Grekland – Modern historia

Den borgerliga regeringen återkom från exilen efter andra världskriget. Motsättningarna till den kommunistiska motståndsrörelsen EAM var stora och ledde till inbördeskrig. Med amerikanskt stöd till regeringssidan besegrades EAM 1949, sedan Jugoslavien efter sin brytning med Sovjetunionen hade skurit av gerillans försörjningsleder. Inbördeskriget krävde fler grekiska liv än andra världskriget, gjorde hundratusentals hemlösa och drev tiotusentals i landsflykt till kommunistiska länder.

USA fick efter kriget ett starkt inflytande i Grekland. Amerikanska militärbaser upprättades och Grekland blev Natomedlem 1951. Under 1950-talet pumpade USA in pengar och industrin byggdes upp.

De gamla motsättningarna mellan högern och vänstern blossade åter upp efter högerns valseger 1961, då högern anklagades för valfusk. Mordet på vänsterpolitikern Grigoris Lambrakis 1963 tvingade premiärministern Konstantinos Karamanlis att avgå. Efter ett nyval 1964 blev mittenpartiet Centerunionens ledare Georgios Papandreou premiärminister. Hans försök att reformera den högerdominerade krigsmakten ledde till konflikt mellan regeringen och kungahuset, och kung Konstantin tvingade 1965 Papandreou att avgå.

Provisoriska kungautnämnda regeringar styrde i två år tills nyval utlystes till i maj 1967. Papandreou var segertippad, vilket oroade kretsar inom krigsmakten som betraktade honom som eftergiven mot kommunisterna. En månad före valet genomförde några överstar med Georgios Papadopoulos i spetsen en statskupp och införde diktatur. Kung Konstantin flydde efter en misslyckad motkupp i december 1967 men förblev formellt kung till i juni 1973, då Papadopoulos utropade sig till president.

Återgång till demokrati

Politiska partier och fackföreningar förbjöds, censur infördes och tusentals oppositionella fängslades och torterades. Ännu fler greker gick i landsflykt. I en intern maktkamp avsattes Papadopoulos i november 1973 av militärpolisens chef Dimitrios Ioannidis. En civil marionettregering tillsattes.

Studentuppror i Aten slogs ner brutalt av armén. Militärjuntans sammanbrott kom i juli 1974 när den försökte genomföra en statskupp på Cypern och förena ön med Grekland. Kuppen misslyckades sedan Turkiet invaderat Cypern för att skydda öns turkiska befolkning. Inför hotet om krig med Turkiet avgick juntan och Konstantinos Karamanlis fick återvända för att bilda en civil regering. Juntaledarna ställdes så småningom inför rätta och flera av dem dömdes till döden. Dödsstraffen omvandlades senare till livstids fängelse.

Karamanlis försökte skapa nationell försoning genom att tillåta kommunistpartiet, som varit förbjudet sedan 1947. Hans nybildade högerparti Ny demokrati fick egen majoritet i parlamentsvalet i november 1974, och efter en folkomröstning i december samma år avskaffades monarkin.

Karamanlis avgick 1980 och valdes till president efter att först ha säkrat Greklands medlemskap i EG (numera EU) till den 1 januari 1981.

I parlamentsvalet 1981 segrade socialistpartiet Pasok med ledaren Andreas Papandreou, son till Georgios. Pasok ville från början föra Grekland ut ur EG och Nato och stänga de amerikanska militärbaserna men gav snart upp dessa strävanden. Pasok reformerade familjepolitiken, utbildningen och sjukvården men tonade ner sina planer på att förstatliga industrin.

Ny demokrati och Pasok turas om vid makten

Partiet behöll makten i valet 1985, men regeringen försvagades av protester mot ekonomiska åtstramningar och av flera skandaler, bland annat olaglig telefonavlyssning och förskingring ur Kretas bank. Skandalerna och protesterna tvingade Papandreou att avgå 1989.

Provisoriska regeringar styrde tills Ny demokrati, nu lett av Konstantinos Mitsotakis, segrade i valet 1990. Mitsotakis tillgrep drastiska ekonomiska åtgärder för att bromsa inflationen och minska statens utgifter. Hundratals statliga företag bjöds ut till försäljning. Flera strejker utlöstes inom den offentliga sektorn, samtidigt som också Ny demokrati drogs in i korruptionsskandaler. 1993 hölls nyval och Pasok återfördes till makten. Partiet uttryckte nu formellt stöd för EU och Nato och fortsatte privatiseringsprogrammen.

