Turkiet – Sociala förhållanden

Turkiet är ett på många sätt ojämlikt samhälle. Inkomstnivåerna ligger långt under dem i Västeuropa. Skillnaderna är också stora inom landet. Pensionsåldern har varit låg, men ska höjas. Aborter är tillåtna och homosexualitet är inte förbjuden, men båda är omgivna av hårdnande attityder. Kvinnoorganisationer och sekulära partier ser behov av att slå vakt även om den lagliga giftasåldern på 18 år. Lagskyddet mot kvinnomisshandel har försvagats.

Turkiet är ett av de länder som FN bedömer som mycket högt utvecklade, det högsta steget av fyra. På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) har Turkiet plats 45, med tydlig välståndsutveckling sedan millennieskiftet, se lista här. Men därefter har både pandemin och en jordbävningskatastrof 2023 gjort utvecklingen osäker, i synnerhet i områden där skalvskadorna blev stora.

Uppemot en miljon kurdiska bybor fördrevs från sina hem i sydöst under inbördeskriget 1984–1999. Ännu fler har på eget initiativ lämnat sydöstra Turkiet. Till det har därefter kommit flyktingar från andra håll, enbart från det syriska inbördeskriget sedan 2011 fler än tre miljoner människor. Detta enligt FN, som återger uppgifter om hur många som är registrerade som flyktingar.

När följderna av coronapandemin var svåra i hela världen, hävdade fackliga organisationer att bortåt 30 procent av arbetskraften i Turkiet saknade jobb. Svårast var läget i servicesektorn, dels därför att servicepersonal har svårt att undvika smitta, dels därför att turismen krympt till följd av restriktioner mot covid-19 både i Turkiet och i turisternas hemländer. Sedan dess har en återhämtning skett, även om det finns andra påfrestningar på Turkiets ekonomi än pandemin. Officiellt angavs arbetslösheten bland personer över 15 år i slutet av 2023 till strax under 9 procent.

Effekterna av pandemin bleknade. I stället har jordbävningskatastrofen 2023 svåra följder. Det samlade dödstalet (i både Turkiet och Syrien) nådde nästan 60 000, varav ungefär nio tiondelar i Turkiet. Omkring 700 000 hemlösa var i höjd med ettårsdagen 2024 inhysta i containrar, enligt inrikesdepartementet.

FN-organisationen ILO beräknade i slutet av mars, sju veckor efter katastrofen, att motsvarande 657 000 jobb gått förlorade i de elva turkiska provinser som var illa drabbade. Dessutom varnade ILO för att arbetarskyddet försämras och att risken för barnarbete ökar i spåren av skalven. Förlusterna blir ännu större om man inte bara ser till enskildas inkomstbortfall utan också till att tiotusentals småföretag slagits ut, med återverkningar på samhällsekonomins förmåga att återhämta sig.

Staten ansvarar för större delen av hälsovården, men på landsbygden är den otillräcklig. I östra Turkiet rådde brist på läkare och sjukhus redan före skalven, som framför allt har skadat områden i sydöst.

Fler allvarliga husras i 15-miljonersstaden Istanbul de senaste åren vittnar om överbefolkning och svartbyggen, ibland tillägg på flera våningar som inte upptäcks eller beivras av myndigheterna. Det faktum att myndigheter 2018 utfärdade en tillfällig amnesti för till exempel utbyggnader utan bygglov, som godkändes i efterhand genom ett ”snabbspår”, har lett till kritik från olika håll. Efter skalven nådde kritiken stormstyrka.

Minimilöner med minskad köpkraft

Socialförsäkringssystemet finansieras av premier från arbetsgivare och anställda och gäller bara dem som har en formell anställning. Systemet omfattar pensioner, ersättning vid arbetsskador, sjukpension, arbetslöshetsförsäkring (införd 1999) och mödrapenning. Betald mammaledighet är lagstadgad i 16 veckor, åtta före och åtta efter förlossningen (längre tid om det blir tvillingar eller mer). Betald pappaledighet för statsanställda medges i tio dagar, för privatanställlda i upp till fem dagar. 2016 antogs nya lagar om rätt till obetald ledighet efter ordinarie mödraledighet, liksom för båda föräldrarnas rätt att deltidsarbeta tills barnet börjar obligatorisk förskola.

Alla anställda har enligt lag rätt till betald semester i mellan 14 och 26 dagar, beroende på hur länge de varit anställda. Det finns en statligt fastslagen minimilön. De senaste åren, då valutan sjunkit i värde och medborgarnas köpkraft minskat, har minimilönen höjts flera gånger. Nivån är lite högre för en person som är gift och har flera barn, men lönen är ändå liten i förhållande till levnadsomkostnaderna. Ekonomer ser en misslyckad räntepolitik som huvudorsak; den har drivit upp priserna. Efter valen i maj 2023 bytte regeringen räntepolitik i hopp om att dämpa inflationen, men de skenande priserna har skapat många problem. Bland annat har, enligt turkiska medier, tiotusentals tvister om vräkningar blivit domstolsärenden.

Pensionsåldern ska höjas gradvis till 65 år för både kvinnor och män. Den har varit föremål för politisk strid ända sedan en populistisk regering 1991 sänkte den radikalt. På 1990-talet försökte Bülent Ecevits koalitionsregering åter höja pensionsåldern, under hårt motstånd från fackföreningar, och 2005 varnade Erdoğan för växande underfinansiering av socialförsäkringssystemet, som dessutom sades vara krångligt och ineffektivt. Ännu 2006 var den genomsnittliga pensionsåldern bara 47 år, vilket innebar att de flesta ”pensionärer” fortsatte att arbeta, med pension som skattefinansierat tillägg till lönen. Det året tillkom dock, med stöd av Internationella valutafonden (IMF), en ny socialförsäkringslag som fastslog den gradvisa höjningen av pensionsåldern fram till 2040-talet. 2021 noterade OECD att den genomsnittliga pensionsåldern var 60 år för män och 58 år för kvinnor.

