Tyskland – Inrikespolitik och författning

Förbundsstaten Tyskland är en republik med ett parlamentariskt styrelseskick. Socialdemokraten Olaf Scholz leder sedan december 2021 en koalitionsregering där hans socialdemokratiska SPD, det liberala FDP och miljöpartiet De gröna ingår. Bara några månader efter regeringens tillträde kom Rysslands invasion av Ukraina, vilket har tvingat fram en radikal omsvängning av tysk politik på flera viktiga områden. Det har fått samarbetet mellan de tre omaka regeringspartierna att gnissla alltmer.

Detta kapitel ersätter Politiskt system och Aktuell politik och innehåller information från båda texterna.

När kristdemokraten Angela Merkel avgick i december 2021 hade hon varit förbundskansler sedan 2005. Under hennes regeringstid hade den tyska ekonomin vuxit sig allt starkare och exporten ökat i raketfart. Men landet hade också gått igenom stora prövningar under euro- och finanskrisen, flyktingkrisen (se Modern historia) och inte minst coronapandemin, som Angela Merkel kallade den värsta krisen sedan andra världskriget. För många tyskar hade Angela Merkel blivit en landsmoder, som fått smeknamnet mutti (mamma), och hon mötte stor respekt även i omvärlden.

Olaf Scholz var finansminister i Merkels sista regering där SPD ingick vid sidan av kristdemokraterna. Han tycktes inför valet försöka framställa sig själv som en ny Merkel. De båda erfarna politikerna har flera likheter i sin ledarstil och de står i själva verket inte så långt ifrån varandra ideologiskt (Merkel hade fört CDU mot den politiska mitten medan Scholz stod till höger inom SPD). Sedan återföreningen mellan Väst- och Östtyskland 1990 (se Modern historia) har regeringsmakten växlat mellan de båda partierna, men tidvis har de också samregerat (se Modern historia). Efter förbundsdagsvalet 2013 bildade de en ”stor koalition” och efter valet 2017 fortsatte de att regera tillsammans i ännu en mandatperiod fram till valet 2021.

Olaf Scholz från SPD är Tysklands förbundskansler sedan 2021. Foto: Kay Nietfeld/ AP/TT

Supervalåret 2021

Supervalåret, som 2021 kallades, inleddes i skuggan av coronapandemin med delstatsvalen i Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz. Det gick dåligt för kristdemokraterna i bägge valen. Ett av skälen var tyskarnas missnöje med svårigheterna att stoppa spridningen av covid 19-viruset trots månader av nedstängning (se Modern historia). Regeringen kritiserades också för att vaccinationerna av befolkningen gick trögt. Kristdemokraterna hade dessutom skakats av korruptionsskandaler under den senaste tiden.

I valet till förbundsdagen i september 2021 gick SPD framåt något jämfört med valet 2017, medan resultatet för CDU och systerpartiet CSU (se Politiska partier nedan) blev det sämsta någonsin (se Kalendarium).

I december samma år tillträdde så en ny trepartiregering med SPD:s Olaf Scholz som förbundskansler, Annalena Baerbock från De gröna som utrikesminister och hennes språkrörskollega Robert Habeck som minister för ekonomi och miljöfrågor. Christian Linder från FDP fick ansvaret för finansministerposten.

Det är första gången som de tre partierna regerar tillsammans på federal nivå under efterkrigstiden. FDP har suttit i regeringar med såväl kristdemokraterna som SPD men inte med De gröna. De ideologiska skillnaderna i den så kallade trafikljuskoalitionen, som regeringen har döpts till efter de partifärger som finns representerade, är stora.  Det nyliberala, företagsvänliga FDP förordar låga skatter och finansminister Christian Linder är angelägen om att begränsa budgetunderskott och statsskuld. SPD och De gröna betonar social rättvisa och jämlikhet liksom hållbarhetstänkande samt att stoppa klimatförändringarna.  De vill att staten ska ha en stark roll och kan tänka sig höjda skatter.

Det har med andra ord varit bäddat för slitningar i regeringssamarbetet, även om trepartikoalitionen också har kunnat enas om att driva igenom radikala förändringar. Meningsskiljaktigheter har emellertid kommit till uttryck vid flera tillfällen, inte minst i samband med budgetförhandlingar. En särskilt besvärlig kris uppstod i november 2023 kring budgeten för nästkommande år sedan författningsdomstolen underkänt regeringens försök att använda överblivna lånemedel från pandemifonden till klimatåtgärder. Därmed saknades nära 60 miljarder euro i budgeten för 2024. De tre regeringspartierna hade olika åsikter om hur underskottet skulle täckas. Förbundskansler Scholz ville att den lagstadgade gränsen för skuldsättningen (se Ekonomisk översikt) åter skulle sättas på undantag, något som skett under de senaste tre åren med hänvisning till pandemin och senare energikrisen. Men FDP vägrade. En kompromiss nåddes till slut som innebar ett skuldtak i budgeten för 2024 samt vissa nedskärningar, bland annat av satsningar på klimatomställning.

