Turkiet – Geografi och klimat

Turkiet är till ytan något större än Sverige och Norge tillsammans. Landet brukar räknas till Europa trots att det till större delen ligger i Västasien. Den traditionella gränsen mellan kontinenterna går rakt genom storstaden Istanbul.

Turkiets kärnland – halvön Anatolien, också kallad Mindre Asien – skjuter ut från den asiatiska kontinenten i riktning mot Europa, mellan Svarta havet i norr och Medelhavet i söder.

Svarta havet och Medelhavet förbinds av två smala sund, Bosporen och Dardanellerna, samt den mellanliggande Marmarasjön. Sunden bildar en naturlig gräns mellan Anatolien och den lilla europeiska delen av Turkiet på Balkan.

Bosporen och Dardanellerna är en av världens mest trafikerade sjöfartsleder. Enligt Montreuxkonventionen från 1936 måste Turkiet i fredstid låta handelsfartyg från alla länder passera, även utan lots. Sunden är svårnavigerade, och kollisioner och grundstötningar inträffar. 2021 började man anlägga en kanal för fartygstrafik mellan Marmarasjön och Svarta havet för att avlasta Bosporen. Där skulle Turkiet också kunna ta betalt av passerande fartyg.

(Montreuxkonventionen syftar till att begränsa trafik med krigsfartyg. Länder som inte har kust mot Svarta havet måste avisera passage av örlogsfartyg minst två  veckor i förväg och får inte hålla sina fartyg där mer än tre veckor.)

Vid Bosporen ligger Turkiets största stad, Istanbul, som tidigare hette Konstantinopel och dessförinnan Byzantion, eller Bysans. Staden anlades på den europeiska sidan, men täcker nu ett stort område på båda sidor av sundet. Huvudstaden Ankara ligger i Anatoliens inland.

Oregelbundna bergskedjor skär i alla riktningar genom landskapet som har en medelhöjd över havet på omkring 1 000 meter. Vid kusten mot Egeiska havet i väster och den östra delen av Medelhavet finns dock även större, bördiga låglandsområden. De högsta bergen finns i öster, bland andra det mer än 5 000 meter höga Ararat, (Büyük Ağrı dağı), där Noaks ark enligt Bibeln strandade efter syndafloden.

Längs flera av bergskedjorna är jordbävningsriskerna stora. Anatolien utgör en egen, mindre kontinentalplatta som kläms mellan större plattor i norr och söder. Förkastningslinjer löper från väster till öster längs med Svarta havets sydkust; 1999 inträffade en jordbävning nära Bosporen som gav mycket svåra följder i Istanbulförorter. Från östra Medelhavet upp mot östra Turkiet går en annan gräns mellan kontinentalplattorna; där skedde de katastrofala skalven 2023.

Floderna Eufrat (Fırat) och Tigris (Dicle) rinner upp i östra Turkiet. Hundratals dammar har byggts i landets största floder, i en del fall med irritation i grannländerna som följd eftersom det har minskat vattenflödena till områden längre ned i floddalarna. 

Den största sjön Van innehåller saltvatten. Växtligheten i inlandet är mestadels sparsam. I Anatoliens inre och i öster finns lavaöknar och saltstäpper. I de flesta delar av Turkiet kan jordbävningar inträffa.

De flesta av de cirka 2 000 öarna i Egeiska havet tillhör Grekland sedan 1923 (se Äldre historia). Missnöjet med de gränser som drogs upp då är stort i Turkiet och bidrar till ansträngda relationer mellan regeringarna i Ankara och Aten.

Det är stora skillnader i klimat mellan olika delar av Turkiet. Längs kusterna i väster och söder råder medelhavsklimat med varma, torra somrar och milda, regnrika vintrar. I inlandet är klimatet kontinentalt med heta, torra somrar och kalla, soliga vintrar. Medan sommartemperaturen i sydöst ofta överstiger 40 grader har vissa trakter i öster vintertemperaturer på nedåt 30 minusgrader och fyra månaders snötäcke. Svartahavskusten är den regnigaste delen av landet. Årsnederbörden varierar från 200 mm i delar av centrala Turkiet till över 2 000 mm i bergstrakter i öster.

Läs om klimatförändringar i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor