Lettland – Äldre historia

Det första kända baltiska folket bedrev före Kristi födelse handel med bärnsten till Medelhavsområdet. Riga grundades 1201 av tyska korsriddare, som lade under sig nuvarande Lettland, där bondebefolkningen förtrycktes av tysk adel. På 1600-talet intog Sverige området, och i början av 1700-talet erövrades det av Ryssland. Lettland gjorde sig fritt i första världskrigets slutskede 1918, men självständigheten krossades genom sovjetisk ockupation 1939 – 1940.

Nuvarande Lettland var bebott flera årtusenden f Kr. Den baltiska kustens rikedom på bärnsten, som används till smycken och andra prydnadsföremål, ledde tidigt till handel mellan Baltikum och Medelhavsområdet.

I forngrekiska gravar har det gjorts fynd av bärnsten, daterade till cirka 1600 f Kr, som har visat sig härröra från Östersjökusten. Under romarrikets tid, närmare bestämt från 100-talet e Kr, uppstod den så kallade Bärnstensvägen som en livligt trafikerad handelsled mellan Norditalien och Östersjön.

De första säkra skriftliga uppgifterna om ett baltiskt folk, aisterna, återfinns hos den romerske historieskrivaren Tacitus ungefär ett århundrade e Kr. Enligt honom samlade aisterna bärnsten och var flitigare som jordbrukare och fruktodlare än germanerna. Jordanes, en gotisk författare, uppgav på 500-talet att aisterna bodde öster om floden Wistula. Språkvetenskaplig forskning har senare visat att det baltiska området under forntiden sträckte sig från Östersjön in i nuvarande Ryssland ända fram till trakterna kring Volga och Moskva.

Från slutet av 1100-talet drog tyska korsriddare fram utmed den baltiska kusten. Genom långdragna strider lade de under sig vad som idag utgör Lettland (namnet Lettland kom i bruk först under 1800-talet). Området bestod i huvudsak av landskapen Kurland (Kurzeme, längst i väster) och Livland (Vidzeme, södra Estland och norra nuvarande Lettland), som uppkallats efter de baltiska och finsk-ugriska folkgrupperna kurer respektive liver. Övriga baltiska folk i området var semgaller (landskapet Zemgale), seler och lettgaller (landskapet Latgale).

Tyskarna grundade Riga 1201 och bildade där Svärdsriddarorden, som senare gick upp i Tyska orden. Riga blev en hansestad 1282.

Den tyska ordensstaten upplöstes efter reformationen på 1500-talet. Ryssland försökte erövra Livland, som dock hamnade under först polsk-litauisk och sedan (på 1620-talet) under svensk kontroll för att slutligen efter stora nordiska kriget 1721 bli en del av det växande ryska väldet under tsar Peter I. Kurland var länge ett självständigt hertigdöme under Polen men avträddes 1795 till Ryssland. Därmed behärskade tsaren Östersjöns hela östra kust, och Livland och Kurland förblev ryskkontrollerade baltiska provinser fram till den lettiska självständigheten 1918.

Efter århundraden av ockupation och delningar av Lettland vaknade en nationell rörelse på 1860-talet. Den möttes av en medveten förryskningspolitik, bland annat förbjöds lettiska som undervisningsspråk i folkskolan. I början av 1900-talet bildades en politisk rörelse som krävde territoriell självständighet för Lettland inom det ryska imperiet. Vid revolutionen i Ryssland 1905 gjorde letterna uppror både mot den tyska lantadeln och mot det ryska förtrycket. Resningen slogs ner brutalt. Hundratals människor dödades i straff­expeditioner och avrättningar. Tusentals förvisades till Sibirien.

Under första världskriget, i synnerhet åren 1915–1917, var Lettland krigsskådeplats och landet lamslogs. Tyskland ockuperade 1915 landets västra halva och en femtedel av befolkningen drevs på flykt. De ryska härskarna förflyttade en stor del av industrin till det inre av Ryssland.

Lettiska frivilligkårer lyckades tillfälligt hejda Tysklands framryckning. Efter den ryska revolutionen 1917 höjdes krav på fullständigt oberoende. Lettiska nationalistgrupper valde ett provisoriskt nationellt råd som den 18 november 1918 proklamerade det självständiga Lettland. Men först 1920 hade såväl tyskar som ryssar slutgiltigt besegrats. Vid freden i Riga 1920 lovade Sovjetryssland att ”för evig tid” respektera den lettiska självständigheten. 1922 antog Lettland en demokratisk författning.

Trots att landet förlorat en fjärdedel av sin befolkning och huvuddelen av sin industri i kriget började ekonomin att blomstra, och i slutet av 1920-talet hade Lettland nått västeuropeisk levnadsstandard.

Den nya demokratin var instabil med många småpartier i parlamentet, saeima. En lång rad svaga koalitionsregeringar avlöste varandra. De viktigaste partierna var det konservativa Bondeförbundet, som hade premiärministerposten i 12 av 18 regeringar, och Socialdemokratiska arbetarpartiet. Kommunistpartiet var förbjudet. Framgångsrika jord­reformer gav mark till över 140 000 jordlösa småbönder och Lettland började exportera livsmedel.

Den lettiska demokratin klarade inte påfrestningarna under den ekono­miska depressionen i början av 1930-talet. 1934 genomförde president Kārlis Ulmanis, Bondeförbundets ledare, en oblodig statskupp, upplöste parlamentet, förbjöd alla politiska partier och upprättade diktatur.

Efter andra världskrigets utbrott hösten 1939 tvingade den sovje­tiske ledaren Josef Stalin balterna att ingå försvarsavtal som tillät Sovjetunionen att placera trupper i de baltiska staterna. I enlighet med hemliga tilläggsbestämmelser i den så kallade Molotov-Ribbentrop-­pakten, där Tyskland och Sovjetunionen delade Östeuropa mellan sig, ockuperades Lettland av Sovjet i juni 1940.

Ockupationsmakten lät genomföra val som regisserades av kommunisterna, och det nya parlamentet ”ansökte” sedan om inträde i Sovjetunionen. President Ulmanis deporterades, regelrätt terror inleddes och över 1 000 människor dödades på mindre än ett år. En natt i juni 1941 deporterades över 15 000 lettländare till fångläger i ryska Sibirien. De flesta var letter, men även judar och ryssar fördes bort. Vid denna tid inleddes också ett förstatligande av industrin. Sovjetstyret avbröts dock samma sommar, när tyska trupper ockuperade Lettland.

Ett lettiskt SS-förband, Lettiska legionen, inrättades på order av Adolf Hitler. Den största delen av Lettlands nära hundratusen judar dödades, delvis under medverkan av letter. Andra letter riskerade sina liv för att rädda judar och göra motstånd mot den tyska ockupationen. Sovjettrupperna återkom och när den tyska armén drevs tillbaka 1944 och kapitulerade 1945 flydde över 100 000 letter till väst.

Om våra källor