Ukraina

Ukraina – Geografi och klimat

Ukraina är en tredjedel större än Sverige och Europas näst största stat efter Ryssland. Den sydligaste delen, Krimhalvön som är nästan lika stor som Småland, kontrolleras sedan 2014 av Ryssland som nu även gör anspråk på fler delar av landet. 

Ukraina ligger i den södra delen av Östeuropeiska slätten och består till största delen av vidsträckta stäppmarker. Ukraina har i söder kust mot Svarta havet och dess bihav Azovska sjön.    

Landskapet har ändå viss variation; slätterna bryts av höglandsområden som sträcker sig i ett bälte från nordväst till sydöst. De uppodlade stäpperna kring floden Dnepr (Dnipro på ukrainska) hör till Europas bästa jordbruksmarker. I Ukraina lämnade istiden efter sig finkorniga jordlager som är mycket bördiga och kallas svartjord.

Dnepr, som är en av Europas längsta floder, rinner rakt genom landet från norr till söder och mynnar i Svarta havet. Dnestr (Dnister) rinner upp i bergskedjan Karpaterna nära gränsen till Polen och passerar Moldavien innan floden mynnar ut nära Odessa vid Svartahavskusten.

Landets sjöar är omtyckta turistmål. Vid gränsen mot Rumänien finns saltsjöar som uppstått vid gamla saltgruvor.

I nordväst utbreder sig ett stort område av skog och träsk. Egentliga bergskedjor finns bara i landets utkanter, dels längst i väster där Karpaterna når 2 000 meter över havet, dels på halvön Krim i Svarta havet längst i söder.

Donets i öster är en biflod till den stora floden Don. Runt staden Donetsk finns ett område som ibland omtalas som Donbas eller Donbäckenet. Namnet utgår från en beskrivning av naturen där det finns ett bäcken, en sänka eller fördjupning omgiven av berg . (På engelska heter det "basin". Ordet har samma gamla ursprung som "bassäng", inlånat i svenskan från franska språket.) Donbas är ett mineralrikt område med kol- och järngruvor och tung industri. 

Ryssland erövrade och annekterade 2014 halvön Krim från Ukraina. Sedan den fullskaliga invasionen i grannlandet 2022 har ryska styrkor även besatt andra delar av Ukraina. Fyra områden i sydöst – Donetsk, Luhansk, Cherson och Zaporizjzja – har därefter införlivats med Ryssland, trots att striderna har fortsatt och frontlinjerna flyttats. Omvärlden avvisar både annekteringarna och de regionala folkomröstningar Ryssland åberopar som illegala (se Inrikespolitik och författning). 

Om våra källor

Ukraina – Befolkning och språk

Rysslands invasion i Ukraina som trappades upp till full skala i februari 2022 har lett till de största flyktingströmmarna i Europa sedan andra världskriget. Fler än 6,4 miljoner människor betraktas som flyktingar i andra länder, beräknade FN nästan två år efter de ryska styrkornas inmarsch.

UNHCR bygger sina sammanställningar främst på uppgifter från myndigheter i olika länder. Enligt FN:s sammanställning i början av 2024 befann sig nästan 5,9 miljoner ukrainare i landsflykt i Europa i början av augusti 2023. (470 000 fanns i andra världsdelar.)

För uppgifter om hur många som beviljats skydd enligt ett flyktingdirektiv som gäller i EU-länder hänvisar FN till unionens statistikmyndighet Eurostat. I runda tal har sammanlagt 4,3 miljoner ukrainare skydd i EU-länder. Till det kommer flyktingar i Norge, Schweiz och Storbritannien som har liknande regler som EU.

I UNHCR:s beräkningar av flyktingarnas antal i Europa ingår cirka 2 miljoner i de närmaste grannländerna, cirka 2,6 miljoner i andra europeiska länder (också icke-EU-länder) och närmare 1,3 miljoner i Ryssland eller Belarus. Att UNHCR vill göra den indelningen i sin redovisning bottnar i att FN-organisationen har kraftsamlat insatser för att ta emot flyktingar och samarbeta med andra biståndsorganisationer i Ukrainas närområde. Uppgifterna kan av olika skäl vara osäkra. Dessutom varierar siffrorna, till exempel därför att människor väljer att återvända hem. 

Inom Ukraina levde cirka 3,7 miljoner människor som internflyktingar hösten 2023 enligt samma FN-organisation. Fler har alltså lämnat Ukraina än sökt skydd i hemlandet. Sammanlagt har fler än 14 miljoner människor (nästan en tredjedel av landets befolkning) varit på flykt någon gång under de två första åren efter den fullskaliga ryska invasionen. En del reser fram och tillbaka, bland annat för att se till anhöriga och egendom. Ukrainska män har också återvänt hem för att strida mot invasionsstyrkorna.

I runda tal en tredjedel av Ukrainas barn och kvinnor i barnafödande ålder befinner sig i exil till följd av kriget. Om barnens pappor överlever striderna, men sedan inte kan återförenas med sina familjer i hemlandet, blir resultatet (förutom de prövningar ett liv i landsflykt medför för individerna) ett allvarligt befolkningsläge. 

Ukrainas befolkning hade redan före invasionen minskat alltsedan några år efter självständigheten 1991, på grund av låga födelsetal. Invånarantalet föll från över 52 miljoner till drygt 44 miljoner (Krimhalvön inräknad) 2020. Med Krim och de ryskstyrda enklaverna i öster borträknade var invånarantalet före invasionen 2022 cirka 37 miljoner. 

Det stora flertalet invånare är etniska ukrainare. Ukrainska är officiellt språk men ryskan har behållit stor utbredning. Andelen ryssar ökade under sovjettiden (1922–1991) men minskade sedan snabbt igen. Det antas ha berott mer på ändrad självdefinition än på migration; gränsdragningen mellan ryssar och ukrainare är flytande. Många som talar ryska uppfattar sig som ukrainare.

Ryssarna är i majoritet på Krim och de utgjorde nästan hälften av invånarna i industriområdena i östra Ukraina redan före 2022. Även de större städerna i söder domineras av ryssar. I februari 2022, när konflikten om enklaverna Donetsk och Luhansk spetsades till genom att Ryssland erkände dem som självständiga, rapporterade nyhetsbyrån AP att 720 000 personer i östra Ukraina hade beviljats ryska pass. Ansökningarna hade behandlats i ett "snabbspår". Tre månader efter invasionen införde president Putin ett snabbspår till ryskt medborgarskap även för boende i Cherson och Zaporizjzja. I maj 2023 uppgav den ryske premiärministern Michail Misjustin att närmare 1,5 miljoner ryska pass utfärdats sedan oktober 2022.

På Krim bor även krimtatarer, ett turkiskspråkigt folk. De deporterades från Krim i slutet av andra världskriget men många återvände efter självständigheten. Vid en folkräkning 2001 fanns en kvarts miljon krimtatarer i Ukraina. Mellan 15 000 och 30 000 beräknas ha begett sig till andra delar av Ukraina sedan Ryssland annekterade Krim 2014.

Efter ryssarna är belarusierna och moldaverna flest. Bland andra minoriteter finns bulgarer, ungrare och rumäner. Det finns också romer, de flesta bosatta i Transkarpatien i väster. En organisation som kallar sig Romernas röst beräknar romernas antal till cirka 400 000 i hela landet. De traditionellt stora grupperna av polacker, judar och tyskar minskade avsevärt efter andra världskriget.

Ukrainas västra del var tidigare ett av den europeiska judendomens viktigaste centrum, men den judiska befolkningen har decimerats kraftigt genom den nazityska judeutrotningen under andra världskriget och utvandring på senare år. Enligt folkräkningen 2001 fanns drygt 100 000 judar i landet. Demografen Sergio Della Pergola vid Hebrew University i Israel åberopas som källa till beräkningar, publicerade 2016, som tydde på att det kunde röra sig om uppemot 140 000 personer (men också betydligt färre än 100 000). En ny folkräkning har planerats men skjutits  på framtiden.

Den slaviska befolkningen i Transkarpatien i väst identifierar sig ibland som ett särskilt folk: rutener eller rusyner.

Det fanns stora grupper av ukrainare i andra länder redan före händelserna 2022. Många har varit gästarbetare i EU-länder, inte minst Polen som också fått ta emot flest ukrainska flyktingar till följd av den storskaliga ryska invasionen.

Flera miljoner ukrainare finns i andra före detta sovjetrepubliker, främst Ryssland men även i Moldavien, Belarus (Vitryssland) och Kazakstan. Därutöver bor ukrainare framför allt i Kanada, USA och Brasilien. Vid en folkräkning i Kanada 2016 uppgav nästan 1,4  miljoner kanadensare att de hade ukrainskt påbrå. Enligt nyhetsbyrån Reuters hyser Kanada den största gruppen utlandsukrainare näst Ryssland.

Officiellt språk är ukrainska, som är ett östslaviskt språk och nära besläktat med belarusiska och ryska. Det har ett stort antal lånord från bland annat polska. För skriftspråket tillämpas en variant av det kyrilliska alfabetet.

Ryska är modersmål för knappt en tredjedel av befolkningen, även för många som inte uppfattar sig som ryssar. Många talar också en blandform av ukrainska och ryska, kallad surzjyk.

En omstridd lag som antogs 2012 gav ryskan ställning som officiellt språk i delar av landet där minst tio procent av invånarna har det som modersmål. En del uppfattade det som ett hot mot Ukrainas självständighet i förhållande till Ryssland. När president Janukovytj avsatts 2014 (se Modern historia) röstade parlamentet för att upphäva språklagen, vilket bidrog till en stark rysk reaktion på maktskiftet. Den tillförordnade presidenten lade dock in veto mot beslutet och gav order om att en ny språklag skulle utformas. Hösten 2017 skrev president Porosjenko under en lag om att all skolundervisning från årskurs fem och uppåt måste ges på ukrainska från 2020, med andra språk möjliga som tillval. Ett år senare försökte det regionala parlamentet i Lviv förbjuda bruket av ryska språket i kultur av alla slag. 2019 antog det nationella parlamentet en lag som slår fast ukrainska som landets förstaspråk. Sedan 2021 har det rått krav på att butiker och serviceinrättningar ska tilltala kunder på ukrainska, om inte kunderna själva har andra önskemål. Från 2022 måste publikationer som ges ut på ryska också erbjuda samma material på ukrainska. Nyhetsredaktioner måste publicera minst hälften av utgivningen på ukrainska.

Om våra källor

Ukraina – Religion

De flesta invånare identifierar sig som ortodoxt kristna, men de politiska motsättningarna mellan Ukraina och Ryssland har också lett till kyrklig splittring. I västra Ukraina tillhör många grekisk-katolska kyrkan, och en mindre grupp den romersk-katolska. Det finns även protestantiska samfund och judiska församlingar. Krimtatarerna är till största delen muslimer.

En stor andel av invånarna är inte religiöst aktiva. Under sovjettiden (1922–1991) var regimen uttryckligen ateistisk och många kyrkor stängdes eller användes till annat, som sporthallar eller möteslokaler. Efter kommunismens fall har religiösa strömningar fått ett uppsving. Religiösa samfund har kämpat för att få tillbaka egendomar som konfiskerades under sovjettiden.

Ortodox kristendom antogs när Kievriket kristnades år 988 (se Äldre historia). Kyrkan i Ukraina lydde länge under patriarken i Moskva. 1921 bröt sig en del ur och bildade en autokefal (självstyrande) ortodox kyrka. Den tvingades senare verka under jord, men återuppstod 1990 i samband med Sovjetunionens kollaps.

Efter Ukrainas självständighet bröt ukrainska kyrkoledare med Moskva och upprättade ett eget patriarkat i Kiev. Brytningen accepterades inte av alla. Följden blev att delar av den ortodoxa kristenheten i Ukraina har lytt under Moskvapatriarkatet och andra delar under Kievpatriarkatet.

Ortodoxa kyrkan i Ukraina erkändes 2018 som självständig av det ekumeniska patriarkatet i Istanbul ("moderkyrkan"). Det skedde trots invändningar från Moskva och schismen mellan kyrkorna fördjupades. En självständig ukrainsk kyrka etablerades under Jepifanij (Epifanios), som fick titeln metropolit av Kiev men inte omedelbart erkändes av alla kyrkoledare. En Moskvatrogen del av ortodoxa kyrkan, ledd av metropoliten Onufrij, ville fortsätta tillhöra ryskortodoxa kyrkan och acceptera Moskvapatriarken Kirills ställning som överhuvud.

Den ryska statsmaktens fullskaliga invasion 2022 gjorde ryskortodoxa kyrkans ställning i Ukraina ohållbar. Tre månader efteråt tog också den Moskvatrogna delen av Ukrainas ortodoxa kristenhet avstånd från Moskva, eftersom Kirill gav sitt stöd till invasionen. Beslutet fattades av ett biskopsmöte och Kirill fick kritik för att inte ha uppmärksammat det ukrainska folkets lidande.

Den återuppståndna gamla autokefala kyrkan hade anslutit sig till Kievpatriarkatet redan vid händelserna 2018. 

Uppdelningen har fortsatt att präglas av politiska dimensioner. Det har fått följder som att munkar i det anrika Petjerskaklostret i Kiev velat behålla sin anknytning till Moskva, samtidigt som Ukrainas regering har krävt att de avslutar den. I Ukrainas parlament inleddes hösten 2023 hanteringen av ett lagförslag som går ut på att den Moskvatrogna kyrkan ska förbjudas.

Det största icke-ortodoxa kristna samfundet är ukrainska grekisk-katolska kyrkan, en så kallad unierad eller östkatolsk kyrka. Den uppstod genom unionen i Brest-Litovsk 1596, när ett antal ukrainska biskopar erkände den romerske påvens överhöghet men behöll den ortodoxa gudstjänstordningen. Efter andra världskriget förbjöds den unierade kyrkan. Dess egendomar förstatligades eller överlämnades till den ortodoxa kyrkan, och de troende förföljdes. I slutet av 1980-talet kunde den grekisk-katolska kyrkan lämna sin underjordiska tillvaro.

Det finns också romerska katoliker, inte minst bland polacker. Av en rad protestantiska samfund är pingstkyrkan störst. Judiska församlingar har fått nytt liv efter självständigheten och det finns nu aktiva synagogor i många städer. Enligt officiella uppskattningar finns en halv miljon muslimer i Ukraina, men muslimska källor anger högre siffror. Krimtatarerna är nästan uteslutande muslimer.

Sedan Ryssland annekterade Krimhalvön har anhängare till Jehovas vittnen frihetsberövats där. Samfundet är sedan 2017 förbjudet i Ryssland.

Om våra källor

Ukraina – Utbildning

Ukraina inledde 2018 en reform i flera steg av skolsystemet, men den största frågan, redan före det ryska invasionskriget, har gällt undervisningsspråket. Politiska beslut har stärkt ukrainskans ställning i undervisningen. Kriget har lett till att ett stort antal skolor inte alls kan hållas öppna.

Barnen i Ukraina börjar skolan vid sex års ålder. Drygt hälften av barnen går i förskola innan de börjar den ordinarie skolan. Förskolan är avgiftsfri.

Skolsystemet är tolvårigt med alla obligatoriska stadier inräknade. Det tvååriga gymnasiet förlängdes när skolsystemet reformerades senast till tre år, likaså den alternativa yrkesinriktade påbyggnadsskolan. Redan före lagändringen om förlängd skolgång läste nästan alla elever vidare åtminstone ett par år efter den nioåriga grundskolan, antingen på studieförberedande gymnasier eller på yrkesskolor.

Skolorna finansieras till hälften av staten och till hälften av kommunerna. Det finns även privata skolor, vissa med religiös inriktning. Minoritetsgrupper ska enligt lag ha rätt till undervisning i sitt eget språk. Låga födelsetal och avfolkning på landsbygden är problem som lett till att man har försökt samla resurser och elever till vissa skolor på nya sätt.

Inför höstterminen 2023 uppgav FN-organisationen Unicef att 1 300 skolor blivit totalförstörda under det krig som följt på Rysslands fullskaliga invasion. Därtill är mängder av skolbyggnader skadade. Skolor som saknar skyddsrum har försökt fortsätta undervisa via internet, i den mån man lyckas upprätta fungerande nätverk. I februari 2023, ett år efter invasionen, räknade regeringen till cirka 3 000 skolor som på något sätt hade påverkats av kriget.

Kriget i östra Ukraina som utbröt 2014 gjorde också hundratals skolor oanvändbara för undervisning. Organisationen Human Rights Watch har uppgett att såväl Ukrainas armé som separatiststyrkor har använt skolor som förläggningar.

Till det kommer de effekter det får på undervisningen att miljoner ukrainare befinner sig på flykt inom eller utanför landet: elever och lärare som är långt ifrån sina hemorter och skolor som plötsligt fått elever som hamnat på nya platser. 

Det ukrainska utbildningssystemet får ibland kritik för att vara för teoretiskt inriktat och särskilt universiteten beskrivs som genomsyrade av korruption, liksom många andra delar av samhället. I flera utredningar har det hävdats att det går att köpa godkända betyg och hela examina.

Alltsedan självständigheten 1991 har ukrainsk litteratur och historia haft en framträdande plats i undervisningen. Under den sovjetiska tiden (1922–1991) fick mer än hälften av eleverna undervisning på ryska. 2012 var andelen elever som fick undervisning på ukrainska 82 procent. Det finns också skolor med undervisning på bland annat rumänska, ungerska, moldaviska och tatariska. 

Språkfrågan – framför allt ukrainskans respektive ryskans ställning – spetsades till genom den politiska konflikten med rysk annektering av Krimhalvön och ryskt stöd till Moskvavänliga separatister i östra Ukraina. 2017 fastslogs att all skolundervisning i Ukrainas skolor från årskurs fem och uppåt skulle ges på ukrainska från 2020, med minoritetsspråk möjliga som tillval. 2022, i spåren av den fullskaliga ryska invasionen, beslöt landets utrikesdepartement att ytterligare minska ryska språkets och den ryskspråkiga litteraturens roll i skolorna. Verk av författare som Gogol och Bulgakov ska betraktas som utländska. Dessutom ändras läroplanen i historia för att ge en mer kritisk bild av sovjetsystemet. 

