Danmark

Danmark – Geografi och klimat

Kungariket Danmark omfattar förutom själva Danmark också två områden i Nordatlanten med långtgående självstyre: Färöarna och Grönland. Landet omges av Nordsjön i väster, Skagerrak i norr samt Kattegatt och Öresund i öster och Östersjön i söder. Danmark har en kort landgräns mot Tyskland i söder.

Danmark består av den Jylländska halvön och över 400 öar, varav 74 är bebodda. De största öarna är Själland, Vendsyssel-Thy, Fyn, Lolland, Bornholm och Falster.

Danmark är ett låglänt, delvis backigt moränland med en medelhöjd över havet på 30 meter. De högsta naturliga punkterna är Möllehöj, Yding Skovhöj och Ejer Bavnehöj som alla tre är 171 meter höga och ligger nära varandra i det skog- och sjörika ”höglandet” på mellersta Jylland. En stor del av den 730 mil långa kusten består av sandstränder, i synnerhet i väst. Det finns också kuststräckor med krita- eller moränklinter, strandängar eller skog.

Danmark är ett utpräglat jordbrukslandskap. Bara 16 procent av landytan täcks av skog, hedar och gräsmark medan 7 procent är ängar, mossar och sjöar. En tiondel av landytan täcks av städer, trädgårdar, vägar och järnvägar.

Danmark har ett tempererat kustklimat med hög luftfuktighet. Det blåser mycket och vädret präglas av tvära växlingar. Medeltemperaturen är 0 °C i januari och 16 °C i augusti. De mest extrema temperaturer som har uppmätts i Danmark är –31 °C och +36 °C. Landet får årligen i genomsnitt drygt 700 mm nederbörd och har omkring 1 500 solskenstimmar per år.

Läs mer om miljö- och klimatfrågor i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Danmark – Befolkning och språk

Danmark är det tätast befolkade landet i Norden. Danskarna är ett urbant folk och nästan en fjärdedel av invånarna bor i huvudstaden Köpenhamn. Från mitten av 2010-talet har den danska invandringspolitiken kraftigt stramats åt.

Liksom i många andra länder i världen ökar andelen äldre i den danska befolkningen. Samtidigt är befolkningen förhållandevis homogen. Invandrare eller personer som var födda i landet av utländska medborgare uppgick vid början av 2020-talet till omkring en sjättedel. Den största invandrargruppen kommer från Syrien men det finns även många som kommer från Irak och Iran.

Reglerna för invandring och asyl har skärpts stegvis sedan slutet av 1990-talet och från början av 2000-talet när det  invandringskritiska Dansk folkeparti blev ett stödparti för högerregeringen stramades de åt ytterligare. När flyktingkrisen bröt ut i Europa vid mitten av 2010-talet minskade regeringen det ekonomiska stödet till flyktingar. Därefter antogs flera lagar som bland annat gjorde det svårare att få permanent uppehållstillstånd och för familjer att återförenas samtidigt som polisen fick rätt att beslagta värdesaker från asylsökande när värdet överskrider 10 000 danska kronor (gäller inte saker av affektionsvärde som vigselringar). Även socialdemokraterna stödde den kontroversiella så kallade smyckelagen. I regeringsställning från 2019 drev partiet en fortsatt hård linje i invandringsfrågan. 2021 antog folketinget en lag om att inrätta särskilda mottagningscentra för asylsökande utanför Europa. Under 2022 fördes samtal med Rwanda om att upprätta asylcentra där.  

Det finns en gammal tysk minoritet om cirka 15 000 personer på sydligaste Jylland, och en dansk minoritet om cirka 60 000 människor i nordligaste Tyskland. Uppskattningsvis är 30 000–40 000 färingar och grönländare bosatta i Danmark.

Landets språk är danska, som tillsammans med isländska, färöiska, norska och svenska tillhör den nordiska gruppen inom den germanska språkfamiljen. Färöiska är förstaspråk på Färöarna och grönländska på Grönland, men även danskan har status som officiellt språk. Den tyska minoriteten har ett eget skolsystem med tyska som huvudspråk.

Om våra källor

Danmark – Religion

I Danmark råder religionsfrihet och det finns ett stort antal olika trossamfund. Omkring 73 procent av befolkningen tillhör idag den evangelisk-lutherska statskyrkan, Folkekirken. Det är en minskning från nära 80 procent i början av 2010-talet. 

Danmark har valt att hålla fast vid systemet med en statskyrka, till skillnad från Sverige. Medlemmarna betalar kyrkoskatt men många går förhållandevis sällan i kyrkan.

Det finns ingen officiell statistik över antalet medlemmar i religiösa samfund vid sidan av den lutherska statskyrkan. Men av de religösa minoriteterna är muslimerna flest, uppskattningsvis cirka 250 000 personer, motsvarande 4 procent av befolkningen. Övriga samfund beräknas omfatta mindre än 1 procent av befolkningen. Störst bland dessa är den katolska kyrkan, Jehovas vittnen och den serbisk-ortodoxa kyrkan. Antalet judar beräknas till mellan 6 000 och 8 000. Övriga trossamfund är avsevärt mindre.

Drygt en tiondel av befolkningen uppfattar sig inte som tillhörande någon religion eller klassar sig som ateister.

Om våra källor

Danmark – Utbildning

Danmark har gamla folkbildningstraditioner. Redan 1814 infördes allmän undervisningsplikt, men inte skolplikt. Det innebär att alla barn måste undervisas. Men om föräldrarna vill kan undervisningen ske hemma förutsatt att den ger samma kunskaper som den allmänna skolan. Mycket få barn undervisas dock i hemmet.

De flesta barn börjar vid sex års ålder i den tioåriga kommunala grundskolan (ett elfte år är frivilligt). Omkring var sjätte elev går i någon av de många privata skolorna. Dessa får enligt en gammal liberal friskoletradition nästan alla sina kostnader täckta av offentliga medel. Friskolorna är i genomsnitt bara hälften så stora som de kommunala skolorna och föräldrarnas inflytande över utbildningen är större.

Friskolelagen härstammar från de tankar om utbildning som prästen, diktaren och politikern N F S Grundtvig utvecklade på 1830-talet. Han hävdade att utbildning kunde frigöra den danske bonden från fattigdom och förtryck och att människorna själva skulle utforma utbildningen så att den inte fostrade dem till redskap för de härskande. Grundtvigs vision om folkhögskolan, det vill säga skolundervisning för vuxna, förverkligades 1844, och ett stort antal folkhögskolor och friskolor grundades i Danmark och efterhand även i det övriga Norden.

Efter grundskolan kan eleverna välja på högskoleförberedande gymnasium eller yrkesutbildningar. Det finns även en ettårig efterskole, där eleverna kan prova på att bo hemifrån och studera samtidigt.

Ett växande antal utländska medborgare studerar i Danmark.  Medborgare från Norden och EU behöver inget uppehållstillstånd för att studera i Danmark. För dem är utbildningen avgiftsfri och de har på vissa villkor rätt att få danskt utbildningsstöd.

Köpenhamns universitet grundades 1479. Universitet finns också i Århus, Odense (med fakulteter i flera andra städer), Ålborg och Roskilde. Dessutom finns en lång rad institutioner med utbildning på högskolenivå. Handelshögskolorna i Köpenhamn och Århus samt Danmarks tekniska universitet är de tre största. 

Om våra källor

Danmark – Sociala förhållanden

Liksom övriga Norden har Danmark ett väl utbyggt välfärdssystem med barnbidrag, föräldraledighet, sjukförsäkring, bostadsbidrag, pensioner, arbetslöshetsförsäkring, socialhjälp med mera. Folkhälsan är inte fullt så god som i de andra nordiska länderna, främst därför att danskarna äter mindre hälsosamt och dricker och röker mer.  

Danmark ligger tillsammans med de övriga nordiska länderna högt upp i FN:s index över mänsklig utveckling (HDI). Det hör till den kategori som bedöms ha en "mycket hög utvecklingsnivå", den högsta av fyra kategorier i världen (se hela listan här).  

För närvarande är pensionsåldern mellan 66 och 68 år, men åldersgränsen håller på att stegvis höjas. 

Föräldrar har rätt till ett inkomstbaserat barnbidrag till dess att barnen fyller 18 år.  Vid barnafödande är mamman garanterad fyra veckors ledigt före förlossningen och 14 veckor när barnet är fött. Resterande 32 veckor får föräldrarna fördela mellan sig. Men mammorna har hittills tagit ut över 90 procent av denna tid. 

Under senare år har Danmark toppat eller legat bland de främsta länderna i den ofta citerade och mycket detaljerade World Happiness Report. På FN:s Human Development Index, som mäter livskvalitet, ligger Danmark på fjärde plats. Danmark är ett av världens minst korrupta och mest jämställda länder. 

Om våra källor

Danmark – Kultur

Danmark har ett rikt kulturliv sedan lång till tillbaka. Dess  mångfald med bland annat berömda författare, konstnärer, kompositörer och internationellt erkänd design har möjliggjorts bland annat tack vare stora bidrag från både offentliga organ och privata fonder.

Muséer finns över hela landet och lockar flera miljoner besök om året. De mest besökta museerna ligger med ett undantag i eller nära Köpenhamn. Flaggskeppet är Nationalmuseum med arkeologiska och etnografiska samlingar i världsklass. Två av de finaste konstmuseerna är privata, Ny Carlsbergs Glyptotek och Louisiana, som är landets mest besökta.

De mest framstående danska författarna genom tiderna har ofta skrivit med en gnutta respektlöshet, ironi och ett visst mått av lågmäld saklighet. Några exempel är den dansk-norske Ludvig Holberg (1684–1754), som förutom komedier också skrev filosofiska och historiska verk, den likaledes dansk-norske med Bellman själsbefryndade diktaren Johan Hermann Wessel (1742–1785), den jylländske folklivsskildraren, novellisten och diktaren Steen Steensen Blicher (1782–1848), lyrikern och läkaren Emil Aarestrup (1800–1856), sagoförfattaren H C Andersen (1805–1875), existentialismens fader, filosofen Sören Kierkegaard (1813–1855), realismens roman- och novellförfattare Herman Bang (1857–1912) och Henrik Pontoppidan (1857–1943, Nobelpriset 1917), lyrikern och prosaisten Johannes V Jensen (1873–1950, Nobelpriset 1944) samt den aristokratiska novellförfattarinnan Karen Blixen (1855–1962). Bland nyare författare kan nämnas Halfdan Rasmussen med sina oerhört populära visor och barnrim, den underfundige och folkkäre språkkonstnären Benny Andersen, Klaus Rifbjerg, Suzanne Brøgger, Kirsten Thorup, Ib Michael, Jens Christian Gröndahl, Helle Helle, Carsten Jensen, Leif Davidsen, Hanne-Vibeke Holst, kriminalförfattaren Jussi Adler-Olsen och diktaren Yaya Hassan.

Danmark har ett mångsidigt teater- och musikliv, inklusive en sedan 1940-talet fast rotad jazztradition. Ett stort nytt operahus invigdes i Köpenhamn 2005, och nationalscenen Det Kongelige Teater fick en ny scen 2008. Året därpå öppnades en stor konserthall.

De mest betydande klassiska kompositörerna är D Buxtehude (1637–1707), C E F Weyse (1774–1842), F Kuhlau (1786–1832), J P E Hartmann (1805-1900) och N W Gade (1817–1890) samt inte minst Carl Nielsen (1865–1931) vars symfonier, konserter, kammar- och klavermusik och talrika folkliga sånger fortfarande står för den mest betydelsefulla insatsen i danskt musikliv.

Dansk films stora, klassiska regissör är Carl Theodor Dreyer (1889–1968), men även under senare år har dansk film blomstrat med regissörer som de Oscar-belönade Gabriel Axel, Bille August och Susanne Bier, Guldpalmsvinnaren Lars von Trier, Thomas Vinterberg, Per Fly, Nils Malmros, Lone Scherfig, Niels Arden Oplev, Nikolaj Arcel, Henrik Ruben Genz och Simon Staho.

Dansk bildkonst frodades under 1800-talets första hälft (”guldåldern”) med bildhuggaren Bertel Thorvaldsen (1770–1844) samt målarna C W Eckersberg (1783–1853) och Christian Købke (1810–1848) som de största namnen. Vid 1800-talets slut började en rad förträffliga målare samlas i Skagen för ömsesidig inspiration med Anna och Michael Ancher och PS Krøyer som centrala gestalter. Deras samtida Vilhelm Hammershøi (1864–1916), J F Willumsen (1863–1958) och L A Ring (1854–1933) var nog emellertid periodens största och mest originella målare medan grafikerna och målaren Johannes Larsen (1867–1961) blev känd och älskad för sina bokillustrationer. Från 1900-talets mitt kan särskilt framhållas den så kallade Cobragruppen med abstrakta målare, med Asger Jorn (1914–1973) i spetsen. Bland nutida konstnärer utmärker sig bildhuggaren Jørgen Haugen-Sørensen, målaren Per Kirkeby och multikonstnären Olafur Eliasson.

Dansk arkitektur och design inom möbelkonst, silversmide, porslin, keramik, mode och designade industriprodukter (Georg Jensen, Arne Jacobsen, Lego och Bang & Olufsen) har vunnit internationellt anseende.

Om våra källor

Danmark – Seder och bruk

Danskar och svenskar är mycket lika varandra. Möjligen är danskar i allmänhet förhållandevis informella – såväl i sina kontakter med varandra som i klädsel – även om det skiljer lite beroende på ålder och situation. 

Den äldre generationen hälsar fortfarande "god dag" (uttalas "goda") och säger "farvel" vid avsked.  Yngre danskar hälsar oftast med ett "hej" (uttalas "hai") och skiljs åt med ett "hejhej". Nästan alla säger numera "du" till varandra. Undantag kan vara äldre, främmande personer som ofta tilltalas med "de" (uttalas "di").

Danskar är dock inte informella när det gäller avtal och tider. De kommer minst 5 minuter innan ett avtalat möte och är högst 5 till 10 minuter sena till en middag. Vid en middagsbjudning har gästen med sig en liten gåva till värden, till exempel blommor, choklad eller en flaska vin.

På arbetsplatser råder också gärna en informell ton, och ledare är måna om att få ofiltrerade idéer och åsikter från ”golvet”. Men en chef och en anställd är inte jämställda, även om det ofta kan låta så.

Danskar äter och dricker detsamma som svenskar, som under en vistelse i Danmark bör veta att frukost heter morgenmad, medan lunch heter frokost. Till lunch äts ofta smørrebrød, som kan vara enkla men också varierade och raffinerade. Middag heter aftensmad eller middag, som förr i tiden betydde lunch. Danskar dricker nog lite mer öl och vin än svenskar, eftersom dryckerna säljs överallt, dock inte till ungdomar under 18 år. Fylleri är inte socialt accepterat.

Danskar kan diskutera nästan allt. Det är ok att fråga folk vilket parti de röstar på, men det behöver inte innebära att den tillfrågade svarar på frågan. Vid kommun- och folketingsval får alla samma röstsedel, där alla partier och kandidater är listade. Danskar blir förvånade när de får veta att väljare i Sverige i all öppenhet måste ta partispecifika röstsedlar.

Man kan gärna fråga danskar vad de jobbar med, men inte vad de tjänar. Och skatteverket får inte publicera vad folk har för inkomster, som det gjorde förr i tiden.

Danskarna kan vara lite ironiska, även självironiska. Det är ett sätt att distansera sig lite. Även om danskar uppfattar sig själva som rätt trevliga kan det dröja ganska länge innan en ny kollega eller en ny granne bjuds hem. Utlänningar som bor eller arbetar i Danmark tycker ofta att det är svårt att ta sig in i vad de uppfattar som tämligen slutna cirklar. Men det gäller också jylländare (jyder) i Köpenhamn och inte minst köpenhamnare i Jylland.

Jyder har en stark självkänsla, blandad med en gnutta osäkerhet gentemot köpenhamnare. En jyde frågades om han var stolt över att vara jyde. Han tänkte efter och svarade "nej – men tacksam". Den torra humorn som man hittar i Skåne trivs också i Jylland. Och jyder använder ogärna stora ord. Man säger inte "jättebra" utan "inte illa".

Danmark är ett förtroendesamhälle. Man litar på sin granne, sin kollega, sina avtal, sin kommun och sina statliga myndigheter. På så sätt är danskar möjligen mer auktoritetstrogna än svenskar. De förväntar sig att problem och konflikter löses genom samtal och förhandlingar, och att kompromisser uppnås. Strejker är numera sällsynta. Å andra sidan är danskar rätt aggressiva i trafiken, vilket kan vara bra att veta, om man besöker landet.

Danskarna har många helgdagar: nyår, påsk (även torsdagen), kristi himmelsfärdsdag (alltid en torsdag, men många tar även ledigt efterföljande fredag), pingst (också annandag pingst). Det fanns för 250 år sedan fler kristna helgdagar, men de slogs ihop till en "store bededag" (stora bönedagen). Ingen ber idag, men det är en vacker vårfredag, och regeringen lyckades inte avskaffa den, när den försökte våren 2012. Författningsdagen (grundlovsdag) firas den 5 juni, och därefter får man vänta till julen när såväl julafton som juldagen och annandagen är helgdagar. I Danmark firas inte midsommar men väl Sankt Hans afton den 23 juni, men det är ingen helgdag. Mest uppskattade är nog helgdagarna i maj och juni – och julen. Julaftonsmat kan vara fläskstek, men även and eller gås, och dessa äter man också Mortensafton den 10 november.

Trots alla semesterveckor och helgdagar blir det kvar 44 veckor då danskarna arbetar – och enligt internationella statistiker förhållandevis effektivt.

Om våra källor

Danmark – Äldre historia

I dansk jord har arkeologer funnit enstaka spår av människor från mellanistiden för cirka 100 000 år sedan. Efter den senaste istiden cirka 10 000 f Kr började renjägare att dyka upp i området, och då skog några årtusenden senare täckte landet fanns en bofast befolkning bestående av jägare och fiskare.

Omkring 4 000 f Kr började invånarna att bruka jorden. Från 2 000 f Kr kunde de framställa vapen och redskap av importerad brons och från cirka 500 f Kr av järn.

Kanske enades landet under en enda kung redan vid vikingatidens början i slutet av 600-talet e Kr. Då påbörjades bygget av den enorma försvarsanläggningen Danevirke, ett 30 kilometer långt komplex av försvarsvallar som anlades på södra Jylland (nuvarande Schlesvig-Holstein i Tyskland) mellan den starka handelsstaden Hedeby vid fjorden Slien i öst till träskmarkerna i väst (vallarna kom att byggas ut och förstärkas under de följande 500–600 åren, och resterna räknas som Nordens största arkeologiska monument).

I varje fall enades Danmark senast i mitten av 900-talet då kung Harald (Blåtand) enligt egen utsago (som finns inristad på en runsten i Jellinge) vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna. Omkring år 980 anlade han bland annat de fem (möjligen sju) imponerande cirkelformade ”trelleborgarna” på strategiska platser i landet (en vardera i Skåne, på Själland, på Fyn och två på Jylland plus möjligen ytterligare en i Skåne och en i Själland).

Vikingarnas ”Nordsjöimperium”

År 1013 erövrade hans son Sven (Tveskägg) hela England. Då hade danska vikingar i över 100 år styrt delar av östra och mellersta England (det så kallade Danelagen) med huvudstad i York. Svens son Knut (den store) härskade 1018–1035 över ett "Nordsjöimperium" som omfattade Danmark, Norge och England.

Medeltidens många interna fejder, och krig med tyska Hansaförbundet och med Sverige, innebar ständiga växlingar mellan uppgång och nedgång för Danmarks del. En höjdpunkt var när ett nordiskt ärkebiskopssäte 1103 etablerades i Lund i Skåne (danskt till 1658). Under det följande seklet byggdes över 1 000 stenkyrkor runt om i landet. En annan höjdpunkt inträffade under kung Valdemar Sejr i början av 1200-talet. Då erövrades bland annat Estland, landskapslagarna nedtecknades och kungen lät upprätta en ”jordabok” som innehöll en förteckning över all egendom i riket. Ett århundrade senare, 1330–1340, var Danmark nästan upplöst, pantsatt och administrerades av grevar från tyska Holstein.

Kung Valdemar Atterdag, och inte minst hans dotter Margrethe (Margareta), återuppbyggde det splittrade danska riket och stärkte kungamakten gentemot adeln. 1397 lyckades Margrethe genom den så kallade Kalmarunionen samla de tre nordiska kungarikena under sitt styre: Danmark, Norge (med Orkney, Shetland, Färöarna, Island och Grönland) samt Sverige med Finland. Efter några årtionden började vissa grupper i Sverige att ifrågasätta nyttan med unionen och 1523 lämnade Sverige unionssamarbetet. Norge förblev i union med Danmark till 1814. En union mellan Danmark och hertigdömena Slesvig-Holstein varade från 1460 till 1864.

Nederlag mot Sverige

Genom det näst sista stora inbördeskriget i Danmark 1534–1536 genomfördes reformationen, vilket innebar att Danmark antog den protestantiska läran och bröt med påven. Kungen tog kyrkans många gods i beslag och sålde dem vidare till adeln. Därmed ägde adeln merparten av all mark, och bönderna var efter en rad uppror kvästa.

Under 1600-talet försvagades unionen Danmark-Norge väsentligt i förhållande till Sverige och efter krig under åren 1643–1645 och 1658 hade Danmark-Norge förlorat de norska områdena Jämtland, Härjedalen och Bohuslän samt de danska områdena Skåne, Halland och Blekinge – Danmarks rikaste tredjedel – plus öarna Ösel och Gotland som varit i dansk besittning i 300 år. 1659 ockuperades övriga Danmark också av svenska styrkor, men deras noggrant förberedda stormning av Köpenhamn misslyckades. Det Danmark som fanns kvar efter 1658 undgick därmed att dela öde med Skåne, Halland och Blekinge.

Under kriget hade Danmark fått stöd av Nederländerna, som på den tiden var Europas starkaste handels- och sjöfartsmakt och som ville förhindra att ett enda land fick kontroll över infarten till Östersjön. Av samma skäl fick Danmark inte stöd när det under kriget med Sverige 1675–1679 (skånska kriget) och stora nordiska kriget 1700–1720 försökte ta tillbaka de områden som gått förlorade. Lite fick Danmark dock tillbaka genom att invånarna på Bornholm, strax efter förlusten av Skåne, gjorde uppror mot det svenska styret och därefter skänkte ön till den danske kungen, som sedan måste kompensera Sveriges kung med 18 danskägda gods i Skåne (Bornholms vederlag). Vid freden 1720 hade Danmark-Norge och Sverige i realiteten krigat mot varandra i nästan 80 år.

1660 – envälde

Adelsmännen hade fått sina privilegier och sin makt i utbyte mot att de bar huvudansvaret för landets försvar. De dramatiska nederlagen i krigen mot Sverige gav kung Fredrik III anledning att införa envälde 1660. Det skedde efter en statskupp mot adeln, där kungen fick stöd av prästerskapet och borgarna, vilka under kungens ledning hade lyckats försvara Köpenhamn och därmed hela Danmark mot fullständig svensk erövring.

Enväldet gav kungen nästan obegränsad makt, men de kungliga besluten togs i samråd med geheimekonseljen som bestod av ledande ämbetsmän. Under enväldet genomfördes en omfattande utbyggnad av armén och flottan. Samtidigt reformerades förvaltningen för att bli effektivare, och riket fick en enhetlig och i europeiska sammanhang avancerad lagstiftning: Danske Lov år 1683 och Norske Lov år 1687.

Efter 1720 följde en lång period av fred med växande sjöfart, handel och ekonomisk uppgång. 1788 genomfördes omfattande jordbruksreformer, vilka bland annat innebar att bönderna fick sin mark samlad runt den egna gården som oftast fick flyttas ut från byn.

Nederlag mot England – och Tyskland

Under Napoleonkrigen i början av 1800-talet inträffade en ny nationell katastrof. Storbritannien, som låg i krig med Frankrikes kejsare Napoleon, tvingade det neutrala Danmark-Norge över på den franska, förlorande sidan genom att bombardera Köpenhamn 1807 och förstöra flottan, så att den inte skulle falla i Frankrikes händer. Danmarks sjöfart, handel och ekonomi förstördes av kriget och segerherrarna överlät 1814 Norge till Sverige, medan de tidigare norska områdena Island, Grönland och Färöarna förblev danska.

Trots – eller kanske på grund av – nederlaget blev det närmaste halvseklet dynamiskt för Danmarks del. Denna period kallas i dansk konst- och litteraturhistoria för guldåldern (se Kultur) men det var också en guldålder för utbildning och forskning.

Nästa stora omvälvning var också en del av ett större drama. Med den franska februarirevolutionen 1848 svepte liberala och nationalistiska idéer genom Europa. Danska intellektuella, borgare och bönder samarbetade för att få ett slut på enväldet, samtidigt som den tyska majoriteten i Slesvig-Holstein tog till vapen och krävde självständighet.

Den nye, svage kung Fredrik VII motsatte sig inte kraven på demokrati och enväldet avskaffades 1849 lika oblodigt som det hade införts 1660. Landet fick en demokratisk författning när kungen skrev under Grundloven 5 juni 1849. Upproret i Slesvig-Holstein, som blev det sista inbördeskriget i riket, kvästes vid slaget på Isted Hede – det största och ett av de blodigaste i Danmarks historia.

En småstat i Europa

Men segern blev kortvarig. I ett krig 1864 mot Preussen och Österrike förlorade Danmark inte bara det tyska Holstein utan också hela Slesvig där en stor del av befolkningen var dansktalande och danskvänlig. Det danska riket gick därmed miste om runt en tredjedel av sin yta, omkring 40 procent av sin befolkning och en stor del av sitt nationella självförtroende.

I och med nederlaget 1864 hade Danmark på allvar blivit en småstat i Europa. Norska, svenska och finländska frivilliga hade deltagit i kriget på dansk sida, men trots att århundraden av fiendskap med Sverige ersatts av en gryende känsla av skandinavisk gemenskap kunde varken en försvarsallians eller en ny nordisk union etableras. Danmark stod ensamt mot sin nya jättelika granne i söder, och en ny resignation (ofta kallad 1864-syndromet) kom att prägla utrikes- och försvarspolitiken i mer än 100 år.

På hemmaplan tog den danska nationen i med nya krafter under mottot ”Vad som utåt förlorats, ska inåt vinnas”. De stora jylländska hedarna odlades upp eller förvandlades till skogsplanteringar, stora träskområden torrlades och jordbruket utvecklades. Reformerna från 1788 hade öppnat möjligheter som de efterhand bättre utbildade bönderna förstod att utnyttja. De bildade en kooperativ rörelse med bland annat andelsmejerier och andelsslakterier vilka drev på moderniseringen. Kött- och mjölkproduktionen mångfaldigades. Med Näringsfrihetslagen 1857 upphävdes köpstädernas monopol på handel och hantverk, som därefter utvecklades snabbt. Under dessa år fick också industrialismen sitt genombrott i Danmark i takt med att staten byggde ut vägar, järnvägar och hamnar samt moderniserade finanssektorn.

Arbetarrörelsen växer fram – systemskifte

Efter nederlaget mot Preussen och Österrike 1864 förlorade de nationalliberala akademikerna och ämbetsmännen från Köpenhamn makten. Det godsägardominerade högerpartiet Højre kom att styra landet från 1866 till 1901, till en början med stöd av böndernas parti Venstre. Men när Venstre 1872 hade vunnit en majoritet i folketinget (parlamentet) och krävde att få överta makten motsatte sig Højre detta och styrde vidare under ledning av den starkt konservative godsägaren J B S Estrup som stödd av kungen och landstinget (parlamentets överhus) kunde hålla sig kvar vid makten genom att utnyttja en nödparagraf i grundlagen.

Till konflikten mellan stad och land kom också en konflikt mellan de välbärgade och de fattiga. 1871 bildades ett socialistiskt parti, men strejker och arbetardemonstrationer slogs ned med hård hand. Ledarna fängslades och fick senare betalt för att emigrera till Amerika.

Under trycket av den växande arbetarrörelsen närmade sig Højre och Venstre varandra och 1901 släppte Højre regeringsmakten. Venstre bildade regering i överensstämmelse med folketingets majoritet. Därmed etablerades parlamentarismen, det vill säga principen att en regering måste ha parlamentets förtroende för att kunna regera. Det var en politisk vändpunkt i Danmark och kallades redan då för ett systemskifte.

Därefter följde en rad reformer, bland annat infördes 1915 allmän rösträtt för såväl män som kvinnor, och 1924 blev arbetarnas parti Socialdemokraterna invalt i folketinget och kunde för första gången bilda regering. Statsminister blev partiledaren Thorvald Stauning.

Danmark lyckades hålla sig neutralt under första världskriget 1914–1918, och 1920 fick landet tillbaka den norra delen av Slesvig efter en folkomröstning som krigets segerherrar tvingade Tyskland att hålla. Den nya gränsen drogs 4–5 mil norr om vikingarnas Danevirke, i syfte att minoriteterna på bägge sidor skulle bli så små som möjligt, och den har inte ändrats sedan dess.

Nazitysk ockupation

Den globala ekonomiska krisen på 1930-talet drabbade det exportberoende Danmark hårt. Jordbruket fick stora problem och i industrin steg arbetslösheten till 40 procent. Detta gjorde en rad statliga ingrepp i ekonomin nödvändiga, och med genomförandet av ett stort socialpolitiskt reformprogram lades grunden till det danska välfärdssamhället.

Under 1920- och 1930-talen hade koalitionsregeringar mellan socialdemokraterna och det pacifistiska mittenpartiet Radikale venstre kommit att uppfatta militärt försvar mot Tyskland som utsiktslöst, och försvaret hade minskats drastiskt. När Hitlers trupper den 9 april 1940 gick in i Danmark var de danska styrkorna hopplöst underlägsna. Kampen mot angreppet blev därmed mycket kortvarig. Det lilla danska motståndet hade ett visst symbolvärde. Sedan Danmark ockuperats av Tyskland ockuperade Storbritannien i förebyggande syfte Färöarna och Island, och Danmarks ambassadör i Washington ställde på eget ansvar Grönland under amerikanskt beskydd.

En dansk samlingsregering under Thorvald Stauning styrde landet under krigets första år, men från augusti 1943 var landet i praktiken under tysk diktatur. I oktober 1943 beordrade regimen i Berlin att alla danska judar skulle gripas, men en tysk diplomat avslöjade planen och danskarna varnade judarna. Nästan alla landets 8 000 judar gick under jorden. 481 greps, varav 52 dog i koncentrationsläger. Drygt 7 000 smugglades till Sverige.

Samtidigt växte motståndsrörelsen till att omfatta uppskattningsvis 80 000 mer eller mindre aktiva, och den blev bättre organiserad. Danmarks frihetsråd fungerade som ett slags illegal regering, en illegal armé bildades och motståndsgrupper utförde sabotage. En brigad på 5 000 frivilliga flyktingar inrättades i Sverige men sattes aldrig in. Befrielsen kom den 4 maj 1945, utom för Bornholm som Sovjetunionen bombade 7 och 8 maj och ockuperade fram till april 1946.

Om våra källor

Danmark – Modern historia

Några år efter andra världskrigets slut gick Danmark med i först FN och sedan Nato. På 1960-talet blev landet en del av frihandelssamarbetet Efta men det övergavs under det kommande årtiondet för  medlemskapet i EG. Vid omvandlingen till EU på 1990-talet lyckades Danmark hålla sig utanför vissa delar av samarbetet. Inom inrikespolitiken konkurrerade socialdemokraterna om makten med ett mittenhögerblock.

Även om Danmark inte hade bidragit så mycket till segern över Nazi-Tyskland i andra världskriget accepterades ändå landet, tack vare motståndsrörelsens insatser, som allierat med segrarmakterna. Danmark kunde därmed gå med i FN från organisationens grundande 1945.

Förhandlingar med Sverige och Norge om ett skandinaviskt försvarsförbund misslyckades, eftersom Norge och Danmark ansåg det nödvändigt att knyta sig till västmakterna, medan Sverige ville behålla sin alliansfrihet, bland annat av hänsyn till Finland som efter kriget tvingades underteckna en så kallad vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. 1949 var Danmark, Norge och Island med och undertecknade Atlantpakten, som snabbt utvecklades till försvarsalliansen Nato. Men Danmark gjorde liksom Norge två förbehåll: kärnvapen får inte stationeras på danskt territorium i fredstid och utländska trupper får inte permanent baseras i landet.

