Turkiet – Kurderna

Merparten av kurderna bor i fyra av dagens stater: Turkiet, Syrien, Irak och Iran. I alla de fyra länderna ogillar centralmakterna kurdernas strävan efter självständighet. I två av staterna – Irak och Syrien – är kurder i färd med att bygga upp regionalt självstyre. 

Statsgränserna i Västasien skär genom ett stort område, Kurdistan, som utgör traditionella hemtrakter för kurder. I alla de berörda länderna finns kurdiska grupper som strävar efter självbestämmande. De talar inte med gemensam röst, varken mot omvärlden eller gentemot centralmakterna, som motarbetar redan försök att stärka kurdernas villkor inom respektive stats gränser.

Kurdistans storlek är svår att mäta, eftersom befolkningen i många områden är etniskt blandad. I runda slängar brukar man tala om en yta som nästan motsvarar Sveriges.

Tillförlitliga folkräkningar saknas, men kurderna tros vara minst dubbelt så många som Sveriges befolkning, sannolikt uppemot tre gånger så många (cirka 30 miljoner). Turkiet är det land som hyser flest kurder.

Kurderna har traditionellt levt i bergstrakter. Förr var de flesta boskapsskötande nomader. Nomadlivet försvårades av de statsgränser som drogs upp på 1900-talet, men klansamhället och starka hantverkstraditioner har överlevt.

Sunniislam är den dominerande religionen, följd av shiitisk islam.

Tal och skrift

Kurderna har inte ett enhetligt språk. I frånvaron av gemensam förvaltning och skolsystem har ingen “standard-kurdiska” utvecklats. De största dialekterna kallas kurmanji och sorani. Kurmanji talas i västra Kurdistan, framför allt i Turklet, sorani dominerar längre österut.

Dialekterna skrivs med olika alfabeten beroende på vad som är standard i majoritetsspråket, hos statsmakterna. I Turkiet skrivs kurdiska med latinska bokstäver, i Irak, Iran och Syrien med arabiska bokstäver.

De kurdiska dialekterna tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och är besläktade med persiska, farsi.

Politisk utveckling

Det har förekommit flera försök till kurdiska statsbildningar genom tiderna, alla kortlivade. I nutiden pågår särskilt två processer:

I norra Irak har kurder kunnat bygga upp en egen regional förvaltning och egna beslutsorgan sedan 1990-talet, när en USA-ledd allians bekämpade Saddam Husseins diktatur. Kurdiskt självstyre som erkänns i Iraks författning fick fastare former av att Saddam Hussein störtades 2003.

I Syrien har kurders nationella känslor stärkts av utvecklingen i Irak. 2011, under “den arabiska våren”, tog regimkritiker i olika folkgrupper till vapen mot klanen al-Assads styre. När regimen tvingades sprida sina styrkor till alla landsändar för att bekämpa motståndare, fick kurderna i norr chans att frigöra sig. Där pågår ett statsbygge, men det är inte erkänt i Syriens författning eller av makthavare på riksnivå.

Sammanfattning av de senaste årtiondena i länder med stor kurdisk befolkning:

Kurderna i Irak

Förtrycket mot kurder var hårt under Saddam Husseins styre. 1988 dog cirka 5 000 kurder när staden Halabja gasbombades av regimen.

Det finns oljetillgångar som både kurderna själva och Iraks federala regering vill kontrollera. Särskilt känsligt är läget i staden Kirkuk, som har blandad befolkning. Där bor förutom kurder och araber bland andra turkmener. Saddam Hussein lät med avsikt flytta in araber i trakten.

I dag är regionalt kurdiskt självstyre etablerat i praktiken och erkänt i irakisk lag. Efter 2003 (efter Saddam Hussein) har det dessutom blivit tradition att den federala presidentposten bekläds av en kurd.

De två största partierna i den självstyrande regionen, Kurdistans demokratiska parti (KDP) och Kurdiska patriotiska unionen (PUK), är båda klanbaserade. De är rivaler men lyckas också samarbeta, i alla fall tidvis och inför val till Iraks parlament. Ur de kurdiska leden av gerillasoldater, peshmerga, hämtas personal till självstyrets officiella styrkor som på det sättet ingår i Iraks försvarsmakt.

Yazidierna räknas av många som en kurdisk grupp. De talar kurmanji och har en egen religion. När de sunnimuslimska extremisterna i Islamiska staten (IS) utropade ett kalifat (en sorts islamisk stat) utsatte de yazidierna för svåra förföljelser.