Ukraina har ett drygt tiotal universitet samt över hundra högskolor. Kyiv-Mohyla-akademins nationella universitet, med anor från 1600-talet, öppnade 1992 som det första privata universitetet i Ukraina. Universitetet spelade en framträdande roll i den orangea revolutionen 2004 (se Modern historia). Det äldsta kontinuerligt fungerande universitetet grundades 1661 i Lviv i västra Ukraina. Först 2015 stiftade parlamentet en lag om att universiteten ska vara oberoende från staten och bland annat ansvara för sin egen ekonomi.

Medan ukrainska studenter ofta sökt sig till högre studier utomlands, bland annat i Polen, har Ukrainas högskolor fram till kriget lockat till sig studenter från Asien och Afrika. Ett exempel är att läkarutbildningar varit populära bland studerande från Indien, där det är dyrt och svårt att bli antagen till en läkarlinje. För utomeuropeiska studenter blev situationen extra besvärlig när krigsläget 2022 gjorde att de behövde evakueras från Ukraina. De hade i det läget inte inresevisum till EU-länder.

Om våra källor

Ukraina – Sociala förhållanden

En omfattande katastrof, inom och utanför Ukrainas gränser, utvecklas när människor är på flykt undan en fullskalig militär rysk invasion. Redan krigsåren från 2014 ledde till stora flyktingströmmar och invasionen 2022 och det efterföljande kriget har ställt Ukrainas befolkning inför livshotande svårigheter, som förstärkts av bland annat vinterväder. Världshälsoorganisationen (WHO) varnar för bland annat spridning av smittsamma sjukdomar.

På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) ligger Ukraina i den näst högsta kategorin, se lista här. Ukrainas placering har rasat till följd av kriget, och i takt med att striderna fortsätter är även framtidsutsikterna mörka. Världsbanken bedömde 2023, drygt ett år efter den fullskaliga invasionen, att 7,1 miljoner människor rasat ned i fattigdom till följd av kriget. 15 år av välståndsutveckling har gått förlorade.

Flera olika granskningar stöder uppgifter om att Ryssland har fört bort barn från Ukraina till rysk mark. Rapporterna tyder på att det har skett i stor skala: flera tusen barn. Syftet uppges vara att barnen ska adopteras av ryska familjer och uppfostras till ryska patrioter. Att föra bort barn från hemlandet på det sättet bryter mot krigets lagar (Fjärde Genèvekonventionen) och skulle därmed kunna bedömas som krigsbrott och/eller brott mot mänskligheten. Efter larmen om att barn förts bort har föräldrarna i en del fall kunnat hämta sina barn.

Efter självständigheten 1991 har samhällsförhållandena i Ukraina växlat dramatiskt. Trygghet på låg nivå som fanns under den sovjetiska tiden vittrade bort under en kris på 1990-talet, då hushållens besparingar gick upp i rök. Bidrag och subventioner avskaffades eller urholkades. Stora grupper fick det sämre och hälsoläget förblev allvarligt. Tillväxt i början av 2000-talet ledde till en tydlig förbättring, och många kunde höja sin levnadsstandard genom gästarbete i andra länder. Därefter har krig och ekonomiska svårigheter gjort läget kärvt igen.

Världsbanken skrev 2019 (före invasionskriget, men med pågående konflikt om Krim och områden i öster) att det skulle ta 50 år för Ukraina, med den tillväxt som förelåg då, att komma upp i Polens inkomstnivåer. En följd av just den skillnaden, jämförelsen med grannlandet, är att många ukrainare har gästarbetat i Polen. De har ersatt polsk arbetskraft som fick tillgång till arbetsmarknaden i EU när Polen blev medlemsland.

Fattigdom och social otrygghet hade olyckliga effekter på folkhälsan i Ukraina redan före pandemin. Med covid-19 kom en ny hälsokris och dessutom minskad ekonomisk aktivitet som försatte många hushåll i utsatt läge. Vaccinationsgraden i Ukraina är låg (inte bara mot covid). Bara drygt en tredjedel av befolkningen hade hunnit dubbelvaccineras vintern 2022.

Vården tas nu i anspråk för krigets offer. Allt bleknar inför den kris Världshälsoorganisationen (WHO) varnade för redan två veckor efter den ryska invasionen. Omkring 1 000 sjukhus eller mottagningar var belägna mindre än en mil från frontlinjerna, där fronten beräknades gå just då. I maj 2023, efter 15 månader, hade WHO registrerat fler än 1 000 ryska anfall mot vårdinrättningar, med drygt 100 dödsoffer som följd.

Krigsskadade har evakuerats av Norge och EU i samarbete. Patienter i behov av specialistvård har hämtats från en flygplats i Polen till sjukhus i Norden och Västeuropa. Tyska läkare har konstaterat att nästan en tredjedel av de krigsskadade ukrainare de kommit i kontakt med bar på multiresistenta bakterier som försvårar all behandling.

Utgångsläget inom vården i Ukraina – förutsatt att personalen inte har flytt: Det har funnits gott om sjukhus och andra inrättningar och sjukbäddarna i relation till folkmängden är fler än i de flesta västeuropeiska länder, men allvarliga problem i sjukvårdssystemet har varit kända: Låg standard på vården, med brist på mediciner och annan utrustning. Vissa dyra behandlingar måste betalas av patienten. Krav på mutor till vårdpersonal och läkare. Hög dödlighet inte bara för ett land i Europa, utan även globalt sett.

2023 genomförde en expertgrupp för WHO en översyn av Ukrainas möjligheter att bekämpa tuberkulos. Ukraina är ett av nio länder i världen där resistens mot läkemedel som används är utbredd. 2020 registrerade Ukraina tbc-smitta hos nästan 18 000 patienter. En stor del bar på bakterier som är resistenta mot antibiotika: 29 procent av de nyupptäckta fallen och 46 procent av de fall som var under behandling sedan tidigare, enligt WHO. Av 53 länder som räknas in i WHO:s Europaregion var det då bara tre där organisationen beskrev läget som allvarligare än i Ukraina. Romerna är en särskilt utsatt grupp. Omkring två tredjedelar av de vuxna romerna kan inte läsa och skriva, och många har tbc.

Sjukdomar som difteri och kolera har ökat. Ukraina är också ett av de länder i Europa som har flest fall av hiv. Enligt WHO fanns drygt 158 000 kända fall vid jultid 2023, men många befaras vara smittade utan att veta om det.

Få är vaccinerade mot difteri, kikhosta och stelkramp. Bakom den låga vaccinationsgraden anas inte bara landets stora problem utan också utbredd misstro mot vacciner.

Utbrott av polio har förekommit både 2021 och 2015, då två små barn hade drabbats av förlamning. Ukraina har fått FN-hjälp med att bekämpa utbrotten och genomföra ett vaccinationsprogram. WHO deklarerade 2023 att det senaste utbrottet hejdats genom extraordinära insatser under kriget.

2018 inträffade över 50 000 av Europas nästan 83 000 registrerade mässlingfall i Ukraina, och 16 av 72 kända dödsfall. Det skedde trots vaccinationskampanjer med stöd av FN-organisationer. I början av 2024 uppgav Ukrainas hälsovårdsministerium att 65 fall av mässling upptäcktes 2023, däremot inget dödsfall.

Ett ökat antal missbildningar, cancerfall samt sjukdomar i luftrör och mage har av vissa forskare kopplats ihop med strålning från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. Det som kan bevisas är enligt WHO och Internationella atomenergiorganet (IAEA) att sköldkörtelcancer hos barn har ökat.

Alkoholmissbruket är utbrett och bidrar till låg medellivslängd bland män. 

Handel med kvinnor som lockas eller tvingas att prostituera sig i västländer eller i länder öster om Medelhavet har på senare år också varit ett problem. Problemet ökade efter krigsutbrottet 2014, som också ledde till att många tvingades lämna sina hem. 

Barnrättsorganisationer räknade före 2022 med att det fanns omkring 100 000 barn på barnhem i Ukraina.

Surrogatmödraskap mot betalning tillåts. Kliniker i Ukraina har marknadsfört sig särskilt till barnlösa par i andra länder där det är förbjudet. Adoptioner av föräldralösa barn sker till många länder, bland dem Sverige. I en del fall handlar det om barn som har mist sina biologiska föräldrar genom krigshändelser. Under det krigsläge som uppstod när ryska styrkor invaderade Ukraina 2022 uppgav både adoptionsbyråer och organisationer för surrogatföräldrar att de hade stora svårigheter med att föra barnen till trygga förhållanden.

Medan medborgare i västländer oroar sig för krigets följder på matpriser och pensioner, kan ukrainare undra om staten alls kommer att kunna betala ut pensioner; det hänger under krigsläget på EU:s och USA:s benägenhet att bidra med budgetstöd. Pensionsåldern för kvinnor har höjts stegvis, från 55 till 60 år (sista steget, från 2021). För män är pensionsåldern 60 år under förutsättning att mannen har 28 år i arbetslivet bakom sig, annars blir pensionsåldern högre. Ukraina har fått löften om krislån och bidrag från bland annat Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). En del av pengarna är budgetstöd och löner till vårdpersonal prioriteras. 

Om våra källor

Ukraina – Kultur

Flera av Ukrainas städer är rika på historiska minnesmärken och andra sevärdheter, främst Kiev, Lviv och Odessa. Sofiakatedralen i Kiev och den gamla stadskärnan i Lviv finns bland de arkitektoniska skatter som är upptagna på FN-organet Unescos världsarvslista.

Den storskaliga ryska invasionen 2022 med robot- och artilleribeskjutning inte bara mot militärbaser utan också mot städer runtom i Ukraina väcker oro för hur byggnadskultur och minnesmärken ska klara sig. Gamla stan i hamnstaden Odessa gavs Unescoskydd 2023. Den betraktas till följd av kriget som hotat kulturarv.

Flera av de byggnadsverk som är listade som världsarv har stor stor betydelse i både ukrainsk och rysk historia. Med sina gyllene lökkupoler har Sofiakatedralen i Kiev, som går tillbaka till 1000-talet men byggdes om i barockstil senare,  symbolisk roll för hela den slaviskortodoxa kristenheten. 

Staden Lviv har tidigare hetat Lemberg och ingått i statsbildningen Österrike-Ungern, men den har också haft polsk överhöghet och varit en etnisk smältdegel. Nazityskland gick hårt åt stadens judiska arv, men Lviv har en medeltida stadskärna och är ett av åtta ukrainska världsarv på Unescolistan (ett av de åtta är ett naturområde). Tjernihiv, som har utsatts för rysk beskjutning, är en av de andra platser som Ukraina föreslagit för FN som skyddsvärda.

I Karpaterna finns träkyrkor med Unesco-listning.

Det finns en Haagkonvention som handlar om skydd för kulturarv under väpnade konflikter. Den tillkom 1954, i kölvattnet av andra världskriget, och Ryssland har skrivit under konventionen.

Den ukrainska litteraturen har samma ursprung som den ryska, nämligen tidiga krönikor som Igorkvädet. Den första egentligt ukrainska litteraturen utgörs av folkdiktning, som sammanställdes och nedtecknades i systematisk form först på 1800-talet.

Den moderna ukrainska litteraturen börjar med Ivan Kotljarevskyj (1769–1838), som skrev en travesti på romerske Vergilius Aeneiden. Nationalskalden Taras Sjevtjenko (1814–1861), som också representerar den tidiga moderna litteraturen, gjorde sig till tolk för krav på Ukrainas självbestämmande.

Trots förryskningspolitik blomstrade den ukrainska litteraturen under slutet av 1800-talet. Delvis berodde detta på den kulturella frihet som rådde i det då österrikiska Galizien, där författare som Ivan Franko verkade.

Bland de ukrainskspråkiga författarna i den då ryska delen av Ukraina märks Lesia Ukrajinka, Mychajlo Kotsiubynskyj och Volodymyr Vynnytjenko. Mest betydande av de författare som valde att skriva på ryska är Nikolaj Gogol (1809–1852), som i flera verk skildrat ukrainskt folkliv. Även ryska författare som Michail Bulgakov har skildrat ukrainska förhållanden.

Efter en kulturell blomstring utan motstycke under åren kring oktoberrevolutionen 1917 tvingades ukrainska konstutövare att anpassa sig till den socialistiska realism som hyllades i det sovjetiska systemet. Det ukrainska kulturlivet drabbades hårt av förföljelser under 1930-talet och ukrainsk kultur reducerades till ren folklore.

Först mot slutet av 1980-talet upphörde förtrycket och en ny generation unga ukrainska författare framträdde. Bland de mest kända är poeten Oksana Zabuzjko. Hon har också skrivit prosaverk som skildrar aktuella samhällsfrågor ur feministisk synvinkel, bland annat Sestro, sestro (Syster, syster).

I dag finns lagfästa krav på hur det ukrainska språkets ställning ska stärkas (se Befolkning och språk.) 2022, i spåren av den fullskaliga ryska invasionen, beslöt landets utrikesdepartement att minska den ryskspråkiga litteraturens roll i skolorna. Verk av författare som Gogol och Bulgakov ska betraktas som utländska.

En spelfilm om svälten i Ukraina på 1930-talet berör det faktum att fenomenet ”fake news” fanns före sociala medier. Den polska regissören Agnieszka Holland har filmatiserat hur en korrespondent i Moskva skrev vilseledande artiklar för att dölja hungersnöden i Ukraina, som till stor del var ett verk av den sovjetiske diktatorn Stalin (se Äldre historia). Artiklarna blev prisbelönta i USA innan sanningen kom fram. Filmen Mr Jones, med premiär 2019, bär namn efter en reporter som riskerade livet för att avslöja vad som verkligen hände.

Ukraina har en rik folkmusiktradition med sånger för särskilda högtider, till exempel skörden. Konstmusiken har sin grund i äldre kyrkomusik. Sedan slutet av 1600-talet har en rad ukrainska musiker gjort sig kända utanför landets gränser. Stora insatser för det inhemska musiklivet gjordes av pianisten och kompositören Mykola Lysenko, som grundade ett musikinstitut i Kiev på 1800-talet. Lysenko skrev bland annat två ukrainska nationaloperor, varav den ena, Taras Bulba, baseras på en berättelse av Gogol.

Populärmusiken fick ett uppsving efter självständigheten 1991. Den ukrainska sångerskan Ruslana vann Eurovision Song Contest 2004 med Wild Dances. 2016 segrade Jamala med den kontroversiella sången 1944, som handlade om Stalins deportation av krimtatarer under andra världskriget, bland dem hennes egna familjemedlemmar. Ryssland försökte få sången diskvalificerad eftersom den tolkades som kritik mot annekteringen av Krim 2014. Efter Rysslands fullskaliga militära invasion 2022 vann Ukraina schlagertävlingen med Stefania, en blandning av rap och folkmusik framförd av Kalush Orchestra, tack vare stöd av de europeiska TV-tittarnas röster.

LÄSTIPS! Läs mer om Ukraina i vår nättidning Utrikesmagasinet:
Intensivt arbete med att rädda Ukrainas kulturskatter (2022-06-04)

Om våra källor

Ukraina – Seder och bruk

Ukrainsk nationalism har stärkts sedan Sovjetunionens fall 1991 och många uttrycker stark fosterlandskärlek. En del betonar det unikt ukrainska, genom bland annat språk och kultur, i motsats till det ryska. Andra talar ryska och känner stor samhörighet även med rysk kultur, men betraktar sig som ukrainare och är stolta över sitt land.

Många av de traditioner som har fått ett uppsving har religiös grund: kristna högtider firas liksom kyrkliga bröllop, dop och begravningar. Det finns också en lång rad andra etniska grupper i Ukraina som i varierande utsträckning upprätthåller egna sedvänjor och traditioner (se även Befolkning och språk).

En besökare kan gärna berömma landet eller staden man befinner sig i. I offentliga sammanhang bör man inte peka med pekfingret, utan använda hela handen. Det anses ofint att sitta på marken eller i en trappa.

Vanligtvis är det inte så noga med punktlighet – att vara någon kvart sen är normalt. Till ett affärsmöte kan det vara lämpligt att komma i tid men vara beredd på att få vänta.

Män hälsar genom fast handslag och ögonkontakt, och upprepar gärna motpartens namn. I affärssammanhang kan även kvinnor skaka hand, annars är det vanligare med bara en nick. Kvinnor som känner varandra väl kan utväxla kindkyssar, och män som är vänner klappar ibland om varandra.

Könsrollerna kan framstå som lite gammalmodiga för en nordeuropé.

I formella sammanhang tilltalar man ofta varandra med tre namn: förnamn, patronymikon och efternamn. Ett patronymikon är ett tilltalsnamn bildat genom en ändelse på faderns förnamn – Andrijs son kallas till exempel Andrijovytj och hans dotter Andrijivna. I mindre formella sammanhang använder ukrainare ofta bara de två första namnen.

Ukrainare beskriver ofta sig själva som relativt återhållsamma; det betraktas som en dygd att inte göra för mycket väsen av sig bland främlingar. I mer privata sammanhang är läget annorlunda. Ukrainare sätter ofta en ära i att visa stor gästfrihet – och den som är gäst kan räkna med att bli bjuden på hemlagad mat och rikligt med horilka, eller vodka. Vid bordet bör gästen smaka på allt, annars är det oartigt. Att skåla är viktigt och brukar förekomma om minst tre deltar vid bordet. Alkohol är vanligt även i affärssammanhang. Man undviker att fylla på sitt eget glas.

Middagen är det viktigaste målet på dagen. Den består ofta av soppa följd av en kött- eller fiskrätt och sallad. Bröd ingår i alla måltider och även har starkt symbolvärde. I en välkomstceremoni som är vanlig även i andra slaviska länder ger värden ofta sina gäster bröd med salt på. Potatisrätter är också vanliga.

Borsjtj kallas en rad olika soppor, som vanligen innehåller kål eller rödbetor, och ofta kött, och som serveras med gräddfil. Salo är saltat fläsk och kan bland annat ätas som mellanmål, då det serveras i en tunn skiva på svart bröd, gärna med vitlök och salt.

