Serbien – Inrikespolitik och författning

Serbien är en republik med ett parlamentariskt styrelseskick. Politiken domineras av president Aleksandar Vučić och hans nationalistparti SNS, som har styrt sedan 2012. Formellt har presidenten relativt begränsad makt men Vučićs ställning i partiet är ohotad och han har därmed långtgående inflytande. I parlamentsvalet 2023 fick SNS egen majoritet, men resultatet ifrågasattes av oppositionen och omfattande protester följde.

Serbiens författning är från 2006, samma år som Serbien och Montenegro skildes åt som ett sista steg i sönderfallet av det forna Jugoslavien (se Modern historia). Aleksandar Vučić ses av många som en alltmer auktoritär ledare i stil med 1990-talets Slobodan Milošević. Vučić var premiärminister innan han valdes till president 2017. 

Efter valet till parlamentet i december 2023 var det regerande SNS snabbt med att utropa sig som segrare, medan den största oppositionsalliansen, SPN, ifrågasatte resultatet. Det gällde i synnerhet i huvudstaden Belgrad där stödet för regeringen är svagare än ute i landet. Dagliga demonstrationer följde med krav på att valet görs om. 

Utländska valobservatörer pekade på allvarliga brister i valförfarandet, inte minst på att regeringspartierna hade gynnats i medierna. 

Uppgifterna om valfusk avfärdades av SNS (se Kalendarium), men valet i Belgrad, där resultatet var som jämnast, gjordes ändå om i juni 2024, varpå SNS vann även där. 

Aleksandar Vučić är president sedan 2017, dessförinnan var han premiärminister. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

I presidentvalet 2022 valdes Aleksandar Vučić om för en andra mandatperiod. Han segrade redan i första valomgången med närmare 60 procent av rösterna. Trots att oppositionen deltog – till skillnad från en bojkott av föregående val (se nedan) – lyckades ingen på allvar utmana Vučić. 

SNS har segrat stort i alla nationella val sedan 2012 och styr i alla större städer. Många varnar för att partiet har fått för stor makt (se Demokrati och rättigheter). 

Under 2018 uppstod en proteströrelse mot Vučić, sedan ledaren för ett litet vänsterparti blivit misshandlad i samband med ett politiskt möte och SNS anklagats för att ha legat bakom attacken. Gatuprotester hölls därefter varje lördag under hela 2019 och samlade i början tiotusentals människor på flera håll i landet. De fortsatte i liten skala in på 2020. Demonstranterna krävde att Vučić och SNS skulle släppa sin kontroll över medierna och skapa rättvisa villkor inför kommande parlamentsval. 

Trots protesterna fick SNS i parlamentsvalet 2020, tillsammans med några småpartier i en valallians, drygt 60 procent av rösterna och stärkte sin redan dominerande ställning. Men valdeltagandet var det lägsta sedan flerpartisystemet återinfördes 1990. Merparten av oppositionen bojkottade valet, liksom en majoritet av ledamöterna i det utgående parlamentet hade bojkottat arbetet i närmare ett år. 

Nyval till parlamentet hölls 2022, samtidigt med presidentvalet, och SNS förblev störst men förlorade den egna majoriteten. Premiärminister Ana Brnabić som varit regeringschef sedan 2017 fick i uppdrag av presidenten att fortsätta som regeringschef. 

Premiärminister Ana Brnabić. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

Aleksandar Vučić utlyste återigen nyval 2023 med motiveringen att enighet behövs i en orolig värld. Flera oppositionspartier hade också uppmanat till nyval sedan regeringspartierna och regeringsvänliga medier, enligt deras uppfattning, inte hade hörsammat folkliga protester och gjort någonting åt den våldskultur som de anser bidrog till två massakrer tidigare under året. Protesterna samlade hundratusentals människor och pågick med jämna mellanrum i månader. 

Nya demonstrationer med krav på premiärminister Miloš Vučević att avgå ägde rum i november 2024. Kravet berodde på den olycka i Novi Sad där taket på stadens järnvägsstation rasade in och 15 människor dog (se Kalendarium).

Stora inrikespolitiska frågor i serbisk politik är ofta också utrikespolitiska. De har inte minst att göra med hur landet ska förhålla sig till EU och till Kosovo. En klar majoritet av politikerna är – åtminstone officiellt – emot ett erkännande av Kosovo som självständig nation. De flesta är för medlemskap i EU men frågan har bidragit till att splittra partierna. Frågorna hänger dessutom ihop, eftersom EU kräver att Serbien och Kosovo ska skapa goda relationer – och en del EU-medlemmar vill också se ett serbiskt erkännande av Kosovo. 

Det spända förhållandet till Kosovo präglar ständigt den serbiska politiken. 2023 förstärkte Serbien tillfälligt sin truppnärvaro vid gränsen efter en tid av våldsamma sammandrabbningar mellan albaner och serber i Kosovo (se Utrikespolitik och försvar). 

Liksom i många andra länder var inflationen tvåsiffrig under 2022 och 2023. För att motverka den har Vučić bland annat höjt pensioner och bidrag till äldre. 

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

FÖRFATTNING 

Serbien blev 2006 den sista av de sex delrepublikerna i det före detta Jugoslavien att utropa sin självständighet.

Samma år röstade serberna med knapp marginal för en ny författning. I den sägs att den serbiska staten är grundad på europeiska värden. Där slås också fast att provinsen Vojvodina, men även Kosovo, är integrerade delar av Serbien. Kosovo bröt sig ur Serbien 2008 men det har inte erkänts av regeringen i Belgrad. 