Ukrainakrisen

Olaf Scholz anade knappast, när han tillträdde som ny förbundskansler, att han snart skulle ställas inför den värsta krisen i Europa på årtionden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 kom att ställa mycket som setts som vedertaget i tysk politik på ända.

På kort tid behövde energipolitiken läggas om; från att ha varit beroende av rysk gas tvingades Tyskland nu hitta andra sätt att klara energiförsörjningen. Den nya gasledningen Nord Stream 2 som skulle förse landet med rysk gas, togs inte i bruk (och utsattes i september samma år dessutom för sabotage)(se Kalendarium). Användningen av kol för att producera el fick åter ökas, trots trepartiregeringens storstilade klimatåtaganden (se Naturtillgångar, energi och miljö). Beslutet satt långt inne för De gröna, men än svårare för partiet som har sina rötter i den tyska anti-kärnkraftsrörelsen blev det att gå med på att de tre kvarvarande kärnkraftverken som skulle lagts ned 2022 fick fortsätta att vara i drift till april 2023. Här fick partiet dock se sig överkört av Olaf Scholz som tog till en särskild paragraf i grundlagen för att driva igenom sitt beslut. Enligt denna sällan använda rättighet har förbundskanslern sista ordet i en viss fråga om det finns meningsskiljaktigheter inom regeringen.

Omsvängningarna i energipolitiken i kombination med att bland annat en ny terminal för flytande naturgas byggdes i rekordfart bidrog till att Olaf Scholz och hans regering lyckades klara landet genom energikrisen under vintern.

Det ryska anfallskriget i Ukraina har även medfört en stor förändring jämfört med den tidigare försiktiga hållning som präglat landets försvars- och utrikespolitik efter andra världskriget. Det har beslutats om nya satsningar på försvaret och Tyskland har blivit ett av de länder som skickar mest vapen till Ukraina (se Utrikespolitik och försvar).

Den ryska invasionen av Ukraina har också inneburit en omvärdering av synen på Ryssland och den politik gentemot landet som varit rådande sedan årtionden tillbaka (se Utrikespolitik och försvar). Särskilt Scholz SPD har tvingats göra upp med den tidigare östpolitiken som byggde på nära relationer med Ryssland. Sanktionerna mot Ryssland och regeringens nya inställning till landet har dock även mötts av protester bland en del tyskar, bland annat i de östra delarna av landet.

I spåren av kriget har också migrationsfrågan på nytt hamnat i fokus i samband med att Tyskland tagit emot över en miljon flyktingar från Ukraina.

Protester och minskat stöd för Scholz

Energikrisen och ökande inflation i spåren av Rysslands krig i Ukraina har haft en negativ påverkan på de tyska hushållen. I takt med att levnadsvillkoren försämrats för många har missnöjet bland befolkningen ökat. När regeringen tillkännagav att subventioner till jordbruket skulle minskas för att uppfylla kraven på nedskärningar av budgeten för 2024 utlöste det ett ramaskri bland landets bönder. Massdemonstrationer hölls i Berlin i början av 2024 och flera större städer och regeringen tvingades att delvis ge vika. Samtidigt krävde många yrkesgrupper höjda löner och bättre villkor och en storstrejk organiserades av lokförare.

Väljarnas stöd för trepartiregeringens politik har dalat och opinionsmätningar visar på lågt förtroende för förbundskansler Olaf Scholz. Kritiken mot regeringspartierna har gynnat högernationalistiska AFD, som i september 2024 för första gången blev största parti i ett delstatsval (se Kalendarium). Partiet blev också näst störst i valet till Europaparlamentet några månader tidigare, medan regeringspartierna hamnade långt efter. I EU-valet gick det särskilt illa för Scholz eget parti SPD, som kom på tredje plats med bara 14 procent av rösterna.

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

FÖRFATTNING 

Vid återföreningen 1990 anslöt sig Östtyskland (DDR) till den författning som gällt i Västtyskland (BRD) sedan 1949 och Tyskland blev därigenom återigen en stat. 2006 gjordes betydande tillägg i författningen för att ändra maktfördelningen mellan den federala nivån och delstaterna (die Länder). 

Tysklands statschef är förbundspresidenten, som väljs på fem år av förbundsförsamlingen, det vill säga ledamöterna i Tysklands förbundsdag (se nedan) och lika många medlemmar utsedda av delstaternas folkrepresentationer. Förbundspresidenten, som kan väljas om en gång, har i huvudsak representativa uppgifter.  