I affärssammanhang klär sig män gärna i mörk kostym, och kvinnor är strikt affärsklädda.

Folkdräkter, som ibland används till exempel vid bröllop, är rikt utsmyckade med broderier och spetsar. Vävnader och broderier har central plats i ukrainsk folkkultur.

Helgdagar

Nyåret firas ungefär som jul i väst, då barnen klär granen och får gåvor. Många är lediga i tre dagar. Den ortodoxa julen infaller normalt den 7 januari och är huvudsakligen en religiös högtid, men Rysslands fullskaliga militära invasion har lett till att ukrainska staten flyttat det officiella julfirandet till den 25 december. Många ortodoxt kristna föredrog redan att fira julen på det datum som är vanligast i Västeuropa, och en lag om det nya officiella firandet undertecknades av president Zelenskyj 2023.

Internationella kvinnodagen den 8 mars är en helgdag, och arbetarna har i Ukraina två egna dagar, den 1 och 2 maj.

Den ortodoxa påsken firas med målade ägg och annat. Pingsten är också en helgdag. Datumen varierar från år till år.

På segerdagen den 9 maj högtidlighålls minnet av andra världskrigets slut och segern över fascismen. Författningsdagen den 28 juni uppmärksammar när Ukraina fick sin första egna grundlag 1996 och självständighetsdagen den 24 augusti när landet blev självständigt från Sovjetunionen 1991 (se Modern historia). Vid de senare högtiderna är det vanligt med fyrverkerier och militärparader. Till följd av det ryska invasionskriget har man på självständighetsdagen också passat på att visa upp rysk materiel som ukrainska styrkor slagit ut.

Om våra källor

Ukraina – Äldre historia

I det som i dag är norra Ukraina grundades i slutet av 800-talet Kievriket som blev ett mäktigt furstendöme. Från 1200-talet hamnade området under först mongolisk och senare polsk och litauisk överhöghet. Från 1600-talet var det ryssar som dominerade, och 1922 blev Ukraina en del av Sovjetunionen. Ukraina drabbades av utbredd svältdöd och hårt förtryck under sovjetledaren Josef Stalin på 1930-talet, och under andra världskriget dog miljontals ukrainare i krig, umbäranden och utrensningar.

Tidigt i historien svepte olika ryttarfolk fram över de stäpper som nu utgör Ukraina. På 800-talet före Kristus kom det första orientaliska ryttarfolket, kymrerna, som sedermera avlöstes av skyterna och sarmaterna. Samtidigt började sjöfarare slå sig ned längs Svarta havets kust. Det finns spår av grekiska bosättningar från 600-talet före vår tideräkning.

Slaviska folk började bosätta sig i området från 600-talet efter Kristus. På 800-talet uppstod den första statsbildningen. Enligt Nestorskrönikan grundades Kievriket (Kyjivska Rus) i norra Ukraina år 862 av furst Oleh (Oleg på ryska), son till den nordiske vikingen Rurik. Oavsett om det var vikingar som grundade riket eller inte spelade vikingarna en viktig roll i Kievs tidiga historia, eftersom riket låg längs deras handelsleder mellan Nordeuropa och Konstantinopel.

När furst Volodymyr (Vladimir på ryska) antog kristendomen från Östrom år 988 blev Kievriket ett av östra Europas viktigaste politiska och andliga centrum. Det främsta byggnadsminnet från denna tid är Sofiakatedralen, byggd med den bysantinska Sofiakyrkan (Hagia Sofia) i Konstantinopel/Istanbul som förebild. Relativt snart började dock en nedgångsperiod till följd av att de nord-sydliga handelsvägarna minskade i betydelse. Slutet kom 1240, då mongolerna intog Kiev.

Polskt välde

De västra delarna av riket, däribland furstendömena Galizien och Volynien, behöll visst självstyre fram till 1340 då de föll under polsk överhöghet. I takt med att mongolväldet föll sönder införlivades de centrala och östra delarna i först Litauen och sedan Polen.

Den ukrainska adeln antog polska seder. Många privilegier förutsatte omvändelse till katolicismen. Det polska systemet med gods och förläningar spred sig till Ukraina och medförde att de tidigare fria ukrainska bönderna blev livegna. Det ledde till sociala spänningar mellan polacker och ukrainare.

I det läget kom kosacker att spela en avgörande roll. Kosackerna var bönder som hade flytt livegenskapen och slagit sig ned i sydöst, bland annat kring floden Dnepr (Dnipro på ukrainska). Konflikter med de polska härskarna blev oundvikliga.

Det första kosackupproret ägde rum 1591. Konflikterna kulminerade 1648, då kosackernas ledare, hetman, Bohdan Chmelnytskyj ledde ett uppror mot den polska överhögheten. På kort tid kunde kosackerna ta kontroll över större delen av Ukraina. Chmelnytskyjs segrar åtföljdes av grymma förföljelser av polska adelsmän och präster samt judar. Kosackerna behövde dock en allierad och ställde sig därför 1654 under Moskvafurstens beskydd.

Ryskt välde

Beslutet förde Ukraina in i den ryska sfären. Den omedelbara följden blev ett krig mellan Moskva och Polen, vilket slutade med att fred slöts över de ukrainska kosackernas huvuden. Vid freden 1667 delades Ukraina så att området öster om Dnepr samt Kiev tillföll Ryssland och återstoden gick till Polen. Den efterföljande nedgångsperioden kallas ”ruinen” i ukrainsk historieskrivning.

Ett sista försök att hävda Ukrainas självbestämmande gjordes av hetmanen Ivan Mazepa, som slöt förbund med den svenske kungen Karl XII mot Ryssland i hopp om att uppnå oberoende för ukrainarna. Företaget slutade i nederlaget vid Poltava 1709, då Ryssland besegrade Karl XII:s armé. Därefter stärkte Ryssland gradvis greppet om Ukraina.

I svenska riksarkivet förvaras den latinska versionen av ett historiskt dokument: en ukrainsk författning från 1710 utformad av Pylyp Orlyk, i Sverige känd som Filip Orlik. Han var hetman och hans tankegångar fick inflytande på det statsvetenskapliga tänkande som följde, inte minst Montesquieus maktdelningslära.

Den ryska erövringen av östra Ukraina följdes av fortsatt rysk expansion västerut. Efter Polens delningar 1793 och 1795 erhöll Ryssland merparten av de ukrainska områdena väster om Dnepr utom Galizien, som tillföll Österrike. Ryssarna fortsatte även söderut. 1783 besegrades Krimkhanatet, en rest av mongolväldet. Den ryska överhögheten bekräftades genom att ryssarna grundade nya städer vid Svarta havet: Odessa, Nikolajev (nu Mykolajiv), Cherson och Sevastopol. Ryska nybyggare skickades till södra Ukraina för att odla upp stäppen. Även andra folkgrupper uppmuntrades att bosätta sig där. Många var tyskar, men det fanns också en liten grupp svenskar som förvisats från Dagö i Estland. Det har länge funnits kvar svenskättlingar i byn Zmijivka (Gammalsvenskby).

Ukrainsk nationalism

Det nationella uppvaknandet i den ryska delen av Ukraina började i mitten av 1800-talet. Ukrainas intelligentia, den bildade klassen i samhället, gjorde försök att utmana det ryska styret, men det slutade med att deltagarna greps och deporterades. Samtidigt pågick inom intelligentian en dragkamp mellan dem som kämpade för ukrainarnas frigörelse och panslavister, det vill säga personer som betonade de slaviska folkens gemensamma intressen. Även i Galizien i väster väcktes nationalistiska känslor bland ukrainarna. Staden Lviv och dess universitet blev centrum för ukrainsk nationalism.

Industrialisering i den ryska delen av Ukraina i slutet av 1800-talet medförde sociala förändringar: inflyttning till städerna, uppkomsten av en arbetarklass samt förstärkt förryskning. 1876 förbjöds undervisning på ukrainska och utgivning av ukrainska böcker och tidskrifter. Detta förbud upphävdes efter 1905 års revolution i Ryssland.

Efter februarirevolutionen i Ryssland 1917, då tsaren abdikerade, väcktes tankar på en oberoende ukrainsk stat. Redan i mars bildade representanter för olika politiska rörelser en provisorisk folkförsamling, Centrala rådet. Kommunisterna, då kallade bolsjeviker, anslöt sig något senare.

Sedan bolsjevikerna gripit makten i Ryssland genom oktoberrevolutionen samma år bildades en ukrainsk sovjetregering i staden Charkiv i öster. Centrala rådet i Kiev utropade å sin sida Ukrainas självständighet den 22 januari 1918. Det blev upptakten till ett förvirrat inbördeskrig, som slutade med freden i Riga den 18 mars 1921, då Ukraina delades. Polen återfick Galizien och Volynien, medan större delen av Ukraina tillföll bolsjevikerna. Den 30 december 1922 var Ukraina en av de fyra republiker som grundade Sovjetunionen.

Sovjetisk republik

Efter inbördeskriget och hungersnöden 1921–1922 blev resten av 1920-talet en gyllene tidsålder för sovjetrepubliken Ukraina. Kaoset tvingade fram en tillfällig reträtt från de planekonomiska principerna som sade att all egendom skulle ägas av staten. Den nya ekonomiska politiken (NEP) 1921–1928 tillät privat företagsamhet inom jordbruk, handel och småindustri. Bolsjevikerna återlämnade också en del jord som förstatligats. Kulturlivet blomstrade och en ny språklag gav ukrainskan företräde framför ryskan.

Allt detta fick ett abrupt slut med sovjetledaren Stalins brutala kollektivisering av jordbruket från 1929. Då förstatligades all mark och övergick i kolchoser, som på papperet ägdes kollektivt, eller i stora statsjordbruk, sovchoser. Välbärgade bönder, kallade kulaker, förvisades med sina familjer till avlägsna landsdelar där flertalet dog. I de bördiga jordbruksområdena i Ukraina utbröt svår hungersnöd och flera miljoner människor svalt ihjäl 1932–1933 i vad ukrainska myndigheter nu betecknar som ett folkmord, holodomor. Den politiska terrorn under 1930-talet krävde också många liv. Utrensningarna av dem som Stalin betraktade som fiender var mycket omfattande i Ukraina.

Vid andra världskrigets utbrott införlivades även ukrainska områden i Polen med Sovjetunionen. Ukrainska nationalister hoppades att den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 skulle ge dem tillfälle att upprätta en självständig ukrainsk stat. Under en tid stred nationalister på tyskarnas sida, men ett försök att utropa självständighet krossades av nazisterna. Efter en tid bildades en ukrainsk upprorsarmé som bedrev gerillakrig mot både sovjetmakten och tyskarna.

Andra världskriget fick förödande konsekvenser för Ukraina. Ungefär var sjätte invånare dödades. Större delen av den judiska befolkningen förintades och flera städer totalförstördes. Genom kriget förenades emellertid i stort sett alla ukrainska områden. Utöver de före detta polska områdena fick Ukraina Transkarpatien från Tjeckoslovakien samt norra Bukovina och delar av Bessarabien från Rumänien.

Självständighet

Efter Stalins död 1953 inträdde ett politiskt "töväder" i Sovjetunionen under den nye ledaren Nikita Chrusjtjov.  Förtrycket mildrades, men den nya andan innebar inte bara fördelar för Ukraina. Ukrainska språkets ställning försvagades till exempel genom att ukrainska inte längre var obligatoriskt i skolorna.

Den nye ukrainske kommunistpartichefen Petro Sjelest, som utnämndes 1963, försökte stärka ukrainskans ställning och försvara Ukrainas ekonomiska intressen gentemot Moskva. Men 1972 ersattes han av den hårdföre Volodymyr Sjtjerbytskyj, som såg till att hålla den ukrainska nationalismen under kontroll genom att förfölja oppositionella.

Sjtjerbytskyjs styre ledde till att de politiska förändringarna dröjde längre i Ukraina än i andra sovjetrepubliker, när sovjetledaren Michail Gorbatjov väl inledde sin reformpolitik, perestrojkan, under andra halvan av 1980-talet.

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl (Tjornobyl) i norra Ukraina i april 1986 blev en väckarklocka. Miljoner människor utsattes för strålning och radioaktivt nedfall, vilket ledde till miljö- och hälsoproblem. Statens hantering av katastrofen bidrog till att grupper bildades som arbetade för större politisk frihet, medborgerliga rättigheter och miljöskydd.

Även kyrkan, framför allt den återuppväckta grekisk-katolska kyrkan i västra Ukraina, kom att spela en viktig roll för oppositionen mot kommunistregimen. Gruvstrejker i Donbas i öster luckrade upp det kommunistiska maktmonopolet. 1989 bildades folkfronten Ruch som paraplyorganisation för den nationalistiska oppositionen, med fäste främst i väster.

När ett första val som åtminstone till en del var fritt hölls våren 1990 fick Ruch och närstående grupper ungefär en tredjedel av mandaten i parlamentet. Det politiska klimatet radikaliserades. Parlamentets nye talman Leonid Kravtjuk, som varit en av kommunistpartiets högsta ledare, intog nu en nationalistisk hållning och närmade sig Ruch.

Ett kuppförsök i Moskva i augusti 1991, då reformmotståndare gjorde ett sista försök att stoppa Sovjetunionens sönderfall, ledde till att Ukraina förklarade sig självständigt den 24 augusti 1991. Samma månad förbjöds kommunistpartiet. Självständigheten befästes med överväldigande majoritet vid en folkomröstning den 1 december. Samtidigt valdes Kravtjuk med god marginal till president.

Den 8 december 1991 kom Ukraina, Ryssland och Belarus (Vitryssland) överens om att upplösa Sovjetunionen och bilda Oberoende staters samvälde (OSS).

Om våra källor

Ukraina – Modern historia

Drygt 30 år efter självständigheten från Sovjetunionen förefaller Ukraina ha blicken stadigt riktad västerut, med ett avlägset hopp om medlemskap i både EU och Nato. Men vägen dit har kantats av politiska och ekonomiska kriser, och det krävdes två folkliga uppror för att slå fast kursen. 

Efter självständigheten 1991 präglades inrikespolitiken av en växande ekonomisk kris till följd av omställningen från planekonomi till marknadsekonomi och osämja om den ekonomiska politiken. 1992 utnämndes Leonid Kutjma, tidigare chef för en stor vapenfabrik, till premiärminister. Kutjma lade fram ett program som omfattade privatiseringar och nedskärningar av statens utgifter. Reformpolitiken mötte hinder i parlamentet, som dominerades av ledamöter från kommunisttiden. 1993 strejkade två miljoner gruv- och industriarbetare i protest mot sjunkande levnadsstandard. Kutjma avgick och val till parlamentet hölls 1994.

Kommunistpartiet, som åter blivit tillåtet, blev största parti. Nationalisterna gick tillbaka. När presidentval hölls samma år besegrade Kutjma den sittande presidenten Leonid Kravtjuk. Konflikter om den ekonomiska politiken präglade hela 1990-talet. Kraftmätningen mellan regering, president och parlament mildrades 1996, då en ny författning antogs. Det dämpade inte maktkampen mellan de ekonomiskt och politiskt dominerande grupper som hölls ihop av gamla vänskapsband.

Maktkampen mellan "klaner" kom i öppen dager efter ett misslyckat mordförsök 1996 på den nyutnämnde premiärministern Pavlo Lazarenko. 1997 riktades allvarliga beskyllningar om korruption mot Lazarenko, vilket ledde till att president Kutjma avskedade honom. Lazarenko sökte asyl i USA, där han senare dömdes till fängelse för utpressning, bedrägeri och penningtvätt. Enligt FN stal han mer än motsvarande 1,7 miljarder kronor från statskassan under sitt år som regeringschef.

Kutjma omvald

Efter en våldsam valrörelse 1998 blev kommunistpartiet återigen största parti. Men något tydligt majoritetsblock gick inte att urskilja i parlamentet.

I presidentvalet 1999 besegrade Kutjma kommunistpartiets ledare. Till premiärminister utnämnde han oväntat den liberale förre centralbankschefen Viktor Jusjtjenko. Själv sågs Kutjma till stor del som en auktoritär makthavare i sovjetisk anda. 2000 utlöstes en politisk kris av den regimkritiske journalisten Georgij Gongadzes försvinnande. Bandinspelningar där Kutjma uppges diskutera hur man skulle bli kvitt Gongadze ledde till folkliga krav på presidentens avgång. Kutjma hävdade att banden var förfalskade.

Jusjtjenkos reforminriktade regering fälldes 2001 i en misstroendeomröstning av en ohelig allians av kommunister och oligarker (politiskt inflytelserika finansmän). Parlamentsvalet 2002 präglades av oegentligheter. Jusjtjenkos liberala valförbund Vårt Ukraina blev störst, men president Kutjma kunde räkna med stöd i parlamentet av ledamöter som valts som oberoende kandidater. Till ny premiärminister utsågs Viktor Janukovytj. Han var tidigare guvernör i Donetsk, en ryskspråkig region i öster som därmed fick ny politisk tyngd.

Kampanjen inför presidentvalet 2004 blev stormig. Huvudkandidater var förre premiärministern Jusjtjenko och den sittande, Janukovytj. Jusjtjenko hade stöd i landets västra och norra delar liksom i storstäder. Janukovytj stöddes av den ryskspråkiga befolkningen i östra och södra Ukraina, och av många oligarker. Rysslands president Vladimir Putin stödde Janukovytj.

Orangea revolutionen

Vid den andra, avgörande valomgången pekade vallokalsundersökningar på Jusjtjenko som segrare, men valkommissionen gav segern till Janukovytj. Valobservatörer hävdade att det var fusk. Demonstrationer i Kiev svällde till massmöten, där ukrainare visade sitt stöd för Jusjtjenko med orangefärgade symboler. De upprättade tältläger och intog regeringsbyggnader. Indignationen växte när läkare i Wien meddelade att en sjukdom med svåra hudutslag som drabbat Jusjtjenko under valrörelsen orsakats av förgiftning med dioxin.

