Grekland – Utrikespolitik och försvar

Grekisk utrikespolitik präglas främst av relationerna till Turkiet och EU. Efter en period av viss avspänning i förhållandet till ärkerivalen Turkiet har spänningarna tilltagit sedan slutet av 2010-talet.
Relationerna med EU fick sig en rejäl törn under de hårda förhandlingar om villkoren för unionens stödlån under den djupa ekonomiska krisen, men under senare år har samarbetet löpt mer friktionsfritt.

Den ömsesidiga fiendskapen mellan Grekland och Turkiet hade långa historiska rötter (se Äldre historia och Modern historia) och krig har varit nära vid flera tillfällen de senaste årtiondena. Huvudmotsättningarna gäller gränsdragningen i Egeiska havet och Cyperns framtida status.

I konflikten om gränsdragningen i Egeiska havet och rätten till ett antal öar där hänvisar länderna till olika avtal. De bägge länderna har otaliga gånger anklagat varandra för militära kränkningar av territorium. Senast 1996 hotade krig när grekiska soldater sattes iland på en omstridd klippö för att ta ned en turkisk flagga som placerats där. Efter amerikansk medling löstes den akuta krisen.

En vändpunkt kom 1999 när den grekiska regeringen förklarade att den inte längre motsatte sig ett turkiskt EU-medlemskap. Dessförinnan hade svåra jordbävningar i både Grekland och Turkiet bidragit till tövädret. Länderna sände räddningsmanskap till varandra, och katastroferna ledde till känslor av samhörighet och sympati med offren i bägge länderna.

Vid EU-toppmötet i Helsingfors i december 1999 accepterade Grekland att Turkiet fick status som kandidatland. I gengäld godtog Turkiet att tvisten om Egeiska havet får avgöras av Internationella domstolen i Haag, om länderna själva inte lyckas lösa problemet.

År 2000 gjorde Giorgos Papandreou det första officiella besöket i Turkiet av en grekisk utrikesminister på nära 40 år. Beslut togs då om att inleda förhandlingar om militär avspänning i Egeiska havet. Vid EU-toppmötet i Köpenhamn 2002 ställde sig Grekland positivt till att ge Turkiet ett startdatum för förhandlingar med EU om medlemskap. Grekland och Turkiet har sedan dess lyckats utveckla goda förbindelser inom handel, diplomati och militärt samarbete. För första gången sedan 1959 gjorde en grekisk premiärminister, Kostas Karamanlis, i januari 2008 ett officiellt besök i Turkiet.

Relationerna ansträngdes något när motståndare till den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan sökte asyl i Grekland efter kuppförsöket i Turkiet 2016. Erdoğan besökte Grekland 2017, som förste turkiske president på 65 år. Han förespråkade då en översyn av Lausannefördraget från 1923, där det moderna Turkiets gränser slogs fast, något som hans grekiska värdar bestämt motsatte sig.

I slutet av 2010-talet blossade dock gränskonflikten i Egeiska havet upp på nytt. Det rapporterades om skärmytslingar mellan ländernas kustbevakningar och Grekland anklagade Turkiet för kränkningar av luftrum och territorialvatten i området. Konflikten handlar också om rätten till energitillgångar som tros finnas i kontinentalsockeln under havet och spänningarna mellan länderna har förstärkts efter upptäckten av nya fyndigheter av gas i östra Medelhavet på senare år.  

Cypernfrågan

Cypern är sedan 1974 delat i en grek- och en turkcypriotisk del. När grekisk militär i ett kuppförsök försökte ta makten över ön invaderade Turkiet den norra delen för att skydda de turkisktalande invånarna. Cypern delades och de båda Natoländerna har sedan dess befunnit sig i konflikt om ön. Grekland lämnade Nato 1974 men återinträdde i militäralliansen 1980.

Både Turkiet och Grekland förespråkar en återförening av Cyperns båda delar, och samtal om detta har ständigt förts mellan parterna. När Kostas Simitis blev premiärminister i Grekland 1996 märktes en ny, tydlig vilja till avspänning. När den grekcypriotiska regeringen 1997 beslutade att köpa ryska luftvärnsrobotar hotade Turkiet med militärt våld för att hindra att de placerades på ön. Efter övertalning tog Grekland hand om robotarna och placerade dem på Kreta 1999. Trots starka påtryckningar från EU och FN inför Cyperns inträde i unionen 2004 har dock Cypernfrågan förblivit olöst.

