Grekland – Äldre historia

Under bronsåldern utvecklades flera framstående kulturer i Grekland, från den minoiska på Kreta till den mykenska på fastlandet. Länge pågick en kamp mellan stadsstaterna Aten och Sparta men från 300-talet fKr och i flera århundraden framöver ingick Grekland i en rad olika stormakters välde. Först på 1820-talet utropades självständighet efter ett åtta år långt befrielsekrig mot turkarna.

Den minoiska kulturen på Kreta (2600–1400 f Kr) hade nära kontakter med Egypten och Mesopotamien och utvecklade ett eget skriftspråk. Efter 1400 f Kr drabbades Kreta av en nedgångsperiod, sannolikt till följd av naturkatastrofer, missväxt och uppror. Ungefär samtidigt växte den mykenska kulturen fram på fastlandet. Självständiga stadsstater med befästa palats uppstod. Det skriftspråk som utvecklades under denna tid (cirka 1400–1100 f Kr) är den tidigaste formen av grekiska.

Efter 1100 f Kr intogs stora delar av fastlandet av dorerna, som troligen kom från den nordvästra delen av dagens Grekland. Under de följande seklerna blandades de tidigare folken i området med dorerna och nya stadsstater byggdes. Trots ständiga krig mellan staterna uppfattade deras medborgare sig som ett folk med ett gemensamt språk och en gemensam religion, med oraklet i Delfi som samlande symbol. Homeros diktning gav dem en känsla av ett gemensamt förflutet. Från 776 f Kr tillkom idrottstävlingarna i Olympia där alla greker kunde delta. Med tiden grundade grekerna kolonier kring Medelhavet.

Makedonien blir en stormakt

De två främsta stadsstaterna var rivalerna Aten och Sparta. I Aten utvecklades historiens första folkstyre för fria män, demokrati. Sparta låg på södra Peloponnesos och var ett renlevnadssamhälle (därav ordet spartansk) som präglades av krigaranda.

I början av 400-talet f Kr enades Sparta och Aten under trycket från en invaderande persisk armé. Segern i perserkriget 490–479 f Kr stärkte Aten, som skapade Deliska förbundet med flertalet kuststater – dock inte Sparta. Förbundet utvecklades till ett atenskt imperium, och under ledaren Perikles blomstrade Aten. Rikedomen byggde dock på att en liten grupp fria män utnyttjade en stor mängd slavar.

Missnöje började sprida sig bland Atens underlydande stater vilket utnyttjades av Sparta. Det peloponnesiska kriget pågick, med korta uppehåll, 431–404 f Kr. Kriget slutade med nederlag för Aten, men Spartas försök att göra sig till ny stormakt misslyckades. Ständiga krig mellan Aten, Sparta och Thebe gjorde att kaos rådde i Grekland, tills Makedonien i norra delen av dagens Grekland framträdde som ny stormakt på 300-talet f Kr. Makedoniens kung Filip II besegrade i slaget vid Chaironeia 338 f Kr Aten och Thebe, och småstaterna gjordes till lydriken. När det stod på sin höjdpunkt omfattade Makedonien nästan hela det nuvarande Grekland samt delar av dagens Nordmakedonien, Albanien och Bulgarien.

Östrom faller, turkiskt välde

Kung Filip II mördades 336 f Kr och efterträddes av sin son Alexander, kallad den store. Alexander vände sin armé mot perserväldet i Mindre Asien. Han erövrade Syrien, Palestina och Egypten och trängde vidare österut genom Asien. Grekiskt, hellenistiskt inflytande spreds ända till Indien.

Grekland föll dock samman under Alexanders långa fälttåg, och den nya stormakten Rom lade efterhand under sig de grekiska småstaterna. Hela Grekland hade införlivats med Romarriket 146 f Kr. Romarriket delades formellt 395 e Kr, och Grekland ingick därefter i Östrom, det bysantinska riket, där kristendomen blev officiell religion.

Det bysantinska riket började falla sönder under korstågen på 1100- och 1200-talen, när normander och franker styckade riket och skövlade de grekiska städerna. Efter korstågen lade den italienska stadsstaten Venedig under sig de flesta grekiska hamnstäder samt Kreta, och österifrån trängde turkiska klaner fram. Turkarna gick in i Thrakien 1354 och erövrade allt större delar av Grekland. 1453 föll Östroms huvudstad Konstantinopel, vilket blev slutet för riket. Hela Grekland låg nu under turkiskt välde.

Drömmen om ett återupprättat grekiskt rike hölls levande under fyra seklers turkisk ockupation. När det Osmanska (turkiska) väldet började svikta på 1700-talet såddes fröet till en grekisk motståndsrörelse, och ett befrielsekrig inleddes 1821. Åtta år senare besegrades turkarna och Grekland blev självständigt. Större delen av dagens Grekland förblev dock inom det turkiska väldet, och under hela 1800-talet levde tanken på ett Stor-Grekland vidare.

Motsättningar mellan olika politiska linjer präglade de första åren av självständighet. I ett försök att skapa stabilitet valdes 1832 en kung, den 17-årige bayerske prinsen Otto. Denne avsattes 1862, och den danske prinsen Vilhelm blev med brittisk hjälp utsedd till kung av Grekland under namnet Georg I.

Fascistinspirerad diktatur

Efter Berlinkongressen 1878 tilldelades Grekland Thessalien, och efter Balkankrigen 1912–1913 tillkom Kreta, större delen av Makedonien, södra Epirus och öarna i nordöstra Egeiska havet. Under första världskriget inträdde Grekland på ententens (Storbritannien, Frankrike och Ryssland) sida och belönades för detta vid freden i Sèvres 1920, då Osmanska riket upplöstes. Grekland tilldelades Thrakien och området kring Smyrna (Izmir) i Mindre Asien.

Turkiet vägrade dock erkänna fredsvillkoren, och Grekland försökte genom anfallskrig erövra de utlovade områdena. Grekiska trupper trängde djupt in i Turkiet men stoppades utanför Ankara och drevs ut ur landet, samtidigt som greker massakrerades i Smyrna. I ett nytt fredsavtal i Lausanne 1923 fick Turkiet tillbaka Smyrnaområdet och östra Thrakien. En och en halv miljon greker måste lämna Turkiet och upp emot en halv miljon turkar tvingades bort från Grekland.

Efter första världskriget styrdes Grekland av en rad svaga regeringar och flera kupper genomfördes. Kung Georg II utsåg 1936 general Ioannis Metaxas till regeringschef och lät denne tillskansa sig diktatoriska befogenheter under förevändning att han skulle avvärja ett kommunistiskt kuppförsök. Metaxas införde ett närmast fascistiskt styre men försökte hålla Grekland neutralt när andra världskriget bröt ut. Ett italienskt invasionsförsök slogs tillbaka, men efter Metaxas död 1941 ockuperades Grekland av tyska, italienska och bulgariska trupper. Kung Georg och regeringen flydde till Egypten.

Motståndsrörelsen mot ockupanterna var splittrad mellan västorienterade Edes och kommunistdominerade EAM. När tyskarna utrymde Grekland hösten 1944 hade EAM redan utropat en provisorisk regering och kontrollerade en stor del av landet. Samtidigt återkom den borgerliga förkrigsregeringen till Aten.

Om våra källor