Trycket blev så starkt att landets högsta domstol beslöt att andra valomgången måste göras om. Det nya valet gick enligt valobservatörer hederligare till. Jusjtjenko vann nu med 52 procent av rösterna mot 44 procent för Janukovytj. Målet med det som kom att kallas den orangea revolutionen hade uppnåtts, utan att blod spillts.

Jusjtjenko tillträdde och utsåg till ny premiärminister Julia Tymosjenko, hans bundsförvant under revolutionen. Men enigheten blev kortvarig och anklagelser om korruption haglade. Efter åtta månader avskedade Jusjtjenko Tymosjenko.

Den västvänliga regeringens relationer till Ryssland kärvade också. Förhandlingar om gaspriserna blev besvärliga och Ryssland stängde av gasleveranser. Tvisten löstes i samverkan med Bryssel, ett tecken på Ukrainas strategiska läge. Men när ett avtal om höjda priser slöts revolterade parlamentet i Ukraina och röstade ner regeringen. President Jusjtjenko vägrade dock att låta regeringen gå.

När parlamentsval hölls 2006 vann de ”orangea” parti-allianserna: Julia Tymosjenkos block och president Jusjtjenkos förbund Vårt Ukraina, men största enskilda parti blev Janukovytjs Regionernas parti. Janukovytj – presidentvalets förlorare – tog över som premiärminister, stödd av kommunisterna och ett socialdemokratiskt parti som tidigare tillhört den orangea sidan.

Flera kriser följde, vilket ledde till nyval 2007. Regionernas parti blev åter störst, men Tymosjenkos block ökade mest. Tymosjenko återkom som premiärminister med stöd av sitt eget block och Jusjtjenkos Vårt Ukraina.

Janukovytj blir president

Krig mellan Ryssland och Georgien 2008 delade den ukrainska ledningen. Jusjtjenko tog parti för Georgien, medan Tymosjenko lierade sig med den ryssvänliga ukrainska oppositionen. 

En global finanskris ställde allt på ända. I Ukraina började industriproduktionen rasa, budgetläget blev kritiskt och regeringen tvingades söka krislån från IMF. Tymosjenko lyckades få till en ny regeringskoalition med Jusjtjenkoanhängare och företrädare för ett valförbund kallat Lytvynblocket.

Vid nyår 2009 stängde ryska Gazprom åter av gasen till Ukraina. Ett nytt prisavtal kom på plats, men ekonomin befann sig i fritt fall. Under våren hölls demonstrationer med krav på både Jusjtjenkos och Tymosjenkos avgång.

Inför presidentvalet 2010 var Jusjtjenkos popularitet i botten på grund av regeringens oförmåga att hantera krisen. Han slogs ut i första omgången. I den andra vann Janukovytj. Tymosjenko hävdade att det förekommit fusk, men västerländska observatörer fann att Janukovytjs seger varit korrekt.

Sedan Janukovytj installerats som president fick han till en misstroendeförklaring mot regeringen och Tymosjenko tvingades avgå. En ny regering tillträdde, ledd av en av Janukovytjs förtrogna, före detta finansministern Mykola Azarov som stödde sig främst på Janukovytjs Regionernas parti och kommunisterna. Mer än en tredjedel av de nya ministrarna kom från den rysktalande Donetskregionen, presidentens hemtrakter, och ingen var kvinna.

Demokratin försvagas

Snart framträdde ett mer auktoritärt styre. Mediernas frihet begränsades och censur återinfördes. Enligt kritiker utövade Janukovytj också påtryckningar på författningsdomstolen, som ogiltigförklarade en grundlagsändring som begränsat presidentens makt. Inför parlamentsvalet 2012 infördes nya regler. Ändringarna antogs gynna den sittande regeringen, eftersom många som förväntades bli valda var affärsmän som gynnades av kontakter med regeringen, eller statliga tjänstemän som lätt antogs kunna pressas – eller mutas – till att ansluta sig till majoriteten i parlamentet.

Tymosjenko åtalades för att ha missbrukat sitt ämbete och för att ha orsakat ekonomisk skada genom gasavtalet med Ryssland 2009. Åtal kunde väckas med stöd av en lag från sovjettiden. Tymosjenko dömdes 2011 till sju års fängelse och 2012 dömdes tre ministrar i hennes regering till fängelse för maktmissbruk. Med Tymosjenko i fängelse lyckades hennes parti Fosterlandet inte hota makthavarna. Parlamentsval 2012 innebar en ny seger för Janukovytjs Regionernas parti med stödpartier, men valet blev hårt kritiserat. 

Oppositionen fortsatte att protestera mot regeringen för påstått röstköp och för att i strid med gällande regler låta parlamentariker rösta i frånvarande ledamöters ställe. Protesten riktade sig mot att många av de folkvalda var affärsmän som sällan infann sig i parlamentet. Slagsmål bröt ut vid flera tillfällen. 2013 inledde oppositionsledamöter en blockad mot parlamentet.

Ny protestvåg

Hösten 2013 hamnade Ukraina i dragkamp mellan EU och Ryssland, som båda ville knyta landet närmare sig. EU krävde reformer men mest konkret att Tymosjenko skulle friges. Ryssland hotade med strypt handelsutbyte om Ukraina skulle närma sig EU. President Janukovytj och Regionernas parti röstade ned alla förslag om frigivning av Tymosjenko, vilket såg ut att stänga Ukrainas möjligheter till samarbete med EU.

Utvecklingen tog en ny vändning när regeringen meddelade att den avbrutit förberedelser som skulle leda till undertecknandet  av ett associationsavtal med EU. Beskedet ledde till de största demonstrationerna sedan den orangea revolutionen 2004–2005. Protesterna hade sitt centrum på Självständighetstorget i Kiev, kallat Majdan (”torget”). Oppositionspartier slöt upp bakom krav på presidentens och regeringens avgång. Kritikerna framställde konflikten som ett val mellan ett demokratiskt och fritt Ukraina i samarbete med Europa eller en korrumperad lydstat till Ryssland. En ny generation började träda fram. De hade fått nog av den korruption som präglade Janukovytj och hans regim, nära lierad med företagsledare, som höll på att driva staten bankrutt.

Bland demonstranterna fanns företrädare för högernationalistiska grupper, vilket utnyttjades av Janukovytj och Rysslands regering till att hävda att upproret leddes av fascister. I Moskva jämfördes oppositionen med de ukrainsknationalister som under andra världskriget samarbetade med Nazi-Tyskland mot Sovjetarmén.

Protestvågen ledde till regeringens avgång i januari 2014. Sammandrabbningar utbröt mellan kravallpolis och demonstranter. Under några dygn dödades över 100 människor och flera hundra skadades. Ukraina föreföll stå på gränsen till inbördeskrig, men efter förhandlingar med oppositionsledarna och diplomater från EU gav Janukovytj efter. Han gick med på att bilda en samlingsregering, skriva om författningen och tidigarelägga val.

När demonstrationsledarna underkände avtalet och krävde att Janukovytj skulle avgå flydde presidenten. Under några dramatiska dagar byttes hela makteliten ut, en samlingsregering nominerad av aktivister och med demonstrationsledare på ministerposter tillsattes och Janukovytj efterlystes för massmord. Han anklagades också för förskingring. Hans son hade byggt upp ett av landets största företagsimperier inom gas, kol, fastigheter och bankväsen.

Affärsmannen Petro Porosjenko, den ende "oligark" som hade ställt sig på den EU-vänliga sidan, valdes till president efter Janukovytj. 2016 antog parlamentet flera lagar för att stärka rättsväsendet och dess oberoende från politiska och ekonomiska krafter. Men bara en månad tidigare hade parlamentet gått med på att utse förre inrikesministern Jurij Lutsenko, som stod Porosjenko nära, till riksåklagare, trots att han saknade juridisk utbildning. EU hade förgäves vädjat om en person med juridisk skolning och stark integritet som skulle kunna driva kampen mot korruption. Offentliggörandet av makthavarnas ekonomiska tillgångar väckte tvivel om deras engagemang för insatserna.  Korruption och långsamt reformarbete var 2017 nära att leda till en ny folklig revolt.

Avgörande frågor

Maktskiftet 2014 hade också skärpt konflikten mellan ukrainsk- och rysktalande. Det bottnade i avgörande frågor: Skulle Ukraina ha närmare band med väst än med Moskva? Hur skulle korruption och maktmissbruk motverkas?

På Krim, med etniska ryssar i majoritet, förekom missnöje som spelade Rysslands regering i händerna. En revolt iscensattes mot folkvalda lokala ledare och Ukrainas kontroll över halvön bröts med hjälp av soldater i anonyma uniformer. Trots protester från regeringen i Kiev och västmakter genomförde separatister i mars 2014 en illegal folkomröstning som sades visa att invånarna ville tillhöra Ryssland, varefter regeringen i Moskva "på begäran av Krim" annekterade halvön.

Det var första gången sedan andra världskriget som en europeisk stat erövrade och införlivade en del av ett annat land. Reaktionen från omvärlden blev stark. Ryssland anklagades för brott mot folkrätten och mot internationella avtal.

Mönstret upprepades i det ryskdominerade Donbasområdet i östra Ukraina, alltsedan sovjettiden en viktig gruv- och industriregion. I länen Donetsk, Luhansk och Charkiv ockuperades officiella byggnader av beväpnade pro-ryska aktivister, i en del fall sannolikt med stöd av ryska elitsoldater. Ukrainska staten lyckades behålla kontrollen över Charkiv, men i Donetsk och Luhansk arrangerade separatister "folkomröstningar" om självständighet från Ukraina. När frontlinjerna stabiliserades 2015 hade rebeller kontroll över ungefär en tredjedel av sina respektive län, som därefter fungerade som ryska protektorat. 

Direkt efter Rysslands annektering av Krim beslöt Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) att sända observatörer till Ukraina. Deras rapporter, men också andra vittnesuppgifter och satellitbilder, dokumenterade rysk direkt inblandning i konflikten i Donbas. Efterhand har ryska regeringen medgett sitt aktiva agerande på Krim och sagt att den "inte kunnat hindra ryska frivilliga" att delta i strider i Donbas.

Rysslands stöd till separatisterna fick en förödande konsekvens 2014 när ett malaysiskt trafikflygplan sköts ned och alla 298 ombord omkom. Den nederländskt ledda kommission som utrett attacken (planet kom från Amsterdam och majoriteten av offren var nederländare) fastslog drygt två år senare att planet träffades av en rysktillverkad robot, att roboten avfyrats från en by som kontrollerades av separatistmilis samt att robotsystemet förts in från Ryssland samma dag och förts tillbaka dit direkt efteråt.

Överenskommelser och vapenvilor

Krim- och Donbaskonflikterna utvecklades i ett läge då Ukrainas förhållande till väst kastats fram och tillbaka. När Petro Porosjenko valts till president skyndade han sig att skriva under ett associationsavtal med EU. Efter nyval fick Ukraina ett parlament som dominerades av EU- och Natovänliga partier.

Ett första allvarligt försök att nå vapenstillestånd i östra Ukraina gjordes i Minsk i Belarus (Vitryssland) 2014 genom medling av OSSE. Ett nytt avtal, Minsk II, slöts 2015. Tysklands och Frankrikes ledare tog aktiv del i uppgörelsen, tänkt att bland annat ge utbrytarområdena i öster lokalt självstyre och rätt att hålla val inom ramen för en reviderad ukrainsk författning. Ukrainska staten skulle få kontroll över gränsen mot Ryssland. Ansatser till vapenvila havererade sedan separatisterna anordnat val efter egna regler och fått nya leveranser av tunga vapen från Ryssland.  

Ryssland knöt, trots internationella sanktioner, Krim närmare till sig, både praktiskt och politiskt. En bro byggdes mellan halvön och ryska fastlandet, med besvärliga följder för ukrainsk fartygstrafik. När Ryssland höll presidentval genomfördes valet också på det annekterade Krim. 

Om våra källor

Ukraina – Politiskt system

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Ukraina – Demokrati och rättigheter

Ukrainsk nationalism har vuxit de senaste åren och liksom den ryska spelat allt större roll i befolkningens vardag. Pressfrihet garanteras i lag, men ett propagandakrig har rasat mellan Ukraina och Ryssland i flera år och gjort det svårt att navigera i medielandskapet. Utbredd korruption har motverkat utvecklingen av en rättsstat.

Ukraina – Aktuell politik

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Ukraina – Inrikespolitik och författning

Ukraina är en republik som kombinerar ett parlamentariskt styrelseskick med presidentstyre. President sedan 2019 är Volodymyr Zelenskyj. Växande dödstal, stor förödelse och svåra umbäranden för civila är följden av den fullskaliga ryska militära invasion som inleddes 24 februari 2022. I östra och södra Ukraina har ryska styrkor tagit kontroll över flera områden och anslutit dem till Ryssland, på samma sätt som man tidigare gjort med Krimhalvön. Kriget kantas av anklagelser om krigsförbrytelser.

Presidenten Volodymyr Zelenskyj har vunnit respekt för sitt sätt att samla motståndet. Trots att svårutrotad korruption undergräver ukrainarnas tillit till varandra har medborgarna stridit med stor enighet, för sina liv och för att få behålla sin egen stat. Ukrainska styrkor har haft framgångar med motoffensiver. Militära bedömare framhåller två förklaringar: omfattande leveranser av vapen, inte minst moderna system med lång räckvidd och god precision, från västländer (se Utrikespolitik och försvar) och större stridsmotivation hos ukrainarna än hos de ryska styrkorna.

Men krigströttheten har börjat sprida sig, osämja splittrar Ukrainas ledning, vapen och ammuntion tar slut och korruptionsskandaler solkar nu även krigsapparaten.

Volodymyr Zelenskyj gick från att vara TV-komiker till att bli vald till president i verkligheten och leda motståndet mot de ryska invasionsstyrkorna. Foto: Ukraine Presidency/TT

Efter att i åtta år ha pressat undan ukrainska beslutsfattare från flera delar av landets territorium – förutom Krimhalvön också Donetsk och Luhansk i öster – anföll Ryssland 2022 från tre håll. Det storskaliga anfallet föregicks av stora samlingar av markstyrkor längs Ukrainas gräns i öster, en marinövning i Svarta havet i söder och en militär samövning med försvarsmakten i Belarus, Ukrainas grannland i norr. De första rapporterna gick ut på att Ryssland anföll luftvärn, militära ledningsfunktioner och flygfält. Därefter har anfallen som drabbar befolkningen blivit desto fler. Civila mål träffas i antingen oskicklig eller hänsynslös krigföring. Världshälsoorganisationen (WHO) har dokumenterat att också vårdinrättningar och ambulanser angripits av ryska styrkor.

Flera miljoner ukrainare är nu på flykt utanför landets gränser och ännu fler är internflyktingar. Dödstalen är svårbedömda, men det går att säga med säkerhet att de är höga. Av sammanställningar 2021, före det storskaliga ryska anfallet, framgick att konflikterna sedan 2014 om Krimhalvön och enklaverna Donetsk och Luhansk, så långt hade krävt fler än 13 000 liv. 

Fasansfulla förhållanden har rapporterats från krigshärjade platser som Butja nära Kiev och Tjernihiv nära gränsen till Belarus. Händelser som som sticker ut har rapporterats bland annat från ett stålverk och en teater i hamnstaden Mariupol, ett varuhus i Krementjuk, en järnvägsstation i Kramatorsk och en station i Tjaplyne i regionen Dnipro. 2023 präglades av ett utdraget skyttegravskrig om staden Bachmut i öster, en dammkatastrof i floden Dnepr och ett envist ställningskrig kring staden Avdijivka, varifrån Ukraina drog sig tillbaka 2024. Dammkatastrofen har följder för boende nedströms, för jordbruk och kylvatten till kärnkraftverket i Zaporizjzja. Eldgivningen i omedelbar närhet till kärnkraftverket skapar risk för en miljökatastrof av större omfång än Tjernobylkatastrofen 1986.

Områden under ockupation

De ryska styrkorna pressar Ukrainas försvarmakt med hjälp av vapen från Iran och Nordkorea. Men de har misslyckats med ett av sina viktigaste mål: att inta huvudstaden Kiev.  

Presidenten Vladimir Putin har deklarerat att han inte ser Ukraina (som tidigare ingick i Sovjetunionen) som en suverän stat. Han hade redan tidigare krävt att Ukraina aldrig får ansluta sig till det militära Natosamarbetet i väst, och skapat splittring genom att stödja separatistiska strävanden hos ryskspråkiga ukrainare. Ukrainska borgmästare i intagna städer har bytts ut mot Moskvasympatisörer.

Ryska styrkor har också tagit kontroll över Norra Krimkanalen, som förser Krimhalvön med vatten från floden Dnepr. Men när invasionen inte hade snabb framgång inriktades den i stället på att "befria folkrepublikerna" Donetsk och Luhansk och skapa ett sammanhållet ryskkontrollerat område i öster och söder. "Folkomröstningar" har genomförts i Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson och påstås visa invånarnas starka stöd för anslutning till Ryssland. De fyra områdena har annekterats. Med ryskt territorium formellt utvidgat, byggt på skenomröstningar, hävdar ledningen i Moskva att det är Ryssland som angrips av Ukraina.

Ryssland intensivbeskjuter mål i Ukraina och inriktar sig inte minst på energiförsörjningen. 

Ukrainas försvarsmakt har dels försökt återta mark i öster, dels gått in för att störa rysk verksamhet på Krim genom fortsatta anfall mot ryska marinens fartyg i Svarta havet och mot rysk infrastruktur på Krim, bland annat den bro som Ryssland låtit bygga till halvön. I oktober 2022, när bron skadats genom sprängning, blev det ett slag också mot den ryska stoltheten. Inne i Ryssland har drönare från ukrainskt håll rapporterats.

Ukrainska säkerhetstjänsten anklagar Ryssland för "cyberkrigföring" genom IT-intrång och virusangrepp mot bland annat kraftnät och finansiella system. Ukrainare iscensätter för sin del angrepp som blockerar ryska system.