Vid 1940-talets slut var Danmark fattigt. Men Marshallhjälpen från USA till det krigshärjade Europa och etableringen av Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC, numera OECD) blev början på två decennier med snabb ekonomisk tillväxt och ökad välfärd. Framför allt växte industrin och servicesektorn.

Den politiska arenan dominerades av två block: Venstre och Konservative folkeparti till höger om mitten samt socialdemokraterna med visst stöd från Socialistisk folkeparti på vänsterkanten. Därtill kom det lilla men inflytelserika mittenpartiet Radikale venstre.

Ekonomisk kris och EG-medlemskap

1970-talet innebar stora förändringar inom ekonomi och inrikes- och utrikespolitik. Eftersom Danmark hade sagt nej till kärnkraft var landet beroende av kol- och oljeimport. Dessutom hade Danmark under många år haft underskott i statsbudgeten och i sitt ekonomiska utbyte med omvärlden. Landet var sårbart när oljekrisen 1973–1974 medförde en femfaldig prisökning på olja. Ekonomin drabbades hårt och arbetslösheten växte.

De gamla partierna förlorade väljare och flera nya små partier valdes in i folketinget, däribland det populistiska missnöjespartiet Fremskridtspartiet, lett av den egensinnige Mogens Glistrup.

Danmark gick tillsammans med Storbritannien och Irland 1973 med i EG (numera EU). Därmed lämnade Danmark frihandelssammanslutningen Efta som Danmark varit med om att grunda 1960 tillsammans med bland andra Sverige, Norge och Storbritannien. Beslutet att gå med i EG föregicks av en folkomröstning i vilken 63,5 procent av väljarna röstade ja till förslaget.

År 1982 förlorade den socialdemokratiska regeringen sitt stöd i folketinget från Radikale venstre som istället valde att stödja en ny borgerlig koalitionsregering under Poul Schlüter från Konservative folkeparti. Schlüter-ledda regeringar styrde därefter landet i mer än tio år fram till januari 1993. Genom en stram ekonomisk politik och en internationell högkonjunktur lyckades de vända den ekonomiska utvecklingen. Budgetunderskottet minskade och den danska kronans kurs låstes till den stabila tyska D-marken. Inflationen sjönk medan produktionen och exporten växte. Arbetslösheten förblev dock hög.

Utrikespolitiken präglades under 1980-talet av en partipolitisk strid. Socialdemokraterna i opposition kunde inte gärna profilera sig genom att angripa den ekonomiska politiken efter deras eget misslyckande och siktade i stället in sig på säkerhetspolitiken. På endast detta område kunde de räkna med stöd från Radikale venstre och därmed få majoritet i folketinget, om de bara gick emot den politik de själva i åratal fört i någorlunda enighet med de borgerliga partierna. Tillsammans med Radikale venstre och Socialistisk folkeparti tvingade socialdemokraterna regeringen att ta avstånd från vissa Nato-beslut (se Utrikespolitik och försvar).

Efter folketingsvalet 1988 gick dock Radikale venstre i stället med i regeringen och därmed var en ytterst problematisk tid inom dansk utrikespolitik i stort sett slut. Efter omvälvningarna i Öst- och Centraleuropa från 1989 anslöt sig socialdemokraterna åter till den utrikespolitiska huvudlinjen.

Undantag från Maastrichtfördraget

Sommaren 1992 höll danskarna en folkomröstning om Maastrichtfördraget, som innebar att EG skulle stärkas och omvandlas för att bli EU med bland annat en ekonomisk och monetär union (EMU) med gemensam centralbank och valuta. Tillsammans med den borgerliga regeringen förespråkade Socialdemokratiet ett ja till EU, men partiet lyckades inte få med sig sina väljare. Omröstningen slutade med en övervikt för nej-sidan på drygt 1 procentenhet (50,7 procent mot 49,3).

En kompromiss utformades iss som grund för en ny folkomröstning. Målet var att få Socialistisk folkepartis ledning att ställa sig bakom ett ja. Partiet fick därmed avgörande inflytande över kompromissens utformning och krävde att Danmark skulle stå utanför vissa delar av fördraget. EU accepterade fyra danska undantag. Danmark slapp bland annat delta i valutaunionen EMU, i det rättsliga och polisiära samarbetet och i ett eventuellt försvarssamarbete (seUtrikespolitik och försvar). Därmed fick danskarna en förevändning att hålla folkomröstning igen. I maj 1993 röstade de ja till Maastrichtfördraget.

År 1993 avgick Schlüters regering efter en skandal kring justitiedepartementets behandling av tamilska asylsökande. Socialdemokratiet bildade under Poul Nyrup Rasmussens ledning en minoritetsregering med Radikale venstre, Kristeligt folkeparti och det lilla mittenpartiet Centrum-Demokraterne. Regeringen satt kvar efter valet 1994, men utan Kristeligt folkeparti som föll ur folketinget.

Inför 1997 års budget försökte regeringen förgäves göra upp med den borgerliga oppositionen för att utplåna underskottet i statsbudgeten. Men regeringen tvingades istället vända sig vänsterut till Socialistisk folkeparti och Enhedslisten, som gick med på en budgetuppgörelse i utbyte mot ökade sociala satsningar. Följden blev att Centrum-Demokraterna lämnade regeringen inför hotet att koalitionen skulle bli fortsatt beroende av vänsterpartierna. Socialdemokratiet regerade då vidare med enbart Radikale venstre.

Ny folkomröstning om EMU

Vid folketingsvalet 1998 vann Socialdemokratiet och statsminister Nyrup Rasmussen med minsta möjliga marginal (176 röster på Färöarna). Valets stora segrare blev Dansk folkeparti, som kom in i folketinget med 13 mandat. Partiet hade bildats 1995 av Pia Kjaersgaard som efter en lång maktkamp blivit avsatt som ledare för Fremskridtspartiet. Partiets budskap var att värna ”danskheten” och den lille mannens välfärd inför vad partiet såg som hot från invandrare, flyktingar och EU.

 Socialdemokraterna bildade regering med Radikale venstre. I folketinget hade regeringspartierna ett mandats övervikt över oppositionen.

Regeringen utlyste en ny folkomröstning om anslutning till EMU 2000. Trots att regeringen, tre fjärdedelar av folketingsmedlemmarna, fackföreningsrörelsen, näringslivet och den seriösa pressen argumenterade för ett medlemskap röstade drygt 53 procent av danskarna nej till förslaget. Resultatet var ett hårt slag för regeringen. Nyrup Rasmusen utlyste val till hösten 2001. Valet vanns av Venstre, som gick fram starkt och blev landets största parti medan socialdemokraterna förlorade stöd. Venstres ledare Anders Fogh Rasmussen bildade en minoritetsregering med sitt eget parti och Konservative folkeparti. Koalitionen blev dock beroende av stöd från Dansk folkeparti, som gjort ett starkt val och nästan fördubblat antalet mandat.

Skärpt flyktingpolitik

Valresultatet innebar att invandrar- och flyktingpolitiken skärptes. Bland annat måste en person ha vistats sju år i landet, mot tidigare tre år, för att få permanent uppehållstillstånd.

Den borgerliga regeringen satte stopp för skattehöjningar men ökade anslagen till sjuk- och äldrevården för att korta köerna. För att detta skulle gå ihop skar den ned på en rad andra områden, bland annat sänktes biståndet till utvecklingsländerna.

Som en följd av terrorattentaten mot USA den 11 september 2001 skärpte Danmark i juni 2002 beredskapen mot terrorism med en lagstiftning kallad ”Anti-terrorpakke 1”. Den följdes efter terrordådet i London 2005 av ”Anti-terrorpakke 2”.

Regeringens beslut att delta i den amerikanska invasionen av Irak 2003 (se Utrikespolitik och försvar) orsakade mycket kritik. Sedan tidigare deltog Danmark i Nato-insatsen mot talibanerna i Afghanistan.

Muhammedteckningarna skapar oro

Fogh Rasmussens regering fick fortsatt stöd i folketingsvalet 2005. Socialdemokratiet gjorde sitt sämsta val på 40 år. Efter valet flyttades fokus snart åter till Danmarks militära närvaro i Irak och Afghanistan samt till den danska synen på muslimer och islam. Tidningen Jyllands-Posten bad i september 2005 tolv tecknare förhålla sig till hot och våld begånget i profeten Muhammeds namn. Speciellt en av teckningarna, som sades föreställa profeten Muhammed iklädd turban och med en bomb, väckte vrede bland många muslimer i Danmark och några månader senare även i utlandet (se vidare Utrikespolitik och försvar).

Åren 2006 och 2007 dömdes tio människor (från tre olika grupperingar) till mellan fem och tolv års fängelse för förberedelser till terrordåd samt i ett av fallen till hot mot statsministern och Danmarks judiska befolkning. De flesta var danska medborgare med utländskt ursprung.

Nyvalet i november 2007 blev en motgång för statsminister Fogh Rasmussen. Venstre gick åter bakåt men förblev största parti. Koalitionspartnern Konservative folkeparti behöll sina mandat, och stödpartiet Dansk folkeparti ökade något. Därmed kunde minoritetsregeringen sitta kvar vid makten.

Polisens befogenheter debatterades under 2008. I början av året grep säkerhetspolisen tre personer av nordafrikansk härkomst misstänkta för mordplaner mot en av Jyllands-Postens Muhammed-tecknare. Häktningen av en av de gripna prövades och underkändes av Högsta domstolen.

Statsminister Fogh Rasmussen utsågs våren 2009 till generalsekreterare i Nato och efterträddes som regeringschef av sin partikollega, finansminister Lars Løkke Rasmussen. Denne valdes också till ny partiordförande i Venstre.

Finanskrisen når Danmark

Det rådde osäkerhet i omvärlden och den globala ekonomiska krisen började kännas även i Danmark. Landets bruttonationalprodukt (BNP) krympte 2008–2009 och fastighetspriserna sjönk. Den politiska debatten handlade främst om hur skatte- och pensionssystemen skulle reformeras. I asyl- och invandrarfrågan diskuterades hur man skulle hantera avvisade asylsökande samt i någon mån begränsa invandringen och förbättra integrationen.

Socialdemokratiet och Socialistisk folkeparti inledde i augusti 2009 ett nytt samarbete med sikte på regeringsmakten efter nästa val. De föreslog skattehöjningar för höginkomsttagare och lägre skatt för låginkomsttagare. Socialdemokratiet bytte därmed politisk partner efter många års samarbete med Radikale venstre.

Statsministern Løkke Rasmussens drev en offensiv mot storstädernas invandrartäta stadsdelar, som han menade hade förvandlats till getton. Regeringen lade fram en plan för att återföra gettona till samhället, som det hette. Det gällde bland annat bättre bostäder, bättre förhållanden för barn och ungdomar, hjälp att flytta till andra områden, ökade polisinsatser mot brottslighet och inflyttningsstopp för invandrare. I november 2010 kom regeringen och Dansk folkeparti överens om en ny utlänningslag, som innehöll ett omstritt poängsystem för invandrare. Välutbildade, språkkunniga och yrkesaktiva skulle snabbare få permanent uppehållstillstånd, motsvarande vad som gäller i stora invandrarländer som Kanada och Australien. Systemet kom att kritiseras som diskriminerande och avskaffades 2012.

I slutet av samma år avslöjades attentatsplaner mot Jyllands-Postens och Politikens kontor i Köpenhamn och fem misstänkta greps i Köpenhamn och Stockholm. Enligt regeringen var det Danmarks allvarligaste terrorhot dittills.

Våren 2011 lyckades regeringen komma överens med Dansk folkeparti och Radikale venstre om långsiktiga besparingar, vilka bland annat innebar sämre pensionsvillkor. Förhandlingarna fortsatte om ett ekonomiskt tillväxtpaket. I denna fråga kunde regeringen emellertid inte vinna Dansk folkepartis stöd, och statsministern utlyste därmed folketingsval till den 15 september 2011.

Maktskifte

Efter valet bildades en koalitionsregering mellan socialdemokraterna, Radikale venstre och Socialistisk folkeparti. Minoritetsregeringen hade stöd från Enhedslisten i folketinget. Socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt blev landets första kvinnliga statsminister.

Regeringen beslutade att genomföra den försämring av pensionsvillkoren som den borgerliga regeringen utformat före valet, och en skattereform förhandlades fram med Venstre och Konservative folkeparti som bland annat innebar sänkt skatt på arbete och höjd gräns för den skatt som tas ut på höga inkomster, minskade möjligheter att göra ränteavdrag och en lägre uppräkningstakt för vissa sociala bidrag. Reformen fick kritik från vänster för att missgynna låginkomsttagare och uppgörelsen fick inte stöd av Enhedslisten.

Regeringspartierna fick betala ett opinionsmässigt högt pris. Många av deras väljare ansåg att de hade svikit sina vallöften.

Kräftgången för regeringen fortsatte under 2013. Stödet för Dansk folkeparti växte på Socialdemokratiets bekostnad. Enligt valforskare var många socialdemokratiska väljare missnöjda med regeringens ekonomiska och sociala politik och protesterade genom att stödja Dansk folkeparti, som vill använda mer offentliga sociala medel. Borgerliga Venstre var nu största parti men dess opinionssiffror sjönk när Ekstra Bladet avslöjade partiledaren Lars Løkke Rasmussens lyxiga resvanor.

I lokalvalen i november 2013 blev Socialdemokraterna Danmarks största kommunala parti, men Venstre var det parti som tog flest borgmästarposter, 46 av totalt 98. Dansk folkeparti fick för första gången en av sex borgmästarposter i Köpenhamn.

I januari 2014 lämnade Socialistisk folkepartis ministrar regeringen på grund av splittring inom det egna partiet. Splittringen rörde regeringens planer på att sälja en aktieandel i det statliga energibolaget DONG till amerikanska intressenter, en försäljning som partiledningen ställt sig bakom men som mötte kraftigt motstånd inom Socialistisk folkeparti på gräsrotsnivå. I februari lämnade tre personer partiledningen.

I EU-valet i maj 2014 stod Dansk folkeparti för en stor skräll och blev största parti med drygt 26 procent av rösterna. DF ansågs ha gynnats av en debatt under valkampanjen om "välfärdsturism" från östeuropeiska EU-länder.

Terrorattentat och skärpt invandringspolitik

I februari 2015 chockades Danmark av två terrordåd, utförda under samma dygn i Köpenhamn. En person dödades och tre poliser skadades i ett skottdrama mot ett debattmöte om yttrandefrihet. Med på mötet fanns den svenske konstnären Lars Vilks, som levde under dödshot efter att ha avbildat profeten Muhammed som rondellhund. Senare dödades ävem en judisk vakt nära en synagoga. Gärningsmannen  sköts ihjäl av polisen. Kort därefter anslog regeringen 130 miljoner kronor till att stärka polisens och säkerhetspolisens IT-kapacitet, bland annat genom mer övervakning av sociala medier och fler övervakningskameror.

Försöken att komma överens om en regeringskoalition inom det borgerliga blocket efter att det hade lyckats säkra en knapp majoritet i folketinget i valet i juni 2015 misslyckades. Det slutade i stället med att Venstres partiledare Lars Løkke Rasmussen bildade en minoritetsregering bestående av enbart Venstre med 34 av 179 folketingsmedlemmar. Den nya regeringen blev därmed tvingad att förhandla fram stöd för sina förslag inför varje omröstning i folketinget, och politiska bedömare gav den små chanser att sitta mandatperioden ut.

Venstre-regeringens första åtgärd blev att efter press från Dansk folkeparti minska det ekonomiska stödet till flyktingar. Det skedde som en följd av att inflödet av flyktingar till Danmark ökat, liksom i övriga Europa. Sommaren 2015 hade omkring 70 000 migranter tagit sig till Danmark, många av dem flydde från det pågående inbördeskriget i Syrien.