Andelen kvinnor som yrkesarbetar är lägre i Turkiet än i något annat land i den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Ett undantag är dock verkställande direktörer varav drygt en tiondel är kvinnor. Det ses som en relativt hög andel som möjligen har samband med att många företag är familjeägda. 2024 uppgav den statliga statistikmyndigheten att nästan 32 procent av kvinnorna hade arbete när året började. Andelen var lite högre (34,5 procent) fem år tidigare.

Omstridda abort- och äktenskapsregler

Ett lagförslag som i praktiken närmast skulle ha omöjliggjort aborter drogs tillbaka av regeringen 2012 efter protester från kvinnoorganisationer. Enligt förslaget skulle aborter ha förbjudits efter sjätte graviditetsveckan, i stället för tionde veckan enligt nuvarande lag. Så tidigt som sjätte veckan är inte alla kvinnor medvetna om att de är gravida. Det förekommer rapporter om att statliga sjukhus vägrat utföra aborter i trots mot lagen. Myndigheternas attityd till att avbryta graviditeter tycks ha hårdnat, i takt med att president Erdoğan allt oftare beskrivit abort som mord och uppmanat alla kvinnor att föda minst tre barn.

Demonstrationer har ägt rum sedan 2021, när Turkiet lämnade Istanbulkonventionen från 2011, som syftar till att motverka våld mot kvinnor. Kvinnoorganisationer har stridit i domstol för att få fortsätta sitt kampanjarbete.

Månggifte är förbjudet. Män kan dock kringgå förbudet och äkta en andra hustru med en enbart religiös vigselakt, varvid äktenskapet inte registreras officiellt. En ny familjelag 2002 höjde lägsta giftasåldern från 17 år för män och 15 för kvinnor till 18 år för båda könen. Med föräldrarnas tillstånd kan en person dock gifta sig redan vid 16 år. Civilrätten medger även att en domstol kan godkänna giftermål redan före 16 års ålder i "extraordinära fall och av synnerligen speciella skäl", vilket innebär att föräldrar kan tvinga en ung dotter att gifta sig med en man som våldtagit henne. (Ett lagförslag från regeringen om sådana äktenskap drogs tillbaka 2016 efter att ha blivit utskällt.) 2018 framhöll religionsmyndigheten Diyanet att islamisk lag egentligen medger äktenskap för den som nått puberteten (12 år för pojkar, 9 år för flickor). Uttalandet ledde till ilskna reaktioner från kvinnoorganisationer och krav från partiet CHP på en parlamentarisk utredning.

Författningsdomstolen väckte uppseende när den 2016 beslutade att se över en lag om sexuella övergrepp mot barn därför att den inte gjorde skillnad mellan om en vuxen hade sex med en 14-åring eller en 4-åring. Domstolen hävdade att om en 14-årig flicka frivilligt haft sex med sin 16-årige pojkvän måste det hanteras på ett helt annat sätt än om en vuxen förgriper sig på ett litet barn. Beslutet tolkades på många håll som att sex med barn skulle tillåtas.

Ett uttryck för släktsammanhållningen i sydöst är att man där ofta gifter sig inom släkten. I feodala byar ses kvinnornas kyskhet som ett mått på familjens ”heder”. I och med folkomflyttningen från landsbygden i sydöst förekommer nu så kallade hedersmord också i storstäder i västra Turkiet. Där utsätts flickor från traditionsbundna familjer för särskilda risker när de får bättre skolutbildning än sina föräldrar och mer kontakt med det moderna livet. Experter tror att hundratals hedersmord begås årligen, varav många utges för att vara olyckshändelser. 2004 avskaffades lagar som medgav strafflindring för mord om syftet var att skydda familjens heder. Därefter noterades en kraftig uppgång i antalet ”självmord” bland unga kvinnor i sydöst.

I vissa delar av Turkiet, främst i sydöst, förekommer fortfarande blodshämnd i samband med släktfejder.

Homosexualitet är inte förbjudet, till skillnad mot hur det är i en del andra länder i den muslimska världen. Militären avvisar homosexuella, men kräver samtidigt att rekryter ska bevisa att de är ”sjuka” för att undantas från värnplikten. Samkönade äktenskap eller partnerskap erkänns inte.

I Istanbul finns sedan gammalt gaybarer, gayklubbar och andra mötesplatser för hbtq-personer. Operationer för könsbyten är tillåtna, och en av Turkiets mest folkkära underhållningsartister, sångerskan Bülent Ersoy (också känd som Diva), var som förnamnet visar från början av manligt kön. Mindre kända transpersoner har det svårare, utestängs från den normala arbetsmarknaden och hamnar inte sällan i prostitution. Våld mot homosexuella och hbtq-personer förekommer.

Turkiet är ett mottagarland för människohandel, med många prostituerade kvinnor från Ryssland, Ukraina och andra länder i före detta Sovjetunionen.

Genom Turkiet går huvudlederna för narkotikatransporter från Afghanistan, Iran och Sydöstasien till Europa. Turkisk tull och polis kämpar mot smugglingen i samarbete med europeiska och amerikanska myndigheter.

Alkohol får serveras, men skatten på alkohol och tobak höjdes 2022 med nästan 50 procent, vilket rapporteras ha minskat antalet kroggäster i det bartäta Istanbul.

Om våra källor