Fram till 2017 hade kriget i Donbas och annekteringen av Krim gjort omkring 1,7 miljoner ukrainare hemlösa och krävt omkring 10 000 liv. Ukrainska staten stämde då Ryssland inför Internationella domstolen (ICJ) i Haag för "stöd till terrorism".  2022 vände sig Ukrainas regering återigen till ICJ, som förgäves beordrade ett stopp för invasionen.

Ukrainska staten dignar under krigets ekonomiska börda, med bland annat internflyktingar. Efter invasionen 2022 har västvärlden, i synnerhet EU och USA, samlats till flera former av stöd. Utöver vapensändningar (se Utrikespolitik och försvar) håller de Ukrainas statsapparat i gång (se Ekonomisk översikt).

Ryssland har knutit Krim närmare till sig genom att bygga en ny bro och järnväg över Kertjsundet sedan halvön annekterades 2014. Foto: AP/TT

Ukrainas strävanden efter oberoende sker också på det religiösa planet. Kievpatriarkatet inom ortodoxa kyrkan fick 2018 klartecken från ett kyrkomöte i Istanbul att bryta sig ur den gamla gemenskapen med ryskortodoxa kyrkan. Eftersom ryskortodoxa kyrkan står den ryska statsledningen nära, och dessutom hade varit överordnad kyrkan i Ukraina, har beslutet lett till nya spänningar mellan Kiev och Moskva.

Rysktalande president

Sedan krigslagar infördes hålls inga av de val som skulle ha ägt rum i Ukraina under normalare förhållanden. Ukrainska sanktioner (inte enbart internationella) har införts mot rysk handel, ryskvänliga näringslivstoppar och ryska massmedier.

Inför Ukrainas presidentval 2019 slog den då sittande presidenten Porosjenko an en patriotisk ton med slagordet "Armé, språk, kyrka", men Volodymyr Zelenskyj, politiskt oerfaren men juristutbildad och populär TV-komiker, vann. Zelenskyj, uppvuxen i en rysktalande familj, lovade att försöka uppnå bättre förbindelser med Ryssland men också att försöka få hem ukrainare som hållits fängslade i Ryssland. Zelenskyj gjorde klart att han ville fortsätta de förhandlingar som skedde för att lösa konflikterna i östra Ukraina, Minskprocessen (se Modern historia). Han slöt också avtal med separatister i Donbas som skulle kunna ge dem självstyre. 

Zelenskyj, som saknade politisk erfarenhet innan han ställde upp i presidentvalet, är inte bara landets yngste statschef hittills. Till följd av parlamentsvalet 2019 har han också haft mer makt än någon annan president i det postsovjetiska Ukraina. Han har, med sitt parti Folkets tjänare (som bildades inför valet), försökt rita om det politiska landskapet och grundat för ett generationsskifte i maktens korridorer. Merparten av hans invalda partikamrater hade inte haft politiska uppdrag tidigare. Men de hade svårt att uppfylla folkets förväntningar. Korruptionsskandalerna har fortsatt, de som fått mest uppmärksamhet handlar om förskingring ur försvarsmaktens kassa.

Redan parlamentet bjöd på utmaningar. Näst största parti i valet 2019 blev Oppositionsplattformen – För livet, ett Moskvavänligt parti som leddes av Viktor Medvedtjuk, lierad med den ryske presidenten Vladimir Putin. Av ukrainska myndigheter har Medvedtjuk anklagats för förräderi. 2022, sedan Ukraina infört krigslagar, var Oppositionsplattformen ett av flera partier som stängdes av genom beslut i Nationella säkerhetsrådet. 2023 drog Zelenskyj in Medvedtjuks ukrainska medborgarskap.

Motstånd mot Zelenskyj har noterats också hos expresident Porosjenko och förra premiärministern Julia Tymosjenko, även om deras partier (Porosjenkos Europeisk solidaritet och Tymosjenkos Fosterlandet) inte nådde mer än cirka 8 procents stöd vardera 2019. Valdeltagandet vittnade också om att medborgarna tröttnat på maktspelare. Det var det lägsta sedan Ukraina blev självständigt: 49,8 procent. Även mot Porosjenko har anklagelser om förräderi nått domstol.

Före kriget hann lokala och regionala val hållas 2020. Då sjönk valdeltagandet och Zelenskyjs parti hävdade sig dåligt. Regeringspartiet hade svårt att föra ut sin politik, trots att flera av Zelenskyjs och partiets vallöften uppfylldes, exempelvis avskaffades åtalsfriheten för parlamentsledamöter. 

Ockupationer kräver talrik personal och kostar mycket även räknat i pengar, men flera mål för Rysslands krigföring har uppnåtts, utöver de territorier som tills vidare fungerar som ryska protektorat: en rysk landkorridor längs Azovska sjön till Krim, via staden Mariupul, kontroll över el- och vattenförsörjning till Krim och hot mot fartygstrafik till och från Ukraina via Svarta havet. Men målet att installera en mer Moskvavänlig regim i Kiev har hittills gått om intet. 

FÖRFATTNING

Enligt den författning som antogs 1996 tillämpar Ukraina halvpresidentiellt styre. Det innebär att både presidenten och premiärministern deltar i det dagliga regeringsarbetet men med skilda roller. Regeringen är ansvarig inför parlamentet.

Till följd av att krigslagar infördes 2022 hålls för närvarande inga val. Parlamentsval skulle ha hållits 2023. Presidentval har planerats till 2024, men skjuts på framtiden om inte krigstillståndet upphävs.

Presidenten är statschef och överbefälhavare. Enligt författningen tillsätts posten genom allmänna val vart femte år. En president kan sitta två mandatperioder i rad. Presidenten undertecknar lagar samt utlyser val och folkomröstningar som rör grundlagsfrågor. Statschefen nominerar premiärminister, försvarsminister och utrikesminister på förslag av parlamentets majoritet. Övriga ministrar utses av parlamentet på förslag av premiärministern.

Presidenten kan under vissa omständigheter upplösa parlamentet, till exempel om en regering inte har kunnat bildas inom föreskriven tid.

Parlamentet stiftar landets lagar och antar statsbudgeten. Presidenten kan inlägga veto mot en lag, men parlamentet kan rösta ned ett veto med två tredjedelars majoritet. Parlamentet har möjlighet att avsätta en president, men för det krävs tre fjärdedelars majoritet.

Parlamentet (verchovna rada, högsta rådet) – består av 450 ledamöter som också väljs på fem år. För att få plats i parlamentet måste ett parti eller en partiallians uppnå fem procent av rösterna. Enligt den vallag som antogs 2019 ska nästa val bli proportionellt. (Efter lagändring 2011 har 225 ledamöter varit invalda enligt ett proportionellt system baserat på partilistor, övriga 225 i direktval i enmansvalkretsar. ) Ett förslag från presidenten om att minska antalet ledamöter till 300 antogs 2020 i en första omröstning, men för att det ska kunna träda i kraft måste Ukrainas författning ändras.

Mandat som skulle ha blivit tillsatta i direktval i rebellkontrollerade områden i sydost och på den ryskt annekterade halvön Krim lämnades vakanta 2014. Sedan valet 2019 är 26 platser vakanta.

Inför ett associationsavtal mellan Ukraina och EU som ratificerades 2014 var valsystemet en viktig fråga. Systemet har ansetts behöva reformer bland annat därför att det förekommit röstköp och möjliggjort för direkt tvivelaktiga personer att kandidera till parlamentet. Ledamöterna hade tidigare åtalsfrihet. 

Maktfördelningen mellan president och parlament har varit föremål för långdragna stridigheter. Det självständiga Ukrainas första helt egna författning, 1996, avsåg att ge presidenten stora befogenheter. Grundlagsändringar efter den orangefärgade revolutionen 2004 (se Modern historia) ökade parlamentets inflytande på presidentens bekostnad. Ändringarna var svårtolkade och förstärkte maktkampen. 2014 röstade parlamentet återigen för grundlagsformuleringar som gav parlamentet starkt inflytande. Dåvarande presidenten Viktor Janukovytj vägrade att skriva under lagen och flydde landet. Han avsattes dagen därpå.

Den västvänliga politik som förts sedan dess har också tagits in i författningen. Medlemskap i både EU och Nato som politiska mål skrevs in i grundlagen 2019. Det skedde mot bakgrund av att Ryssland tagit kontroll över Krimhalvön och dessutom stöttade separatistuppror i östra Ukraina. Sedan dess har händelseutvecklingen berövat Ukraina kontrollen över ytterligare fyra delar av landets territorium, utöver Krim.

Ukraina har varit indelat i 27 regioner: 24 län (oblast), de två storstadsområdena Kiev och Sevastopol med särskild ställning, samt Krim som autonom republik. Efter Rysslands annektering av Krim 2014 ingår halvön med staden Sevastopol i praktiken inte i Ukraina, även om annekteringen inte erkänns av Ukrainas regering eller omvärlden. I öster hamnade delar av län utom regeringens kontroll när separatister utropade "republiker". 2022 fattade Ryssland annekteringsbeslut också gällande Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson. I de annekterade områdena har Ryssland genomfört folkomröstningar och val som inte erkänns internationellt.

2020 lades ett förslag till ny regional indelning fram av Ukrainas kommun- och utvecklingsdepartement. I flera delar av landet finns etniska minoriteter.

Halvön Krim befolkades av muslimska tatarer från 1200-talet och hamnade 1783 under ryskt styre. Efter bildandet av Sovjetunionen 1922 ingick Krim i den ryska sovjetrepubliken fram till 1954 då halvön överfördes till sovjetrepubliken Ukraina. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 förblev Krim en del av Ukraina. Krimtatarer hade då börjat återvända från Centralasien dit de tvingats under andra världskriget av dåvarande sovjetledaren Josef Stalin, som anklagade dem för samarbete med nazisterna. Krimtatarernas hemvändande ledde till motsättningar med övrig befolkning på Krim, till huvuddelen etniska ryssar. 

Länet Zakarpattia i sydväst har gett upphov till en träta med Ungern, eftersom etniska ungrare är i majoritet i en del av området. Ungern har drivit frågan om deras ställning, bland annat genom att villkora EU- och Nato-samarbeten med Ukraina. Berehove, på ungerska Beregszász, ska enligt förslaget utgöra ett eget distrikt, vilket skulle möjliggöra en sorts autonomi för de lokala ungrarna. 

Läs om Ukrainas rättssystem i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Partilandskapet präglas av starka ledarpersonligheter och affärsintressen. De flesta ledande partier vill närma Ukraina till EU och västvärlden, men motståndet har varit starkt från grupperingar med band till Ryssland.

Valåret 2019 skedde både nybildningar och namnbyten på existerande partier:

Folkets tjänare (Sluha Narodu, SN) bildades som stödparti till Volodymyr Zelenskyj, nyvald president. Partiet fick samma namn som den TV-serie som gjort honom känd som komiker. Partiet registrerades så sent som på presidentvalsdagen den 31 mars 2019, men vann parlamentsvalet överlägset. Kännetecknande var att partiet ställde upp med kandidater som inte hade suttit på politiska poster tidigare.

Oppositionsplattformen – För livet (Opozitsijna Platforma – Za Zjyttja) var också nybildat, men proryskt. Partiet, som blev näst störst i parlamentsvalet 2019, har anknytning till den Moskvavänliga oligarken Viktor Medvedtjuk. Det bildades efter osämja inom EU-skeptiska Oppositionsblocket (Oppozytsijnyj Blok). Oppositionsblocket fick mandat 2019, men förbjöds av domstol 2022. Medvedtjuk själv har anklagats för högförräderi och fråntagits sitt ukrainska medborgarskap. Han lever i rysk exil, utbytt mot ukrainare i en fångutväxling 2022.

Fosterlandet (Batkivsjtjyna) leds av förra premiärministern Julia Tymosjenko (se Modern historia). Partiet kom på trede platas 2019.

Europeisk solidaritet (Jevropejska Solidarnist, JeS), fjärde störst, leds av expresidenten Petro Porosjenko som blev besegrad av Zelenskyj i presidentvalet. Presidentvalet ledde till att även Porosjenkos parti, som hade ingått i allianser med liberala och EU-vänliga profiler och regerat i koalition, knuffades undan. Partiet bytte namn i samband med parlamentsvalet 2019.

Folkfronten (Narodnyj front), konservativt och EU-vänligt, grundades av dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk och tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov inför parlamentsvalet 2014. Det valet hölls nio månader efter en folkresning som ledde till att president Janukovytj avsattes och Folkfronten blev näst störst. Båda grundarna hade tidigare tillhört Julia Tymosjenkos parti Fosterlandet. Folkfronten och Porosjenkos parti kom att samregera efter valet, men koalitionen sprack i samband med Zelenskyjs tillträde på presidentposten 2019. I parlamentsvalet 2019 ställde Folkfronten inte upp.

Ukrainska demokratiska alliansen för reform (Ukrajinskyj demokratytjnyj aljans za reformy, Udar; ungefär "Smockan"), grundades av förre boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytjko. Udar har samarbetat med och ingått  i Porosjenkos block, men gick 2019 till val på egen hand igen. I parlamentet blev det noll mandat, men lokalvalet i Kiev gick bättre och Klytjko valdes till borgmästare. 

Flera partier har cirklat runt parlamentets femprocentsspärr och/eller lyckats få mandat genom direktval: dit hör pro-västliga och kristdemokratiska Självtillit (Samopomitj), bildat av staden Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj, och högerextrema Frihetspartiet (Svoboda).

Regionernas parti var tidigare regeringsparti och stödde Viktor Janukovytj, som tvingades bort från presidentposten genom euromajdan-protesterna 2014. Partiet har bojkottat senare års val, men en del av dess representanter kunde återfinnas i Oppositionsblocket innan detta parti förbjöds 2022. Därefter har även Regionernas parti blivit uttryckligen förbjudet.

Kommunistpartiet, bildat efter den sovjetiska tiden, förbjöds 2022.

Om våra källor

LÄSTIPS! Läs mer om Ukraina i vår nättidning Utrikesmagasinet:
Ett år senare: ingen återvändo efter storinvasionen (2023-02-16)
Så kan Ryssland ställas till svars för krigsbrott  (2022-03-14)
Ickevåldsmotståndet som utmanar Putin (2022-03-09)
Kriget beror på Putins sjuka politiska fantasi (2022-02-25)
Ukraina i skuggan av Trump (2020-02-17) 
Making sense of Ukraines post election landscape (19-08-27)
The rebellious spirit of the Ukrainians (19-04-26)
Ryska filmer om det erövrade Krim döljer något (19-01-15)

Ukraina – Utrikespolitik och försvar

Ukrainas utrikespolitik sedan självständigheten 1991 har pendlat mellan nära relationer till grannlandet Ryssland och starkt beroende av ekonomiskt och politiskt stöd från västmakterna. Alltsedan en pro-västlig folkresning och Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 har förbindelserna med Moskva präglats av fiendskap. Den ryske presidenten Vladimir Putin agerar med militära medel för att utöka territorier under direkt rysk kontroll och Ukraina orienterar sig allt tydligare västerut.

Krafter i Ukraina började redan då landet ingick i Sovjetunionen att minska beroendet av Ryssland. 1994, några år efter självständigheten, inledde Ukraina samarbete med EU och den västliga försvarsalliansen Nato. Intresset från väst svalnade då på grund av ukrainska ledares ovilja, eller oförmåga, att få bukt med korruption, pampvälde och den organiserade brottslighetens inflytande i politiken. Ett mord år 2000, på den regimkritiske journalisten Georgij Gongadze, och oegentligheter i samband med val bidrog till kritik mot Ukraina.

Ett resultat av Rysslands storskaliga militära anfall 2022 är att EU:s och Natos dörrar mot Ukraina har öppnats. Vissa EU-länder ogillar det starka stödet för Ukraina, men Ukraina har fått klartecken för att inleda förhandlingar om medlemskap. Flyktingar tas emot, särskilt i grannländer. EU utlovar stora belopp till vapenköp och medlemsländer skickar militär utrustning , bland annat stridsflygplan. På några få dagar efter invasionen fattade EU och somliga medlemsländer, exempelvis Tyskland, långtgående beslut som inte bara påverkar deras politik gentemot Ukraina utan också förändrar EU:s och medlemsländernas gamla principer i grunden. Det gäller inte minst Sverige och Finland, som gett upp ländernas traditionella alliansfrihet för att i stället ansluta sig till Nato.

Ukraina vill att Nato inrättar en flygförbudszon, men Natoländerna tvekar. Västländer har också olika inställning till att låta Ukraina använda vapensystem som de överför till insatser på ryskt territorium. Risken är att direkt militär Natoinblandning bidrar till ett tredje världskrig, särskilt som den ryske presidenten har hotat med taktiska kärnvapen. Tvekan märks dessutom av andra skäl i länder som stöder Ukraina: de egna militära förråden har minskat och tillverkare av militär utrustning hinner inte leverera i den takt som materiel går åt.

Det militära stödet från västländer har gått från att omfatta lätta vapen och skyddsutrustning till avancerade vapensystem, stridsflyg och pansarfordon. Att få tillgång till olika vapen innebär i sig en utmaning, eftersom mångfalden av system kräver reservdelar och utbildning för personal som ska hantera dem.

Ett stort, flerårigt stödpaket för Ukraina godkändes av EU:s stats- och regeringschefer i början av 2024, även av Ungern som under krigsåren gått in för att också hålla sig väl med den ryska statsledningen. Ukraina sluter också bilaterala avtal med land efter land (se Kalendarium).

Invasionen 2022 blev inte den promenadseger som den ryska ledningen tänkt sig. En pansarkolonn på väg mot Kiev fastnade på leriga vägar och Ryssland förflyttade snart styrkor tillbaka österut för att slå vakt om intagna industriområden i Donbas och Krim och skapa en ryskkontrollerad landförbindelse längs Svarta havets kust. Ukrainas svårbekämpade motoffensiv fick Ryssland att ta till luftattacker mot mål runt om i Ukraina, också mot Kiev och städer i väster. Följderna har blivit både skadad infrastruktur, inte minst elförsörjning, och civila dödsoffer. Men det tär också på de ryska styrkorna och den arsenal de har tillgång till. Efter attackerna ser ukrainare spår av iransktillverkade drönare, som bär mindre sprängladdningar än kraftigare vapen men också försvårar för ukrainskt luftvärn genom sitt stora antal. Även fragment efter vapen från Nordkorea har rapporterats.

