Grekland – Jordbruk och industri

Det grekiska jordbruket sysselsätter närmare en sjundedel av arbetskraften och är av stor vikt för landets ekonomi. Stora delar av Grekland är dock bergigt och olämpligt för odling. Industrin spelar en mindre viktig roll för ekonomin än i de flesta västländer.

Grekland är självförsörjande på alla viktiga jordbruksprodukter med undantag för kött, mejeriprodukter och djurfoder. Viktigaste grödor är spannmål (vete, havre och majs), bomull, frukt och grönsaker (främst persikor, vindruvor, oliver och tomater), tobak och sockerbetor.

Produktiviteten inom sektorn är bara hälften av EU-genomsnittet. Det grekiska jordbruket har fått ta emot stora EU-bidrag för att höja produktiviteten, men samtidigt har EU ställt krav på modernisering, vilket fått många bönder att protestera mot jordbrukspolitiken.

De största jordbruksområdena ligger i Makedonien och Thessalien. Somrarna är alltför heta och torra för effektivt jordbruk och konstbevattning är därför relativt vanligt. Vattenbrist är ett allvarligt problem.

Gårdarna är små genom generationers arvskiften. De flesta bruk är mindre än fyra hektar. På dessa gårdar används ofta ålderdomliga odlingsmetoder och redskap.

Närmare hälften av landarealen är gräs- och buskbevuxen och lämplig för boskapsskötsel. Denna sker oftast på traditionellt sätt med fritt strövande får och getter som vaktas av herdar.

Grekerna fiskar såväl längs kusterna som ute kring öarna. Grekiska fiskefartyg finns också ute i Atlanten. Utfiskning och nedsmutsning av östra Medelhavet gör det allt svårare att få goda fångster. Många fiskare har utnyttjat EU-bidrag för att ta gamla och små fiskebåtar ur bruk. I stället har fiskodlingen längs kusterna ökat. Merparten av fångsten konsumeras inom landet.

Omkring en femtedel av Grekland är skogbevuxet. Skogsindustrin är obetydlig. En viktig skogsprodukt är dock Aleppotallens kåda, som används i retsinavinet.

I industrierna tillverkas främst textilier, kläder och skor, livsmedel, tobak, kemikalier, metall och cement. Oljeraffinaderier finns också.

De flesta fabriker och företag ligger kring Aten och Thessaloniki. En mängd små familjeföretag dominerar och produkterna säljs främst på hemmamarknaden.

Staten har ett relativt stort inflytande över näringslivet men olika regeringar har sedan 1990-talet försökt påskynda utförsäljningen av förlustbringande statsägda företag. Försäljning av statliga företag var också ett centralt villkor för stödlån från EU och låneorganet IMF under den ekonomiska krisen från 2008 (se Ekonomisk översikt). Produktiviteten inom den grekiska tillverkningsindustrin ligger långt under EU-genomsnittet och få grekiska företag har varit konkurrenskraftiga på EU-marknaden.

Textil- och skoindustrin har gått tillbaka sedan slutet av 1990-talet på grund av konkurrens från lågprisländer, medan produktionen ökat inom pappers-, gummi-, plast- och kemikalieindustrierna samt bryggerinäringen och oljeindustrin. Cement- och metallindustrin har stagnerat, medan varvsindustrin har gått ganska bra.

Byggbranschen gynnades av de stora hamn-, väg- och flygplatsprojekt som genomfördes inför OS i Aten 2004. Många andra byggprojekt har förverkligats tack vare finansiellt stöd från EU.

Om våra källor