Mexiko

Mexiko – Geografi och klimat

Mexiko hör till den nordamerikanska kontinenten och är drygt fyra gånger så stort som Sverige. Från den 300 mil långa gränsen mot USA smalnar landet av mot sydöst. Vid det smalaste stället, Tehuantepec-näset, är det bara 20 mil mellan Stilla havet och Mexikanska golfen som är en del av Atlanten. Stora höjdskillnader och läget mellan två oceaner ger landet ett varierat klimat.

Huvuddelen av Mexiko upptas av en högplatå, La Mesa. Platån inramas i öster, väster och söder av bergskedjorna Sierra Madre Oriental, Sierra Madre Occidental och Sierra Madre del Sur. Platåns norra del ligger runt 1 000 meter över havet, medan de södra delarna, Mesa Central, är belägna på drygt 2 000 meters höjd. Här finns landets befolkningsmässiga och ekonomiska centrum, Mexikodalen, med huvudstaden Mexico City som är en av världens största metropoler.

Genom högplatån löper ett geologiskt instabilt bälte, där jordbävningar är vanliga. Öster och söder om huvudstaden ligger en vulkankedja med landets högsta bergstoppar: Pico de Orizaba, Popocatépetl och Iztaccíhuatl.

Bergskedjorna söder om högplatån planar ut i det låglänta Tehuantepec-näset, som är den geologiska skiljelinjen mellan Nord- och Centralamerika. Näset har varit täckt av tropisk skog men den har till största delen huggits ned. I området finns stora oljefyndigheter. Öster om näset ligger Chiapas högland och halvön Yucatán, som tillsammans bildar gräns mot Guatemala och Belize.

Mexiko har många naturtyper, med enorma öknar, tropiska regnskogar, mangroveträsk och högfjällsområden. Det räknas som ett av världens mest artrika länder, med många slags djur och växter som inte finns någon annanstans.

De enda större floderna utgör gränser mot USA och Guatemala: Río Bravo/Río Grande och Río Usumacinta.

Klimat

Om våra källor

Mexiko – Befolkning och språk

Mexiko är det största spanskspråkiga landet i världen och det tionde största i fråga om antal invånare. Befolkningen har länge växt med mer än en miljon om året men kurvan har börjat plana ut. Merparten av invånarna är av blandad härkomst, med rötter i både Europa och bland ursprungsfolken.

Den tidigare mycket snabba folkökningen har trappats ned, vilket främst beror på sjunkande födelsetal. Utvandringen är omfattande, hundratusentals mexikaner lämnar landet varje år och beger sig ofta illegalt till USA. Men återinvandringen är numera ungefär lika stor.

Som mest beräknas över 12 miljoner personer födda i Mexiko ha bott i USA, varav drygt hälften illegalt. Finanskrisen runt 2008 gjorde att trenden vände och antalet mexikaner i USA har sjunkit något. Många beger sig fortfarande över gränsen norrut men nästan lika många återvänder till Mexiko. Trots det bor fortfarande ungefär var tionde mexikan i grannlandet i norr (se även Utrikespolitik och försvar). Av de utlandsfödda i USA är var fjärde mexikan.

Av de cirka 2,5 miljoner människor som omhändertogs vid Mexikos gräns mot USA 2023 var 29 procent mexikaner.

I perioder har Mexiko tagit emot stora flyktinggrupper särskilt från övriga Latinamerika. Under 1980-talet kom tiotusentals över gränsen från Guatemala. På senare år har hundratusentals centralamerikaner sökt sig till Mexiko, för det mesta med förhoppningen att fortsätta norrut till USA. Få av dem har tidigare sökt asyl i Mexiko, men i och med Donald Trumps tillträde som president i USA 2017 ökade antalet snabbt. Trenden har hållit i sig även sedan Joe Biden efterträdde Trump 2021. År 2023 ansökte 141 000 människor om flyktingstatus i Mexiko, den högsta siffran hittills. Flertalet av dem kom från Haiti, Honduras eller Kuba.

Från sommaren 2019 började mexikanska myndigheter mer aktivt försöka hindra centralamerikaner från att nå gränsen mot USA, efter starka påtryckningar från Vita huset. Bland annat bevakar nationalgardet gränsen mot Guatemala. De senaste åren har allt fler medborgare från länder längre bort sällat sig till grupperna som försöker nå USA via Mexiko. Under 2022 var det fler personer från Venezuela, Kuba och Nicaragua som omhändertogs vid gränsen, än mexikaner, guatemalaner, honduraner och salvadoraner som tidigare dominerade.

Det finns också internflyktingar i Mexiko. Runt 390 000 människor uppskattades 2022 ha lämnat sina hem, ofta på flykt undan det narkotikarelaterade våldet.

Det pågår en relativt snabb omflyttning inom Mexiko, där människor lämnar de fattiga södra delstaterna, landsbygden på högplatån och de glest befolkade torra områdena i norr. I stället växer industristäderna i inlandet och längs gränsen mot USA snabbt. Särskilt tättbefolkad är högplatån där huvudstaden ligger. Mexico City med förstäder har runt 22 miljoner invånare vilket gör det till en av världens tio största metropoler. Över hälften av landets befolkning bor i de centrala delarna.

En majoritet av Mexikos invånare beräknas ha blandad härkomst. Andelen som tillhör enbart ursprungsbefolkningen uppges ibland vara närmare en tredjedel, men flytande definitioner gör att siffran varierar kraftigt. I Mexiko uppfattar många ordet ”indian” (indio) som nedvärderande, man säger hellre att någon tillhör något av drygt 60 ursprungsfolk (indígena) som identifierats av en nationell kommission. Definitionen tar främst hänsyn till kulturella särdrag och språk. Den snabba inflyttningen till städerna gör att många förlorar sin ursprungliga identitet. Urfolken återfinns främst i landets sydöstra delstater, som Yucatán, Oaxaca, Quintana Roo och Chiapas. Officiellt värnar Mexiko om sitt mångkulturella arv, och porträtt av den moderna republikens skapare, zapoteken Benito Juárez, återfinns överallt. I samhällslivet har däremot urfolken låg status och de är socialt utsatta.

Spanska är det dominerande språket. Därutöver finns 68 inhemska språk som är erkända som ”nationella språk” vilket innebär att de ska kunna användas likaväl som spanskan i områden där de förekommer. Cirka sex procent av invånarna beräknas tala ett nationellt språk. De flesta av dem behärskar även spanska. Störst bland de inhemska språken är nahuatl (aztekiska) som talas av över 1,6 miljoner människor. Därpå följer några mayaspråk, mixtekiska och zapotekiska. Runt 40 av de nationella språken talas av så få individer att de riskerar att dö ut.

Om våra källor

Mexiko – Religion

En majoritet av mexikanerna är katoliker, men den folkliga religionsutövningen har på sina håll inslag av traditionella religioner med bland annat förfäders- och andedyrkan. Religionsfrihet råder enligt författningen och respekteras av myndigheterna.

Nationalhelgonet "Vår fru av Guadalupe" (Nuestra señora de Guadalupe eller Virgen de Guadalupe) betraktas som en uppenbarelse av jungfru Maria som också knyter an till ursprungsreligioner: hon ska enligt legenden ha talat nahuatl när hon uppenbarade sig 1531 för en  man som tillhörde ursprungsfolken.

Den katolska kyrkan i Mexiko hade historiskt starka band till kolonialmakten Spanien, vilket framkallade antikyrkliga stämningar under revolutionsperioden (se Äldre historia). Då förföljdes prästerskapet och hårda restriktioner mot kyrkan infördes i 1917 års författning. Dessa upphävdes först 1992, vilket bland annat innebar att präster fick rösträtt och rätt att bedriva undervisning i skolorna.

Under senare årtionden har andra kristna samfund vunnit nya anhängare. Bland dem finns pingstvänner, sjundedagsadventister, Jehovas vittnen och mormonkyrkan. Det har skapat motsättningar, särskilt i söder, där katoliker anklagas för att trakassera andra religiösa grupper. I en folkräkning 2020 identifierade sig drygt var tionde mexikan som protestant. Andelen som inte identifierade sig som troende alls hade nästan fördubblats jämfört med tio år tidigare, till 8 procent.

I delstaten Chihuahua finns runt hälften av cirka 100 000 mennoniter, kristna så kallade anabaptister, som tror på vuxendop, och som är starkt pacifistiska. Mennoniterna är ättlingar till en grupp invandrare som kom från Kanada på 1920-talet. I Mexiko finns också runt 60 000 judar och därutöver mindre grupper av en rad andra trossamfund.

Om våra källor

Mexiko – Utbildning

Barnen i Mexiko förväntas gå tre år i obligatorisk förskola innan de börjar grundskolan vid sex års ålder. Skolplikten i den ordinarie skolan omfattar tolv år. Trots stora satsningar på utbildning sedan 1990-talet är kvaliteten på undervisningen ofta dålig.

Framgångarna har varit stora med att få fler barn att gå i skolan men studieresultaten är ofta svaga. Kritik har riktats mot att en alltför stor del av resurserna går till lärarlöner och inte till lokaler och material.

De allra flesta elever går i statliga skolor som är avgiftsfria. Skolorna fungerar ofta i skift, barnen går antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen. Frånvaron är hög, många går om klasser eller hoppar av helt.

En majoritet av mexikanska barn går åtminstone något år i förskola, nästan alla går de första sex skolåren och flertalet också de tre år som motsvarar högstadiet. Men nästan hälften av ungdomarna fullföljer aldrig det treåriga gymnasiet, som är uppdelat i yrkes- och högskoleförberedande klasser. Undantagen hittas inte minst bland ursprungsfolk och andra marginaliserade grupper. För att öka skolgången för dessa grupper har regeringen infört program med stipendier, skolskjutsar och bidrag till skolmaterial.

Under coronapandemin som bröt ut 2020 stängde merparten av skolorna i Mexiko. För många barn, särskilt i fattiga familjer, innebar det begränsad tillgång till undervisning under närmare två års tid. Oron är stor att många barn kommer att få svårt att hämta igen förlorad skoltid.

Det finns ett stort antal universitet och andra högre läroanstalter i Mexiko men andelen i ålderskategorin 25–34 år som har slutfört högskolestudier är den lägsta i OECD: en dryg fjärdedel. Universidad Nacional Autónoma de México i Mexico City som grundades 1910 har i dag cirka 375 000 studenter och är det största universitetet i Latinamerika. Det räknas också som ett av de mest ansedda universiteten. 

Utbildningsväsendet präglas av ojämlikhet och ineffektivitet, och har varit i fokus för politiska reformer allt sedan Enrique Peña Nieto valdes till president 2012. Han ville modernisera skolan och rensa ut korruption särskilt inom det inflytelserika nationella lärarfacket SNTE, som är det största fackförbundet i Latinamerika. SNTE stod tidigare nära det länge statsbärande partiet PRI (se Inrikespolitik och författning) och betraktas som djupt korrumperat och odemokratiskt. SNTE, som styrde över anställningar inom skolan, hamnade snart på kollisionskurs med Peña Nietos regering.

Många lärare hade tidigare köpt eller ärvt sina jobb, och det var inte ovanligt att de själva saknade utbildning. Obligatoriska tester infördes för alla lärare med oberoende utvärderingar och löften om lönelyft och karriär beroende på resultat. En ”lärarfolkräkning” – den första någonsin – visade att tiotusentals lärarlöner betalades ut illegalt till bland annat administratörer och till och med ”spöklärare” – personer som var döda, pensionerade eller av andra skäl aldrig fanns i klassrummen.

Satsningarna väckte motstånd från både SNTE och det mindre utbrytarfacket CNTE, som är mer radikalt, och sammandrabbningar sommaren 2016 urartade i dödligt våld i södra Mexiko. Flera fackliga ledare greps misstänkta för penningtvätt och andra brott. Protesterna ledde till att skolor på sina håll höll stängt under långa perioder. Dessutom stod det klart att reformerna inte gjort något åt de stora kvalitetsskillnaderna inom skolan, där fattiga får betydligt sämre utbildning än rika.

Andrés Manuel López Obrador som efterträdde Peña Nieto 2018 hade som ett av sina huvudsakliga kampanjlöften att riva upp utbildningsreformen, som han hävdade hade gjort utbildning till en affärsverksamhet. López Obradors regering slopade de resultatbaserade inslagen för lärarna och införde avgiftsfri högre utbildning till barn från de fattigaste familjerna. Enligt kritiker skedde satsningarna på bekostnad av ökad finansiering av grundläggande utbildning, och dessutom varnade de för risk för att korruptionen inom utbildningsväsendet ökar på nytt.

