Spanien – Modern historia

Efter general Francisco Francos död 1975 utvecklades Spanien snabbt till en demokrati. Landets regioner fick långtgående självstyre och sedan en socialistregering kommit till makten 1982 genomfördes en rad sociala reformer. Därefter har konservativa och socialistiska regeringar avlöst varandra. Likaså har kriser och år av ekonomisk uppgång växlat.

Valdeltagandet blev högt när spanjorerna 1977 fick rösta fritt för första gången på 40 år. Demokratiska centerunionen (UCD) segrade, under ledning av Adolfo Suárez. Huvudmotståndare var Socialistpartiet (PSOE). 1978 antogs en ny författning.

1981 försökte militären ta makten i en kupp. En grupp officerare bröt sig in i parlamentet och tog ledamöter som gisslan. Kung Juan Carlos lyckades genom att ta ställning för demokratin övertyga kuppmakarna att ge upp. Händelserna den 23 februari brukar omtalas som 23-F.

Året efter blev Spanien medlem i försvarsalliansen Nato, trots motstånd från socialisterna. Samma år segrade PSOE i parlamentsvalet. Socialistregeringen, med premiärminister Felipe González, inledde en rad sociala reformer.

Med stöd i den nya författningen fick landets regioner relativt långtgående självstyre. Mest omfattande blev självstyret i Baskien. Trots det tilltog våldet från den baskiska separatiströrelsen ETA (se Baskien).

Spanien går med i EG (EU)

1986 gick Spanien med i EG (numera EU). PSOE accepterade Natomedlemskapet och spanjorerna sade ja till det i en folkomröstning. Socialisterna vann valen 1986 och 1989. Med EG-inträdet öppnades Spaniens ekonomi och landet upplevde snabb tillväxt, även om den stannade av efter några år. 1992 gick Spanien in i en djup lågkonjunktur. Efter valet året därpå tvingades socialisterna bilda en minoritetsregering med stöd från katalanska och baskiska nationalister.

Samtidigt avslöjades en rad politiska skandaler där ledande socialister var inblandade. Allvarligast var att dessa legat bakom de så kallade antiterrorpatrullerna (GAL), som 1983−1987 hade dödat närmare 30 misstänkta ETA-medlemmar. Premiärminister Felipe González frikändes, men 1998 dömdes den förre inrikesministern samt partiets säkerhetschef till tio års fängelse för sina roller i ”det smutsiga kriget” mot ETA. Chefen för civilgardet fick 28 års fängelse för bland annat korruption.

Hösten 1995 drog det katalanska partiet Samling och enhet (CiU) tillbaka sitt stöd för regeringen, vilket ledde till nyval 1996. Konservativa Folkpartiet (PP) segrade med knapp marginal. Partiledaren José María Aznar bildade en minoritetsregering med stöd av CiU, Baskiska nationalistpartiet (PNV) och Kanarisk koalition (CC).

ETA såg PP som arvtagare till Francodiktaturen och inledde en offensiv mot partiets lokalpolitiker i Baskien.

För att kvalificera Spanien för inträde i EU:s valutaunion EMU 1999 skar regeringen ned de offentliga utgifterna. Ekonomin förbättrades och arbetslösheten sjönk. I valet 2000 fick PP egen majoritet i kongressen.

Terrordåd i Madrid

Alla opinionsundersökningar tydde på att PP skulle vinna parlamentsvalet 2004. Tre dagar före valet, den 11 mars, inträffade den dittills allvarligaste terrorattacken i ett EU-land. Tio bomber sprängdes på pendeltåg och tågstationer i Madrid. 191 människor dödades och närmare 2 000 skadades. Regeringen anklagade ETA, trots att polisen fann bevis för att det utförts av en radikal islamistisk grupp. Efter attentatet avbröts valrörelsen och demonstrationer hölls mot terrorism. Dagen före valet demonstrerade människor mot regeringen som kritiserades för sitt stöd till det USA-ledda krig som pågick i Irak och för att inte ha lämnat ut all information om terrordådet.

Valets vanns oväntat av Socialistpartiet som fick 43 procent av rösterna mot 38 procent för PP. Socialistledaren José Luis Rodríguez Zapatero blev premiärminister för en minoritetsregering som fick stöd av regionala partier. Aznars sätt att hantera krisen kring terrordådet ansågs ha avgjort valet till PSOE:s fördel.

