Grönland

Grönland hör geografiskt till Nordamerika men utgör politiskt en del av Kungariket Danmark, även om grönlänningarna har långtgående självstyre. Beroendet av Danmark har minskat på senare år men danska finansiella bidrag utgör alltjämt ett väsentligt tillskott till den lokala ekonomin. Räkfiske är den viktigaste näringen.

Grönland är världens största ö med en landyta på 2 166 000 kvadratkilometer, varav cirka 80 procent täcks av inlandsis. Den isfria arealen är lite mindre än Sveriges yta. Öns högsta punkt, Gunnbjörn Fjeld, ligger på Östgrönland och når 3 693 meter över havet. Världens äldsta bergarter, drygt fyra miljarder år gamla, och världens äldsta spår av organiskt liv, 3,8 miljarder år gamla, har hittats i fjordsystemet vid huvudorten Nuuk (Godthåb). Ilulissat-området i Diskobukten runt 50 mil norr om Nuuk har en mycket produktiv glaciär och klassades 2004 som världsnaturarv av FN-organet Unesco.

Inlandsisen kan vara upp till 3 500 meter tjock men är i genomsnitt bara hälften så tjock. Den utgör världens näst största sötvattensreservoar. Inlandsisen består av sammanpressad snö och borrkärnor som tagits ur isen berättar bland annat om klimatförändringar under mer än 200 000 år. Klimatförändringarna gör att stora delar av isen smälter allt fortare vilket kan få stora effekter på havsvattennivåer och temperaturer världen över. För närvarande minskar ismassan årligen med i genomsnitt 250 kubikkilometer, vilket gör att havsvattennivån stiger med 0,7 millimeter.

Klimatet är arktiskt eller subarktiskt med medeltemperaturer som varierar mellan 5 och 10 plusgrader i juli och mellan 8 och 23 minusgrader i februari. Årsnederbörden växlar från drygt 1 000 mm i söder till bara 230 mm i norr. Mildast är det kring fjordarna i sydväst, där det finns slätter som gör det möjligt att bedriva fåruppfödning. Pil och björk har hittills varit de enda trädarter som klarat klimatet men försök görs att plantera in härdiga barrträd.

Östkusten är svårast att nå med båt eftersom den hela året är täckt av drivis som en kall ström för ned från Ishavet. Sydvästkusten hålls isfri större delen av året av en mild ström från söder, medan havsisen lägger sig längs nordvästkusten om vintern.

Det finns inga vägar mellan de grönländska samhällena. Alla transporter är dyra då de måste ske med båt, flyg, helikopter, snöskoter eller hundsläde. Det finns mindre flygplatser i alla städer och helikopterplattor i drygt hälften av bygderna. Civila flygplatser som kan ta emot stora flygplan finns i Kangerlussuaq mitt på västkusten (Grönlands centrala flygplats) och i Narsarsuaq i söder. Den militära flygbasen i Thule (Pituffik) i norr kan också ta emot stora flygplan men där är den civila trafiken starkt begränsad.

Grönland har omkring 56 000 invånare. De flesta av dem är födda i Grönland och ett mindre antal i Danmark. Närmare 20 000 invånare bor i Nuuk. De övriga 16 städerna ligger på västkusten. Det finns även ett 60-tal glest befolkade bygde. Omkring en fjärdedel av alla personer som är födda i Grönland har flyttat till Danmarks kärnland.

Den nuvarande befolkningen härstammar från inuiter (ental: inuk – människa) och kallar sig själva kalaallit och landet Kalaallit Nunaat (Grönländarnas land). Inuiterna har sitt ursprung i nordöstra Sibirien och vandrade in till Grönland västerifrån omkring 2500 år före vår tideräkning. De första invandrarna gav sig dock av igen eller gick under. Förfäderna till dagens grönländare började anlända på 1200-talet.

Grönländarna har kunnat läsa och skriva sitt eget språk i nästan 200 år. Det moderna skolväsendet motsvarar det danska men med grönländska som undervisningsspråk. Danska läses som första och engelska som andra främmande språk. Det finns tre gymnasier, en folkhögskola, yrkesskolor och i Nuuk ett litet universitet. Många grönländare studerar dock i Danmark.

Det finns ett levande konst- och musikliv på ön. I Nuuk finns kulturhuset Katuaq samt bland annat Landsbiblioteket, Landsarkivet och Grönlands Nationalmuseum som fått överta en stor del av Danmarks nationalmuseums grönländska samling.

Historia

Vid slutet av 900-talet hade fjordtrakterna längst i söder och fjordarna innanför det nuvarande Nuuk bebyggts av norska och isländska bönder. Det var härifrån Amerikas fastland upptäcktes omkring år 1000 och undersöktes av flera expeditioner.

När nordbornas koloni var som störst hade den över 3 000 invånare med kyrkor, kloster och från 1124 en biskop. 1261 underställdes kolonin den norske kungen och följde sedan med Norge in i unionen med Danmark 1380. Under 1400-talet försvann nordborna från Grönland. Det är inte klart varför de försvann, men man vet att nordbor och inuiter hade kontakt med varandra.

År 1721 koloniserades Grönland igen av Danmark-Norge. Missionären Hans Egede slog sig ned vid Nuuk och handelsmän följde efter. När Norge skildes från Danmark 1814 efter Napoleonkrigen förblev Grönland danskt.

Under andra världskriget stod Grönland under amerikanskt beskydd och spelade en viktig roll för flygförbindelserna mellan USA och England. 1951 ingicks ett försvarsavtal mellan Danmark och USA. Inom ramen för militäralliansen Nato fick USA rätt att ha baser på Grönland. Särskilt Thulebasen på nordvästkusten fick stor betydelse för det strategiska bombflyget och därefter som den viktigaste radaranläggningen för att varna USA för missilanfall. Thulebasen blev också den viktigaste stationen för kommunikation med spaningssatelliter. När basen byggdes tvingades den lilla lokalbefolkningen på drygt ett 50-tal personer flytta 11 mil norrut där en ny by, Qaanaaq, byggdes. Den har idag vuxit till att omfatta 650 invånare.

Efter kriget var det ohållbart att upprätthålla Grönlands status som dansk koloni. 1953 blev Grönland danskt amt (län) och en snabb samhällsutveckling följde utan att grönländarna riktigt hann anpassa sig. Det fick många negativa sociala och ekonomiska konsekvenser. Den danska regeringen riktade 2022 en offentlig ursäkt till sex inuiter vilka som barn tvingades lära sig danska och dansk kultur i Danmark. Meningen var att de när de skickades tillbaka till Grönland efter att under några år utbildats i Danmark skulle utgöra en ”elit” som danska myndigheter kunde ha kontakt med. Flera av barnen tilläts inte återvända till sina grönländska familjer utan adopterades av danska familjer eller placerades på barnhem även efter de kommit tillbaka till Grönland.

Det stod efterhand klart att grönländarna måste få större inflytande över beslutsfattandet. När Grönland 1973 kom med i dåvarande EG (numera EU) trots att majoriteten av grönländarna röstat nej, tillsattes en dansk-grönländsk kommission som skulle utreda frågan. På grundval av kommissionens förslag antog folketinget en lag om inre självstyre, ”hjemmestyre”, för Grönland. Lagen trädde i kraft 1 maj 1979.

Den danske monarken skulle fortsätta att vara statsöverhuvud och Danmark skulle även framöver sköta utrikes- och försvarspolitik, rättsväsen, myntväsen samt administrationen av naturtillgångar. Alla övriga områden skulle övergå till grönländarna, men med oförändrat ekonomiskt stöd från Danmark.

Efter hand flyttades administrationen av naturtillgångar till Grönland (dock med delad äganderätt) och Grönland byggde gradvis upp ett avgörande inflytande över de delar av Danmarks utrikes- och säkerhetspolitik som rör ön. Hjemmestyret höll en egen folkomröstning 1983 om EG, och 1985 lämnade Grönland EG, den dittills enda region som gjort så. Grönland slöt istället ett avtal om tullfri export till EG som även gick med på att betala för ett begränsat fiske i grönländska vatten.
År 2000 tillsatte hjemmestyret en kommission av grönländska politiker som med hjälp av externa experter skulle utreda på vilka punkter hjemmestyret skulle kunna stärkas. I praktiken eftersträvades en formalisering av hjemmestyrets långtgående utveckling sedan 1979. Kommissionen kom med en rapport 2002, och 2004 tillsattes en ny kommission med danska och grönländska politiker. Uppgiften var att överväga och föreslå hur de grönländska myndigheterna skulle kunna överta ytterligare kompetens inom ramarna av rikets grundlag. Arbetet skulle baseras på principen om överensstämmelse mellan rättigheter och plikter och det skulle ta sikte på en nyordning av det ekonomiska förhållandet mellan Danmark och Grönland. Utgångspunkten var att enbart grönländarna ska avgöra om Grönland någon gång ska bli fullt självständigt. Arbetet utmynnade 2008 i ett förslag till en ny lag om utökat självstyre. Tre fjärdedelar av grönländarna sade i en folkomröstning ja till lagförslaget, som även antogs med stor majoritet i folketinget.

Betydelsen var i någon mån symbolisk eftersom Grönland redan styrde nästan allt. Grönländskan blev officiellt språk och inte som dittills bara "likställt med danskan". Grönlänningarna blev erkända som folk i folkrättslig mening. Det viktigaste konkreta innehållet var att om och när Grönland skulle överta de sista statliga funktionerna som vädertjänst, kartläggning, polis och kustbevakning måste Grönland självt stå för utgifterna. Sist men inte minst fick Grönland äganderätt till alla naturtillgångar i marken. Men om utvinning av dessa resurser leder till ekonomisk vinst för samhället ska den delas med Danmark på så sätt att Danmarks bidrag till Grönland reduceras med motsvarande Danmarks andel. Det betyder att om den årliga vinsten för myndigheternas del uppgår till sju miljarder danska kronor går den obeskuren till Grönland, samtidigt som Danmarks bidrag går ned till noll.

Politik

Grönland tillhör Danmark men har inre självstyre. Grönlands intressen på riksnivå övervakas av två grönländska ledamöter i det danska folketinget samt grönländska rådgivare i både stats- och utrikesdepartementen. Dessutom har Grönland ett kontor i Köpenhamn samt representanter vid den danska ambassaden i Bryssel.
Landsstyret (naalakkersuisut) är Grönlands regering och landstinget (inatsisartut) är Grönlands parlament med 31 medlemmar. Val till landstinget hålls vart fjärde år. Landsstyret tillsätts av majoriteten i landstinget. Grönlands tidigare 18 kommuner slogs från nyåret 2009 ihop till fyra stora kommuner. Två fattiga kommuner på östkusten slogs exempelvis ihop med Nuuk, Paamiut och Ivittut på sydvästkusten till Sermersooq kommun, som nästan är lika stor som Sverige och Storbritannien tillsammans. Ännu större, men ännu mer glesbefolkad, är Qaasuitsup kommun som har en sträckning från söder till norr på drygt 150 mil.

Det socialdemokratiska Siumut (Framåt) har av tradition varit största parti och utgjort stommen i flertalet regeringar sedan 1979.