Om våra källor

Mexiko – Sociala förhållanden

Inkomstskillnaderna är enorma i Mexiko. Varannan invånare räknas i nationell statistik som fattig och var tionde lever i extrem fattigdom. Samtidigt finns en välmående medelklass och en stor grupp mycket förmögna människor. Sociallagstiftningen tjänade länge som förebild i Latinamerika men har nu urholkats.

Kontrasterna är ofta iögonfallande mellan det industrialiserade norr och det eftersatta syd, mellan stad och landsbygd, och mellan fattiga ursprungsfolk och en välbärgad minoritet av spanskättlingar. Bland de förmögnaste av de förmögna finns telekommiljardären Carlos Slim Helú som är den rikaste personen i Latinamerika och under några år i början av 2010-talet till och med rankades som rikast i världen.

Mexiko ligger på plats 77 på FN:s index över mänsklig utveckling (HDI). Det är en bit över mitten av världens länder och räknas som "hög utvecklingsnivå", den näst högsta kategorin av fyra. Det är bättre än Brasilien men betydligt sämre än Argentina och Chile, som ligger i kategorin "mycket hög" utvecklingsnivå. 

Fattigdomen har minskat sedan 1990-talet då mer än två tredjedelar av befolkningen räknades som fattig, men många invånare ligger bara strax över gränsen. Det blev tydligt vid finanskrisen 2008–2009, då andelen fattiga på ett par år steg från 43 procent till 53 procent. Andelen fattiga minskade därefter men coronapandemin har på liknande sätt slagit mot många som lever med små marginaler. Mellan 2018 och 2020 ökade antalet fattiga med närmare 4 miljoner och antalet extremt fattiga med 2 miljoner (motsvarande 44 respektive 8,5 procent av befolkningen). Särskilt drabbade var de regioner som normalt tar emot många turister.

Pandemin drabbade Mexiko hårt också i fråga smittspridning och dödsfall. Antalet bekräftade dödsfall överstiger 330 000.

Flykten från landsbygden har skapat eländiga sociala förhållanden i storstädernas slumområden. Hemlöshet, arbetslöshet, växande kriminalitet och svåra miljöproblem plågar Mexico City. Där finns tiotusentals gatubarn och många av dem blir tidigt drogmissbrukare. Barnarbete förekommer.

Fetma är ett stort folkhälsoproblem. Enligt officiella uppgifter har Mexiko den högsta andelen barn med fetma i världen, och bland vuxna ligger landet på andra plats. Vart tredje barn och tre av fyra vuxna lider av övervikt eller fetma. Problemet är störst bland fattiga som samtidigt ofta är undernärda. Följdsjukdomar är vanliga, inte minst diabetes som enligt Världshälsoorganisationen (WHO) blivit den vanligaste dödsorsaken i Mexiko. Fetma är också en känd riskfaktor för covid-19.

Kriget mot narkotikakartellerna har lett till en fullkomlig explosion av våldsbrottslighet. Våldet utspelar sig i första hand inom och mellan knarkligorna, samt mellan dem och polis och militär, men även civila drabbas (se vidare Demokrati och rättigheter).

Sociallagstiftning

Den mexikanska sociallagstiftningen omfattar bland annat lagfäst minimilön, ålderspension, moderskapspenning och försäkring vid invaliditet och arbetsskada samt viss arbetslöshetsersättning. Under senare decennier har välfärden dock inte hållit jämn takt med folkökningen i landet. Dessutom är socialförsäkringarna i huvudsak kopplade till formella anställningar och omfattar därmed inte den dryga hälft av befolkningen som är sysselsatt inom den informella sektorn. En sjukförsäkring, Seguro Popular, infördes dock 2004 för invånare som annars är utan försäkringsskydd. Systemet omfattade tio år senare över 55 miljoner mexikaner. Satsningen rapporteras ha lett inte bara till bättre hälsa utan även till ökad tillväxt och minskade utgifter för staten.

De anställda vid sammansättningsfabrikerna, maquilas, vid gränsen mot USA är sällan fackligt organiserade och saknar rätt till sjukersättning, betald semester och andra grundläggande rättigheter. En stor del av de anställda är unga, ensamstående kvinnor. Sexuella övergrepp och andra former av trakasserier förekommer i stor utsträckning.

Jämställdhet ska råda enligt lag men kvinnans ställning är svag, såväl politiskt och ekonomiskt som socialt. Våld och våldtäkter är vanligt förekommande även i hemmen. Två av tre kvinnor säger sig ha varit utsatta för våld. 2007 blev Mexiko det första landet i världen som erkände könsbaserade mord på kvinnor, femicid, som ett särskilt brott. Lagen har inte varit särskilt framgångsrik i att hindra det: runt tio kvinnor mördas per dag. Förövaren är ofta en man de har eller har haft en nära relation med.

Abortförbud har gällt i större delen av landet men Högsta domstolen slog i september 2023 fast att abort ska avkriminaliseras i alla delstater. Redan två år tidigare beslutade domstolen i ett mål som gällde delstaten Coahuila och som ogiltigförklarade brottspåföljder för den som avslutar en graviditet. Under de förbud som hittills gällt har tiotusentals illegala aborter genomförts varje år. I Mexico City legaliserades abort fram till tolfte graviditetsveckan redan 2007, trots högljudda protester från katolska kyrkan och andra konservativa krafter. Några andra delstater följde efter med liknande lagstiftning även före domstolsbeslutet 2021.

Social struktur

Det mexikanska samhället är hierarkiskt uppbyggt. Status och den respekt det medför är viktigt för mexikaner. Det gör att även personer i lägre medelklass köper statusprylar de inte riktigt har råd med, för att ge sken av att ha högre social status i andras ögon. Folk respekterar den auktoritet som materiellt välstånd eller hög ålder ger. Personliga nätverk är oftare vägen till ett arbete än formella meriter. Lojaliteter och gentjänster, ett så kallat patron-klient-förhållande, utgör den sociala basen för samhällets organisering. På senare år har det dock börjat bli vanligare att individer i högre grad värderas utifrån sina insatser, särskilt i storstäderna.

Familjeliv och könsroller

Kärnfamiljen är den dominerande familjebildningen, även om skilsmässor förekommer. Det är också vanligt att kvinnor lever ensamma med sina barn därför att deras män är i USA för att tjäna pengar åt familjen. Men även om ett genomsnittligt hushåll består av mamma, pappa och barn, räknas kusiner, ingifta släktingar, mor- och farföräldrar och syskonbarn in i begreppet familj och värderas högt av mexikanerna. I fattiga hushåll i städerna är det vanligt att hushållen består av flera medlemmar ur denna utvidgade familj, parentela, under en period. På landsbygden bor släktingar ofta mycket nära varandra. Man förlitar sig på familjen när det gäller allt från att få hjälp att hitta jobb till att bekosta vård vid sjukdom.

Mexikaner väljer själva fritt vem de vill gifta sig med, och kärlek är grunden för äktenskap. Vanligtvis är ett par förlovat i flera år innan de gifter sig. I många familjer måste dottern ha pappans tillåtelse för att få träffa en viss pojkvän.

De flesta mexikanska familjer är mycket traditionella, liksom könsrollerna. Det innebär att fadern ses som familjens självklare patriark. Kvinnan dyrkas ofta i rollen som mor, och hon har huvudansvaret för hushållet och för barnuppfostran. Då modern ses som en moralens väktare för hon ofta vidare de traditionella könsrollerna genom att behandla pojkar och flickor radikalt olika från födseln. Den machismo som råder tillskriver män egenskaper som styrka och auktoritet och dessa värderas högst. De här stereotypa könsrollerna håller dock på att luckras upp med en ny generation, åtminstone bland rikare storstadsbor.

Arv och diskriminering

När det kommer till arvsrätt görs det ingen skillnad på män och kvinnor, utan alla barn har rätt till en lika stor del av den bortgångne förälderns arv. I praktiken gynnas dock ofta manliga arvingar och på landsbygden går jord ofta i arv enbart till sönerna.

Barnuppfostran skiljer sig delvis mellan olika klasser, och fattigare familjer tenderar att vara strängare. Aga är inte ovanligt.

För flickor sker en viktig vändpunkt då de fyller 15 år: de anses då övergå från att vara flickor till att bli ”unga jungfrur”. Det firas med både en katolsk mässa och en stor fest. Det finns ingen motsvarighet för pojkar. För medel- och överklassungdomar liknar fritiden en europés. För dem från fattigare bakgrund finns oftast inte mycket fritid att prata om, då de måste arbeta för att hjälpa till att försörja familjen.

Samkönade äktenskap är tillåtna i alla delar av Mexiko sedan oktober 2022. Redan 1999 avskaffade Mexiko det som återstod av den lagstiftning som diskriminerade homosexuella och läget för hbtq-personer förbättras gradvis. Mexico City blev 2009 först i landet med att legalisera samkönade äktenskap och några delstater följde efter. Högsta domstolen avgjorde 2015 att förbud mot samkönade äktenskap strider mot författningen, och även om delstaterna inte uttryckligen ålades att legalisera giftermål mellan homosexuella gjorde de det efter hand. Homofobin i samhället är dock stark och diskriminering och våld mot hbtq-personer är vanligt. 

Om våra källor

Mexiko – Kultur

Mexiko har många storslagna lämningar från de högkulturer som blomstrade innan européerna kom. Efter den spanska erövringen växte en blandkultur fram. Syntesen återspeglas i den mångskiftande folkkonsten, i matkulturen och i säregna högtider som fortfarande firas på landsbygden, till exempel Alla helgons dag med picknick bland gravarna.

Till de föreuropeiska kulturskatterna hör pyramider, tempel, altare, skulpturer, keramik, guldsmide med mera. Variationen är stor mellan till exempel aztekernas avbildningar av blodtörstiga gudar och mayafolkets dekorativa målningar.

När urfolkens mest avancerade kulturföremål slogs sönder av spanjorerna lyckades hantverkarna föra sitt kulturarv vidare. Mötet mellan de spanska och inhemska stilarna resulterade i en explosion av ornament, främst på kyrkobyggnader.

Mexikanska musikaliska specialiteter har nått ut över världen, till exempel mariachi-musik (sentimental dansmusik, huvudsakligen framförd av gitarrspelande musikgrupper) och tex-mex-musik (en blandning av traditionell mexikansk musik och den musik som tyska immigranter i Texas spelade).

Mexikanskt kulturliv under 1900-talet förknippas i allmänhet med muralmåleriet och dess främsta utövare, Diego Rivera, José Clemente Orozco och David Alfaro Siqueiros. Deras verk i jätteformat pryder ett antal officiella byggnader.

Frida Kahlo (1907–1954) målade fantasifulla självporträtt, påverkade av mexikansk folkkonst. Kahlo var tidigare mest känd som Diego Riveras hustru, men har på senare år blivit en feministikon och erkänd som en av 1900-talets största konstnärer.

Måleriet ingår i den breda strömning som kallas el indigenismo (ursprungsrörelsen) och som växte fram i spåren av revolutionen under 1920- och 1930-talen. Rörelsen utmärktes av ett “återupptäckande“ och en omprövning av den egna kulturen, vilket ledde till att äldre inhemska motiv togs upp i bildkonsten och i litteraturen. Även i den offentliga arkitekturen slog el indigenismo igenom. Ett exempel på detta är universitetet i Mexico City.

Mexikansk litteratur fick större genomslag på 1900-talet. Bland de mest kända namnen finns Nobelpristagaren Octavio Paz (1914–1998) som skrev bland annat Ensamhetens labyrint, en essäsamling som beskriver Mexikos historia och kultur. Carlos Fuentes (1928–2012) räknas till ”den latinamerikanska boomen” med verk som Artemio Cruz död, Terra Nostra och Den gamla gringon. Laura Esquivel (1950–) skriver både romaner och filmmanus och känd bland annat för Kärlek het som chili som också blev en film med stort genomslag. Laura Esquivel var parlamentsledamot för vänsterpartiet Morena 2015–2018.

Tre prisbelönta mexikanska regissörer, ibland kallade tre amigos (tre vänner), har stort internationellt genomslag. Mellan 2014 och 2019 vann de gemensamt fem Oscar för bästa regi: Alfonso Cuarón (med Gravity och Roma), Alejandro González Iñárritu (med Birdman och The Revenant) och Guillermo del Toro (The shape of water). Både Birdman och The shape of water utsågs också till bästa film.

Till de mest namnkunniga skådespelarna hör Gael García Bernal och Salma Hayek som båda gjort internationell karriär.

Sångerskor som Chavela Vargas (1919–2012) och mexikansk-amerikanska Lila Downs (född 1968) har väckt stor uppmärksamhet utanför Mexiko.

