Moldavien – Transnistrien

Transnistrien är en autonom region i Moldavien, inklämd mellan floden Dnestr och Moldaviens gräns mot Ukraina längre österut. 1990 utropade pro-ryska krafter Transnistriens självständighet från Moldavien under namnet "Republiken Dnestr", men självständigheten har aldrig erkänts av omvärlden, inte ens av Ryssland. 

Området öster om floden Dnestr har haft nära band till Moskva i 200 år. Redan på 1700-talet hamnade regionen under det ryska tsarväldet. 1922 inkorporerades det i Sovjetunionen som en autonom del av Ukraina.

1940 blev området en del av den nyupprättade sovjetrepubliken Moldavien. Det var första gången som områdena på båda sidor Dnestr tillhörde samma administrativa enhet.

Ryssar och ukrainare uppmuntrades av den sovjetiska ledningen att flytta dit på 1950- och 1960-talen, när industrin snabbt byggdes ut.

När den moldaviska nationalismen tilltog under reformpolitiken i Sovjetunionen i slutet av 1980-talet väckte det farhågor bland slaviska grupper (ryssar och ukrainare) i Transnistrien. Slaverna oroade sig för att Moldavien skulle återförenas med Rumänien som landet tidigare tillhört (se Äldre historia).

Ett beslut i det moldaviska parlamentet 1989 om att göra moldaviska till landets officiella språk och överge det kyrilliska alfabetet till förmån för det latinska tycktes bekräfta farhågorna. Separatistiska krafter började ta kontroll över Transnistrien och i september 1990 utropades Republiken Dnestr. Självständighetsdeklarationerna ogiltigförklarades av det moldaviska parlamentet (högsta sovjet).

I december 1991, fyra månader efter Moldaviens självständighet från Sovjetunionen, utbröt väpnade sammanstötningar mellan separatister och moldaviska förband. För regeringen i Moldavien var det viktigt att behålla kontrollen över Transnistrien som utgjorde den mer industrialiserade delen av landet.

Vapenvila ingicks i juli 1992 sedan den ryska 14:e armén, som var stationerad i Transnistrien, aktivt gått in i kriget. Under striderna hade minst 700 människor dödats och 50 000 hade flytt till Ukraina. Genom vapenvilan upprättades en demilitariserad zon längs gränsen mellan Moldavien och Transnistrien, och en fredsbevarande styrka bestående av ryssar, moldaver och soldater från Transnistrien sattes att övervaka vapenvilan.

Förhandlingar utan resultat

Sedan dess har ingen slutlig överenskommelse om regionens status kunnat uppnås. Moldavien hänvisar till författningen, som ger området självstyre inom Moldavien, och kräver att de ryska soldaterna dras bort. Makthavarna i Transnistrien förespråkar full självständighet.

Såväl Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) som Ryssland och Ukraina har i olika skeden deltagit i samtal för att lösa konflikten men hittills utan framgång.

När kommunistpartiet vann regeringsmakten i Moldavien 2001 trodde många att en lösning var möjlig, men när Ryssland 2003 lade fram en ny fredsplan sade den moldaviska regeringen nej. Enligt förslaget skulle Moldavien bli en federal stat med en hög grad av autonomi för Transnistrien, men förslaget innebar också att ryska trupper skulle bli kvar och att Transnistrien skulle ges möjlighet till veto i moldavisk utrikespolitik.

Det finns omkring 1 500 ryska soldater i Transnistrien. Av dessa tjänstgör drygt 400 i den gemensamma fredsbevarande styrkan som etablerades i samband med fredsavtalet 1992. Övriga ryska soldater som finns i Transnistrien utan den moldaviska regeringens samtycke har enligt Ryssland till uppgift att bland annat bevaka de vapenlager som finns i regionen.

Transnistrien har vid upprepade tillfällen uttryckt en önskan om att ansluta till Ryska federationen, men har inte fått något gehör för detta i Moskva. I en folkomröstning år 2006, som inte godkänts av det internationella samfundet, röstade 97 procent för att ansluta till Ryssland.

Efter Rysslands erövring av Krim från Ukraina våren 2014 vädjade talmannen i Transnistriens parlament till ledningen i Moskva att även annektera Transnistrien. Något formellt svar gavs aldrig. Ryssland har inte heller erkänt Transnistriens ”självständighet” till skillnad från i fallet med de så kallade utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien i Georgien samt Luhansk och Donetsk i Ukraina.

I december 2013 beslöt Transnistriens parlament att rysk lag ska gälla i regionen. Motivering var att övergången till rysk lag blivit nödvändig sedan Moldavien kommit överens med EU om ett associationsavtal i november samma år. När Moldavien i juni 2014 undertecknade associationsavtalet svarade Transnistrien månaden därpå med att ingå sju avtal med Ryssland om bland annat ekonomiskt samarbete och handel.

Efter Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 ökade oron i Moldavien för att Ryssland skulle genomföra samma scenario i Transnistrien som i Luhansk och Donetsk i östra Ukraina, där ryskstödda separatister utropat "folkrepubliker" vilkas självständighet erkändes av Ryssland kort före invasionen. Påstådda övergrepp på ryssar i dessa områden från Ukrainas sida var också en av motiveringarna för Rysslands angrepp på Ukraina.

