Tyskland – Utrikespolitik och försvar

Förväntningarna på att Tyskland, som ekonomisk stormakt, ska ta ett större ansvar för fred och säkerhet i omvärlden har under de senaste årtiondena ökat. Landet har på senare tid också börjat föra en mer aktiv utrikes- och säkerhetspolitik, inte minst som en följd av utvecklingen i Ukraina. Signaler från USA om ett minskande engagemang för europeisk säkerhet har lett till att planerna på att rusta upp det tyska försvaret tagit ny fart.

Tyskland behöll efter återföreningen 1990 mycket av det forna Västtysklands utrikespolitiska prioriteringar. Att sträva efter fred och demokratiska värderingar liksom mänskliga rättigheter är än i dag viktiga ledstjärnor liksom multilateralt samarbete. Tyska regeringar har satsat på att samverka inom EU, Nato och FN för att förverkliga utrikespolitiska mål. Att agera ensamt har inte varit på tal och knappast heller att ta på sig ett ledaransvar – mycket en följd av lärdomarna efter landets roll i två världskrig, dess nazistiska förflutna och tyskarnas pacifistiska hållning.

Så länge Sovjetunionen upplevdes som ett hot var Västtyskland en av USA:s mest lojala allierade i Europa. Efter det kalla krigets slut blev inställningen till USA mer skeptisk, och relationerna utsattes för stora påfrestningar i samband med Tysklands motstånd mot USA:s planer på att anfalla Irak i början av 00-talet.

USA har, genom Nato och med stöd av sina kärnvapen,  stått som garant för Tysklands och Europas säkerhet. I takt med att de amerikanska säkerhetsprioriteringarna under det senaste årtiondet alltmer styrts om mot Asien och den indopacifiska regionen har trycket ökat på Tyskland att ta ett större ansvar för sin egen och Europas säkerhet.

Sedan Donald Trump på nytt tillträtt som amerikansk president i början av 2025 blev det snabbt djup kris i relationerna mellan USA och EU, och även inom Nato (läs mer om detta här, samt denna artikel i Utrikesmagasinet).

Den tyska regeringen har betonat vikten av sammanhållning i Europa och framhållit betydelsen av att stärka ”den europeiska pelaren” inom Nato.

Det finns en insikt bland tyska beslutsfattare om att Europa behöver stå på egna ben, och att Tyskland måste vara berett att aktivt medverka i försvaret av kontinenten. Det är inte längre självklart att förlita sig på amerikanska säkerhetsgarantier. Kristdemokraterna CDU:s ledare Friedrich Merz, sade efter att hans parti vunnit nyvalet i februari 2025 att han vill stärka Europa, så att det ”kan uppnå verkligt oberoende från USA.”

EU och Frankrike

Att verka för europeiskt samarbete är en annan av Tysklands utrikespolitiska hörnstenar som också slås fast i grundlagen. Här har relationen till Frankrike en stor betydelse; den europeiska integrationen har drivits framåt av den så kallade fransk-tyska axeln. Frankrikes president och Tysklands förbundskansler har som regel mötts varje år för att stärka relationerna mellan länderna och trots olika uppfattningar inom en del områden utarbeta kompromisser som ofta omvandlats till EU-politik. Länderna bildade 1987 en gemensam militärstyrka, den fransk-tyska brigaden, som därefter utvecklades till den flernationella styrkan Eurocorps.

Vid tiden för den tyska återföreningen oroades inte minst Frankrike för att ett större Tyskland skulle bli alltför dominerande och rikta sitt intresse mot Central- och Östeuropa. Dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl markerade då Tysklands lojalitet mot EU genom att ”offra” den populära tyska D-marken och stödja genomförandet av EU:s ekonomiska och monetära union (EMU) som skrevs in i Maastrichtfördraget 1992.

Tyskland var pådrivande när länder från det tidigare östblocket blev medlemmar i EU 2004 och 2007, och när flera av dem fick tillträde till den västliga försvarsalliansen Nato.