Om våra källor

Mexiko – Seder och bruk

Den katolska helgonfiguren Vår fru av Guadalupe är en stark symbol för Mexikos nationella kultur. Hon är en mexikansk, mörkhyad version av jungfru Maria och representerar blandningen av europeiska och ursprungsfolkens rötter – det som skapat "mestizon", den typiske mexikanen.

Förutom klasstillhörigheten är mexikanernas identitet ofta starkt knuten till delstaten, provinsen eller staden där de bor. För ursprungsfolken går ibland den etniska identiteten före den mexikanska. Men mexikaner är ofta mycket nationalistiska. I offentliga skolor inleds veckan med att barnen hedrar flaggan och sjunger nationalsången.

Vett och etikett

Mexikaner står gärna närmare personen de talar med än en svensk är van vid. Det är inte ovanligt att de under ett samtal tar på personen de pratar med. Att rygga tillbaka uppfattas som stelt eller oförskämt.

Mexikanska män tar vanligen varandra i hand när de möts. Möts en man och en kvinna eller två kvinnor ger de varandra varsin kindpuss. Möts nära vänner är däremot en stor kram eller en ömsint beröring vid armbågen det vanligaste. När personer från olika social status möts är det personer med högre rang som väljer hälsningssätt. Den av lägre status använder dessutom tilltalet usted (ni), medan personen med högre status troligen säger tú (du). Man använder gärna yrkestitlar vid tilltal.

Mexikaner inleder ofta samtal med artighetsfraser och lite småprat innan de närmar sig det de egentligen vill tala om. Även när kärnfrågan är uppe för samtal undviker man ibland att vara tydlig, vilket lätt orsakar en krock om samtalspartnern är en målorienterad skandinav. Mexikaner är, liksom de flesta latinamerikaner, hellre hjälpsamma och till lags än helt ärliga. ”Kanske” betyder därför ofta ”nej” och något som påstås ske mañana (i morgon) kan i själva verket ske någon gång i en obestämd framtid.

Man påkallar ofta folks uppmärksamhet genom att säga ”psst”, vilket inte är oförskämt i Mexiko.

La mordida ("bettet") är ett begrepp som används om mutor. I Mexiko är det allmänt accepterat att betala lite extra under bordet för att få passera en vägkontroll eller få ett nödvändigt dokument.

Bjudningar

Synen på tid är, liksom i övriga Latinamerika, flytande. Punktlighet värderas därför inte särskilt högt i vardagslivet, och bjuds man på middag hemma hos någon bör man dyka upp runt en halvtimme sent. Att komma prick på utsatt tid kan uppfattas som oförskämt. Möten ställs ofta in med kort framförhållning.

Det är god sed att ta med en enkel present när man bjuds hem till någon, exempelvis blommor eller godis. Däremot ska man undvika att ge bort ringblommor samt vita eller röda blommor. Man bör också undvika presenter av importerat silver, eftersom det mexikanska silvret är världsberömt.

Mexikos matkultur är varierad och de regionala specialiteterna många. Några ingredienser som är särskilt vanligt förekommande är majs, chilipeppar, bönor och ris. Bland vanliga grödor som äts sedan föreuropeisk tid finns också squash, avokado, sötpotatis, tomater och kakao.

Det platta brödet tortilla görs i Mexiko i allmänhet på majsmjöl och äts av många till alla måltider. En tortilla som fylls med kött eller bönor blir en taco, quesadilla eller enchilada – rätter som numera är välkända även i Sverige. De hårda tacoskal som ofta förekommer här har dock sitt ursprung i USA snarare än Mexiko.

Klädsel

I urbana miljöer är västerländsk klädsel vanligast. De som tillhör den rika delen av befolkningen klär sig ofta mycket elegant och bär dyra smycken. Klädkoderna är strikta, särskilt i skolan och i arbetslivet. Sandaler är något som få rika använder, då det sedan kolonialismens dagar förknippas med landsbygd, fattigdom och ursprungsfolk. På landsbygden är mer traditionell klädsel, ofta med rötter i ursprungsfolkens former och mönster, vanligt. Oavsett stil använder mexikaner gärna starka färger.

Traditioner och nationella helgdagar

De största högtiderna styrs av den katolska kalendern, även om inte alla har fått status som nationella helgdagar. Påsken är en av de viktigaste. På långfredagen spelar människor upp korsfästelsen av Jesus på många håll i landet– ett skådespel som ofta har en stor publik.

Den 12 december firas nationens skyddshelgon Vår fru av Guadalupe (på spanska Nuestra señora de Guadalupe). Enorma massor av utövande katoliker gör då en pilgrimsfärd till hennes heliga plats i Mexico City. Hon kallas också La Virgen de Guadalupe (Jungfrun från Guadalupe) och La Morena (den mörka).

Den 5 maj, Cinco de Mayo, firas Mexikos seger över franska inkräktare nära staden Puebla 1862. Parader för nationens suveränitet hålls i hela landet.

En ännu viktigare dag är självständighetsdagen den 16 september, då man firar att självständighetskampen inleddes 1810. Det offentliga Mexiko organiserar militärparader. Traditionen tillhör också de mest folkliga. Privata hus och offentliga byggnader smyckas med mexikanska flaggans färger under hela september. Man äter också en maträtt där rött, vitt och grönt symboliserar flaggan. 

Revolutionsdagen den 20 november är en statsstödd ritual som hyllar Francisco Maderos planerade uppror mot diktatorn Porfiro Díaz 1910, vilket blev inledningen på den mexikanska revolutionen. Firandet väcker måttligt folkligt engagemang.

Den religiösa högtiden Día de la Candelaria, som firar jungfru Marias renande och Jesus välsignande, firas den 2 februari.

En av de mest populära traditionerna är Dia de los Muertos – De dödas dag. Den firas den 2 november för att hylla de bortgångna nära och kära. Man äter då ett särskilt bröd – pan de muerto – som är långt, platt och sött. Många mexikaner gör också i ordning små altare åt de döda i sina hem. Ofta lägger man brandgula blommor på döda släktingars gravar, och många äter måltider och tillbringar natten på kyrkogården.

Julen firas i både religiös och sekulär skepnad. Utöver den religiösa betydelsen liknar firandet det västerländska, med tomte, julgran och familjen samlad för att äta gott och ge varandra presenter. Julmaten består bland annat av romeritos, en rätt med potatis, räkor och en ört som påminner om rosmarin.

Om våra källor

Mexiko – Äldre historia

I Mexiko fanns tidigt högkulturer. När spanjorerna kom på 1500-talet härskade aztekerna, men deras rike drabbades hårt av kolonisationen och en stor del av ursprungsbefolkningen dog av sjukdomar och förtryck. Ett frigörelsekrig ledde till att Mexiko blev självständigt från Spanien 1821. En revolt mot en diktator 1910 ledde till inbördeskrig med stor blodspillan. Revolutionsperioden tog slut 1917 då en radikal författning antogs. År 1929 grundades det parti som småningom gick under förkortningen PRI och som styrde fram till millennieskiftet.

Arkeologiska fynd tyder på att jordbruk bedrevs i dagens Mexiko redan för 10 000 år sedan. Squash tros ha varit den första grödan som senare följdes av bönor, majs och chili – alla inhemska grödor som senare spreds över världen.

Kulturerna i centrala och södra Mexiko utvecklades till de mest högtstående på kontinenten. Omkring år 800 f Kr växte den olmekiska kulturen fram vid Tehuantepec-näsets Atlantkust. Det var den första av högkulturerna i Mexiko. Olmekerna anses i hög grad ha påverkat andra kulturfolk, bland dem maya i gränstrakterna mot Guatemala och toltekerna i Mexikodalen.

Spansk erövring

När spanjorerna under ledning av Hernán Cortés landsteg i Mexikodalen 1519 styrdes landet av aztekerna, ett folk som invandrat norrifrån. Aztekernas rike var vidsträckt men löst sammanfogat av en rad kuvade grannfolk. Dessa såg i Cortés en chans till befrielse från aztekernas förtryck och hjälpte därför spanjorerna när de började tränga in i landet.

Den spanska erövringen av centrala Mexiko fullbordades 1521, då den siste aztekhärskaren Cuauhtémoc besegrades. Mexiko beräknas vid tiden för spanjorernas ankomst ha haft cirka 20 miljoner invånare. Några generationer senare fanns det kanske en tiondel så många kvar. En huvudorsak var att ursprungsfolken saknade motståndskraft mot sjukdomar som européerna förde med sig, men dödligheten förvärrades av att deras kultur och sociala ordning slogs sönder och att kolonisatörerna tvingade dem att arbeta under slavliknande förhållanden.

Kolonin, som år 1535 blev vicekungadömet Nya Spanien, växte genom nya erövringar och som mest ingick Mellanamerika ned till dagens Panama samt stora delar av sydvästra och södra USA. (I vicekungadömet ingick också öar i Karibien liksom Filippinerna och andra öar i Stilla havet.)

Med spanjorerna kom också den katolska kyrkan vars missionsarbete omvandlade Mexiko i kristet-västerländsk riktning, dock med starka inhemska särdrag. Samtidigt bromsade den spanska kolonialpolitiken Mexikos ekonomiska utveckling. Erövrarna plundrade aztekerna på guld, lade under sig landets rika silverfyndigheter – från 1600-talet blev Mexiko världens ledande silverproducent – och fraktade hem rikedomarna som bidrog till att göra Spanien till en stormakt.

Självständighetsrörelser

Ursprungsbefolkningen utnyttjades hänsynslöst som arbetskraft i gruvorna och på de storgods (haciendor), som de spanska erövrarna (conquistadorer) upprättat i de bästa jordbruksområdena. En stor del av godsen ägdes dock av kyrkan, som gav urinvånarna ett visst skydd mot kolonialmaktens förtryck. Kolonialpolitiken ledde även till motsättningar inom den vita befolkningen, som bestod av inflyttade spanjorer och vita som var födda i Mexiko, kreoler. Spanjorerna hade monopol på handeln, och kreolerna var utestängda från högre statliga och kyrkliga ämbeten.

Spaniens försvagning under Napoleonkrigen i  Europa i början av 1800-talet utnyttjades av självständighetsrörelser i kolonin. 1810 ledde prästerna Miguel Hidalgo y Costilla och José María Morelos en öppen revolt mot kolonialmakten. Frigörelsekriget pågick till 1821, då Spanien erkände det självständiga Mexiko. Efter självständigheten bröt sig Mellanamerika ur Mexiko, som dock lyckades erövra gränsprovinsen Chiapas från Guatemala. Det nya landet styrdes först av en av upprorsledarna som utropade sig själv till kejsare, men 1824 blev Mexiko en republik.

Genom 1824 års författning fick Mexiko en federal struktur med indelning i delstater och territorier efter mönster från USA. På 1830-talet antogs en mer centralistisk författning, vilket ledde till att Texas, med en stor anglosaxisk befolkning, förklarade sig som oberoende. När Texas 1845 annekterades av USA bröt krig ut mellan Mexiko och USA. Mexiko förlorade kriget och fick i fredsuppgörelsen 1848 avstå omkring hälften av sitt territorium, som i dag utgör USA:s sydvästra hörn.

La Reforma

Krigsförlusten banade väg för en reformperiod, La Reforma, som syftade till att få de konservativa krafterna inom armén och kyrkan att underordna sig de civila myndigheterna. Drivande kraft i den reformvänliga regeringen från 1855 var zapoteken och justitieministern Benito Juárez, som i dag hyllas som en landsfader. Konflikter mellan reformvännerna och konservativa kretsar ledde till inbördeskrig, som 1860 slutade med seger för reformvännerna.

När regeringen efter kriget ställde in betalningarna på utlandslånen landsatte Frankrikes kejsare i slutet av 1861 trupper. De intog småningom Mexico City och installerade 1864 den habsburgske ärkehertigen Maximilian som kejsare. Episoden slutade med att en mexikansk republikansk armé återerövrade huvudstaden 1867, Maximilian avrättades och reformarbetet återupptogs under Benito Juárez ledning.

Under La Reforma tvingades kyrkan sälja ut sin jord och därmed bröts dess ekonomiska makt. Tanken var att kyrkans mark skulle återgå till ursprungsbefolkningen men den köptes i stället upp av rika kreoler.

Benito Juárez efterträdare Porfirio Díaz styrde Mexiko diktatoriskt från 1876 till 1911. Jorden samlades i händerna på ett fåtal storgodsägare och all opposition kvästes. Detta fick landet att framstå som politiskt stabilt och lockande för utländskt kapital. Amerikanska och brittiska företag finansierade järnvägsbyggen och gruvbrytning, borrade efter olja och upprättade ett bankväsen.