Farhågorna för att även Transnistrien skulle dras in i kriget fick ökad näring i april 2022 då en rysk generalmajor antydde att ett av Rysslands mål i förlängningen var att nå Transnistrien via södra Ukraina. Generalmajorens uttalande följdes av flera explosioner i Transnistrien, mot säkerhetsdepartementet, mot en armébas och mot en TV- och radiomast. Ingen skadades i explosionerna och vem som låg bakom var oklart.

Ryssland pekade ut Ukraina som å sin sida menade att Moskva låg bakom sprängningarna i ett försök att trappa upp spänningarna i Transnistrien och ge Ryssland ett skäl att besluta om en ”intervention” för att skydda den pro-ryska befolkningen där. Någon intervention har dock inte ägt rum men ordkriget har fortsatt. I början av 2023 anklagade myndigheterna i Transnistrien Ukraina för att ha planerat att genomföra en terrorattack i huvudorten Tiraspol. Samtidigt hävdade Ryssland att Ukraina förberedde en invasion av Transnistrien.

Politik

Transnistrien har alla attribut som kopplas samman med en självständig stat – eget parlament, egen president, egen regering och egen valuta – men den självutropade republiken erkänns inte av omvärlden.

Allmänna val hålls till presidentposten och till parlamentet, men de val som har hållits har inte ansetts vara fria och rättvisa. Valdeltagandet är som regel lågt.

Parlamentsbyggnaden i huvudorten Tiraspol. Foto: Shutterstock

I över två årtionden (1990–2011) var Igor Smirnov, tidigare borgmästare i Tiraspol, president. Under Smirnovs presidentskap låg makten i praktiken hos honom och hans närmaste män. I presidentvalet 2011 förlorade Smirnov oväntat makten till advokaten Jevgenij Sjevtjuk som gjort sig populär genom sitt arbete med att bekämpa den utbredda korruptionen och kriminaliteten. Han ville också öka insynen i den politiska beslutsprocessen. Sjevtjuks mål var att förbättra relationerna med Moldavien och Ukraina, utan att ge avkall på kravet på självständighet.

I december 2016 förlorade Sjevtjuk makten till parlamentets förre talman Vadim Krasnoselskij, som segrade stort redan i presidentvalets första omgång. Krasnoselskij ville stärka Transnistriens strategiska partnerskap med Ryssland och presidentens första officiella resa efter tillträdet gick som väntat till Moskva. I december 2021 omvaldes Krasnoselskij för en ny femårig ämbetsperiod.

Makthavarna i Transnistrien förespråkar en återgång till det politiska system som rådde under den sovjetiska tiden. Människorättsorganisationer anklagar regimen för att hålla politiska fångar och uppger att polisen misshandlar och torterar interner. Brottsligheten och korruptionen är omfattande. Religionsfriheten är inskränkt, och medierna kontrolleras av de styrande. Journalister utsätts för trakasserier och hot. Regeringen misstänks för penningtvätt samt smuggling av vapen och narkotika. Även handel med kvinnor för sexuella ändamål anses pågå i stor skala.

Ekonomi

Transnistriens ekonomi bygger på export av industrivaror, hemsända pengar från utvandrade medborgare och ryska bidrag. Det ekonomiska systemet är en blandning av sovjetisk centralstyrd ekonomi och en relativt fri marknadsekonomi.

Industriproduktionen domineras av stål, elektricitet och textilier. Den inhemska marknaden är liten och företagen är starkt beroende av att kunna exportera. Det finns också en informell sektor, som bland annat omfattar smuggling av cigaretter och alkohol via hamnstaden Odessa i Ukraina.

Konglomeratet Sheriff har stort inflytande över näringslivet. Sheriff, som grundades på sovjetiden av två poliser, äger livsmedelsbutiker, besinstationer, byggföretag, hotell, mobilnät, bagerier, ett konjaksdistilleri samt radio- och TV-stationer.

Eftersom Transnistrien inte är en internationellt erkänd stat betraktas den ekonomiska verksamheten i landet i princip som olaglig. Transnistriska företag som vill exportera sina varor lagligt måste registrera sig vid en domstol i Moldaviens huvudstad Chișinău.

En rad statliga företag i Transnistrien har privatiserats utan godkännande från Moldavien.

Transnistrien har ett stort och ständigt budgetunderskott som till cirka 70 procent täcks av ryskt ekonomiskt stöd. Landets isolering gör att utsikterna till en bärbar ekonomisk utveckling betraktas som ganska små.

Energiförsörjningen är ett fall för sig. Det transnistriska gasbolaget TiraspolTransGaz-Pridnestrovje får sin gas från det moldaviska MoldovaGaz, som i sin tur köper den från ryska Gazprom. Det transnistriska bolaget säljer gasen till kunder i utbrytarrepubliken till god förtjänst men betalar ingenting till den moldaviska leverantören. MoldovaGaz kan inte stoppa den verksamheten eftersom Gazprom är dess huvudägare. Transnistrien beräknas ha en formell skuld till Gazprom på minst 25 miljarder kronor. Ryssland anser att Moldavien är ansvarigt för skulden och kan därmed använda den till att utöva politiska påtryckningar på den moldaviska regeringen.