En spansk medborgare född i Syrien dömdes 2005 till 27 års fängelse för att ha deltagit i förberedelser av terrordåden i USA den 11 september 2001 och för att ha varit ledare för terrornätverket al-Qaidas verksamhet i Spanien. 2007 dömdes tre personer till vardera 40 000 års fängelse – i praktiken 40 år – för 191 mord i samband med Madridattentaten. Ytterligare 18 personer dömdes till fängelse i upp till 23 år för bland annat förfalskning, konspiration och medhjälp till terrorism. 2008 friade Högsta domstolen fyra av de dömda och dömde en friad man till fängelse.

Krisår föder proteströrelse

Zapateros regering drev modern socialliberal politik när det gällde homosexuellas rätt att gifta sig och i abortfrågan, vilket motarbetades av katolska kyrkan. Valrörelsen 2008 handlade om ekonomin, då inflationen och arbetslösheten hade stigit och fastighetsmarknaden hade börjat få problem. Socialistpartiet vann valet i mars med 44 procent av rösterna, knappt före PP som nådde drygt 40 procent. Zapatero bildade en ny minoritetsregering.

Trots regeringens försök att stimulera ekonomin ökade arbetslösheten och budgetunderskottet. Kreditvärderingsinstitut sänkte Spaniens kreditbetyg. Våren 2010 försökte regeringen få ekonomin på rätt köl med budgetåtstramningar och sparpaket med höjd moms och pensionsålder, sänkta eller frysta löner för offentliganställda samt mindre pengar till regionerna. Förslagen ledde till demonstrationer och strejker. Protesterna tilltog sedan parlamentet röstat igenom lagar som gjorde det lättare att säga upp personal och att sänka lönerna för offentliganställda. Budgeten för 2011 innehöll ytterligare nedskärningar.

Inför region- och lokalvalen i maj 2011 föddes en proteströrelse, los indignados (de indignerade). Rörelsen, som hade direktdemokrati som ett av sina mål, samlade hundratusentals människor, mest ungdomar, till fredliga demonstrationer och tältläger i olika städer. De protesterade mot nedskärningar och mot EU:s krav på Spanien. Valen blev ett svidande nederlag för regeringspartiet PSOE, som förlorade kontrollen över tidigare starka fästen som Barcelona, Sevilla och regionen Kastilien-La Mancha.

I Baskien hade ETA:s politiska gren, Batasuna, förbjudits men i stället fick separatistalliansen Bildu, som tagit avstånd från ETA:s våld, oväntad framgång. Samtidigt hade ETA försvagats. 2011 meddelade organisationen att den skulle upphöra med sin militära aktivitet, som fram till dess hade krävt 829 människoliv.

Nästa parlamentsval, också 2011, vanns av konservativa PP som fick nästan 45 procent av rösterna och egen majoritet i kongressen.

Konservativ regering under tryck

PP:s partiledare Mariano Rajoy blev premiärminister. Hans regering presenterade nya åtstramningar. Strejker och demonstrationer i krisens spår fortsatte. Arbetslösheten var skyhög, bostadspriserna på den uppblåsta fastighetsmarknaden hade dalat och människor vräktes när de inte hade råd att betala sina lån. Också banker hamnade i kris. Trots åtstramningarna sjönk BNP och budgetunderskottet ökade.

Regeringen hävdade länge att Spanien skulle rida ut krisen utan hjälp utifrån, men 2012 begärde den 100 miljarder euro i stöd från EU för att klara bankernas låneförluster. Euroländerna beviljade lån till bankerna och gav regeringen uppskov till 2014 med att minska underskottet i statsbudgeten. En ny krisbudget för 2013 lades fram. Åtstramningar och reformer hade förankrats i EU som ett sätt att i förväg möta de hårda kraven, om det skulle bli aktuellt med nödlån från euroländerna och stödköp av spanska statsobligationer av Europeiska centralbanken.

Krisen stärkte krav på självständighet i Katalonien. Där fanns missnöje med att regionen inte tilläts driva in och bestämma över sina skatter, som Baskien får göra inom ramen för sitt självstyre. Trots förbud från det spanska parlamentet och författningsdomstolen genomförde Katalonien i november 2014 en symbolisk rådgivande folkomröstning, där en majoritet av väljarna röstade för självständighet, men valdeltagandet var lågt.