Revolutionen

Tilltagande missnöje med Porfirio Díaz hårda regim, framför allt hos landsbygdens folk, utlöste 1910 en revolt ledd av bland andra bondeledaren Emiliano Zapata. I ett blodigt inbördeskrig störtades Díaz 1911, men den så kallade revolutionsperioden, La Revolución, varade fram till 1917. La Revolución var ingen enhetlig process utan en rad sociala urladdningar över hela landet, oroligheter som tros ha krävt en miljon döda av en befolkning på omkring 15 miljoner. Under revolutionsperioden föddes en modern mexikansk självuppfattning och nationalitetskänsla.

År 1917 antogs en radikal författning, som med vissa ändringar gäller än i dag. Grundlagen föreskrev bland annat att livegenskapen skulle avskaffas, staten överta storgodsen och mark fördelas till småbönderna. Dessutom beskars katolska kyrkans makt ytterligare, medan mexikanerna fick strejk- och organisationsrätt.

Ur revolutionen uppstod Nationella revolutionspartiet som sedan 1946 går under namnet Institutionella revolutionspartiet, PRI, och som inledde sitt maktinnehav 1929. Den nya författningen fick genomslag först under Lázaro Cárdenas mandatperiod åren 1934–1940, då en radikal jordreform genomfördes och de utländska oljebolagen nationaliserades.

Om våra källor

Mexiko – Modern historia

Mexiko var i årtionden i praktiken en enpartistat där det vänsternationalistiska partiet PRI kontrollerade alla offentliga institutioner. Landet moderniserades efter andra världskriget. En oljeboom på 1970-talet följdes av en skuldkris 1982. Därefter styrdes ekonomin alltmer mot marknadsekonomi, men en ny krasch inträffade 1994. PRI förlorade makten 2000 och det konservativa PAN tog över styret. PAN satte in militären i ett ”krig” mot det våld och den organiserade brottslighet som narkotikakartellerna låg bakom, men våldet fortsatte att öka. PRI styrde på nytt 2012–2018.

Under andra världskriget inleddes Mexikos industrialisering på allvar. Tiden efter kriget kännetecknades av politisk stabilitet, kraftig folkökning, utbyggnad av skolutbildningen och ekonomisk expansion. Åren mellan 1940 och 1970 kallas ibland det ”mexikanska miraklet”. Men tillväxten i samhällsekonomin kunde inte hålla samma takt som befolkningsökningen, och städerna kunde inte svälja all den arbetskraft som strömmade till från landsbygden. Följden blev massarbetslöshet och växande kåkstäder, framför allt i huvudstaden Mexico City, samt en omfattande utvandring till USA.

Institutionella revolutionspartiet (PRI) sågs länge som en legitim förvaltare av den mexikanska revolutionens idéer om demokrati och jämlikhet (se Äldre historia). I verkligheten var Mexiko en enpartistat, där en maktfullkomlig elit genom orättvisa vallagar och återkommande valfusk höll samhället i ett starkt grepp. Den blandekonomiska politiken gynnade i första hand städernas över- och medelklass.

Skuldkris

På 1970-talet upptäcktes nya oljefyndigheter kring Tehuantepec-näset. En oljeboom följde, omvärlden gav frikostiga lån och den mexikanska ekonomin visade imponerande tillväxtsiffror. Men framgången blev kortvarig. Fallande oljepriser, höga räntor på utlandslånen, en överdimensionerad offentlig sektor och allmän ekonomisk vanskötsel förde Mexiko till konkursens rand 1982.

Drastiska åtstramningar genomfördes, och efter några år började ekonomin visa tecken på återhämtning. Det skedde dock till priset av försämrade levnadsvillkor för medel- och låginkomsttagarna, och ett omfattande missnöje grodde bland traditionella PRI-anhängare. Kritiken mot regeringen växte efter en svår jordbävning som 1985 drabbade Mexico City med omgivningar. Över 20 000 människor omkom och omkring 300 000 blev hemlösa. Återuppbyggnadsarbetet var ineffektivt och de ansvariga anklagades för att förskingra biståndsmedel.

Ett hastigt prisfall på olja 1986 tvingade fram en omläggning av den ekonomiska politiken. Importbegränsningar byttes mot frihandelssträvanden, och delar av den stora statliga industrisektorn såldes till privata ägare. Ett resultat av kritiken mot PRI blev en ny vallag med en blandning av proportionella val och majoritetsval och med statligt stöd till politiska partier.

Reformer

I presidentvalet 1988 vann PRI:s kandidat Carlos Salinas med knapp marginal och efter en ifrågasatt rösträkningsprocess. Salinas genomförde marknadsekonomiska reformer som syftade till avreglering, frihandel och budgetbalans. Utländska investeringar strömmade in i landet. Men de stora klasskillnaderna i samhället bestod.

Nyårsdagen 1994 inledde några tusen invånare i delstaten Chiapas längst i söder ett väpnat uppror mot regeringen med krav på jordreform, demokrati och sociala förbättringar för främst ursprungsfolken. De kallade sig Zapatisternas nationella befrielsearmé (EZLN), efter den gamle revolutionsledaren Zapata (se Äldre historia). Efter en kort tids strider mellan rebellerna och armén inleddes förhandlingar med kyrkan som medlare.

Inom PRI hade reformerna av det politiska systemet skapat splittring mellan regeringen och partiets traditionella maktelit. Fem månader före presidentvalet 1994 mördades PRI:s presidentkandidat och några veckor efter valet mördades partiets generalsekreterare. Det mesta pekar på att de föll offer för sammansvärjningar inom partiledningen och en rad högt uppsatta politiker greps under följande år misstänkta för inblandning i dåden. Samtidigt skedde en rad andra mord, bland annat på en biskop, liksom kidnappningar som kopplades till narkotikakartellerna.

Finanskris

Presidentvalet 1994 vanns av Ernesto Zedillo, som nu blivit PRI:s kandidat. Han fick en tuff start: Chiapasupproret, våldsdåden och det politiska kaoset avskräckte utländska investerare och minskade förtroendet för den mexikanska valutan, peson. I december 1994 var en akut valutakris ett faktum. Peson rasade i värde, börskurserna föll och hela Latinamerikas finansvärld skakades. Internationella kreditorgan och USA gick i början av 1995 in med miljardkrediter för att hejda den så kallade tequilakrisen.

Regeringen genomförde hårda åtstramningar och höjde skatterna, samtidigt som räntor och priser sköt i höjden. Konkurser drabbade stora delar av medelklassen och cirka en miljon människor förlorade sina jobb. Men 1996 började ekonomin återhämta sig och Mexiko kunde ganska snabbt betala tillbaka stora delar av krislånen. I kongressvalet 1997 förlorade PRI för första gången sin absoluta majoritet i deputeradekammaren. Tre år senare sattes punkt för partiets långa maktinnehav.

När det konservativa Nationella aktionspartiets (PAN) kandidat Vicente Fox vann presidentvalet 2000 var det första gången på 71 år som PRI besegrades. I kongressen förblev PRI största parti, om än med knapp marginal. Utan stöd i kongressen hade Fox svårt att driva sin politik.

Rättigheter för urfolken

Det pyrande upproret i Chiapas gjorde sig påmint i början av 2001, när en stor grupp zapatister med sin mytomspunne ledare ”subcomendante” Marcos i spetsen genomförde en tre veckor lång marsch mot huvudstaden med krav på ökade rättigheter för urfolken. Marschdeltagarna möttes överallt av flaggviftande människor och i huvudstaden samlades 150 000 personer för att hylla Marcos. President Fox lovade att tillmötesgå en del av kraven, och nya lagar antogs som åtminstone på pappret stärkte ursprungsfolkens rättigheter.

Våren 2006 ledde en demonstration i San Salvador Atenco utanför Mexico City till oroligheter och flera dödsfall, och en lärarstrejk i Oaxaca utmynnade i ett socialt uppror med flera döda och många gripna. Polisen kritiserades för övervåld, sexuella övergrepp och tortyr i båda fallen.

Omstritt val

Presidentvalet 2006 blev en jämn match mellan PAN:s kandidat Felipe Calderón och hans främste utmanare, Mexico Citys populäre borgmästare Andrés Manuel López Obrador som var kandidat för det vänsterorienterade Demokratiska revolutionspartiet (PRD). PRI:s kandidat kom långt efter. I kongressvalet blev PAN för första gången största parti.

När Felipe Calderón utropades till segrare i presidentvalet vägrade López Obrador och hans anhängare att acceptera resultatet. Vänstern krävde att alla röster skulle räknas om. Ett spänt politiskt läge uppstod och massprotester på gatorna lamslog huvudstaden i veckor. Först efter två månader var det officiella resultatet klart: Calderón hade segrat med 0,6 procentenheters marginal. Utländska observatörer, från bland annat EU, ansåg att valet hade genomförts korrekt. Trots det fortsatte protesterna.

I december 2006 kunde Calderón ändå tillträda som president. En av hans första åtgärder var att sänka lönerna för sig själv, regeringen och högt uppsatta regeringstjänstemän som ett led i ett åtstramningspaket. Han lyckades bättre än föregångaren med att genomföra strukturreformer, bland annat genom att komma överens med PRI i många frågor. 2007 antogs en ändring av pensionssystemet och ny skattelagstiftning som skulle öka statens intäkter.

Krig mot knarkligorna

Ett av Felipe Calderóns huvudlöften var att han skulle ta krafttag mot det narkotikarelaterade våldet och poliskorruptionen, genom att använda militären. Cirka 50 000 soldater sattes in för att bekämpa knarkligorna. Men de tuffare tagen ledde snarare till att läget förvärrades. Mordfrekvensen steg och den organiserade brottsligheten spred sig över hela landet (se Demokrati och rättigheter). 

I början av 2009 stod det klart att den internationella finanskrisen gått hårt åt ekonomin. Pengaförsändelserna från USA avtog liksom exporten. Under våren bröt också den smittsamma svininfluensan ut, som spred sig från Mexiko och kom att klassas som en pandemi. Smittan orsakade stor oro och slog mot den viktiga turistnäringen och mot livsmedelsbranschen.

Samtidigt kom bilden av Mexiko alltmer att präglas av det utbredda våldet. Det bidrog till ett nederlag för PAN i valet till deputeradekammaren 2009. PRI mer än fördubblade sin representation och fick nära hälften av platserna, vilket gav president Calderón ett svårare regeringsläge under den andra hälften av hans  sexåriga mandatperiod. 

PRI återkommer

I presidentvalet 2012 vann PRI:s kandidat Enrique Peña Nieto, tidigare guvernör i delstaten México. Han segrade med god marginal före López Obrador, som på nytt var PRD:s presidentkandidat. För PAN gick det sämre, bland annat på grund av missnöje över att våldet fortsatt att öka trots Calderóns storsatsning för att få bukt med det.

Liksom vid föregående val hävdade López Obrador att fusk och oegentligheter förekommit, med mutor och manipulation av rapporteringen i medierna. PAN protesterade också. López Obrador som fick stöd av tiotusentals demonstranter i huvudstaden tvingade fram en omräkning av en del av rösterna men resultatet stod fast. Han lämnade då in en formell överklagan, men två månader efter valet fastställde högsta valdomstolen resultatet. Situationen blev aldrig lika kaotisk som efter valet 2006. López Obrador lämnade PRD efter valnederlaget och satsade i stället på den vänsterorienterade Rörelsen för nationell förnyelse (Morena).

Vid sitt tillträde presenterade Peña Nieto en ambitiös reformplan och en "pakt för Mexiko" som de båda stora oppositionspartierna PRD och PAN redan tidigare anslutit sig till. Senare anslöt sig även PRI:s närmaste allierade, miljöpartiet PVEM, till planen.

Pakt i 95 punkter

Pakten bestod av 95 punkter och handlade bland annat om att stärka rättsstaten och den sociala rättvisan, sätta fart på ekonomin, öka säkerheten och minska korruptionen, samt stärka det demokratiska styret. Hur reformerna skulle finansieras var inte helt klart, men pakten innehöll också planer på ökat skatteintag. Peña Nietos löften om ökad konkurrens bidrog till ett starkt inflöde av utländska investeringar som drev upp börsen till rekordnivåer och stärkte valutan mot dollarn.

Initialt var Peña Nieto framgångsrik med sin pakt. På kort tid lyckades regeringen bland annat få igenom strukturreformer inom utbildningsväsendet samt telekom- och energisektorn.

Utbildningsreformen innebär bland annat att obligatoriska utvärderingar av lärarna infördes, för att få bukt med korruption och missbruk vid tillsättning och yrkesutövande. Facken som befarade massuppsägningar protesterade kraftigt. Strejker och våldsamma demonstrationer – ibland med dödlig utgång – förekom under flera år (se även Utbildning).