Tre år efter valet 2002 utlyste den dåvarande regeringschefen Hans Enoksen nyval till i september 2005, vilket motiverades med att Siumut och dess koalitionspartner IA inte kunde komma överens om budgeten. Bakgrunden till oenigheten var dock interna problem i Siumut; en allvarlig tvist pågick bland partimedlemmarna sedan det avslöjats att två socialdemokrater hade använt statliga pengar till fester med alkohol och kvinnor. Efter valet kunde Siumut, som behöll sina 10 mandat, åter bilda regering med IA, men 2007 lämnade IA koalitionen efter oenighet kring ett lagförslag om räkfångsterna. IA ville inte gå med på att mäta räkfångsterna efter värde istället för vikt. Siumut bildade då regering med borgerliga Atassut.

Inför övergången till ökat självstyre utlyste Enoksen nyval till landstinget i juni 2009. Siumut förlorade då makten till IA, som vann en historisk seger och nästan fördubblade sin andel av väljarkåren. IA fick 44 procent av rösterna mot Siumuts 26,5 procent. IA fördubblade sitt mandatantal till 14 av landstingets 31 platser. IA:s seger ansågs bero på att Siumut-regeringen kopplats till korruptionsskandaler och att IA betonar grönländsk självständighet mer än Siumut.

IA strävar i princip efter full självständighet, medan Siumut är delat i frågan. Atassut och Demokraterna vill bevara förbindelsen till Danmark och prioriterar ekonomin. Grönländarna själva vill enligt opinionsmätningar gärna ha självständighet, men inte på bekostnad av sämre levnadsstandard.

IA:s partiledare Kuupik Kleist bildade efter valet en koalition med Demokraterna och Alliansen för oberoende kandidater. Efter formaliseringen av självstyret 2009 (se Historia) hamnade frågan om självständighet tidvis i skuggan av andra pressande problem: fisket och jakten, bygdernas överlevnad, skolans bristande kvalitet, stora sociala problem. Den hetaste debatten gällde hanteringen av de omfattande tillgångarna av uran, järnmalm, olja, gas med flera naturresurser och samarbetet med jättelika internationella företag som gruvbolag och aluminiumkoncernen Alcoa.

IA-regeringen såg råvaruexport som vägen till ekonomisk och därmed någon gång i framtiden politisk självständighet från Danmark. Men Siumuts nya ledare Aleqa Hammond kritiserade IA:s planer på att släppa in kinesiska gruvbolag och tusentals kinesiska arbetare. Däremot ville Siumut upphäva förbudet mot uranbrytning. Hammond varnade samtidigt för växande ekonomiska klyftor mellan Nuuk och glesbygden, och hon krävde mer sociala insatser för arbetslösa och andra utsatta i samhället. Hon ställde också hårdare krav än IA på beskattning av gruvbolagens vinster.

Hammonds budskap gick hem, och valet till landstinget i mars 2013 blev en klar seger för Siumut, som fick 43 procent av rösterna mot 34 procent för IA. Den karismatiska Hammond fick överlägset flest personröster. Tre mindre partier tog sig in i landstinget: liberalkonservativa Atassut, liberala Demokraatit och center-vänsterpartiet Partii Inuit som bland annat vill begränsa bruket av danska språket i Grönland. Siumut fick 14 mandat, IA 11 och de övriga fick 2 mandat vardera.
Siumut förhandlade fram en ny regeringskoalition med Atassut och Partii Inuit. Ny regeringschef blev Siumuts ledare Aleqa Hammond. Siumuts vallöfte om att upphäva förbudet mot uranbrytning röstades igenom av landstinget med knapp majoritet hösten 2013 (se Ekonomi). Därmed visade Grönland ytterligare självständighet gentemot Danmark, som anser att frågan om uranbrytning hör till försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken som beslutas i Köpenhamn.

Självstyrelseregeringen slöt 2013 nya gruvavtal med utländska bolag, och en växande andel av budgetinkomsterna väntades komma från gruvnäringen. Import av arbetskraft i stor skala såg ut att bli nödvändig, och det grönländska samhället stod därmed inför en historisk förändring.