Pressen på premiärminister Rajoy ökade när anklagelser om korruption lades till separatistkrav och ekonomisk kris. Enligt medieavslöjanden hade PP 1990–2008 tagit emot donationer från byggföretag, där stora summor gått till ledande partiföreträdare, däribland Rajoy. Oppositionen krävde premiärministerns avgång och ilskan växte hos ekonomiskt pressade spanjorer.

Anklagelserna väckte frågor om ursprunget till fastighetsbubblan, som sprack 2008 och utlöste bankernas lånekris. Om anklagelserna mot PP var riktiga, hade partiet tagit emot stora summor från byggsektorn när lokala och regionala politiker beviljade byggkontrakt som bidrog till att fastighetspriserna rusade i höjden och hushållens skulder växte. Rajoy lade skulden för korruptionsaffären på partiets förre kassör och förklarade att han själv var oskyldig och inte tänkte avgå. Trycket mot regeringen lättade, då ekonomin vände uppåt igen tack vare växande export.

2014 meddelades att kung Juan Carlos, landets statschef sedan 1975, skulle abdikera till förmån för sin son, kronprins Felipe. Den 19 juni blev Felipe VI kung.

Nya partier vinner mark

Politiken skakades av nya korruptionsskandaler, som slog mot både PP och Socialistpartiet men gynnade det nybildade vänsterpartiet Podemos. Båda de stora partierna tappade stöd, medan Podemos och det nya borgerliga mittenpartiet Ciudadanos gick framåt. I val i Katalonien fick självständighetsivrande partier egen majoritet i regionparlamentet i Barcelona.

2015 hölls nästa parlamentsval. Regeringen föreföll överge åtstramningspolitiken. Valrörelsen dominerades av ekonomin, korruptionsaffärer och självständighetssträvanden i Katalonien. PP blev störst med 29 procent av rösterna, följt av PSOE i samarbete med regionala vänsterpartier på 22 procent. Podemos nådde knappt 21 procent och Ciudadanos nästan 14 procent. Men PP förlorade därmed sin majoritet i parlamentens underhus och regeringsbildningen blev besvärlig. Två försök av PSOE att bilda regering med Ciudadanos röstades ned i parlamentet och PSOE-ledaren avvisade propåer från Rajoy om att PSOE och PP skulle regera tillsammans. När alla försök att bilda regering misslyckats utlystes nyval till 2016.

Inför nyvalet bildade Podemos en valallians, Unidos Podemos (Tillsammans kan vi) med Förenade vänstern (IU). Det ansågs stärka vänstern, men valet innebar inga stora förändringar, annat än att valdeltagandet föll. PP blev på nytt största parti, med 33 procent av rösterna.

Rajoys två första försök att bilda regering med Ciudadanos underkändes av parlamentet då Socialistpartiet röstade emot. PSOE-ledaren Pedro Sánchez ville till varje pris hindra Rajoy och PP från att fortsätta styra men hans parti var splittrat. Vid ett tumultartat möte tvingades Sánchez avgå som partiledare, vilket öppnade för en ny omröstning. 68 parlamentsledamöter lade då ned sina röster och Rajoy kunde fortsätta som premiärminister, i spetsen för en konservativ minoritetsregering.

Självständighetskrav i Katalonien

Självständighetsrörelsen i Katalonien fortsatte att växa. Kraftmätningen mellan Madrid och Barcelona spetsades till när regionstyret 2017 beslöt att hålla folkomröstning om självständighet, trots motstånd från landets regering och trots att författningsdomstolen förbjudit den.

Folkomröstningen hölls den 1 oktober. Valdagen kantades av våldsamheter när rikspolisen och civilgardet (Guardia Civil) försökte hindra människor från att rösta. Enligt katalanska myndigheter röstade 90 procent för självständighet, men valdeltagandet var lågt, 42 procent. Omvärlden uttalade stöd för ett enat Spanien.

Nu följde turer där den katalanska regionpresidenten Carles Puigdemont tycktes tveka inför det avgörande steget att utropa Kataloniens oberoende och Spaniens regering sade nej till alla samtal som rörde självständighet. Den 27 oktober antog regionparlamentet en deklaration om katalansk självständighet. Det ledde till att Madrid, för första gången, aktiverade artikel 155 i Spaniens författning och tog över styret av Katalonien. Samma dag upplöste regeringen det katalanska parlamentet och avsatte regionregeringen. Nyval i Katalonien utlystes.