Andreas Papandreou hade blivit rentvådd i domstol från anklagelserna om inblandning i de skandaler som hade fällt hans förra regering. Två tidigare ministrar dömdes till milda straff. Papandreous fortsatta tid som regeringschef präglades av hans vacklande hälsa och av slitningar inom Pasok mellan en fraktion som var lojal mot Papandreou och en annan mer marknadsvänlig och EU-inriktad grupp som krävde att partiet skulle moderniseras. Tongivande i den senare fraktionen var industriministern, professor Kostas (Konstantinos) Simitis, som i september 1995 lämnade både regeringen och partiledningen.

Papandreou efterträddes som regeringschef 1996 av Kostas Simitis, som bytte ut flera ministrar mot mer EU-vänliga och reformsinnade politiker. När Papandreou avled blev Simitis även partiledare och utlyste parlamentsval i september 1996 för att få väljarnas mandat för sin reformpolitik. Pasok behöll regeringsmakten efter valet.

Grekland går med i EMU

Ett viktigt mål för den nya regeringen var grekiskt medlemskap i EU:s ekonomiska och monetära union (EMU) från starten 1999. För att uppfylla EMU:s krav på lägre inflation och mindre budgetunderskott fördes en strikt åtstramningspolitik med nedskärningar i offentlig sektor och höjda skatter. Trots proteststrejker fortsatte åtstramningarna 1997 och 1998. Grekland misslyckades med att nå ett EMU-medlemskap 1999, men vann inträde i eurozonen 2001 (se Ekonomi).

Förutom ekonomin låg konflikten med Turkiet högt på regeringens dagordning. Kring sekelskiftet skedde en märkbar förbättring i relationerna, bland annat sedan de två länderna samarbetat om nödhjälp efter det att kraftiga jordbävningar drabbat dem båda hösten 1999 (se Utrikespolitik och försvar).

När premiärminister Simitis utlyste parlamentsval till i april 2000 var Pasok knapp favorit. Regeringspartiets ekonomiska framgångar hade lett till ökad popularitet inom medelklassen och i näringslivet. De förbättrade relationerna till Turkiet hälsades också med glädje av de flesta greker.

Samtidigt var stigande arbetslöshet och brottslighet samt utbredd korruption orosmoln för Pasok. Partiet hade förlorat stöd i de fattiga regionerna, där nedskärningarna i den offentliga sektorn och i socialpolitiken hade slagit hårdast.

God ekonomisk utveckling

I valet segrade Pasok med knapp marginal över Ny demokrati som gick kraftigt framåt. Kräftgången för Pasok fortsatte under den följande mandatperioden och ledde till att premiärminister Simitis 2004 överlämnade partiledarskapet till utrikesministern Giorgos Papandreou, sonson till den förre premiärministern Georgios Papandreou och son till Andreas Papandreou.

Samtidigt utlyste Simitis parlamentsval till i mars 2004. De två partierna gick till val på i stort sett samma löften: utbildningsreformer, ökad sysselsättning, sänkt inkomstskatt, minskad byråkrati och andra åtgärder som skulle gynna investeringar. Valet blev en seger för Ny demokrati, vars ledare Kostas (Konstantinos) Karamanlis blev ny premiärminister.

En viktig uppgift för den nya regeringen blev att se till att de Olympiska spelen, som hölls i Grekland i augusti 2004, genomfördes väl. Trots kritik under våren och försommaren för bristande säkerhet och försenade byggprojekt genomfördes sportevenemanget utan allvarliga incidenter och ansågs ha hållit hög klass.

Under mandatperioden 2004–2007 hade regeringen svårt att förverkliga sin politik trots att Ny demokrati hade egen majoritet i parlamentet. Bland annat stoppades försöken att förändra den högre utbildningen (främst tillåta privata universitet) och det kostsamma pensionssystemet. Däremot antogs lagar för att effektivisera förvaltningen och minska korruptionen. Regeringens anseende i denna fråga skadades dock våren 2007 när det avslöjades att förvaltare av de statliga pensionsfonderna hade lurat till sig stora belopp. Regeringen kunde däremot glädja sig åt en stark ekonomisk tillväxt, förbättrade statsfinanser och sjunkande arbetslöshet.