I januari 2016 infördes gränskontroller som sedan förlängdes med jämna mellanrum fram till 2019. Gränskontrollerna ledde till att antalet flyktingar minskade kraftigt. Folketinget antog samma år även en rad lagar som bland annat gjorde det svårare att få permanent uppehållstillstånd och få till stånd familjeföreningar medan polisen fick rätt att beslagta vissa värdesaker med ett värde över 10 000 kronor från asylsökande.  

Venstres minoritetsregering stärktes i november 2016 då Liberal alliance och Konservative folkeparti efter löften om bland annat sänkta skatter för höginkomsttagarna tog plats bland ministrarna. Därmed fick Danmark en trepartiregering, som dock fortfarande inte hade stöd av en majoritet i folketinget.

Under 2017–18 blockerades regeringens ansträngningar att införa stora skattereformer upprepade gånger av Dansk folketparti och endast ett begränsat antal kunde genomfördes. I maj 2018 anslöt sig Danmark till ett antal andra europeiska länder och införde en kontroversiell lag som förbjöd människor att bära burka, niqab eller andra plagg som täcker ansiktet på offentliga platser.

I valet i juni 2019 besegrades regeringskoalitionen av en mittenvänstergruppering ledd av Socialdemokraternas ledare Mette Frederiksen. Socialdemokraterna blev största parti och Mette Frederiksen bildad regering med stöd av Radikale venstre, Socialistisk folkeparti och Enhedslisten (läs mer i Inrikespolitik och författning.).

Om våra källor

Danmark – Politiskt system

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Danmark – Demokrati och rättigheter

Danmark är en robust demokrati där mänskliga rättigheter överlag respekteras. Men på senare tid har landet fått kritik från människorättsorganisationer för hur flyktingar och migranter behandlas.

Danmark är en parlamentarisk demokrati med starka oberoende institutioner. Politisk pluralism med flerpartisystem råder och oppositionen verkar fritt. Valen betraktas som fria och rättvisa. Mötes- och föreningsfriheten är fast förankrad i samhället och föreningslivet omfattande och livligt. Danmark var det första land i världen som införde möjligheten för homosexuella par att ingå partnerskap.

De utmaningar som Danmark står inför när det gäller mänskliga rättigheter hänför sig framför till flyktingars och andra migranters rättigheter. En del åtgärder som införts på senare tid har kritiserats för att vara speciellt inriktade mot muslimer och inkräkta på religionsfriheten. Danmark har också kritiserats av människorättsorganisationer för bristfällig behandling av asylsökande som har fått avslag, men som av olika skäl inte kan skickas tillbaka till sina hemländer. 

Danmark rankas av Transparency International som det minst korrupta landet i hela världen (se rankningslistan här).  Europarådets grupp av stater mot korruption, Greco, skrev i sin rapport för 2020 att det finns ett stark förtroende i samhället för myndigheter och chefer inom den offentliga sektorn. Danmark berömdes för att tilltron till polisen är så stark. Men för att minska risken för korruption behövs det enligt rapporten utformas en uppförandekod för höga verkställande poster inom den offentliga sektorn.  

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Yttrandefriheten utgör en grundsten i det danska samhället. Enskilda kan fritt och öppet kritisera statsmakterna utan risk för repressalier. Begränsningar kan i stor sett endast ske om yttrandet är att betrakta som hets mot folkgrupp eller förtal.  Det har blivit vanligare med negativa uttalanden om muslimer som grupp i den allmänna debatten och FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering har uppmanat regeringen att agera för att motverka ett stigmatiserande och nedsättande tonfall gentemot invandrare i den allmänna debatten.

Pressfrihet råder. Landets massmedier speglar en mångfald av åsikter och kritiserar ofta regeringen. Danmark ligger på andra plats i Reportrar utan gränsers index över pressfriheten i 180 länder (se rankningslistan här).

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Domstolarna är självständiga i förhållande till den verkställande makten och rättssystemet är mycket säkert med robusta kontrollsystem. Danmark ligger väl till i bedömningar av internationella organisationer som värnar om rättstatsprinciper.

Danmark – Aktuell politik

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Danmark – Inrikespolitik och författning

Danmark är en monarki med ett parlamentariskt styrelseskick. Socialdemokraternas partiledare Mette Frederiksen är landets statsminister sedan 2019. Efter valet till det lagstiftande folketinget i november 2022 lyckades hon sy ihop ett unikt regeringssamarbete mellan socialdemokraterna, liberala Venstre och mittenpartiet Moderaterne.

Efter fyra år då landet styrdes av Venstre och mittenhögern (se Modern historia) blev det ett maktskifte efter parlamentsvalet 2019. Mette Frederiksen bildade efter de längsta regeringsförhandlingarna sedan 1988 en socialdemokratisk minoritetsregering, med stöd av mittenvänsterpartier (se Modern historia). Pressad av den så kallade minkskandalen (se nedan) utlyste statsminister Frederiksen val till folketinget i november 2022, drygt ett halvår för tidigt.

Valresultatet visade att Mette Frederiksen och hennes socialdemokrater hade fortsatt stöd bland många danskar. Partiet gjorde sitt bästa val på över 20 år och vann ytterligare ett par mandat i folketinget jämfört med valet 2019.  Det "röda" blocket på vänsterkanten samlade fler mandat än det "blå" blocket, där Venstre hade tappat hela 20 platser. Partiet hade förlorat många väljare till Moderaterne, som nyligen bildats av den förre statsministern och Venstreledaren Lars Løkke Rasmussen, som ville stå utanför blockpolitiken.

Redan före valet klargjorde Mette Frederiksen att hon ville försöka få till stånd ett samarbete med de borgerliga och hänvisade bland annat till den dramatiska händelseutvecklingen i Europa med Rysslands angrepp på Ukraina. I december sade Venstre och Moderaterne ja till att bilda regering med socialdemokraterna. Regeringssamarbetet över blockgränserna blev ett sätt att försöka skapa en handlingskraftig regering som kan driva igenom viktiga reformer. Koalitionen kontrollerar dessutom tillsammans en majoritet av platserna i folketinget, något som är ovanligt i dansk politik där Socialdemokratiet och Venstre har brukat turas om att leda minoritetsregeringar.

I folketinget har inget parti haft egen majoritet sedan 1900-talets mitt och politiken präglas av förhållandevis breda partiuppgörelser i många viktiga frågor. Samregerandet kräver kompromisser och därför råder stor enighet mellan de flesta partier om samhällsmodellen och en rad grundläggande värderingar och mål. Partierna till höger om mitten har blivit mer socialt medvetna och de flesta vänsterpartier ser i dag marknadsekonomi som en förutsättning för ekonomisk tillväxt och välfärd.

Viktiga frågor

Migrationspolitiken har länge varit en omdebatterad fråga. Från början av 00-talet propagerade det högerpopulistiska Dansk folkeparti för minskad invandring och vann gradvis alltmer stöd bland invånarna. Vid mitten av 2010-talet fick frågan högsta politisk prioritet, när Danmark liksom övriga Europa, fick ta emot en kraftigt ökande ström av flyktingar (se Modern historia). Då införde Venstre-regeringen, efter påtryckningar från Dansk folkeparti, en skärpning av migrationslagstiftningen med bland annat hårdare regler för uppehållstillstånd, bidrag och arbetsinvandring (se Befolkning och språk). Mette Frederiksen kom samtidigt som ny partiledare för socialdemokraterna att anamma mycket av Dansk folkepartis restriktiva hållning. 

Men när socialdemokraterna skulle bilda regering efter valet 2019 krävde de tre partier inom mittenvänsterblocket vissa uppmjukningar av den hårda invandringslagstiftningen i utbyte mot stöd i folketinget, bland annat att Danmark åter skulle ta emot kvotflyktingar. Men samtidigt har målet fortsatt att vara att begränsa invandringen och 2021 godkände folketinget ett lagförslag om att flytta migranter till mottagningscenter i länder utanför EU medan asylansökningar hanteras. Därefter har förhandlingar pågått med bland annat Rwanda om ett sådant upplägg. Det förs samtidigt i Danmark liksom i många andra länder en diskussion om hur migranter kan täcka bristen på arbetskraft inom flera branscher. År 2023 infördes lättnader i den tidigare skärpta lagstiftningen som skulle göra det enklare att rekrytera arbetskraft från icke-EU-länder.

För väljarna var kampen mot klimatförändringarna till synes viktigare än invandringen inför valet 2019 då det klimatskeptiska Dansk folkeparti backade kraftigt. Det har under senare år funnits ett starkt stöd i folketinget för en ambitiös klimatpolitik (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Under 2020-talets första hälft fick en skandal kopplad till landets minknäring stor politisk påverkan. Den så kallade minkskandalen tog sin början under coronapandemin hösten 2020. En muterad variant av coronaviruset hade då upptäckts bland minkar i Danmark, som var världens största exportör av minkpälsar. Myndigheterna tog till drastiska åtgärder och avlivade samtliga 17 miljoner minkar. Ett förbud mot minkuppfödning infördes fram till 2022 och efter att minkarna avlivats uppgav myndigheterna att det muterade viruset inte längre existerade. Det visade sig dock ganska snart att det saknade laglig grund för att avliva friska minkar och i november samma år avgick lantbruksministern Mogens Jensen till följd av skandalen.  År 2021 beslöt regeringen att minkuppfödarna skulle få stora summor i kompensation.

Våren 2022 presenterade en kommission som granskat regeringens agerande sin slutrapport. Kritiken var hård och den borgerliga oppositionen ansåg att en riksrättsprocess borde hållas mot statsministern. Mette Fredriksen riktade en offentlig ursäkt till de drabbade minkuppfödarna och förklarade att hon inte känt till att beslutet att döda minkarna saknade laglig grund. Två av regeringens tre stödpartier menade att det räckte med en markering mot Mette Frederiksen, men Radikale venstre fick igenom sitt krav att val skulle utlysas till hösten.

En annan politisk skandal gällde en parlamentsledamot för Venstre, Inger Støjberg. I slutet av 2021 kastades hon ut ur folketinget efter att ha blivit dömd i en riksrättsprocess. Støjberg hade under sin tid som migrationsminister i den tidigare Venstre-regeringen brutit mot lagen när hon gett order om att skilja asylsökande par åt, om den ena parten var minderårig (under 18 år). Hon dömdes till 60 dagars fängelse som hon avtjänade genom att bära fotboja. Efter domen, lämnade hon Venstre, som hade stött riksrättsförfarandet mot henne, och när hon avtjänat sitt straff grundade hon partiet Danmarksdemokraterne, som rönte framgångar i folketingsvalet 2022.

Även det pågående kriget i Ukraina har lett till förändringar inte minst inom utrikespolitiken. Danmark har visat starkt stöd för Ukraina sedan Rysslands anfallskrig inleddes 2022 (se Utrikespolitik och försvar) och nya satsningar på det egna försvaret planeras. Efter en folkomröstning i juni 2022 anslöt sig Danmark dessutom till EU:s försvarssamarbete, som landet stått utanför sedan 1993. 

Följ den löpande händelseutvecklingen i Kalendarium.

FÖRFATTNING

Enligt grundlagen, som reviderades 1953, har Danmarks monark den verkställande makten i förening med regeringen samt den lagstiftande makten i förening med parlamentet (folketinget), men i praktiken ligger den verkställande makten hos regeringen och den lagstiftande makten hos parlamentet, folketinget. Statsskicket bygger på parlamentarism vilket innebär att regeringen måste ha parlamentets förtroende för att kunna regera.

Kvinnor kan ärva tronen enligt den reviderade grundlagen. Drottning Margrethe II var statschef från 1972 fram till januari 2024, då hon abdikerade och hennes son Frederik X övertog tronen.

Det är statsministern som utser övriga ministrar, men monarken har en praktisk funktion i samband med regeringsbildningar. Efter att ha lyssnat till råd från alla partier i folketinget är det monarken som utser en förhandlingsledare. I övrigt är monarkens uppgifter av representativ och symbolisk karaktär.

Folketinget har sedan 1953 bara en kammare med 179 ledamöter, varav två är från Grönland och två från Färöarna. Kvinnor fick rösträtt och valbarhet 1915, och de senaste två decennierna har andelen kvinnliga ledamöter uppgått till minst 37–39 procent (44 procent efter valet 2022). Ledamöterna i folketinget väljs i direkta, proportionella val som äger rum med högst fyra års mellanrum. Val utlyses av statsministern när denna anser det vara lämpligt, eller om regeringen förlorar folketingsmajoritetens förtroende. Danska medborgare har rösträtt och kan väljas in i folketinget när de har fyllt 18 år. Spärren för att ett parti ska komma in i folketinget går vid två procent av samtliga röster.

Regeringens medlemmar har rätt att yttra sig i folketinget men saknar rösträtt om de inte är folketingsmedlemmar. Lagförslag kan läggas fram av regeringen och varje enskild folketingsmedlem. För att en lag ska bli antagen krävs tre behandlingar i folketinget. En grundlagsändring kräver majoritet i folketinget, därefter nyval och majoritet i det nya folketinget och till slut en folkomröstning där en majoritet måste utgöra minst 40 procent av alla väljare i riket.

I särskilda fall, till exempel för att främja internationell rättsordning eller annat samarbete med omvärlden, kan Danmark på vissa villkor överlåta relevanta befogenheter till internationella myndigheter. Ett sådant beslut måste godkännas av fem sjättedelar av folketingets ledamöter eller av mer än hälften av ledamöterna samt av väljarna i en folkomröstning.

Statsförvaltningen sköts av flera departement under vilka en rad styrelser, ämbetsverk och andra myndigheter sorterar. Den högsta chefen för varje förvaltningsgren är ministern, men det finns inga politiska statssekreterare, och ämbetsmännen är inte politiskt tillsatta. Under senare år har en stor del av beslutsfattandet och det ekonomiska ansvaret flyttats över från departementen till myndigheter på lägre nivå.

Efter en kommunreform 2007 fick Danmark fem regioner – Nordjylland, Midtjylland, Syddanmark, Sjælland och Hovedstaden (inklusive Bornholm). Regionerna ersatte de tidigare 13 amtskommunerna och huvudstadsområdet (motsvarande län). De tidigare 271 primärkommunerna slogs samman till 98 större kommuner, som alla utom 4 har minst 20 000 invånare.

Regionerna leds av var sitt regionråd med 41 folkvalda ledamöter, som i sin tur väljer en ordförande, kallad regionsrådsförman. Val till regionråden hålls vart fjärde år. Regionerna har huvudansvaret för de flesta av landets sjukhus men har inte rätt att driva in skatter. De har även uppgifter inom socialområdet och regional utveckling. Verksamheten finansieras med statliga medel.

Kommunerna leds av borgmästare vilka utses av en folkvald kommunal församling, kommunbestyrelsen. Ämbetstiden är fyra år. Kommunerna ansvarar för de kommunala skolorna, stadsplanering, det lokala vägnätet, socialhjälp och miljöfrågor. Kommunerna har med vissa begränsningar rätt att beskatta inkomster och egendom men de får också tillskott från staten. Närmare hälften av alla offentliga utgifter administreras av kommunerna.

Läs om Danmarks rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Socialdemokratiet är Danmarks största parti och styr landet sedan 2019. Partiets väljarstöd har pendlat mellan 20 procent och 42 procent under de senaste årtiondena. Partiet fick 27 procent i valet 2022. Partiledare är Mette Frederiksen. I EU-parlamentet hör partiet till den socialdemokratiska partigruppen, S&D.

Det tidigare bondepartiet Venstre har utvecklats till ett brett liberalt parti. Det kom på andra plats i de två senaste folketingsvalen, även om det tappade nära hälften av sina mandat i valet 2022. Venstre blev bara trea i valet 2015 men det kunde ändå bilda regering, uppbackad av en borgerlig majoritet i folketinget, med partiledaren Lars Løkke Rasmussen som statsminister. Partiet har konkurrerat med socialdemokraterna om regeringsmakten men efter valet 2022 bjöds det in till ett regeringssamarbete. Partiledare är idag Troels Lund Poulsen. I EU-parlamentet ingår Venstre i partigruppen Renew Europe.

I Mette Frederiksens rödblåa regering deltar även det nybildade partiet Moderaterne. Det startades av den tidigare Venstreledaren Lars Løkke Rasmussen med syftet att få till stånd en bred mittenregering efter parlamentsvalet 2022. Partiet har ställt sig utanför höger- och vänsterblocken och är det tredje största i folketinget. I EU-parlamentet deltar Moderaterne i partigruppen Renew.