Kurderna i Syrien

Baathpartiet, som styr Syrien sedan 1963, införde lagar som försvårade för kurderna. Tiotusentals kurder fråntogs syriskt medborgarskap och diskriminerades. Utan medborgarskap kunde kurder inte äga fast egendom, ingå äktenskap, resa utomlands eller ha en formell anställning. Kurdiska fick inte användas i skolor, medier och böcker. Det var olagligt att fira kurdiska högtider.

Till följd av protestvågor i arabvärlden 2011 ändrade regeringen sin politik för att avvärja protester också bland kurderna. Medborgarskap erbjöds och kurdiska blev ett ämne på statliga universitet.

2012 började Assad flytta regeringsstyrkor från kurdiska områden till insatser mot rebeller i andra delar av landet. Kurdområdena i norr togs då över av Demokratiska unionspartiet (PYD), som kom åt att inrätta en form av självstyre, kallat Rojava. Där har de bland annat hållit lokala val och börjat bygga upp ett eget skolsystem.

Genom samarbete med andra rebellstyrkor i norr – den USA-stödda alliansen SDF, där det också ingår turkmener, sunniaraber och kristna – hade kurdisk milis en nyckelroll när IS, som hade lagt under sig delar av Syrien, drevs bort. Assadregimen har därefter lyckats återta stora delar av landet och låtit förstå att fortsatta kurdiska frihetssträvanden inte kommer att tolereras.

Kurderna i Turkiet

Kurder i Turkiet har långa tider fått se sig motarbetade som folk, så till den grad att de har kallats “bergsturkar”. I dag hoppas de på att få se Turkiet som medlemsland i EU därför att det skulle kunna säkra deras rättigheter, bland annat kurdiska språkets ställning.

Det har förekommit fredssträvanden mellan gerillan Kurdistans arbetarparti (PKK) och turkiska staten, men mestadels har parterna legat i krig. PKK är terrorklassat av många länder, inte bara av Turkiet.

I statsmakternas ögon är även kurdiska partier terrorister, vilket brukar leda till problem för kurdiska politiker som ställer upp i val i Turkiet.

Regeringen i Ankara ser gerillan PYD i norra Syrien och dess väpnade gren YPG som PKK:s förlängda arm. Det kurdiska samhällsbygge som pågår i norra Syrien betraktas med misstänksamhet. Turkiska regeringsstyrkor och milisgrupper som stöder Turkiet har genomfört flera offensiver in på syriskt område, riktade mot kurderna.

Kurderna i Iran

Strax efter andra världskriget försökte kurder i Mahabad i norra Iran inrätta en egen republik, men den slogs ned av iranska regeringstrupper.

Efter en bred folklig revolution mot kungadömet 1979, som resulterade i att Iran gjordes till en gudsstat med shiamuslimsk författning, har etniska och religiösa minoriteter varit kritiska. De betraktas med misstänksamhet av den politiska eliten som består av mullor (shiamuslimskt lärda). Att majoriteten av kurderna är sunniter bidrar till spänningar.

KDPI, det äldsta av de partier som samlar kurder i Iran, bildades vid slutet av andra världskriget och bekämpar sedan revolutionen 1979 den islamiska republiken från exilhögkvarter i norra Irak.

En grupp som låtit tala om sig på senare år är Partiet för fritt liv i Kurdistan (PJAK), som genomfört räder mot Iran från irakiskt område.

Över gränserna

Det finns en paraplyorganisation som samlar kurdiska organisationer i de fyra länderna, men flera av rörelserna, exempelvis PKK och Pjak, grundades som vänstergrupper. Det är svårt att uttala sig med säkerhet om hur starka vänsteridealen är i dag och hur stort folkligt stöd grupperna har bland kurder i stort.

Även synen på våld för att uppnå politiska mål växlar, mellan och inom organisationerna. I väpnade kurdiska grupper finns också kvinnliga gerillasoldater.

Både PKK och Pjak opererar från gerillabaser i Qandilbergen i norra Irak. Det skapar osämja mellan statsmakterna, i synnerhet irritation mot Irak från regeringarna i grannländerna Turkiet och Iran. I augusti 2024 ingick Turkiet och Irak en gemensam militärpakt mot PKK.

Läs mer i Konflikter, Kurderna under Fördjupning/ Kurderna i Turkiet/ Kurderna i Irak/Kurderna i Syrien/ Kurderna i Iran