Skogsbränder påverkar valrörelse

Den torra och heta sommaren 2007 gjorde att svåra skogsbränder härjade på flera platser. Regeringen fick kritik bland annat för att skyldiga till anlagda bränder inte greps. I augusti, när den första värmeböljan hade dämpats, utlyste Karamanlis parlamentsval till i september samma år, ett halvår tidigare än planerat. Orsaken antogs vara att Ny demokratis övertag i opinionsmätningarna hade börjat minska.

När valrörelsen inleddes senare samma månad hade värmen återkommit med nya skogsbränder. 63 personer omkom i de värsta bränderna på decennier. Många av bränderna var anlagda och flera personer greps. Undantagstillstånd infördes och valrörelsen avbröts.

När valrörelsen återupptogs hamnade bränderna samt klimat- och miljöfrågor i fokus. Men trots häftig kritik från oppositionen och allmänheten mot regeringen för bristande krisberedskap lyckades Ny demokrati vinna valet. Partiet fick ett knappt övertag i parlamentet. Regeringen överlevde därmed men med en kraftigt försvagad majoritet.

Redan före valet hade regeringen misslyckats med att driva igenom ändringar i pensionssystemet. Trots omfattande strejker och demonstrationer gjordes våren 2008 ett nytt försök. Denna gång godkände parlamentet förslaget, som bland annat innebar sänkta pensioner och sämre möjligheter till förtidspension.

Global finanskris drabbar Grekland

Hösten 2008 krympte Ny demokratis parlamentariska majoritet till ett mandats övervikt efter det att Karamanlis uteslutit en regeringskritisk parlamentsledamot ur partiet. Den utsparkade ledamoten vägrade ge upp sin parlamentsplats och fortsatte som oberoende. Samtidigt riskerade Ny demokrati att förlora ytterligare mandat eftersom flera av partiets ledamöter var föremål för korruptionsutredningar. Anklagelserna gällde bland annat att staten skulle ha sålt statlig egendom för billigt till ett välbärgat kloster i munkrepubliken Athos (se Religion). Avslöjandet ledde till två ministrars avgång.

Korruptionsanklagelserna samt regeringens sätt att hantera den globala finanskrisen som utbrutit hösten 2008, fick Ny demokrati att rasa i opinionsundersökningarna. Under hösten hölls en rad demonstrationer mot regeringens besparingspolitik. I samband med regeringsfientliga kravaller i december sköts en femtonårig pojke ihjäl av polis, vilket ökade oron.

Problemen fortsatte under 2009 med korruptionsanklagelser mot en minister. När en nydemokratisk parlamentsledamot hoppat av i augusti utlyste Karamanlis nyval till i oktober. I valkampanjen lovade Pasok nya stora offentliga satsningar, medan Ny demokrati sade att budgetåtstramningar och en frysning av offentliga löner skulle bli nödvändiga.

Pasok vann valet, men Ny demokrati fick rätt. Pasokledaren premiärminister Giorgos Papandreou och hans regering tvingades ta itu med en skenande statsskuld och snabbt växande budgetunderskott. Demonstrationer hölls mot regeringens nedskärningar, frysta löner och höjda skatter.

Stödpaket från EU och IMF

Greklands kreditvärdighet var i botten och marknadsräntorna var orimligt höga för en regering som behövde låna 110 miljarder euro – cirka en biljon kronor – på tre år. Först när Tyskland våren 2010 gick med på att stå för en femtedel av lånen blev det ett stort räddningspaket från EU, Europeiska centralbanken (ECB) och IMF.

Lånen kom med krav på fortsatta åtstramningar, skattehöjningar och så småningom beslut om höjd pensionsålder (se Sociala förhållanden). Men trots regeringens kamp för att få ned budgetunderskottet minskade omvärldens tilltro till den grekiska ekonomin, och kreditbetyget sjönk till en rekordlåg nivå. Sedan parlamentet godkänt nya besparingar beslöt EU i juli 2011 om ett andra stödpaket.

När krisen ändå förvärrades under hösten pressade euroländernas ledare Europas privatbanker att skriva av hälften av sina fordringar på Grekland. Regeringen lovade ett nytt sparpaket, men när Papandreou föreslog en folkomröstning om detta utlöstes en regeringskris och han tvingades avgå i november. En blocköverskridande koalitionsregering tog tillfälligt över.

