Grekland – Seder och bruk

Att umgås med greker är inte särskilt komplicerat. Var artig, ta i hand när du hälsar och skaka gärna hand även med barn. Ställ inte alltför personliga frågor till personer du inte redan känner väl, det kan uppfattas som snokande.

Försök hålla ögonkontakt med den du pratar med, var beredd på att den personen kan komma närmare dig än du är van vid från Sverige och kanske rör vid dig, lägger handen på din axel eller tar tag i din arm.

Det är tillåtet och accepterat att visa känslor i samtal. Det anses inte opassande att bli arg eller upprörd, däremot tas det illa upp om man inte låter ilskan snabbt gå över.

Är man hembjuden till någon är det lämpligt att ta med en present, men försök inte stoltsera med något dyrt och väldigt fint. Då kan värden känna sig pressad att bjuda tillbaka lika extravagant även om hushållskassan kanske inte tillåter det. Här är det verkligen tanken som räknas, och särskilt uppskattas det om presenten är snyggt inslagen.

Greker är i allmänhet mer noga med klädseln än svenskar och skiljer tydligt mellan vad som är acceptabelt på stranden och hur man ska klä sig i stan eller byn. På turistorter är folk kanske vana vid att turisterna kommer väldigt lättklädda in i butiker, men bara för att de accepterar det ska man inte tro att de gillar det. Ett riktigt grovt brott mot uppförandereglerna är att gå in i en kyrka barbent och bararmad. Och apropå kyrkobesök: försök inte gå bakom ikonostasen, den skärm av ikoner som döljer altaret. Där bakom får bara prästerna vara.

I umgänget människor emellan i Grekland kan man stöta på uttrycket kefi, ett svåröversatt begrepp som handlar om att njuta av livet och de tillfälliga omständigheterna så mycket att man vill sjunga, dansa eller på annat sätt ge utlopp åt starka lyckokänslor.

Alkohol kan nog bidra till kefi, men det handlar inte om att dricka sig full som en nordeuropeisk turist. Det ses med rynkade ögonbryn av grekerna.

Mat och dryck spelar en stor roll i det grekiska samhället. En av det mest iögonfallande följderna av den djupa ekonomiska krisen från 2009 var att de flesta inte längre hade råd att gå ut på restaurang så ofta.

Grekisk mat är under alla förhållanden väldigt mycket mer än den standarddiet av sallad med fetaost och oliver, grillspettet souvlaki, lasagneliknande moussaka och yoghurtröran tzatziki som många turister livnär sig på under sin semester. Vid en riktig måltid omges huvudrätten av en rad smårätter, gärna alla serverade samtidigt eller efter hand som de blir klara. Grönsaker fyllda med ris, ost eller köttfärs, soppor som den populära citrondoftande kycklingsoppan kotosoupa, olika slags bönor med tomatsåser eller pureade, dippsåser på aubergine eller fiskrom, helstekta ansjovisar, grillad bläckfisk.

Som de flesta matkulturer bjuder det grekiska köket förstås på ett otal varianter på köttbullar. Bland specialiteterna finns också lamm- eller kycklingrätter tillagade i ugn tillsammans med alla tillbehör som ger smak åt varandra. Missa inte den marinerade lammrätten kleftiko, vars recept sägs ha komponerats av rövare som tillagade stulna får i väl tillslutna underjordiska ugnar så att inte röken skulle avslöja dem.

Egentligen är mycket av den grekiska maten ursprungligen turkisk, men det behöver man ju inte påpeka.

En grekisk restaurangmåltid avslutas ofta med att kyparen ställer fram ett fat med frukt eller ett glas med rakia (ibland kallad tsipouro), ett brännvin tillverkat på resterna av druvor som använts för vintillverkning. Man är inte tvungen att äta eller dricka upp det, men det hör till god ton att tacka för gåvan och gärna utbringa en skål. Sedan kan det räcka med att ta några tuggor eller en liten klunk.

Oftast firar greker inte sina födelsedagar efter tolvårsåldern, däremot firas den dag tillägnad det helgon man fått sitt namn från. Traditionellt ärver man sitt förnamn från en far- eller morförälder. Andra dagar som firas är förstås de kristna högtiderna, liksom självständighetsdagen den 25 mars till minnet av inledningen av det grekiska befrielsekriget från Osmanska imperiet 1821. En annan icke-religiös helgdag är ochi-dagen (nej-dagen) den 28 oktober, då grekerna 1940 sade nej till Mussolinis ultimatum att antingen låta de italienska fascisterna ockupera delar av Grekland eller dras in i andra världskriget.

Om våra källor