden för cirka 100 000 år sedan. Efter den senaste istiden cirka 10 000 f Kr började renjägare att dyka upp i området, och då skog några årtusenden senare täckte landet fanns en bofast befolkning bestående av jägare och fiskare.

Omkring 4 000 f Kr började invånarna att bruka jorden. Från 2 000 f Kr kunde de framställa vapen och redskap av importerad brons och från cirka 500 f Kr av järn.

Kanske enades landet under en enda kung redan vid vikingatidens början i slutet av 600-talet e Kr. Då påbörjades bygget av den enorma försvarsanläggningen Danevirke, ett 30 kilometer långt komplex av försvarsvallar som anlades på södra Jylland (nuvarande Schlesvig-Holstein i Tyskland) mellan den starka handelsstaden Hedeby vid fjorden Slien i öst till träskmarkerna i väst (vallarna kom att byggas ut och förstärkas under de följande 500–600 åren, och resterna räknas som Nordens största arkeologiska monument).

I varje fall enades Danmark senast i mitten av 900-talet då kung Harald (Blåtand) enligt egen utsago (som finns inristad på en runsten i Jellinge) vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna. Omkring år 980 anlade han bland annat de fem (möjligen sju) imponerande cirkelformade ”trelleborgarna” på strategiska platser i landet (en vardera i Skåne, på Själland, på Fyn och två på Jylland plus möjligen ytterligare en i Skåne och en i Själland).

Vikingarnas ”Nordsjöimperium”

År 1013 erövrade hans son Sven (Tveskägg) hela England. Då hade danska vikingar i över 100 år styrt delar av östra och mellersta England (det så kallade Danelagen) med huvudstad i York. Svens son Knut (den store) härskade 1018–1035 över ett "Nordsjöimperium" som omfattade Danmark, Norge och England.

Medeltidens många interna fejder, och krig med tyska Hansaförbundet och med Sverige, innebar ständiga växlingar mellan uppgång och nedgång för Danmarks del. En höjdpunkt var när ett nordiskt ärkebiskopssäte 1103 etablerades i Lund i Skåne (danskt till 1658). Under det följande seklet byggdes över 1 000 stenkyrkor runt om i landet. En annan höjdpunkt inträffade under kung Valdemar Sejr i början av 1200-talet. Då erövrades bland annat Estland, landskapslagarna nedtecknades och kungen lät upprätta en ”jordabok” som innehöll en förteckning över all egendom i riket. Ett århundrade senare, 1330–1340, var Danmark nästan upplöst, pantsatt och administrerades av grevar från tyska Holstein.

Kung Valdemar Atterdag, och inte minst hans dotter Margrethe (Margareta), återuppbyggde det splittrade danska riket och stärkte kungamakten gentemot adeln. 1397 lyckades Margrethe genom den så kallade Kalmarunionen samla de tre nordiska kungarikena under sitt styre: Danmark, Norge (med Orkney, Shetland, Färöarna, Island och Grönland) samt Sverige med Finland. Efter några årtionden började vissa grupper i Sverige att ifrågasätta nyttan med unionen och 1523 lämnade Sverige unionssamarbetet. Norge förblev i union med Danmark till 1814. En union mellan Danmark och hertigdömena Slesvig-Holstein varade från 1460 till 1864.

Nederlag mot Sverige

Genom det näst sista stora inbördeskriget i Danmark 1534–1536 genomfördes reformationen, vilket innebar att Danmark antog den protestantiska läran och bröt med påven. Kungen tog kyrkans många gods i beslag och sålde dem vidare till adeln. Därmed ägde adeln merparten av all mark, och bönderna var efter en rad uppror kvästa.

Under 1600-talet försvagades unionen Danmark-Norge väsentligt i förhållande till Sverige och efter krig under åren 1643–1645 och 1658 hade Danmark-Norge förlorat de norska områdena Jämtland, Härjedalen och Bohuslän samt de danska områdena Skåne, Halland och Blekinge – Danmarks rikaste tredjedel – plus öarna Ösel och Gotland som varit i dansk besittning i 300 år. 1659 ockuperades övriga Danmark också av svenska styrkor, men deras noggrant förberedda stormning av Köpenhamn misslyckades. Det Danmark som fanns kvar efter 1658 undgick därmed att dela öde med Skåne, Halland och Blekinge.