Två nyval 2012

I ett nyval i maj 2012 straffades regeringspartierna för krisen, men valresultatet gjorde en regeringsbildning omöjlig, och ytterligare ett nyval hölls i juni. Då vann Ny demokrati, följt av vänsteralliansen Syriza och med Pasok på en avlägsen tredjeplats. Ny demokratis ledare Antonis Samaras bildade en regering som fortsatte med budgetnedskärningarna. Den dominerades av Ny demokrati med stöd av Pasok och Demokratiska vänstern.

Åren 2012 och 2013 präglades av hårda motsättningar mellan Grekland och långivarna om åtstramningskraven.

I december 2014 beslöt premiärminister Samaras att tidigarelägga det presidentval som skulle ha genomförts i parlamentet i början av 2015. När parlamentet tre gånger misslyckats med att enas om en ny president tvingades Samaras enligt författningen upplösa parlamentet och utlysa nyval till slutet av januari 2015.

Vänsterregering

Nyvalet blev en stor framgång för vänsterpartiet Syriza. Det starka folkliga missnöjet med samhällsutvecklingen bidrog till att Syriza nästan fick egen majoritet i den lagstiftande församlingen. Syrizas ledare Alexis Tsipras utsågs till premiärminister för en regering bestående av Syriza och det nationalistiska högerpartiet Oberoende greker. För första gången på 40 år hamnade de två traditionellt dominerade partierna – Pasok och Ny demokrati – utanför regeringen. Maktskiftet utlöste en oro inom EU för att den nya regeringen skulle kräva omförhandlingar av låneuppgörelserna.

De tidigare regeringar som avlöst varandra i Grekland sedan den ekonomiska krisen bröt ut 2009 (se Modern historia) hade lagt stor möda på att förhandla fram så rimliga villkor som möjligt för de tre räddningspaket (stödlån) som de tvingats ta av EU, ECB (Europeiska centralbanken) och IMF.

Även den nya regeringen hade som högsta prioritet att förhandla till sig lindrigare lånevillkor samt regelrätta skuldavskrivningar. Regeringen lovade att återställa löner och pensioner till de nivåer som gällde före krisen. En annan uttalad målsättning var att skapa nya arbetstillfällen eftersom runt en fjärdedel av arbetsstyrkan hade förlorat sina jobb sedan krisens start.

Regeringens ambitioner kom i hög grad på skam. Liksom tidigare regeringar tvingades den gå med på nedskärningar i välfärden och andra budgetbesparingar. Syriza-regeringen började visserligen sin mandatperiod med att försöka ställa tuffa ultimatum till långivarna i de många förhandlingsrundor som föregick låneutbetalningar och ingångna avtal om nödlån, men i slutändan blev resultatet att Tsipras och hans regering ingick avtal om större besparingar än någonsin. Orsaken var Greklands usla förhandlingsläge. Med en statsskuld som av  IMF  betecknades som orimlig och likviditetsbrist i både staten och banksystemet var Grekland i desperat behov av lån.

När Grekland i augusti 2015 accepterade kraven för sitt tredje stödlån skedde det trots att väljarna strax dessförinnan med stor majoritet sagt nej till lånevillkoren i en folkomröstning.

När stödlånet var i hamn valde regeringen att försöka få sin politik godkänd genom ett nyval som utlystes till september. Till mångas förvåning fick Syriza nästan lika stort väljarstöd som i valet i  januari, och Tsipras bildade än en gång en regering med Oberoende greker. Det stod klart att Tsipras – trots kritik för svikna vallöften och alltför stora eftergifter gentemot långivarna – fortfarande betraktades som en person som stod utanför den gamla politiska eliten vilken under lång tid fläckats av korruptionsaffärer och  svågerpolitik .

Flyktingkris

Parallellt med skuldkrisen och den ekonomiska depressionen har Grekland tvingats hantera en omfattande flyktingström genom landet, från Asien och Mellanöstern, via Turkiet och Grekland, och vidare till EU-länder väster- och norrut. Grekland har fått kritik från EU och FN:s flyktingorgan UNHCR för att tiotusentals människor hålls i förvar på asylmottagningar och i uppsamlingsläger under ovärdiga förhållanden och nästan helt utan rättslig eller medicinsk hjälp. Rasistiskt motiverat våld mot flyktingar och invandrare har förekommit samt oroligheter mellan å ena sidan antirasister och invandrare, och å andra sidan nynazister och invandrarmotståndare.