Statschef är presidenten, som utses i allmänna val för en mandatperiod på fem år. För seger i första omgången krävs minst hälften av rösterna, annars hålls en andra valomgång mellan de två främsta kandidaterna. En president får enligt författningen sitta högst två mandatperioder. Presidentens formella befogenheter är relativt begränsade. 

Det serbiska parlamentet har 250 ledamöter som utses i allmänna och proportionella val vart fjärde år. På begäran av regeringen kan presidenten upplösa parlamentet och utlysa nyval i förtid, såsom skedde både 2022 och 2023. Ett parti måste få minst 3 procent av rösterna för att få plats i parlamentet. Undantag från procentspärren görs för partier som företräder etniska minoriteter. 

Serbien är indelat i 25 administrativa enheter (eller 24 distrikt plus Belgrad), varav sju ligger i Vojvodina. Dessa är i sin tur indelade i städer, stadskommuner och kommuner. Kosovo är inte inräknat, Belgrad har avstått från att direkt styra där sedan ett avtal förhandlats fram med hjälp av EU 2013. Meningen är att serbdominerade kommuner i norra Kosovo ska få långtgående självstyre. 

Läs om Serbiens rättsväsen i Demokrati och rättigheter.   

POLITISKA PARTIER  

Det finns ett stort antal politiska partier men sedan 2012 dominerar de nationalistiska, framför allt Serbiska framstegspartiet (Srpska Napredna Stranka, SNS). Partiet är moderat nationalistiskt, vill se Serbien som EU-medlem men månar samtidigt om goda kontakter med Ryssland och Kina (se Utrikespolitik och försvar). SNS grundades 2008 av Tomislav Nikolić som ett utbrytarparti ur SRS (se nedan) och vann valet 2012. Då Nikolić samtidigt valdes till president övertog Aleksandar Vučić partiledarposten. Partiledare sedan 2023 är dock Miloš Vučević, som också utsågs till premiärminister 2024.     

Stora delar av oppositionen mot den SNS-ledda regeringen samlades inför nyvalet 2023 i en allians med namnet Serbien mot våld (Srbija Protiv Nasilja, SPN). Den består av 15 partier, bland dem partierna DS och SSP (se nedan). Alliansen stod för det största motståndet mot SNS, men kom ändå långt efter regeringspartiet. SPN var en ombildning av Allians för Serbien som bildades 2018. Den bestod av ett 30-tal oppositionsgrupper från vänster till långt ut på högerkanten. En drivande kraft var den förre borgmästaren i Belgrad, Dragan Đilas, som tidigare tillhört DS men som 2019 bildade Frihets- och rättvisepartiet (Stranka Slobode i Pravde, SSP). Allians för Serbien bojkottade parlamentsvalet 2020, i protest mot vad som uppfattades som president Vučićs alltmer auktoritära styre. 

De stora framgångarna för de nationalistiska partierna ledde till problem inom Demokratiska partiet (Demokratska Stranka, DS): Det var under dåvarande presidenten Boris Tadić största parti och dominerade den förhållandevis reformvänliga, liberala och EU-vänliga koalition som styrde fram till 2012. DS grundades i slutet av 1980-talet av den 2003 mördade Zoran Đinđić (se Modern historia). Efter valförlusten 2012 avgick Tadić som partiledare och bildade 2014 ett nytt parti som senare bytte namn till Socialdemokratiska partiet (Socialdemokratska Stranka, SDS).  

Serbiens socialistiska parti (Socijalistička Partija Srbije, SPS) har ingått i alla regeringar sedan 2008. Det uppstod ur det gamla Kommunistpartiet i Serbien och leddes under sin mäktigaste tid länge av Slobodan Milošević, även sedan denne förts till krigsförbrytartribunalen i Haag. Efter Miloševićs död 2006 har SPS nya ledning moderniserat partiet och fört Serbien närmare EU. SPS samarbetar sedan valet 2012 med SNS. Partiledaren Ivica Dačić har varit vice premiärminister i SNS-ledda regeringar och från 2024 även inrikesminister.  

Nationella demokratiska alternativet (Nacionalno Demokratska Alternativa, Nada) är en konservativ allians som bildades 2021. I den ingår Serbiens nya demokratiska parti (Nova Demokratska Stranka Srbije, NDSS, tidigare DSS), som hade en central roll i samband med att Slobodan Milošević utmanövrerades (se Modern historia), samt Rörelsen för återupprättandet av Kungariket Serbien (Pokret Obnove Kraljevine Srbije, Poks) som grundades 2017.  

I nyvalet 2023 kom ett nytt parti in i parlamentet, Vi – folkets röst (Mi—Glas Iz Naroda, MI–GIN), som beskrivs som högerpopulistiskt och konspirationsteoretiskt.  

Det starkaste EU-motståndet har kommit från extremnationalistiska, ”storserbiska” och populistiska Serbiska radikala partiet (Srpska Radikalna Stranka, SRS). Dess ledare Vojislav Šešelj satt länge häktad i Haag, anklagad för krigsförbrytelser (se Demokrati och rättigheter). SRS blev största enskilda parti i valet 2008, men försvagades senare samma år då den mer moderate ställföreträdande partiledaren Tomislav Nikolić bröt sig ur SRS och bildade SNS (se ovan). Sedan 2020 är partiet inte representerat i parlamentet.  

Om våra källor