Under kriget hade Danmark fått stöd av Nederländerna, som på den tiden var Europas starkaste handels- och sjöfartsmakt och som ville förhindra att ett enda land fick kontroll över infarten till Östersjön. Av samma skäl fick Danmark inte stöd när det under kriget med Sverige 1675–1679 (skånska kriget) och stora nordiska kriget 1700–1720 försökte ta tillbaka de områden som gått förlorade. Lite fick Danmark dock tillbaka genom att invånarna på Bornholm, strax efter förlusten av Skåne, gjorde uppror mot det svenska styret och därefter skänkte ön till den danske kungen, som sedan måste kompensera Sveriges kung med 18 danskägda gods i Skåne (Bornholms vederlag). Vid freden 1720 hade Danmark-Norge och Sverige i realiteten krigat mot varandra i nästan 80 år.

1660 – envälde

Adelsmännen hade fått sina privilegier och sin makt i utbyte mot att de bar huvudansvaret för landets försvar. De dramatiska nederlagen i krigen mot Sverige gav kung Fredrik III anledning att införa envälde 1660. Det skedde efter en statskupp mot adeln, där kungen fick stöd av prästerskapet och borgarna, vilka under kungens ledning hade lyckats försvara Köpenhamn och därmed hela Danmark mot fullständig svensk erövring.

Enväldet gav kungen nästan obegränsad makt, men de kungliga besluten togs i samråd med geheimekonseljen som bestod av ledande ämbetsmän. Under enväldet genomfördes en omfattande utbyggnad av armén och flottan. Samtidigt reformerades förvaltningen för att bli effektivare, och riket fick en enhetlig och i europeiska sammanhang avancerad lagstiftning: Danske Lov år 1683 och Norske Lov år 1687.

Efter 1720 följde en lång period av fred med växande sjöfart, handel och ekonomisk uppgång. 1788 genomfördes omfattande jordbruksreformer, vilka bland annat innebar att bönderna fick sin mark samlad runt den egna gården som oftast fick flyttas ut från byn.

Nederlag mot England – och Tyskland

Under Napoleonkrigen i början av 1800-talet inträffade en ny nationell katastrof. Storbritannien, som låg i krig med Frankrikes kejsare Napoleon, tvingade det neutrala Danmark-Norge över på den franska, förlorande sidan genom att bombardera Köpenhamn 1807 och förstöra flottan, så att den inte skulle falla i Frankrikes händer. Danmarks sjöfart, handel och ekonomi förstördes av kriget och segerherrarna överlät 1814 Norge till Sverige, medan de tidigare norska områdena Island, Grönland och Färöarna förblev danska.

Trots – eller kanske på grund av – nederlaget blev det närmaste halvseklet dynamiskt för Danmarks del. Denna period kallas i dansk konst- och litteraturhistoria för guldåldern (se Kultur) men det var också en guldålder för utbildning och forskning.

Nästa stora omvälvning var också en del av ett större drama. Med den franska februarirevolutionen 1848 svepte liberala och nationalistiska idéer genom Europa. Danska intellektuella, borgare och bönder samarbetade för att få ett slut på enväldet, samtidigt som den tyska majoriteten i Slesvig-Holstein tog till vapen och krävde självständighet.

Den nye, svage kung Fredrik VII motsatte sig inte kraven på demokrati och enväldet avskaffades 1849 lika oblodigt som det hade införts 1660. Landet fick en demokratisk författning när kungen skrev under Grundloven 5 juni 1849. Upproret i Slesvig-Holstein, som blev det sista inbördeskriget i riket, kvästes vid slaget på Isted Hede – det största och ett av de blodigaste i Danmarks historia.

En småstat i Europa

Men segern blev kortvarig. I ett krig 1864 mot Preussen och Österrike förlorade Danmark inte bara det tyska Holstein utan också hela Slesvig där en stor del av befolkningen var dansktalande och danskvänlig. Det danska riket gick därmed miste om runt en tredjedel av sin yta, omkring 40 procent av sin befolkning och en stor del av sitt nationella självförtroende.

I och med nederlaget 1864 hade Danmark på allvar blivit en småstat i Europa. Norska, svenska och finländska frivilliga hade deltagit i kriget på dansk sida, men trots att århundraden av fiendskap med Sverige ersatts av en gryende känsla av skandinavisk gemenskap kunde varken en försvarsallians eller en ny nordisk union etableras. Danmark stod ensamt mot sin nya jättelika granne i söder, och en ny resignation (ofta kallad 1864-syndromet) kom att prägla utrikes- och försvarspolitiken i mer än 100 år.

På hemmaplan tog den danska nationen i med nya krafter under mottot ”Vad som utåt förlorats, ska inåt vinnas”. De stora jylländska hedarna odlades upp eller förvandlades till skogsplanteringar, stora träskområden torrlades och jordbruket utvecklades. Reformerna från 1788 hade öppnat möjligheter som de efterhand bättre utbildade bönderna förstod att utnyttja. De bildade en kooperativ rörelse med bland annat andelsmejerier och andelsslakterier vilka drev på moderniseringen. Kött- och mjölkproduktionen mångfaldigades. Med Näringsfrihetslagen 1857 upphävdes köpstädernas monopol på handel och hantverk, som därefter utvecklades snabbt. Under dessa år fick också industrialismen sitt genombrott i Danmark i takt med att staten byggde ut vägar, järnvägar och hamnar samt moderniserade finanssektorn.