I nyvalet backade separatistblocket men lyckades ändå behålla en knapp majoritet i regionparlamentet. Valets stora förlorade blev PP, samtidigt som Ciudadanos, som motsatte sig självständighet för Katalonien, blev enskilt största parti. Regeringsbildningen blev en komplicerad historia då den vinnande sidans ledare antingen satt fängslade, hade flytt utomlands eller utreddes för brott. Samtidigt kunde de partier som motsatte sig självständighet inte nå majoritet i det regionala parlamentet. Först i maj 2018 lyckades det katalanska parlamentet utse en ny regionpresident: Quim Torra.

Under PP-regeringen 2011–2018 kritiserades premiärministern Mariano Rajoy för att ha bäddat för konfrontation genom ovilja att diskutera en kompromisslösning med regionstyret i Barcelona. 

Maktskifte med förhinder

Efter att flera PP-politiker, bland dem partiets före detta kassör, dömts till långa fängelsestraff för korruption, lyckades PSOE i juni 2018 fälla PP-regeringen genom en misstroendeförklaring med stöd av Unidos Podemos och regionala partier. Regeringsmakten togs över av PSOE, med Pedro Sánchez som premiärminister. Den nya regeringen bestod av sex män och elva kvinnor.

När Sánchez regering tillträdde förfogade den bara över 84 av 350 mandat i kongressen. Det blev helt beroende av stöd från Podemos och regionala partier. I februari 2019 beslöt de katalanska självständighetspartierna ERC och PDeCAT att fälla regeringen, trots löften om ökning av anslagen till Katalonien och att den nationella minimilönen skulle höjas med 22 procent. Sánchez tvingades utlysa nyval till i april 2019.

PSOE gick stärkt ur nyvalet i april 2019, men lyckades inte få tillräckligt stöd för att bilda regering på egen hand. Dessutom valdes Vox in i kongressen. Det var första gången sedan 1982 som ett parti med högerextrema åsikter tog plats där. Efter aprilvalet ville PSOE ha Unidas Podemos stöd för att bilda en ny minoritetsregering. Vänsteralliansen krävde ministerposter. Förhandlingarna gick i stå och Sánchez utlyste ännu ett parlamentsval, till i november samma år. 

I novembervalet tappade PSOE tre mandat men blev ändå största parti, medan Unidas Podemos och Ciudadanos tappade röster. Både PP och Vox gick fram. Vox fördubblade sina röster och blev landets tredje största parti.

Ett annat parti som hade framgångar var katalanska ERC som hade intagit en moderat linje i frågan om katalansk självständighet och dessutom signalerade att man var redo för en ny uppgörelse med PSOE. 2020 lyckades Sánchez förmå ERC att lägga ned sina röster vid en förtroendeomröstning, i utbyte mot samtal om Kataloniens framtid.

Problemen med att få till en hållbar regering i Madrid ledde sammantaget till att det hölls fyra nationella val mellan 2015 och 2019. Men det aktualiserade också lösningar som de stora partierna antingen hade velat undvika eller haft svårt att få igenom. Socialdemokratiska PSOE och vänsteralliansen Unidas Podemos bildade 2020 den första koalitionsregeringen sedan 1939.

Långa straff för katalaner

I flera år fortsatte krångliga rättsliga efterspel till den folkomröstning som hållits i Katalonien. En rad katalanska ledare åtalades för ”uppvigling, förskingring av offentliga medel och olydnad”. Åklagarsidan krävde fängelsestraff på mellan sju och 25 år. Självständighetsanhängarna betraktade de åtalade som politiska fångar. Domarna föll 2019, då nio personer dömdes till fängelse. Längsta straffet, 13 år, fick Oriol Junqueras, ERC:s ledare och tidigare katalansk vicepresident, för uppvigling och misshushållning med allmänna medel. Han förbjöds också att vara politiskt förtroendevald.

Domarna utlöste protester i Katalonien. Sammandrabbningar mellan självständighetsanhängare och polis stärkte sannolikt högerpartier i det spanska parlamentsvalet senare samma år.

Förre regionpresidenten Carles Puigdemont och andra före detta ministrar hade hunnit lämna landet innan åtalen väcktes. Försök gjordes att få dem utlämnade, men 2018 drog Högsta domstolen tillbaka arresteringsorder som hade utfärdats för fem politiker som då befann sig i Belgien. 2019 återupptog Spanien kraven på att de fem skulle utlämnas från Belgien och Storbritannien, men domstolar i dessa länder sade nej till utlämning.

I exilen lyckades Puigdemont få tillgång till en annan politisk arena. 2019 blev han invald i EU-parlamentet.