I oktober 2014 lämnade Hammond tillfälligt över premiärministerposten till Kim Kielsen som blev tillförordnad regeringschef. Tjänstledigheten föranleddes av en skandal där Hammond anklagades för slöseri. Nyval utlystes till i november samma år.

I nyvalet blev Siumut åter största parti med 34 procent av rösterna mot 33 procent för IA. Båda fick 11 mandat. Demokraterna fick närmare 12 procent av rösterna, vilket räckte till 4 mandat, medan 6,5 procent (2 mandat) gick till Atassut. 11,5 procent gav det nybildade Partii Naleraq (ungefär Riktmärket) 3 mandat. Partiet bildades så sent som i april 2014 av Hans Enoksen, tidigare Siumutledare och premiärminister. Partii Naleraq vill arbeta för att stärka fiskenäringen och bygderna som det anser försummas av de större partierna. Partii Inuit fick endast 1,6 procent och åkte ur landsstyret. Valdeltagandet var 73 procent.

I december 2014 bildades en regering med Siumut, Demokraterna och Atassut, under ledning av Kim Kielsen (Siumuts ordförande). Knappt två år senare ombildades regeringen på grund av en rad inre motsättningar, bland annat om kostnaderna för uppförandet av en ny parlamentsbyggnad. Den nya regeringen bestod av Siumut och IA, som dock står en bit ifrån varandra i frågan om uranutvinning.

I valet i april 2018 blev det styrande Siumut åter största parti med 9 mandat i landstinget, men det tappade två mandat jämfört med tidigare. Siumut förlorade röster till mittenpartiet Demokraterne som fick 6 mandat, medan IA fick 8 mandat. På grund av meningsskiljaktigheter kring fisket lyckades Siumut och IA inte fortsätta regeringssamarbetet. Istället bildade Siumut en koalition med Partii Naleraq, Atassut och ytterligare ett parti, Nunatta Qitornai. Regeringen blev emellertid inte långvarig, utan samarbetet sprack redan i september samma år. Partii Naleraq valde då att lämna regeringen på grund av oenighet kring finansieringen av en modernisering av Grönlands flygplatser. Premiärminister Kim Kielsen från Siumut hade nått en överenskommelse med danska regeringen om direkt danskt stöd till projektet, något som Partii Naleraq inte kunde tolerera eftersom det gick emot grönländska självständighetssträvanden. Efter tre veckor av politisk kris och förhandlingar kunde till slut en ny koalitionsregering bildas mellan Siumut, Atassut och Nunatta Qitornai, med stöd av Demokraterne i landstinget. I april 2019 lämnade Atassut regeringssamarbetet efter offentlig kritik mot två av dess ministrar och i februari 2021 meddelade Demokraterne att partiet inte längre stödde regeringen. Skälet var enligt partiet de politiska meningsskiljaktigheterna kring gruvprojektetet Kvanefjeld, om utvinning av uran och sällsynta jordartsmetaller, som bland annat kritiserats utifrån miljöskäl. Det fanns därmed ingen annan lösning än att utlysa nyval.

I valet den 6 april 2021 fick IA 37 procent av rösterna och 12 platser i landstinget, medan Siumut halkade efter med 29 procent av rösterna och 10 mandat. Efter valet meddelade Inuit Ataqatigiits ledare Mute Egede att Kvanefjeld inte skulle bli av, trots att ett australiskt gruvföretaget Greenland Minerals fått preliminärt ja till projektet under den förra Siumut-regeringen. Även ett kinesiskt företag har varit involverat i planerna.

IA bildade regering tillsammans med Naleraq, som hade fyra mandat i landstinget efter valet och som även det är emot Kvanefjeldprojektet. Atassut hade dessutom gett löfte om att rösta för regeringens politik i landstinget.

De båda regeringspartierna enades om att lägga särskild vikt vid att sträva efter ökad ekonomisk och social jämlikhet i det grönländska samhället som präglas av stora klyftor. Att utveckla utbildningen och stärka fiskeindustrin var andra prioriterade områden liksom att möta klimatförändringarna.

Redan ett år senare beslöt Naleraq att dra sig ur regeringskoalitionen med IA sedan partierna haft allt svårare att komma överens. I stället nådde IA en överenskommelse om ett regeringssamarbete med Siumut.

Ekonomi

Grönlands bruttonationalprodukt (BNP) per invånare uppgår till två tredjedelar av den danska. Men levnadskostnaderna är högre än i Danmark så den materiella levnadsstandarden är uppskattningsvis närmare hälften av den danska.
Ekonomin domineras av den offentliga sektorn. Danmark ger ett årligt bidrag på nästan 4 miljarder danska kronor till Grönlands ekonomi, vilket motsvarar drygt hälften av de offentliga utgifterna eller 65 000 kronor (drygt 10 000 US dollar) per invånare.

Grönlands viktigaste inkomstkälla är räkfisket. Räkor utgör omkring hälften av exporten. Andra exportprodukter är krabbor, fisk och fiskprodukter, skinn och pälsar samt frimärken. De minskande fångsterna har gjort att allt fler grönländare söker sig till städerna, vilket skapar nya sociala och ekonomiska problem.

I slutet av 2017 enades fiskenationerna kring Arktis om att tills vidare stoppa allt kommersiellt fiske i de arktiska vattnen. I takt med den globala uppvärmningen har fiskbestånden minskat i storlek och fiskstimmen har börjat ta nya vägar. Nationerna ska under stoppet bedriva gemensam forskning för att ta reda på mer om ekosystemen i området för att på sikt kanske kunna återuppta fisket. Med i överenskommelsen finns Kanada, EU, Kina, Danmark (Grönland och Färöarna), Island, Japan, Norge, Sydkorea, Ryssland och USA.

Handel, transport och service är viktiga sektorer inom ekonomin. Det finns också stora, ännu oexploaterade tillgångar av till exempel sötvatten, olja, järn och en rad andra metaller och mineraler. Det finns en stor potential för vattenkraft som Grönland har börjat utnyttja. Till exempel har ett samarbete inletts med den amerikanska aluminiumjätten Alcoa om att bygga ett aluminiumsmältverk vid Maniitsoq.

År 2004 öppnades en ny guldgruva i sydligaste Grönland, men den stängdes fyra år senare. 2008 öppnades åter zinkgruvan Black Angel som varit stängd sedan 1990. Grönland har blivit alltmer intressant för internationella gruvbolag, även om intresset har svalnat något under senaste år på grund av sjunkande priser på till exempel olja och järnmalm.

År 2013 upphävde det grönländska parlamentet förbudet mot uranbrytning och andra radioaktiva ämnen. Det råder dock delade meningar mellan Danmark och Grönland om de grönländska myndigheterna på egen hand kan besluta om uranbrytning. Kvanefjeld vid Narsaq innehåller förutom jordens femte största urantillgång även de så kallade sällsynta jordartsmetallerna som är oumbärliga i den elektroniska industrin och skulle kunna ge stora ekonomiska vinster.

Regeringen försöker bredda ekonomin genom att göra en insats för att höja skolornas och utbildningens kvalitet och uppmuntra privata investerare. Näringar av betydelse är byggnadsverksamhet, hantverk, skeppsbygge, får- och renskötsel samt jakt.

Turismen växer snabbt, men den kommer knappast att utvecklas till massturism. Mellan 1993 och 2002 ökade antalet turister på land från 5 000 till 32 000. Efter viss stagnation har det åter gått uppåt till 45 000 (2015). Under det senaste åren har det tillkommit många passagerare (22 000 år 2015) på små och särskilt stora kryssningsfartyg, som betalar 100 dollar per passagerare till landskassan. Det som lockar besökarna är kryssningar längs den spektakulära kusten, fjällvandring, fiske, jakt, skidåkning och hundspannskörning.