Den ryska privatarmén Wagner stred brutalt mot ukrainarna, men sedan 2023, då Wagnerchefen Jevgenij Prigozjin satte sig upp mot Rysslands styrande, är privatarmén ute ur bilden. Prigozjin och andra Wagnerbefäl miste livet när deras plan kraschade under oklara omständigheter. I Ukraina har man därefter rapporterat att legosoldater som rekryterats i länder i Asien strider för den ryska sidan.

Slets mellan Öst och Väst

EU- och Natomedlemskap blev Ukrainas främsta mål efter den "orangea" revolutionen 2004 (se Modern historia). Statsledningens intresse riktades mot Ryssland igen sedan Viktor Janukovytj vunnit presidentvalet 2010, men Janukovytj fortsatte trots allt de förhandlingar med EU som hans föregångare inlett om ett associationsavtal, som kunde ge bland annat frihandel. När EU 2013 var redo att skriva under hoppade Ukrainas regering av efter påtryckningar från Ryssland, som hotade att straffa landet med minskad handel. 

Upprörda reaktioner i framför allt västra Ukraina mot regeringens brytning med EU utlöste demonstrationer som 2014 ledde till att den västvänliga oppositionen kom till makten. Det vållade vrede på ryskt dominerade Krim, vilket utnyttjades av Ryssland, som ockuperade halvön och snart annekterade den efter en kuppartat genomförd folkomröstning som inte erkändes av Ukraina eller omvärlden. Raskt följde en revolt bland rysktalande i östra Ukraina, där väpnade separatister fick militärt stöd av Ryssland.

Krisen beskrevs då som den värsta i Europa sedan kalla kriget. Inte sedan andra världskriget hade en europeisk stat erövrat och införlivat territorium från ett annat land med våld. Ukrainas nya regering skyndade sig att ställa sig på EU:s sida genom att ansluta sig till associationsavtalet.

Ingripandet på Krim innebar att Ryssland ensidigt bröt mot två uppgörelser. Den ena var Budapestmemorandumet från 1994, enligt vilket tre kärnvapenmakter – Ryssland, USA och Storbritannien – garanterade Ukrainas territoriella sammanhållning i samband med att landet lämnade ifrån sig kärnvapen från sovjettiden. Den andra var ett vänskapsavtal från 1997 som innebar att Ryssland och Ukraina erkände varandras gränser. Ryssland fick rätt att arrendera en del av den tidigare sovjetiska flottbasen i Sevastopol på Krim till 2017 (under Janukovytjs presidenttid förlängt till 2042).

Medan president Putin förnekade att Ryssland haft soldater i Ukraina visade bland andra den ryska medborgarorganisationen Gruz 200 ("Fraktgods 200"; officiellt en kod för transport av stupade soldater) att minst 167 reguljära ryska soldater dödats i Ukraina fram till 2016 och att 187 "saknades", samt att över 1 000 legosoldater dödats eller saknades. Organisationen för ryska soldatmödrar bedömde att uppemot 3 500 hade dödats i strid. Soldaters aktiviteter på sociala nätverk visade att de befunnit sig i stridsområdet i Ukraina. Likaså rapporterade observatörer från OSSE om ryska soldater. Den ryska regeringen hävdade att soldaterna varit i Ukraina som frivilliga. 

Från rysk horisont har Ukrainas svängning mot väst uppfattats som ett hot. "Ukraina" betyder "gränsland"; ett namn området fått genom sin position som buffert mellan Ryssland och västra Europa. När de baltiska före detta sovjetstaterna och tidigare sovjetiskt allierade länder i östra Europa blev medlemmar av EU och Nato, och knöt nära band med USA, kände sig den ryska ledningen inringad av potentiella fiender. Ukrainas samarbetsavtal med EU, som trädde i kraft 2017, har också framstått som ett hot mot rysk utrikeshandel.

Internationella domstolen (ICJ) i Haag kom 2024 fram till bland annat att Ryssland borde ha utrett anklagelser om ryskt stöd till separatisterna i öster (se Kalendarium). Ömsesidiga sanktioner har införts mellan Ukraina och Ryssland, såväl mot personer som mot företag och organisationer. Ukraina har också fört klagomål till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Sedan invasionen 2022 pågår granskningar av kriget både även vid ICC och i FN:s människorättsråd. En arresteringsorder har utfärdats för president Putin, men förutsättningarna för att en rättslig prövning ska ske är små eftersom Ryssland inte godkänner ICC.

Konflikt om rysk gas

Ett återkommande tvistefrö är ryska gasleveranser till och genom Ukraina: en huvudledning genom landet förser många länder i Europa med rysk gas. Det gör gasfrågan till ett orosmoln oavsett om Ukraina är det land som köper gasen.

I Ukraina är gas av vitalt intresse för gruv- och metallindustrin. Ukraina betalade länge ett subventionerat pris för rysk gas. När de blev osams om priset, 2006, ströp ryska Gazprom tillförseln till Ukraina – varpå delar av centrala och södra Europa också blev utan gas, inklusive EU-länder som betalade fullt pris. En kompromiss nåddes, men 2009 var det dags igen; sydöstra Europa drabbades av gasbrist mitt i vintern.

Efter många turer slöts ett nytt prisavtal. Avtalet ansågs ofördelaktigt för Ukraina och ledde till fängelsestraff för dåvarande premiärministern Julia Tymosjenko. Trots att Ryssland signalerade förmånligare gaspriser i samband med avtalet om flottbasen Sevastopol (se ovan) jäste konflikten. På grund av koppling till globala energipriser fick ukrainarna betala mer för gas än många andra. Avtalet sade att landet måste betala för en viss mängd oavsett hur mycket som förbrukades.

Efter maktskiftet i Ukraina 2014 och konflikten om Krim använde Ryssland på nytt gasen som vapen och krävde högre pris under hot om strypta leveranser. Ukraina vände sig då till andra producenter och upphörde 2015 att köpa rysk gas.

Vid nyår 2019/2020 tillkom ett nytt avtal om transitgasen till Europa, samtidigt som man klarade ut förpliktelser mellan gasbolagen som slagits fast i skiljedomar. Emellertid har även Rysslands och Tysklands gemensamma projekt Nord Stream genom Östersjön oroat Ukraina, eftersom ledningar som möjliggör rysk gasexport på andra vägar leder till att Ukraina går miste om transitavgifter. Explosioner som skadade Nord Stream-ledningarna i Östersjön 2022 tillskrivs ett ukrainskt specialkommando av tyska källor som uttalat sig för för nyhetsmagasinet Der Spiegel. Inga bekräftelser finns från ukrainskt håll.

EU och Nato

Medan Ryssland vill ha Ukraina som buffert mot västalliansen Nato är detta att hamna mellan två starka militärmakter vad Ukraina har fruktat. 1994 var Ukraina det första landet inom den post-sovjetiska organisationen OSS, bestående av tidigare sovjetrepubliker, som anslöt sig till Natosamarbetet Partnerskap för fred (PFF). Inrikespolitisk oreda i Ukraina bidrog till att Nato inte gick vidare med en plan för fullt ukrainskt medlemskap.

Efter maktskiftet 2014 förnyade Ukraina sin ambition att gå med i Nato och inledde samarbete med utbildning, militärövningar, modernisering av kommunikationssystem och hjälp att bemöta fientliga attacker mot datasystem. Ukrainas parlament slopade landets officiella ställning som alliansfritt och president Petro Porosjenko utlovade en folkomröstning om Natomedlemskap. EU-parlamentet erkände 2014 Ukrainas rätt att ansöka om medlemskap i EU, men EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker förutspådde 2016 att Ukraina knappast skulle kunna bli medlem i EU eller Nato på minst 20–25 år.

Donald Trumps tillträde som president i USA 2017 skapade oro i Ukraina på grund av hans uttalade skepsis mot Nato och antydningar om att USA inte självklart skulle komma till östeuropeiska länders räddning vid en kris. Hans varma ton mot den ryske presidenten Vladimir Putin spädde på oro för att Ukraina lämnas åt sitt öde, men Trump visade senare större intresse för Östeuropa (inte minst Polen som köpare av amerikansk energiexport). Med Joe Biden som president växte USA:s engagemang i Europa och Nato. USA:s militära stöd till Ukraina har ökat starkt under Bidens tid som president, trots inrikespolitiskt motstånd (se Kalendarium). 

Rysslands anfall mot Ukraina 2022 nådde snabbt huvudstaden Kiev, men de ryska styrkorna lyckades inte inta staden. Foto: AP/TT

Krav från rysk sida om att Ukraina inte ska få bli medlem av Nato har avvisats av västländer med motiveringen att Ukraina har rätt att avgöra om landet vill ansöka om medlemskap. 

Tyskland och Frankrike har tidigare medlat mellan Ukraina, Ryssland och de pro-ryska separatisterna i försök att nå vapenvila. En internationell observatörsstyrka sammansatt av OSSE har haft till uppgift att se till att beslut som fattas respekteras. Belarus (Vitryssland) var värdland för verksamheten. 2015 slöts ett avtal om vapenvila kallat Minsk II. När Volodymyr Zelenskyj blev president i Ukraina öppnades en dialog med Ryssland. Fångutväxlingar har skett, också under kriget sedan 2022, men ingen politisk lösning kring de ryskstödda enklaverna i östra Ukraina. Tvärtom stärkte Ryssland sitt grepp om Krimhalvön, bland annat genom genom ett brobygge och en ny järnväg.

Grannlandet Belarus har tydligt ställt sig på rysk sida. Anfallet mot Ukraina 2022 skedde delvis från belarusiskt område.

När Ryssland erkände de ryskorienterade separatisternas enklaver i östra Ukraina som självständiga republiker, vände sig Ukraina ännu tydligare västerut för stöd. Utökade sanktioner mot Ryssland, framför sådana som gör det svårare och dyrare att finansiera ett krig, kom snabbt på bordet. Ett EU-embargo mot ryskt kol tillkom, men stopp för ryska gasleveranser till Tyskland satt längre inne eftersom det också skulle slå mot Tysklands egen ekonomi. Tysklands ovilja att stoppa gasimporten väckte missnöje hos den ukrainska ledningen. Även Rysslands ingripande i Donbas innebär dock enligt tysk bedömning att Ryssland brutit mot två uppgörelser, nämligen Minskavtalen.

I Ukraina har man i minne hur det gick till när Georgien förlorade kontrollen över områden som dominerades av etniska ryssar eller ryssvänliga invånare 2008 (se Georgien: Modern historia). Ryssland delade frikostigt ut pass till dessa ryssar i förskingringen, varefter Kreml ansåg det påkallat att med militära medel beskydda sina medborgare i Georgien. Precis så har Ryssland sedan agerat i enklaver i Ukraina.

Tillsammans med Georgien, Azerbajdzjan och Moldavien ingår Ukraina i en organisation kallad Guam, som dock för en undanskymd tillvaro. Guams främsta syfte är att utveckla nya transportvägar för olja och gas utanför ryskt territorium.

Ukrainas medlemskap i OSS kan sägas ligga på is. Landet har aldrig formellt antagit organisationens stadgar.

Många länder utanför Europa har försökt gå balansgång mellan Rysslands och Ukrainas/västländers syn på kriget. I en omröstning i FN:s generalförsamling när det gått ett år sedan den ryska invasionen valde 22 medlemsländer i Afrikanska unionen (AU) att lägga ned sina röster och två (Eritrea och Mali) röstade emot en resolution. Det föranledde Ukrainas utrikesminister att besöka flera länder och kritisera neutraliteten. Han lyfte fram vad han beskrev som Rysslands måttliga intresse för humanitärt bistånd och investeringar i Afrika. Det upptrappade läge som rått i Mellanöstern sedan hösten 2023 väcker om möjligt mer oro i Ukraina, som befarar att det internationella intresset för vad som händer i den regionen ska dämpa engagemanget för Ukraina.

Försvar

Ukraina slog 2018 fast i lag att förvarsutgifterna måste uppgå till minst 5 procent av BNP. Sedan den ryska invasionen 2022 har försvarsutgifterna stigit högt över den nivån. 2023 motsvarade de 37 procent av BNP. Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri hade Ukraina 2023 de åttonde största försvarsutgifterna i världen. Ukrainas egna utgifter i kombination med biståndet utifrån, inte minst militärt stöd från USA, motsvarade cirka nio tiondelar av Rysslands militärutgifter under året.

Krigslagar råder i Ukraina sedan den fullskaliga ryska invasionen 2022. Med stöd av krigslagarna har den ålder då män kan kallas in till aktiv krigstjänst sänkts från 27 år till 25 år. Materiel och ammunition sinar trots leveranser från västländer, och manskapet behöver fyllas på. Krav på mobilisering av uppemot 500 000 man har luftats av militärledningen och en ny lag som antagits av parlamentet har undertecknats av president Zelenskyj 2024.

Både Ukraina och Ryssland har undvikit att lämna ut tillförlitliga uppgifter om hur många som stupar i strid, men president Zelenskyj angav i samband med tvåårsdagen av invasionen antalet stupade ukrainska soldater till 31 000.

Trots nedskärningar höll sig Ukraina redan före de senaste årens krig med en av Europas största försvarsmakter. 2013 beslutade regeringen att värnpliktsarmén skulle ersättas av en yrkesarmé, men beslutet revs upp när det utbröt konflikter året därpå. Allmän värnplikt för män återinfördes 2014, året då Ryssland annekterade Krimhalvön och dessutom stödde separatister i östra Ukraina.

Det ukrainska försvaret var illa förberett för det krig som bröt ut i öster 2014 och fick till viss del förlita sig på frivilliga. De flesta har senare inlemmats i officiella försvarsstyrkor. Några frivilligförband fick dåligt rykte för att locka till sig högerextrema nationalister, även utlänningar. Azovbataljonen, numera Azovregementet, hade rötter bland fotbollshuliganer från Charkiv som anklagades för tortyr och andra krigsförbrytelser. Även den högerextremistiska så kallade Högra sektorn, som växte fram under revolutionen 2013–2014, har deltagit i väpnad kamp mot separatister i öster. Den har däremot inte låtit sig inlemmas i armén.

Internationella institutet för strategiska studer (IISS) har beräknat att Ukraina hade sammanlagt 209 000 soldater i aktiv tjänst 2021. I statsbudgeten för 2015, första året efter förlusten av Krimhalvön, ingick anslag för 230 000 man. Därutöver fanns halvmilitära styrkor som gränsskyddet med cirka 53 000 anställda och ett nybildat nationalgarde, arméns huvudsakliga reservstyrka, på 60 000 man. Beslut om att inrätta ett hemvärn fattades 2021.

Sedan 2016 har kvinnor rätt att ingå i stridande förband. 2023 var 42 000 i aktiv tjänst, varav cirka 5 000 nära fronten, rapporterade Svenska Dagbladet efter att ha träffat biträdande försvarsminister Hanna Maljar (Ganna Malyar). 

Hösten 2021 började Ukrainas försvarsmakt göra bruk av attackdrönare, av turkisk tillverkning, för att stoppa beskjutning från separatister.  

Vid jul 2021, när ryska truppsammandragningar observerats vid gränsen, rapporterade tidskriften Foreign Policy att USA:s stöd till att förstärka Ukrainas försvar med bland annat radarsystem och patrullbåtar kostat 2,5 miljarder dollar sedan 2014, under flera amerikanska presidenter. Därefter, med Joe Biden i Vita huset, växte stödet lavinartat. Mellan 2022 och2024 uppgick stödet (levererat eller utlovat) till drygt 46 miljarder dollar totalt. Trots inrikespolitiskt amerikanskt motstånd godkände Biden i april 2024 nya leveranser till ett värde av 61 miljarder dollar (se Kalendarium).

Exempel på utrustning från USA: luftvärnsrobotar, pansarvärnsrobotar, drönare, automatgevär, ammunition, utrustning för spårning av artilleri och drönare, lättare bepansrade fordon och kommunikationssystem. Till det kom senare helikoptrar, trupptransportfordon och haubitsar (artilleripjäser). Hösten 2022, när USA också bistod med mobilt raketartilleri (Himars), hade Ukraina haft framgång med en motoffensiv som möttes med robotbeskjutning från ryskt håll mot både infrastruktur och bostadsområden. Löften från USA handlade därför om att stärka Ukrainas luftvärn och skicka elgeneratorer för både militärt och civilt bruk. 2023 innehöll löften från Washington bland annat stridsfordon för pansarskytte av modeller som brukar användas av USA:s egen armé.

För Ukrainas försvarsförmåga gör förstärkningarna enorm skillnad. Himars fördubblar räckvidden för ukrainsk precisionsbeskjutning till drygt sju mil. Patriotrobotar, som Ukraina senare fick löften om, kräver liksom Himars att soldaterna får utbildning, men luftvärnssystemet kan användas till att skjuta ned kryssningsrobotar och flyg på högre höjd än andra vapen Ukraina haft tidigare.

Sommaren 2023 levererade USA klusterbomber till Ukraina. Eftersom klustervapen består av många sprängladdningar och det är vanligt att alla inte detonerar vid nedslag, kan explosiva ämnen bli kvar i marken länge. President Zelenskyj bekräftade i oktober 2023 att Ukraina gjort bruk av robotsystemet Atacms (Army tactical missile system), ett klustervapen som har hög precision och kan slå ut uppställda helikoptrar och stridsflygplan eller luftvärnsbatterier. Ukraina hade då fått en variant med en räckvidd på 16 mil, men våren 2024 framkom att USA också hade börjat leverera en variant med räckvidd upp till 30 mil. Det betyder större förutsättningar för Ukraina att nå mål på Krimhalvön, där Ryssland håller både marina och andra styrkor. USA utlovade 2023 också ammunition med utarmat uran som är pansarbrytande.