Omstridd energireform

I fråga om telekomsektorn skedde en uppluckring av det halvmonopol som miljardären Carlos Slim tidigare hade, och utländskt ägande blev tillåtet. Samtidigt sattes en gräns vid 49 procent för utländskt ägande inom mediesektorn.

Mest omstridda var reformerna på energiområdet. Planerna på att öppna upp den statligt kontrollerade oljeindustrin för privata investeringar krävde en författningsändring. Peña Nieto försäkrade att det inte rörde sig om en privatisering utan snarare en uppluckring av befintliga regler. PAN ställde villkor för sitt stöd och fick igenom vissa ändringar i vallagarna. Men PRD var missnöjt och ett år efter Peña Nietos tillträde drog sig partiet oväntat ur pakten. Trots det tog kongressen strax därefter ett första steg mot att lösa upp statens strikta monopol inom oljeindustrin (se vidare Ekonomisk översikt).

Säkerhetsproblem

Trots vallöften om andra insatser fortsatte militären att användas i kampen mot det narkotikarelaterade våldet. Efter en viss nedgång ökade snart våldet i stället, till rekordhöga nivåer. Myndigheter på alla nivåer försökte mörklägga övergrepp som begicks av säkerhetsstyrkor, bland annat tortyr av potentiella ögonvittnen. Ett särskilt uppmärksammat fall inträffade hösten 2014 då 43 lärarstudenter försvann spårlöst efter en demonstration som slutat med att de greps av polis (se Demokrati och rättigheter).

Myndighetspersoners korruption – och ökande våld – bidrog till historiska förluster för PRI i guvernörsval i juni 2016. PRI förlorade kontrollen över sex av tolv aktuella delstater, varav fyra som partiet styrt i nästan 90 år.

PRI:s kräftgång fortsatte i president- och kongressvalet i juli 2018. Segrade gjorde den här gången Andres Manuel López Obrador som ställde upp för tredje gången, nu för Morena. López Obrador vann övertygande, med över hälften av rösterna och drygt 30 procentenheter mer än tvåan. Hans vänsterallians fick samtidigt majoritet i parlamentets båda kamrar (se vidare Kalendarium). 

Inför López Obradors tillträde föll börsen och valutan i Mexiko, då många finansaktörer oroade sig för att den nya presidenten skulle agera näringslivsfientligt. Kritikernas farhågor besannades när den statliga statistikbyrån rapporterade att ekonomin krympt under 2019, hans första år vid makten. Det var första gången sedan den globala finanskrisen 2009 som tillväxten var negativ, om än bara knappt. Sedan kom coronapandemin som innebar ett dråpslag mot hela världsekonomin.

När pandemin var ett faktum var Mexiko relativt sent ute med att införa rörelserestriktioner. President López Obrador framstod åtminstone till att börja med närmast som att han förnekade virusets allvar.

Om våra källor

Mexiko – Politiskt system

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Mexiko – Demokrati och rättigheter

Mexiko är en representativ demokrati där makten sedan 2000 har växlat mellan olika partier. Men rättsstaten har stora brister. Såväl politiska som medborgerliga rättigheter är begränsade på grund av korruption, våld och människorättsbrott som både statliga och icke-statliga aktörer gör sig skyldiga till. För journalister är Mexiko ett av de farligaste länderna i världen.

En negativ utveckling i fråga om demokratiska fri- och rättigheter bidrog till att Mexiko av Economist Intelligence Unit (EIU) 2021 nedgraderades från ”bristfällig demokrati” till ”hybridregim”, den tredje kategorin på en fyrgradig skala. Kräftgången i rankningen har fortsatt (inom kategorin hybridregimer). EIU har pekat på att president Andrés Manuel López Obrador (2018–2024) använde sin ställning för att angripa motståndare och minska finansieringen till valmyndigheten, vilket innebär minskad insyn och ökad risk för oegentligheter. Vidare tilltog militärens inflytande över ekonomi och inrikes säkerhet under López Obrador. Han anklagades också för att ha ökat sina attacker mot medierna (se nedan) och visa allt mindre tolerans mot kritiker, även bland sina allierade. Våldet från narkotikakartellerna anses ha varit en faktor i mellanårsvalet 2021 och utgöra ett hot mot demokratin.

Korruptionen är utbredd, särskilt på delstatlig och lokal nivå. Mexiko ligger på plats 126 av 180 länder i Transparency Internationals (TI) senaste index över upplevd korruption (se listan här). Mexiko har legat på ungefär samma plats i några år efter ett par år av liten förbättring. Dessförinnan backade landet under flera år i fråga om de poäng som ligger till grund för rankningen. Enligt TI hade president López Obrador inte mycket att komma med trots att han gjort kamp mot korruption till en hjärtefråga. Ett antal stora korruptionsskandaler har skakat Mexiko, i flera fall med guvernörer inblandade. De medborgerliga rättigheterna har urholkats, bland annat med avseende på yttrande- och mediefrihet. En tidigare mexikansk säkerhetsminister och chef för den federala polisen greps 2019 i USA och dömdes fem år senare till 38 års fängelse, för att ha tagit emot miljonmutor från en ledande narkotikakartell (se Kalendarium). Han är den högst uppsatta företrädaren för den mexikanska staten som hittills dömts i USA.

 Våldet har blivit ett allt större samhällsproblem under 2000-talet. Korruptionen och våldsbrottsligheten har också kommit att bli allt närmare förknippade med varandra, och rättssäkerheten har försämrats. Trakasserier och våld drabbar i stor utsträckning grupper som inte har något med narkotikahanteringen att göra: urfolksaktivister, advokater, journalister, kyrkligt anställda och andra som arbetat för medborgerliga fri- och rättigheter är särskilt utsatta.  Human Rights Watch har beskrivit människorättssituationen i Mexiko som "katastrofal" med tanke på de många mord och försvinnanden som nästan aldrig klaras upp. Mexiko har beskrivits som ett av de allra farligaste länderna i världen, och det farligaste av alla för civilpersoner. (Se vidare nedan: Rättsväsen och rättssäkerhet.)

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Yttrande- och pressfriheten är garanterad i grundlagen men det utbredda våldet mot journalister gör att friheten är starkt beskuren. Förhållandevis stränga straff för förtalsbrott och för uppgifter som anses kunna störa den allmänna ordningen bidrar också till att självcensur inom medierna blivit vanligt.

President López Obrador väckte oro genom att smutskasta och indirekt hota medier och enskilda journalister som misshagade honom. Han uppmanade också direkt den ledande tidningen Reforma att avslöja sina källor. López Obrador gick ofta till storms mot medierna i sina dagliga presskonferenser som började klockan sju på morgonen, kunde pågå i timmar och direktsändes i tv. Han uppgavs ha hållit närmare 1 500 sådana presskonferenser under sin presidenttid. Efterträdaren Claudia Sheinbaum fortsätter med dessa mañaneras men håller dem betydligt kortare.

Det usla säkerhetsläget – med utbredd korruption, organiserad brottslighet och politiskt våld – skapar riskfyllda arbetsförhållanden. Enligt medieorganisationer är farorna för journalister att jämföra med situationen i krigsdrabbade nationer som Syrien och Afghanistan. Över 150 journalister har mördats sedan år 2000 och 28 saknas. År 2022 var ett bottenrekord, då minst 13 journalister fick sätta livet till, enligt officiella uppgifter. 

Reportrar utan gränser (RUG) anser att journalistmorden ingår i en systematisk kampanj och bör utredas av Internationella domstolen (se Kalendarium). Ytterst få mord klaras upp. Landet ligger på plats 121 av 180 länder i RUG:s index över pressfrihet, i den kategori av länder där situationen klassificeras som "svår" (hela listan finns här). RUG riktade inför presidentvalet 2024 en skarp uppmaning till nästa president att vidta åtgärder för att bryta vad som beskrivs som en ”våldsspiral” mot journalister under López Obradors tid vid makten. 

Många mediearbetare utsätts också för överfall och kidnappning eller hot om våld, och flera har försvunnit. Inte minst undersökande journalister, liksom bloggare och aktivister på sociala medier, riskerar att få farliga fiender. Narkotikaligorna ligger bakom en stor del av övergreppen, men korrumperade poliser och militärer står också för en del av våldet.

Sedan 2007 är ärekränkning inte längre straffbart i den federala lagstiftningen, men förtalsbrott ligger kvar inom straffrätten i flera delstater.

Televisa är ett ledande mediebolag i den spanskspråkiga världen och exporterar många program till andra länder. Televisa hade tidigare nära band till det länge statsbärande partiet PRI men anses ha blivit mer självständigt. Samtidigt anklagas Televisa för att genom selektiv nyhetsrapportering ha bidragit till PRI:s valseger 2012 och till att därefter okritiskt återge PRI-regeringens verklighetsbild.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättssystemet bygger liksom i övriga Latinamerika på kontinentaleuropeisk rätt vilket skiljer sig från det i USA.

En författningsändring som antogs 2024 innebär genomgripande förändringar av rättsväsendet, något som väckt kritik både inom landet och utifrån. Enligt den nya ordningen ska samtliga domare i landet väljas i allmänna val och inte, som förut, nomineras av presidenten och godkännas i kongressen. Det gäller även Högsta domstolen, som framgent ska ha nio domare i stället för elva som tidigare (se även Kalendarium). Lagändringen träder i kraft 2025.

Det federala systemet består av distriktsdomstolar, appellationsdomstolar och Högsta domstolen, som är högsta avgörande instans för både delstatliga och federala domstolar. De federala domstolarna hanterar ärenden där individuella rättigheter kränks, tvister mellan delstater eller mellan delstater och federala myndigheter, och ärenden där federala lagar eller avtal är relevanta. Varje delstat har ett eget domstolsväsende vid sidan av de federala domstolarna.

Rättsväsendet är formellt självständigt men i verkligheten politiskt styrt och ineffektivt. Bristande insyn bidrar till svag rättssäkerhet, och få brott som begås av myndighetspersoner leder till åtal och fällande domar.

Förhållandena i landets överbefolkade fängelser är svåra. Dödsstraffet avskaffades formellt 2003.

Utbrett våld

En satsning mot narkotikaligorna som inleddes 2006 rörde om bland de välbeväpnade brottsgängen och ledde till ökat våld i stället för minskat (läs mer om kriget mot narkotikan här).

Mordfrekvensen har ökat trefalt sedan dess, till 28 mord per 100 000 invånare. Åren 2018 till 2020 mördades över 35 000 människor om året. Antalet mord har sedan minskat något.

Totalt beräknas närmare 450 000 mexikaner ha fallit offer för dödligt våld sedan 2006. I siffran ingår även mord som inte direkt har med det knarkrelaterade våldet att göra. Samtidigt pekar många på att våld föder våld, och att drogkriget och den utbredda straffriheten bidrar till en brutalisering av hela samhället. Vid sidan av dem som registrerats döda har fler än 110 000 människor försvunnit (vilket i de allra flesta fall innebär att de är döda). Tre fjärdedelar av de försvunna är män. Endast 35 försvinnanden har lett till att någon åtalats och dömts. Enligt myndigheterna finns dessutom kvarlevor efter 37 000 människor som inte har kunnat identifieras.

Våldet är ofta oerhört grovt, med massakrer, kidnappningar och utstuderade former av tortyr. Halshuggning och stympningar är vanligt förekommande. Ligorna ägnar sig också åt kidnappningar och utpressning, vilket ofta drabbar civila. Migranter är en särskilt utsatt grupp.

Dödligt våld riktas också mot politiker, särskilt i samband med val. Inför president- och kongressvalet 2024 mördades över 250 politiker och allierade eller anhöriga till dem.

Polis och militär misstänks inte sällan för samröre med de mäktiga narkotikakartellerna och ser mellan fingrarna med övergrepp som den organiserade brottsligheten ligger bakom. Poliser, som ofta har usla löner, anklagas också för att ta emot mutor och för att ta till övervåld mot misstänkta brottslingar. Säkerhetsstyrkorna är pressade att rättfärdiga kriget och tenderar att skjuta först och fråga sedan. Godtyckliga gripanden är vanligt, liksom tortyr för att få fram ”erkännanden”. Anklagelser om utomrättsliga avrättningar förekommer. Ytterst få av de inblandade ställs till svars.

Försvunna studenter

Ett fall som särskilt har skakat om Mexiko rör 43 lärarstudenter som greps av polis efter en demonstration och sedan försvann spårlöst hösten 2014. Benfragment från endast tre av dem har hittats. Frågetecknen har varit många kring fallet som väckt starka känslor. Myndigheter har anklagats för att ha undanhållit information om vad som egentligen hände och hur det sedan hanterades. Enligt en officiell rapport året efter försvinnandet greps studenterna av korrupta poliser som överlämnade dem till en drogkartell, som misstog dem för medlemmar av ett rivaliserande gäng och mördade dem. Men anhöriga, experter och FN:s människorättskommissarie har avfärdat rapporten.

En sanningskommission slog 2022 fast att militärer var ansvariga för det brutala övergreppet, antingen direkt eller genom försumlighet.Kort därefter greps en tidigare statsåklagare som ledde utredningen 2015, och häktningsorder utfärdades för ytterligare ett antal misstänkta militärer, poliser och kartellmedlemmar.

Om våra källor

Mexiko – Aktuell politik

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Mexiko – Inrikespolitik och författning

Förbundsstaten Mexiko är en republik med presidentstyre. På pappret har delstaterna långtgående självstyre men i praktiken är makten i hög grad centraliserad. Andrés Manuel López Obrador och hans vänsterparti Morena kom till makten 2018 och han efterträddes den 1 oktober 2024 av partikamraten Claudia Sheinbaum. Kritiker har pekat på auktoritära och populistiska tendenser hos López Obrador men han var populär och Sheinbaum har lovat att fortsätta med hans politik.

Den tidigare klimatforskaren Claudia Sheinbaum var borgmästare i Mexico City men avgick i juni 2023 för att kunna kandidera till presidentposten. Hon vann valet med nästan 60 procent av rösterna, drygt 30 procentenheter mer än den huvudsakliga utmanaren Xóchitl Gálvez som var kandidat för flera ledande oppositionspartier.

Claudia Sheinbaum är Mexikos första kvinnliga stats- och regeringschef. Hennes huvudsakliga budskap i valrörelsen var att hon ska bygga vidare på det hon kallar López Obradors framgångar. López Obrador har förblivit mycket populär och hade in i det sista stöd av runt 60 procent av väljarna. Partiet Morena framhåller att miljontals mexikaner har lyfts ur fattigdom under hans mandatperiod. Ekonomer pekar på att andra faktorer också spelar in, som att remitteringarna från mexikaner utomlands har ökat.

I kongressvalet som hölls samtidigt med presidentvalet stärkte Morena sin ställning och fick tillsammans med två allianspartier två tredjedelars majoritet i andrakammaren (se vidare Kalendarium samt Författning och Politiska partier nedan).  

Claudia Sheinbaum är Mexikos första kvinna på presidentposten. Här firar hon med anhängare under valnatten, på huvudtorget Zócalo i Mexico City. Foto Marco Ugarte/AP/TT

Många ser med oro på Morenas stora dominans, något som stärktes när en omstridd författningsändring gällande rättsväsendet antogs bara några veckor före skiftet på presidentposten (se Kalendarium). Ändringen innebär att Mexiko blir det enda landet i världen där alla domare – runt 7 000 – ska utses i allmänna val. President López Obrador som varit drivande i frågan menar att det stärker rättvisan och demokratin, medan kritiker befarar att rättsväsendet politiseras och dessutom riskerar att utsättas för allt starkare påtryckningar från den organiserade brottsligheten. Rättsreformen har också skapat spänningar i relationen med viktiga handelspartner, inte minst USA och Kanada.

Det förra valet, sommaren 2018, blev en jordskredsseger för vänstern och det blev tydligt att väljarna till stor del vände det traditionella etablissemanget ryggen. Andrés Manuel López Obrador fick över hälften av rösterna och Morena fick tillsammans med allierade partier en betryggande majoritet. Den sittande presidenten, Enrique Peña Nieto, var enligt författningen hindrad från att ställa upp till omval men hans parti PRI gjorde dessutom ett katastrofval (se Kalendarium).

Tydligt var att väljarna inte övertygades av Peña Nietos försäkran om att hans regering skiljde sig radikalt från den gamla sortens PRI-styren. Många mexikaner förknippar PRI med maktfullkomlighet, korruption och samspel med den organiserade brottsligheten, alltsedan partiets dominans under större delen av 1900-talet (se Modern historia). Under Peña Nieto växte ilskan över korruption och narkotikarelaterat våld.

López Obrador gick till val med löften om att hejda våldet med sociala satsningar och arbete mot korruptionen. Några större skillnader i våldsnivåerna kan inte urskiljas men presidenten har åtnjutit höga popularitetssiffror genom hela sin mandatperiod, inte minst bland Mexikos många fattiga. López Obrador beskrivs ofta som en vänsterpopulist men som president har han drivit ekonomisk åtstramningspolitik. Han har upplöst den federala polisen och i stället inrättat ett nationalgarde vars medlemmar till stor del är före detta soldater.

I mellanårsvalet till kongressens andrakammare, som hölls i juni 2021, stärkte Morena och allierade partier sin ställning något. I april 2022 hölls på López Obradors initiativ en folkomröstning om huruvida han skulle sitta kvar. Han framhöll det som ett sätt att stärka demokratin, medan kritiker såg det som ren populism. Stödet blev massivt för presidenten – men valdeltagandet låg under 20 procent. För ett bindande resultat hade det krävts minst 40 procents valdeltagande.

Andrés Manuel López Obrador – ofta kallad Amlo efter sina initialer – gav dagliga presskonferenser i presidentpalatset i Mexico City. Det blev 1 438 sådana under hans tid som president. Foto: Marco Ugarte/AP/TT

López Obrador är också han en tidigare borgmästare i Mexico City. Han kom på andra plats i två presidentval innan han till slut segrade. Båda de tidigare gångerna hävdade han att resultatet berodde på fusk och han orkestrerade omfattande gatuprotester (se Modern historia). Även efter sitt tillträde som president har López Obrador fortsatt att anklaga valmyndigheten INE för oegentligheter och partiskt agerande. Han fick i början av 2023 kongressen att rösta för lagändringar som innebär att myndighetens budget krymper, med följd att antalet anställda minskar och många lokalkontor stänger. Kritiker anser att begränsningarna av INE:s medel utgör ett hot mot demokratin och protesterna var massiva efter kongressens omröstning (se Kalendarium). INE:s ställning blev en av de mest polariserande politiska frågorna i Mexiko under López Obrador.

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

FÖRFATTNING

Mexikos författning är från 1917 och anses vara den första i världen som omfattade garantier om sociala rättigheter. Ändringar och tillägg i grundlagen har gjorts vid flera tillfällen, bland annat på 1990-talet då egendomsrättigheter stärktes och begränsningar för katolska kyrkan till stor del upphävdes.

Statsskicket med presidentstyre påminner om det i USA och bygger på principen om maktdelning mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt: presidenten, kongressen och Högsta domstolen. Presidentmakten har dock större politisk tyngd än i USA och merparten av lagstiftningsinitiativen kommer från den verkställande grenen.

Presidenten väljs i allmänna val för sex år och kan inte väljas om. Valet sker i en enda omgång, den som får flest röster vinner. Presidenten är stats- och regeringschef samt överbefälhavare, och utser chefer för en rad statliga myndigheter. Någon vicepresident finns inte, vid behov utser kongressen en ersättare för presidenten.

Lagar stiftas av kongressen, som består av deputeradekammaren med 500 ledamöter och senaten med 128 medlemmar. De båda kamrarna har delvis skilda uppgifter. Representanthuset godkänner budgeten medan senaten har som uppgift att analysera regeringens utrikespolitik samt godkänna eller avvisa presidentens nomineringar av bland annat statsåklagaren, Högsta domstolens ledamöter, diplomater och andra centrala poster.

Deputeradekammarens ledamöter utses i allmänna val vart tredje år. Senatorerna, fyra från varje delstat, väljs på sex år, samtidigt med presidentvalet. Kongressledamöterna utses i en blandning av majoritetsval och proportionella val. Tidigare var direkt omval inte tillåtet, men sedan 2018 kan en senator väljas om en gång och en ledamot av deputeradekammaren tre gånger. Formellt råder röstplikt för alla medborgare över 18 år.

Mexiko består av 31 delstater och huvudstadsområdet, som varit en särskild enhet under namnet Federala distriktet (Distrito federal) men som 2016 officiellt bytte namn till Mexiko stad (Ciudad de México). Delstaterna leds av folkvalda guvernörer och delstatskongresser med en kammare. Guvernörerna väljs på sex år och kan inte väljas om, medan kongressledamöterna väljs på tre år.

Läs mer om Mexikos rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Störst i kongressen är det vänsternationalistiska partiet Rörelsen för nationell förnyelse (Movimiento Regeneración Nacional, Morena). Morena betyder mörk på spanska och namnet anspelar bland annat på landets skyddshelgon som ofta kallas La Morena (den mörka, se även Seder och bruk). Morena grundades 2011, registrerades som parti 2014, tog plats i deputeradekammaren 2015 och är det största partiet i kongressens båda kamrar sedan 2018. Andrés Manuel López Obrador anslöt sig till det då nybildade Morena 2012 efter att två gånger ha varit presidentkandidat för PRD (se nedan). Morena kontrollerar också en majoritet av de 32 regionala regeringarna. Inför valet i juni 2024 utsåg partiet Mexico Citys tidigare borgmästare Claudia Sheinbaum till presidentkandidat och hon vann med stor marginal. 

Inför mellanårsvalet 2021 bildade Morena en valallians som bestod i valet 2024. Förutom Morena ingår Mexikos gröna ekologiska parti (Partido Verde Ecologista de México, PVEM) och Arbetarpartiet (se nedan). Tillsammans hade de tre partierna egen majoritet i deputeradekammaren från 2021, och alltså kvalificerad majoritet från 2024. Valalliansen döpte inför valet 2024 om sig från Tillsammans skapar vi historia till Vi fortsätter skapa historia (Sigamos haciendo historia). PVEM samarbetade i valet 2018 med PRI (se nedan) men bytte alltså allians tre år senare. Partiet har gått starkt fram i de senaste valen och blev 2024 näst största parti.

Näst störst mellan 2009 och 2024 var Nationella aktionspartiet (Partido Acción Nacional, PAN), som nu petats ned till tredje plats. PAN bildades på 1930-talet och är ett högerliberalt parti av kristdemokratiskt snitt. När partiet vann presidentvalet 2000 innebar det ett historiskt maktskifte efter årtionden med PRI (se nedan) vid makten. PAN segrade i presidentvalet även 2006 och blev då också störst i kongressen. PAN har sitt starkaste stöd hos medelklassen och i de mer välmående delstaterna i norra och centrala Mexiko.

Arbetarpartiet (Partido del Trabajo, PT), bildades 1990 och hör hemma långt ut på vänsterkanten.

Mellan 1929 och 2000 styrdes Mexiko av Institutionella revolutionspartiet (Partido Revolucionario Institucional, PRI) som dominerade regeringen och hela förvaltningsapparaten på central, regional och lokal nivå. Även om landet till formen hade ett demokratiskt statsskick gynnade vallagarna PRI, som dessutom inte drog sig för valfusk och korruption. Först i slutet av 1980-talet växte det fram ett verkligt flerpartisystem, som bidrog till att PRI:s maktmonopol bröts. PRI har traditionellt framställt sig som arbetarnas och landsbygdsbefolkningens beskyddare, ett mittenvänsterparti som blandat fördelningspolitik med nationalism. Från 1980-talet kom det att domineras av en högerfalang som drev igenom en rad marknadsorienterade reformer. Under 1900-talets sista årtionden framstod PRI annars mest som ett statsbärande parti som samlade den politiska eliten och makten, men saknade en tydlig ideologi. När PRI förlorat presidentposten 2000 fortsatte partiet att kontrollera många delstater. I och med Enrique Peña Nietos seger 2012 återtog partiet makten även på nationell nivå, men behöll den bara i en mandatperiod.

Det socialliberala partiet Medborgarrörelsen (Movimiento Ciudadano, MC) hette tidigare Convergencia) ställde i presidentvalet 2024 upp med en egen kandidat, Jorge Álvarez Máynez, som kom på en avlägsen tredje plats. I valet 2018 ingick MC i den då största oppositionsalliansen som också bestod 2018 av PAN och PRD (se nedan).

Demokratiska revolutionspartiet (Partido Revolucionario Democrático, PRD) bildades genom en utbrytning ur PRI 1989. Det kan sägas stå till vänster om europeisk socialdemokrati men har dragits med en intern konflikt mellan traditionella och reformsinnade socialister. Partiet har förlorat i betydelse i takt med att Morena vuxit och har nu bara enstaka mandat kvar.

Inför presidentvalet 2024 samlades PAN, PRI och PRD bakom den oberoende senatorn Xóchitl Gálvez som sin kandidat (se Kalendarium). Valalliansen gick under namnet Styrka och hjärta för Mexiko (Fuerza y corazón por México).