Det federala tyska parlamentet består av två kamrar: förbundsdagen och förbundsrådet. Förbundsdagens ledamöter utses vart fjärde år i direkta val genom en kombination av majoritetsval av individuella kandidater och proportionella val mellan partierna. Varje väljare har därför två röster. För att komma in i förbundsdagen måste ett parti få över fem procent av alla röster eller vinna minst tre så kallade direktmandat i majoritetsvalen. Systemet innebär att det varierar hur många ledamöter förbundsdagen har; efter valet 2021 är antalet 735. Det är enligt grundlagen svårt att upplösa förbundsdagen i förtid och det har bara skett två gånger, senast 2005. Rösträttsåldern är 18 år. 

Regeringschefen, förbundskanslern, väljs av förbundsdagen och är ansvarig inför denna. Hon/han utser sedan själv medlemmarna i sin regering. Förbundsdagen kan avsätta kanslern genom ett ”konstruktivt misstroendevotum”, vilket innebär att det måste finnas en majoritet för en ny förbundskansler. 

Förbundsrådet ska tillvarata delstaternas intressen gentemot centralregeringen och det har medbestämmanderätt i det federala lagstiftningsarbetet. Rådet består av 69 representanter från alla delstatsregeringarna, som skickar mellan tre och sex ledamöter, beroende på antalet invånare. Ledamöterna är bundna av sina regeringars ställningstaganden, och deras mandatperioder sammanhänger med delstatsvalen, som hålls vart fjärde eller femte år beroende på delstat. Ett maktskifte i en delstat innebär att förbundsrådets sammansättning ändras. Det kan innebära att förbundsrådet periodvis har en annan politisk majoritet än förbundsdagen vilket ibland har försvårat regeringens arbete. 2006 gjordes drygt ett 20-tal ändringar i författningen som innebar att antalet lagförslag som kräver rådets godkännande minskade betydligt; ännu tar emellertid rådet ställning till omkring hälften av alla lagförslag. I utbyte fick delstaterna större autonomi bland annat inom skolpolitiken och miljöskyddet och i frågan om butikernas öppettider. 

Den tyska federalismen bygger på en lång tradition. De 16 delstaterna, varav Bremen, Berlin och Hamburg är stadsstater, har en hög grad av inre självstyre. De har egna författningar, parlament och regeringar. Delstaterna lagstiftar själva om bland annat kulturpolitik, utbildning, polisväsen, mediepolitik och socialhjälp. De större delstaterna är uppdelade i distrikt, län (Landkreise) och kommuner (Gemeinden). 

Genom det enhetsfördrag som reglerade den tyska återföreningen blev Berlin på nytt huvudstad i Tyskland. Sommaren 1999 flyttade parlament och regering från Bonn till Berlin. Några federala ministerier och avdelningar inom dem som flyttat blev dock kvar i Bonn. 

Läs om Tysklands rättsväsen i Demokrati och rättigheter.  

POLITISKA PARTIER 

Socialdemokratiska partiet (Sozialdemokratische Partei Deutschlands, SPD) blev största parti i förbundsdagen efter parlamentsvalet 2021. Partiet har suttit i den federala regeringen vid flera tillfällen sedan det bildades efter andra världskrigets slut. Det övergav sin bindning till marxismen 1959 och togs för första gången med i en regering 1966. Partiets ordförande 1964–1987, Willy Brandt, inledde som förbundskansler försöken att skapa bättre relationer till länderna inom kommunistblocket i Östeuropa. SPD började i slutet av 1990-talet röra sig mot den politiska mitten, och efter några år övergavs partiet av delar av den starka vänsterfalangen. Många som vill återgå till traditionell vänsterpolitik finns dock kvar. I EU-parlamentet hör S till den socialdemokratiska partigruppen, S&D. 

Kristdemokraterna består egentligen av två partier, Kristdemokratiska unionen (Christlich-Demokratische Union, CDU) och Kristsociala unionen (Christlich-Soziale Union, CSU). CSU finns bara i Bayern, CDU i övriga delstater. De bildar en gemensam fraktion i förbundsdagen. I partierna förenas värdekonservativa uppfattningar med idén om en ”social marknadsekonomi”: en fri marknad i kombination med en statlig välfärdspolitik. CSU är mer konservativt och skeptiskt till EU än CDU. Bägge partierna sitter i partigruppen EPP i EU-parlamentet. 

