Finland – Äldre historia

För omkring 12 000 år sedan var det område som i dag utgör Finland nästan helt täckt av inlandsis. Öster om Kristinestad vid Finlands västkust finns den så kallade Varggrottan, som kan vara Nordens äldsta boplats. Fynden i Varggrottan består av stenverktyg, flisor och benbitar i orörda jordlager som kan vara uppemot 120 000 år gamla.

Den finländska befolkningen vandrade in från öster och söder under årtusendena före vår tidräkning. Åland koloniserades av svenskar runt år 500 efter Kristus, medan svenskarna fick fotfäste på fastlandet först under 1100-talet. Enligt den traditionella historieskrivningen var det kung Erik den helige som kristnade Finland och lade landet under svenskt välde. Biskop Henrik, som deltog i de så kallade korstågen för att omvända finnarna, blev senare skyddshelgon för Åbo stift och för hela det medeltida Finland.

Under de påföljande seklerna knöts Finland allt fastare till Sverige. Finland blev skådeplats för många krig mellan Sverige och Ryssland. Speciellt tunga var nödåren 1696–1697, då omkring en tredjedel av befolkningen gick under av svält och sjukdomar, och ”den stora ofreden” 1700–1721 då Finland ockuperades av ryska trupper.

De utarmande krigen fick ledande personer att ifrågasätta det svenska styret. Avgörandet kom efter kriget 1808–1809 mellan Sverige och Ryssland som resulterade i att Sverige 1809 fick lämna ifrån sig hela Finland till Ryssland.

Storfurstendöme med självstyre

Företrädare för kyrkan och armén såg nu en möjlighet för Finland att finna en egen väg som självstyrande storfurstendöme under den ryske tsaren Alexander I. Denne lovade att respektera Finlands lagar. Under större delen av 1800-talet kunde Finland utvecklas mot ökat inre självstyre, så länge man inte opponerade sig mot rysk överhöghet.

Under 1800-talet minskade det svenska kulturella inflytandet, samtidigt som finska språket och finsk kultur stärktes. Den finskspråkiga majoriteten fick allt fler rättigheter. Förutom att Finland fick sina egna statliga institutioner, beslutade den ryske tsaren 1812 att Helsingfors skulle bli huvudstad i storfurstendömet Finland.

Tsarens ställning försvagades under 1905 års ryska revolution, vilket ledde till att Finland året därpå lyckades driva igenom en radikal riksdagsreform. Enkammarriksdag och allmän rösträtt infördes. Finland blev nu det första landet i Europa där kvinnor fick rösträtt.

En period av förryskningsförsök inleddes 1908 och självstyret begränsades. Under tsardömets sista år rådde hög arbetslöshet och livsmedelsbrist, vilket gav upphov till revolutionära stämningar även i Finland. Efter ryska oktoberrevolutionen 1917 krävde både de borgerliga partierna och vänsterpartierna i Finland självständighet.

”Vita” besegrar ”röda”

De borgerliga bildade ”vita” skyddskårer för att driva ut de ryska soldaterna, medan socialister och andra radikala grupper bildade ”röda garden”. De vita bestod av politiker och ledande kretsar inom näringsliv och förvaltning samt självägande bönder. De röda utgjordes av socialdemokrater, arbetare, torpare och ett stort landsbygdsproletariat samt radikala intellektuella.

Under en storstrejk i november 1917 förekom väpnade sammanstötningar mellan röda och vita garden. Den borgerligt ledda riksdagen, eller lantdagen som den kallades, förklarade Finland självständigt den 6 december samma år. De vita gardena fick sedan regeringens uppdrag att återupprätta lag och ordning, medan de röda önskade bistånd från Sovjetunionen för att fortsätta sitt uppror för social rättvisa.

Båda sidor slog till den 28 januari 1918. De röda bildade med öppet stöd av Ryssland en revolutionär regering i Helsingfors, samtidigt som de vita avväpnade ryska trupper i Österbotten. De vita leddes av generalen Carl Gustaf Mannerheim, som fick i uppdrag att slå ned upproret. Det ledde till öppna strider, som pågick till i maj 1918. De vita segrade, trots att de var betydligt färre, tack vare större militär yrkesskicklighet och stöd av tyska trupper och frivilliga svenskar.

Flera tusen man stupade i striderna under inbördeskriget. Många fler miste också livet efter kriget, då de vita upprättade fångläger där personer från den röda sidan arkebuserades eller avled av svält och sjukdomar. Över 35 000 människor beräknas ha dött under eller i samband med kriget.

Stora krigsförluster

Motsättningarna från inbördeskriget kom att påverka politiken under lång tid. Inrikespolitiken dominerades under 1920- och 1930-talen av borgerliga regeringar. Partipolitisk splittring ledde till täta regeringsskiften. Högerextremistiska rörelser, bland andra den antikommunistiska Lapporörelsen, hade vissa framgångar, medan Kommunistpartiet var förbjudet.

De borgerliga skyddskårernas verksamhet fick en fortsättning som kom att få betydelse på flera sätt. I mellankrigstiden verkade de som idrottsrörelse med skidåkning som specialitet. Det bidrog till att lägga grunden för militära jägarförband som under vinterkriget 1939–1940 stred framgångsrikt mot sovjetiska röda armén. Finländarna, med betydligt mindre manskap och militär utrustning, utvecklade en gerillametod kallad mottitaktik som  gick ut på att splittra de sovjetiska styrkorna så att de kunde omringas i mindre enheter.

Efter andra världskrigets utbrott hösten 1939 krävde Sovjetunionen att få arrendera hamnstaden Hangö i sydväst och införliva en del av Karelska näset. Finlands regering sade nej. Den 30 november 1939 gick Sovjetunionen till angrepp mot Finland. Efter tre månaders strider var den numerärt underlägsna finländska armén tvungen att ge upp. Även svenska frivilliga deltog i striderna. I freden i mars 1940 måste Finland lämna ifrån sig vissa områden i norr samt stora delar av Karelen, och upplåta Hangö till Sovjetunionen i 30 år.

Finland såg sin chans att få revansch när Tyskland angrep Sovjetunionen i juni 1941. Finländska trupper slöt upp på tysk sida och tog i det så kallade fortsättningskriget tillbaka Karelen samt erövrade det sovjetiska Östkarelen. Efter striderna i Stalingrad 1943, där tyskarna slogs tillbaka av ryssarna, ville Finland sluta en separat fred med Sovjetunionen men fick nej.

För att kunna lösgöra Finland från pakten med Tyskland avgick president Risto Ryti sommaren 1944. Mannerheim, som nu hade titeln marskalk, valdes enligt en speciallag till president och fredsförhandlingar inleddes. I september 1944 ingick Finland ett avtal med Sovjetunionen där landet förband sig att driva ut de kvarvarande tyska styrkorna ur landet. Detta skedde under förödande strider i finska Lappland, då tyskarna som retirerade norrut mot Norge bland annat brände ned stora delar av bebyggelsen i Rovaniemi och på den finländska sidan av Tornedalen.  

Finland förlorade under vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget omkring 90 000 man och cirka 200 000 soldater sårades. Fyra krig under 1900-talet lämnade också spår på andra plan, förutom krigsskadade och barn som blev föräldralösa. Omkring 70 000 barn ("krigsbarn") evakuerades till Sverige.

Det dröjde innan Finland hade råd att bygga ut barnsjukvården så som Sverige gjorde. Behovet av att koncentrera sjukvårdsresurserna bidrog emellertid till att Finland utvecklade expertis på ärftliga sjukdomar (eftersom de som bar på likartade symtom samlades på färre platser). 

Återuppbyggnaden gjorde Rovaniemi till en modern stad präglad av arkitekten Alvar Aalto.

Om våra källor