Ukraina har hoppats få hjälp med att upprätta en flygförbudszon. Flygvapnet har ålderstigna stridsflygplan av sovjetisk tillverkning och Natoländer i närheten har bidragit med plan som ukrainska piloter har utbildning för, men oavsett om flygningar skulle utföras av ukrainare eller av Natopersonal handlar överväganden i andra länder om risker för att kriget sprids över gränserna. I mars 2023 tog länder i grannskapet som är medlemmar både i Nato och i EU steget att lova äldre stridsflygplan, av sovjetisk tillverkning. USA:s president Biden gav klartecken för vidareleveranser och utbildning av ukrainska piloter på stridsflygplanet F-16, varefter flera Natoländer har utlovat flygplan av modellen. 

Sverige har bistått med bland annat pansarskott, luftvärnsvapen, sjömålsroboten Robot 17, terrängbilar och vinterutrustning för soldater. Sveriges regering har också gett klartecken för ett artillerisystem kallat Archer, som kan monteras på terrängfordon. Två år efter den fullskaliga ryska invasionen värderades Sveriges militära stöd och utfästelser till sammanlagt 30 miljarder kronor, och nya omfattande stöd har utlovats 2024 (se Kalendarium).

Andra europeiska länder bidrar med Leopardstridsvagnar. EU som helhet bidrar med bland annat ammunition till artilleri i stor skala och militär utbildning utanför ordinarie EU-budget, inom ramen för den europeiska fredsfaciliteten (EPF i engelsk förkortning).

Såväl USA som flertalet EU-länder har betonat att ukrainska styrkor inte får använda vapnen mot ryskt territorium, men somliga länder har öppnat för att ta bort begränsningen. Sent 2023 bekräftade Ukrainas försvarsindustri att inhemsk produktion av drönare inletts. Sedan dess har också anfallen mot mål inne i Ryssland ökat, bland annat vapentillverkare belägna uppemot 100 mil från Ukraina.

Från mitten av 2022 rapporterades Ukraina också ha börjat använda specialförband för att angripa mål på Krimhalvön. Flera fartyg, minst en rysk flygbas, ammunitionsupplag, en bro och kraftlinjer har tillfogats allvarliga skador. 2023 rapporterades angrepp på ryskt område bortanför Ukrainas östgräns, och ryssar som inte stöder Kreml tog på sig anfallen. Sådana aktiviteter bakom fiendens linjer påminner om hur partisanstyrkor opererade i östra Europa under 1900-talets stora krig. Även mord i  Moskva och sabotage mot tåg i Sibirien har tillskrivits Ukraina, liksom sabotage mot Nord Stream (se ovan), men inte bekräftats officiellt.

Ukraina har anslutit sig till det internationella fördrag som ska hindra spridningen av kärnvapen, och 1996 avvecklades hela kärnvapenarsenalen. Med stöd av bland andra USA och Ryssland gjorde sig landet av med hela sitt lager av höganrikat uran.

LÄSTIPS – läs mer om Ukraina i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Ekocid kan bli nytt brott i internationell rätt (2024-02-02)
Ett år senare: ingen återvändo efter storinvasionen (2023-02-16)
USA:s stöd till Ukraina lär minska med tiden (2023-02-06)
Så kan Ryssland ställas till svars för krigsbrott  (2022-03-14)
Ickevåldsmotståndet som utmanar Putin(2022-03-09)
Kriget beror på Putins sjuka politiska fantasi (2022-02-25)
Detta kan hända i Ukraina (2022-01-22)
Trovärdigt våldshot tycks vara Putins plan med Ukraina (2021-12-10)
Ukraina i skuggan av Trump (2020-02-17)

Om våra källor

Ukraina – Ekonomisk översikt

Ukrainas väg från planekonomi till marknadsekonomi har varit knagglig. Svår ekonomisk nedgång präglade 1990-talet och den tillväxt som inleddes vid millennieskiftet fick ett abrupt slut i och med en global finanskris 2008–2009. De senaste åren har konflikt med Ryssland skapat osäkerhet kring Ukrainas ekonomi. Det fullskaliga kriget sedan 2022 gör att produktion och intäkter helt har upphört på många håll. EU och USA har tagit på sig att stötta Ukraina.

Knappt två månader efter den storskaliga militära invasion som Ryssland inledde i februari 2022 koncentrerades de ryska insatserna till industriregioner i öster. Militär utrustning till den ukrainska försvarsmaktens motstånd har därefter strömmat in i landet, men krigskostnaderna skenar, samtidigt som Ukraina går miste om viktiga delar av landets ekonomi. Ödelagd infrastruktur och förödelse i städer som Mariupol (med stort stålverk) skapar enorma behov av återuppbyggnad, och intäkterna sinar när kvinnlig arbetskraft har flytt och män har lämnat sina jobb för att delta i försvaret, samtidigt som Ryssland blockerar ukrainsk export.

President Zelenskyj uppgav att Ukraina behövde sju miljarder dollar per månad för att hålla sin ekonomi i gång. USA:s finansminister Janet Yellen utlovade (via Världsbanken och utöver USA:s massiva stöd i form av militär materiel) miljarder dollar till löner, pensioner och andra statliga utgifter. Och det var innan ryska krigsinsatser inriktades på att bomba sönder infrastruktur som huvudsakligen finns till för civila behov som elnät, dricksvatten och järnvägar.

I mars 2023, 13 månader efter invasionen, meddelade IMF att fonden var redo att bevilja sitt första lån till ett land i krig: ett avtal hade slutits med Ukraina om ett fyraårigt lånepaket värt 15,6 miljarder dollar. Världsbanken beräknade då att det skulle behövas 411 miljarder dollar för att bygga upp landet igen, detta i ett läge då förödelsen fortsatte att växa. Akuta åtgärder för viktiga samhällsfunktioner kostnadsberäknade banken till 14 miljarder dollar enbart under 2023. Men efter de beräkningarna sprängdes i juni den stora Kachovkadammen över floden Dnipro, och kostnader för nya skador (bland annat översvämning) tillkom.  

Vid tvåårsdagen av invasionen gjordes en ny samlad beräkning av Världsbanken, FN, EU och Ukrainas regering i samarbete. Den säger att återuppbyggnaden kommer att kosta 486 miljarder dollar under en tioårsperiod. I beräkningarna ingår bland annat att en tiondel av alla bostäder i Ukraina är förstörda eller illa skadade.

EU och de stora industriländerna i G7 dryftar hur en återuppbyggnad ska bekostas. EU:s importtullar på ukrainska varor har avskaffats. Det har vållat protester i vissa medlemsländer, där lantbrukare hävdar att inflödet av ukrainska varor leder till dumpade priser. Ukraina vill att länder som har infört sanktioner mot Ryssland ska låta frysta tillgångar till ett värde av 300 miljarder tas i bruk för Ukrainas behov. EU-länderna diskuterar konkret att avkastningen på ryska tillgångar skulle kunna användas. Att man inte vill röra tillgångarna i sig beror bland annat på att man inte vill skrämma investerare från att placera pengar i EU-länder.

EU:s finansiella stöd ska ske genom att EU-kommissionen tar upp lån på kapitalmarknaden. Pengarna lånas vidare till Ukraina på förmånliga villkor och lång tid, och räntekostnaderna ingår i EU:s budget. Planen har mött motstånd från Ungern, som anklagats för att använda den i utpressningssyfte därför att EU samtidigt håller inne med pengar till Ungern. (Skarp kritik riktas mot Ungerns regering, som bland annat drar benen efter sig när det gäller att genomföra åtgärder mot korruption.)

Ukrainas regering bedömde redan våren 2022 att en fjärdedel av lantbruket omöjliggjorts av kriget, och globala livsmedelspriser steg snabbt. Särskilt påverkar det fattiga länder med talrik befolkning och behov av matimport, eftersom Ukraina normalt är stor exportör av bland annat vete. 2023 uppgav Ukrainas statistikmyndighet att landets BNP hade minskat med nästan 30 procent under 2022. 

Utrikeshandel och gästarbete

I Världsbankens klassificering av världens länder räknas Ukraina till gruppen övre medelinkomstländer, se översikt här.

Ukraina har tung industri och är beroende av utrikeshandel, men stora delar av ekonomin har förblivit svart. Redan före kriget rådde brist på yrkesutbildade arbetare, samtidigt som sysselsättningen i basindustrier hade minskat och många högskoleutbildade gick utan jobb. Däremot beskrevs IT-branschen som blomstrande, 2020 sysselsatte näringen fler än 200 000 personer.

En stor del av den arbetsföra befolkningen har på senare år funnits utomlands, i låglönejobb. Minst en miljon ukrainare har gästarbetat i Polen. Exakt antal brukar vara svårt att fastställa eftersom det ofta handlar om säsongsarbete i jordbruket. Ukrainare har ersatt polsk arbetskraft som flyttat till andra EU-länder sedan Polen blev medlem av unionen 2004. Polens näringsliv har oroat sig för att också ukrainarna ges tillträde till EU-länder där löneläget är högre. Kriget från 2022 har vänt strömmen: ukrainare som arbetat i grannländer, bland dem lastbilschaufförer, har lämnat sina jobb för att delta i försvaret. Samtidigt efterfrågar ukrainare som fått skydd i EU-länder möjligheter att arbeta.

Under sovjettiden var Ukraina en tungviktare bland delrepublikerna med omfattande jordbruk, metallindustri och tillverkning av elektronik, fordon och militärmateriel. Men redan på 1980-talet gick ekonomin in i kris när det subventionerade utbytet av varor och tjänster som funnits inom det kommunistiska Sovjetunionen avbröts. Ukraina måste börja betala världsmarknadspris för olja och gas till sin energislukande industri. Samtidigt visade sig ukrainska industrivaror inte duga till att konkurrera på världsmarknaden. Försök som gjordes att avreglera ekonomin motarbetades.

När ekonomin gjorde en djupdykning i Ryssland i slutet av 1990-talet drogs Ukraina med. Produktionen rasade och landet stod nära bankrutt. År 2000 beräknades bruttonationalprodukten (BNP) ha krympt med 70 procent sedan 1990. En förklaring till att krisen blev både djup och långvarig var motsättningar om den ekonomiska politiken. Privatiseringen av statsföretag gick trögt och utländska investeringar uteblev på grund av krångliga skattelagar, svårbegripliga regler och korruption i förvaltningen.

Industrier som privatiserades hamnade i kretsar runt ett fåtal oligarker, som kom att dominera näringslivet och påverka den politiska utvecklingen. Banden är nära mellan affärsliv och politiska ledare. Samtidigt har oligarker som Rinat Achmetov, ägare till det nu ödelagda stålverket i Mariupol, fått se sina förmögenheter krympa där kriget dragit fram. (Långsiktigt skulle det dock kunna medföra att oligarkernas inflytande över politiska beslut minskar, när Ukraina byggs upp igen.)

Behov av reformer

Ukraina hade bevittnat reformförsök från millennieskiftet, när den då nytillträdde premiärministern Viktor Jusjtjenko drev fram förändringar. Byteshandel mellan företag och utbetalning av löner i varor ersattes med penningtransaktioner, vilket ökade statens skatteintäkter och förbättrade insynen i ekonomin. Man började också bryta upp det sovjetiska systemet med kollektivjordbruk och stycka upp jorden i privatägda familjejordbruk. Resultatet blev ökad produktion.

En bidragande orsak var god tillväxt i Ryssland, som då ännu var den viktigaste exportmarknaden. Stålverk, verkstadsindustri och kemisk industri kunde öka sin produktion. Även jordbruk och livsmedelsindustri gick bra. Levnadsstandarden höjdes och en köpstark medelklass växte fram. Efter millennieskiftet låg tillväxten på i snitt 7 procent om året. Reallönerna ökade, liksom inhemsk konsumtion.

Men en världsomspännande finanskris 2008–2009 slog hårt mot Ukraina. Stålexporten som stod för nästan halva BNP föll och produktionen sjönk. IMF utlovade  stöd mot att regeringen genomförde ett krispaket, men det kunde inte hindra en bankkris. Jobb gick förlorade i stål- och kemibranscherna. I industriområden i söder och sydöst permitterades tusentals arbetare utan lön. BNP föll med 15 procent 2009, ett av de sämsta resultaten i världen.

Ukraina klarade inte villkoren för IMF-lån och utbetalningarna avbröts. Det saknades pengar till statliga löner och pensioner. Regeringen tvingades begära utökad kredit från IMF för att klara avbetalningar på stödlån från året innan. Medan samtal med IMF pågick fick Ukraina låna 2 miljarder dollar av Ryssland till akuta behov. Strax därefter gav IMF klartecken för lån på 15 miljarder dollar. Men utbetalningarna ställdes in på nytt 2011, när löften om pensionsreformer och slopade subventioner till det statliga gasbolaget Naftogaz inte infriats.

Efter en vändning uppåt 2011 föll tillväxten igen, och både budgetunderskott och utlandsskuld ökade. IMF höll återigen inne lån, samtidigt som skuldkrisen i Europa hade skapat en internationell inbromsning. 2013 var läget återigen krisartat. Ukrainas skuldbörda hade fått guld- och valutareserven att krympa till att täcka mindre än tre månaders import, vilket av nationalekonomer betraktas som ett absolut minimum. Regeringen valde att inte skriva under samarbetsavtal med EU för att inte riskera straffsanktioner från handelspartnern Ryssland, som dessutom erbjöd ekonomiskt stöd utan krav på reformer.

Regimskifte och blockad

Efter ett dramatiskt regimskifte 2014 räddades Ukraina från haveri genom stödlån från västvärlden. Samtidigt plågades Ukraina av en skuld till ryska Gazprom för gasleveranser. Fortsatt stöd från väst förutsatte åtgärder från regeringen i form av slopade subventioner, höjda skatter på importvaror, minskade sociala utgifter och insatser mot korruptionen. 2014 konstaterades att BNP krympt med 7,5 procent under året, att inflationen stigit till över 20 procent och att valutan hryvnja tappat halva sitt värde. 2015, när väpnad konflikt rådde med Ryssland om Krimhalvön och med ryskstödda separatister i östra Ukraina, ändrade IMF ändrade sina utlåningsregler för att kunna fortsätta sina utbetalningar. Egentligen fick inte fonden ge mer pengar till Ukraina eftersom landet var i tvist med Ryssland om lån som beviljats tidigare, pengar som Ryssland nu krävde tillbaka.

2017 införde Ukraina ekonomisk blockad mot Moskvavänliga utbrytarområden i öster. 2018 offentliggjordes ett nytt avtal mellan IMF och Ukraina. Nu krävde fonden att regeringen verkligen skulle genomföra åtgärder för att stärka statskassan. För medborgarna betydde det bland annat att energipriserna måste höjas. 

Ekonomin klarade sig ändå bättre än befarat och BNP växte. Hushållens konsumtion hölls i gång, delvis tack vare att regeringen inte höjde energipriserna så mycket som IMF krävde. Men krigsläget gjorde utsikterna osäkra. Och trots alla löften om reformer och krav från långivarna fick Ukraina inte bukt med korruptionen. Till det kan läggas covid-19-pandemin. 2020 krympte Ukrainas ekonomi. IMF höll sedan återigen inne lån, efter att ha börjat betala ut nödkrediter då coronakrisen slog till. 

Likafullt stod Ukraina bättre rustat än 2014, både ekonomiskt och militärt, när nästa kris tornade upp sig i form av ryska trupper vid gränsen vintern 2021/2022. Valutareserven bedömdes kunna täcka fem månaders import. Förbrukningen av naturgas hade krympt, och även om det delvis var en följd av att Kiev förlorat kontrollen över Krim och Donbas innebar det mindre utgifter för staten. Sedan Ryssland ställde läget på sin spets genom den fullskaliga invasionen har västländer kraftsamlat för att bistå Ukraina såväl militärt (med utrustning och utbildning) som ekonomiskt, förutom att ekonomiska sanktioner har införts mot angriparna.

2024 har ukrainarna ännu en gång fått se energipriserna stiga, detta därför att ryska krigsinsatser inriktats på att skada Ukrainas energiproduktion.

För ukrainare på flykt är ett problem att få vill ta emot pengar de har med sig, eftersom framtiden är osäker för valutan hryvnja. Med Europeiska centralbanken och Österrikes riksbank som garanter deltar storbanken Raiffeisen i en nödmekanism som gör det möjligt för ukrainare att växla till sig euro. En förklaring är att Raiffeisen har stor verksamhet i Ukraina, så stor att banken är systemviktig, och kan ordna transporten av hryvnjasedlar tillbaka till Ukraina.

Omriktad handel

Både Kina och Polen rapporterades före invasionen ha gått om Ryssland som handelspartner, sedan Ukrainas köp av av gas och kol för uppvärmning i växande utsträckning fått göras från andra källor än Ryssland. Allt mer av affärerna skedde med EU.

Förutom att konflikten runt Krim och separatistområdena i öster störde ekonomin rådde oenighet med Ryssland om gasleveranser via Ukraina till Västeuropa. Vid nyår 2019/2020 slöts mellan Ukraina och Ryssland ett nytt avtal om transitgasen, samtidigt som man klarade ut förpliktelser mellan gasbolagen som slagits fast i skiljedomar. I bakgrunden fanns att Rysslands och Tysklands bygge av gasledningar genom Östersjön, projektet Nord Stream, skulle göra att Ukrainas intäkter från transporter på land minskar.

EU-kollektivet tog 2019 emot mer än 40 procent av Ukrainas export. Framför allt hade exporten av råvaror till EU-länder ökat. Handel mellan EU och Ukraina styrs av ett frihandelsavtal som trädde i kraft 2016. Avtalet är en fördjupning av ett associationsavtal från 2014. Ukraina har framför allt köpt maskinvaror, kemikalier och färdigvaror från EU-länder. Små och mellanstora företag i Ukraina har fått stöd genom EU-initiativ som även riktas till Georgien och Moldavien.

2012 ratificerade Ukraina ett frihandelsavtal som före detta sovjetrepubliker hade slutit året innan, inom ramen för Oberoende staters samvälde (OSS). Ukraina blev det tredje landet att göra det, efter Ryssland och Belarus (Vitryssland). 2016 uteslöts Ukraina från avtalet på order av Rysslands president Putin. Det var samma dag som Ukrainas frihandelsavtal med EU trädde i kraft.