Socialistisk folkeparti, som bildades av före detta kommunister 1959 kom på fjärde plats i valet 2022. Partiet räknas till det ”röda blocket”. Dit hör också Enhedlisten och Alternativet (se nedan).

På delad femteplats kom det nybildade Danmarksdemokraterna och Liberal alliance.

Danmarksdemokraterna räknas till borgerliga lägret och förordar en stram migrationspolitik.

Liberal alliance (tidigare Ny alliance) grundas på socialliberala och socialkonservativa värderingar. Det bildades 2007 av avhoppade folketingsmedlemmar från Radikale venstre och Konservative folkeparti. Efter att ha gått tillbaka kraftigt i valet 2019 gick det betydligt bättre för partiet i valet 2022, då det satsade på att nå ut bland unga bland annat genom sociala mediekanalen Tiktok.  

Parlamentets sjätte största parti är Konservative folkeparti som fram till 2015 hette Højre. Det är idag ett litet näringslivsvänligt medelklassparti som i EU-parlamentet deltar i partigruppen EPP.

Därefter kommer Enhedslisten följt av Radikale Venstre.

Enhedslisten bildades 1989 av tre vänsterpartier som har kollektivt ledarskap. I Europaparlamentet är Enhedslisten representerat i partigruppen Vänstern.

Radikale venstre bröt sig i början av 1900-talet ur Venstre och är trots sitt namn ett mittenparti med socialliberal och försvarsskeptisk hållning. Partiet har under stora delar av det gångna seklet haft en roll som vågmästarparti i folketinget och därmed fått sitta med i en rad regeringar med höger- och (sedan 1993 enbart) vänsterpartier. Partiet hör till partigruppen Renew i EU-parlamentet.

Parlamentets näst minsta partier är Nye borgerlige och Alternativet vilka står långt ifrån varandra politiskt.

Nye borgerlige har suttit i folketinget sedan 2015. Partiet står för en hård invandringspolitik kombinerad med skattesänkningar, minskad offentlig sektor och privatiseringar.   

Alternativet, kom också in i folketinget 2015. Partiet räknas till vänsterblocket och beskrivs som socialliberalt samt starkt inriktat på miljöfrågor. I EU-parlamentet sitter Socialistisk folkeparti i partigruppen G/EFA.

Allra minst är Dansk folkeparti som bildades i mitten av 1990-talet efter inre splittring inom det populistiska missnöjespartiet Fremskridtspartiet. Vid 1998 års val vann Dansk folkeparti betydligt fler mandat än moderpartiet. Dansk folkeparti blev under ledning av Pia Kjærsgaard tredje största parti i valet 2007 genom att förespråka begränsad invandring och större förmåner för äldre medborgare samt vara starkt negativt till EU. I valet 2015 avancerade partiet till andra plats och blev med liten marginal det största borgerliga partiet. Det gav sitt stöd till Venstre men avhöll sig från regeringsansvaret. I valet fyra år senare tappade dock partiet över hälften av sina platser i folketinget och i valet 2022 fick partiet endast fem mandat. Dansk folkeparti hör i EU-parlamentet till partigruppen ID.

Om våra källor

LÄSTIPS - läs mer om Danmark i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
När dansk utlänningspolitik straffade sig själv (2021-02-02)

Grönland

Grönland hör geografiskt till Nordamerika men utgör politiskt en del av Kungariket Danmark, även om grönlänningarna har långtgående självstyre. Beroendet av Danmark har minskat på senare år men danska finansiella bidrag utgör alltjämt ett väsentligt tillskott till den lokala ekonomin. Räkfiske är den viktigaste näringen.

Grönland är världens största ö med en landyta på 2 166 000 kvadratkilometer, varav cirka 80 procent täcks av inlandsis. Den isfria arealen är lite mindre än Sveriges yta. Öns högsta punkt, Gunnbjörn Fjeld, ligger på Östgrönland och når 3 693 meter över havet. Världens äldsta bergarter, drygt fyra miljarder år gamla, och världens äldsta spår av organiskt liv, 3,8 miljarder år gamla, har hittats i fjordsystemet vid huvudorten Nuuk (Godthåb). Ilulissat-området i Diskobukten runt 50 mil norr om Nuuk har en mycket produktiv glaciär och klassades 2004 som världsnaturarv av FN-organet Unesco.

Inlandsisen kan vara upp till 3 500 meter tjock men är i genomsnitt bara hälften så tjock. Den utgör världens näst största sötvattensreservoar. Inlandsisen består av sammanpressad snö och borrkärnor som tagits ur isen berättar bland annat om klimatförändringar under mer än 200 000 år. Klimatförändringarna gör att stora delar av isen smälter allt fortare vilket kan få stora effekter på havsvattennivåer och temperaturer världen över. För närvarande minskar ismassan årligen med i genomsnitt 250 kubikkilometer, vilket gör att havsvattennivån stiger med 0,7 millimeter.

Klimatet är arktiskt eller subarktiskt med medeltemperaturer som varierar mellan 5 och 10 plusgrader i juli och mellan 8 och 23 minusgrader i februari. Årsnederbörden växlar från drygt 1 000 mm i söder till bara 230 mm i norr. Mildast är det kring fjordarna i sydväst, där det finns slätter som gör det möjligt att bedriva fåruppfödning. Pil och björk har hittills varit de enda trädarter som klarat klimatet men försök görs att plantera in härdiga barrträd.

Östkusten är svårast att nå med båt eftersom den hela året är täckt av drivis som en kall ström för ned från Ishavet. Sydvästkusten hålls isfri större delen av året av en mild ström från söder, medan havsisen lägger sig längs nordvästkusten om vintern.

Det finns inga vägar mellan de grönländska samhällena. Alla transporter är dyra då de måste ske med båt, flyg, helikopter, snöskoter eller hundsläde. Det finns mindre flygplatser i alla städer och helikopterplattor i drygt hälften av bygderna. Civila flygplatser som kan ta emot stora flygplan finns i Kangerlussuaq mitt på västkusten (Grönlands centrala flygplats) och i Narsarsuaq i söder. Den militära flygbasen i Thule (Pituffik) i norr kan också ta emot stora flygplan men där är den civila trafiken starkt begränsad.

Grönland har omkring 56 000 invånare. De flesta av dem är födda i Grönland och ett mindre antal i Danmark. Närmare 20 000 invånare bor i Nuuk. De övriga 16 städerna ligger på västkusten. Det finns även ett 60-tal glest befolkade bygde. Omkring en fjärdedel av alla personer som är födda i Grönland har flyttat till Danmarks kärnland.

Den nuvarande befolkningen härstammar från inuiter (ental: inuk – människa) och kallar sig själva kalaallit och landet Kalaallit Nunaat (Grönländarnas land). Inuiterna har sitt ursprung i nordöstra Sibirien och vandrade in till Grönland västerifrån omkring 2500 år före vår tideräkning. De första invandrarna gav sig dock av igen eller gick under. Förfäderna till dagens grönländare började anlända på 1200-talet.

Grönländarna har kunnat läsa och skriva sitt eget språk i nästan 200 år. Det moderna skolväsendet motsvarar det danska men med grönländska som undervisningsspråk. Danska läses som första och engelska som andra främmande språk. Det finns tre gymnasier, en folkhögskola, yrkesskolor och i Nuuk ett litet universitet. Många grönländare studerar dock i Danmark.

Det finns ett levande konst- och musikliv på ön. I Nuuk finns kulturhuset Katuaq samt bland annat Landsbiblioteket, Landsarkivet och Grönlands Nationalmuseum som fått överta en stor del av Danmarks nationalmuseums grönländska samling.

Historia

Vid slutet av 900-talet hade fjordtrakterna längst i söder och fjordarna innanför det nuvarande Nuuk bebyggts av norska och isländska bönder. Det var härifrån Amerikas fastland upptäcktes omkring år 1000 och undersöktes av flera expeditioner.

När nordbornas koloni var som störst hade den över 3 000 invånare med kyrkor, kloster och från 1124 en biskop. 1261 underställdes kolonin den norske kungen och följde sedan med Norge in i unionen med Danmark 1380. Under 1400-talet försvann nordborna från Grönland. Det är inte klart varför de försvann, men man vet att nordbor och inuiter hade kontakt med varandra.

År 1721 koloniserades Grönland igen av Danmark-Norge. Missionären Hans Egede slog sig ned vid Nuuk och handelsmän följde efter. När Norge skildes från Danmark 1814 efter Napoleonkrigen förblev Grönland danskt.

Under andra världskriget stod Grönland under amerikanskt beskydd och spelade en viktig roll för flygförbindelserna mellan USA och England. 1951 ingicks ett försvarsavtal mellan Danmark och USA. Inom ramen för militäralliansen Nato fick USA rätt att ha baser på Grönland. Särskilt Thulebasen på nordvästkusten fick stor betydelse för det strategiska bombflyget och därefter som den viktigaste radaranläggningen för att varna USA för missilanfall. Thulebasen blev också den viktigaste stationen för kommunikation med spaningssatelliter. När basen byggdes tvingades den lilla lokalbefolkningen på drygt ett 50-tal personer flytta 11 mil norrut där en ny by, Qaanaaq, byggdes. Den har idag vuxit till att omfatta 650 invånare.

Efter kriget var det ohållbart att upprätthålla Grönlands status som dansk koloni. 1953 blev Grönland danskt amt (län) och en snabb samhällsutveckling följde utan att grönländarna riktigt hann anpassa sig. Det fick många negativa sociala och ekonomiska konsekvenser. Den danska regeringen riktade 2022 en offentlig ursäkt till sex inuiter vilka som barn tvingades lära sig danska och dansk kultur i Danmark. Meningen var att de när de skickades tillbaka till Grönland efter att under några år utbildats i Danmark skulle utgöra en ”elit” som danska myndigheter kunde ha kontakt med. Flera av barnen tilläts inte återvända till sina grönländska familjer utan adopterades av danska familjer eller placerades på barnhem även efter de kommit tillbaka till Grönland.

Det stod efterhand klart att grönländarna måste få större inflytande över beslutsfattandet. När Grönland 1973 kom med i dåvarande EG (numera EU) trots att majoriteten av grönländarna röstat nej, tillsattes en dansk-grönländsk kommission som skulle utreda frågan. På grundval av kommissionens förslag antog folketinget en lag om inre självstyre, ”hjemmestyre”, för Grönland. Lagen trädde i kraft 1 maj 1979.

Den danske monarken skulle fortsätta att vara statsöverhuvud och Danmark skulle även framöver sköta utrikes- och försvarspolitik, rättsväsen, myntväsen samt administrationen av naturtillgångar. Alla övriga områden skulle övergå till grönländarna, men med oförändrat ekonomiskt stöd från Danmark.

Efter hand flyttades administrationen av naturtillgångar till Grönland (dock med delad äganderätt) och Grönland byggde gradvis upp ett avgörande inflytande över de delar av Danmarks utrikes- och säkerhetspolitik som rör ön. Hjemmestyret höll en egen folkomröstning 1983 om EG, och 1985 lämnade Grönland EG, den dittills enda region som gjort så. Grönland slöt istället ett avtal om tullfri export till EG som även gick med på att betala för ett begränsat fiske i grönländska vatten.
År 2000 tillsatte hjemmestyret en kommission av grönländska politiker som med hjälp av externa experter skulle utreda på vilka punkter hjemmestyret skulle kunna stärkas. I praktiken eftersträvades en formalisering av hjemmestyrets långtgående utveckling sedan 1979. Kommissionen kom med en rapport 2002, och 2004 tillsattes en ny kommission med danska och grönländska politiker. Uppgiften var att överväga och föreslå hur de grönländska myndigheterna skulle kunna överta ytterligare kompetens inom ramarna av rikets grundlag. Arbetet skulle baseras på principen om överensstämmelse mellan rättigheter och plikter och det skulle ta sikte på en nyordning av det ekonomiska förhållandet mellan Danmark och Grönland. Utgångspunkten var att enbart grönländarna ska avgöra om Grönland någon gång ska bli fullt självständigt. Arbetet utmynnade 2008 i ett förslag till en ny lag om utökat självstyre. Tre fjärdedelar av grönländarna sade i en folkomröstning ja till lagförslaget, som även antogs med stor majoritet i folketinget.

Betydelsen var i någon mån symbolisk eftersom Grönland redan styrde nästan allt. Grönländskan blev officiellt språk och inte som dittills bara "likställt med danskan". Grönlänningarna blev erkända som folk i folkrättslig mening. Det viktigaste konkreta innehållet var att om och när Grönland skulle överta de sista statliga funktionerna som vädertjänst, kartläggning, polis och kustbevakning måste Grönland självt stå för utgifterna. Sist men inte minst fick Grönland äganderätt till alla naturtillgångar i marken. Men om utvinning av dessa resurser leder till ekonomisk vinst för samhället ska den delas med Danmark på så sätt att Danmarks bidrag till Grönland reduceras med motsvarande Danmarks andel. Det betyder att om den årliga vinsten för myndigheternas del uppgår till sju miljarder danska kronor går den obeskuren till Grönland, samtidigt som Danmarks bidrag går ned till noll.

Politik

Grönland tillhör Danmark men har inre självstyre. Grönlands intressen på riksnivå övervakas av två grönländska ledamöter i det danska folketinget samt grönländska rådgivare i både stats- och utrikesdepartementen. Dessutom har Grönland ett kontor i Köpenhamn samt representanter vid den danska ambassaden i Bryssel.
Landsstyret (naalakkersuisut) är Grönlands regering och landstinget (inatsisartut) är Grönlands parlament med 31 medlemmar. Val till landstinget hålls vart fjärde år. Landsstyret tillsätts av majoriteten i landstinget. Grönlands tidigare 18 kommuner slogs från nyåret 2009 ihop till fyra stora kommuner. Två fattiga kommuner på östkusten slogs exempelvis ihop med Nuuk, Paamiut och Ivittut på sydvästkusten till Sermersooq kommun, som nästan är lika stor som Sverige och Storbritannien tillsammans. Ännu större, men ännu mer glesbefolkad, är Qaasuitsup kommun som har en sträckning från söder till norr på drygt 150 mil.

Det socialdemokratiska Siumut (Framåt) har av tradition varit största parti och utgjort stommen i flertalet regeringar sedan 1979.

Tre år efter valet 2002 utlyste den dåvarande regeringschefen Hans Enoksen nyval till i september 2005, vilket motiverades med att Siumut och dess koalitionspartner IA inte kunde komma överens om budgeten. Bakgrunden till oenigheten var dock interna problem i Siumut; en allvarlig tvist pågick bland partimedlemmarna sedan det avslöjats att två socialdemokrater hade använt statliga pengar till fester med alkohol och kvinnor. Efter valet kunde Siumut, som behöll sina 10 mandat, åter bilda regering med IA, men 2007 lämnade IA koalitionen efter oenighet kring ett lagförslag om räkfångsterna. IA ville inte gå med på att mäta räkfångsterna efter värde istället för vikt. Siumut bildade då regering med borgerliga Atassut.

Inför övergången till ökat självstyre utlyste Enoksen nyval till landstinget i juni 2009. Siumut förlorade då makten till IA, som vann en historisk seger och nästan fördubblade sin andel av väljarkåren. IA fick 44 procent av rösterna mot Siumuts 26,5 procent. IA fördubblade sitt mandatantal till 14 av landstingets 31 platser. IA:s seger ansågs bero på att Siumut-regeringen kopplats till korruptionsskandaler och att IA betonar grönländsk självständighet mer än Siumut.

IA strävar i princip efter full självständighet, medan Siumut är delat i frågan. Atassut och Demokraterna vill bevara förbindelsen till Danmark och prioriterar ekonomin. Grönländarna själva vill enligt opinionsmätningar gärna ha självständighet, men inte på bekostnad av sämre levnadsstandard.

IA:s partiledare Kuupik Kleist bildade efter valet en koalition med Demokraterna och Alliansen för oberoende kandidater. Efter formaliseringen av självstyret 2009 (se Historia) hamnade frågan om självständighet tidvis i skuggan av andra pressande problem: fisket och jakten, bygdernas överlevnad, skolans bristande kvalitet, stora sociala problem. Den hetaste debatten gällde hanteringen av de omfattande tillgångarna av uran, järnmalm, olja, gas med flera naturresurser och samarbetet med jättelika internationella företag som gruvbolag och aluminiumkoncernen Alcoa.