 Fynden av naturgas utanför Cyperns kust har lett till ökande spänningar mellan den grekcypriotiska regeringen på Cypern och Turkiet, vilket även påverkat relationerna mellan Grekland och Turkiet. Turkiet hävdar att exploateringen av gasfyndigheterna inte kommer den turkcypriotiska minoriteten till del. Sommaren 2019 genomförde Turkiet provborrningar efter gas i Cyperns ekonomiska havszon, trots hot om sanktioner från EU. Landet tecknade i slutet av 2019 även ett avtal med Libyens internationellt stödda regering om havsgränser som skulle ge Turkiet rätt till en ekonomisk havszon öster om ön Kreta som Grekland redan gör anspråk på. Enligt bedömare var avtalet ett sätt för Turkiet att försöka stoppa planerna på en gasledning som planeras föra israelisk och cypriotisk gas genom just dessa havsområden till Italien för vidare leverans till resten av Europa.

Flyktingavtalet med EU

En annan besvärlig fråga mellan Grekland och Turkiet har varit det stora flödet av människor från främst Asien över gränsen till Grekland. Hösten 2010 ökade inströmningen dramatiskt och den grekiska regeringen begärde hjälp från EU:s gränskontrollmyndighet Frontex. Flyktingkrisen eskalerade under 2010-talets första hälft för att nå en kulmen hösten 2015, då runt en kvarts miljon migranter anlände österifrån till Grekland.

Tillströmningen avtog markant sedan EU i mars 2016 slutit ett avtal med Turkiet, vilket innebar att flyktingarna sändes tillbaka till Turkiet mot att unionen lättade på visumreglerna för turkar samt bidrog till de kostnader som hanteringen av migranterna i Turkiet skulle innebära (se vidare Inrikespolitik och författning och Kalendarium).

Men flyktingfrågan har fortsatt att tidvis anstränga relationerna. I slutet av 2019 antog Grekland en ny lag som skulle snabba på processen att skicka tillbaka migranter till Turkiet. I början av 2020 förstärkte Grekland bevakningen av den gemensamma gränsen och anklagade Turkiet för att bidra till att migranter illegalt försökte ta sig in i landet. Turkiet hade då meddelat att landgränsen till Grekland skulle öppnas, vilket av bedömare tolkades som ett led i ett förhandlingsspel med EU.

Ansträngda relationer till Nordmakedonien

Förhållandet till Nordmakedonien (landet hette fram till i februari 2019 Makedonien) har varit ansträngt sedan det område som utgjorde det historiska Makedonien delades mellan främst Grekland och Serbien 1913. De slavisktalande invånarna i den grekiska delen betraktades som ett hot mot landets sammanhållning. När den tidigare jugoslaviska delrepubliken blev självständig i början på 1990-talet under namnet Makedonien vägrade Grekland att erkänna den. Grekerna hänvisade till att namnet Makedonien tillhör det grekiska kulturarvet. Samma anspråk hade grekerna på den symbol som makedonierna valde på sin flagga. Grekland protesterade även mot formuleringar i utkastet till en makedonisk författning som man ansåg kunde tolkas som territoriella anspråk på delar av norra Grekland.

Ett FN-förslag att kalla landet Förra jugoslaviska republiken Makedonien (Fyrom) bidrog till att lugna ned situationen och den nya staten gick med på att ändra flaggsymbolen 1994 efter att ha pressats av en ekonomisk blockad från Aten. Relationerna förbättrades därefter genom handelsutbyte, och konflikten tonades ned. Men inför Natotoppmötet 2008 stoppade Grekland makedonskt medlemskap i militäralliansen med hänvisning till namnkonflikten. Internationella domstolen i Haag förklarade 2011 att den grekiska blockeringen var ett brott mot en överenskommelse som FN förhandlat fram 1995. Domstolen beordrade dock inte Grekland att sluta blockera grannlandets medlemskap i Nato eller EU.

Efter en tids förhandlingar meddelade Grekland och Makedonien i juni 2018 att parterna uppnått en lösning på namnfrågan: Republiken Makedonien skulle byta namn till Republiken Nordmakedonien (Republika Severna Makedonija). I januari 2019 antog det makedonska parlamentet de ändringar som krävdes i författningen för att genomföra namnbytet och ett par veckor senare godkände även det grekiska parlamentet avtalet med knapp marginal. Därmed var namnbytet klart och vägen fri för framtida medlemskap i EU- och Nato för Nordmakedonien (se även Nordmakedonien:  Utrikespolitik och försvar).

Vänskapligt förhållande till Serbien och Ryssland

Även förhållandet till Albanien har periodvis varit känsligt. Grekland gjorde ända fram till 1985 anspråk på delar av södra Albanien. När kravet övergavs öppnades den grekisk-albanska gränsen som varit stängd sedan andra världskriget. 1987 slöts formellt fred mellan länderna. Relationerna var dock bistra även under 1990-talet. Grekiska extremnationalister fortsatte att göra anspråk på albanskt territorium. Dessutom protesterade regeringen i Aten mot hur Albaniens grekiska minoritet på 120 000 personer behandlades. Fängelsedomar mot grekiska nationalister i Albanien 1993 bemöttes av den grekiska regeringen med massutvisning av albanska flyktingar från Grekland. Först 1995 lättade spänningen, och flera vänskaps- och samarbetsavtal slöts under de följande åren.