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Mexiko i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Upplagt för mexikansk gryning (2024-06-11)
Fria val hotas i Mexiko (2023-03-16)
Mexiko: från vänsterhopp till maktfullkomlighet (2021-03-24)

Mexiko – Utrikespolitik och försvar

Mexikos utrikespolitik domineras av förhållandet till USA. I övrigt betonade mexikanerna länge rätten till självbestämmande och höll hårt på principen om att inte blanda sig i andra länders angelägenheter. Under 2000-talet har internationellt samarbete fått större utrymme – men på senaste tiden har Mexikos relationer med flera latinamerikanska länder försämrats.

Relationerna har över lag varit goda med övriga Latinamerika. Men efter Andrés Manuel López Obradors tillträde som president 2018 har bilden blivit mer komplex. Förbindelserna med andra vänsterregeringar har förbättrats och relationerna med högerregeringar försämrats. López Obradors som sade sig vilja återupprätta Mexikos roll som en diplomatisk ledare i Latinamerika lyckades i stället hamna i diplomatiska tvister med flera länder.

Med Ecuador hamnade Mexiko på rak kollisionskurs 2024. Redan ansträngda relationer förvärrades då polisen i Quito i april stormade Mexikos ambassad för att gripa den ecuadorianske förre vicepresidenten Jorge Glas som sedan flera månader gömde sig där, för att undgå en arresteringsorder (se Ecuador: Demokrati och rättigheter). Stormningen kom bara några timmar efter det att Mexiko beviljat Jorge Glas asyl. Följden blev att de diplomatiska relationerna bröts mellan länderna som båda också vänt sig till Internationella domstolen (ICJ) med ömsesidiga anklagelser om brott mot internationell rätt.

Mexiko hade tidigare beviljat asyl åt andra personer från den ecuadorianske tidigare vänsterpresidenten Rafael Correas parti. På liknande sätt var det Mexiko som först beviljade asyl åt Bolivias president Evo Morales när han tvingades från makten i november 2019. När Pedro Castillo avsattes i Peru 2022 erbjöds även han en fristad (han greps dock innan han kunde lämna hemlandet).

Ideologiska motsättningar spelar tydligt in. Efter högerpopulisten Javier Mileis tillträde som Argentinas president i november 2023 har relationerna mellan länderna försämrats. Båda länders ledare är kända för eldfängd retorik och har ägnat sig åt att förolämpa och svartmåla varandra.

Relationen med den gamla kolonialmakten Spanien har länge varit övervägande goda men blev alltmer ansträngda under president López Obrador. Han begärde, utan framgång, bland annat en ursäkt för händelser i samband med den spanska erövringen på 1500-talet. Madrid bojkottade ceremonin när president Claudia Sheinbaum tillträdde som president den 1 oktober 2024 – därför att Spaniens kung Felipe inte har bjudits in.

Vid sidan av sina uttalanden om läget i andra länder visade López Obrador begränsat intresse för utrikespolitiken och han reste sällan utomlands.

Nära USA

Beroendet av den mäktiga grannen i norr är stort. Fyra femtedelar av Mexikos export går till USA, när efterfrågan faller där slår det hårt mot den mexikanska ekonomin. Relationerna påverkas också av trafiken norrut av narkotika och migranter till den 300 mil långa, gemensamma gränsen. Förutom förhandlingar om vanlig handel och investeringar, förs ständiga diskussioner om den migrantströmmarna och smugglingen av narkotika till USA (se även Befolkning och språk samt Demokrati och rättigheter).

Mexiko har försökt förmå USA att låta fler mexikaner arbeta lagligt i grannlandet, medan USA å sin sida kräver effektivare åtgärder mot papperslösa invandrare. Hundratusentals människor korsar gränsen illegalt varje år, och hundratusentals skickas tillbaka över gränsen av amerikanska myndigheter. Hundratals omkommer årligen under försök att ta sig genom karga ökenlandskap i gränstrakterna.

Narkotikasmugglingen som är kopplad till utbredd våldsbrottslighet är en gemensam angelägenhet. Mexiko är det viktigaste transitlandet för kokainleveranser från Sydamerika till USA, och i Mexiko produceras cannabis, metamfetamin och heroin för marknaden i norr. USA kräver tuffa tag för att komma till rätta med smugglingen, medan Mexiko framhåller att den stora efterfrågan på narkotika i USA är en del av problemet, liksom det omfattande flödet av vapen över gränsen söderut.

Mur längs gränsen

Donald Trumps tillträde som president i USA 2017 innebar en kraftigt ökad osäkerhet i relationerna mellan länderna. Ett av Trumps huvudsakliga vallöften var att bygga en mur längs gränsen och få Mexiko att betala. Muren skulle enligt förespråkarna stänga ute mexikaner som Trump i grovt nedsättande ordalag kallat våldtäktsmän, knarkhandlare och jobbtjuvar. Vissa förstärkningar gjordes under Trumps tid av de barriärer som redan fanns längs gränsen, men USA kunde inte få Mexiko att stå för några kostnader.

Däremot fick Trump genom påtryckningar Mexiko att skärpa sin bevakning av gränserna och aktivt arbeta för att stänga ute centralamerikanska migranter som försöker ta sig till USA. Tonläget ändrades drastiskt när Joe Biden tillträdde som USA:s president 2021, men i realiteten har skillnaden inte blivit särskilt stor. När antalet migranter som sökte sig till gränsen ökade kraftigt blev resultatet i stället att amerikanska myndigheter började skicka tillbaka människor direkt till El Salvador, Guatemala och Honduras. Men samtidigt har flödet av migranter från helt andra delar av Latinamerika – och övriga världen – ökat kraftigt.

Strävan att hålla sig neutralt blev tydlig efter den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022, då presidenten avfärdade alla tankar på att Mexiko skulle införa sanktioner mot Ryssland, som USA, EU och övriga väststater gjort. Mexiko vill upprätthålla goda relationer med ”alla regeringar”, sade den dåvarande presidenten López Obrador som också kritiserade censur av ryska medier. Flera ryska storföretag är aktiva i Mexiko, som energijätten Lukoil och flygbolaget Aeroflot.

Regionalt samarbete

Mexiko deltar i regionala initiativ som rör handel och ekonomisk utveckling, kamp mot organiserad brottslighet och narkotikasmuggling, samt migration och mänskliga rättigheter.

I mitten av 1980-talet bildade Mexiko tillsammans med Colombia, Venezuela och Panama den så kallade Contadoragruppen, som arbetade för fredliga lösningar på konflikter i Centralamerika. Ur Contadoragruppen uppstod Riogruppen, som kom att omfatta hela Latinamerika. Riogruppen gick i sin tur upp i Gemenskapen för latinamerikanska och karibiska stater (Celac) som formellt bildades 2011. Mexiko är även medlem av den allamerikanska organisationen OAS.

Mexiko var också med och grundade Stillahavsalliansen 2011, tillsammans med Chile, Peru och Colombia. Det är främst ett handelsblock men strävar också efter ökad integration även på andra plan. Till skillnad från många andra regionala initiativ har Stillahavsalliansen på kort tid tagit konkreta steg mot en gemensam marknad för varor, tjänster och personer. Alliansen undertecknade 2022 sitt första kollektiva frihandelsavtal med en extern part: Singapore.

Mexiko är ett av tre latinamerikanska länder som är medlemmar i Stillahavsländernas samarbetsorganisation Apec, vars länder företräder mer än hälften av världsekonomin. 

Som första land i Latinamerika blev Mexiko 1994 medlem av OECD. Numera är också Chile, Colombia och Costa Rica medlemmar. Vidare är Mexiko ett av länderna i G20.

Inom FN har Mexiko engagerat sig inte minst när det gäller nedrustningsfrågor. Mexiko har också satsat på stärkta band med länder i Asien, Afrika och Mellanöstern. En lång rad handelsavtal har ingåtts sedan 1990-talet.

Försvar

Militären har ingen framträdande roll i politiken. Försvarsanslagen är låga och utrustningen tämligen omodern. Mexikos militära styrkor utgörs dels av yrkesmilitärer, dels av värnpliktiga som tas ut genom lottning och tjänstgör på deltid i ett år. För kvinnor är militärtjänst frivilligt.

Militären används ofta till uppgifter som normalt betraktas som polisiära – som bekämpning av narkotikakartellerna och annan organiserad brottslighet. För perioden 2018–2024 fanns en plan om att huvudansvaret för den interna säkerheten skulle övertas av en ny nationalgardesstyrka. Men i stället har militären närmast fått en breddad roll i säkerhetsarbetet.

Särskilt i fattiga delstater som Chiapas anklagas militären för grova övergrepp mot landsbygdsbefolkningen. 

Vid sidan av de reguljära försvarsstyrkorna på drygt 200 000 man uppgår militärpolis och halvmilitära styrkor till cirka 137 000 man och dessutom finns en reserv på drygt 80 000 man.

Om våra källor

Mexiko – Ekonomisk översikt

Det urgamla jordbrukslandet Mexiko hör fortfarande till världens främsta majs- och grönsaksodlare, men sedan början av 1900-talet har först oljeutvinning och senare tillverkningsindustri fått allt större betydelse för ekonomin. Ändå utgör handel och tjänster, inklusive turismen, numera huvuddelen av BNP.

Mexiko klassificeras av Världsbanken som ett övre medelinkomstland (se alla länder här). Det är Latinamerikas näst största ekonomi (efter Brasilien) och ligger runt 15:e plats i världen i fråga om BNP. Den officiella ekonomin är i hög grad integrerad med omvärlden och inte minst med USA och Kanada, och präglas av högproduktiv tillverkning. Vid sidan finns dock också en betydande informell sektor som beräknas omfatta mellan en tredjedel och hälften av den totala ekonomiska aktiviteten. I den sektorn ryms allt från narkotikahandel till skoputsning och hushållstjänster. Över hälften av invånarna försörjer sig genom arbete utanför skattesystemet.

De senaste årtiondena har Mexiko satsat på tillverkningsindustri, inte minst biltillverkning, för att minska sitt beroende av oljan. Mexiko har lyckats bättre med det än många andra oljeproducenter vilket har varit en fördel under perioder med vikande oljepriser.

Oljan minskar i betydelse

Det statliga oljebolaget Pemex (Petróleos Mexicanos) har länge varit en mjölkko för staten. Pemex är landets största företag, arbetsgivare och industriinvesterare. Företagets monopol på alla delar av oljeutvinningen skrevs in i författningen 1938 och har betraktats som närmast heligt för många mexikaner.

Men olja och gas som tidigare stod för en tredjedel av statens intäkter har de senaste åren snarare stått för en femtedel, och bara runt 5 procent av exporten. Trots starkt politiskt motstånd lyckades president Enrique Peña Nieto (2012–2018) få stöd för att öppna upp oljeindustrin för utländska investerare, om än bara till en del. Hans efterträdare, vänsterpresidenten Andres Manuel López Obrador, gick till val på att riva upp den omstridda energireformen från 2014. Under hans regering stoppades oljeauktioner för privata företag, och Pemex fick inte längre ingå samriskprojekt med andra aktörer. IMF uppmanade regeringen att ändra sin strategi och hejda återförstatligandet av energisektorn (se även Naturtillgångar, energi och miljö).

Mexiko är inte medlem av de oljeexporterande ländernas organisation Opec men har anpassat sig till dess strävan att genom produktionskvoter påverka oljepriset.

Nafta och nytt avtal

Frihandelsavtalet Nafta (North American Free Trade Agreement) som Mexiko slöt med USA och Kanada 1994 resulterade i ökad tillgång till marknaden i USA, men även ökad konkurrens. Nafta bidrog till en snabb ökning av exportorienterad industri i Mexiko, liksom till etableringen av sammansättningsfabriker, maquilas (eller maquiladoras), längs gränsen till USA. Maquilas undantags från bland annat tullar och drar nytta av att kunna anställa låglönearbetare med få rättigheter.

Efter Donald Trumps tillträde som president i USA 2017 blev Nafta föremål för omförhandlingar, eftersom Trump hävdade att avtalet missgynnade USA (se vidare Utrikespolitik och försvar). Förhandlingar om ett nytt handelsavtal inleddes och efter diverse turer fram och tillbaka mellan de tre länderna trädde ett nytt avtal i kraft i juli 2020. Det nya USA-Mexiko-Kanada-avtalet (USMCA), som till stor del liknar Nafta, går i Mexiko under namnet T-Mec (spanska för Avtalet Mexiko-USA-Kanada).

Andra frihandelsavtal

Vid sidan av Nafta/T-MEC har Mexiko tecknat ett tiotal frihandelsavtal med totalt runt 45 länder i tre världsdelar. Med EU finns ett avtal sedan 2000. Mexiko har ett av världens största nätverk av frihandelsavtal, och över 90 procent av handeln sker inom ramen för dem. 