Förbund 90/De gröna (Bündnis 90/Die Grünen) bildades 1993 genom en sammanslagning av De gröna i väst och Förbund 90. De gröna uppstod som ett pacifistiskt miljöparti 1980 medan Förbund 90 hade grundats 1990 av flera oppositionsgrupper i öst som ledde den fredliga revolutionen i Östtyskland. År 1998 togs partiet med i Schröders rödgröna regeringskoalition. Under 2010-talet har det ingått i delstatsregeringar främst med socialdemokraterna men även med kristdemokrater med flera. Partiet hade stora framgångar i valet 2021 och blev tredje största parti, vilket gjorde att det bjöds in till regeringssamarbetet med SPD och FDP. I EU-parlamentet är det medlem i partigruppen G/EFA. 

Fria demokratiska partiet (Freie Demokratische Partei, FDP) är ett liberalt, företagsvänligt parti av traditionellt slag. Det har ofta suttit i regeringsställning i koalition med antingen CDU/CSU eller SPD. Partiet försvagades åren efter den tyska återföreningen men gjorde ett rekordval 2009. Partiet åkte ur förbundsdagen i valet 2013, men återkom efter valet 2017 och blev kvar även efter valet 2021 då det även inkluderades i förbundskansler Olaf Scholz trepartiregering. FDP ingår i partigruppen Renew Europe i EU-parlamentet.  

Vid mitten av 2010-talet seglade missnöjespartiet  Alternativ för Tyskland (Alternative für Deutschland, AFD) upp som ett allvarligt hot mot de etablerade stora partierna. AFD bildades 2013 i protest mot eurosamarbetet och de finansiella räddningsaktionerna mot Grekland. Partiet fick ett kraftigt uppsving när det i samband med de stora flyktingströmmarna till Tyskland började profilera sig som ett invandrings- och islamfientligt parti. Hösten 2016 var det representerat i över hälften av delstaternas parlament och i valet till förbundsdagen 2017 blev partiet det tredje största. I valet 2021 backade partiet till femte plats, men några år in på mandatperioden blev det åter allt populärare bland invånarna, inte minst i det forna Östtyskland. I september 2024 blev det alltså största parti i en delstat, Thüringen. I EU-parlamentet tillhörde AFD partigruppen ID fram till maj 2024, då det blev uteslutet (se Kalendarium). Efter valet till EU-parlamentet samma år var AFD initiativtagare till bildandet av den nya partigruppen ESN. 

Vänsterpartiet Die Linke klarade med knapp marginal femprocentsspärren till förbundsdagen i valet 2021. Partiet uppstod 2007 genom en sammanslagning mellan Vänsterpartiet/PDS, en efterföljare till det östtyska kommunistpartiet, och Valalternativet arbete och social rättvisa , som bildats bland annat av medlemmar av SPD:s radikala vänsterfalang år 2005. I EU-parlamentet ingår Die Linke i partigruppen Vänstern.  

I början av 2024 bildade ett 40-tal medlemmar ur Die Linke ett nytt parti, Förbundet Sahra Wagenknecht (Bündnis Sahra Wagenknecht, BSW). Namnet kom från en av dess två ledare som tidigare även varit ledare för Die Linke. Det populistiska BSW beskriver sig om vänsterkonservativt och vill både höja minimilöner och stärka välfärden men förespråkar samtidigt minskad invandring och slopade sanktioner mot Ryssland. BSW hoppas kunna locka väljare både från de traditionella regeringspartierna och från AFD. Det blev tredje största parti i delstatsvalen i Thüringen och Sachsen i september 2024. Partiet har ännu inte slagit fast vilken grupp det vill tillhöra i EU-parlamentet.  

De invandringsfientliga, högernationella partierna Republikanerna (Die Republikaner), Tyska folkunionen (Deutsche Volksunion, DVU) och Nationella demokratiska partiet (Nationale Partei Deutschland, NPD) har förlorat i betydelse under senare år. Efter det tyska enandet var NPD främst aktivt i östra Tyskland och blev invalt i delstatsparlament till följd av valsamverkan med DVU. NPD har beskrivits av den tyska säkerhetspolisen som rasistiskt och antisemitiskt.  2003 gjordes ett misslyckat försök att i författningsdomstolen förbjuda partiet. 2011 kom det fram att en nynazistisk grupp hade genomfört ett tiotal mord, bombattacker och bankrån under en längre period utan att det uppdagats. En av medlemmarna hade tidigare varit medlem i NPD. 2013 lämnade inrikesministrar från alla delstater in en ny ansökan om att förbjuda NPD till författningsdomstolen, som inledde en rättsprocess. Domstolen beslöt året därpå att inte förbjuda partiet eftersom det inte ansågs ha någon verklig förmåga att hota demokratin.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Tyskland i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Arvet efter Merkel står på spel när CDU väljer ny ledare (2021-01-07)
Skadskjutet CSU skapar osäkerhet i tysk politik (2018-10-18)