IA-regeringen såg råvaruexport som vägen till ekonomisk och därmed någon gång i framtiden politisk självständighet från Danmark. Men Siumuts nya ledare Aleqa Hammond kritiserade IA:s planer på att släppa in kinesiska gruvbolag och tusentals kinesiska arbetare. Däremot ville Siumut upphäva förbudet mot uranbrytning. Hammond varnade samtidigt för växande ekonomiska klyftor mellan Nuuk och glesbygden, och hon krävde mer sociala insatser för arbetslösa och andra utsatta i samhället. Hon ställde också hårdare krav än IA på beskattning av gruvbolagens vinster.

Hammonds budskap gick hem, och valet till landstinget i mars 2013 blev en klar seger för Siumut, som fick 43 procent av rösterna mot 34 procent för IA. Den karismatiska Hammond fick överlägset flest personröster. Tre mindre partier tog sig in i landstinget: liberalkonservativa Atassut, liberala Demokraatit och center-vänsterpartiet Partii Inuit som bland annat vill begränsa bruket av danska språket i Grönland. Siumut fick 14 mandat, IA 11 och de övriga fick 2 mandat vardera.
Siumut förhandlade fram en ny regeringskoalition med Atassut och Partii Inuit. Ny regeringschef blev Siumuts ledare Aleqa Hammond. Siumuts vallöfte om att upphäva förbudet mot uranbrytning röstades igenom av landstinget med knapp majoritet hösten 2013 (se Ekonomi). Därmed visade Grönland ytterligare självständighet gentemot Danmark, som anser att frågan om uranbrytning hör till försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken som beslutas i Köpenhamn.

Självstyrelseregeringen slöt 2013 nya gruvavtal med utländska bolag, och en växande andel av budgetinkomsterna väntades komma från gruvnäringen. Import av arbetskraft i stor skala såg ut att bli nödvändig, och det grönländska samhället stod därmed inför en historisk förändring.

I oktober 2014 lämnade Hammond tillfälligt över premiärministerposten till Kim Kielsen som blev tillförordnad regeringschef. Tjänstledigheten föranleddes av en skandal där Hammond anklagades för slöseri. Nyval utlystes till i november samma år.

I nyvalet blev Siumut åter största parti med 34 procent av rösterna mot 33 procent för IA. Båda fick 11 mandat. Demokraterna fick närmare 12 procent av rösterna, vilket räckte till 4 mandat, medan 6,5 procent (2 mandat) gick till Atassut. 11,5 procent gav det nybildade Partii Naleraq (ungefär Riktmärket) 3 mandat. Partiet bildades så sent som i april 2014 av Hans Enoksen, tidigare Siumutledare och premiärminister. Partii Naleraq vill arbeta för att stärka fiskenäringen och bygderna som det anser försummas av de större partierna. Partii Inuit fick endast 1,6 procent och åkte ur landsstyret. Valdeltagandet var 73 procent.

I december 2014 bildades en regering med Siumut, Demokraterna och Atassut, under ledning av Kim Kielsen (Siumuts ordförande). Knappt två år senare ombildades regeringen på grund av en rad inre motsättningar, bland annat om kostnaderna för uppförandet av en ny parlamentsbyggnad. Den nya regeringen bestod av Siumut och IA, som dock står en bit ifrån varandra i frågan om uranutvinning.

I valet i april 2018 blev det styrande Siumut åter största parti med 9 mandat i landstinget, men det tappade två mandat jämfört med tidigare. Siumut förlorade röster till mittenpartiet Demokraterne som fick 6 mandat, medan IA fick 8 mandat. På grund av meningsskiljaktigheter kring fisket lyckades Siumut och IA inte fortsätta regeringssamarbetet. Istället bildade Siumut en koalition med Partii Naleraq, Atassut och ytterligare ett parti, Nunatta Qitornai. Regeringen blev emellertid inte långvarig, utan samarbetet sprack redan i september samma år. Partii Naleraq valde då att lämna regeringen på grund av oenighet kring finansieringen av en modernisering av Grönlands flygplatser. Premiärminister Kim Kielsen från Siumut hade nått en överenskommelse med danska regeringen om direkt danskt stöd till projektet, något som Partii Naleraq inte kunde tolerera eftersom det gick emot grönländska självständighetssträvanden. Efter tre veckor av politisk kris och förhandlingar kunde till slut en ny koalitionsregering bildas mellan Siumut, Atassut och Nunatta Qitornai, med stöd av Demokraterne i landstinget. I april 2019 lämnade Atassut regeringssamarbetet efter offentlig kritik mot två av dess ministrar och i februari 2021 meddelade Demokraterne att partiet inte längre stödde regeringen. Skälet var enligt partiet de politiska meningsskiljaktigheterna kring gruvprojektetet Kvanefjeld, om utvinning av uran och sällsynta jordartsmetaller, som bland annat kritiserats utifrån miljöskäl. Det fanns därmed ingen annan lösning än att utlysa nyval.

I valet den 6 april 2021 fick IA 37 procent av rösterna och 12 platser i landstinget, medan Siumut halkade efter med 29 procent av rösterna och 10 mandat. Efter valet meddelade Inuit Ataqatigiits ledare Mute Egede att Kvanefjeld inte skulle bli av, trots att ett australiskt gruvföretaget Greenland Minerals fått preliminärt ja till projektet under den förra Siumut-regeringen. Även ett kinesiskt företag har varit involverat i planerna.

IA bildade regering tillsammans med Naleraq, som hade fyra mandat i landstinget efter valet och som även det är emot Kvanefjeldprojektet. Atassut hade dessutom gett löfte om att rösta för regeringens politik i landstinget.

De båda regeringspartierna enades om att lägga särskild vikt vid att sträva efter ökad ekonomisk och social jämlikhet i det grönländska samhället som präglas av stora klyftor. Att utveckla utbildningen och stärka fiskeindustrin var andra prioriterade områden liksom att möta klimatförändringarna.

Redan ett år senare beslöt Naleraq att dra sig ur regeringskoalitionen med IA sedan partierna haft allt svårare att komma överens. I stället nådde IA en överenskommelse om ett regeringssamarbete med Siumut. 

Ekonomi

Grönlands bruttonationalprodukt (BNP) per invånare uppgår till två tredjedelar av den danska. Men levnadskostnaderna är högre än i Danmark så den materiella levnadsstandarden är uppskattningsvis närmare hälften av den danska.
Ekonomin domineras av den offentliga sektorn. Danmark ger ett årligt bidrag på nästan 4 miljarder danska kronor till Grönlands ekonomi, vilket motsvarar drygt hälften av de offentliga utgifterna eller 65 000 kronor (drygt 10 000 US dollar) per invånare.

Grönlands viktigaste inkomstkälla är räkfisket. Räkor utgör omkring hälften av exporten. Andra exportprodukter är krabbor, fisk och fiskprodukter, skinn och pälsar samt frimärken. De minskande fångsterna har gjort att allt fler grönländare söker sig till städerna, vilket skapar nya sociala och ekonomiska problem.

I slutet av 2017 enades fiskenationerna kring Arktis om att tills vidare stoppa allt kommersiellt fiske i de arktiska vattnen. I takt med den globala uppvärmningen har fiskbestånden minskat i storlek och fiskstimmen har börjat ta nya vägar. Nationerna ska under stoppet bedriva gemensam forskning för att ta reda på mer om ekosystemen i området för att på sikt kanske kunna återuppta fisket. Med i överenskommelsen finns Kanada, EU, Kina, Danmark (Grönland och Färöarna), Island, Japan, Norge, Sydkorea, Ryssland och USA.

Handel, transport och service är viktiga sektorer inom ekonomin. Det finns också stora, ännu oexploaterade tillgångar av till exempel sötvatten, olja, järn och en rad andra metaller och mineraler. Det finns en stor potential för vattenkraft som Grönland har börjat utnyttja. Till exempel har ett samarbete inletts med den amerikanska aluminiumjätten Alcoa om att bygga ett aluminiumsmältverk vid Maniitsoq.

År 2004 öppnades en ny guldgruva i sydligaste Grönland, men den stängdes fyra år senare. 2008 öppnades åter zinkgruvan Black Angel som varit stängd sedan 1990. Grönland har blivit alltmer intressant för internationella gruvbolag, även om intresset har svalnat något under senaste år på grund av sjunkande priser på till exempel olja och järnmalm.

År 2013 upphävde det grönländska parlamentet förbudet mot uranbrytning och andra radioaktiva ämnen. Det råder dock delade meningar mellan Danmark och Grönland om de grönländska myndigheterna på egen hand kan besluta om uranbrytning. Kvanefjeld vid Narsaq innehåller förutom jordens femte största urantillgång även de så kallade sällsynta jordartsmetallerna som är oumbärliga i den elektroniska industrin och skulle kunna ge stora ekonomiska vinster.

Regeringen försöker bredda ekonomin genom att göra en insats för att höja skolornas och utbildningens kvalitet och uppmuntra privata investerare. Näringar av betydelse är byggnadsverksamhet, hantverk, skeppsbygge, får- och renskötsel samt jakt.

Turismen växer snabbt, men den kommer knappast att utvecklas till massturism. Mellan 1993 och 2002 ökade antalet turister på land från 5 000 till 32 000. Efter viss stagnation har det åter gått uppåt till 45 000 (2015). Under det senaste åren har det tillkommit många passagerare (22 000 år 2015) på små och särskilt stora kryssningsfartyg, som betalar 100 dollar per passagerare till landskassan. Det som lockar besökarna är kryssningar längs den spektakulära kusten, fjällvandring, fiske, jakt, skidåkning och hundspannskörning.

Färöarna

Färöarna är en självstyrande del av Kungariket Danmark. Ögruppen ligger i Nordatlanten, 37 mil norr om Skottland, halvvägs mellan Danmark och Grönland. Färöarna har ett eget parlament, lagtinget, som utser en lokal regering, landsstyret, vars ordförande kallas lagman. Utrikes- och försvarspolitiken sköts dock från Köpenhamn. Viktigaste näringar är fiske, fiskodling samt industri och service med anknytning till fisket.

Färöarnas sammanlagda landyta är 1 399 kvadratkilometer, fördelade på 18 bebodda och en mängd obebodda öar och skär. Huvudort är Tórshavn på huvudön Streymoy. 

De höga, skoglösa klippöarna genomskärs av många smala fjordar och sund. Här finns några av världens högsta uddar. Den högsta punkten, Slættaratindur (882 m ö h), ligger på ön Eysturoy.

Klimatet är fuktigt med många regndagar och det är ofta dimmigt. Medeltemperaturen är 3 plusgrader i januari och 10 plusgrader i juli.

Invånarantalet uppgick i början av 2016 till 48 700. Det färöiska språket är besläktat med isländskan men har påverkats av bland annat danska. Det finns en rik litterär tradition, från sägner och medeltida visor till modern poesi och prosa. J H O Djurhuus gav 1914 ut den första diktsamlingen på färöiska. Två framstående färöiska författare, kusinerna Jörgen-Frantz Jakobsen och William Heinesen, valde att skriva på danska och fick en stor krets av läsare utanför Färöarna. Bland många andra författare kan nämnas Hedin Brú. Också målarkonsten har högt anseende, och Samuel Joensen Mikines (1906–1979) var en av Nordens bästa målare.

Undervisningsspråket i skolorna är färöiska med danska som första främmande språk och engelska som andra. Efter grundskolan finns tre gymnasier att välja mellan, samt folkhögskola och olika yrkesskolor. 1990 fick Färöarnas akademi status som universitet. Det har cirka 500 studerande, men de flesta färingar som vill ha en universitetsutbildning studerar i Danmark.

Religionen spelar en något större roll än i Danmark och kyrkan är mer konservativ än den danska statskyrkan från vilken den skildes 2007.

På öarna finns två landstäckande tidningar, Sosialurin och den borgerliga Dimmalætting. Den senare gick efter 135 år i konkurs 2013, men återuppstod 2014 som veckotidning. De båda har internetutgåvor. Dessutom finns radio och TV.

Båt i vattnen utanför Tórshavn. Foto: Shutterstock

Historia

På 700-talet bosatte sig irländska munkar på Färöarna, men redan på 800-talet erövrades ögruppen av norska bönder och 1035 blev den ett norskt län.

Liksom de övriga nordatlantiska öarna följde Färöarna Norge in i personalunionen med Danmark 1380, och de förblev i likhet med Island och Grönland under danskt herravälde också efter 1814, då Norge tvingades in i personalunion med Sverige.

I mitten av 1800-talet fick Färöarna plats i det danska folketinget och det kungliga handelsmonopolet avskaffades. Det medförde en snabb ekonomisk utveckling och en begynnande önskan om självständighet, vilken stärktes under andra världskriget då öarna var ockuperade av britterna och i fem år var avskurna från det tyskockuperade Danmark.

År 1948 fick Färöarna långtgående inre självstyre, ”hjemmestyre”, men Danmark behöll kontrollen över bland annat utrikes- och försvarspolitiken samt rättsväsendet, och den danska monarken förblev statsöverhuvud. Denna ordning råder fortfarande, även om Färöarna uppträder relativt självständigt utåt, har egen flagga och eget säte i Nordiska rådet. Färöarna markerade också sin självständighet 1973 då Danmark gick med i dåvarande EG men Färöarna valde att stanna utanför.

Politik

Färöarna har två ledamöter i det danska folketinget och det finns färöiska rådgivare i de danska stats- och utrikesdepartementen. Dessutom har öarna sin egen representation i Köpenhamn.

Parlamentet i Tórshavn, lagtinget, har 33 ledamöter. Antalet platser kan utökas med upp till fem om det krävs för en rättvis mandatfördelning mellan partierna. Lagtinget utser regeringen, landsstyret, som består av sju personer och en ordförande, lagmannen.

De politiska partierna fördelar sig mellan höger och vänster på den gängse politiska skalan men kan också grupperas efter sin syn på förhållandet till Danmark. Det socialistiska partiet Republikanerna arbetar för full självständighet.

Det gör även det lilla borgerliga Självstyrepartiet, medan det konservativa Folkpartiet pendlat mellan ökat självstyre och självständighet. Det liberala Sambandspartiet, även kallat Unionspartiet, liksom Socialdemokraterna vill bevara banden med Danmark. Centerpartiet har intagit en mellanställning.

Inför valet till lagtinget 1998 hade önskan om ökat självstyre vunnit i styrka, främst på grund av en konflikt med Danmark om hanteringen av en ekonomisk och finansiell kris på Färöarna (se Ekonomi). Folkpartiet, Självstyrepartiet och Republikanerna gick fram i valet och bildade regering med huvudmål att inom fyra år ge Färöarna status som självständig stat. Förhandlingar med Danmark inleddes i maj 2000 men de körde fast efter några månader. Danmark motsatte sig inte färöisk självständighet, men ämnade i så fall behandla Färöarna som vilket annat nordiskt land som helst och inom fyra år avveckla det omfattande ekonomiska stödet till ögruppen. Färöarnas regering hade hoppats på en gradvis nedtrappning av stödet under en period på 15 år. En planerad folkomröstning om en tidsplan för självständigheten ställdes in då opinionen hade hunnit bli negativ.

Regeringsskiftet i Danmark hösten 2001 förbättrade förhandlingsklimatet mellan Köpenhamn och Tórshavn. I februari 2002 enades man om att Färöarna skulle ta över ansvaret för invandrar- och flyktingfrågor samt polisväsendet. Lagtingsvalet i april samma år blev dött lopp mellan vänstern och de borgerliga liksom mellan självständighetsanhängare och -motståndare. Regeringskoalitionen hade förlorat sin majoritet och blev beroende av Centerpartiets enda mandat. I den nya regeringsförklaringen tonades kraven på självständighet ned vilket Republikanerna motvilligt fick acceptera. 2003 avtalades med Danmark att Färöarna själva bestämmer när man vill ta över ansvaret för och finansieringen av de samhällsområden som fortfarande sköts av Köpenhamn.

Växande oenighet mellan Folkpartiet och Republikanerna ledde till att koalitionen sprack, och nyval hölls i början av 2004. 1990-talets gynnsamma period hade ersatts av ekonomisk kris och minskad tro bland allmänheten på att öarna kan klara sig på egen hand. Socialdemokraterna gick framåt i valet, och dess ledare Jóannes Eidesgaard blev ny lagman för en koalitionsregering med Sambandspartiet och Folkpartiet.

I valet i januari 2008 var självständighetsfrågan nedtonad. Socialdemokraterna förlorade ett mandat men de andra behöll sina positioner. Eidesgaard valde att bilda en ny koalition med Republikanerna och Centerpartiet. För första gången fick landsstyret ett utrikesdepartement. Regeringssamarbetet gnisslade dock, i synnerhet när Republikanerna röstade emot ett förslag om minskade fiskekvoter. En ny regering med Socialdemokraterna, Sambandspartiet och Folkpartiet bildades i september. Kaj Leo Johannesen från Sambandspartiet blev ny lagman.

I lagtingsvalet i oktober 2011 ökade Sambandspartiet sin representation med 1 mandat till 8. Folkpartiet ökade också med 1 mandat till 8. Republikanerna backade med 2 mandat till 6. Kaj Leo Johannesen fortsatte som lagman i en ny regeringskoalition med sitt eget parti Sambandspartiet, Folkpartiet samt småpartierna Centerpartiet och Självstyrelsepartiet.

Lagtingsvalet i september 2015 ledde till ett maktskifte då Socialdemokraterna blev största parti med 25 procent av rösterna (8 av 33 mandat). Republikanerna kom tvåa med 21 procent (7 mandat), Folkpartiet hamnade på delad tredje plats med 19 procent (6 mandat) tillsammans med Sambandspartiet som erhöll 19 procent (6 mandat). Framsteg fick 7 procent (2 mandat), Centerpartiet 5 procent (2 mandat) medan Nya Självstyrepartiet erhöll 4 procent (2 mandat). Valdeltagandet låg på 89 procent. Under ledning av socialdemokraten Aksel V Johannesen bildade Socialdemokraterna regering med Republikanerna och Framsteg.

Valet till lagtinget i augusti 2019 ledde till ett maktskifte. En borgerlig regering bildades mellan Folkpartiet, Sambandspartiet och Centerpartiet. Folkpartiet kontrollerade efter valet åtta platser i lagtinget, Sambandspartiet  sju och Centerpartiet två. Regeringschef (lagman) blev Sambandspartiets Bárður á Steig Nielsen. Socialdemokraterna hade vunnit sju mandat i lagtinget och Republikanerna sex. Den nya regeringen ville bland annat dra tillbaka en omdebatterad fiskereform som den tidigare mittenvänsterregeringen hade drivit igenom. Den hade gjort det svårare för utlänningar att få fiskelicenser. Regeringen ville också att Färöarna skulle få större självbestämmande när det gäller utrikespolitiken och planerade att inleda förhandlingar med den danska regeringen.

Ekonomi

I gamla tider var jordbruket Färöarnas huvudnäring. Fåruppfödningen var så dominerande att den gav öarna sitt namn. Fårskötseln är fortfarande omfattande, men fiske, fiskodling samt industri och service relaterad till fisket är numera öarnas viktigaste näringar.

Exporten består nästan helt av fisk och fiskprodukter. Ett problem på senare år har varit överkapacitet inom fiskenäringen och att vissa arter har fiskats för hårt. Färöarna har haft hårda konflikter om fiskekvoter med EU och Norge.

Fisket bedrevs traditionellt i liten skala från öppna båtar nära kusten. I slutet av 1800-talet började färöingarna köpa havsgående segelfartyg av engelsmännen som gått över till ångbåtar.

En del av färöingarnas köttförsörjning kommer från grindvalar. Jakten på grindvalar, som jagas in på grunt vatten vid kusten och slaktas, är omstridd. Jakten har väckt protester bland djurskyddsförespråkare i utlandet, men beståndet är inte hotat och färöingarna vill inte avstå från denna urgamla tradition.

Det inkomstbringande fjärrfisket blev färingarna tvungna att skära ned på efter hand som andra länder utvidgade sina fiskezoner. Hälften av fångsten tas nu vid Färöarna. Omställningen krävde nya båtar och redskap, och från mitten av 1970-talet investerade Färöarna mycket i fiskeflottan, fiskodlingarna och fiskeindustrin.

Dessutom satsades stora summor på att förbättra infrastrukturen med bra vägar, tunnlar, broar, sportanläggningar, statligt och kommunalt bygge och privata bostäder. Stora summor lånades i Danmark och utlandet. Resultatet blev en överhettad högkonjunktur som kulminerade 1986–1988, och färingarna vande sig vid en levnadsstandard något över den danska. Utlandsskulden översteg så småningom Färöarnas bruttonationalprodukt (BNP), och förvaltningen av ögruppens finanser var släpphänt. När fiskenäringen fick problem utlöstes en lågkonjunktur. En rad konkurser följde och något för Färöarna helt nytt: arbetslöshet. Detta fick en tiondel av färingarna att flytta från öarna, inte minst till fiskesamhällen i Jylland.

Den danska staten hjälpte till med att sanera skulderna på villkor att finanspolitiken genomgick en kraftig åtstramning och kom under danskt överinseende. Hjälpen var effektiv men kostade skattebetalarna i Danmark en miljard kronor utöver det årliga bidraget till landskassan på en miljard.

Slutet av 1990-talet präglades av högkonjunktur, och 2002 sänktes det danska bidraget till Färöarnas ekonomi från en miljard till drygt 600 miljoner danska kronor. Det skedde på färöiskt initiativ. Avsikten var att inleda en process mot ekonomisk självständighet.

Oppositionen varnade för att välfärden skulle hotas om konjunkturen vände, vilket skedde 2003–2004. Fiskepriserna på världsmarknaden föll samtidigt som fångsterna minskade på grund av att vissa arter fiskats för hårt. Därefter vände dock ekonomin uppåt igen. 2006 var tillväxten 10 procent och arbetslösheten 2,8 procent. 2008 och 2009 drabbades även Färöarna av den internationella krisen, och BNP föll. Men redan året därefter vände ekonomin uppåt, främst tack vare goda fångster av makrill och sill.

Nästan hela exporten består av fisk och skaldjur, och hälften av värdet utgörs numera av odlad lax av hög kvalitet. Mellan 2010 och 2015 var tillväxten i genomsnitt drygt 5 procent per år, och BNP per invånare blev 2015 högre än i Danmark. I mitten av 2016 var ekonomin på väg att överhettas.

Ekonomins begränsade storlek och dess beroende av fiske och fiskpriser gör den extremt konjunkturkänslig.

Färöarnas handels- och tullavtal med EU utvidgades 2005 till att även gälla fiskeindustrin. Fiskeriföretag på öarna kan bereda utländsk fisk och sälja den vidare inom EU utan att betala extra tull. Det uppstod dock en kris i förhållandet till EU när Färöarna 2010 på egen hand kraftigt höjde sina makrill- och sillkvoter. 2013 utestängdes färöiska makrill- och sillfiskare från alla norska och EU-hamnar och från export till Norge och EU. Situationen var obekväm för Danmark som fick delta i EU-sanktionerna mot en del av det egna riket. Färingarna sålde då istället till afrikanska och asiatiska länder och inte minst Ryssland. De deltog inte i västländernas bojkott av Ryssland och blev därmed i sin tur inte drabbad av Rysslands stopp för import västerifrån. 2014 ingick Färöarna ett femårigt avtal med EU och Norge och sanktionerna upphävdes.

I slutet av 2017 enades fiskenationerna kring Arktis om att tills vidare stoppa allt kommersiellt fiske i de arktiska vattnen. I takt med den globala uppvärmningen har fiskbestånden minskat i storlek och fiskstimmen har börjat ta nya vägar. Nationerna ska under stoppet bedriva gemensam forskning för att ta reda på mer om ekosystemen i området för att på sikt kanske kunna återuppta fisket. Med i överenskommelsen finns Kanada, EU, Kina, Danmark (Grönland och Färöarna), Island, Japan, Norge, Sydkorea, Ryssland och USA.

Storbritannien, Danmark och Färöarna enades i maj 1999 om gränsdragningen i havet väster om Shetlandsöarna och sydöst om Färöarna. Sedan dess har Färöarna med hjälp av utländska bolag börjat söka efter olja öster om ögruppen. Mindre fyndigheter hittades 2001. Danmark och Färöarna har slutit ett avtal om att ifall Färöarna börjar utvinna olja ska det danska bidraget till öriket omförhandlas.

Färöarnas förbindelser med omvärlden sker med fartyg eller flyg. Den enda flygplatsen ligger på Vágur väster om huvudön Streymoy. Det går färjor eller tunnlar mellan öarna, och vägnätet är väl utbyggt.

Turismen är begränsad, men öarna har många attraktioner, inte minst en dramatisk natur, ett rikt fågelliv och ett utmärkt sportfiske. Bland kulturella sevärdheter bör nämnas Kirkjuböur med den gamla Kungsgården, Ólavskyrkan och ruinen av den medeltida Magnusdomkyrkan. En attraktion från den europeiska medeltiden är kedjedans till långa folkvisor. Den upplevs ofta där färingar samlas men som bäst vid firandet av nationaldagen Ólavsöka den 28 och 29 juli.

Danmark – Utrikespolitik och försvar

I ljuset av ett allt mer aggressivt Ryssland har försvaret av det egna territoriet åter kommit i fokus. Idag deltar Danmark även i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Nato och USA ses dock fortfarande som de viktigaste grundpelarna för Danmarks säkerhet.

Danmark har, som ett litet land, länge varit angeläget om att delta i olika internationella och regionala samarbeten. Det har alltid varit engagerat i FN genom bland annat bidrag till FN:s fredsbevarande styrkor och utvecklingsbistånd genom FN-organ.

Under 1990-talet förde Danmark en aktiv utrikes-, försvars- och biståndspolitik med fokus på Arktis, Östersjöregionen, Balkan, Mellanöstern och Afghanistan. Östersjöstaternas råd tillkom på dansk-tyskt initiativ 1992, och 1993–1994 ingick Danmark bilaterala militära samarbetsavtal med Polen, de baltiska staterna och Ryssland. Med alla utom Ryssland inleddes ett intensivt samarbete. Under 1990-talets krig på Balkan gav Danmark omfattande humanitärt stöd och bidrog tidigt och förhållandevis mer än något annat land till FN:s och Natos trupper i regionen.

Danmark månar också om det nordiska samarbetet. Visserligen kunde varken de gamla planerna på ett nordiskt försvarsförbund eller en nordisk ekonomisk union förverkligas, men passunionen, den gemensamma arbetsmarknaden och lufttrafiksamarbetet har fungerat väl i många år. Medan Danmark var det enda nordiska landet i EG/EU arbetade landet på att få med de andra och tog på sig uppgiften som brobyggare mellan Norden och EU. Danmark har fortfarande denna roll i förhållande till såväl Norge och Island som Färöarna och Grönland. Färöarna och Grönland är inte med i EU trots att de tillhör det danska riket.

Efta och EG/EU

När frihandelsorganisationen Efta bildades 1959 var Danmark med för att kunna fortsätta med sin viktiga jordbruksexport till Storbritannien på gynnsamma villkor. Efter en folkomröstning 1972 blev Danmark tillsammans med Storbritannien och Irland medlemmar av Europeiska gemenskapen (EG) som 1992 blev Europeiska unionen (EU).

Danskarna var dock tveksamma till ett utökat politiskt samarbete inom unionen, bland annat eftersom de var rädda för att försvinna i det stora Europa och inte få tillräckligt med inflytande. I en folkomröstning 1992 röstade danskarna med knapp marginal nej till Maastrichtfördraget om ett fördjupat samarbete mellan medlemsländerna, däribland förverkligandet av valutaunionen EMU.

För att undgå en europeisk kris och ett eventuellt danskt utträde ur EG formades en ”nationell kompromiss” som grund för en ny folkomröstning. Målet var att få Socialistisk Folkepartis ledning att ställa sig bakom ett ja och partiet fick därmed avgörande inflytande över kompromissens utformning. Socialistisk Folkeparti krävde att Danmark skulle stå utanför vissa delar av fördraget. De andra länderna accepterade fyra danska undantag: danskarna slapp delta i EMU, i ett eventuellt försvarssamarbete, i samarbetet om unionsmedborgarskap och i det rättsliga och polisiära samarbetet.

I en ny folkomröstning 1993 stödde 56 procent av de röstande förslaget. Fem år senare hölls en folkomröstning om Amsterdamfördraget, som bland annat handlar om samverkan i asyl- och invandringsfrågor och som ger EU rätt att ingripa militärt i kriser. Denna gång röstade 55 procent ja. År 2000 försökte regeringen bli av med ett av undantagen då man bad danskarna att ta ställning till ett danskt deltagande i EMU. Men försöket misslyckades då 53 procent röstade nej.

Kort efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 beslöt regeringen att en folkomröstning skulle hållas om att avskaffa det danska undantaget från att ingå i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik (GSFP). I folkomröstningen i juni samma år röstade 67 procent av väljarna ja till förslaget.

USA, Nato och nya säkerhetshot

 För Danmark är relationerna till USA centrala, inte minst på grund av Grönland som ligger i Nordamerika och är viktigt för USA:s militära säkerhet. USA har också ansetts vara den yttersta garanten för Danmarks egen säkerhet, och Danmark gick med i Nato redan när alliansen bildades 1949. I den danska opinionen har Nato-medlemskapet ett massivt och växande stöd. Efter den ryska invasionen av Ukraina 2022 ingicks en överenskommelse med USA om utökat försvarssamarbete.

Hotet från Ryssland har gjort att säkerheten i närregionen kommit i fokus men även vikten av cybersäkerhet framhålls liksom att säkra landets ekonomiska intressen och att stå upp för liberaldemokratiska värderingar. Terrorism, klimatförändringar och oreglerad migration är hot som uppmärksammas.

Tyskland

Då frågan om västtyskt medlemskap i Nato blev aktuell 1954 utnyttjade Danmark tillfället till att förbättra förhållandena för den danska minoriteten i tyska Sydslesvig. Bonn-Köpenhamn-förklaringarna 1955 lade grunden till en mycket positiv utveckling inte bara för minoriteterna och majoritetsbefolkningarna i gränsregionen mellan Tyskland och Danmark utan också för ökat förtroende och samarbete mellan Danmark och Västtyskland. Inom ramen för Nato integrerades en dansk och en tysk division i en kår som ansvarade för försvaret av Slesvig-Holstein, och i europeisk politik kom man ofta att samarbeta. I gränsregionen där man efter kriget motarbetade varandra började man så småningom samarbeta, och idag fortsätter arbetet för ökad integration.

Försvar

I takt med att Nato har framhållit vikten av avskräckning och försvar på hemmaplan har Danmark beslutat om ökade satsningar på försvaret. Målet är att landet ska uppnå Natos mål att lägga 2 procent av bruttonationalprodukten på försvaret till år 2030. Efter tre årtionden med många militära uppdrag i omvärlden prioriteras åter försvaret av det egna landet och närområdet.

Våren 2023 slöt flygvapencheferna i Danmark, Norge, Finland och Sverige (de båda sistnämnda hade då ansökt om Natomedlemskap) ett avtal som säger att flygstridskrafterna ska kunna fungera som en gemensam styrka.  Tillsammans har Finland, Sverige, Norge och Danmark ungefär 250 stridsflygplan. 

Försvaret omstrukturerades i början av 1990-talet för att skapa en modern styrka för internationella uppdrag. Värnplikten (värnrätt för kvinnor) reducerades samtidigt till en fyramånaders ”totalförsvarskurs” som fungerar som en allmän beredskapsutbildning och rekryteringsbas för yrkessoldater.

Genom sitt flitiga deltagande och engagemang i internationella militära operationer stärkte Danmark sitt förtroende både från USA:s och Natos sida.

Över 10 000 danska soldater har deltagit i Natos insats i Kosovo sedan 1999. När USA hösten 2001 inledde sitt "krig mot terrorismen" i Afghanistan bistod Danmark med specialtrupper. Våren 2006 skickades en bataljon till den afghanska provinsen Helmand som en del av den Natoledda Isafstyrkan. Danmark har haft sammanlagt närmare 10 000 soldater i Helmand, varav knappt ett 40-tal förlorat livet. År 2021 i samband med att det Nato-ledda uppdraget avslutades, tog Danmark hem sina sista soldater från landet.