Arbetarrörelsen växer fram – systemskifte

Efter nederlaget mot Preussen och Österrike 1864 förlorade de nationalliberala akademikerna och ämbetsmännen från Köpenhamn makten. Det godsägardominerade högerpartiet Højre kom att styra landet från 1866 till 1901, till en början med stöd av böndernas parti Venstre. Men när Venstre 1872 hade vunnit en majoritet i folketinget (parlamentet) och krävde att få överta makten motsatte sig Højre detta och styrde vidare under ledning av den starkt konservative godsägaren J B S Estrup som stödd av kungen och landstinget (parlamentets överhus) kunde hålla sig kvar vid makten genom att utnyttja en nödparagraf i grundlagen.

Till konflikten mellan stad och land kom också en konflikt mellan de välbärgade och de fattiga. 1871 bildades ett socialistiskt parti, men strejker och arbetardemonstrationer slogs ned med hård hand. Ledarna fängslades och fick senare betalt för att emigrera till Amerika.

Under trycket av den växande arbetarrörelsen närmade sig Højre och Venstre varandra och 1901 släppte Højre regeringsmakten. Venstre bildade regering i överensstämmelse med folketingets majoritet. Därmed etablerades parlamentarismen, det vill säga principen att en regering måste ha parlamentets förtroende för att kunna regera. Det var en politisk vändpunkt i Danmark och kallades redan då för ett systemskifte.

Därefter följde en rad reformer, bland annat infördes 1915 allmän rösträtt för såväl män som kvinnor, och 1924 blev arbetarnas parti Socialdemokraterna invalt i folketinget och kunde för första gången bilda regering. Statsminister blev partiledaren Thorvald Stauning.

Danmark lyckades hålla sig neutralt under första världskriget 1914–1918, och 1920 fick landet tillbaka den norra delen av Slesvig efter en folkomröstning som krigets segerherrar tvingade Tyskland att hålla. Den nya gränsen drogs 4–5 mil norr om vikingarnas Danevirke, i syfte att minoriteterna på bägge sidor skulle bli så små som möjligt, och den har inte ändrats sedan dess.

Nazitysk ockupation

Den globala ekonomiska krisen på 1930-talet drabbade det exportberoende Danmark hårt. Jordbruket fick stora problem och i industrin steg arbetslösheten till 40 procent. Detta gjorde en rad statliga ingrepp i ekonomin nödvändiga, och med genomförandet av ett stort socialpolitiskt reformprogram lades grunden till det danska välfärdssamhället.

Under 1920- och 1930-talen hade koalitionsregeringar mellan socialdemokraterna och det pacifistiska mittenpartiet Radikale venstre kommit att uppfatta militärt försvar mot Tyskland som utsiktslöst, och försvaret hade minskats drastiskt. När Hitlers trupper den 9 april 1940 gick in i Danmark var de danska styrkorna hopplöst underlägsna. Kampen mot angreppet blev därmed mycket kortvarig. Det lilla danska motståndet hade ett visst symbolvärde. Sedan Danmark ockuperats av Tyskland ockuperade Storbritannien i förebyggande syfte Färöarna och Island, och Danmarks ambassadör i Washington ställde på eget ansvar Grönland under amerikanskt beskydd.

En dansk samlingsregering under Thorvald Stauning styrde landet under krigets första år, men från augusti 1943 var landet i praktiken under tysk diktatur. I oktober 1943 beordrade regimen i Berlin att alla danska judar skulle gripas, men en tysk diplomat avslöjade planen och danskarna varnade judarna. Nästan alla landets 8 000 judar gick under jorden. 481 greps, varav 52 dog i koncentrationsläger. Drygt 7 000 smugglades till Sverige.

Samtidigt växte motståndsrörelsen till att omfatta uppskattningsvis 80 000 mer eller mindre aktiva, och den blev bättre organiserad. Danmarks frihetsråd fungerade som ett slags illegal regering, en illegal armé bildades och motståndsgrupper utförde sabotage. En brigad på 5 000 frivilliga flyktingar inrättades i Sverige men sattes aldrig in. Befrielsen kom den 4 maj 1945, utom för Bornholm som Sovjetunionen bombade 7 och 8 maj och ockuperade fram till april 1946.

Om våra källor