Under eurokrisen (se Modern historia) fick Angela Merkels regering stöd hos Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy för sin linje att problemen hos krisdrabbade euroländer skulle lösas med budgetdisciplin och minskad statsskuld. Sedan han 2012 efterträtts på presidentposten av socialisten François Hollande som var emot åtstramningspolitiken svalnade de bilaterala relationerna. Därefter samarbetade regeringarna i stora frågor, såsom terrorismbekämpning efter Paris-attentatet 2015, och försök att få till stånd ett fördjupat försvarssamarbete inom EU.

På den franske presidenten Emmanuel Macrons förslag kom tio europeiska länder 2018 − däribland Tyskland, Storbritannien, Spanien och Portugal − överens om att bilda en gemensam militär styrka, det så kallade Europeiska interventionsinitiativet. Därigenom ska arméstyrkor i flera europeiska länder kunna samordnas och gemensamt kunna sättas in i akuta kriser.

Ett nytt vänskapsfördrag mellan Tyskland och Frankrike (Aachenfördraget), en fortsättning på Élyséefördraget från 1963, undertecknades 2019. Avtalet ska leda till fördjupat samarbete på en rad områden däribland utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik och lyfte även fram den viktiga roll som Frankrike och Tyskland spelar inom det europeiska samarbetet.

Samtidigt har Frankrike och Tyskland stått långt ifrån varandra när det gäller synen på USA:s roll för europeisk säkerhet. Den franska linjen har varit att det inte går att förlita sig på USA på sikt utan att Europa bör bygga upp sin egen försvarskapacitet, som även bör handla om ett oberoende när det gäller kärnvapen. Tyska makthavare har dock, fram till president Donald Trumps utspel i början av 2025, fortsatt att tro på ett amerikanskt engagemang och beskydd, och agerat därefter.

Rysslandspolitiken stöps om

Rysslands annektering av Krim 2014 från Ukraina innebar att Tysklands sekellånga traditioner av nära band till Ryssland starkt ifrågasattes. Trots det tyska beroendet av rysk gas- och oljeimport och betydelsefull tysk export till Ryssland, deltog Tyskland när EU-länderna beslöt att införa sanktioner mot Ryssland 2014–2015.

Syrienkriget och flyktingkrisen 2015 (se Inrikespolitik och författning) bidrog till att driva på utvecklingen mot en mer aktiv tysk utrikespolitik. Sommaren 2016 kom en ny vitbok för försvarspolitiken där det bland annat stod att Tyskland har ”ett ansvar att aktivt påverka den globala ordningen.”

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i början av 2022 ledde till stora utrikes- och säkerhetspolitiska förändringar. Ett år senare antog Tyskland för första gången en nationell säkerhetsstrategi, där Ryssland pekades ut som det främsta hotet mot fred och säkerhet i Europa. I säkerhetsstrategin lovade Tyskland också att bidra mer till europeisk säkerhet och att genomföra satsningar på att stärka landets försvar (se nedan).

Samtidigt stöptes Rysslandspolitiken om. Förbundskansler Olaf Scholz stoppade den ryska gasledningen Nord Stream 2 och inledde en omläggning av energipolitiken för att minska beroendet av rysk fossilgas (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Liksom övriga EU-medlemmar har Tyskland fördömt den ryska invasionen och ställt sig bakom EU:s omfattande sanktioner mot Ryssland, se en översikt över sanktionerna här.

I samband med Rysslands militära angrepp på Ukraina 2022 beslöt den tyska regeringen även att bistå den ukrainska regeringen med pansarvärn och luftvärnsrobotar med mera och frångick därmed principen om att inte skicka vapen till en konflikthärd.

Kina-relationen

I början av 2020-talet gjorde den tyska regeringen även ansatser att utöka Tysklands militära närvaro i den indopacifiska regionen för att tillsammans med andra västländer försöka möta Kinas växande militära kraft och aggressiva hållning. Ett tyskt krigsfartyg skickades till Sydkinesiska havet 2021, militärflygplan deltog i övningar i Australien och nya samarbeten planerades för de kommande åren.