Våren 2003, när USA och Storbritannien gick in i Irak för att störta landets president Saddam Hussein, gav Danmark symboliskt stöd genom att närvara med ett par örlogsfartyg. Efter kriget sände Danmark en bataljon till Irak som en del av den multinationella säkerhetsstyrkan men den drogs tillbaka 2007. Sedan 2018 deltar Danmark även i Natos uppdrag att ge råd och träning till irakiska säkerhetsstyrkor. Danmark bistår även sedan 2014 den internationella koalitionen som bekämpar Islamiska staten, IS med personal .

Sedan 2008 har danska flottan nästan kontinuerligt haft ett stort örlogsfartyg med i den internationella flottstyrkan som försöker att beskydda sjöfarten runt Afrikas horn mot somaliska pirater. 2010 stod styrkan även under danskt kommando. I Afrika har Danmark även sedan 2012 varit aktivt i kampen mot terrorism i Sahelregionen.

Efter det att USA lämnat sin militärbas på Island 2006 ingick Island, Danmark och Norge 2007 ett samarbetsavtal om patrullering i isländskt luftrum. På liknande sätt har Danmark bistått sina baltiska Nato-allierade som inte heller har eget flygvapen.

Flottan har sedan 1990 omstrukturerats. Ubåtarna har sparats bort, liksom de snabba torped- och missilbåtarna till förmån för stora oceangående, flexibla och uthålliga fartyg. Patrulleringen av danska farvatten hanteras numera av många små och lättbeväpnade fartyg. En av flottans främsta uppgifter har i många år varit patrullering i arktiska farvatten.

Danska F-16-plan utförde 600 flyguppdrag över Libyen i samband med den internationella aktionen för att skydda civila under upproret mot Gaddafi 2011 (se Libyen, Modern historia) och Danmark deltog även med sju F-16-plan i de USA-ledda flyganfallen i Irak och Syrien mot den extrema islamistgruppen Islamiska staten (IS). De danska F-16-planen håller på att bytas ut mot 27 F35-stridsplan som ett led i en kostsam och omfattande modernisering av flygvapnet.

LÄSTIPS! Läs mer om dansk politik i vår nättidning Utrikesmagasinet:
Militärt är Trumps grönländska affär helt onödig (19-08-29)

Om våra källor

Danmark – Ekonomisk översikt

Danmark är ett av världens rikaste länder mätt i bruttonationalprodukt (BNP) per invånare och har ett av världens högsta skattetryck (runt 50 procent av BNP). Ekonomin är i hög grad baserad på utrikeshandel och en omfattande servicesektor.

Danmark räknas som ett höginkomstland, enligt Världsbanken som delar in världens länder i fyra olika inkomstkategorier (se alla länder här).

Den danska ekonomin fungerar väl och stabil ekonomisk tillväxt har länge kunnat kombineras med låg fattigdom, små inkomstklyftor och utbyggd välfärd och sunda statsfinanser. Sysselsättningen är hög och arbetslösheten förhållandevis låg

Eftersom den danska hemmamarknaden är liten och landet saknar de flesta råvaror som industrin behöver, är ekonomin beroende av utrikeshandel, välutbildad arbetskraft, en flexibel arbetsmarknad och en effektiv fysisk och administrativ infrastruktur som gör det attraktivt att bo och investera i Danmark.

Ekonomin domineras av privata och offentliga tjänster. Därefter kommer en modern och väl utbyggd industri. Den traditionella huvudnäringen jordbruket bidrar numera bara med någon procent av BNP.

Efter 1970-talets ogynnsamma ekonomiska utveckling med låg tillväxt, hög arbetslöshet, hög inflation, växande budgetunderskott och stigande utlandsskuld vände den borgerliga regeringen 1982–1993 utvecklingen med hjälp av en god internationell konjunktur och en stram finans- och penningpolitik. Värdet på den danska kronan knöts då till den stabila tyska D-marken, inkomst- och bolagsskatterna sänktes och statens utgifter minskades. Produktionen och exporten ökade, inflationen sjönk och kronans värde steg.

När en socialdemokratiskt ledd regeringen tillträdde 1993 var arbetslösheten fortfarande hög. Till en början stimulerade regeringen den offentliga och den privata konsumtionen men fortsatte sedan att föra en stram ekonomisk politik. De efterföljande regeringarna, såväl Venstre-ledda som socialdemokratiska, fortsatte på samma linje.

Efter millennieskiftet var tillväxten låg men stadig, inflationen förhållandevis måttlig och arbetslösheten liten. Men 2008 och 2009 drabbades ekonomin av den internationella finanskrisen och BNP backade med närmare 6 procent i förhållande till 2007. Först 2016 var BNP tillbaka på 2007 års nivå.

Staten vill inte och kommunerna får inte driva företag. Det finns dock ett antal före detta statliga företag som formellt har blivit aktiebolag, men med staten som aktieägare, inte minst energijätten DONG (Dansk Olie og Naturgas) och DSB (De Danske Statsbaner). Det statliga telebolaget Tele Danmark (nu TDC) privatiserades 1998. Den danska staten sålde 2005 en fjärdedel av Post Danmark och 2009 gick Post Danmark samman med svenska Posten AB och bildade Postnord.

Såväl borgerliga partier som socialdemokraterna har förespråkat att Danmark ska gå med i EU:s valutaunion EMU och ersätta den danska kronan med euron, men det finns ännu inget folkligt stöd för en sådan åtgärd. Danmark har dock bundit kronans värde så tätt till euron att man i praktiken är ett slags EMU-medlem fast utan rösträtt. Den danska centralbanken, Danmarks Nationalbank, har som mål att behålla en låg och stabil inflation.

Under det senaste årtiondet har den ekonomiska tillväxten varit stabil och legat kring mellan 1,5 och 2 procent. Men coronapandemin blev ett avbräck för den goda utvecklingen och lamslog till en början ekonomin när den inleddes 2020. Återhämtningen gick dock relativt snabbt efter det att restriktionerna för att stoppa smittspridningen hade hävts. Det berodde inte minst på att regeringen hade satt in ekonomiskt stöd till företag och hushåll i flera omgångar. Arbetslösheten, som visserligen ökade något under pandemin, höll en förhållandevis låg nivå jämfört med andra europeiska länder vid början av 2020-talet på omkring 5 procent.  Samtidig beräknas närmare fyra femtedelar av alla vuxna upp till 64 år ha ett arbete. En tredjedel av arbetsstyrkan är sysselsatt inom den offentliga sektorn.

På senare tid har det förts en debatt i samhället om svårigheterna för arbetsgivare att få utbildad arbetskraft och vad som kan göras åt detta och hur striktare invandringslagar påverkar situationen. Samtidigt har det visat sig att personer med utländsk bakgrund har svårt att komma ut på arbetsmarknaden.

Vid början av 2022 ledde höjda priser på energi i spåren av den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina i februari samma år till att inflationen steg kraftigt i Danmark efter att under många år legat på en låg nivå. Under 2022 höjdes även räntenivåerna vilket oroade bedömare eftersom många danska hushåll, har höga skulder.

Om våra källor

Danmark – Naturtillgångar, energi och miljö

Danmark har inga metaller och relativt få råvaror i jorden men det finns både olja och naturgas utanför den danska kusten. Utvinningen ska dock ha upphört år 2050 och letandet efter nya fyndigheter har stoppats. Istället storsatsar landet på förnybar energi.

Utöver olje- och naturgastillgångarna och den viktiga jordbruksmarken har Danmark länge varit självförsörjande med krita, kalksten, lera, sand, grus och salt. 

Oljeproduktion har haft en viktig roll för Danmark, som är en av de största oljeproducenterna i västra Europa. Vid början av 2020-talet fanns ännu ett tjugotal olje- och gasfält. Naturgasfältet Tyra utanför Jyllandskusten i väster öppnades 1984 och står ännu för nästan all naturgasproduktion i landet.

Utvinningen av olja och naturgas i den danska delen av Nordsjön inleddes i mitten av 1970-talet. Dessförinnan hade Danmark varit helt beroende av att importera energi. I början av 1990-talet svarade kol för nästan all energiproduktion men under de kommande åren fick olja och gas gradvis allt större betydelse.  1993 blev Danmark självförsörjande med olja och 1997 med energi.  Produktionen och nettoexporten av olja och naturgas toppade 2005–2006.  

Men 2020 fattade folketinget beslut om att inte längre ge nya licenser för olje- och gasletande och från år 2050 ska fossila bränslen inte längre användas.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Danmark har blivit ett föregångsland när det gäller förnybar energi och sedan början av 2000-talet har användningen ökat kraftigt. Nära hälften av energiförsörjningen utgjordes av förnybara energikällor år 2022. Biobränsle är den största källan men även vind- och solkraft är viktig. Samtidigt har dock användningen av fossil energi inte upphört och olja stod långt över en tredjedel av försörjningen.

Nära två tredjedelar av de danska hushållen får fjärrvärme, ungefär hälften av denna kommer från biomassa och förnybara energikällor.

När det gäller elproduktionen, som är en del av energiförsörjningen, kommer idag fyra femtedelar från förnybara energikällor, i synnerhet vindkraft och biobränslen. Danmark hade i början av 2020-talet stora planer på att bygga en ”energiö” i Nordsjön som ska ta emot el från havsbaserad vindkraft och föra vidare till hushåll – även utanför Danmark. Till att börja med kommer projektet täcka 120 000 kvadratmeter. Även på den danska ön Bornholm planeras vindkraftverk.

Kol används fortfarande, bland annat för att producera el och värme under kalla perioder, och står för ungefär en tiondel av elproduktionen.

Elnätet i Danmark fungerar väl och är anslutet till elnäten i Sverige, Norge och Tyskland. Under regnfattiga år då vattenkraftproduktionen i Sverige och Norge är låg exporterar Danmark el till Sverige, och när vattenkraftsproduktionen är hög importerar Danmark i stället el, även från kärnkraft som Danmark själv har avstått från att producera.

KLIMAT OCH MILJÖ

Danmark hör visserligen till de 50 procent av världens länder som släpper ut mest växthusgaser, men dess utsläpp är betydligt lägre än för de flesta andra staterna i denna grupp. Sverige har till exempel något högre utsläpp än Danmark. Sett till utsläpp per person ligger ett 50-tal länder sämre till än Danmark, däribland såväl Finland som Norge samt Island. Sverige har dock något lägre utsläpp per capita än Danmark.

Danmark har anslutit sig till Parisavtalet både som EU-medlem och egen nation. Alla EU-länder har en gemensam och uppdaterad nationell klimatplan (NDC), där målet är minst 55 procents minskning av utsläpp av växthusgaser till 2030, räknat från 1990. EU:s långsiktiga strategi (LTS) är att unionen ska vara klimatneutral senast 2050. Målet för när nettonollutsläpp ska uppns är därmed detsamma: 2050.

Landet har även ett ambitiöst nationellt mål om att sänka utsläppen av växthusgas med 70 procent fram till 2030. Sedan 2010 har utsläppen av växthusgas minskat i en högre takt än många andra EU-länder, inte minst till följd av utbyggnaden av vindkraft.  

Klimatutmaningar

I Danmark har klimatet blivit varmare som en följd av klimatförändringarna och det regnar mer. Men Danmark anses liksom många andra länder i västvärlden ha god beredskap för att kunna möta klimatförändringarna. Landet hör till de fem länder som rankas högst i klimatanpassningsindexet ND-Gain (se hela listan här).

Den biologiska mångfalden hotas av det intensiva nyttjandet av mark och vatten.  Med jordbruket följer miljöproblem som övergödning och kemisk bekämpning av ogräs och skadedjur 

Om våra källor

Danmark – Jordbruk och industri

Jordbruk har traditionellt varit basen för Danmarks utrikeshandel men har i ekonomisk betydelse för länge sedan passerats av industrin för inte att tala om den enorma servicesektorn. Inte många danskar är medvetna om att sjöfarten tjänar in mer än dubbelt så mycket valuta som jordbruket.

Nästan två tredjedelar av Danmarks totala yta utgörs av uppodlad åkermark. Jordbruket har sedan 1950-talet genomgått stora förändringar för att anpassa sig till den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Antalet jordbruk har minskat, och utvecklingen har gått mot allt större gårdar.

Endast drygt 2 procent av arbetsstyrkan är sysselsatt inom jordbruket, jämfört med 20 procent på 1950-talet då produktionen var långt mindre. Sektorn står för drygt 1 procent av BNP, och Danmark är ett av de länder i världen som är minst beroende av jordbruk. En mycket stor del av inkomsterna från jordbrukssektorn kommer från köttproduktionen, där svinuppfödningen är särskilt viktig. Svinkött, ost och andra mejerivaror, minkskinn, konserver och öl är betydelsefulla exportvaror. Spannmål odlas på över hälften av åkermarken, främst korn och vete.

Produktionen av livsmedel ägs till stor del av bondekooperativ.  

Många bedömare menar att produktionen har blivit för effektiv och att det vore bättre att satsa mer på kvalitet och förädling och mindre på kvantitet. Ett annat problem är att många bönder, särskilt svinproducenter, har investerat så mycket att de är sårbara när marknadspriserna faller.  Även antibiotikaanvändning i de stora svinbesättningarna är ett problem. 

Skog täcker endast en niondel av Danmarks yta men är viktig för miljön och för trivseln. Det finns planer på att fördubbla skogsarealen genom att plantera skog på den sämsta jordbruksmarken. Danska specialiteter som går på export till den europeiska marknaden är prydnadsväxter och julgranar av hög kvalitet.

Fisket har förhållandevis stor betydelse för Danmark, som är ett av de EU-länder som tar upp mest fisk, bland annat fångas sill, skarpsill, torsk, hummer och makrill. Merparten av fångsterna förädlas inom den stora fiskindustrin. Hvide Sande, Hanstholm, Thyborøn och Skagen är stora fiskehamnar. Som överallt i Europa och på andra håll har det danska fisket drabbats av minskade fiskbestånd till följd av allt effektivare fångstmetoder.

Industri

Jämfört med andra länder har Danmark inga riktigt stora industrikoncerner, och det finns inga statsägda industriföretag. Små och medelstora företag är vanligast. Drygt 90 procent av alla företag har färre än tio anställda.

Viktigaste branscher är järn- och metallindustrin, livsmedelsindustrin, bioteknik, läkemedelsindustrin och den kemiska industrin. Betydelsefulla industriprodukter är elektronik, papper och trycksaker, möbler samt sten- och glasprodukter. De största framgångarna under 2000-talet har uppnåtts inom tillverkningen av möbler, maskiner och medicin.

Danmark är en av världens ledande sjöfartsnationer.

Om våra källor

Danmark – Industri

Den danska industrin sysselsätter runt 19 procent av arbetskraften och bidrar med omkring 22 procent av bruttonationalprodukten (BNP).

Jämfört med andra länder har Danmark inga riktigt stora industrikoncerner, och det finns inga statsägda industriföretag. Små och medelstora företag är vanligast. Drygt 90 procent av alla företag har färre än tio anställda.

Viktigaste branscher är järn- och metallindustrin, livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin och den kemiska industrin. Betydelsefulla industriprodukter är elektronik, papper och trycksaker, möbler samt sten- och glasprodukter. De största framgångarna under 2000-talet har uppnåtts inom tillverkningen av möbler, maskiner och medicin.

Framgångsrika danska nischprodukter är termostater (Danfoss), pumpar (Grundfoss), vindgeneratorer (Vestas), cementmaskiner (F L Smidth), maskiner till livsmedelsindustrin (många), öl (Carlsberg), mätinstrument (Foss), leksaker (Lego) och insulin (Novo).

Bygg- och anläggningsverksamhet sysselsätter fyra gånger så många som jordbruket. På senare år har inte minst en rad stora infrastrukturprojekt tilldragit sig uppmärksamhet: broarna över Stora Bält och Öresund samt färdigställandet av första etappen av Köpenhamns tunnelbana. Under åren innan 2009 byggdes i genomsnitt 25 000 nya bostäder per år, efter 2009 drygt 12 000.

Om våra källor