Mexiko var också med när tolv länder runt Stilla havet 2016 undertecknade frihandelsavtalet TPP (Trans-Pacific Partnership). Ett syfte med avtalet var att skapa en motvikt mot Kinas dominans i Asien. I sin ursprungliga form skulle TPP ha omfattat 40 procent av världsekonomin, men det havererade innan det trätt i kraft då USA drog sig ur efter Trumps tillträde. De kvarvarande elva länderna beslutade dock att hålla fast vid avtalet. De står gemensamt för knappt 14 procent av världsekonomin och har en samlad befolkning på över 500 miljoner, vilket är mer än EU. Efter vissa justeringar skrev de i mars 2018 under TPP-11, eller CPTPP (Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Parthership). Avtalet innebär att tullar sänks mellan länderna och ska enligt förhoppningarna bidra till ökad tillväxt. CPTPP omfattar ekonomiska tungviktare som Japan, Kanada och Australien. Övriga latinamerikanska länder i CPTPP är Chile och Peru. 

Pengar från exilmexikaner 

Mexikaner som arbetar i USA ger ett viktigt bidrag till hemlandets ekonomi. Pengaförsändelserna beräknas 2015 ha gått om olja som största källa till utländsk valuta. Pengarna går ofta till fattiga familjer som därmed får det lite bättre ställt.  Remitteringarna låg på cirka 4,2 procent av BNP 2022 vilket innebar en toppnotering. Ett rekord för enskild månad sattes i mars 2021, då en 30-procentig ökning noterades från månaden innan. Orsaken var att mexikaner i USA skickade hem pengar efter att ha tagit del av kontantbidrag i samband med coronapandemin. 

Mexiko försöker också öka sin utrikeshandel med andra länder för att inte vara alltför beroende av den amerikanska konjunkturen. Det ganska låga löneläget i Mexiko är en fördel när industrin söker nya marknader. Konkurrens har känts av från bland annat Kina, där lönerna varit ännu lägre, men nu har kostnaderna i Kina ökat och Mexiko är återigen intressant för produktion för marknaden i USA.

Ett problem som hämmar tillväxten är den låga skatteindrivningen. Skatteintäkterna ligger på cirka 18 procent av BNP vilket är den lägsta andelen i OECD.

Tillväxten har sedan slutet av 1990-talet legat i snitt runt 2 procent. År 2019 hamnade tillväxten dock under noll, enligt den nationella statistikbyrån. Det var första gången sedan den globala finanskrisen tio år tidigare som tillväxten var negativ. Året därpå slog coronakrisen till och ekonomin krympte med drygt 8 procent, den kraftigaste tillbakagången sedan 1930-talet och en av de lägsta tillväxtssiffrorna i Latinamerika. Sedan vände tillväxten uppåt på nytt, precis som i större delen av världen.

Om våra källor

Mexiko – Naturtillgångar, energi och miljö

Mexiko är rikt på naturtillgångar. Oljan har länge utgjort en pelare i ekonomin och landet är världens största silverproducent. Energibehovet täcks till största delen av olja och fossilgas. Den omfattande användningen av fossila bränslen bidrar till stora miljöproblem.

Runt en fjärdedel av allt silver som produceras i världen kommer från Mexiko. Silvret är ofta en biprodukt vid brytning av bly eller zink men i landet finns också några av världens största silvergruvor, i delstaterna Zacatecas och Chihuahua. Bland dem finns Fresnillo (eller Mina Proaño) där silverbrytning har pågått sedan mitten av 1500-talet

Mexiko är också storproducent av guld, koppar, järn och flera andra metaller och mineral. Det finns stora smältverk i landet, och det mesta av malmen bearbetas i den inhemska industrin. Gruvsektorn avreglerades under 1990-talet och de största gruvorna är nu privatägda.

Den första oljan hittades runt år 1900. Tillgångarna och anläggning förstatligades 1938 då det statliga oljebolaget Pemex bildades (se Ekonomisk översikt).

Mängden olja som pumpas upp i Mexiko halverades på 15 år från en toppnotering 2004, men har nivån har sedan planat ut. Landet har på senare år legat mellan 10:e och 15:e i fråga om de största oljeproducenterna i världen. En stor del av råoljeproduktionen sker i Campechebukten i Mexikanska golfen. Orörda tillgångar på olja – och gas – tros finnas på djupt vatten i Mexikanska golfen samt i skifferfält, men Mexiko saknar kunskaper och teknik för utvinning på sådana ställen. Det finns också olja i marken i norra delen av landet.

Trots att Mexiko är en stor oljeexportör är landet nettoimportör av raffinerade oljeprodukter, i huvudsak bensin men också diesel och flytande propangas. Pemex raffinaderier är till stor del slitna, har otillräcklig kapacitet och är förlustbringande för staten. Ett sjunde av raffinaderi, det första nya på 40 år, togs i bruk i Dos Bocas i Tabasco 2024. Bygget pågick i fem år och var ett jätteprojekt som omgärdats av både miljökritik och strejker på grund av dåliga arbetsförhållanden. 

ENERGIFÖRSÖRJNING

Olja och fossilgas (naturgas) står tillsammans för drygt 80 procent av Mexikos energiförsörjning. Oljans andel var mer än dubbelt så stor som gasens vid millennieskiftet men gasens andel har ökat successivt och är nu nästan lika stor som oljans. Detta trots att Mexiko är nettoimportör också av gas, främst via rörledningar från USA. Räknar man in också kolet står fossila bränslen för nästan 90 procent av energin. Förnybara energikällor ligger bakom närmare 10 procent, varav biobränsle och avfall står för hälften och vind, sol och vatten för resten.

I den del av energiförsörjningen som gäller elektricitet står gasen ensamt för över hälften och fossila bränslen, där olja och kol också räknas in, står för tre fjärdedelar. Gasen gick om oljan 2002 i fråga om andel av elproduktionen. De förnybara källorna står för dryga 20 procent av den el som produceras – vattenkraft används mest följt av vind och sol. Kärnkraft, som är fossilfritt men inte förnybart, står för ett par procent.

KLIMAT OCH MILJÖ

Mexiko är Latinamerikas näst största ekonomi och också näst störst i fråga om utsläpp av växthusgaser (efter Brasilien i båda fallen). Placeringen blir ungefär densamma också bland världens länder: runt 14:e plats både i fråga om storlek på både ekonomi och utsläpp. Tillsammans med övriga länder i G20 står Mexiko för omkring 75 procent av världens samlade utsläpp.

I fråga om utsläpp per invånare ligger Mexiko närmare mitten bland länderna i såväl Latinamerika som världen. Utsläppsnivån per invånare är snarlik Sveriges.

De totala utsläppen ökade stadigt i flera årtionden fram till slutet 2010-talet då en nedgång inleddes. Räknat per invånare nådde utsläppen sin kulmen något tidigare och minskade sedan med 20 procent mellan 2013 och 2020.

Mexiko har inom ramen för Parisavtalet lämnat in en uppdaterad nationell klimatplan (NDC) som innebär åtagande att minska utsläppen med 35 procent, eller 40 procent med utländskt stöd, till 2030 jämfört med om inga åtgärder vidtas. En långsiktig strategi (LTS) har satts (2016) om att minska utsläppen med 50 procent till 2050, jämfört med 2000 års nivå. Däremot har Mexiko inte angett något mål för nettonollutsläpp.

Klimatutmaningar

Klimatförändringarna ger minskad nederbörd och stigande temperaturer, vilket ökar vattenbristen och hotar att göra stora delar av jordbruksmarken obrukbar. Risken för häftiga skyfall och översvämningar ökar också. Orkaner som regelbundet drar in främst från Atlanten förekommer oftare och blir allt starkare.

Mexiko ligger strax över mitten av världens länder i klimatanpassningsindexet ND-Gain (hela listan finns här). Det är ungefär samma nivå som Brasilien – och betydligt bättre än de närmaste centralamerikanska grannländerna i söder men avsevärt sämre än USA och Kanada i norr. Mexikos placering bland världens länder är lite bättre om man bara ser till sårbarheten för klimatförändringarna, och lite sämre om man ser till beredskapen att hantera följderna.

Övriga miljöproblem

Förbränningen av fossila bränslen bidrar till att Mexico City är en av världens smutsigaste städer. Tusentals människor beräknas varje år dö på grund av luftföroreningarna.

Skogsavverkning har lett till att nästan hälften av den urskog som fanns för ett halvsekel sedan nu är borta. Men det kanske allvarligaste problemet på sikt är att tillgången på rent dricksvatten stadigt minskar. Regeringen betraktar såväl de minskande skogarna som bristen på vatten som nationella säkerhetsfrågor. Mexiko har egentligen en sträng miljölagstiftning, men korruption, brist på pengar och lågt intresse för miljöfrågor hos befolkningen undergräver satsningarna. 

Om våra källor

Mexiko – Jordbruk och industri

Jordbruket är viktigt för sysselsättningen i Mexiko men bidrar numera endast med några procent av BNP. Industrin är desto viktigare och omfattar många olika grenar. Fordonstillverkningen är särskilt omfattande.

Mexiko består till stor del av bergiga landskap och halvöknar vilket gör att endast en begränsad del av ytan lämpar sig för odling. Trots det är ungefär var tionde mexikan sysselsatt inom jordbruket. Småbönder särskilt i söder odlar mest till husbehov, med ålderdomliga metoder.

De viktigaste matgrödorna är majs, bönor och squash. De odlas ofta tillsammans och kallas då tres hermanas (tre systrar): majs utgör spaljé för bönan som stabiliserar majsplantan och förser odlingen med näring, medan squash har blad som hindrar ogräs samt håller marken fuktig.

Utöver majs, bönor och squash är också durra, vete, ris, havre och potatis viktiga grödor för hemmamarknaden. Agavekaktus odlas för framställning av alkoholhaltiga drycker som tequila och mezcal. För export odlas sockerrör, kaffe, bomull, frukt och grönsaker. Mexiko är världens största exportör av både avokado och tomater. Avokadon har liksom kakaon har sitt ursprung i regionen.

Ungefär hälften av den odlade marken tillhör ejidos, statsägda kooperativ där enskilda bönder har rätt att bruka jorden. Dessa ejidos skapades av gamla haciendor genom jordreformen under 1900-talets första hälft (se Äldre historia). Samtidigt styckades en del haciendor upp i små brukningsenheter för privata bönder. Vid sidan av det småskaliga och ofta ineffektiva jordbruket finns kapitalintensiva och högteknologiska storgårdar som odlar för export. I norr finns stora boskapsrancher.

Vattnen utanför Mexikos kuster är rika på fisk och skaldjur. Satsningar har på senare år gjorts inte minst på fiskodling och både fångsterna och exporten till främst USA har ökat. Mexikanerna själva äter inte särskilt mycket fisk men staten försöker uppmuntra ökad konsumtion.

Industri

Industrisektorn i Mexiko fick ett uppsving under 1990-talet genom avregleringar och frihandelsavtalet Nafta med USA och Kanada (senare USMCA, se Ekonomisk översikt).

I dag återfinns en fjärdedel av arbetskraften i industrin som bidrar med en tredjedel av BNP och svarar för uppemot 90 procent av landets export.

Fordonstillverkning har förekommit i årtionden i Mexiko och landet är världens sjunde största biltillverkare. Det finns tiotals företag som sätter ihop bilar och hundratals som tillverkar bildelar. Närmare en miljon människor arbetar inom fordonsindustrin som står för en stor del av exporten. Merparten av fordonen säljs till USA.

Livsmedel, drycker och tobak utgör en betydande andel av den industri som mer är riktad mot hemmamarknaden. Men även den sektorn säljer till utlandet: Mexiko är bland annat världens största exportör av öl.

Ett tredje större område omfattar kemitekniska varor samt gummi- och plastartiklar. Den traditionellt viktiga klädes- och skoindustrin har tappat andelar, men är arbetsintensiv och sysselsätter fortfarande förhållandevis många människor. Branschen gick tillbaka under en rad år på grund av ökad konkurrens inte minst från Kina. Detsamma gäller tillverkningen av datorer, telekomutrustning och annan elektronik. Trenden har emellertid vänt. Många företag som vänder sig till USA-marknaden föredrar nu Mexiko före Kina, där kostnaderna har ökat. Den rent geografiska närheten till USA är också en konkurrensfördel.

En stor del av de utländska investeringarna har satsats i maquilas (eller maquiladoras), utlandsägda fabriker som sedan 1960-talet finns i särskilda frihandelszoner. Ägarna undantas från skatter och tullar och drar nytta av de låga lönerna i Mexiko. Det finns över 3 000 maquilas som ger arbete åt över en miljon mexikaner, även om arbetsvillkoren ofta är hårda. Fabrikerna skapar också ofta svåra miljöproblem på grund av oreglerade utsläpp.

Om våra källor