Under 1990-talets krig i det forna Jugoslavien var Grekland ett av få länder med goda förbindelser med Serbien. 1999 vägrade Grekland att delta aktivt i Natos flygoffensiv mot Serbien. Vid FN:s krigsförbrytartribunal framkom det att den förre serbiske ledaren Slobodan Milošević hade egendomar i Grekland och att grekiska företag levererade oljeprodukter till det forna Jugoslavien i strid mot FN:s sanktioner. Statliga grekiska företag ska också ha sänt utrustning till den bosnienserbiska armén.

Greklands förhållande till USA är komplicerat, trots Natomedlemskapet (se nedan). USA:s passiva hållning till militärjuntan 1967–1974 bidrog till antiamerikanska strömningar bland grekerna som i viss mån lever kvar.

Den Syriza-ledda regering som tillträdde 2015 knöt tätare kontakter med Ryssland, sannolikt på grund av de försämrade relationerna med EU. Även de ryska relationerna till unionen hade försämrats markant efter den ryska annekteringen av Krimhalvön i Ukraina i mars 2014. Premiärminister Tsipras besökte den ryske presidenten Vladimir Putin i Moskva i april 2015 och uppgavs ha fått moraliskt stöd i förhandlingarna med EU, men inte någon ekonomisk hjälp. Vid mötet uttryckte Tsipras kritik mot EU:s sanktioner mot Ryssland, vilka infördes efter det ryska övertagandet av Krim. Sommaren 2018 försämrades relationerna mellan länderna kraftigt efter att den grekiska regeringen utvisade två ryska diplomater. Enligt grekiska säkerhetstjänsten var två ryska diplomater inblandade i ryska försök att förhindra namnavtalet om Nordmakedonien bland annat genom försök att muta statstjänstemän och uppmanar om till protester bland greker. Efter ett besök av dåvarande premiärminister Tsipras i Moskva i december samma år enades länderna om på nytt verka för goda kontakter. Det nära samarbetet mellan Ryssland och Greklands ärkefiende Turkiet har emellertid tidvis oroat regeringen i Aten.

Inflytelserik försvarsmakt

Militären har alltid haft en central roll i det grekiska samhället. Försvarsmakten beskrivs ofta som en av de mest överdimensionerade i Europa och landets stora vapenköp har delvis fått skulden för statens stora budgetunderskott, även om detta inte har diskuterats så mycket under förhandlingarna om nödlån. Grekland var under en följd av år en av världens tre, fyra största importörer av vapen, varav drygt en tredjedel kom från Tyskland och Frankrike, de länder som hårdast har pressat Grekland att sänka löner och sociala förmåner och höja pensionsåldern. Grekland har traditionellt lagt stora summor pengar på sitt försvar. Inte ens under krisåren under 2010-talet minskade satsningarna på försvaret, tvärtom ökade de till och med något under perioden 2014 till 2018. År 2017 avsattes 2,5 procent av BNP till försvaret, vilket var den högsta andelen bland Natoländerna efter USA, vars andel var drygt 3 procent.

Under 2014 började en gigantisk korruptionshärva nystas upp inom det grekiska försvaret, sedan en tidigare anställd vid försvarsdepartementet började avslöja hur han i många år tagit emot eller slussat vidare mångmiljonbelopp i mutor från vapentillverkare i Tyskland, Frankrike, Sverige och Ryssland. Ofta handlade vapenköpen om utrustning som Grekland knappt ens behövde.

De grekiska regeringarna och militärledningen motiverar behovet av nya avancerade vapensystem med ständiga provokationer från Turkiet. Man har också hänvisat till trycket på gränsbevakningen från de hundratusentals migranter utan inresetillstånd som försöker ta sig in i Grekland.

Hösten 2020 tillkännagav regeringen att en ny omfattande satsning skulle göras på försvaret. Bedömare menade att den uppblossande konflikten med Turkiet om rättigheter till eventuella olje- och gastillgångar och gränsdragningen i Egeiska havet låg bakom beslutet. Grekland skulle köpa 6 nya och begagnade franska Rafale-stridsflygplan, fyra helikoptrar och fyra fregatter. Nya robotar skulle även köpas in till flottan och flygvapnet samtidigt som ytterligare 15 000 soldater skulle värvas.

Grekland är medlem av försvarsalliansen Nato sedan 1951. USA har bland annat en flottbas på Kreta och en flott- och flygbas håller på att anläggas i staden Alexandroupolis. Grekiska soldater är utplacerade på Cypern samt i FN-tjänst i bland annat Libanon och i Natostyrkor i till exempel Afghanistan.

Grekland har allmän värnplikt i mellan nio och tolv månader för de flesta män. Försvarsmakten är en av landets största arbetsgivare, vilket också har förklarat regeringens ovilja att skära ned på militären.

Om våra källor