Handeln med Turkiet har blivit allt viktigare. Ett frihandelsavtal och flera avtal om olika former av samarbete undertecknades kort före den ryska invasionen 2022. Sedan 2019 finns ett frihandelsavtal med Israel. 2016 undertecknade Ukraina ett frihandelsavtal med Kanada, liknande avtalet med EU. 

Ukraina har förutsättningar för sjöfart med segelbara floder. Vid Svarta havet finns viktiga hamnstäder som Odessa, Cherson, Mykolajiv och Iljitjovsk. Efter den ryska annekteringen av Krim försvårades förbindelserna till och från hamnar i öster, och nu är betydande områden under rysk ockupation och minerade. Ryssland har byggt en bro mellan Krim och det ryska fastlandet. För fartygstrafik till och från ukrainska hamnar vid Azovska sjön har det bland annat medfört tidsödande procedurer vid passage av bron.

Länge hade Ukraina omkring 20 miljoner utländska besökare per år, men sedan konflikten om framför allt Krim brutit ut 2014 halverades antalet. Genom den ryska annekteringen av Krim förlorade Ukraina ett av sina populäraste turistmål, Jalta. Varor från Krim och investeringar där tillåts inte av västländerna eftersom den ryska annekteringen av halvön inte erkänns. Av Ryssland installerade myndigheter på Krim har konfiskerat en rad tillgångar ägda av ukrainska medborgare, bland andra tatarer.

Om våra källor

Ukraina – Naturtillgångar, energi och miljö

Till följd den fullskaliga ryska invasionen 2022 och det krig som rasar sedan dess har Ukraina problem som väcker stark internationell oro: strider vid och om landets kärnkraftverk. Krigshandlingar leder också till att miljontals ukrainare berövas el och värme, samtidigt som marken förgiftas och fylls av minor. 

Kärnkraftverket i Tjernobyl stängdes helt år 2000, 14 år efter den katastrof som ledde till omfattande radioaktivt nedfall, även över delar av Sverige (främst södra Norrland). De kvarvarande fyra kärnkraftverken har sammanlagt 15 reaktorer av vilka tre har tillkommit efter landets självständighet. Kärnkraftskapacitet brukar användas som buffert under kalla vintrar.

Tjernobyl är till följd av strålningsfaran en stängd zon. På platsen lagras också utbränt kärnbränsle.

De ryska styrkor som i februari 2022 började välla in över gränserna för en fullskalig militär invasion tog snabbt kontroll över Tjernobyl, därefter också över det största kärnkraftverket i Zaporizjzja i söder, men Tjernobyl återlämnades efter en tid till ukrainsk kontroll. Beskjutning förekom och personal som skulle ha fått avlösning tvingades stanna på jobbet under omständigheter som inte främjar säkerheten. Frågan om hur kraftverken, i synnerhet säkerheten, nu ska fungera oroar inte minst Internationella atomenergiorganet (IAEA). Oron tilltog i juni 2023 efter sprängningen av en stor kraftverksdamm som brukar förse kärnkraftverket i Zaporizjzja med kylvattten. Före invasionen drevs Zaporizjzja med 11 500 anställda. 2024 tros arbetsstyrkan bestå av cirka 4 500 personer. De sex reaktorerna är avstängda.

Åtta månader efter invasionen rapporterades att 40 procent av Ukrainas elnät slagits ut av ryska robot- och artillerianfall. När sedan ukrainska styrkor lyckats driva ut de ryska ur staden Cherson blev Rysslands motdrag omfattande bombardemang i synnerhet mot energianläggningar. Enligt president Zelenskyj ställdes över tio miljoner ukrainare utan ström. Ukrainas försvarsdepartement tog i samband med det över kontrollen av en handfull privatägda företag på energiområdet och tillverkningsföretag av betydelse. Vid nyår 2024 bedömde man att mer än hälften av landets värmekraftverk och överföringsnät gjorts obrukbara. 90 procent av Ukrainas vindkraftverk beskrevs samtidigt som skadade eller ockuperade. Under 2024 har anfallen mot energiproduktion och elnät ökat ytterligare.

Ukraina hade tillräckligt med svåra problem redan tidigare: ett beroende av import för att täcka sina energibehov, och konflikten runt enklaver i öster, som i praktiken kontrollerades från Moskva, hade lett till minskad produktion och störda leveranser. Kol bryts framför allt i Donetskfälten (Donbas) i östra Ukraina. Kolet har relativt låg kvalitet och bryts under allt svårare förhållanden, vilket resulterat i sjunkande produktion och många olyckor.

Kol svarade tidigare för cirka en tredjedel av landets energiproduktion. Ukraina har också varit starkt beroende av fossilgas (naturgas) och olja från Ryssland. Höjda priser på främst gas har tvingat Ukraina att minska importen, vilket periodvis har lett till energibrist. Den billiga gas som kom från Ryssland under sovjettiden lade grunden till slöseri med energi, en vana som Ukraina haft svårt att göra sig kvitt. 

Genom Ukraina löper en del av det ledningsnät för olja som förbinder Uralbergen i Ryssland med västra och centrala Europa. Ledningsnätet Druzjba (”Vänskap”), som går tillbaka på handelsförbindelser i Östeuropa före järnridåns fall, har flera dragningar. Den sydligaste går 150 mil genom Ukraina för att därefter förgrena sig till Ungern, Tjeckien och Slovakien. I Ukraina finns också ett mer omfattande ledningsnät för gas. Även det nätet går tillbaka till sovjettiden och byggdes ursprungligen för leveranser till Moskvas samarbetsländer i öst.

Rysk olja och gas som säljs till Västeuropa har alltså brukat transporteras genom rörledningar från sovjettiden över ukrainskt territorium. Det har gett Ukraina inkomster i form av transitavgifter; 2017 uppgavs statliga Naftogaz ha tjänat nästan 1,1 miljarder euro på transitavtalen. Samtidigt har tvister med Ryssland om priset på gas och om transitavgifterna orsakat störningar i leveranser till övriga Europa. Andelen av den ryska gasexporten som gick via Ukraina sjönk från cirka 80 procent till 60 procent i och med att rörledningen Nord Stream i Östersjön togs i bruk 2011–2012. Den fortsatta utbyggnaden i Östersjön av Nord Stream 2 mellan Ryssland och Tyskland, och perspektivet att inkomsterna skulle minska ytterligare, har oroat Ukraina. Inför nyåret 2020 slöts ett nytt avtal med Ryssland om minskade transitvolymer, och fortsatt reducering. 2024 ska transitgasen genom Ukraina ha minskat till 40 miljarder kubikmeter per år från 65 miljarder kubikmeter 2020 (och från 90 miljarder enligt det tidigare kontraktet; alltså mer än en halvering på fem år). Till följd av kriget är det osäkert om kontrakten kommer att uppfyllas. Gasköp från Ryssland omfattas i princip av EU-sanktioner, men medlemsländerna Ungern, Tjeckien och Slovakien har fått EU:s medgivande att fortsätta köpa rysk gas, med transport via Ukraina, därför att de har svårt att klara sin energiförsörjning annars. Ukraina har anklagats för sabotage mot Nord Steam i Östersjön hösten 2022. Flera länder utreder sprängningarna. I Sverige har utredningen lagts ner.

Förhoppningar om att utvinna gas ur skiffer med hjälp av amerikanska energibolag har gått i stå på grund av krigshändelserna. Men potentialen är stor; reserverna av skiffergas tros vara bland de största i Europa och ny teknik med högtrycksborrar kan ge tillgång till tidigare oåtkomliga fyndigheter. Det finns dock stora miljömässiga invändningar mot denna form av energiutvinning.

Landets främsta järnmalmsfyndighet finns i trakten av Kryvyj Rih i söder.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Gas, kärnkraft och kol har tidigare stått för ungefär lika stora delar av den totala energiproduktionen (i runda tal en femtedel vardera), olja något mindre. Inslaget av förnybara energikällor (vind och sol) har varit litet och vattenkraft ännu mindre. För de allra senaste åren finns inte fullständiga uppgifter, men det står klart att förbrukningen av kol har minskat starkt. 

Ukrainas egen produktion av gas har brukat täcka ungefär två tredjedelar av den inhemska förbrukningen. Före den ryska annekteringen av Krimhalvön 2014 köpte Ukraina rysk gas, med rabatt eftersom halvön hyste en rysk flottbas. Sedan 2015 köper Ukraina ingen rysk gas. I stället kommer nu gas från ett tiotal leverantörer i Västeuropa. Det har gjorts ombyggnader för att möjliggöra gasleveranser båda vägarna: inte bara västerut utan också västerifrån till Ukraina. Samtidigt har höjda priser till konsumenterna minskat slöseriet och pressat ned konsumtionen.

Elproduktionen byggde före kriget till knappt hälften på kärnkraft. Ryska anfall har riktats mot infrastruktur, trots de svåra följderna för civilsamhället, och slagit ut stora delar av eldistributionen. Ukrainas mål var redan före kriget att elnät och gasnät ska vara sammankopplade med EU-ländernas. Våren 2022 anslöts elnätet i Ukraina liksom Moldaviens till Centraleuropas elnät.

Vid jultid 2023 (efter nästan två års fullt krig) meddelade EU att unionen bidragit med sammanlagt 5 500 generatorer till Ukraina, dessutom med bland annat transformatorer och lampor. En del av den tekniska nödhjälpen är vikt för sjukhus och skolor.

KLIMAT OCH MILJÖ

Drygt 30 länder hade 2020 större utsläpp av växthusgaser totalt än Ukraina, men räknat per invånare var utsläppen större i över 80 andra länder. 

Ukrainas regering antog 2021 en handlingsplan i syfte att minska landets utsläpp. Målet var då att utsläppen ska minska med 65 procent till år 2030 jämfört med 1990 års nivåer. Det är tänkt att FN-organisationen UNDP ska bistå Ukrainas miljödepartement med teknisk kunskap.

Landet har en uppdaterad klimatplan (NDC) i enlighet med Parisavtalet. En långsiktig strategi (LTS) för hur utsläpp ska minskas har också antagits, liksom ett mål för när nettonollsutsläpp ska ha uppnåtts (2060).

Alla ansträngningar och utfästelser, och möjligheterna att uppfylla dem, måste betraktas i ljuset av det fullskaliga krig som Ryssland bedriver sedan 2022.

Klimatutmaningar

Ukrainas sårbarhet för klimatförändringar bedöms vara större än många andra europeiska länders. En jämförelse med andra länder i världen (ND-Gain) placerar Ukraina i  höjd med flera länder i Centralasien, men på en bättre nivå än vissa länder på Balkan (se listan här).

Planer på trädplantering i stor skala i samordning med EU aviserades inför FN:s klimattöppmöte i Glasgow 2021. President Zelenskyj aviserade samma år att takten skulle hållas hög under de kommande åren. En anledning var att de torra stäppmarkerna i söder kan väntas breda ut sig norrut i ett allt varmare klimat. 2023 rapporterades att trädplanteringen fortsatt åtminstone i vissa län, men det är osäkert i vilken utsträckning arbetet kan fortsätta.

Övriga miljöproblem

Många omständigheter har förvärrats dramatiskt genom det pågående kriget. Dammar i floder har sprängts med stor ödeläggelse nedströms och jordbruksmark har förorenats. Både ryska styrkor och den ukrainska försvarsmakten har minerat stora områden, ett problem som kommer att kvarstå även när kriget upphör. Minläggningen har varit omfattande även i Svarta havet.

LÄSTIPS – läs mer om Ukraina i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Ekocid kan bli nytt brott i internationell rätt (2024-02-02)

Om våra källor

Ukraina – Jordbruk och industri

Ukrainas svartjordar hör till de bördigaste i världen och och landet är en av världens största spannmålsexportörer och nummer ett för solrosolja. Om produktionen minskar, påverkas flera av världens mest folkrika länder som behöver importera mat. Till följd av kriget kommer odlingsmark länge att vara minerad eller förgiftad. Industrin domineras av stål, tunga verkstäder och kemifabriker.

I Ukrainas bördigaste marker kan det näringsrika matjordsskiktet, lössjorden, vara en hel meter djupt. Exportvärdet på spannmål är nästan lika högt som värdet på landets största exportvara, stål. Dominerande i spannmålsexporten är korn, majs, vete och sojabönor. Vid sidan av spannmål odlas främst sockerbetor, potatis och andra grönsaker. 

Politiska händelser som berör Ukrainas jordbruk får ringar på vattnet också utanför landets gränser. Eftersom Ukraina är stor exportör av vete väcker krigshändelser global oro, som 2022 när Ryssland inledde en storskalig militär invasion. Även om det fanns mycket vete i lager steg de internationella vetepriserna, vilket inte minst oroade Egypten, som med över 100 miljoner invånare är världens största veteköpare. För folkrika stater som Egypten, som brukar subventionera brödpriset, skenar kostnaden för import. Det drabbar också det krigshärjade Jemen, där miljoner människor är beroende av livsmedelsimport via biståndsorganisationer och en tredjedel av veteimporten brukar komma från Ukraina, enligt FN. Före kriget stod Ukraina för ungefär en tiondel av världens veteexport.

Eftersom Ryssland intog områden i södra Ukraina och dessutom blockerade ukrainska hamnar vid Svarta havet, begränsades exporten dramatiskt. Ryssland har också anklagats för att lägga beslag på delar av skörden och på jordbruksmaskiner. Några månader in i kriget slöts ett avtal som skulle möjliggöra spannmålsexport från Ukraina, inte minst till länder som är helt beroende av import. Men mycket av skörden blev ändå kvar i magasin och ruttnade bort. Avtalet förnyades i omgångar, vilket måste ske om inte sådden ska hindras och därmed nästa skörd och fortsatt export. Rysslands vägran att förlänga avtalet 2023 och krigshandlingar riktade mot spannmålslager i Ukraina oroade inte minst stora länder i Afrika. En månad efter det att uppgörelsen inte förlängdes i juli 2023 hade åtta ryska anfall mot infrastruktur i Ukrainas hamnar rapporterats och 270 000 ton spannmål förstörts, enligt ukrainska uppgifter.

Export landvägen från Ukraina har under 2023 och 2024 vållat protester från bland andra polska lantbrukare som anser att jordbruksprodukterna från Ukraina leder till att priserna dumpas. Till följd av den ryska invasionen 2022 tillät EU skattefri införsel av ukrainska jordbruksprodukter i medlemsländerna. Klagomålen har aktualiserat nya bestämmelser: ett tak för hur mycket höns, ägg, socker, majs och honung som får föras in tullfritt.

På sovjettiden byggdes Norra Krimkanalen, en drygt 40 mil lång kanal som avleder vatten från floden Dnepr ut på Krimhalvön, där den har stor betydelse för bevattning av odlingar i det torra landskapet. Ukraina har sedan Ryssland tog kontroll över Krim 2014 kunnat påverka halvöns tillgång till färskvatten genom att stänga av kanalen. Redan samma dag som den storskaliga ryska invasionen i Ukraina 2022 inleddes meddelade ryska myndigheter att vattnet åter börjat flöda i kanalen; ryska styrkor rapporterades ha sprängt den damm som Ukraina använt för att stoppa flödet.

Ukraina är i normala fall i stort sett självförsörjande i fråga om jordbruk. Samtidigt har det funnits möjligheter att öka produktionen. Trots goda förutsättningar har jordbruket brottats med svåra problem. Under sovjettiden försummades det till förmån för industrin.

Upplösningen av Sovjetunionen ledde till svårigheter. Jordbruksproduktionen halverades under 1990-talet när viktiga exportmarknader försvann och priserna på energi, gödningsämnen och andra insatsvaror sköt i höjden. Privatiseringen av jordbruket kom i gång först vid millennieskiftet. När kollektivjordbruken omvandlades till mindre, privatägda familjejordbruk ökade produktionen. Men en stor del av jordbruket är fortfarande ineffektivt och odlingsmetoderna är omoderna.

En kontroversiell fråga är också rätten att äga jordbruksmark. Sedan 1999 finns både privata och statliga ägare, men redan 2001 förbjöds köp och försäljning av jordbruksmark för att skydda småbrukare mot uppköp från oligarker och bolag. Volodymyr Zelenskyjs regering lade hösten 2019 fram ett lagförslag om att tillåta fastighetsaffärer i jordbruket igen i hopp om att öka jordbruksproduktionen och investeringarna i lantbruket. Över 4 000 förslag till ändringar lades fram i parlamentet innan lagen kunde antas 2020. Enligt lagen fick privatpersoner köpa jordbruksfastigheter på upp till 100 hektar från 1 juli 2021. År 2024 öppnades marknaden för företag ägda av ukrainare vilka fick rätt att förvärva upp till 10 000 hektar. 

Djurhållning förekommer också; nötkött och mjölk är de viktigaste kommersiella varorna. Ukraina är stor producent av honung.

Ukraina är ett av de länder där mjältbrand (antrax) rapporteras då och då. infektionssjukdomen orsakas av en bakterie och förekommer i första hand hos boskap, men smittan kan överföras till människan. Bakterien kan överleva länge i jorden. Ryska anklagelser om att Ukraina skulle utveckla biologiska vapen med mjältbrandssmitta motsägs av uppgifter från forskare till Vetenskapsradion i Sveriges Radio.

Fiske bedrivs främst i Svarta havet. Utfiskning och miljöförstöring i Azovska sjön och andra delar av Svarta havet har minskat fångsterna på senare år. Insjöfiske förekommer framför allt i floder, men också där har fångsterna minskat till följd av föroreningar. På många håll, inte minst i närheten av det havererade kärnkraftverket i Tjernobyl, är fiske förbjudet. Det storskaliga ryska kriget mot Ukraina har ökat landets behov av att importera fisk.

Industri

Industrisektorn är jämförelsevis stor. Ukraina är bland annat en av världens tio största ståltillverkare. Men det ryska anfallskriget har berövat landet stora industriregioner i öster. Kriget stör också produktionen i andra områden.

Om våra källor