Det omfattande tyska handelsutbytet med Kina är av högsta vikt, men den asiatiska jätten uppfattas inte bara som en ”partner” utan pekas även ut som ”en konkurrent” och ”rival” i den senaste Kinastrategin. Den tyska regeringen vill minska beroendet av Kina – ett beroende som har ökat på senare år inte minst bland tyska industriföretag som också ser potentialen i den kinesiska marknaden. Men det handlar inte om att bryta samarbetet utan om att minska riskerna med ett alltför nära utbyte. Det beroende av rysk gas som byggts upp är ett avskräckande exempel. Kina lyfts också fram av den tyska underrättelsetjänsten som det främsta hotet när det gäller ekonomiskt spionage mot Tyskland. Kinas nära samarbete med Ryssland oroar också.

Försvar

Enligt många bedömare har det tyska försvaret försummats under många år. Den militära beredskapen är låg och det råder brist på både materiel och personal.

För att förverkliga målet i säkerhetsstrategin från 2023 om att rusta upp försvaret godkände förbundsdagen att 100 miljarder euro avsattes till en särskild fond. Därtill lovade regeringen att årligen avsätta minst 2 procent av BNP till försvaret.

Det finns en enighet bland flera av landets partier om att det kan behöva avsättas ännu mer resurser till försvaret, inte minst om det ska spela en större roll för europeisk säkerhet.

Det finns även planer på att utveckla nya moderna precisionsvapen.

Utländska styrkor har varit stationerade i Tyskland sedan andra världskriget, och USA har ännu omkring 35 000 soldater på baser i landet. Natoländerna har dock under senare år reducerat sina styrkor.

Enligt en tidigare tolkning av grundlagen kunde Tyskland inte sända egna trupper utanför Natoområdet. Frågan har varit inrikespolitiskt känslig på grund av 1900-talets historia och starka pacifistiska strömningar inom landet. Författningsdomstolen fastslog dock 1994 att militära insatser i utlandet inte bryter mot grundlagen under förutsättning att det är frågan om fredsbevarande eller fredsskapande operationer grundade på beslut från FN:s säkerhetsråd. I varje enskilt fall måste förbundsdagen fatta beslut om insatsen.

Efter utslaget i författningsdomstolen har tysk militär deltagit i flera operationer. 1996 beslutade förbundsdagen att Tyskland skulle delta i Natostyrkan i Bosnien-Hercegovina på samma villkor som andra länder. När tyska trupper övervakade evakueringen av utlänningar undan oroligheter i Albanien 1997 öppnade tyska soldater eld mot en fientlig styrka för första gången sedan 1945. Under Natos bombkrig mot Serbien under Kosovokonflikten våren 1999, som inte byggde på något FN-beslut, ställde Tyskland upp med 14 Tornadoplan och 2001 sändes tyska trupper till den Natoledda Isafstyrkan i Afghanistan. Sommaren 2021 togs det sista kvarvarande förbandet hem från Afghanistan som ett led i USA:s och Natos trupptillbakadragande från landet.

Tyskland lovade efter att det ryska anfallskriget i Ukraina inleddes att permanent förlägga en brigad på 4 800 soldater i Litauen för Natos räkning. Trupperna ska vara fullt stridsberedda till 2027. Tyskland har sedan 2017 haft militär i Litauen men på tillfällig basis.

Tyska trupper har deltagit i flera militära insatser utomlands, däribland i Kosovo, Libanon och Mali. 2014 beslöt tyska regeringen att skicka vapen till kurdiska styrkor i norra Irak och bistå med militär utbildning för att stödja deras kamp mot Islamiska staten. 

År 2011 lades den obligatoriska värnplikten ner. I stället infördes en yrkesarmé kompletterad med frivillig värnplikt. Rysslands krig mot Ukraina har dock inneburit att förändringar av systemet utreds för att öka antalet som gör värnplikt. Det talas om att kanske återinföra obligatorisk militärtjänst.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Tysklands utrikespolitik i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Aachenfördraget – Ny kraft i tysk-franskt samarbete? (2019-01-24)