Sedan flyktingströmmen nått sin kulmen i oktober 2015, då runt 7 000 migranter om dagen tog sig till Grekland, förhandlade EU och Turkiet i mars 2016 fram ett avtal som i grova drag innebar att EU mot ersättning till Ankara skulle kunna återsända flyktingarna till Turkiet (se vidare Kalendarium). Samma månad anslog EU-kommissionen 700 miljoner euro till Grekland med flera länder för att under tre år bistå med hanteringen av flyktingarna. Det var första gången EU gav humanitärt bistånd till egna medlemsländer.

Avtalet med Turkiet fick snart skarp kritik från UNHCR och människorättsorganisationer. Skälet var att såväl EU:s fördelning av flyktingar inom unionen som avvisningen av flyktingar till Turkiet fungerade trögt. Rapporter kom om våldsutbrott, sexuella övergrepp och gängkriminalitet inne i lägren. Men trots omständigheterna fortsatte människor varje dag att ta sig till Grekland.

Fortsatta åtstramningar

Syriza drev under 2017, trots gatuprotester och strejker, igenom nya ekonomiska åtstramningspaket och privatiseringar, bland annat av hamnar och flygplatser. Under sommaren och hösten kom tecken på att landet var på väg ut ur den djupaste krisen med chans att åter få en liten ekonomisk tillväxt. 

I augusti 2018 avslutades formellt den ekonomiska nödhjälpen från EU till Grekland. Grekland stod åter på egna ben och kunde låna till marknadsräntor men det väntades ta många år innan ekonomin återhämtat sig och de omfattande skulderna betalts. 

I början av 2019 började den politiska debatten bli hätskare och tonläget mellan Syriza och högeroppositionen skruvades upp. En viktig anledning var de val som skulle äga rum under året. I maj skulle lokala val hållas samtidigt med val till EU-parlamentet och senast i oktober måste val hållas till det nationella parlamentet.

De politiska motsättningarna hade skärpts redan sommaren 2018 när ett avtal slöts som skulle göra slut på den långdragna konflikten om namnet Makedonien med grannlandet i norr (se Utrikespolitik och försvar). Enligt det så kallade Prespaavtalet erkände Grekland Makedonien under namnet Nordmakedonien. I protest mot överenskommelsen valde försvarsminister Panos Kammenos, partiledare för Oberoende greker att lämna regeringssamarbetet med Syriza. Några av Oberoende grekers ministrar stannade dock kvar i regeringen. Oppositionen krävde nyval vilket gjorde att premiärminister Tsipras kände sig nödgad att begära en  förtroendeomröstning  i parlamentet. Han vann med knapp marginal. Efter det valde Tsipras att även lägga fram Prespa-avtalet i parlamentet, som godkände avtalet med 153 av 300 röster.

Avtalet har emellertid fortsatt att vara kontroversiellt bland väljarna, vilket har bidragit till Syrizas svaga stöd i opinionsmätningar. I början av 2019, efter fyra år vid makten, låg Syriza långt efter oppositionspartiet Ny demokrati. Tsipras hoppades dock att den grekiska ekonomins goda utveckling under senare tid skulle hjälpa honom att återfå väljarnas förtroende i det kommande valet. Den ekonomiska tillväxten var 2018 den högsta på tio år och den höga arbetslösheten var på väg ned. Våren 2019 höjdes minimilönen med 11 procent och regeringen aviserade skattesänkningar på livsmedel, energi, restaurang- och hotellbesök samt ett extra bidrag till fattiga pensionärer. Högeroppositionen anklagade Tsipras för att försöka köpa röster och Ny demokratis ledare Kyriakos Mitsotakis lovade att ta landet ur krisen genom avregleringar av ekonomin, privatiseringar, minskad byråkrati och lägre skatter.

Högern tar över makten

Mitsotakis budskap gick hem hos väljarna. Samtliga val blev en besvikelse för Syriza och en triumf för Ny demokrati. Syriza förlorade stort, både i valet till Europaparlamentet och i de lokala valen som hölls vid samma tidpunkt. Dagen efter Europavalet utlyste Tsipras nyval till parlamentet den 7 juli 2019. Även denna gång vann Ny demokrati en överlägsen seger. Partiet fick nästan 40 procent av rösterna och egen majoritet (det vinnande partiet tilldelas 50 extra platser). Syriza kom tvåa med drygt 33 procent. Sett till mandatfördelningen var rollerna i stort sett ombytta jämfört med septembervalet 2015 (jämför faktaruta och Kalendarium).

Ny demokratis ledare Kyriakos Mitsotakis efterträdde Tsipras som regeringschef redan dagen efter valet.

Om våra källor